Ert datum. Min inställning Jag medger att fängelsestraffets längd sätts ned. Jag motsätter mig inte att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd.

Transkript

1 Svarsskrivelse Sida 1 (8) Datum Rättsavdelningen ÅM 2011/7069 Ert datum Er beteckning Byråchefen Hedvig Trost B Rotel 35 Högsta domstolen Box Stockholm BN./. riksåklagaren ang. narkotikabrott m.m. (Svea hovrätts, avd. 1, dom den 25 mars 2011 i mål nr B och B ) Högsta domstolen har förelagt mig att inkomma med svarsskrivelse. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag medger att fängelsestraffets längd sätts ned. Jag motsätter mig inte att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd. Bakgrund Åtalet och tingsrättens domar BN åtalades i ett mål för narkotikabrott för att hon den 23 mars 2010 innehaft 14,04 gram MDPV, som är narkotika. Det gjordes gällande att hon vid samma tillfälle på samma plats olovligen innehaft 0,64 gram cannabisharts, två tabletter innehållande zopiklon samt två tabletter innehållande flunitrazepam, som allt är narkotika. BN åtalades också för narkotikabrott, ringa brott, olovlig körning, grovt brott, grovt rattfylleri och rattfylleri. Tingsrätten dömde BN för ovan angivna brott till fängelse i ett år och sex månader. I ett annat mål åtalades BN för olovlig körning, grovt brott, rattfylleri och narkotikabrott, ringa brott. Tingsrätten dömde BN för dessa brott till fängelse i en månad. Hovrättens dom BN överklagade tingsrättens domar och yrkade att påföljden för den samlade brottsligheten skulle bestämmas till skyddstillsyn med föreskrift om drog- och alkoholavvänjande behandling, eller, i andra hand, ett sammanlagt kortare fängelsestraff. Hovrätten ändrade tingsrättens domar på så sätt att påföljden för den samlade brottsligheten bestämdes till fängelse i ett år och sju månader. Hovrätten anförde följande i påföljdsfrågan. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C registrator@aklagare.se Telefax Webbadress

2 Svarsskrivelse Sida 2 (8) I likhet med tingsrätten finner även hovrätten att MDPV i farlighetshänseende är att jämställa med MDMA (ecstasy) och att en missbruksdos motsvarar mg. Som tingsrätten redovisat motsvarar då den mängd BN innehaft i vart fall 140 missbruksdoser. Enligt praxis vid rena mängdresonemang ligger straffvärdet för ett sådant narkotikabrott närmare ett år och sex månader. Vid denna bedömning av straffvärdet för narkotikabrottet avseende bl.a. MDPV understiger inte det samlade straffvärdet för BNs här aktuella brottslighet den sammanlagda tiden för de av tingsrätten utdömda fängelsestraffen. Förutsättningar saknas därmed för att välja skyddstillsyn som påföljd. Påföljden ska i stället bestämmas till fängelse och fängelsestraffets längd ska bestämmas till ett år och sju månader. Överklagandet BN har överklagat hovrättens dom och yrkat att Högsta domstolen bestämmer påföljden till skyddstillsyn med föreskrift om drog- och alkoholavvänjande behandling eller, i andra hand, ett kortare fängelsestraff. Hon har till grund för sitt överklagande anfört bl.a. att MDPV i farlighetshänseende bör jämställas med amfetamin och att straffvärdet därför är lägre än vad hovrätten funnit. Grunderna för min inställning Straffvärdebedömning m.m. vid narkotikabrott Straffskalan för narkotikabrott av normalgraden är enligt 1 narkotikastrafflagen (1968:64) fängelse i högst tre år. Arten och mängden av den narkotika som gärningen avser är viktig vid straffvärdebedömningen (se t.ex. NJA 1993 s. 38 och NJA 2011 s. 357). Bedömningen ska emellertid grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det enskilda fallet, varför det också är av betydelse vilken roll gärningsmannen haft när det gäller narkotikahanteringen i vidare mening, om han eller hon själv är narkotikaberoende och vad syftet med gärningen har varit. Högsta domstolen har i NJA 2011 s. 357 bl.a. uttalat att det är självklart att arten och mängden av den narkotika som en tilltalad har befattat sig med är en faktor som är viktig vid straffvärdebedömningen i narkotikamål. Detta angavs innebära att tabeller som upprättats med stöd av praxis och med utgångspunkt i art och mängd ofta kan vara ett värdefullt hjälpmedel, särskilt i fråga om brottslighet som inte är grov. Tabeller som upprättas med utgångspunkt i art och mängd är emellertid enligt Högsta domstolen alltid förenade med osäkerheter och därmed också risker för missvisande jämförelser. I en dom av den 21 oktober 2011 i mål nr B anför Högsta domstolen följande beträffande missbruksrelaterad brottslighet.

3 Svarsskrivelse Sida 3 (8) I förarbetena till ändringen år 1981 anges som en utgångspunkt att missbruksrelaterad narkotikabrottslighet i större utsträckning än tidigare bör kunna bedömas som normalbrott. Som exempel anförs att en yngre narkotikamissbrukare som överlåter eller medverkar till en överlåtelse av narkotika i det huvudsakliga syftet att finansiera ett eget missbruk inte bör träffas av den straffskärpning som höjningen av minimistraffet för grovt brott innebär. Vidare uttalas att det i sådana situationer ofta rör sig om förhållandevis stora kvantiteter narkotika, men att det inte sällan är beroende av tillfälligheter vilken mängd brottet har avsett i det enskilda fallet (a. prop. s. 206). Samtidigt betonas i förarbetena att det inte som skäl för strafflindring kan åberopas att gärningsmannen själv brukar narkotika när det är fråga om brottslighet av verkligt allvarlig natur, t.ex. när gärningsmannen tagit befattning med narkotika i stor omfattning eller när gärningen är ägnad att leda till en omfattande spridning av missbruket (a. prop. s. 208). Hänsynslösheten i gärningsmannens förfarande ska alltså tillmätas ökad betydelse vid bedömningen. I domen poängterar Högsta domstolen att arten och mängden av den narkotika som en tilltalad har befattat sig med är viktiga faktorer vid bedömningen av straffvärdet, särskilt när det gäller brottslighet som inte är grov. Högsta domstolen fortsätter enligt följande. Art och mängd är emellertid inte är de enda faktorer som ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet. De utgör endast en del av bedömningsunderlaget. Som Högsta domstolen framhöll i sin dom den 16 juni 2011 i mål B är det angeläget att omständigheter vid sidan av art och mängd tillmäts större betydelse vid bestämningen av straffvärdet än vad som ofta har skett. Det gäller inte bara vid grova brott som var aktuella i det målet utan även vid brott av normalgraden. En samlad bedömning av alla relevanta faktorer leder alltså till att straffvärdet kan bli såväl högre som lägre än vad det blir om bara art och mängd beaktas. Högsta domstolen anför också att de straffvärden som framgår av den av domstolarna ofta använda amfetamintabellen, som utgår från mängd, anses vara för höga. Enligt Högsta domstiolen följer en sänkning av dessa värden som en naturlig konsekvens av Högsta domstolens dom av den 16 juni 2011 (NJA 2011 s. 357) och möjliggör en mer differentierad straffvärdebedömning utan att brottet blir att bedöma som grovt. Om MDPV MDPV narkotikaklassificerades den 1 februari 2010 (SFS 2009:1581). MDPV är ett vitt eller svagt ljusbrunt kornigt pulver som är lösligt i vatten. Preparatet kan intas oralt, nasalt eller rektalt. Det kan också injiceras och rökas. MDPV är en förhållandevis ny drog på den svenska marknaden och dess verkningar har observerats under endast en kortare tid. Flera rapporter ur missbruksmiljön visar dock på betydande risker för frekvent upprepat missbruk under flera dygn, vilket är en stark indikation på hög beroendepotential. Allvarliga eller livshotande förgiftningar kan uppkomma vid intensivt missbruk och kräva sjukhusvård. Vid höga doser kan missbrukare bli paranoida och våldsamma. Enstaka dödsfall misstänks ha samband med missbruk av MDPV.

4 Svarsskrivelse Sida 4 (8) MDPV ingår i gruppen syntetiska katinoner. Mefedron, metedron, butylon, flefedron, metylon, nafyron och N-etylkatinon är andra exempel på narkotikaklassade syntetiska katinoner. Högsta domstolen har i NJA 2011 s. 357 uttalat att mefedrons generella farlighet inte på något för straffvärdebedömningen avgörande sätt skiljer sig från amfetamins generella farlighet. Högsta domstolen har i två domar från den 21 oktober 2011 i mål nr B och B om rubricering och straffvärde när det gäller befattning med MDPV och metylon anfört att samtliga syntetiska katinoner bör jämställas i farlighetshänseende och att det inte finns tillräckligt stöd för att i mängdhänseende bedöma MDPV och metylon annorlunda än amfetamin. I de aktuella domarna uttalar Högsta domstolen också att de av domstolarna ofta använda amfetamintabellerna, som utgår från mängd, måste anses vara för höga och att en sänkning av dessa värden följer som en naturlig konsekvens av Högsta domstolens dom av den 16 juni 2011 (NJA 2011 s. 357) och möjliggör en mer differentierad straffvärdebedömning utan att brottet blir att bedöma som grovt. Min bedömning Straffvärde BN har för eget bruk innehaft bl.a. drygt 14 gram MDPV. Det har varit fråga om missbruksrelaterad brottslighet och några särskilda försvårande eller förmildrande omständigheter synes inte vara för handen. I domen från den 21 oktober 2011 i mål nr B bedömde Högsta domstolen att straffvärdet för insmuggling, förvärv och innehav av cirka 100 gram MDPV uppgick till sex månader. Mot bakgrund av de uttalanden som Högsta domstolen gjort i NJA 2011 s. 357 respektive domarna av den 21 oktober 2011 anser jag vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet att straffvärdet för narkotikabrottet bör uppgå till fängelse i tre månader. BN ska också dömas för grovt rattfylleri, två fall av rattfylleri, tre fall av olovlig körning, grovt brott, och två fall av narkotikabrott, ringa brott. Straffvärdet för det grova rattfylleriet uppgår till fängelse i en månad. De tre olovliga körningarna har bedömts som grova med hänsyn till att BN tidigare lagförts för olovlig körning. Enligt hennes egna uppgifter har hon tidigare innehaft körkort som dock återkallats för många år sedan. Det är sålunda fråga om uppenbart lagtrots från hennes sida. Straffvärdet för de olovliga körningarna bör sammantaget uppgå till fängelse i åtminstone en månad.

5 Svarsskrivelse Sida 5 (8) Straffvärdet för den samlade brottsligheten bör bestämmas till fängelse i fyra månader. Påföljdsval BN har yrkat att påföljden i första hand bestäms till skyddstillsyn med föreskrift om drog- och alkoholavvänjande behandling. Vid val av påföljd ska rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott (30 kap. 4 brottsbalken). Narkotikabrott är brott av sådan art att utgångspunkten är fängelse om inte särskilda skäl talar för en frivårdspåföljd (se bl.a. NJA 1997 s. 522, NJA 2001 s. 86 och NJA 2001 s. 570). I NJA 2008 s. 653 betonar Högsta domstolen att det får antas att presumtionen för fängelse främst gör sig gällande beträffande sådana gärningar som ingår som led i omsättningen av narkotika. Högsta domstolen framhöll också att inte endast gärningens art utan också straffvärdet, även när detta inte i sig är tillräckligt högt för att motivera ett fängelsestraff, är av betydelse för påföljdsvalet i det enskilda fallet; ju högre straffvärdet är desto mindre krävs det för att brottslighetens art ska anses vara tillräcklig för att motivera ett fängelsestraff. Även grovt rattfylleri är brott av sådan art att utgångspunkten är fängelse om inte särskilda skäl talar för en icke frihetsberövande påföljd (se bl.a. NJA 1999 s. 9, NJA 2000 s. 17 I och II samt NJA 2002 s. 653). Vidare ska BN dömas för flera olovliga körningar, grovt brott. Hon har tidigare vid upprepade tillfällen gjort sig skyldig till olovlig körning. Hennes återfall i likartad brottslighet talar även det för fängelse. Vid val av påföljd ska rätten enligt 30 kap. 9 brottsbalken som skäl för skyddstillsyn beakta om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. Som särskilda skäl för skyddstillsyn i stället för fängelse kan rätten beakta 1. om en påtaglig förbättring skett av den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans brottslighet, 2. om den tilltalade undergår behandling för missbruk eller annat förhållande som kan antas ha samband med hans brottslighet, 3. om missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande som kräver vård eller annan behandling i väsentlig grad har

6 Svarsskrivelse Sida 6 (8) bidragit till att brottet har begåtts och den tilltalade förklarar sig villig att gå igenom lämplig behandling som enligt en för honom uppgjord plan kan anordnas i samband med verkställigheten (s.k. kontraktsvård) eller 4. om den tilltalade samtycker till att skyddstillsynen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter. Av ett yttrande från kriminalvården av den 17 januari 2011 framgår att BN förekommer under 30 avsnitt i belastningsregistret med liknande rubriceringar som här aktuella, att hon har genomgått flera och långa behandlingar på behandlingshem mot missbruk och bedöms ha erforderliga kunskaper att motverka återfall i missbruk genom att söka hjälp från hemkommunens öppenvård. Kriminalvården bedömer risken för återfall som hög samt bedömer att vare sig kontraktvård eller samhällstjänst är lämpligt. På grund av BNs narkotika- och alkoholmissbruk kan finnas skäl att tro att skyddstillsyn med lämplig drog- och alkoholavvänjande behandling i och för sig skulle kunna bidra till att hon avhåller sig från fortsatt brottslighet. Emot detta talar att hon tidigare genomgått ett flertal behandlingar som dock inte givit önskvärda resultat. Vidare saknas, mot bakgrund av vad som framkommit genom kriminalvårdens yttrande, särskilda skäl att bestämma påföljden till skyddstillsyn. Till detta kommer att aktuella uppgifter om BNs personliga och sociala situation saknas i målet. På den föreliggande utredningen kan jag därför inte tillstyrka att påföljden bestäms till skyddstillsyn. Jag anser sålunda att BN bör ådömas fängelse. Vid straffmätningen bör hänsyn tas till att BN tidigare har gjort sig skyldig till likartad brottslighet, vilket inte tillräckligt kan beaktas genom påföljdsvalet (se 29 kap. 4 brottsbalken i dess lydelse före den 1 juli 2010). Fängelsestraffets längd bör bestämmas till sex månader. Prövningstillstånd Prejudikatdispens Enligt 54 kap. 10 första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). För att bevilja prövning enligt denna punkt krävs alltså att ett avgörande av Högsta domstolen blir av generell betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande frågeställningar. Den enskildes intresse av att få till stånd en prövning i Högsta domstolen kan alltså inte föranleda prövningstillstånd på denna grund (Fitger, Rättegångsbalken, 54:26).

7 Svarsskrivelse Sida 7 (8) Enligt 54 kap. 10 andra stycket rättegångsbalken får, om prövningstillstånd fordras i två eller flera likartade mål och Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i ett av dem, prövningstillstånd meddelas även i övriga mål. Innebörden är att prövningstillstånd av rättviseskäl får meddelas för samtliga mål trots att ett prejudikatintresse som föreligger kan antas bli tillgodosett genom prövningen av ett av målen (Peter Fitger, a.a. s. 54:29). Enligt Welamson-Munck bör, om dispens meddelas i ett av flera likartade mål som samtidigt föreligger till bedömande, bestämmelsen tillämpas så att från början endast ett av målen dispenseras och att efter dess avgörande prövningstillstånd meddelas i övriga mål endast i den mån det fordras för att målen ska få samma utgång (se Welamson-Munck, Rättegång VI, fjärde upplagan, s. 148). Min bedömning Högsta domstolen har i NJA 2011 s. 357 slagit fast att mefedron ur farlighetshänseende bör jämställas med amfetamin. Vidare har Högsta domstolen i domarna av den 21 oktober 2011 i mål nr B och B slagit fast att syntetiska katinoner, däribland mefedron, i mängdhänseende bör jämställas med amfetamin samt att straffvärdena för amfetamin bör sänkas i förhållande till de tabeller baserade på art och mängd som hittills tillämpats av domstolarna. I ovan nämnda mål B hade en person med missbruksproblem infört MDPV i landet delvis i överlåtelsesyfte, men utan något vinstintresse. Straffvärdet för befattning med 100 gram MDPV bestämdes till sex månaders fängelse. De prejudikatfrågor som förelegat i här aktuellt mål, frågan hur MDPV ska bedömas i farlighetshänseende liksom frågor om brottets straffvärde, kan sägas ha blivit tillgodosedda genom dessa domar. Den aktuella domen överklagades emellertid före Högsta domstolens dom den 16 juni 2011 (NJA 2011 s. 357). Vid den tidpunkt den här aktuella domen överklagades var av intresse att få prövat bl.a. frågan om hur MDPV skulle bedömas ur farlighetshänseende. Jag vill därför hänvisa till 54 kap. 10 andra stycket rättegångsbalken, enligt vilken Högsta domstolen om prövningstillstånd fordras i två eller flera likartade mål och Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i ett av dem, får meddela prövningstillstånd även i övriga mål. Mot denna bakgrund motsätter jag mig inte att Högsta domstolen, närmast av rättviseskäl, meddelar prövningstillstånd i målet.

8 Svarsskrivelse Sida 8 (8) Bevisuppgift Jag ber om att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i målet. Anders Perklev Hedvig Trost Kopia till: Utvecklingscentrum Stockholm Åklagarkammaren i Falun (AM och AM )