Remissyttrande över betänkandet Psykiatrin och lagen - tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17)

Transkript

1 R2B YTTRANDE 1 (13) Socialdepartementet Enheten för folkhälsa och sjukvård Remissyttrande över betänkandet Psykiatrin och lagen - tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17) Ert Dnr S2012/2766/FS 1. Inledning Betänkandet, som syftar till en reformerad reglering av bl.a. det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare samt formerna för ingripande mot dem, innebär betydande principiella förändringar inom berörda områden. Förslaget kommer att tillföra såväl de allmänna domstolarna som de allmänna förvaltningsdomstolarna nya arbetsuppgifter. I direktiven framgår att en utgångspunkt för utredningens arbete varit att bl.a. göra lagstiftningen så pedagogisk och lättillgänglig som möjligt. Utredningen hade också att utgå ifrån att en större reform med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag (SOU 2002:3) när det gäller de psykiskt störda lagöverträdarna kommer att genomföras. Genom de föreslagna reformerna närmar sig Sverige de grundtankar avseende psykiskt störda lagöverträdare som gäller i andra jämförbara länder. Detta är positivt, särskilt med hänsyn till Sveriges internationella åtaganden och rättsväsendets allt mer internationella samarbete. 2. Sammanfattande synpunkter Sammanfattningen tar upp de viktigaste ställningstagandena i Domstolsverkets remisssvar. Domstolsverket tillstyrker förslaget att ett tillräknelighetsrekvisit införs och att fängelseförbudet för psykiskt störda lagöverträdare avskaffas. Domstolsverket ansluter sig till utredningens uppfattning att det är de normala reglerna om påföljdsbestämning som ska gälla även för psykiskt störda lagöverträdare som inte bedöms vara otillräkneliga. Domstolsverket tillstyrker också förslaget att särskilda möjligheter till samhällsskyddsåtgärder införs för den grupp av otillräkneliga gärningsmän som begått vissa allvarligare gärningar. Domstolsverket instämmer i utredningens bedömning att de särskilda skyddsåtgärderna inte ska utgöra en påföljd och att de ska vara fristående från det straffrättsliga systemet. Domstolsverket ifrågasätter om inte utredningen har överskattat problemen med att göra uppsåtsbedömningar avseende otillräkneliga personer och verket ser praktiska pro Jönköping Besöksadress: Kyrkogatan 34 Telefon: Fax: domstolsverket@dom.se Expeditionstid: Måndag-fredag

2 YTTRANDE 2 (13) blem med en ordning där subjektiva rekvisit som utgångspunkt inte prövas i brottmålsrättegången när en gärningsman bedöms som otillräknelig. Domstolsverket anser att förslaget behöver bearbetas ytterligare vad gäller institutet fastställelsedom mot en otillräknelig person som har begått en otillåten gärning. Domstolsverket anser att frågan om hur verkställigheten av fängelsestraff för psykiskt störda gärningsmän ska utformas bör lämnas till Kriminalvården istället för till allmän domstol. Domstolsverket ställer sig tveksamt till behovet av att reformera systemet när det gäller gärningsmän under 15 år. Domstolsverket vill framhålla att ett genomförande av betänkandets förslag innebär att flera utestående frågor först måste få sin lösning. Bland annat måste frågan om följder, som exempelvis skadeståndsskyldighet, av gärningar begångna av otillräkneliga gärningsmän regleras. Domstolsverket tillstyrker i allt väsentligt förslaget till ny lag om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Verket är emellertid tveksamt till om det finns skäl att inrätta en särskild Tvångsåtgärdsnämnd. Domstolsverket föreslår att LPT och lagen om särskilda skyddsåtgärder kompletteras med en bestämmelse som klargör användningen av videokonferens vid muntliga förhandlingar. Domstolsverket tillstyrker att allmän förvaltningsdomstol prövar frågan om särskilda skyddsåtgärder. En följd av förslaget i denna del är att förvaltningsdomstolarna behöver ingå i rättsväsendets informationsförsörjning (RIF), vilket kräver omfattande systemutveckling. Domstolsverket bedömer att förslaget om en ny LPT medför ökade kostnader för Sveriges Domstolar. Dessutom medför förslaget om särskilda skyddsåtgärder väsentligt ökade kostnader under en övergångsperiod och därefter vissa ökade kostnader för förvaltningsdomstolarna. 3. Allmänna synpunkter Betänkandet reser frågor av många olika slag. Domstolsverket inriktar dock sitt remisssvar främst på sådana frågor som mer direkt berör verksamheten vid domstolarna. Utredningen har, med avstamp i Psykansvarskommitténs betänkande, lyft fram och analyserat det reformbehov som finns beträffande straffrättsligt ansvar för psykiskt störda lagöverträdare och formerna för samhällets ingripanden mot dessa. Det får antas att förutsebarheten och rättssäkerheten stärks i och med att den stora majoriteten av de psykiskt störda lagöverträdarna kommer att dömas efter samma principer som andra lagöverträdare. Avvägningen mellan den enskildes rättssäkerhet och samhällsskyddet när det gäller psykiskt störda lagöverträdare är en av det straffrättsliga påföljdssystemets viktigaste och samtidigt svåraste frågor. Förslaget innebär omfattande ändringar i centrala straffrättsliga bestämmelser och det är enligt Domstolsverkets uppfattning inte helt lätt att fullt ut överblicka vilka konsekvenser förslaget kan få i den praktiska tillämpningen. Förslaget innebär såsom påpekats en genomgripande reform av dagens system och höga krav måste därför ställas på en tydlig beskrivning av de konsekvenser som förslaget för med sig. Särskilt ingripande är förslaget om införande av särskilda skyddsåtgärder som kan sägas vara ett tidsobestämt frihetsberövande som grundar sig på en presumerad framtida brottslighet. Ett flertal frågor behöver analyseras närmare i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

3 YTTRANDE 3 (13) Förslagen medför i flera avseenden att domstolarnas arbete kompliceras och att många svåra gränsdragningar i olika sammanhang återstår och kanske till och med ökar i antal. 4. Tillräknelighet i ett reformerat system 4.1 Tillräknelighet som grund för straffrättsligt ansvar Utredningen föreslår att ett krav på tillräknelighet införs i svensk straffrätt som innebär att en gärning inte utgör brott om den begås av någon som inte uppfyller kriterierna för tillräknelighet (s. 541ff.). För skuld i straffrättsligt sammanhang, utöver kravet på uppsåt eller oaktsamhet, föreslås därmed ytterligare en förutsättning, nämligen tillräknelighet. Domstolsverket förordar för sin del den utformning som föreslogs av Psykansvarskommittén, dvs. att en gärning inte ska medföra straffrättsligt ansvar om den begås av någon som inte uppfyller kriterierna för tillräknelighet. 4.2 Tillräknelighet och uppsåt Enligt utredningen bör det göras en tydlig avgränsning mellan uppsåts- och tillräknelighetsbedömningarna. Det föreslås att prövningen av gärningsmannens tillräknelighet ska ske före uppsåtsbedömningen (s. 563ff.). Uppsåtsrekvisitet tar sikte på avsikt eller insikt i förhållande till de specifika gärningsrekvisit som framgår av tillämpligt lagrum, medan kravet på tillräknelighet avser förmågan till insikt rörande gärningen i en vidare bemärkelse respektive förmågan till kontroll i förhållande till en sådan insikt. Att en lagöverträdare som anses otillräknelig ändå kan ha uppsåt till de aktuella gärningsrekvisiten är i och för sig förutsatt. Utredningens förslag innebär att i de fall som gärningsmannen bedöms vara otillräknelig kommer domstolen inte att göra någon bedömning av uppsåtet utan åtalet ska ogillas på grund av gärningsmannens otillräknelighet. Genom en fastställelsedom ska domstolen förklara att gärningsmannen begått en otillåten gärning. Domstolsverket ser flera praktiska problem med den föreslagna lösningen. Visserligen kan det, såsom anges i utredningen, ibland vara svårt att göra uppsåtsbedömningar avseende psykiskt störda personer. Dessa svårigheter bör dock inte överskattas. Många gånger torde det vara uppenbart vilken avsikt den misstänkte har haft i fråga om gärningen. Domstolsverket anser snarare att utredningen har underskattat svårigheterna att bedöma uppsåtet när det behöver göras vid en senare tidpunkt, exempelvis när frågan om särskilda skyddsåtgärder aktualiseras. Den syn som kommer till uttryck på s. 528 att domstolarna skulle tillämpa uppsåtsrekvisitet med i viss mån bristande noggrannhet i fråga om psykiskt störda lagöverträdare för att möjliggöra rättspsykiatrisk vård, kan också ifrågasättas. Ett annat problem som Domstolsverket vill peka på gäller vad fastställelsedomen ska avse och vilka uppgifter domslutet ska innehålla. Förslaget innebär att domstolen först ska konstatera att åtalet ska ogillas. Därefter tycks förslaget innebära att domslutet ska kompletteras med en förklaring att den tilltalade begått en viss, möjligen närmare angiven gärning. Domstolsverket saknar i denna del en närmare beskrivning och analys av hur den otillåtna gärningen ska anges i förhållande till det brott som åklagaren har åtalat för. Om åklagaren exempelvis har åtalat för ett uppsåtligt dödande, t.ex. mord, och domstolen finner att gärningsmannen objektivt sett har dödat en person och dessutom är otillräknelig, är frågan vilken otillåten gärning som ska fastställas. Det är ju nämligen fullt möjligt att domstolen vid en fullständig prövning av även den subjektiva sidan skulle ha kunnat komma fram till att det inte är fråga om ett uppsåtligt dödande men väl ett oaktsamt sådant. Enligt Domstolsverkets uppfattning är det oklart hur olika otillåtna gärningar ska skiljas från varandra och vilken prövning som domstolen verkligen kommer att företa i en fastställelsedom. Frågan är av stor praktisk betydelse eftersom en anteckning om den otillåtna gärningen ska tas in i belastningsregistret (se s. 737). Dom-

4 YTTRANDE 4 (13) stolsverket förutsätter också att skadeståndsfrågor i anslutning till åtalade gärningar behandlas i samma rättegång (se närmare om detta nedan i avsnitt 9.2). Även själva skadeståndsskyldigheten och skadeståndets storlek kan mycket väl bli beroende av hur den otillåtna gärningen bedöms i fastställelsedomen. Den del av domen som utgörs av ett ogillat åtal får inte överklagas av den tilltalade (se s. 637). Domstolsverket utgår ifrån att övriga delar av domen måste kunna överklagas om de gått den tilltalade emot. Det finns enligt Domstolsverkets bedömning därvid åtskilliga komplicerade processrättsliga frågor som inställer sig och som inte berörs i utredningen men som måste lösas. Även gränserna för hovrättens prövning och eventuella bundenhet av tingsrättens bedömningar måste klargöras. Domstolsverket vill även peka på den slutsats som utredningen har resonerat kring på sidorna 567 och 619f., nämligen att det vid allmän förvaltningsdomstols riskbedömning i samband med prövningen av särskilda skyddsåtgärder kan ha stor betydelse om den ursprungliga våldshandlingen varit uppsåtlig eller inte. Att en uppsåtsbedömning inte har skett i otillräknelighetsfallen är med hänsyn till den prövningen som då ska ske olyckligt. Det är tämligen självklart att det är svårare att göra en korrekt uppsåtsbedömning i tiden efter den ursprungliga brottmålsprocessen. Man kan inte heller bortse från att uppsåtsbedömningar ständigt utförs i allmän domstol men knappast alls torde förekomma i allmän förvaltningsdomstols verksamhet. Med tanke på den typ av problem som Domstolsverket pekat på skulle det sannolikt vara nyttigt att under den fortsatta beredningen pröva förslagen mot verkliga eller fiktiva situationer för att se hur dessa skulle kunna falla ut i praktiken i domstolshanteringen. Dessutom vill Domstolsverket påpeka att det av förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning krävs, för att sådan undersökning ska få utföras, precis som enligt nuvarande ordning, att övertygande bevisning har lagts fram om gärningsmannens skuld. Detta måste enligt Domstolsverket förutsätta att, i förekommande fall, även en uppsåtsbedömning har gjorts av domstolen. 4.3 Avskaffandet av fängelseförbudet Avskaffandet av fängelseförbudet är en nödvändig följd av att ett tillräknelighetsrekvisit införs och att normala regler om påföljdsbestämning ska gälla även för psykiskt störda lagöverträdare (s. 555). Domstolsverket menar att det är positivt att ett vårdbehov inte ska styra påföljdsvalet utan att vårdbehovet tillgodoses genom verkställighetsformen. I och med att nya verkställighetsformer införs för bl.a. psykiskt störda personer tillgodoses detta behov. 5. Rättspsykiatriska undersökningar i ett reformerat system (kapitel 13) 5.1 Rättspsykiatrisk undersökning vid bötesbrott Eftersom en person som är otillräknelig enligt förslaget inte ska dömas till ansvar för brott har även den nuvarande bötesbrottsbegränsningen i 2 lagen (1991:137) om rättspsykiatrisk undersökning inte fått någon motsvarighet i utredningens förslag till lag om rättspsykiatrisk undersökning m.m. på s Detta är en logisk följd av förslaget men det finns risk för att förslaget, om någon begränsning inte ges, leder till beslut om rättspsykiatrisk undersökning vid brottslighet med mycket lågt straffvärde. Det kan ifrågasättas om det är förenligt med proportionalitetsprincipen. 5.2 Ökat antal rättspsykiatriska undersökningar Det kan inte uteslutas att en invändning om otillräknelighet följt av ett yrkande om inhämtande av rättspsykiatrisk utredning kommer att bli vanligare med ökade kostnader för samhället som följd. För Sveriges Domstolars vidkommande skulle detta innebära

5 YTTRANDE 5 (13) högre kostnader och längre handläggningstider för domstolarna när beslut om rättspsykiatriska undersökningar ska fattas, expedieras och sedan tas emot jämfört med idag. I de fall det rör sig om mindre allvarlig brottslighet, men där gärningsmannens psykiska hälsa starkt kan ifrågasättas, kommer antalet rättspsykiatriska undersökningar sannolikt att öka till följd av bl.a. det som anförts ovan under avsnitt Särskilda skyddsåtgärder 6.1 Påföljdsfrågan Domstolsverket instämmer i utredningens bedömning att de särskilda skyddsåtgärderna inte bör utgöra en påföljd och att de ska vara fristående från det straffrättsliga systemet. Domstolsverket har ingen erinran mot utformningen av de särskilda skyddsåtgärderna såsom de beskrivs i utredningen. 6.2 I vilket domstolsslag bör frågan om särskilda skyddsåtgärder prövas? Mot bakgrund av den riskbedömning som ska göras vid prövningen av om särskilda skyddsåtgärder ska inledas mot en gärningsman som har gjort sig skyldig till allvarlig våldsbrottslighet är en uppsåtsbedömning i många fall av betydelse (s. 620). Som redan har utvecklats anser Domstolsverket att allmän domstol har bättre förutsättningar att göra sådana bedömningar, och verket anser inte att argumentationen för att lägga uppsåtsbedömningen på allmän förvaltningsdomstol i dessa fall är helt övertygande. Domstolsverket ansluter sig emellertid till utredningens förslag att frågan om särskilda skyddsåtgärder ska prövas i allmän förvaltningsdomstol. 6.3 Verkställighet av fängelsestraff för psykiskt störda men tillräkneliga personer Domstolsverket är positiv till att fängelseförbudet för psykiskt störda lagöverträdare avskaffas. Förutsebarheten och rättssäkerheten stärks i och med att majoriteten av de psykiskt störda lagöverträdarna kommer att dömas efter samma principer som andra lagöverträdare. Domstolsverket tillstyrker också anpassade former för verkställighet av fängelsestraff för psykiskt störda men tillräkneliga personer. Det är också viktigt att systemet är tydligt och att besluten fattas på den lämpligaste nivån. Domstolsverket ifrågasätter den föreslagna ordningen som innebär att allmän domstol i brottmålsdomen ska ange hur den dömde ska verkställa fängelsestraffet. Det saknas i utredningen någon närmare analys om varför denna helt nya uppgift bör utföras av allmän domstol. Den kompetens som krävs för att bedöma verkställighetsfrågor finns idag främst hos Kriminalvården. Den myndigheten har dessutom bättre förutsättningar att se till att bedömningarna blir lika över hela landet. Domstolsverket förordar således att uppgiften att besluta att ett fängelsestraff ska verkställas genom psykiatrisk tvångsvård eller på en sluten stödenhet bör ligga på Kriminalvården. 6.4 Konsekvenser för förvaltningsdomstolarna vid införandet av prövning av särskilda skyddsåtgärder En konsekvens av reformen är att ett stort antal nya mål om särskilda skyddsåtgärder kommer att behöva prövas av förvaltningsdomstolarna under en sexmånadersperiod efter ikraftträdandet. Domstolsverket ansluter sig till utredningens bedömning att dessa mål kommer att vara mer tidskrävande än de mål enligt LRV som försvinner genom reformen och att det finns behov av förstärkning i domstolarna under denna övergångsperiod (s. 920).

6 YTTRANDE 6 (13) Domstolsverket vill framhålla att det är förenat med betydande svårigheter att få fram domare och annan personal för tillfällig ökning av arbetsinsatser. En absolut förutsättning för att det ska kunna lyckas är att det till domstolarna tillskjuts erforderliga medel och att detta sker i god tid före reformen. Det finns annars stor risk att andra måltyper, som inte har förturskaraktär, inte kommer att kunna avgöras i rimlig tid. Domstolsverket vill här särskilt peka på det resurstillskott som utlovats men uteblev vid ändringen av socialförsäkringslagstiftningen, och som var en starkt bidragande orsak till att handläggningstiderna i förvaltningsrätterna förlängdes oacceptabelt. 6.5 Omprövning av särskilda skyddsåtgärder Syftet med särskilda skyddsåtgärder är att skydda allmänheten mot fara för liv eller hälsa. Lagstiftningen är ägnad att tillvarata ett angeläget allmänt intresse. Utifrån denna aspekt finns motiv för utredningens förslag att låta vården fortgå, även i det fall en anmälan om omprövning inte inkommer inom föreskriven tid till allmän förvaltningsdomstol (s. 646ff.). Advokatsamfundet har i ett särskilt yttrande ifrågasatt om denna ordning är i överensstämmelse med Europakonventionen och påtalat det angelägna i att man har rutiner för bevakning av fatalietider (s. 1092). Domstolsverket vill påpeka att det är angeläget att lagstiftningen jämte den praktiska hanteringen tillvaratar både det allmänna intresset och den enskildes rättigheter. Frågeställningen som Advokatsamfundet tar upp bör därför belysas närmare i den fortsatta beredningen. 6.6 Ansvaret för och utförande av särskilda skyddsåtgärder (Skyddsåtgärdsmyndigheten) Domstolsverket är tveksamt till om det bör inrättas en särskild myndighet som ska ha ansvaret för de särskilda skyddsåtgärderna (s. 676 ff. och 916 ff.). Det bör närmare utredas om inte detta ansvar skulle kunna läggas hos befintliga myndigheter som redan har erforderlig kompetens. En sådan ordning skulle kunna vara lika rättssäker och med all sannolikhet bli mer kostnadseffektiv. 7. En ny lag om psykiatrisk tvångsvård (LPT) 7.1 Konsekvenser för de allmänna förvaltningsdomstolarna Domstolsverket tillstyrker i allt väsentligt förslaget till ny lag om psykiatrisk tvångsvård (LPT) men vill framhålla följande. Utredningen anför att antalet mål totalt sett kommer att vara oförändrat på lång sikt även efter en reform (s. 903). De föreslagna ändringarna innebär emellertid att en person med allvarlig psykisk störning ska kunna få tvångsvård tidigare i insjuknandefasen jämfört med idag (s. 366ff.). Enligt Domstolsverkets mening kan detta leda till en ökning av kretsen som kan komma under domstolprövning, eftersom vissa personer i denna krets idag sannolikt inte blir så allvarligt sjuka att det uppkommer ett oundgängligt behov av tvångsvård. Att förslaget även omfattar en skyldighet att tillhandahålla vård enligt LPT får anses bekräfta bedömningen att en ökad personkrets kan bli föremål för domstolsprövning. Personkretsen ökar också till följd av att personer med utvecklingsstörning kommer att omfattas. Missbruksutredningens förslag om att ersätta lagen om vård av missbrukare med vårdinsatser enligt LPT kan bidra ytterligare (SOU 2011:35). Även om chefsöverläkaren föreslås få möjlighet att besluta om övergång från sluten till öppen tvångsvård, och sådana mål därmed försvinner från domstolen, bedömer Domstolsverket sammantaget att antalet mål enligt LPT kommer att öka. Lagstiftningen har utformats med en lägre tröskelnivå för tvångsvård jämte en prövning av frågan om det är uppenbart utsiktslöst att pröva frivilliga vårdformer. Prövningen av dessa frågor kan komma att bli mer omfattande i vissa mål än motsvarande pröv-

7 YTTRANDE 7 (13) ning idag. Härtill kan läggas den omständigheten att överklagandefrekvensen, i vart fall inledningsvis, kan antas öka. 7.2 En skyldighet att ingripa med tvångsvård Utredningen föreslår att samhället ska ha en skyldighet att ingripa när förutsättningarna är uppfyllda för psykiatrisk tvångsvård. Utredningen framhåller att man med denna ändring vinner bättre överensstämmelse med vad som gäller övrig tvångsvårdslagstiftning, t.ex. i LVU och i LVM (s. 372). Domstolsverket erinrar om att hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, är utformad som en ramlag som bland annat ställer krav på huvudmannen att tillhandahålla god vård på lika villkor för hela befolkningen. Någon uttrycklig skyldighet att tillhandahålla vård finns inte enligt HSL. Istället är det den som har det största behovet av hälso- och sjukvård som ska ges företräde till vården. Om det samtidigt ska föreligga en skyldighet att tillhandahålla vård enligt LPT, uppkommer ett motsatsförhållande när det gäller frågan om vilka krav som ställs på vårdgivaren enligt LPT respektive HSL. Frågan bör belysas ytterligare under beredningen. 7.3 Omprövning av psykiatrisk tvångsvård inom femton dagar Domstolsverket tillstyrker förslaget om att förlänga tidsfristen från åtta till femton dagar för förvaltningsrätten att ta upp mål om omprövning av psykiatrisk tvångsvård i det fall pågående vård grundas på ett beslut av domstol (s. 390). Ändringen bedöms kunna bidra till att domstolarna kan administrera dessa mål mer effektivt. 7.4 Förslag om särskilt dispensförfarande för frågor om tillåtande av vissa tvångsmedel (Tvångsåtgärdsnämnden) Utredningen föreslår ett särskilt dispensförfarande för frågor om tillåtande av vissa tvångsmedel. För detta ändamål föreslås att ett särskilt forum, Tvångsåtgärdsnämnden, inrättas (avsnitt 7.6.9). Domstolsverket är principiellt tveksamt till inrättandet av särskilda domstolar och särskilda nämnder. Istället bör man, så långt det är möjligt, sträva efter att hitta lösningar inom ramen för den normala domstolsorganisationen. Domstolsverket konstaterar att den föreslagna Tvångsåtgärdsnämnden endast ska pröva vissa fysiska tvångsmedel. Någon medicinsk behandling som kan uppfattas som mycket ingripande av den enskilde, t.ex. psykokirurgiska ingrepp eller ECT-behandling, omfattas inte av förslaget. Enligt förslaget ska nämndens ordförande vara eller ha varit ordinarie domare. Detta innebär att resurser tas från den dömande verksamheten. Med hänsyn till arbetsbelastningen i domstolarna vill Domstolsverket framhålla att det är principiellt tveksamt om domararbetskraft bör tas i anspråk utan att kompensation ges för det. De frågor som Tvångsåtgärdsnämnden enligt förslaget ska pröva är tämligen begränsade. Domstolsverket anser därför att ett alternativ skulle vara att utsträcka chefsöverläkarens befogenheter i aktuella hänseenden med en skyldighet för denne att anmäla beslutet till en tillsynsmyndighet, idag närmast Socialstyrelsen och i framtiden sannolikt den föreslagna Inspektionen för vård och omsorg, som torde besitta minst lika god kompetens på området som den föreslagna nämnden. En annan möjlighet är att chefsöverläkaren i förekommande fall måste underställa vissa hithörande åtgärder förvaltningsrättens prövning.

8 YTTRANDE 8 (13) 8. Säkerhetsfrågor 8.1 Muntliga förhandlingar via videolänk Muntlig förhandling i mål om LPT ska normalt hållas på sjukvårdinrättningen. Enligt förslaget ska detsamma gälla för muntlig förhandling i mål om särskilda skyddsåtgärder som då hålls på den särskilda skyddsenheten, 14 kap. 5 förslaget till lag om särskilda skyddsåtgärder. Den 1 februari 2001 fick Domstolsverket i uppdrag att genomföra och utvärdera en försöksverksamhet med videokonferens i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Utvärderingen visade att användningen av videokonferens varit mycket blygsam (Försöksverksamhet med videokonferens, DV-rapport 2004:1). Numera är användningen av videokonferens emellertid ett vanligt inslag i domstolarnas dagliga verksamhet, särskilt i de allmänna domstolarna. Att hålla förhandling på vårdinrättning medför extra kostnader för förvaltningsdomstolarna jämfört med alternativet att hålla förhandling i de egna domstolslokalerna. Domstolsverket bedömer att det finns både kostnadsbesparingar och effektivitetsvinster att hämta om videokonferens används i ökad utsträckning. Säkerheten vid muntliga förhandlingar är en aspekt som behöver tas upp i detta sammanhang. Det finns idag en god samverkan mellan Sveriges Domstolar och flera landsting som bidrar till en ökad säkerhet vid förhandlingarna på vårdinrättningarna. Ett förebyggande säkerhetsarbete är dock en resursfråga och det förekommer att förhandlingar måste hållas i lokaler som har flera användningsområden. Detta kan bland annat få till följd att möbleringen inte är ordnad så att ett behörigt säkerhetsavstånd finns mellan rätten och patienten och det kan finnas lösa föremål i rummet som kan användas som tillhyggen. Det är nödvändigt att säkerheten förbättras och användning av videokonferens kan bidra till en ökad säkerhet vid förhandlingarna. Domstolsverket föreslår att möjligheten att bruka videokonferens, när det är lämpligt, uttryckligen tas in i bestämmelserna om muntlig förhandling i LPT respektive förslaget till lag om särskilda skyddsåtgärder. Situationer när det inte är lämpligt att hålla förhandlingen via videolänk torde vara då patientens hälsotillstånd eller utredningsskäl talar för att förhandlingen behöver hållas på sjukvårdsinrättningen. 8.2 Säkerhet vid domstolsförhandling med öppenvårdspatient som äger rum på sjukhus Domstolsverket tillstyrker utredningens förslag om att chefsöverläkaren ska få besluta om kroppsvisitation av en patient som är föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård och som ska inställa sig på en sjukvårdsinrättning för att medverka vid en domstolsförhandling (s.841f.). En domstolsförhandling kan många gånger upplevas som ett orosmoment och vara psykiskt påfrestande i sig för patienten. Kontrollen av patienter som vårdas med öppen tvångsvård är många gånger bristfällig när de kommer till sjukvårdsinrättningen för förhandlingen. Inte sällan har patienten med sig väskor och dyl. som tas med in till förhandlingen. Chefsöverläkarens möjlighet att besluta om kroppsvisitation är, enligt Domstolsverkets mening, därför ett välkommet tydliggörande som bidrar till en ökad säkerhet vid muntliga förhandlingar på sjukvårdsinrättningarna. 8.3 Rätt till utevistelse Utredningen föreslår att det ska införas en rätt för en patient i den slutna psykiatriska tvångsvården att få vistas utomhus minst en timme varje dag, om det inte finns synnerliga skäl mot det. För en patient som kan anses representera en förhöjd säkerhetsrisk får utomhusvistelsen begränsas till en för ändamålet särskilt avgränsad plats (s. 446). Av

9 YTTRANDE 9 (13) 5 kap. 11 och 10 kap. 1 i förslaget till ny LPT framgår att beslutet inte är överklagbart. Domstolsverket erinrar om att en motsvarande bestämmelse om rätt till utevistelse finns i 4 kap. 1 fängelselagen (2012:610) och att Kriminalvårdens beslut enligt 14 kap. 1 samma lag är överklagbara. 9. Övriga frågor 9.1 Fastställelsedom i brottmål På flera ställen i utredningen uttalas att när en gärningsman frikänns på grund av otillräknelighet är domen att anse som en fällande dom, vilken dock inte kan överklagas av gärningsmannen (s. 637, 686). Att det är en fällande dom kommer dock inte till uttryck i lagtexten. Enligt verkets mening måste en sådan regel komma till uttryck i lagtext. Det kan dock starkt ifrågasättas om det är ett rimligt betraktelsesätt och om det ens är språkligt möjligt att hävda att en frikännande dom ska betraktas som fällande. Det bör också framhållas att en sådan ordning leder till problem rörande omröstningsreglerna. I sammanhanget kan framhållas att enligt lagen (1988:714) om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder har den som varit bl.a. häktad på grund av misstanke om brott och sedan frikänts, rätt till ersättning. Eftersom en fastställelsedom mot en otillräknelig gärningsman ska anses vara en fällande dom bör det av lagtexten i den angivna lagen framgå att frikännande på grund av otillräknelighet inte medför att man har rätt till ersättning för frihetsberövande på grund av misstanke om det aktuella brottet. 9.2 Andra följder av en otillåten gärning (kapitel 12.5) Ett brott kan medföra flera rättsföljder såsom skadestånd för kränkning eller ren förmögenhetsskada, brottsskadeersättning, förverkande, utvisning och återbetalningsskyldighet för vissa rättegångskostnader. Psykansvarskommittén föreslog att en gärning, som inte ska medföra ansvar då gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet ska kunna jämställas med ett brott och leda till samma följder som ett brott. Den aktuella utredningen har avstått från att lämna förslag till lagstiftning när det gäller dessa frågor och uttalat att Psykansvarskommitténs förslag bör ligga till grund för fortsatta överväganden i frågan (s. 708f.). Det är självklart att dessa frågor måste tas om hand lagstiftningsvägen. Det innebär att det återstår väsentliga och centrala frågor som måste lösas innan utredningens övriga straffprocessuella förslag kan genomföras. Domstolsverket vill framhålla att det inte minst ur ett brottsofferperspektiv är nödvändigt att frågorna får en fullständig och tillfredsställande lösning innan någon reform beslutas. Det måste vidare undvikas att dubbla processer tvingas fram i ett reformerat system i frågor som ansluter till gärningen. 9.3 Barns straffrättsliga ansvar (kapitel 15) I utredningen framförs att det finns ett behov av att ändra det nuvarande påföljdsförbudet för personer som är under 15 år och som begår brott. Trots detta har utredningen valt att inte lämna något förslag till lagstiftning. Domstolsverket vill emellertid ändå lämna följande kortfattade synpunkter angående barns straffrättsliga ansvar. Domstolsverket ställer sig tveksamt till att det finns något välgrundat och väl analyserat reformbehov, utöver rent systematiska skäl, när det gäller yngre lagöverträdare. Tvärtom saknar de argument som förs fram beträffande psykiskt störda lagöverträdare helt relevans när det gäller yngre människors straffrättsliga ansvar. Härtill kommer att det blir ett uppenbart pedagogiskt dilemma såväl i förhållande till gärningsmannen som till målsäganden och allmänheten i stort om minderåriga personers otillåtna gärningar inte betecknas som brottsliga.

10 YTTRANDE 10 (13) 9.4 Nämndemän i psykiatrimål och mål om särskilda skyddsåtgärder Utredningen har inte föreslagit någon ändring i frågan om nämndemäns medverkan i mål om LPT. I förslaget om särskilda skyddsåtgärder föreslås också att nämndemän ska medverka. De föreslagna ändringarna när det gäller beviskraven för vård enligt LPT torde, i än större utsträckning jämfört med idag, innebära att inslaget av medicinska komplicerade prövningar kommer att öka. I målen om särskilda skyddsåtgärder blir det fråga om kvalificerade riskbedömningar baserade på bl.a. rättsmedicinska utlåtanden. Detta ställer krav på ökad specialisering i domstolen och aktualiserar frågan om lekmännen får något reellt inflytande i dömandet. En hel del praktiska frågor och kostnader är också förenade med nämndemännens medverkan i förhandlingar på de olika sjukvårdsinrättningarna. I vissa domkretsar är det exempelvis mycket långt till sjukvårdsinrättningarna, vilket medför höga rese- och traktamentskostnader. Domstolsverket utgår från att frågan om nämndemäns medverkan i dessa måltyper övervägs i utredningen Ett modernt nämndemannasystem, JU2012:08, dir 2012: Handlingsregler vid ansökan eller omprövning av särskilda skyddsåtgärder Enligt utredningens förslag ska beslut om särskilda skyddsåtgärder fattas av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av åklagare, 8 kap. 1 förslaget till lag om särskilda skyddsåtgärder. Initiativet att lämna in en ansökan till förvaltningsrätten kommer att vara kopplat till att en dom om otillåten gärning vinner laga kraft, alternativt en fängelsevistelse eller sluten ungdomsvård löper ut. Kriminalvården respektive SiS ska i en anmälan till åklagaren ange vilken tidpunkt den dömde ska friges från fängelsestraffet respektive från sluten ungdomsvård (s. 632). För att skapa förutsättningar för en effektiv verksamhet hos förvaltningsdomstolarna är det av värde att en ansökan om eller en begäran om omprövning av särskilda skyddsåtgärder kommer in i så pass god tid att domstolen har möjlighet att planera sin verksamhet. Det kan därför finnas positiva effekter att hämta genom att ta fram handlingsregler som närmare anger när mål av aktuellt slag bör initieras i förvaltningsrätten. 9.6 Transporter till sjukvårdsinrättning av tillfälligt omhändertagna Utredningen föreslår att polismyndigheten vid ett tillfälligt omhändertagande av den som lider av en allvarlig psykisk störning omedelbart ska föra den omhändertagne till en sjukvårdsinrättning för en läkarundersökning. Den omhändertagne får inte tas i förvar (s. 462 f.). Domstolsverket vill påpeka att det i vissa regioner kan bli fråga om att transportera den omhändertagne långa sträckor för att komma till en sjukvårdsinrättning. Det kan därför finnas ett behov av att väga in den enskildes behov jämte de praktiska frågor som kan uppkomma vid sådana transporter. 10. Kostnader för Sveriges Domstolar 10.1 Reformen och Sveriges Domstolars behov av ökade resurser Utredningen bedömer att domstolarna får en anhopning av mål rörande prövning av förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder under en övergångsperiod. Därefter förväntas de allmänna domstolarnas och förvaltningsdomstolarnas målbalanser inte påverkas av författningsändringarna (s. 920). Domstolsverket vill dock peka på vissa förhållanden i det följande som kommer att medföra ökade kostnader för Sveriges Domstolar. Domstolsverket utgår från att Sveri-

11 YTTRANDE 11 (13) ges Domstolar tillförs ökade resurser så att den övriga verksamheten inte blir lidande till följd av psykiatrireformen Förvaltningsdomstolarnas kostnader för mål om särskilda skyddsåtgärder Utredningen föreslår att det ska ske en prövning av särskilda skyddsåtgärder beträffande samtliga patienter som vid ikraftträdandet är föremål för rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Denna prövning kommer att äga rum vid den tidpunkt när frågan om fortsatt rättspsykiatrisk vård skulle ha prövats första gången efter ikraftträdandet av lagen om särskilda skyddsåtgärder (s. 903). Prövningen ska således äga rum inom en sexmånadersperiod efter ikraftträdandet. Utredningen uppskattar att rör det sig om cirka 600 personer som blir föremål för prövning enligt övergångsbestämmelserna (s. 920). Domstolsverket ansluter sig till utredningens bedömning att dessa mål kommer att vara mer tidskrävande än de mål enligt LRV som försvinner genom reformen och att det finns behov av förstärkning i domstolarna under övergångsperioden. Till detta måste dock även beaktas att utöver nämnda personkrets bedöms cirka 300 personer inte kunna bli föremål för särskilda skyddsåtgärder på formella grunder. Utredningen bedömer dock att det är rimligt att anta att flertalet fortfarande uppfyller kriterierna för psykiatrisk tvångsvård och att de därför kommer att omhändertas enligt LPT (s. 906). En stor del av denna personkrets kommer sannolikhet att komma att bli föremål för domstolens prövning enligt de nya bestämmelserna om LPT under övergångsperioden. Domstolsverket konstaterar att det mot ovan nämnda bakgrund föreligger ett behov av anslag till domstolarna för hanteringen av målen under övergångsperioden. Vissa förvaltningsdomstolar kan komma att belastas mer än andra, eftersom flertalet patienter vårdas på några få sjukvårdsinrättningar. Även de mål om särskilda skyddsåtgärder som kommer att prövas i förvaltningsdomstolen efter ansökan av åklagare kommer att vara mer tidskrävande än de mål enligt LRV som försvinner genom reformen. Följaktligen kan även kostnaderna för offentligt biträde komma att öka. Det bedöms också som sannolikt att förvaltningsdomstolarna kommer att behöva förordna sakkunnig läkare i vissa mål, även om det inte är uttryckligen föreskrivet i den föreslagna lagen, jfr 21 b LRV och 24 förvaltningsprocesslagen, se nedan. Härtill kan överklagandefrekvensen öka en tid till följd av behovet av ny praxisbildning. Sammanfattningsvis finns det anledning att räkna med väsentligt ökade kostnader för förvaltningsdomstolarna under perioden som övergångsbestämmelserna är tillämpliga. Även därefter kommer domstolarna att ha ökade kostnader för initiala prövningar Förvaltningsdomstolarnas kostnader för mål enligt LPT När det gäller mål enligt LPT är bedömningen att antalet mål kan komma att öka, främst till följd av de ändrade krav som uppställs för tvångsvård, samt en något ökad överklagandefrekvens. Vissa mål kommer också att kräva mer omfattande prövningar till följd av de ändrade förutsättningarna för tvångsvård, samt bedömningen av om det är uppenbart utsiktslöst med frivilliga vårdformer. Sammantaget bedömer således Domstolsverket att reformen innebär att förvaltningsdomstolarnas kostnader för mål om tvångsvård enligt LPT kommer att öka Kostnader för offentliga biträden i psykiatrimål Till följd av att målen enligt LPT kommer att öka och att vissa mål, i likhet med målen om särskilda skyddsåtgärder, kan antas bli mer omfattande bedömer Domstolsverket att kostnaderna för offentligt biträde kommer att öka väsentligt.

12 YTTRANDE 12 (13) Förslaget om en utökad tidsfrist från åtta till femton dagar för domstolarna att ompröva tvångsvård enligt LPT får den praktiska konsekvensen att de offentliga biträdena medges ett större utrymme att planera sin verksamhet och vidta åtgärder för att tillvarata klientens intressen i målet (s. 390). Som exempel kan nämnas att om de offentliga biträdena i dessa mål skulle öka den genomsnittliga arbetstiden i varje mål med 30 minuter skulle den årliga kostnadsökningen bli cirka 35 %, eller 9 miljoner kronor Kostnader för sakkunnig läkare i psykiatrimål Utredningen anför att dagens kostnader för sakkunnig läkare vid muntliga förhandlingar i allmän förvaltningsdomstol kan tänkas minska något, eftersom LRV upphävs och chefsöverläkaren får möjlighet att själv besluta om övergång från sluten till öppen tvångsvård enligt LPT (s. 920 f.). Domstolsverket ställer sig tvivlande till utredningens bedömning. Det finns för det första skäl att uppmärksamma att kostnaderna för sakkunniga läkare ökat kraftigt de senaste åren. De totala kostnaderna för åren uppgår till , respektive kronor. För det andra har Domstolsverket gjort bedömningen att förslaget om en ny LPT kommer att leda till en ökning av antalet mål. Det kan vidare antas att sakkunniga läkare i viss utsträckning kommer att anlitas av domstolarna även i mål om särskilda skyddsåtgärder. Den nya lagstiftningen kan också medföra att de sakkunniga läkarnas utredning i en del fall behöver bli mera omfattande än idag. Sammanfattningsvis befarar Domstolsverket att det finns anledning att förvänta sig ökade kostnader Kostnader för Sveriges Domstolars systemutveckling De rättsvårdande myndigheterna har ett behov av att få strukturerad information om hanteringen av den ursprungliga brottsmisstanken genom hela rättskedjan (RIF-arbetet). När förvaltningsdomstolen prövar en ansökan om särskilda skyddsåtgärder medför detta att förvaltningsdomstolarna också måste ingå i denna kedja. Att detta bedöms som nödvändigt tydliggörs av att en särskild skyddsåtgärd ska registreras i belastningsregistret (s. 735f.). Detta medför att Domstolverket behöver integrera förvaltningsdomstolarnas hantering av mål om särskilda skyddsåtgärder i RIF-arbetet. Enligt Domstolsverkets mening är det självklart att kravet på en teknisk anpassning inte ska utgöra ett hinder för att genomföra nödvändiga reformer. Det måste dock understrykas att införlivandet av förvaltningsdomstolarnas hantering av mål i RIF-arbetet kommer att medföra mycket omfattande systemutvecklingskostnader för Domstolsverket. Man behöver också ha i åtanke att denna typ av systemutveckling är tidsödande och resurskrävande. Tidigare erfarenheter visar att det är svårt att påskynda utvecklingsprocessen, även om de ekonomiska ramarna skulle tillåta att man lägger ytterligare resurser på det arbetet. Kravet på ett genomförande kommer att föranleda svåra beslut om att prioritera bland de nödvändiga åtgärder i RIF-arbetet som måste genomföras i en nära framtid. Domstolsverket ser med oro på de konsekvenser som uppstår om även förvaltingsdomstolarna ska ingå i det fortsatta RIF-arbetet. I det fall endast vissa mindre ändringar av förslaget genomförs, t.ex. om en ny LPT införs särskilt, kommer detta likväl att medföra vissa kostnader för systemutveckling eller systemanpassning för Domstolsverket Kostnader för utbildningsinsatser Domstolsverket bedömer att reformen kommer att kräva utbildningsinsatser för i princip samtliga anställda på allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol. Omfattande informations- och utbildningsinsatser kommer att behöva genomföras internt på domstolarna. Erfarenheter från t.ex. de senaste årens socialförsäkringsreformer och nya of-

13 YTTRANDE 13 (13) fentlighets- och sekretesslagen vittnar om att omfattande resurser behöver tas i anspråk som annars kan läggas på målhanteringen. För att möta utbildningsbehovet behöver Domstolsverket och Domstolsakademin också anordna särskilda utbildningsinsatser i anslutning till det att reformen träder i kraft. Enligt Domstolsverkets beräkning uppgår kostnaderna till cirka 8 miljoner kronor för att täcka det initiala behovet av särskilda utbilningsinsatser. Därutöver bedömer verket att Sveriges Domstolar har ett mer omfattande behov av utbildningsinsatser i dessa frågor under en övergångsperiod. 11. Något om genomförandet av påföljds- och psykiatrireformerna Att genomföra utredningens förslag innebär, som tidigare påpekats, omfattande förändringar inom bl.a. centrala straffrättsliga delar. Påföljdsutredningen (SOU 2012:34) har i sitt betänkande presenterat en genomgripande översyn av påföljdssystemet både för vuxna och för unga lagöverträdare. Domstolsverket som remissbehandlar båda betänkandena kan konstatera att inför ett genomförande av förslagen kommer dessa att behöva justeras i enskildheter utifrån vilka lösningar som väljs från de båda utredningarna. Detta yttrande har beslutats av generaldirektören Barbro Thorblad. I handläggningen av ärendet har även deltagit fd. hovrättspresidenten Gunnel Wennberg och fd. chefsrådmannen Richard Ljungqvist samt kammarrättsassessorn Örjan Hägglund och hovrättsassessorn Cecilia Ahlström, båda föredragande. Barbro Thorblad Cecilia Ahlström Örjan Hägglund