Ert datum. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte föreligger skäl för prövningstillstånd.

Transkript

1 Svarsskrivelse Sida 1 (10) Datum Rättsavdelningen ÅM 2010/6607 Ert datum Er beteckning Byråchefen Hedvig Trost B Rotel 09 Högsta domstolen Box Stockholm MO./. riksåklagaren ang. sexuellt utnyttjande av barn (Göta hovrätts dom den 1 april 2010 i mål nr B ) Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att inkomma med svarsskrivelse. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte föreligger skäl för prövningstillstånd. Bakgrund MO är född Våren 2006 inledde han ett förhållande med MS, född De hade ett förhållande till, i vart fall, sommaren Någon gång under denna tid förlovade de sig. När MS inte var placerad på särskilda boenden eller hos fosterföräldrar bodde hon mestadels hos MO. MO och MS hade samlag första gången någon vecka efter det att de blev ett par. MS var då cirka 13 år och nio månader gammal. Efter det första samlaget hade de samlag vid ett stort antal tillfällen, till dess förhållandet upphörde. Åtalet MO åtalades för sexuellt utnyttjande av barn. Det gjordes gällande att han vid ett stort antal tillfällen under perioden våren 2006 till och med sommaren 2007 i Skara och på andra platser i Sverige haft samlag med målsäganden MS, trots att MS vid dessa tillfällen var under 15 år, vilket MO insett. Tingsrättens dom MO erkände gärningen. Tingsrätten dömde MO för sexuellt utnyttjande av barn till fängelse i ett år. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C registrator@aklagare.se Telefax Webbadress

2 Svarsskrivelse Sida 2 (10) Hovrättens dom MO överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle döma honom till en icke frihetsberövande påföljd eller, i andra hand, sätta ned fängelsestraffet. Åklagaren överklagade tingsrättens dom, anslutningsvis, och yrkade att hovrätten skulle skärpa straffet. Hovrätten fastställde tingsrättens dom. I påföljdsdelen åberopade MO journalanteckningar från psykiatriska mottagningen SiF; Skaraborgs sjukhus. Hovrätten har i domen antecknat att det av dessa journalanteckningar, som avser perioden 19 december oktober 2009, framgår bl.a. att MO har gjort flera självmordsförsök. Av ett åberopat brev från leg. psykologen Marika Hagelthorn på Skara vårdcentral av den 22 september 2009 framgår att MO remitterats till den psykiatriska öppenvårdsmottagningen i Skara. Av ett av hovrätten inhämtat kompletterande yttrande från Kriminalvården framgår, enligt hovrättens dom, bl.a. följande. MO har sedan 18 års ålder haft problem med depressioner. I april 2009 blev han inlagd på psykiatrin i Falköping och har därefter haft olika utrednings- och samtalskontakter. Han har varit sjukskriven för en djup depression de senaste sju månaderna. Han uppger att han mår bättre i dag och att han har samtalskontakt en gång i månaden med en psykiatrisjuksköterska. Han ska återgå i arbete den 29 mars 2010 och arbetar då i Norge i tre veckor och är hemma i två veckor. Sedan sex månader tillbaka lever han tillsammans med en kvinna. Frivården har diskuterat programmet relation och samlevnad (ROS) med honom ett program som riktar sig till personer dömda för något slags sexualbrott. Frivården bedömer att det föreligger ett behov för MO att genomgå ROS för att minska risken för återfall. MOs arbetstider gör det dock svårt att genomgå programmet då det förutsätter veckovisa möten med utbildad programledare på frivården. I hovrätten har MO, enligt vad som antecknats i hovrättens dom, uppgett bl.a. följande om sina personliga förhållanden. Han har fortfarande regelbunden kontakt med psykiatrisköterska och läkare, sammanlagt två till tre tillfällen per månad. Han ser fram emot att börja arbeta i slutet av mars. Han tror att han kan genomföra en föreskrift i enlighet med frivårdens förslag eftersom han är hemma i Sverige flera veckor varje månad och även kan ta ut semester och kompledighet. Ett fängelsestraff skulle innebära en katastrof för honom. Han skulle förlora allt, sitt hus och sina bilar, samt återigen drabbas av ångest och depression.

3 Svarsskrivelse Sida 3 (10) Hovrätten gör följande bedömning i påföljdsfrågan. Med hänsyn främst till målsägandens låga ålder vid det första samlaget, åldersskillnaden mellan MO och målsäganden, det stora antalet tillfällen samt att det varit fråga om en ömsesidig och frivillig relation, delar hovrätten tingsrättens bedömning av brottslighetens straffvärde, d.v.s. drygt ett års fängelse. Såsom tingsrätten har funnit har brottsligheten ett så högt straffvärde och är av sådan art att det föreligger en mycket stark presumtion för fängelse. Vad som framkommit i hovrätten om MOs psykiska hälsa och personliga förhållanden i övrigt utgör inte tillräckliga skäl att frångå ett fängelsestraff. Inte heller kan en skyddstillsyn med föreskrifter om öppenvård anses vara en tillräckligt ingripande reaktion på den allvarliga brottslighet som MO döms för. Påföljden bör därför bestämmas till fängelse. Det av tingsrätten utmätta fängelsestraffet är väl avvägt. Överklagandet MO har överklagat hovrättens dom och yrkat att Högsta domstolen med ändring av hovrättens dom bestämmer påföljden till en icke frihetsberövande påföljd eller i vart fall mildrar fängelsepåföljden väsentligt. Som grund för överklagandet har han anfört bl.a. följande. MO lider av svår psykisk ohälsa och genomgår alltjämt behandling därför. Av MO ingivna handlingar åberopas till styrkande av att MO inte skulle klara av en fängelsepåföljd. Han har försökt beröva sig livet vid flera tillfällen och stor risk föreligger för att han skulle skada sig själv ånyo om han skulle tvingas sitta i fängelse. MO har varit sjukskriven en lång tid för psykisk ohälsa men nyligen kunnat återgå i arbete. Risk föreligger att han åter skulle hamna i en djup depression och därmed beröva sig livet. En fängelsepåföljd är en direkt olämplig påföljd, varför MO bör dömas till skyddstillsyn med föreskrifter. Som skäl för prövningstillstånd har han anfört bl.a. följande. Det måste anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan om den frihetsberövande påföljden prövas med hänsyn till den relation som förelåg mellan MO och MS, dvs. de har varit sammanboende, samt att MOs psykiska ohälsa medför hinder för en frihetsberövande påföljd. Grunderna för min inställning Straffbestämmelsen om sexuellt utnyttjande av barn Straffskalan för brottet sexuellt utnyttjande av barn är fängelse i högst fyra år (6 kap. 5 brottsbalken). Bestämmelsen avser brott enligt 6 kap. 4 första eller andra stycket brottsbalken som med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att bedöma som mindre allvarliga. Vid bedömningen ska hänsyn tas till samtliga

4 Svarsskrivelse Sida 4 (10) omständigheter vid brottet. Avsikten är att bestämmelsen ska tillämpas med restriktivitet. Bestämmelsen omfattar främst sådana fall då samlaget bygger på fullständig frivillighet och ömsesidighet mellan parterna. Bestämmelsen torde dock helt sakna betydelse vid brott som riktar sig mot mindre barn. Exempelvis kan bestämmelsen tillämpas när två personer, varav den ena är strax under 15 år, frivilligt har samlag med varandra. En förutsättning för att tillämpning av bestämmelsen ska aktualiseras är att den person som gärningen riktas mot, med hänsyn till sin utveckling och omständigheterna i övrigt, haft förutsättningar att bedöma och ta ställning till situationen (prop. 2004/05:45 s. 144). Påföljdsval och straffmätning Enligt 30 kap. 4 första stycket brottsbalken ska rätten vid påföljdsvalet fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Enligt samma paragrafs andra stycke får rätten som skäl för fängelse beakta brottets straffvärde och art samt att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. I rättspraxis har, i anslutning till ett uttalande i lagens förarbeten, en presumtion ansetts föreligga för att fängelse ska ådömas, om brottsligheten har ett straffvärde som motsvarar eller överstiger ett års fängelse (se t.ex. NJA 1994 s. 153 och NJA 2003 s. 414; jfr prop. 1987/88:120 s. 100). Vid straffvärdebedömningen ska rätten, enligt 29 kap. 1 andra stycket brottsbalken, beakta den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. I 29 kap. 2 brottsbalken anges vissa försvårande omständigheter som rätten ska beakta vid bedömningen av straffvärdet, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp. I 29 kap. 3 brottsbalken anges vissa omständigheter som i förmildrande riktning ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet, vid sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall. Högsta domstolen har i NJA 2006 s. 79 slagit fast att sexuellt utnyttjande av barn är ett sådant brott att en presumtion för fängelse måste anses föreligga. Detta innebär dock inte att brottet ska anses vara av sådan art att annan påföljd än fängelse är utesluten. När brottet har ett så förhållandevis högt straffvärde som fängelse i sex månader får det dock anses att annan påföljd än fängelse kan komma i fråga endast om alldeles speciella omständigheter, exempelvis hänförliga till den tilltalades person, skulle tala för detta. (Jfr också NJA 1991 s. 228, NJA 1992 s. 585 och NJA 2003 s. 313.) I 29 kap. 5 brottsbalken räknas ett antal omständigheter upp som rätten, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning ska beakta vid straffmätningen. Hänsynen verkar endast i mildrande riktning och de är alla hänförliga till gärningsmannens person. De billighetsskäl som räknas upp i 29 kap. 5 är

5 Svarsskrivelse Sida 5 (10) uttömmande. Den sista punkten om någon annan omständighet föreligger som påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än vad som brottets straffvärde motiverar är emellertid så formulerad att det är möjligt att beakta även inte närmare angivna omständigheter. Grundtanken med bestämmelsen är att det vid sidan av straffvärdet finns en rad olika omständigheter som är av ett sådant slag att det skulle framstå som orättfärdigt om de inte beaktades vid påföljdsbestämningen. Dessa omständigheter, som verkar endast i mildrande riktning, är hänförliga till gärningsmannens person och hans eller hennes handlande efter brottet. I förarbetena till bestämmelsen anges att den är avsedd att tillämpas med försiktighet så att den inte medför risker för en oenhetlig praxis eller sociala orättvisor vid straffmätningen. I tveksamma fall bör påstående om menliga följder underbyggas med intyg av t.ex. läkare, arbetsgivare eller tillståndsmyndighet (prop. 1987/88:120 s. 48 och 89 f.). Enligt 29 kap. 5 första stycket 6 brottsbalken ska rätten vid straffmätningen i skälig omfattning beakta om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde. I specialmotiveringen uttalas bl.a. följande beträffande denna punkt (a. prop., s. 95). Hänsyn till dessa omständigheter kan medföra att ett straff utmätt efter brottets straffvärde skulle drabba gärningsmannen oskäligt hårt och straffet därför bör sättas ned. [ ] Hänsyn till dåligt hälsotillstånd kan tas bl.a. vid allvarligare fysiska handikapp såsom förlamning eller starkt nedsatt syn och då gärningsmannen lider av allvarlig sjukdom, framför allt då denna bedöms vara livshotande. Även det psykiska hälsotillståndet kan beaktas, i den mån det inte är av den arten att det faller under annan särreglering. Enligt samma paragrafs andra stycke kan omständigheter som avses i första stycket leda till att lindrigare straff än det som är föreskrivet för brottet döms ut. För detta krävs dock att det är påkallat av särskilda skäl. Att rätten även vid påföljdsbestämningen ska beakta de omständigheter som anges i 29 kap. 5 brottsbalken följer av 30 kap. 4 första stycket brottsbalken. Högsta domstolen har i några avgöranden prövat frågan om tillämpligheten av 29 kap. 5 första stycket 6 brottsbalken (se bl.a. NJA 1989 s. 464, NJA 1989 s. 810, NJA 1995 s. 106, NJA 1997 s. 781 och senast Högsta domstolens dom den 19 oktober 2010 i mål B ). I NJA 1989 s. 464 dömdes en man för grovt skattebedrägeri m.m. till villkorlig dom. Mannen led sedan flera år av allvarlig depression med bl.a.

6 Svarsskrivelse Sida 6 (10) självmordstankar och där en psykiater uttalade att den tilltalade inte skulle klara av att avtjäna ett fängelsestraff. I NJA 1997 s. 781 dömdes en man för bl.a. grov förskingring. Brottens straffvärde ansågs motsvara ungefär fängelse i ett år. Påföljden bestämdes till villkorlig dom. Hänsyn togs till att den tilltalade efter gärningarna drabbats av både psykisk och kroppslig sjukdom samt att det i läkarintyg konstaterats att det fanns risk för att ett fängelsestraff skulle försämra hans hälsa såväl psykiskt som fysiskt. Två justitieråd var skiljaktiga och ville bestämma påföljden till fängelse i ett år. I domen den 19 oktober 2010 i mål B betonar Högsta domstolen att det för att en tillämpning av punkten 6 ska komma i fråga krävs att det finns ett särskilt samband mellan hälsotillståndet och verkställigheten av ett fängelsestraff. Enligt Högsta domstolen måste det kunna förutses att hälsotillståndet skulle medföra någon särskilt allvarlig olägenhet vid verkställigheten och att verkställigheten därför skulle drabba den tilltalade oskäligt hårt. Sådana olägenheter kan vara att sjukdomen skulle göra verkställigheten särskilt plågsam eller att verkställigheten skulle försämra hälsotillståndet allvarligt. De s.k. billighetsskälen i 29 kap. 5 brottsbalken kan som nämnts ovan beaktas både vid straffmätning och vid påföljdsval. I NJA 2008 s. 359 uttalar Högsta domstolen följande med anledning härav. Något generellt svar på frågan i vad mån omständigheterna främst är av betydelse för straffmätningen eller för påföljdsvalet torde inte kunna ges. Rent allmänt torde dock kunna sägas att förutsättningarna för att de skall få genomslag på påföljdsvalet minskar ju högre straffvärdet är på den brottslighet som föreligger till bedömning. Vilket genomslag som omständigheterna bör få växlar också beroende på vilken typ av omständighet som är aktuell i det enskilda fallet. Det torde exempelvis vara naturligt att olika former av s.k. sanktionskumulation primärt beaktas vid straffmätningen medan hänsyn till den tilltalades hälsotillstånd och liknande i allmänhet torde vara av störst betydelse för påföljdsvalet. Särskilda skäl för skyddstillsyn Skyddstillsyn kan väljas som påföljd om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet (30 kap. 9 första stycket brottsbalken). Som särskilda skäl för skyddstillsyn i stället för fängelse kan rätten enligt paragrafens andra stycke beakta om en påtaglig förbättring skett av den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans brottslighet, om den tilltalade undergår behandling för missbruk eller annat förhållande som kan antas ha samband med hans brottslighet, om förutsättning finns för s.k. kontraktsvård eller om den tilltalade samtycker till att skyddstillsynen förenas med samhällstjänst. Regleringen tar sikte på fall där exempelvis straffvärde eller art talar för en fängelsepåföljd. Uppräkningen är endast avsedd att vara

7 Svarsskrivelse Sida 7 (10) exemplifierande. Som anges ovan ska rätten också vid påföljdsvalet beakta billighetsskälen i 29 kap. 5 brottsbalken. Uttalad suicidrisk kan utgöra ett särskilt skäl för skyddstillsyn oavsett om sådan faller in under psykisk ohälsa enligt 29 kap. 5 första stycket 6 brottsbalken eller ej (se bl.a. Ulf Berg m.fl., Brottsbalken, En kommentar, s. 30:73 f.). Om suicidrisk kan beläggas genom tillförlitig utredning talar det för annan påföljd än fängelse. Borgeke uttalar följande angående frågan om suicidrisk kan utgöra ett särskilt skäl för skyddstillsyn (Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2008, s. 365). Bland andra särskilda skäl för skyddstillsyn som ibland förekommer kan nämnas uttalad självmordsrisk. Finns det tillräckligt underlag för bedömningen att det föreligger en sådan risk talar omständigheterna självfallet starkt emot fängelse. Det är emellertid inte möjligt att genomgående undvika fängelse i fall av detta slag. Är straffvärdet högt eller har i övrigt de skäl som kan tala för fängelse en betydande tyngd, kan rätten behöva döma till fängelse ändå. Det bör emellertid uppmärksammas att föreskriften i 29 kap. 5 2 st. 6 p. BrB, som anger dålig hälsa som ett billighetsskäl, kan inverka på bedömningen. Omständigheterna kan också någon gång vara sådana, att det kan finnas anledning att låta den tilltalade genomgå en s.k. 7 undersökning (7 lagen [1991:2041] om särskild personutredning i brottmål, m.m.) eller en rättspsykiatrisk undersökning. Resultatet av dessa undersökningar kan då leda till att någon annan påföljd än fängelse väljs. Min bedömning Underrätterna har funnit att straffvärdet av den brottslighet som MO gjort sig skyldig till uppgår till drygt ett års fängelse. Liksom hovrätten anser jag att i försvårande riktning vid straffvärdebedömningen talar målsägandens låga ålder vid det första samlaget, 13 år och nio månader, åldersskillnaden mellan MO och målsäganden och det stora antal tillfällen de haft samlag. Till detta kommer att MO varit väl medveten om målsägandens låga ålder. Visserligen har samlagen i stor utsträckning präglats av frivillighet och ömsesidighet, men detta är något som enligt min uppfattning bör få mindre betydelse för straffvärdebedömningen i detta fall eftersom den omständigheten är en förutsättning för att bedöma gärningen som sexuellt utnyttjande av barn och inte som våldtäkt mot barn. Straffvärdet bör därför, som hovrätten funnit, uppgå till drygt ett års fängelse. Av ovan refererad praxis från Högsta domstolen framgår att brottet sexuellt utnyttjande av barn ska anses vara ett brott av sådan art att det föreligger en presumtion för fängelse. När straffvärdet är så högt som i detta fall måste fängelsepresumtionen anses mycket stark samt måste alldeles speciella omständigheter, exempelvis hänförliga till MOs person, föreligga för att en fängelsepåföljd ska kunna frångås.

8 Svarsskrivelse Sida 8 (10) Frågan är alltså om det mot bakgrund av skäl hänförliga till MOs hälsotillstånd finns anledning att ådöma honom en annan påföljd än fängelse eller om det finns skäl att beakta hans hälsotillstånd vid straffmätningen. Som framgår ovan kan suicidrisk utgöra särskilda skäl för skyddstillsyn. Av utredningen i målet framgår att MO periodvis har lidit av depressioner samt att han haft suicidtankar och även gjort ett par suicidförsök. Det framgår dock också att han vid tiden för hovrättens dom mådde bättre och att han under den tiden hade en regelbunden kontakt med psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Något läkarintyg eller någon motsvarande utredning om de negativa konsekvenser ett fängelsestraff skulle få för honom har inte förebringats i målet. Mot denna bakgrund anser jag det inte tillförlitligen utrett att det föreligger en överhängande suicidrisk för MOs del eller att MO skulle drabbas oskäligt hårt av ett fängelsestraff utmätt efter brottslighetens straffvärde. Några andra särskilda skäl för skyddstillsyn föreligger inte enligt min uppfattning. Vidare delar jag den bedömning hovrätten har gjort att skyddstillsyn med föreskrifter om öppenvård inte kan anses vara en tillräckligt ingripande reaktion på den brottslighet som MO har gjort sig skyldig till. Med beaktande av brottslighetens art och höga straffvärde samt den restriktivitet som ska gälla beträffande tillämpningen av 29 kap. 5 första stycket 6 brottsbalken är det min uppfattning att det utifrån den utredning som förebringats i hovrätten om MOs psykiska hälsotillstånd och personliga förhållanden inte föreligger sådana alldeles speciella omständigheter som erfordras för att frångå presumtionen för fängelse. Inte heller anser jag att dessa omständigheter bör påverka straffmätningen. Jag anser således att hovrättens dom bör stå fast. Härvid kan också anmärkas att underrätterna vid straffmätningen i mildrande riktning beaktat att det har gått viss tid sedan gärningarna begicks (jfr 29 kap. 5 första stycket 7 brottsbalken). I sammanhanget kan nämnas att vården på kriminalvårdsanstalterna anpassas efter bl.a. de intagnas behov. Kriminalvården kan efter omständigheterna bedrivas på öppen eller sluten anstalt. Vården utformas på ett sådant sätt att den intagnes anpassning i samhället främjas och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. Vidare har Kriminalvården en egen organisation för de intagnas hälso- och sjukvård. Inom Kriminalvården kan det förutsättas finnas såväl vana som resurser för att vårda intagna med problem av det slag som MO har. Vidare kan tilläggas att de omständigheter som MO åberopat som skäl för en mildare påföljd möjligen skulle kunna beaktas av regeringen inom ramen för ett nådeärende. Förutom att det i ett sådant ärende finns möjlighet att beakta utvecklingen efter en dom och att förebringa en närmare utredning än vad som normalt är möjligt inom ramen för ett brottmål, begränsas beslutsfattandet i

9 Svarsskrivelse Sida 9 (10) nådeärenden inte av de krav på restriktivitet som gäller vid domstols påföljdsbestämning (se bl.a. tillägg till Högsta domstolens dom den 19 oktober 2010 i mål nr B ). Prövningstillstånd Prejudikatdispens Enligt 54 kap. 10 första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). För att bevilja prövning enligt denna punkt krävs alltså att ett avgörande av Högsta domstolen blir av generell betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande frågeställningar. Den enskildes intresse av att få till stånd en prövning i Högsta domstolen kan alltså inte föranleda prövningstillstånd på denna grund (Fitger, Rättegångsbalken, s. 54:26). Min bedömning Eftersom det faktum att parterna var sammanboende och att samlagen i stor utsträckning präglats av frivillighet och ömsesidighet är förutsättningar för att gärningen ska bedömas som sexuellt utnyttjande av barn och inte som våldtäkt mot barn kan parternas relation i ett fall som detta inte tillmätas någon självständig betydelse för vare sig frågan om påföljdsval eller frågan om straffmätning. Uttalanden av Högsta domstolen när det gäller frågor om påföljdsval och straffmätning med hänsyn till parternas relation erfordras därför inte. Att sexuellt utnyttjande av barn är ett brott av sådan art att utgångspunkten är en fängelsepåföljd är genom tidigare uttalanden av Högsta domstolen klarlagt. Som anges ovan finns också ett antal avgöranden av Högsta domstolen som berör frågan om tillämpligheten av 29 kap. 5 första stycket 6 brottsbalken, även när det gäller psykisk ohälsa. Vidare kan någon tvekan inte anses råda om att en genom en tillförlitlig utredning belagd självmordsrisk utgör ett särskilt skäl som talar emot en frihetsberövande påföljd. När det i övrigt gäller skälen för fängelse å enda sidan och skyddstillsyn å den andra ska samtliga relevanta omständigheter beaktas. Det ligger därför i sakens natur att omständigheterna i enskilda fall kan vara av mycket varierande slag. Med hänsyn härtill anser jag att en prövning av Högsta domstolen sannolikt inte skulle tillföra något av betydelse med räckvidd utanför det här aktuella målet. Jag anser sammanfattningsvis att en prövning av målet i Högsta domstolen inte skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen. Inte heller finns skäl att meddela extraordinär dispens. Jag avstyrker därför prövningstillstånd.

10 Svarsskrivelse Sida 10 (10) Bevisuppgift Jag ber om att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i målet. Anders Perklev Kopia till: Utvecklingscentrum Göteborg Åklagarkammaren i Skövde (406A ) Hedvig Trost