MA./. Riksåklagaren angående egenmäktighet med barn

Transkript

1 Skrivelse Sida 1 (5) Ert datum Er beteckning Byråchefen Stefan Johansson B Högsta domstolen Box STOCKHOLM MA./. Riksåklagaren angående egenmäktighet med barn Högsta domstolen har berett mig tillfälle att slutföra min talan. Jag vill redan här framhålla att jag i min skrivelse ger uttryck för en delvis annan inställning än vad jag tidigare har redovisat. Min inställning Efter närmare övervägande menar jag att det inte kan anses utgöra en enligt 7 kap. 4 brottsbalken straffbar gärning att MA har medverkat i en rättsprocess och därvid underlåtit att vidta angivna processhandlingar. Hovrättens dom får anses innebära att MA har fällts till ansvar uteslutande för det angivna förfarandet. Jag anser därför att det föreligger skäl att meddela prövningstillstånd i de delar som förklarats vilande. Om så sker justerar jag gärningsbeskrivningen på sätt framgår nedan (se s. 4). Enligt min uppfattning bör målet, med hänsyn till instansordningens princip, visas åter till hovrätten för förnyad prövning. Grunderna för min inställning I mitt yttrande den 7 april 2008 anförde jag att MAs medverkan i rättsprocessen och hans underlåtenhet att vidta de angivna processhandlingarna har sådan omedelbar betydelse för att undanhållandet ska kunna vidmakthållas att de i sig bör anses utgöra straffbara handlingar. Jag angav emellertid att ett alternativt betraktelsesätt skulle vara att MAs medverkan i rättsprocessen och hans underlåtenhet att vidta de angivna processhandlingarna inte i sig kan anses utgöra straffbara handlingar. I stället skulle det förfarandet kunna betraktas som omständigheter eller bevis för att MA obehörigen skiljer barnen från vårdnadshavaren genom att underlåta att vidta åtgärder som gör det möjligt för henne att återfå barnen. Att obehörigen skilja ett barn från vårdnadshavaren kan begås genom underlåtenhet. Om den som obehörigen har fört bort ett barn bara underlåter att återföra det till vårdnadshavaren behöver det inte utan vidare innebära att han eller hon undanhåller barnet. Bl.a. kan tänkas att den tilltalade saknar praktisk möjlighet att göra något åt situationen. Den tilltalade kan också gå fri från straff om han eller hon har gjort sitt bästa för att barnet ska bli återfört, men åtgärderna inte visar sig tillräckliga. Det är fråga om ett perdurerande brott i den meningen att brottet i princip fortgår så länge barnet hålls skilt från vårdnadshavaren (se NJA 1992 s. 566, 1993 s. 277 och 2007 s. 326 samt Jareborg, Brotten I, 2:a uppl., 1984, s. 331 f.). Postadress Gatuadress Telefon E-post Box STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C, 3 tr Telefax Webbadress

2 Skrivelse Sida 2 (5) Att MA har inlett en vårdnadsprocess och där underlåtit att vidta angivna processhandlingar talar mot hans påstående om att han vill att barnen ska återföras till Sverige. Det talar också mot hans påstående om att han inte kan göra något åt situationen och att han inte har någon kontroll över barnen. I stället talar det faktum att han inlett rättsprocessen och där underlåtit att vidta de angivna processhandlingarna starkt för att han inte har gjort vad som står i hans makt för att barnen ska kunna återföras till AD. Däremot finns det skäl som talar för att straffrättsligt ansvar inte kan utlösas gentemot honom för själva medverkan i vårdnadsprocessen i Libanon. Straffansvaret skulle i så fall utsträckas till att avse även åtgärder som han vidtar inom ramen för en legitim civilrättslig process i Libanon och innebära att den svenska staten under straffhot försöker förmå honom att där vidta vissa processhandlingar. Om MA har möjlighet att påverka barnens situation begår han en straffbar gärning om han inte gör sitt bästa för att barnen ska återförenas med AD, t.ex. om han inte ger den eller de personer som barnen befinner sig hos besked om att barnen ska återföras till vårdnadshavaren. Han gör sig också skyldig till brott om han underlåter att lämna uppgifter som han har i sin besittning och som kan bidra till att barnen återförs till vårdnadshavaren. Men om det befinns vara så att MA inte har möjlighet att påverka barnens situation och inte heller är i besittning av några uppgifter som kan bidra till att de kan återföras till AD, torde det inte kunna göras gällande att han gör sig skyldig till en straffbar gärning enbart genom att medverka i vårdnadsprocessen och därvid underlåter att vidta vissa processhandlingar. MA är tidigare dömd för att han utan beaktansvärda skäl den 7 november 2004 egenmäktigt bortförde barnen till Libanon. Barnen har allt sedan dess befunnit sig i Libanon och MA är också den 11 oktober 2006 dömd av Svea hovrätt för att han obehörigen har skilt barnen från AD. Enligt domen bestod underlåtenheten i att han, trots att han har haft vetskap om var barnen befunnit sig, har underlåtit att medverka till att barnen återförs till AD. Hovrätten uttalade att det framkommit att MA har haft tillräckligt säkra uppgifter om var barnen fanns för att han skulle ha kunnat medverka till att de återfördes till AD, t.ex. genom att lämna dessa uppgifter till åklagare, polis eller till sitt ombud, men att han underlåtit detta. Det nu aktuella målet avser tiden från den 11 oktober Enligt vad jag inhämtat från åklagaren har det för samtliga parter i det nu aktuella målet stått klart att barnen befinner sig hos MAs far. Åklagaren har därför inte gjort gällande att det straffbara förfarandet innefattar att MA har underlåtit att lämna uppgifter om var barnen befinner sig. Då målet prövades av tingsrätten innefattade gärningsbeskrivningen inte MAs medverkan i rättsprocessen i Libanon. Den behandlades däremot under huvud-

3 Skrivelse Sida 3 (5) förhandlingen vid tingsrätten, liksom MAs påståenden om att han hade försökt förmå sin far att sända barnen till Sverige samt att han försökt få hjälp av sociala myndigheter, Röda korset och UD. Tingsrätten fann att MAs påståenden inte var trovärdiga, i synnerhet inte mot bakgrund av att han själv ville ha vårdnaden. Tingsrätten fann det utrett att MA inte bara gjort sig skyldig till den av åklagaren påstådda underlåtenheten utan att han även genom att fullfölja processen i Libanon hade försvårat för barnen att återvända till Sverige. I hovrätten justerade åklagaren gärningsbeskrivningen på så sätt att det där angavs att MA från den 11 oktober 2006 till den 13 november 2007 obehörigen skilt barnen från AD genom att underlåta att medverka till och försvåra barnens återvändande till Sverige och sin vårdnadshavare genom att bland annat medverka i rättsprocessen medveten om att den skulle resultera i att hans far fick vårdnaden om barnen samt att han därvid underlåtit att vidta vissa angivna processhandlingar. Som jag angav i mitt yttrande den 7 april 2008 får därför gärningsbeskrivningen alltjämt anses innefatta ett påstående om att MA även på annat sätt än genom agerandet i vårdnadsprocessen, obehörigen skilt barnen från AD, genom att underlåta att medverka till barnens återvändande till Sverige och deras vårdnadshavare. Enligt vad som framgår av hovrättens dom synes emellertid huvudförhandlingen i allt väsentligt kommit att handla om rättsprocessen i Libanon, de handlingar MA vidtagit respektive underlåtit att vidta i densamma och vilken betydelse det har haft för att barnen skulle kunna återföras till AD. Åklagaren i målet har upplyst att merparten av huvudförhandlingen kom att inriktas på rättsprocessen i Libanon, men att man även behandlade frågan om MA i övrigt vidtagit några åtgärder som skulle kunna bidra till barnens återförande. Med anledning härav menar jag att åklagaren även i hovrätten får anses ha gjort gällande att MA haft möjligheter att påverka barnens situation och därmed möjligheterna att återföra dem till AD, t.ex. genom att ge sin far besked om att barnen ska återföras till AD, men att han underlåtit att göra det. Det är emellertid så att det hovrätten har lagt MA till last och som enligt hovrätten synes utgöra den brottsliga gärningen är deltagandet i rättsprocessen och de processhandlingar han där underlåtit att vidta. Hovrättens dom får således, som jag ser det, anses innebära att MA fällts till ansvar uteslutande för sin medverkan i rättsprocessen och för att han där underlåtit att vidta vissa angivna processhandlingar. Hovrätten har först när den kommit till slutsatsen att MAs medverkan i vårdnadsprocessen och hans underlåtenhet att där vidta angivna processhandlingar utgör ett straffbart förfarande tagit upp frågan om MA, t.ex. genom att uppmana sin far att återföra barnen till AD, har haft möjlighet att påverka barnens situation. Och då har den frågan endast behandlats indirekt vid bedömningen

4 Skrivelse Sida 4 (5) av om MA haft möjlighet att påverka barnens situation i tiden efter det att den libanesiska underrätten meddelade sin dom. Hovrätten har sålunda i det sammanhanget angett att vad MA har uppgett om att han sedan hösten 2006 varit osams med sin far, att de inte är överens om hanteringen av barnen och att han inte kunnat påverka sin fars agerande att själv ansöka om vårdnaden om barnen inte kan lämnas utan avseende. Som jag angett ovan torde det i stället förhålla sig så att MAs inledande och medverkan i rättsprocessen samt hans underlåtenhet att vidta angivna processhandlingar borde ha beaktats vid bedömningen av huruvida han haft möjlighet att påverka barnens situation och om han således gjort vad som har stått i hans makt för att de ska återföras till AD. Enligt min uppfattning torde således hovrätten inte ha prövat målet på det sätt som borde ha skett. Mot denna bakgrund anser jag att det föreligger skäl för Högsta domstolen att meddela prövningstillstånd i de delar som förklarats vilande. Om så sker justerar jag gärningsbeskrivningen enligt följande. MA och AD har fem gemensamma barn; Mo född 1995, W född 1996, Ma född 1998, A född 1999 och K född MA har den 7 november 2004 utan beaktansvärda skäl egenmäktigt bortfört de fem barnen från Bromma, Sverige, till Libanon. Barnen stod vid bortförandet under gemensam vårdnad. Genom interimistiskt beslut den 14 januari 2005 tillerkändes AD vårdnaden om barnen. MA dömdes den 16 mars 2005 av Stockholms tingsrätt för egenmäktighet med barn, grovt brott. Han har avtjänat straffet. Han dömdes därefter den 11 oktober 2006 av Svea hovrätt för egenmäktighet med barn, grovt brott. Även det straffet har han avtjänat. Stockholms tingsrätt förordnade i dom den 21 december 2006 att AD ska ha vårdnaden om de fem barnen. Domen har vunnit laga kraft. MA har från den 11 oktober 2006 till den 13 november 2007 obehörigen skilt barnen från AD genom att underlåta att medverka till att de återförs till henne. Underlåtenheten har bestått i att han, trots att han har haft möjlighet att påverka barnens situation, har förhållit sig helt passiv och inte har vidtagit någon åtgärd som har kunnat leda till att barnen återförs till AD. Brottet är grovt eftersom MA utan beaktansvärda skäl egenmäktigt bortfört de fem barnen till Libanon och barnen under lång tid vistats där utan kontakt med AD. Enligt min uppfattning bör målet, med hänsyn till instansordningens princip, visas åter till hovrätten för ny prövning. Guntra Åhlund Stefan Johansson

5 Skrivelse Sida 5 (5) Kopia till - Utvecklingscentrum Stockholm - Västerorts åklagarkammare i Stockholm (AM )