EA./. riksåklagaren ang. misshandel m.m.

Transkript

1 SVARSSKRIVELSE Sida 1 (10) Riksåklagarens kansli Datum Rättsavdelningen Ert datum Er beteckning Byråchefen My Hedström B Högsta domstolen Box STOCKHOLM EA./. riksåklagaren ang. misshandel m.m. (Svea hovrätts dom den 6 augusti 2013 i mål B ) Högsta domstolen har, efter att ha meddelat prövningstillstånd, förelagt riksåklagaren att skyndsamt inkomma med svarsskrivelse i målet. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom. Bakgrund EA har dömts för misshandel, olaga förföljelse, olaga hot vid tre tillfällen, ofredande, hot mot tjänsteman vid två tillfällen, våld mot tjänsteman vid två tillfällen och förgripelse mot tjänsteman vid fyra tillfällen. Påföljden har bestämts till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Överklagandet till Högsta domstolen EA yrkar i första hand att påföljden ska bestämmas till skyddstillsyn med föreskrifter om vård och i andra hand att den rättspsykiatriska vården inte ska förenas med särskild utskrivningsprövning. EA anför sammanfattningsvis följande. Hon lider inte av någon allvarlig psykisk störning. Enligt hennes uppfattning uppvisar den rättspsykiatriska utredningen betydande osäkerhet avseende denna fråga. Om Högsta domstolen kommer fram till att hon lider av en allvarlig psykisk störning, föreligger det dock inte någon risk för återfall i brott av allvarligt slag, vilket är en förutsättning för att förena den rättspsykiatriska vården med särskild utskrivningsprövning. Hon är tidigare ostraffad. Tingsrätten har ansett att det samlade straffvärdet av de brott hon gjort sig skyldig till är fängelse åtta månader. Med beaktande av 29 kap. 3 första stycket 2 brottsbalken bör straffvärdet dock bedömas väsentligt lägre. De brott hon gjort sig skyldig till kan inte anses vara av allvarligt slag. Därtill kommer att den rättspsykiatriska utredningen bedömt risken för återfall som endast medelhög. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C Registrator.riksaklagaren@aklagare.se Telefax Webbadress

2 Sida 2 (10) Grunderna för min inställning Rättslig reglering m.m. Det finns särskilda bestämmelser om påföljd för lagöverträdare med allvarlig psykisk störning. I 30 kap. 6 brottsbalken föreskrivs en presumtion mot och i vissa fall förbud för domstolen att döma till fängelse för brott som har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Vidare ges i 31 kap. 3 samma balk föreskrifter om överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Dessa föreskrifter innebär att den som lider av allvarlig psykisk störning och som har begått ett brott, där påföljden inte kan stanna vid böter, får överlämnas till rättspsykiatrisk vård, om det med hänsyn till hans eller hennes psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Sistnämnda bestämmelse gäller oavsett om brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller inte. Har brottet begåtts under sådan påverkan, får domstolen besluta att särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård skall äga rum vid vården, om det till följd av den psykiska störningen finns risk att den dömde återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Den nu gällande lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård, av vilka ovan angivna bestämmelser utgör en del, infördes år Rekvisitet allvarlig psykisk störning är detsamma för sådan tvångsvård som kan beslutas enligt 3 lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Enligt motiven räknas till allvarlig psykisk störning i första hand tillstånd av psykotisk karaktär, således tillstånd med störd realitetsvärdering och med symtom av typen vanföreställningar, hallucinationer och förvirring. Till allvarlig psykisk störning räknas också svårartade personlighetsstörningar med impulsgenombrott av psykoskaraktär. Bedömningen av om en psykisk störning är allvarlig ska ske utifrån både störningens art och dess grad. En sammanvägning får göras i varje särskilt fall av arten av störning och de symtom och yttringar i övrigt som belyser graden av störningen. I samband med prövningen måste hänsyn tas till växlingar i tillståndet och risken för återfall om vården eller behandlingen avbryts för tidigt. Den psykiska störningen är av allvarlig art så länge påtaglig risk föreligger för att de psykiska symtomen återkommer om behandlingsinsatserna avbryts. (Prop. 1990/91:58 bil. 1 s. 86 f.) Det är domstolen som ska bedöma om det finns behov av rättspsykiatrisk vård. Som framhålls i rättsfallet NJA 1998 s. 162 är utrymmet för domstolens prövning emellertid begränsat. Domstolen måste nämligen fästa stort avseende vid innehållet i det utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning som har inhämtats i målet. Utlåtandet är dock till sin natur ett sakkunnigutlåtande som kan bemötas. Har domstolen inhämtat ett yttrande från Socialstyrelsen över en utförd rättspsykiatrisk undersökning och detta avviker från

3 Sida 3 (10) undersökningsläkarens utlåtande, bör styrelsens yttrande i allmänhet vara att anse som det mera tillförlitliga. Domstolen får dock inte undandra sig att jämföra och bedöma utlåtandena. Ibland kan det finnas olika meningar företrädda i sådana utlåtanden och yttranden, och domstolen får då pröva dessa mot varandra. Härtill kan komma utredning som kompletterar ett utlåtande eller yttrande. Så t.ex. kan den som avgivit detta höras muntligen. Vidare kan hänsyn behöva tas till material i form av exempelvis sjukvårdsjournaler från tiden före och efter det aktuella brottet eller intyg eller andra handlingar som tillkommit efter ett rättspsykiatriskt utlåtande eller ett yttrande av Socialstyrelsen. Domstolen ska däremot inte självständigt göra någon medicinsk bedömning och åsätta en diagnos, och den måste vara mycket försiktig med att låta den tilltalades eget uppträdande inför rätta inverka på bedömningen av det psykiska tillståndet hos den tilltalade (se nyssnämnda rättsfall). Vad domstolen har att göra är alltså att pröva den utredning som lagts fram och söka bilda sig en egen uppfattning på grundval av detta material. Olika faktorer påverkar denna prövning. Det kan vara sakkunskapen hos de personer som yttrat sig, det underlag som de har använt sig av, förutsättningarna för deras observationer av det psykiska tillståndet (t.ex. undersökningssituation och tidsrymd) samt de bedömningar som de gjort och hur de redovisat dessa. Det säger sig självt att detta ibland kan vara en vansklig uppgift, särskilt om meningarna går isär hos de medicinskt sakkunniga. Den fråga som då inställer sig är vilket krav som ställs på utredningen för att domstolen skall finna att den tilltalade har begått brottet under påverkan av allvarlig psykisk störning och att han lider av en sådan när han skall dömas. En utgångspunkt för att besvara denna fråga är att, eftersom det rör sig om påföljdsbestämning och inte prövning av skuldfrågan, det inte gäller något sådant beviskrav som uppställs beträffande skuldfrågan. Inte heller kan det anses lämpligt eller ens möjligt att tillämpa någon princip av det slag som brukar betecknas med de latinska uttryckssätten in dubio pro reo och in dubio mitius, dvs. att det finns en presumtion till förmån för den tilltalade eller för den mildare utgången. En anledning till detta är att det i det enskilda fallet ofta inte går att avgöra vad som är förmånligast för den tilltalade i påföljdsvalet. Härtill kommer att kravet på utredning i princip bör vara detsamma oavsett om det är ett allvarligt eller ett mindre allvarligt brott. Det som domstolen måste göra är att pröva utredningen och komma fram till om den anser att övervägande skäl talar för att det är fråga om en psykisk störning som är allvarlig. Det är alltså fråga om en överviktsprincip som skall tillämpas. Vid lagstiftningens tillkomst framhölls att domstolen måste vara försiktig med att ådöma fängelse där det finns anledning att misstänka allvarlig psykisk störning. I detta ligger att det inte bör ställas krav som att det tydligt skall framgå av utredningen att det är fråga om en allvarlig psykisk störning (se NJA 2004 s. 702).

4 Sida 4 (10) Den bedömning som domstolen ska göra blir oftast enklare när det gäller situationen vid målets avgörande än när man skall avgöra hur det psykiska tillståndet var vid brottets begående och hur detta tillstånd kan ha påverkat gärningen. Vid bedömningen av det psykiska tillståndet när brottet begicks kan de yttre omständigheterna vid brottstillfället, t.ex. hur gärningsmannen uppträtt, ha betydelse vid sidan av utredningen om det inre tillståndet hos förövaren. Om det framkommer att gärningsmannen vid brottstillfället var allvarligt psykiskt störd, torde man i allmänhet kunna presumera att brottet har begåtts under påverkan av störningen (se NJA 2004 s. 702). När det gäller att bedöma påföljden för ett brott som begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning bör domstolen pröva om och i så fall vilket vårdbehov som föreligger vid tidpunkten för domstolens prövning. Föreligger fortfarande en allvarlig psykisk störning vid domstillfället, kan den tilltalade överlämnas till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3. (Berggren m.fl., Brottsbalken. En kommentar, 30:6 s.7 ). Om det saknas förutsättningar för rättspsykiatrisk vård eller annan särskild vård eller om det annars finns skäl för det, kan en icke frihetsberövande påföljd komma i fråga. En skyddstillsyn med en föreskrift om psykiatrisk vård kan t.ex. dömas ut om den psykiska störningen vid tidpunkten för domstolens prövning inte längre är att anse som allvarlig men det fortfarande finns ett behov av att den tilltalade får psykiatrisk vård. Villkorlig dom kan t.ex. användas om den tilltalades vårdbehov redan tillgodoses inom psykiatrin. Såväl skyddstillsyn som villkorlig dom kan också väljas om det saknas vårdbehov. (A.a. 30:6 s. 8). Något om kritiken mot dagens system Frågor om ansvarsprövning och påföljdsbestämning för psykiskt störda lagöverträdare har alltsedan brottsbalkens tillkomst varit föremål för olika utredningar. Senast har Psykiatrilagsutredningen med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs betänkande (SOU 2002:3) föreslagit en reform innebärande bl.a. att tillräknelighet åter ska vara ett krav för att en gärning ska utgöra brott samt att överlämnande till rättspsykiatrisk vård som självständig påföljd ska avskaffas (SOU 2012:17). Den straffrättsliga regleringen avseende psykiskt störda lagöverträdare har under årens lopp utsatts för kritik från olika håll. Enligt de ovan nämnda utredningarna kan de problem som dagens system ger upphov till systematiskt hänföras till tre undergrupper, nämligen vårdfrågor, straffrättsliga frågor och samhällsskyddsfrågor. De viktigaste problemen när det gäller vårdfrågorna anges vara etiska konflikter i vården och svårigheter att tillgodose lagöverträdares vårdbehov. Bland de problem som därvid särskilt bör uppmärksammas anges bl.a. att systemet med utskrivningsprövning medför att

5 Sida 5 (10) personer kan hållas kvar i sluten vård trots att sådan vård inte behövs av medicinska skäl eller att någon adekvat vård inte står till buds, samt att personer som döms till överlämnade till rättspsykiatrisk vård för förhållandevis mindre allvarlig brottslighet vårdas under mycket långa tider och till stora kostnader. Det kan också beträffande denna kategori sättas i fråga om det nuvarande systemet medför att vårdbehovet tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt (SOU 2012:17 s. 301 f och 509 f). Psykiatrilagsutredningens betänkande bereds för närvarande inom regeringskansliet. Min bedömning Vid bedömningen av straffvärdet av de gärningar som EA gjort sig skyldig till har tingsrätten beaktat att den olaga förföljelsen pågått under avsevärd tid, innefattat kontakter av skiftande slag som tagit sig än mer påträngande och kränkande former varefter de pågått samt att de gärningarna orsakat stort lidande för en ung person. Enligt tingsrätten är straffvärdet för det hot och det våld som riktats mot poliser och ordningsvakt heller inte obetydligt. Tingsrätten har bedömt det sammanlagda straffvärdet till i allt fall fängelse åtta månader. För egen del instämmer jag i tingsrättens bedömningar och anser att det samlade straffvärdet av gärningarna i vart fall inte bör sättas lägre än fängelse åtta månader. Frågan är då vilken påföljd EA ska dömas till. För att ett överlämnande till rättspsykiatrisk vård ska vara möjligt måste Högsta domstolen för det första komma fram till att övervägande skäl talar för att EA lider av en allvarlig psykisk störning. Därutöver krävs att det med hänsyn till hennes psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. För att särskild utskrivningsprövning ska komma ifråga krävs därutöver att EA begått de brott hon dömts för under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att det till följd av denna störning finns risk för att hon återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag (31 kap. 3 brottsbalken). Som ovan angetts är den annars gällande regeln om bevisbördan i brottmål inte tillämplig för frågan om förekomsten av en allvarlig psykisk störning. Det fordras således inte, t.ex. för att fängelse ska kunna dömas ut, att det är styrkt att den tilltalade inte handlade under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Domstolen är dock skyldig att se till att presumtionen mot fängelse enligt 30 kap. 6 brottbalken iakttas. Om det finns anledning att misstänka allvarlig psykisk störning måste domstolen därför se till att det finns erforderlig utredning i frågan. Trots förekomsten av sådan utredning är det ändå inte alltid möjligt att uppnå tillfredsställande klarhet. Betänkligheterna mot att döma till

6 Sida 6 (10) brottspåföljd trots ovisshet om den tilltalades psykiska tillstånd är emellertid större eller mindre beroende på påföljdens beskaffenhet och på den misstänkta störningens beskaffenhet. (Berggren m.fl., Brottbalken. En kommentar, 30:6 s. 14). Av den rättspsykiatriska utredningen framgår att EA har varit svår att diagnostisera. Efter att ha redogjort för omständigheter som talar såväl för som emot, är dock utredningens slutsats att EA begått aktuella brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att hon alltjämt lider av en sådan störning. Enligt utredningen har EA också till följd av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt behov av psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Till följd av den psykiska störningen finns det enligt utredningen också risk för återfall i brottslighet som är av allvarligt slag. I avsaknad av annan sakkunnig utredning finner jag för egen del inte skäl att göra någon annan bedömning än utredningens avseende EAs psykiska tillstånd. EA har begärt att Högsta domstolen ska inhämta yttrande från Socialstyrelsen, vilket Högsta domstolen för närvarande inte funnit skäl till. För det fall Högsta domstolen överväger att frångå den bedömning som den rättspsykiatriska utredningen kommit fram till, bör enligt min uppfattning dock Socialstyrelsens yttrande i frågan först inhämtas. Utgångspunkten vid påföljdsbestämningen bör således vara att EA begått de åtalade gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att hon alltjämt lider av en sådan störning. Det råder således en presumtion mot fängelse. Varken de brott som EA begått, vad som är utrett angående hennes vårdbehov eller omständigheterna i övrigt innebär att presumtionen mot fängelse i detta fall bör frångås. Bestämmelsen i 30 kap. 6 brottsbalken om inskränkningar i möjligheten att döma till fängelse har ingen motsvarighet beträffande andra påföljder. Enligt förarbetena (Prop. 1990/91:58 bil. 2 s. 533) låter det sig knappast göra att närmare ange vad som bör vara avgörande för valet mellan rättspsykiatrisk vård och annan påföljd än fängelse. Utgångspunkten bör emellertid vara att rättspsykiatrisk vård ska komma till stånd om förutsättningarna för sådan vård är uppfyllda. Frågan är då om EA istället för rättspsykiatrisk vård bör dömas till skyddstillsyn med föreskrifter om vård, vilket är hennes förstahandsyrkande. Vid val av påföljd ska rätten som skäl för skyddstillsyn beakta om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet (30 kap. 9 första stycket brottsbalken). Det är således bara i fall då det saknas anledning att anta att en skyddstillsyn kan bidra till att

7 Sida 7 (10) den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet som påföljden får anses vara utesluten. Så kan vara fallet om det framstår som klart att den tilltalade inte kommer att låta sig påverkas av skyddstillsynen. (Berggren m.fl., Brottsbalken. En kommentar. 30:9 s. 2). När det gäller prövningen av om det med hänsyn till lagöverträdarens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång (31 kap. 3 brottsbalken) ska enligt motiven en helhetsbedömning göras. Vidare uttalas att inte bara lagöverträdarens behov av psykiatrisk vård ska vägas in här, utan även skyddsaspekterna, dvs. risken för att denne på nytt begår brott. Vid sidan av lagöverträdarens psykiska tillstånd har övriga personliga förhållanden betydelse, t.ex. dennes bostadssituation, sysselsättning och eventuella missbruksproblem. Att närmare ange vilka faktorer som i det enskilda fallet motiverar att psykiatrisk vård kommer till stånd är enligt motiven knappast möjligt. (Prop. 1990/91:58 s. 533). Med beaktande av de brottsliga gärningar EA gjort sig skyldig till samt vad som är utrett angående EAs personliga förhållanden, vårdbehov och risken för återfall i brott ställer jag mig ytterst tveksam inför att en skyddstillsyn, även om denna förenas med föreskrift om vård, kan tillgodose EAs vårdbehov och därvid bidra till att avhålla henne från fortsatt brottslighet. Jag vill därvid särskilt framhålla att EA synes sakna sjukdomsinsikt. I avsaknad av annan sakkunnig utredning instämmer jag således i den rättspsykiatriska utredningens bedömning och förordar därmed att EA överlämnas till rättspsykiatrisk vård. Frågan är då om den rättspsykiatriska vården bör förenas med särskild utskrivningsprövning. EA gör därvid gällande att de brott hon gjort sig skyldig till inte är av allvarligt slag samt att vid denna prövning 29 kap. 3 första stycket 2 brottsbalken bör beaktas. Hon har vidare framhållit att den rättspsykiatriska utredningen bedömt återfallsrisken som endast medelhög. I motiven till 31 kap. 3 andra stycket brottsbalken uttalas att avsikten är att särskild utskrivningsprövning ska kunna utnyttjas i första hand då riskbedömningen avser brott som riktar sig mot eller innebär fara för någon annans liv, hälsa eller personliga säkerhet. Misshandel är beroende på omständigheterna exempel på ett sådant brott. Däremot är t.ex. störande beteende som är att rubricera som ofredande inte ett sådant brott där särskild utskrivningsprövning kan te sig motiverad. Det betonas också att kravet på att de ska vara fråga om brottslighet som är av allvarligt slag innebär att det ska ske en samlad bedömning där inte bara enskilda gärningar utan även den totala omfattningen av brotten och sambanden mellan dessa får vägas in. Något krav på att det begångna brottet och den nya brottslighet som befaras komma att äga rum är av samma slag uppställs inte. Det krävs inte heller att det begångna

8 Sida 8 (10) brottet är av allvarligt slag, bortsett från att förutsättningen för rättspsykiatrisk vård enligt första stycket är att påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter. Med hänsyn till kravet på samband mellan den psykiska störningen och det begångna brottet respektive risken för ny brottslighet kan det emellertid förutses att det i praktiken knappast är möjligt att göra en riskbedömning av det aktuella slaget i andra fall än då det är fråga om allvarligare brott av liknande slag som lagöverträdaren döms för i målet. (A. prop. s. 534). Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2007 s. 266 prövat frågan, om en person som hade gjort sig skyldig till stöld, rån, misshandel och missbruk av larmanordning och överlämnades till rättspsykiatrisk vård skulle få vården förenad med särskild utskrivningsprövning. Personen i fråga hade tidigare vid tio tillfällen dömts för brott, bl.a. för trafiknykterhetsbrott, men också någon gång för misshandel. I den mera principiella delen av domskälen uttalade Högsta domstolen bl.a. följande. Det är den domstol som prövar åtalet som har att göra bedömningen av om det är påkallat att vården förenas med särskild utskrivningsprövning. För att en sådan bedömning skall vara aktuell krävs att den tilltalade led av en allvarlig psykisk störning vid gärningstillfället och att det också fanns ett orsakssamband mellan den psykiska störningen och brottet. Möjligheten för domstolen att besluta om särskild utskrivningsprövning är avsedd att utnyttjas i första hand då den riskbedömning som skall göras avser brott som riktar sig mot eller innebär fara för någon annans liv, hälsa eller personliga säkerhet. Misshandel är exempel på ett sådant brott. När det gäller nivån på den risk som måste föreligga används i propositionen uttrycket att det skall vara fråga om fall där det finns en beaktansvärd risk för nya brott. Kravet att det skall vara fråga om brottslighet som är av allvarligt slag innebär att det skall ske en samlad bedömning där inte bara enskilda gärningar utan även den totala omfattningen av brottsligheten och sambandet mellan brotten får vägas in. Frågan huruvida domstolen i ett visst fall bör besluta om särskild utskrivningsprövning beror delvis på en bedömning av medicinsk karaktär men det är även fråga om en prognos från mer allmänna utgångspunkter, bl.a. beträffande sannolikheten för att lagöverträdaren på nytt kommer i en situation av det slag han befann sig i när han begick de aktuella brotten. (Se prop. 1990/91:58, s. 465 f. och 534 f.) De brott EA ska dömas för har samtliga riktat sig mot och inneburit fara för flera olika personers hälsa och personliga säkerhet. Det har varit fråga om upprepad brottslighet riktad dels mot flera olika myndighetspersoner (våld och hot mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman samt misshandel), men även mot flera olika privatpersoner (olaga förföljelse, ofredande, olaga hot). Brottsligheten har pågått under en tidsperiod om nästan två år (april 2011 januari 2013), varav den allvarligaste (olaga förföljelse) pågått under tiden den 1 oktober 2011 den 7 januari I sammanhanget bör också framhållas att EA under tiden den 28 juni den 11 december 2012 vid flera tillfällen även ofredat föräldrarna till den målsägande som varit föremål för den olaga förföljelsen.

9 Sida 9 (10) Av utredningen framgår vidare att EA anhölls den 25 november 2011 och släpptes av domstol den 28 november Hon anhölls därefter på nytt den 7 mars 2013 och häktades den 8 mars Hon är alltjämt häktad. Som häktningsskäl har bl.a. angetts att det finns risk att hon på fri fot fortsätter sin brottsliga verksamhet. Tingsrätten, i vars bedömning hovrätten instämt, har avseende frågan om särskild utskrivningsprövning uttalat bl.a. följande. EA har inte tidigare dömts för våldsbrott. Av utredningen i målet och av det rättspsykiatriska utlåtandet framgår dock att EA vid upprepade tillfällen uppvisat ett utåtagerande och ibland våldsamt beteende inte bara mot målsägandena i förevarande mål utan även mot vårdpersonal och myndighetspersoner hon kommit i kontakt med, samt även tidigare uppträtt våldsamt och hotfullt mot sin mor. Detta i kombination med den personlighetsstörning som hon angetts lida av, hennes bristande impulskontroll och empati samt noterade lättkränkthet gör att tingsrätten finner att övervägande skäl talar för att det till följd av den psykiska störningen finns risk för att EA återfaller i brottslighet av allvarligt slag. Den rättspsykiatriska vården ska därför förenas med en föreskrift om särskild utskrivningsprövning. Med beaktande av vad som redogjorts för enligt ovan är det min uppfattning att det finns en beaktansvärd risk för att EA återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Då det vid denna prövning är i första hand samhällsskyddsaspekten som ska beaktas har jag svårt att se att 29 kap. 3 första stycket 2 brottsbalken bör vara tillämplig här. Istället måste det vara brottslighetens allvar i objektivt hänseende som i detta sammanhang är det väsentliga. Ett brott torde knappast te sig mildare för den som drabbas av det därför att gärningsmannen kan åberopa förmildrande omständigheter hänförliga till sin egen person. Jag förordar således att den rättspsykiatriska vården förenas med särskild utskrivningsprövning. Hovrättens dom bör således fastställas. Yttrande av Socialstyrelsen EA, som gör gällande att hon inte lider av någon allvarlig psykisk störning, har begärt att Högsta domstolen ska inhämta yttrande av Socialstyrelsen i frågan. Högsta domstolen har i samband med beslut om prövningstillstånd funnit att det för närvarande saknas skäl att inhämta sådant yttrande. Som jag angett ovan är det min uppfattning att den i målet föreliggande rättspsykiatriska utredningen kan ligga till grund för bedömningen att övervägande skäl talar för att EA begått aktuella gärningar under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att hon fortfarande lider av en sådan störning.

10 Sida 10 (10) För det fall Högsta domstolen överväger att frångå de bedömningar som görs i nämnda utredning är det dock min uppfattning att Socialstyrelsens yttrande först bör inhämtas. Bevisning Jag åberopar inte någon bevisning. Anders Perklev My Hedström Kopia till Utvecklingscentrum Stockholm City åklagarkammare (AM ) Kammaråklagaren Karin Lindkvist