Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom.

Transkript

1 Svarsskrivelse Sida 1 (7) Datum Rättsavdelningen ÅM 2012/8372 Ert datum Er beteckning Byråchefen Hedvig Trost ( ) B Rotel 35 Högsta domstolen Box Stockholm MA./. riksåklagaren ang. häleri (Svea hovrätts, avd. 7, dom den 17 april 2012 i mål nr B ) Högsta domstolen har, efter att ha meddelat prövningstillstånd i målet, förelagt riksåklagaren att inkomma med svarsskrivelse. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom. Bakgrund MA har i hovrätten dömts för häleri, grovt brott, för att hon på ett sätt som varit ägnat att försvåra ett återställande förvarat pälsar och jeans till ett sammanlagt värde av cirka kr, vilka frånhänts annan genom brott, i sin bostad trots att hon insett att godset var frånhänt annan genom brott. Brottet har bedömts som grovt med hänsyn till värdet på godset. Påföljden har bestämts till fängelse i ett år. Tingsrätten, vars skäl hovrätten anslöt sig till, fann att häleriet var att bedöma som grovt med hänsyn till värdet på godset. Vidare anfördes följande i påföljdsfrågan. MA är tidigare ostraffad. Den gärning hon nu ska dömas för har med hänsyn till det höga värdet på godset ett högt straffvärde. Med hänsyn därtill kan ingen annan påföljd än fängelse komma ifråga. Påföljden bestäms till fängelse i ett år. Överklagandet MA har överklagat hovrättens dom och yrkat att Högsta domstolen ska ändra påföljden till villkorlig dom alternativt sänka fängelsestraffets längd. MA har till grund för sitt överklagande anfört bl.a. följande. I målet har inte något framkommit som tyder på att hon är delaktig i någon organiserad brottslighet eller att det förekommer andra särskilda omständigheter av betydelse för straffvärdet. Straffmätningsvärdet bör därför bedömas enbart utifrån ett rent resonemang om värdet av godset. Straffvärdet för den brottslighet MA har dömts för bör ligga under fängelse ett år, förslagsvis sju till åtta månader. Vid ett sådant straffvärde och då varken brottslighetens art eller återfall talar för en frihetsberövande påföljd bör påföljden bestämmas till villkorlig dom. MA har dessutom en vacklande hälsa, vilket förnalett Kriminalvården att bedöma henne som olämplig för samhällstjänst. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C registrator@aklagare.se Telefax Webbadress

2 Svarsskrivelse Sida 2 (7) Underrätterna har inte uttryckligen tagit hänsyn till detta inom ramen för 29 kap. 5 första stycket 6 brottsbalken, vilket bör ske. Hon har i Högsta domstolen givit in och åberopat ett läkarintyg daterat den 10 maj 2012, till styrkande av hennes hälsotillstånd. Grunderna för min inställning Rubricering och straffvärde De första frågorna är att besvara är hur gärningen ska rubriceras och vilket straffvärde brottet ska motsvara. Straffskalan för häleri av normalgraden är böter eller fängelse i två år. Om brottet är grovt är straffskalan fängelse i lägst sex månader och högst sex år. I lagen anges inte några omständigheter som särskilt bör beaktas vid bedömningen av huruvida ett häleribrott är att bedöma som grovt brott. Straffmaximum höjdes år 1993 från fyra till sex års fängelse. Högt straff är främst avsett för det yrkesmässiga häleriet, vilket kan innefatta organiserad brottslighet av mycket samhällsfarlig art (Lena Holmqvist m.fl., Brottsbalken En kommentar 9:6 s. 16, och prop. 1992/93:141 s. 37 f.). Bedömningen av om ett häleribrott är grovt ska göras med hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet. I praxis läggs vikt vid omständigheter som är försvårande vid andra typer av förmögenhetsbrott, såsom att gärningen varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada (se NJA 1990 s. 351 och Nils Jareborg och Sandra Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 222.) Jareborg-Friberg anger som exempel på när häleri kan bedömas som grovt brott att häleriet utgör ett led i en organiserad brottslighet eller annars är vaneeller yrkesmässigt. Häleri av den sistnämnda typen är särskilt samhällsfarligt i det att förövare av förbrott bereds beräkningsbara möjligheter till avsättning av det de kommer åt genom brott, och genom att hälaren, om han bedriver legal verksamhet, på ett obemärkt sätt kan låta hälerigods ingå i ett normalt utbud av varor (Jareborg-Friberg, a.a. s. 222). I NJA 1990 s. 351 anför Högsta domstolen följande när det gäller beräkning av brottsföremålets värde. Brottsföremålets värde är en viktig omständighet vid bedömningen av ett förmögenhetsbrotts svårhet. Det är därför angeläget att fastställa en princip för värderingen. Den naturliga utgångspunkten är det ekonomiska värde brottsföremålet hade i den skadelidandes hand. Om föremålet är en vara som är avsedd för försäljning får värdet i normalfallet anses motsvara den skadelidandes försäljningspris. Detta innebär bl.a. att värdet blir beroende av vilket försäljningsled den skadelidande tillhör. Häleribrottet utgör inte, som de centrala förmögenhetsbrotten, ett direkt angrepp på den skadelidandes förmögenhetssfär utan ett utnyttjande av resultatet av en föregående

3 Svarsskrivelse Sida 3 (7) brottslighet. Gärningen kan variera från yrkesmässig handel till en rent tillfällig befattning med egendomen. Dennas värde får därför inte samma betydelse för bedömningen av brottets svårhet. Den egendom som omfattats av ett häleri kan inte heller alltid härledas till ägaren och dess värde kan då inte bestämmas enligt den nyss berörda principen. I ett fall där värdet kan utredas på detta sätt bör emellertid bedömningen utgå från detta värde. Vid den vanliga formen av häleri, befattning med stulet gods, där gärningsmannen avser att tillgodogöra sig egendomens värde, ligger det vidare nära till hands att för gränsen till grovt brott tillämpa samma värde som vid tillgreppsbrottet. Vidare kan hänvisas till NJA 1977 s. 194 om rubricering och påföljdsbestämning vid hälerisbrottslighet. I praxis tillämpas en riktlinje för tolkningen av betydande värde som innebär att gränsen går vid fem prisbasbelopp, dvs kr vid ett prisbasbelopp år 2011 om kr (Jareborg-Friberg, a.a. s. 151, Martin Borgeke och Georg Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis med mera, 4 uppl., s. 338). Enligt Borgeke-Sterzel har vid påföljdsseminarier anordnade av Domstolsverket framkommit att man vid en avdelning inom Hovrätten över Skåne och Blekinge sedan några år, vid ett rent värderesonemang, ansett ett värde om kr av det tillgripna, förskingrade osv. motsvara ett straffvärde på ett års fängelse. Vid samma avdelning brukar ett tillgripet belopp om kr (cirka 50 prisbasbelopp) leda till ett straffvärde motsvarande fängelse i två år. Enligt Borgeke-Sterzel kan några avgörande invändningar knappast riktas mot en rättstillämpning av detta slag (Borgeke-Sterzel, a.a. s. 338). Min bedömning Eftersom någon ledning inte givits i lagtexten när det gäller att bedöma om ett häleribrott är att bedöma som grovt bör, som anges ovan, vikt läggas vid omständigheter som är försvårande vid andra typer av förmögenhetsbrott, såsom att gärningen varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada. I detta mål är utrett vad värdet av det olovligen åtkomna godset uppgår till. MA har under en period tagit befattning med pälsar och jeans till ett värde av cirka kr. Hon har känt till att varorna var stulna. Det har inte varit fråga om någon helt tillfällig befattning med godset. Enligt MAs egna uppgifter har hon låtit potentiella kunder besöka lägenheten och titta på varorna samt har hon vid i vart fall något tillfälle agerat mellanhand i det att hon låtit köpare av de stulna varorna hämta varorna i hennes bostad och för annans räkning tagit emot betalning för dessa. Hon har således tagit aktiv del i en försäljning som ytterligare försvårat godsets återställande.

4 Svarsskrivelse Sida 4 (7) Med hänsyn till det höga värdet av godset, i förening med övriga omständigheter i målet, är det enligt min bedömning uppenbart att brottet bör bedömas som grovt. Även vid straffvärdebedömningen bör vid ett häleribrott som det aktuella ett högt värde av godset anses som en försvårande omständighet. Av betydelse är också självfallet de omständigheter som anges i 29 kap. 1 brottsbalken, samt de försvårande och förmildrande omständigheter som enligt 29 kap. 2 och 3 brottsbalken särskilt ska beaktas vid straffvärdebedömningen. Värdet av det aktuella godset har varit högt, drygt tolv basbelopp vid tiden för gärningen. Det höga värdet har inte tillräckligt beaktats vid rubriceringen och bör därför få ett visst genomslag i försvårande riktning vid straffvärdebedömningen. I försvårande riktning bör också beaktas att befattningen med godset inte varit endast kortvarig och att MA aktivt medverkat till att godset försålts vidare på ett affärsmässigt sätt. Hon har medverkat i en yrkesmässig verksamhet och hennes syfte med gärningen måste ha varit att tillskansa sig själv eller annan vinning. Mot denna bakgrund bör straffvärdet, som hovrätten funnit, motsvara fängelse i ett år. Påföljdsval Frågan är därefter vilken påföljd som ska ådömas MA och vilken betydelse hennes hälsotillstånd ska ha för påföljdsval och straffmätning. Enligt 30 kap. 4 första stycket brottsbalken ska rätten vid påföljdsvalet fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därvid ska rätten beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 brottsbalken. Enligt 30 kap. 4 andra stycket brottsbalken får rätten som skäl för fängelse beakta brottets straffvärde och art samt att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Som anges ovan ska vid påföljdsvalet även de omständigheter som räknas upp i 29 kap. 5 brottsbalken beaktas. Omständigheterna ska också beaktas i skälig omfattning vid straffmätningen. I förarbetena till 1988 års reform rörande straffmätning och påföljdsval uttalades beträffande 29 kap. 5 brottsbalken att regleringen av vilken inverkan omständigheter som inte är hänförliga till brottet ska ha vid påföljdsbestämningen i praktiken inte torde leda till några mera påtagliga förändringar jämfört med dåvarande praxis. Grundtanken med bestämmelsen är att det vid sidan av straffvärdet finns en rad olika omständigheter som är av ett sådant slag att det skulle framstå som orättfärdigt, om de inte beaktades vid påföljdsbestämningen. Dessa omständigheter, som verkar endast i mildrande riktning, är hänförliga till gärningsmannens person och hans eller hennes handlande efter brottet. Paragrafen är avsedd att tillämpas med försiktighet så

5 Svarsskrivelse Sida 5 (7) att den inte medför risker för en oenhetlig praxis eller sociala orättvisor vid straffmätningen. I tveksamma fall bör påstående om menliga följder underbyggas med intyg av t.ex. läkare, arbetsgivare eller tillståndsmyndighet (prop. 1987/88:120 s. 48 och 89 f.). Högsta domstolens har i NJA 2010 s. 592 angett att förarbetsuttalandet innebär att de omständigheter som beaktas måste vara av viss kvalitet och att regleringen normalt inte bör tillämpas om den inte talar för en påtaglig justering av påföljdsbestämningen. Enligt punkten 6 i uppräkningen ska rätten beakta bl.a. om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde. I motiven uttalas att hänsyn till dålig hälsa kan tas bl.a. vid allvarligare fysiska handikapp såsom förlamning eller starkt nedsatt syn och då gärningsmannen lider av allvarlig sjukdom, framför allt då denna bedöms vara livshotande (a. prop. s. 95). Vidare framhålls att även det psykiska hälsotillståndet kan beaktas, i den mån det inte är av den arten att det faller under annan särreglering. För att en tillämpning av punkt 6 ska komma i fråga krävs att det finns ett särskilt samband mellan hälsotillståndet och verkställigheten av ett fängelsestraff. Det måste kunna förutses att hälsotillståndet skulle medföra någon särskilt allvarlig olägenhet vid verkställigheten och att verkställigheten därför skulle drabba den tilltalade oskäligt hårt. Sådana olägenheter kan vara att sjukdomen skulle göra verkställigheten särskilt plågsam eller att verkställigheten skulle försämra hälsotillståndet allvarligt (se NJA 2010 s. 485). Enligt 29 kap. 5 andra stycket brottsbalken kan omständigheter som avses i första stycket leda till att lindrigare straff än det som är föreskrivet för brottet döms ut. För detta krävs dock att det är påkallat av särskilda skäl. I specialmotiveringen framhålls beträffande bestämmelsen i andra stycket att restriktivitet ska iakttas med att underskrida den aktuella straffskalan för ett brott. Vidare uttalas att några närmare anvisningar för användningsområdet inte ges utan att det är en uppgift för rättspraxis att bestämma i vilken utsträckning stadgandet ska tillämpas (a. prop. s. 97). Högsta domstolen har i några avgöranden prövat frågan om tillämpligheten av 29 kap. 5 första stycket 6 brottsbalken, se bl.a. NJA 1989 s. 464, NJA 1995 s. 106, NJA 1997 s. 781 och NJA 2010 s De s.k. billighetsskälen i 29 kap. 5 brottsbalken ska som nämnts ovan beaktas både vid straffmätning och vid påföljdsval. I NJA 2008 s. 359 uttalar Högsta domstolen följande med anledning härav.

6 Svarsskrivelse Sida 6 (7) Något generellt svar på frågan i vad mån omständigheterna främst är av betydelse för straffmätningen eller för påföljdsvalet torde inte kunna ges. Rent allmänt torde dock kunna sägas att förutsättningarna för att de skall få genomslag på påföljdsvalet minskar ju högre straffvärdet är på den brottslighet som föreligger till bedömning. Vilket genomslag som omständigheterna bör få växlar också beroende på vilken typ av omständighet som är aktuell i det enskilda fallet. Det torde exempelvis vara naturligt att olika former av s.k. sanktionskumulation primärt beaktas vid straffmätningen medan hänsyn till den tilltalades hälsotillstånd och liknande i allmänhet torde vara av störst betydelse för påföljdsvalet. Min bedömning MA är inte tidigare dömd för brott. Häleri, grovt brott, anses inte vara ett brott av sådan art att en fängelsepåföljd är utgångspunkten. Avgörande för påföljdsvalet är därför brottets straffvärde. I rättspraxis har, i anslutning till ett uttalande i lagens förarbeten, en presumtion ansetts föreligga för att fängelse ska ådömas, om brottsligheten har ett straffvärde som motsvarar eller överstiger ett års fängelse (se t.ex. NJA 1994 s. 153 och NJA 2003 s. 414; jfr prop. 1987/88:120 s. 100). Som anförs ovan delar jag hovrättens bedömning att straffvärdet bör kunna motsvara fängelse i ett år. Brottets straffvärde utgör således ett starkt skäl för att påföljden bör bestämmas till fängelse. Frågan är om MAs hälsotillstånd ändå bör inverka på påföljdsvalet eller på straffmätningen. Enligt i Högsta domstolen ingivet läkarintyg lider MA lider av kronisk depressiv sjukdomssymptomatik, fibromyalgi, tillstånd efter whiplashskadesyndrom med intensiv huvudvärk och nackvärk samt tillstånd efter en komplicerad vänstersidig fotledsfraktur. Enligt läkarintyget kan, med hänsyn till MAs mycket problematiska sjukdomssymptomatik och bristande hälsotillstånd, med stor sannolikhet belastning i samband med fångvårdsvistelse försämra hennes hälsotillstånd allvarligt. Med beaktande av häleribrottets straffvärde samt den restriktivitet som anbefalls i lagens förarbeten är det min uppfattning att de i läkarintyget angivna omständigheterna inte kan anses vara sådana att de enligt 29 kap. 5 första stycket 6 brottsbalken bör påverka vare sig påföljdsvalet eller straffmätningen. Påföljden bör därför, som hovrätten har funnit, bestämmas till fängelse. Fängelsestraffets längd bör mätas ut i enlighet med brottets straffvärde. Hovrättens dom bör mot denna bakgrund stå fast. Bevisuppgift m.m. Jag delar MAs uppfattning att målet bör avgöras efter huvudförhandling. För att Högsta domstolen ska få ett så bra underlag som möjligt vid bedömningen av i målet aktuella frågor om straffmätning åberopar jag förhör med den

7 Svarsskrivelse Sida 7 (7) tilltalade MA samt med vittnet NC. Förhören kan förebringas genom uppspelning av ljud- och bildfiler från tingsrätten. Kerstin Skarp Kopia till: Utvecklingscentrum Stockholm City åklagarkammare i Stockholm (AM ) Hedvig Trost