Yttrande i ÅM 2008/0391 FS./. Riksåklagaren ang. narkotikabrott

Transkript

1 Sida 1 (5) Kammaråklagare Nicklas Lagrell Ert datum Er beteckning Åklagarmyndigheten Brottmålsavdelningen Yttrande i ÅM 2008/0391 FS./. Riksåklagaren ang. narkotikabrott Sammanfattning Jag bestrider ändring av hovrättens dom. Jag delar helt hovrättens bedömning. Det gäller såväl rubricering som påföljd. Gärningen - olovligt innehav av 0,73 gram kokain - ska således enligt min mening rubriceras som narkotikabrott av normalgraden och straffet bestämmas till fängelse en månad. Farlighetsbedömning av kokain och brottsrubricering När det gäller kokain och dess farlighet i förhållande till andra narkotiska preparat samt gränsen mellan narkotikabrott av normalgraden och ringa brott samt missbruksdoser får jag hänvisa till vad jag anförde i mitt yttrande den 11 juni 2007 i ärendet ÅM 2007/2973 (bilaga 1). Sedan Högsta domstolen meddelat tillstånd till målets prövning i hovrätten och målet tagits upp igen av hovrätten har ytterligare sakkunnigbevisning tillkommit (se sakkunnigyttranden från Ingemar Thiblin, Fred Nyberg och Jonas Hartelius; hovrättens aktbil. 15, 29 och 31). Jag hänvisar till dessa. Kokain och aktuella missbrukstrender Rikskriminalpolisen och Tullverket I januari 2008 publicerade Rikskriminalpolisen och Tullverket sin rapport Den illegala drogsituationen i Sverige Rapporten innehåller en sammanställning Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 Östermalmsgatan 87 C STOCKHOLM Telefax Webbadress

2 Sida 2 (5) av den illegala drogsituationen i Sverige utifrån preparat, illegal handel, missbrukstrender samt förslag till åtgärder. Av rapporten (som bifogas i sin helhet se bilaga 2) framgår bl.a. följande om kokain (sid. 8 f). Näst efter Nordamerika har Europa utvecklats till att bli den viktigaste avsättningsmarknaden för kokain. Smugglingen av kokain till Sverige är en mycket liten del av den omfattande och snabbt växande globala handeln som har Europa som slutdestination. Det finns dock klara indikationer på ett ökat inflöde till Sverige vilket bekräftas av de kraftigt sjunkande priserna, speciellt på missbrukarnivå. Information från andra länder inom EU visar på samma, i flera fall dramatiska utveckling. Alla tecken visar på en kraftig ökning av missbruket av kokain i Sverige, speciellt bland ungdomar i storstäderna. Denna trend styrks av nationella rapporter, både från svensk polis och sociala myndigheter samt de kraftigt sjunkande priserna för kokain i missbrukarledet. ECNN Det Europeiska Centrumet för kontroll av Narkotika och Narkotikamissbruk (ECNN) har i sin Årsrapport 2007 Situationen på Narkotikaområdet i Europa fogat två temakapitel som mer ingående behandlar Narkotikamissbruk bland minderåriga och Kokain och crack-kokain ett växande folkhälsoproblem. Årsrapporten ger en beskrivning av narkotikasituationen i Europa på en relativt överskådlig nivå men klargör samtidigt vilka indikatorer som finns på ett ökat eller förändrat missbruk av de mest frekvent förekommande narkotiska preparaten. Av ECNN:s årsrapport kan följande nämnas: Ca 4,5 miljoner européer uppskattas ha använt kokain under det senaste året. Året innan uppskattades antalet till 3,5 miljoner. Användningen av kokain har ökat och kokain är nu den näst vanligaste drogen i Europa efter cannabis. Bland de slutsatser som redovisas i rapporten vill jag särskilt framhålla att man har noterat en generell nedgång av kokainpriset i Europa vilket också tyder på en ökad tillgång av kokain. Likaså har antalet beslag och kokainrelaterade brott ökat under de senare åren. Under perioden 2000 till 2005 har antalet brott relaterade till kokain ökat med 62 % i Europa. Ungdomar framhålls som en riskgrupp där nyrekrytering sker samt att krogmiljöer och nattklubbar förkommer som frekventa brukandemiljöer. Min bedömning Målet gäller i första hand rubriceringen av den aktuella gärningen. När det gäller innehav av kokain bör gränsen mellan narkotikabrott av normalgraden och ringa brott gå vid 0,6 gram. Detta är också den underrättspraxis som haft genomslag sedan flera år. Enligt min mening pekar nytillkomna fakta entydigt mot att gränsen snarare bör justera neråt. Det finns i vart fall inga skäl att höja den.

3 Sida 3 (5) Kunskaperna om kokain har förbättrats avsevärt sedan Högsta domstolen uttalade sig i frågan i rättsfallet NJA 1983 s och 2. De tre sakkunniga som hördes i hovrätten utgör den mest kompetenta och erfarna expertisen som finns på området. Deras sakkunnigyttranden motsäger inte varandra på något sätt, de kompletterar varandra. Sammantaget ger de bredd och djup när det gäller farlighetsbedömningen av kokain. Utöver sakkunnigyttrandena har det framkommit en del nya uppgifter om ökad tillgång och ett ökat missbruk av kokain, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Gränsen mellan ringa brott och normalbrott avseende innehav av kokain - vid ett rent mängdresonemang - har som nyss sagts, under en följd av år legat på 0,6 gram kokain. Sterzel/Borgeke har i den tredje upplagan av Påföljdspraxis (2005) angett som riktlinje att gränsen mellan ringa brott och normalbrott när det gäller kokain går vid 1 gram. Detta har skapat en osäkerhet i rättstillämpningen som är olycklig. De linjära skalorna som används för att förenkla praxisbilden riskerar som i detta fall - att bygga in direkta felaktigheter i straffmätningen. Det noteras att i den tidigare upplagan av Sterzels Påföljdspraxis (andra upplagan, 2001) angavs att 0,6 gram kokain utgjorde normalbrott. I sammanhanget vill jag nämna att det generellt sett ansetts ankomma på lagstiftaren att väga in sådana omständigheter som att brottsligheten blivit mera utbredd eller antagit mera elakartade former, men i vissa fall kan det finnas anledning till en ändrad domstolspraxis av sådana skäl (jfr prop. 1987/88:120 s. 37 och 80). Att i rättspraxis låta bedömningen av straffvärdet för ett enskilt brott påverkas av brottsutvecklingen bör emellertid, enligt vad Högsta domstolen anfört i flera fall, ske med viss försiktighet och normalt förutsätta uppgifter om att en viss typ av brottslighet ökat i omfattning eller antagit mera svårartade former. I förevarande mål finns det enligt min bedömning ett visst underlag för att anta att bruket av kokain generellt sett blivit vanligare eller allvarligare i Sverige och i Europa. Detta bör också kunna påverka bedömningen. Samhällets avståndstagande till narkotika har under senare år kommit till uttryck bl.a. i den nationella narkotikahandlingsplan som presenterades i propositionen 2005/06:30. Med den lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1993 preciserades bestämmelsen om ringa narkotikabrott så att det i lagtexten numera anges vilka huvudsakliga omständigheter som kan medföra att ett brott bedöms som ringa. Bl.a. föreskrivs att hänsyn ska tas till arten av narkotika. Arten av narkotika ger uttryck bl.a. för preparatets farlighet och med detta den skada eller risk för skada som följer med en illegal hantering av preparatet. En annan omständighet som särskilt nämns i 2 narkotikastrafflagen att ta hänsyn till är mängden narkotika. När det är fråga om

4 Sida 4 (5) narkotikabrott som består i innehav för eget bruk är det tämligen enkelt att utifrån mängden av innehavd narkotika göra den bedömningen. Vid bedömningen av straffvärdet torde därför i dessa fall såväl arten av narkotika som mängden vara de omständigheter som kommer i förgrunden. Med hänsyn till den risk som alltid finns för att innehavd narkotika kan bli föremål för överlåtelse till nya målgrupper har Högsta domstolen bedömt att straffvärdet är något lägre för eget bruk av narkotika än för innehav för eget bruk (jfr prop. 1992/93:142 s. 18, NJA 2005 s. 348). Användningen av kokain är förenad med risker för mycket allvarliga skadeverkningar i skilda hänseenden, varför medlet representerar ett betydande mått av farlighet. Mot denna bakgrund och med beaktande av den betydelse som arten av narkotika bör tillmätas vid bedömningen av straffvärdet bör gärningen bedömas som narkotikabrott enligt 1 narkotikastrafflagen. Det har många gånger framhållits i narkotikadebatten och framgår också av det material som föreligger i målet att det är ett komplicerat nät av svårbestämda faktorer som avgör, om en människa som börjar använda ett narkotiskt medel ska hemfalla åt ett allvarligt missbruk eller inte. Individuella egenskaper, allmäntillstånd och social bakgrund, grupptryck och mytbildning är några sådana faktorer. De är uppenbarligen sällan förutsebara i de situationer som förekommer vid illegal överlåtelse av narkotika. Risken för att en överlåtelse ska bli inkörsporten till eller förstärka ett missbruk torde så gott som alltid vara att räkna med. Det anförda ger klart vid handen att användning av kokain är förenad med risker för mycket allvarliga skadeverkningar i skilda hänseenden. Otvivelaktigt representerar drogen kokain ett betydande mått av farlighet. Påföljd Valet av påföljd är okomplicerat i målet. Skulle gärningen bedömas som ringa ska ett bötesstraff dömas ut. Skulle hovrättens dom fastställas och gärningen bedömas som narkotikabrott av normalgraden ska påföljden bestämmas till fängelse. I en rad avgöranden (bl.a. NJA 1997 s. 193, NJA 1997:522 och NJA 2001:570) har Högsta domstolen slagit fast att narkotikabrott är ett artbrott som normalt ska föranleda en fängelsepåföljd om det inte finns särskilda omständigheter. I detta fall finns inte några särskilda omständigheter som skulle kunna motivera ett annat påföljdsval än fängelse.

5 Sida 5 (5) Bevisning, m.m. Enligt min mening torde målet kunna avgöras på handlingarna. Jag åberopar samma bevisning som den som åberopades i hovrätten. Astrid Eklund Vice Överåklagare Nicklas Lagrell Kopia till assistentåklagare Silvia Ingolfsdottir