RM./. Riksåklagaren angående falsk tillvitelse m.m.

Transkript

1 Svarsskrivelse Sida 1 (6) Ert datum Er beteckning Byråchefen Stefan Johansson B Högsta domstolen Box STOCKHOLM RM./. Riksåklagaren angående falsk tillvitelse m.m. Högsta domstolen har, efter att inte ha funnit skäl att meddela prövningstillstånd beträffande skuldfrågan, förordnat att jag ska lämna in svarsskrivelse i påföljdsfrågan. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns tillräckliga skäl för prövningstillstånd. Bakgrund RM dömdes den 8 februari 2006 för bl.a. brott mot 12 kap. 65 jordabalken vid fyra tillfällen. Samtliga brott bedömdes vara grova. Gärningarna bestod i att RM i sin egenskap av fastighetsägare för respektive målsägande hade uppställt villkor om särskild ersättning för överlåtelse av hyresrätt i fastigheten. Påföljden bestämdes till fängelse 10 månader. RM förpliktades att utge skadestånd till målsägandena med sammanlagt kr. Både åklagaren och RM överklagade tingsrättens dom. Hovrätten fann inte skäl att göra annan bedömning än tingsrätten vad avsåg skuld och rubricering. Däremot menade hovrätten att brottslighetens straffvärde motiverade en straffskärpning, eftersom det inte fanns något direkt förmildrande att beakta. Hovrätten bestämde därför påföljden till fängelse ett år. RM har i Högsta domstolen, såvitt nu är aktuellt, yrkat att fängelsestraffets längd ska sättas ned. Han har som grund för överklagandet åberopat att brotten ligger många år tillbaka i tiden och att hans situation radikalt förändrats som en följd av de traumatiska upplevelser han drabbats av med anledning av tsunamikatastrofen i Thailand. Han har som skäl för prövningstillstånd anfört att det saknas vägledande avgöranden när det gäller påföljdsbestämningen vid denna typ av brott. Han menar att det är vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen prövar straffvärdet för brottet i och för sig, men också med beaktande av den långa tid som har förflutit mellan brott och straff. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C, 3 tr Telefax Webbadress

2 Svarsskrivelse Sida 2 (6) Grunderna för min inställning Utgångspunkter för påföljdsvalet Vid val av påföljd ska rätten, enligt 30 kap. 4 brottsbalken, fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Rätten skall då beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 brottsbalken. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. I motiven till 30 kap. 4 brottsbalken har som ett riktvärde angetts, att om ett brott vid straffvärdebedömningen anses böra medför ett års fängelse eller mer innebär det en presumtion för fängelse (prop. 1987/88:120 s. 100). Högsta domstolen har vidare förklarat, att när det är fråga artbrottslighet måste det krävas alldeles särskilda skäl att frångå presumtionen för fängelse, när straffvärdet är så högt som tio månader (NJA 1999 s. 769). Brottslighetens straffvärde och art Den som uppsåtligen uppställer villkor om särskild ersättning för upplåtelse av bostadslägenhet eller för överlåtelse av hyresrätten till sådan lägenhet döms, enligt 12 kap. 65 jordabalken, till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt döms, enligt bestämmelsens andra stycke, till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det utgjort led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt eller i större omfattning eller om gärningsmannen annars i avsevärd mån har missbrukat sin ställning som ägare eller förvaltare av fastigheten. Med hänsyn till straffskalan för det grova brottet kan det hävdas att det abstrakta straffvärdet är förhållandevis måttligt. Lagstiftaren har emellertid tydligt markerat att brott mot 12 kap. 65 jordabalken som är grovt är att bedöma som allvarlig brottslighet. Det grova brottet infördes den 1 juli Till grund för lagstiftningen låg en kartläggning av den s.k. svartabörshandeln med bostadslägenheter och av privat yrkesmässig bostadsförmedling (Ds 1976:1). Enligt promemorian förekom det handel med bostadslägenheter i en visserligen inte fastställd men säkerligen inte obetydlig omfattning i de största tätorterna, främst Stockholm. I motiven till lagstiftningen anges att den svarta handeln med bostadslägenheter måste bekämpas med all kraft och att det är nödvändigt med en kraftig reaktion mot yrkesmässiga försäljningar (prop. 1977/78:175 s. 139 f.). I författningskommentaren anges vidare, att redan brott av normalgraden (enstaka fall av upplåtelse av hyresvärd och enstaka fall av överlåtelse av hyresgäst) bör föranleda frihetsstraff när omständigheterna är försvårande. Som exempel på försvårande omständigheter nämns att gärningsmannen själv tagit initiativet till trans-

3 Svarsskrivelse Sida 3 (6) aktionen, på annat sätt gått planmässigt tillväga eller att gärningen har avsett betydande belopp (a. prop. s. 179). Mer än trettio år har förflutit sedan kartläggningen av den s.k. svartabörshandeln med bostadslägenheter utfördes inom ramen för Ds 1976:1. Det har därefter, såvitt jag kunnat finna, inte genomförts någon liknande kartläggning. Det torde emellertid stå klart att problemet, i vart fall i storstadsregionerna, särskilt Stockholm, inte har minskat. I Stockholms Stads Bostadsförmedlings kö var antalet bostadssökande år 2002 drygt År 2006 hade den siffran stigit till (Stockholms Stads Bostadsförmedling AB [SSB], Bostadsköns utveckling ). I dagsläget är antalet bostadssökande, enligt uppgift på SSB:s hemsida, över Det har också i vissa studier hävdats att svarthandeln med hyreskontrakt årligen omsätter miljardbelopp (Svarthandel med hyreskontrakt i Stockholm, KTH 2005, Examensarbete nr 281 och Svarthandeln med hyreskontrakt, Stockholms Fastighetsägarförening, 2001). Det är emellertid ytterst få som lagförs för brott mot 12 kap. 65 jordabalken. Enligt Brottsförebyggande rådets statistik har det under åren meddelats sammanlagt nio domar. Vad avser åren saknas lagföringar. Det torde därför vara uppenbart att endast en försvinnande liten del av de brott som begås blir föremål för lagföring. Detta är inte heller förvånande eftersom det ligger i sakens natur att varken säljare eller köpare som regel har något intresse av att försäljningen ska upptäckas. Det torde därför inte råda någon tvekan om att brottstypen är svår att förebygga och upptäcka. Skälen som låg till grund för lagstiftarens uttalande 1978, att frihetsstraff bör utdömas redan vid brott av normalgraden när omständigheterna är försvårande, har alltså inte ha försvagats. Brott mot 12 kap. 65 jordabalken får således anses vara av sådan art att påföljden bör bestämmas till fängelse även när detta inte är påkallat av brottets straffvärde (Jfr prop. 1997/98:96 s. 115 ff. och NJA 1992 s. 190). En oseriös fastighetsägare som vill tjäna pengar på och utnyttja bostadsbristen torde ha goda möjligheter att tämligen riskfritt sälja de hyresrätter han eller hon förfogar över. Som framgår i det nu aktuella målet rör det sig i varje enskilt fall om betydande belopp. RM har genom de fyra överlåtelser han dömts för tagit emot sammanlagt kr. Brotten har skett systematiskt och av vinningslystnad samt avsett mycket betydande belopp. RM har i avsevärd mån missbrukat sin ställning som fastighetsägare och utnyttjat den bostadsbrist som råder i Stockholm. Brottsligheten får därför anses utgöra ett allvarligt angrepp på de principer som är en förutsättning för en fungerande bostadsmarknad.

4 Svarsskrivelse Sida 4 (6) Mot denna bakgrund menar jag att straffvärdet för den brottslighet som RM har gjort sig skyldig till ligger i nivå med det straff som hovrätten har utmätt. Straffmätning Jag delar hovrättens uppfattning att det inte finns några förmildrande omständigheter att beakta vid bedömningen av straffvärdet. Frågan är då om det finns några omständigheter som bör föranleda att straffet i just detta fall sätts lägre än vad som är påkallat av brottslighetens straffvärde. RM har därvid gjort gällande att det har förflutit en lång tid mellan brott och straff. Enligt 29 kap. 5 första stycket 7 brottsbalken ska rätten utöver brottslighetens straffvärde i skälig omfattning beakta om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks. Den långa tiden ska i princip ha förflutit innan den tilltalade fick del av åtalet för brottet (prop. 1987/88:120 s. 95). Även Europakonventionen innehåller krav på rättvis rättegång inom skälig tid. Den relevanta tiden för bedömningen av om rätten till rättvis rättegång inom skälig tid kränkts börjar den dag när en person kan sägas vara anklagad för brott och avslutas den dag då det föreligger slutlig dom. För svenska förhållanden innebär det att tiden börjar löpa vid delgivning av misstanke (se NJA 2003 s. 414). Innebörden av det nämnda avgörandet från Högsta domstolens anses vara att rätten till rättvis rättegång inom skälig tid enligt Europakonventionen ska prövas som en särskild omständighet och är då närmast att hänföras till den allmänna bestämmelsen i 29 kap. 5 första stycket 8 brottsbalken (Brottsbalken En kommentar på Internet, 29 kap. 5, utskrift s. 6). De aktuella gärningarna begicks den 25 januari 2001 (åtalspunkt 1), den 20 mars 2001 (åtalspunkt 5), den 22 maj 2001 (åtalspunkt 3) samt den 15 och 19 januari 2002 (åtalspunkt 2). Samtliga brott anmäldes till polisen den 8 maj Av handlingarna i målet framgår att målsägande- och vittnesförhör hölls i september och oktober 2002 och i februari RM hördes den 8 maj 2003 då han också delgavs misstanke. Vid förhör den 8 juli 2003 underrättades RM om att utredningen skulle komma att överlämnas till åklagare för beslut i åtalsfrågan. Ytterligare ett antal vittnesförhör hölls emellertid i januari och februari Slutdelgivning skedde den 17 mars Stämningsansökan inkom till tingsrätten den 28 juni Tingsrätten utfärdade stämning samma dag. Tingsrätten lyckades emellertid inte delge RM stämningsansökan. Tingsrätten utfärdade därefter stämning med kallelse till huvudförhandling vid sammanlagt fyra olika tillfällen. Inte vid något tillfälle lyckades tingsrätten delge RM stämning och kallelse. När RM uteblev från huvudförhandlingen den

5 Svarsskrivelse Sida 5 (6) 18 januari 2006 beslutade tingsrätten, efter yrkande från åklagaren, att RM skulle häktas. Som särskilt häktningsskäl angavs att det fanns risk för att RM avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. RM greps den 19 januari 2006 och delgavs stämning den 20 januari Från det att RM häktades till det att hovrätten meddelade dom i målet kan det inte anses ha förekommit någon oskälig fördröjning i handläggningen. Frågan är således om handläggningen i övrigt kan anses behäftad därmed. Vad gäller tre av de fyra åtalspunkterna fick RM del av åtalet kort tid före preskription. Dessutom var ett av de brott mot 12 kap. 65 jordabalken som åklagaren yrkat ansvar för preskriberat (åtalspunkt 4), varför åklagaren lade ner åtalet i den delen. Med anledning härav kan det vid ett första påseende synas som om en i förhållande till brottens art ovanligt lång tid förflutit sedan de begicks. Som framgår av utredningen är emellertid en stor del av denna tidsåtgång hänförlig till att RM medvetet valt att undanhålla sig delgivning. Det saknas därför skäl att tillämpa 29 kap. 5 första stycket 7 brottsbalken (Jfr Jareborg/Zila, Straffrättens påföljdslära, 2:a uppl, 2007, s. 128). Den tid som förflöt från anmälan om brott till det att åklagaren ansökte om stämning är drygt två år (den 8 maj 2002 till den 28 juni 2004). Som jag redovisat ovan vidtogs det kontinuerligt åtgärder i förundersökningen. Även om det kan anses finnas vissa fördröjningar i utredningsarbetet är dessa inte av sådan omfattning att det sammantaget kan anses oskäligt. Målet handläggning, från det att RM delgavs misstanke om brott, har därför inte inneburit en kränkning av hans rätt till rättegång inom skälig tid. Vad RM i övrigt har anfört om sina personliga förhållanden är inte av den karaktären att det påverkar straffmätningen. Sammanfattningsvis menar jag således att det inte föreligger några omständigheter som bör påverka straffmätningen i mildrande riktning. Hovrättens dom ska därför stå fast. Prövningstillstånd Som RM har anfört har Högsta domstolen inte haft att pröva straffvärdet för brott mot 12 kap. 65 jordabalken. Hovrättens straffvärdebedömning får emellertid anses vara väl förenlig med den stränga syn på brottslighet av nu aktuellt slag som lagstiftaren gav uttryck för i samband med att det grova brottet infördes. Hovrättens straffvärdebedömning måste också anses ligga i linje med den, i och för sig sparsamma, praxis som utvecklats i underrätterna. I en dom från Svea hovrätt bedömdes straffvärdet i en situation som har stora likheter med den nu aktuella till fängelse 10 månader (RH 1995:54). Det bör vidare beaktas

6 Svarsskrivelse Sida 6 (6) att mål av nu aktuellt slag inte är vanligt förekommande. Ett avgörande av Högsta domstolen torde därför vara av begränsat värde för den framtida rättstillämpningen. De omständigheter som i detta fall kan ha betydelse för straffmätningen och påföljdsvalet har, som framgår ovan, varit föremål för Högsta domstolens bedömning. Enligt min uppfattning torde inte Högsta domstolen genom att pröva det nu aktuella målet få möjlighet att utveckla eller precisera de uttalanden domstolen har gjort i sina tidigare avgöranden. Sammanfattningsvis anser jag därför att det inte kan anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen prövar överklagandet. Inte heller finns det synnerliga skäl till sådan prövning. Bevisning Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd. Fredrik Wersäll Stefan Johansson Kopia till - Söderorts åklagarkammare i Stockholm (C ) - Utvecklingscentrum Malmö - Utvecklingscentrum Stockholm