ORDFÖRANDEN ORERAR REDAKTÖRERNA RALJERAR Jag lyssnar på Nas och Damian Marleys album Distant Relatives som osökt får mig att tänka på alla de utexaminerade politicesstudenterna som vi inte har någon aning om vilka de är. Det är 19 årgångar med studenter sedan pol.mag programmet skapades. De har jobben vi drömmer om eller så har de hamnat någon helt annanstans än de tänkte sig. De har mött verkligheten, de har applicerat kunskaper om NPM och neoliberal teori som vi idealistiskt diskuterar på seminarium. En av vår förenings stora brister har varit avsaknaden av en kontaktyta mellan dessa alumner och oss studenter. Vi är nu i full färd med att ändra på detta. Ett gemensamt initiativ från oss i UPS, Statsvetenskapliga institutionen och peppade alumner har lett till att arbetet för att äntligen få till en alumnförening har kommit igång. Det är några bitar som behöver falla på plats innan verksamheten kan komma igång men med hårt arbete och lite tur är vi igång innan sommaren. En förening som redan är igång och som rivstartat är Politicesstudenternas Riksorganisation, Pol. Riks. Knappt hann vi avsluta bildandet av föreningen innan arbetet med fördjupat samarbete mellan föreningarna, kontakt med arbetsmarknad och sponsring var i full fart. Med oss på detta projekt har vi politicesföreningarna i Lund, Linköping, Umeå och Karlstad. Det ska bli riktigt kul att lära känna våra medstudenter och framtida kollegor och vi kommer alla bli starkare föreningar som ett resultat av vårt samarbete! Fridens, och njut av vårt prisbelönta polmagasin! Skicka för närvarande begränsad upplaga av vuxenlivet, i syfte att ge den sanna höst. Skada hastigheten är användbart för våren. Detta är vad tjänsten Google Translate sade för oss, när vi en söndag strax efter midnatt frågade vad vår latinska exempeltext för layout-utfyllnad betydde. Detta har absolut ingen betydelse för denna ledartext, men vi tyckte att det var lite poetiskt och kul att inleda med. Som nytillträdda redaktörer är det många trådar som ska spinnas och lika många bollar att hålla flygande. Som ni kanske redan har hunnit se så har tidningen inför detta nummer fått ett rejält ansiktslyft. Detta har hållit oss ockuperade många dagar och nätter, varav ovanstående söndag var en. Hoppas ni gillar det! För den grafiskt konservative så kan vi lugnt meddela att tidningen i övrigt som vanligt är precis lika fylld till brädden av intressant läsning. På sidorna 6-11 kan ni lugnt förkovra er i såväl reportage som test gällande studentens bästa kompis: kaffet. Är ni lite mer hetlevrade så rekommenderar vi att ni slår upp sidorna 14-17 för att istället läsa om demonstrationens historia och brännande aktuella frågor i Spanien. Längst bak i tidningen finner ni slutligen en intervju med ingen mindre än programsamordnare Marie Nylund som berättar om hur hon hamnade på institutionen. Vi skulle även vilja tacka vår lilla, men ack så flitiga, redaktion för ett fantastiskt intensivt arbete med detta årets första nummer! Med förhoppning om intellektuell förkovran! Ansvarig utgivare Joakim Hessling Ordförande, Redaktör Alexander Fredman Redaktör Carl Lindberg Layout Omslag Eugène Delacroix La liberté guidant le peuple Tryckeri Exakta tryckeri, Malmö Upplaga 250 exemplar Alexander Fredman Carl Lindberg 2 Medverkande Fredrica Werner Elin Dellås Ida Vanhainen Ulrika Sävje Sofie Lindqvist Kristin Åkerlund Julia Karlsson Andreas Sundell Carl Lindberg Alexander Fredman POLMAGASINET är en politiskt obunden tidning av och för Uppsala Politicesstuderande. Tidningen utkommer fyra nummer per år. polmagasinet@ uppsalapolitices.se 4-5 6-7 8-9 10-11 12 13 14-15 16-17 18-19 20-21 23 Anslagstavlan och Världsligt med PK Reportage: Det utmärkt ansvarsfulla kaffet Intervju med en barista Polmagasinet testar kaffe Personligt: På spaning efter romantiken Personligt: Ground 69 Reportage: Demonstration genom tiderna Reportage: Solnedgång över Spanien Reportage: Idrottens politik Kultur: Blågul hiphop och Frostiga könsroller Vad händer sen: Marie Nylund 3
ANSLAGSTAVLAN VÄRLDSLIGT MED PK Josefin Edberg, Utbyte i Argentina Åre 93 personer var med på årets resa till Åre. 52 från termin 2 och 41 från termin 4. Det åktes skidor och snowboard, afterskiades, bastades och skapades Instagram-skandaler. Det var minst 4 personer som fyllde år under Årevistelsen, vilket statistiskt är en överrepresentation inom populationen. 54 % av gästerna på välkomstgasken den 7/2 läste termin 6 eller högre. Ett synnerligen lyckat hemkommande. PolRiks är förkortningen på den nystartade riksorganisationen för Politicesstuderande. Nyvald ordförande för organisationen är UPS vice ordförande August Danielsson. Syftet med föreningen är att främja gemenskap över universitetsgränserna och uttökade möjligheter att söka bidrag till föreningarna. Hej Polkandare! Efter cirka tre veckor i Buenos Aires börjar vardagslivet smyga sig på. Ännu har inte de riktiga kurserna på Universidad del Salvador börjat, just nu är det intensivkurs i spanska som gäller. I språkkursen ingår även kurser i argentinsk kultur och litteratur och utflykter för att lära känna staden. Hittills kommer vi väldigt bra överens, Buenos Aires och jag, det första intrycket var att staden är som en blandning av Paris och New York men nu när jag vet lite mer måste jag säga att det beror helt på vilket område man är i. Här finns gammalt och slitet, nytt och supermodernt, bohemiskt och mysigt och ruffigt och obehagligt. Vill man vara en riktig porteño (invånare i Buenos Aires) äter man middag på en parilla (grill-restaurang) och dricker Malbec som producerats i de nordvästliga delarna av landet. Man har gott om tid på sig för förfesten börjar inte förrän ungefär 00.30, då byts rödvinet ut mot fernet-coca cola. Vi får se hur väl den livsstilen passar universitetsstudierna som börjar i mars, under den Argentinska höstterminen blir det kurser i sydamerikansk historia och politik. Ser fram emot det! Hoppas Uppsala bjuder på en fin vår! Besos! Hallå där! Malin Hellström Text: Carl Lindberg Du är engagerad i Rädda Barnens ungdomsförbunds projekt Ellen och Allan. Berätta lite om det. Det är ett projekt som vänder sig till åttondeklassare. Man agerar samtalsledare i en gruppdiskussion som berör allt ifrån normer och utseende till vänskap och mobbning. Samtalsgrupperna är uppdelade efter killar och tjejer, därav namnet på projektet. Det långsiktiga målet är att uppnå en högre jämställdhet och ett mer normkritiskt förhållningssätt bland ungdomarna, och samtalen syftar både till att just samtala men också att väcka funderingar kring dessa ämnen. Varför är det ett viktigt projekt? Allt som händer under mötena dokumenteras och skickas till RBUF för sammanställning. Materialet använder de sedan för att utforma sin verksamhet inom just dessa områden, så det får en verklig påverkan! Är ni fler polkandare som är engagerade i projektet? Ja! Det är tre tjejer till från T2, sen var det också en kille som var utbildare för uppdraget som jag tror går T6! Hur går man tillväga om man själv skulle vilja bli samtalsledare? Kontakta RBUF, ansökan är fortfarande öppen för att bli samtalsledare till hösten! Det är verkligen något jag rekommenderar att göra. Det är berikande för en själv också, genom att det får en att ifrågasätta sina egna normer och värderingar! Hej! När jag erbjöds platsen som praktikant vid svenska ambassaden i New Delhi lade jag till Delhi som plats på min väder-app i telefonen. Varje dag stod det att vädret i Delhi skulle bli rök. Att det faktiskt kunde stämma trodde jag nog aldrig men varje morgon när jag möter morgontrafiken i min Rickshaw till ambassaden ligger det ett tjockt täcke av rök över stan från alla eldar som folk tänder om nätterna för att hålla sig varma. Delhi är ingen lätt stad att leva i. Vi gick precis om Peking på listan över världens mest förorenade städer och i slutet av min praktikperiod kommer termometern att visa på närmare 50 grader. Ändå har denna 25-miljoners stad en otrolig charm och en helt fantastisk historia. Ambassaden här är en av Sveriges största med runt 20 utsända och där praktiserar jag på migrationsenheten. Min handledare är väldigt mån Marina Prellwitz, Praktik i New Dehli om att jag ska ha meningsfulla uppgifter och hittills har jag mest fått uppdatera mig på olika flyktinggruppers status samt jobba på ett Schengen-projekt som går ut på att kartlägga användningen av falska pass och visum i Indien. CSN räcker betydlig längre här och jag och de andra praktikanterna har en lägenhet med en gigantisk takterrass och medföljande hushållerska. På helger och kvällar upptäcker vi de hundratals olika stadsdelarna som finns här och förvånas och fascineras varje dag över de otroliga kontrasterna som denna megastad och Indien bjuder på. Det är valår även i Indien så en stor del av tiden på ambassaden går åt till att följa valkampanjen inför valet i maj. Fast just nu innebär praktiken mest att träna inför den prestigefulla årliga cricketturneringen mot de andra nordiska ambassaderna. 4 5
DET UTMÄRKT ANSVARSFULLA KAFFET Text: Sofie Lindqvist För många studenter sitter en kopp kaffe alldeles utmärkt till studierna. För många svenskar sitter en kopp kaffe utmärkt till det allra mesta. Faktiskt så utmärkt att vi invånare i Landet Lagom årligen konsumerar nio kilo kaffe var, något som för oss högt upp på kaffedrickarlistan. På senare tid har en fråga dock börjat cirkulera över kaffekonsumenternas koffeinalerta huvuden. Vilket ansvar bör en kaffekonsument ta för att drycken har kommit till på ett schysst sätt? Att ta ansvar för en hel värld samtidigt som grafer, demokratiteorier och den gode Platon pockar på uppmärksamheten kan tyckas vem som helst övermäktigt. Att ta ansvar för den kopp kaffe man dricker behöver dock inte vara lika tungt. Att hitta rätt i djungeln av livsmedelscertifieringar är inte alltid lätt. En internationell organisation med stort fokus på kaffe är Fairtrade Labelling Organization International (FLO), som grundades i sin nuvarande form år 1997 och vars första certifiering sattes på just denna älskade fikadryck. I likhet med många andra märkningar kräver Fairtrade att hänsyn tas till miljö och hållbar produktion, men en viktig skillnad är att FLO i större utsträckningfokuserar på människorna i produktionen och deras sociala rättigheter. Idén om en märkning liknande Fairtrade föddes i Nederländerna år 1988, då certifieringen Max Havelaar såg dagens ljus. Initiativet till märkningen kom från Nederländernas bistånds- och utvecklingsorgan och syftade till att stoppa den pågående exploateringen av både odlare och anställda inom kaffebranschen i de nederländska kolonierna. Under sena 80-talet och tidiga 90-talet - medan vi andra dansade i neon eller Foto: Linus Hallgren, Fairtrade Sverige rent utav föddes började Max Havelaar-tanken sprida sig som en löpeld över världen. För att samla de separata märkningarna i den gemensamma strävan efter bättre förhållanden i kaffeproduktionen grundades år 1997 en internationell organisation; som alltså fick namnet Fairtrade Labelling Organizations International. Fem år senare, år 2002, lanserades organisationens egen märkning som fick bära namnet Fairtrade Certification Mark. Det är den märkning vi känner som Fairtrade idag. Idag finns utarbetade kriterier för Fairtrade-märkning även för andra livsmedel som te, socker och choklad. Även andra typer av produkter, som till exempel bomull, trä och hudvård, kan köpas med den blågröna märkningen. För den med extra pengar på fickan kan vara betryggande att även guld kan köpas med Fairtrade-stämpel och gott samvete. På FLOs egen hemsida står att läsa hur Fairtrade förbättrar arbetsvillkoren för odlare och anställda inom kaffebranschen, bland annat genom investeringar i verksamheterna, förbättrade ekonomiska villkor och främjande av demokrati. En producent med vilja att Fairtrade-stämpla sitt kaffe måste uppfylla krav på bland annat organisationsrätt, samt kunna garantera att barnarbete och diskriminering inte förekommer. Som tack för ansträngningarna garanterar FLO producenten ett minimipris för det Fairtrade-producerade kaffet, oberoende av det rådande världsmarknadspriset. Världsmarknadspriset på kaffe har vid flera tillfällen och under långa perioder legat under produktionskostnaderna, vilket har tvingat redan utsatta odlare och anställda allt längre ner på den obarmhärtiga ekonomiska stegen. Minimipriset kan alltså trygga produktionen även när tiderna är svåra. Är världsmarknadspriset högre än minimipriset är det dessutom istället detta producenterna får. Ofta antas priset för en kopp Fairtrade-producerat kaffe vida överstiga nyttan den för med sig. Och nog för att en studentbudget sällan tål vare sig lyxvaror eller överpriser, men 20 öre kan nog många undvara. Utslaget per kopp kostar nämligen Fairtrade-producerat kaffe endast cirka 20 öre mer än vanligt kaffe. Förutom minimipriset till producenterna stavas anledningen till denna extra kostnad lägre total volym på grund av högre efterfrågan på gammalt gott standardkaffe än Fairtrade-producerat och den så kallade Fairtrade-premien. Fairtrade-premien är en ytterligare summa pengar som istället för till en enskild producent betalas till en grupp odlare. Pengarna ska användas gemensamt till någon form av investering i verksamheterna eller det lokala samhället; precis hur pengarna ska fördelas beslutas demokratiskt av de berörda odlarna och deras anställda. Så, innebär detta att allt blir bra så fort hela livsmedelsbranschen har tagits under Fairtrades beskyddande vingar? Är Fairtrade mer än ett glamouröst PR-trick? Kritik har riktats mot Fairtrade på flera punkter. Bland annat kritiseras minimipriset och det faktum att någon måste betala för det. Frågan är om konsumenterna är villiga att finansiera jordbrukarnas förbättrade levnadsvillkor eller om önskan om ett mer jämlikt samhälle bara är tomma ord och vackra visor. Dessutom innebär ett alltför stort fokus på Fairtrade att andra kaffeproducenter väljs bort, med risk för att dessa sjunker allt djupare i fattigdomens kvicksand. Att det kan finnas problem med Fairtrade-certifieringen är icke att förglömma. Men att belysa problemet med exploatering och utnyttjande av odlare och anställda inom kaffebranschen kan vara ett stort steg i rätt riktning. Fairtrade kanske inte kan lösa kaffeproduktionens alla problem på stört. Men kanske kan man som konsument ta ansvar för sin egen kopp, genom att välja kaffe som producerats på ett hållbart vis med hänsyn till mänskliga rättigheter och demokratiska beslut. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Om inte annat så för att kaffet ska kunna sitta alldeles utmärkt till studierna, även i fortsättningen. KAFFEBÖNANS FJORTON STEG Av: Ulrika Sävje För ett par vintrar sedan reste jag och två vänner runt i Centralamerika under några månader, mest för att vi tycker om solen för mycket för att stanna i Sverige, men också för att få frossa i avokado, mango och kaffe. Ja, kaffe. Denna magiska dryck som jag förbannar när jag inte kan sova och längtar efter så fort jag vaknar. Redan innan vi åkt hade vi bestämt att vi under vår resa någon gång ville besöka en kaffeplantage för att få lära oss allt om hur kaffe blir till. Sagt och gjort, under en veckas tid bytte vi ut stränder och surf mot det panamanska höglandet, Boquete. Vi blev alla tre fullkomligt uppslukade av turen runt plantagen, rosteriet och fabriken. Inte nog med att guiden som tog oss runt den fyra timmar långa turen hade fantastisk humor, turen var verkligen intressant! Tillbaka på vårt hostel satte vi oss direkt för att tillsammans försöka minnas alla de 14 stegen i processen från planta till färdig kaffeböna, för att noggrant kunna dokumentera det i våra dagböcker. Tyvärr är jag inte lika duktig på att minnas vad jag gjort av själva dagboken, men processen var något i stil med: plockning, tvättning, blötläggning, torkning, sortering, rostning och sedan diverse mindre steg där emellan. Men egentligen kanske det inte gör så mycket att dagboken är borta och att jag inte minns alla de 14 (eller var det 17?) stegen. För även om jag facineras av vilken vetenskap det är att få till den perfekta kaffebönan, så var det inte det som blev lärdomen av denna tur, och visst har människan en tendens att främst komma ihåg det som en senare kan ha nytta av. Även om jag där och då frestades av tanken att stanna i Panama för alltid och leva mina dagar med att plocka bönor så kommer det nog aldrig att hända. Vad jag bär med mig är istället att det är bäst att köpa hela bönor och mala själv, för att vara säker på att få bra kvalité. Kvalitén på bönorna spelar roll. Samt, och det är detta jag kanske kommer bära med mig längst, att Nescafés riktiga namn (i alla fall enligt vår guide) bör vara No es cafe är inte kaffe. 6 7
INTERVJU MED EN BARISTA Text: Fredrica Werner Att svenskarna är det fikande folket är ingen nyhet och runt om i landet hopar sig kafékedjorna. Kaféerna fylls av människor i alla åldrar och det är arbetande frilansare, chailatte-drickande tonåringar och sociala möten. Kaffe avnjuts i alla dess former och sötsaker likaså. Kafékedjorna har olika nischer och sätt att sticka ut ur mängden. En kafékedja som har en vision om att göra dubbelt gott är Barista Fair Trade Coffee. De vill servera sina kunder bra kaffe och tillbehör och samtidigt hålla en genomgående Fairtrade profil. Barista startade år 2006 i Malmö och idag är de etablerade på flera ställen i totalt åtta svenska städer. Polmagasinet har pratat med Towe Rönneke som är tidigare platschef för ett av Barista kaféerna i centrala Malmö. Det diskuterades Fairtrade, kaffe och hur vinstintresset kan hamna i konflikt med moralen. Towe började jobba på Barista för 5 år sedan som 17-årig gymnasiestudent. Då var hon mest diskplockare och allt-i-allo. Hon har sedan klättrat upp till platschefsposition innan hon lämnade kedjan i slutet av förra året för att studera i New York. - I början hade jag inte så mycket tankar på företagets fairtrade profil utan det var mest en utökning av studiebidraget som lockade, säger hon. I takt med att hon klättrade inom kaféet och lärde sig mer så blev också hennes intresse större. Hon har fått träffa människor som brinner för rättvis handel och på så sätt har hon lärt sig mycket. Som platschef fick hon även tillgång till information och föreläsningar i ämnet. - Så intresset har väckts, men det känns fortfarande ganska abstrakt. Det som verkligen är påtagligt att det gör skillnad är skolmåltiderna, berättar Towe. Med skolmåltiderna menas det projekt som Barista har med svenska FN-förbundet där varje köp med Baristas stammiskort 8 ger en skolmåltid i den FN-skola som finns i Muka Dhera, Etiopien. Det är inte bara Towes eget intresse som har växt, hon har även märkt en skillnad i kundernas intresse de år hon har arbetat på Barista. - Det är betydligt fler kunder som frågar om vilka varor som är Fairtrade och ekologiska än vad det var för fem år sedan, så intresset har absolut växt i samhället i stort. Frågan om ekologiskt är dock vanligare, men det verkar som att många tror att det är samma sak, säger hon. Barista har en Fairtrade-profil, i linje med det är kaffe, te, socker och en mängd andra produkter helt Fairtrade. Utbudet är dock 100 % Fairtrade då det blir för stor kostnad vilket för tillfället inte är hållbart. För att ge ett prisexempel så kostar en påse kaffe à 250 gram 30 kronor i inköpspris för Barista vilket är att betrakta som mycket för en kafékedja enligt Towe. Baristas mål är dock att så mycket som möjligt av utbudet ska vara Fairtrade. För Barista föll valet på just Fairtrade-certifieringen då det är den mest långtgående produktmärkningen. Det sker regelbundet kontroller av representanter från Fairtrade på de certifierade farmarna. På så sätt kan Barista som inköpare ha kontroll över vem de köper in från. Towe berättar om ett tillfälle då Barista beställt ett kaffe från Indonesien. Bönorna var förpackade och skulle skeppas mot Europa. Under samma tidpunkt så utfördes en kontroll hos producenten och då de inte uppfyllde kraven så förlorade de sin Fairtrade-certifiering. Detta ledde till att leveransen avbröts och Barista valde att inte använda sig av leverantören. Något som Towe kunde uppleva hamnade i konflikt med varandra var det etiska intresset och vinstintresset, då det fanns tillfällen då det etiska intresset fick ge efter. Kaféet som hon var platschef på hade så pass lite utrymme i soprummet att de inte hade möjlighet att sortera soporna, vilket inte känns förenligt med att ha ett ekologiskt tänk. - Ibland kanske det kan uppfattas som ett spel för gallerierna, men det går inte att köra på 100 % ekologiskt och Fairtrade, det hade aldrig gått ihop säger hon. En liknande konflikt uppstod då Barista för två år sedan kritiserades hårt i media för undermåliga personalförhållanden i Sverige. Att en kedja som satsar på Fairtrade och förespråkar bättre förhållanden för de som arbetar med produktionen inte hade godkända personalförhållanden i Sverige är inte speciellt förenligt med företagets linje. Så visst finns det sprickor och dagar då det känns som att profilen skulle kunna vara starkare. Samtidigt berättar Towe att hon tycker Barista gör ett bra arbete utifrån sin position som kafékedja. Det är bättre att som företag försöka inkludera etiken i verksamheten än att inte göra det alls menar hon. Avslutningsvis så måste jag såklart fråga Towe var hon helst dricker sitt kaffe. Svaret verkar vara svårt att ge, men klart står i alla fall att hon hellre tar en take away-capuccino i New York än sveper en espresso i lunchstressen på Barista, men ännu har hon inte hittat det perfekta kaffet i New York-myllret. - Man blir ju kräsen efter några år vid espressomaskinen, säger hon med ett skratt innan vi avslutar och säger hejdå. Jag tittar ner i min tomma kaffekopp, nu med lite mer eftertanke och kunskap om industrin och kulturen kring denna älskade dryck. 9 Foto: commons.wikimedia.org/wiki/user:takeaway
POLMAGASINET TESTAR KAFFE Brygg Mocka Text: Sofie Lindqvist, Hanna Lycken, Kristin Åkerlund, Ulrika Sävje Foto: Andreas Sundell Presso Snabb För den som inte gjort pressokaffe kan tillredningen verka svårare än den är, sanningen är dock att det faktiskt är himla lätt. Grovmalet kaffe läggs i en kanna varefter varmt vatten tillsätts. Kaffet får sedan dra ett par minuter innan filtret långsamt pressas ner så att sumpen samlas i botten av kannan, medan det färdiga kaffet hamnar ovanför. Kaffet är sedan klart att avnjutas. Resultatet av pressokaffe blir av oss i testpatrullen definitivt godkänt, även om smaken kan bli något besk. Att smaken av sump, som trots filtret, följer med drar även ner betyget något. Det går dock inte att förneka att detta sätt att göra kaffe på känns lite lyxigare än vanligt bryggkaffe, och vill en imponera är det definitivt att föredra framför snabbkaffe. Snabbkaffe är ett frystorkat kaffe som löses i hett vatten och blir till färdigt kaffe efter endast en liten omrörning. Fördelen med det här kaffet är att det är så enkelt att göra. Man behöver inte något annat än vatten och kaffepulver, och eftersom doseringen är den enda variabeln är det i princip omöjligt att misslyckas. Många tycker dock att enkelheten sker på bekostnad av smaken. Testpatrullen tyckte att snabbkaffet som provades inte ens smakar kaffe och syftade då till den artificiella smaken. Att det är väldigt svårt att imponera på någon med snabbkaffe påpekades också. Resultatet blir ett ganska lågt betyg, och vill man njuta av en riktigt god kopp kaffe tipsar testpatrullen om någon av de andra tre testade varianterna. Att brygga kaffe är som att träna baspass på Friskis och Svettis; pålitligt, okomplicerat och med garanterat okej resultat. Att misslyckas med en kanna bryggkaffe är en konst i sig, eftersom ett filter i rätt storlek och lagom rågade mått är allt som krävs. Den simpla tillredningsekvationen medför att smaken ofta kan förutses; testpatrullen menade att det testade bryggkaffet smakade både jättegott och som det alltid gör. För den morgontrötte har många moderna kaffebryggare en extra fiffig finess: timer. Bryggaren laddas i förväg med kaffe och vatten och kickar på morgonen igång på eget bevåg efter inställd tid, med fördel samtidigt som alarmet ringer. Bryggaren kan dock vara en besvikelse för den som natten innan lyckats charma en dam eller herre och fått denna med sig hem som sovsällskap. Inte bara kan många kaffebryggare väcka vem som helst med sina gutturala läten, de är på grund av sin nämnda enkelhet knappast något speciellt att imponera med vid frukostbordet. Snabbhet: 3 Enkelhet: 3 Smak: 4 Finns fairtrade: Ja Finns koffeinfritt: Ja Imponeringsgrad: 4 Snabbhet: 5 Enkelhet: 5 Smak: 2 Finns fairtrade: Ja Finns koffeinfritt: Ja Imponeringsgrad: 1 Snabbhet: 3,5 Enkelhet: 4 Smak: 3,5 Finns Fairtrade: Ja Finns koffeinfritt: Ja Imponeringsgrad: 2 10 Om en jämför bryggkaffe med ett baspass på Friskis så är mockakaffe garanterat jämförligt med ett medelpass: kräver lite mer, ger lite mer. När mockakaffe skall kokas får du allra bäst resultat då du köper hela kaffebönor och maler själv. Det kokas i en liten kanna av aluminium, med två åtskilda kärl som separeras av ett filter. Det undre kärlet fyller du med vatten, det övre med kaffe och sedan placerar du kannan direkt på spisplattan. Mockakaffet kokas likt en italiensk espresso och det märks tydligt. Det är fylligt och varmt, självklart kraftigt, med en tydlig smak av rostade bönor. I jämförelse med de sorter vi testat tidigare känns mockakaffets skarpa lenhet som äkta vara och om du uppskattar ett lite starkare, mer koncentrerat morgonkaffe är detta kaffet för dig. Om du morgonen efter vill bjuda ditt sällskap på kaffe, som man bör, känns det härligt sofistikerat att dra fram en egen liten kaffekvarn ur studentskafferiet. Den finkänsla som krävs för att undvika att kaffet kokar över och det något omständiga i att mala bönorna själv, återbetalas i det förfinade resultatet. En högst kultiverad morgonen efter utlovas då du bjuder på detta kaffe! Snabbhet: 3 Enkelhet: 2,5 Smak: 4,5 Finns Fairtrade: Ja Finns koffeinfritt: Ja Imponeringsgrad: 13 11
PÅ SPANING EFTER ROMANTIKEN Text: Julia Karlsson Romantiken är en tidsepok som många idag anser vara bortglömd sedan länge i Sverige. Frågan är dock hur rätt de har då nationalismen växer och svårmod fortfarande relateras till vårt land. Finns det förbisedda spår kvar av den här idealistiska perioden? Skymningen kom extra tidigt just idag och vinterns närvaro känns påtagligare än vanligt. Kyla tränger sig in genom fönsterrutan på caféet jag sitter på; det skramlar ifrån köket och ett lågmält ljud från de andra gästernas konversationer når mig. Det här är en liten stad i ett litet land som vissa inte ens kan peka ut på världskartan. Vid första anblick förefaller sig nog det svenska samhället som byggt på realismens grunder och värderingar. Vi är regelrätta människor och det är inte enkelt att leva i kylan, så att arbeta tillsammans för att lyckas bromsa den allt mer påtagliga tungsintheten blir ett måste. Jag rör om i mitt kaffe och ser ut mot gatan. En ung man cyklar förbi och några sekunder senare verkar ena hjulet halka. Han går omkull. Ensam reser han sig upp, försöker förgäves borsta bort snöslasket från sina kläder, sätter sig på sadeln återigen och försvinner iväg i dimman. Kanske är nationen Sveriges absoluta grundsten ensamhet och svårmod, en slags gemenskap i kännandet av de båda. Frågan är huruvida detta verkligen kan kallas för realism och om tanken inte snarare är av romantisk karaktär. Finns det än idag spår kvar av romantikens tid? Romantiken var en konstnärlig, litterär och intellektuell era med sin start i slutet av 1700-talet och fortsatte ända fram till mitten av 1800-talet. Den uppkom som en reaktion på upplysningstidens realism: i fokus låg skönhet, fantasi, storslagen natur, men kanske främst människans inre känsloliv. Det var också under denna period som nationalismen växte sig riktigt stark, men trots allt var alltså individen det centrala och inte kollektivet. Dagens Sverige tycks nog för de allra flesta vara nationen där befolkningen kämpar tillsammans som en enhet, lyfter varandra på sina axlar för att övervinna varje hinder, tar hand om de svaga och bortser från sin egen skälvande egoism. Detta är dock mer en fråga om perspektiv än en absolut sanning: i rak jämförelse med många andra länder har individualismen vuxit sig väldigt stark i Sverige. Vi har en slags integritet som anses okränkbar. Snarare handlar det alltså om ett samling enskilda personer som alla tycker sig unika och udda i ett mycket normativt land, men i själva verket torde just det här mindervärdeskomplexet vara det som för oss samman. Om man ser till de svenska kreativa genierna som August Strindberg, Karin Boye, Ingmar Bergman och Stieg Larsson så fastställer deras verk den huvudsakliga riktning som nordisk mentalitet i många år intagit. Det svenska svårmodet har genom dem verkligen fått fäste i samhället och tycks för omvärlden vara det som definierar oss. Inom den tyskromantiska rörelsen Sturm und Drang romantiserades sorgsenhet och melankoli. Idealet var Goethes Werther, den deprimerade poeten som tog livet av sig, för vilken det var existensen själv som var outhärdlig och inte någonting konkret. Samma sak kan sägas om svenskt svårmod: det går egentligen inte att definiera utan handlar snarare om en känsla av hopplöshet som åtminstone enligt teorin spridit sig bland landets befolkning. Vidare verkar det dessutom finnas någon slags stolthet i vår gemensamma sorgsenhet, vilket i sin tur också anses karakteristiskt för romantiken. En ökad nationalism och kärlek till moderlandet kan bevisas med att ett parti som Sverigedemokraterna växer sig större och större för varje år. Det handlar alltså återigen inte om en grupp människor som råkar bo nära varandra, utan tvärtom grundas en kollektivism i att det är vårt mindervärdeskomplex och vår melankoli. Inte heller är vi rädda för att berätta för andra om hur väl vårt system fungerar och någon slags självaktning till nationen bör därför anses vara högst påtaglig bland oss. Vid det här laget har himlen verkligen blivit kolsvart, så jag reser mig upp från min plats på caféet och tar på mig ytterkläderna. Väl på gatan drar jag halsduken lite tätare emot kroppen, stänger in svårmodet och vänder blicken neråt. Ny snö har fallit över den lilla staden i det lilla landet, vinden biter i kinderna och hotfulla skuggor kastas mot husfasaderna. En bekant går förbi som jag hejar på med ett leende. Trots allt har kanske svensken också lite hopp kvar, kanske är det den detaljen som skiljer oss från de tyska romantikerna. Mycket av romantikens ideal och idéer må finnas kvar i vårt samhälle, men det måste anses som en modern tolkning eller utveckling av det hela. En dag kommer våren att komma och till sist knoppar alltid vitsipporna. Det vet vi innerst inne och glömmer aldrig bort. GROUND 69 Historien bakom Köpenhamns ungdomskultur Text: Fredrica Werner Ett icke-existerande hus. En öde tomt som trots avsaknad av material bär på en innehållsrik historia. Denna tomt finns på Jagtvej 69 i Köpenhamnsstadsdelen Nørrebro. Här stod tidigare Ungdomshuset, även kallat Ungeren, fram till mars 2007 då det revs trots protester och upplopp. Ungdomshuset hade nämligen inte varit en vanlig ungdomsgård med fritidspedagoger, utan helt användarstyrt. Denna användarstyrda verksamhet fick efter rivningen tillgång till ett nytt hus, men för ungdomarna som vistats i Ungeren var detta inte i närheten av en god nog ersättning. Historien om Ungdomshuset och Köpenhamns vänsterpolitiska ungdomskultur börjar långt tidigare än så och vittnar om händelserika decennier. Ungdomskultur. Tankarna går till undergroundklubbar, konst, popup-event och mycket mer. Något som sticker ut, något som är spännande. En hel kultur, social rörelse eller kanske bara en särskiljande stil, inte sällan är det en politisk influerad rörelse. I Köpenhamn har den vänsterradikala ungdomskulturen tagit stor plats. Ett av de mest kända exemplen är fristaden Christiania som föddes i hippierörelsen. Allting började 1971 då delar av ett stort kacernområde i Köpenhamn ockuperades. Området stod tomt och då det rådde stor bostadsbrist i Köpenhamn så var behovet av bostäder stort. En av grupperna som var med och ockuperade området som senare skulle bli Christiania var husockupanterna i hippierörelsen Slumstormarna. De ville utforska nya sätt att leva och experimentera med sociala sammanhang samtidigt som de hade en stark politisk drivkraft. I liknande frustration börjar historien bakom Ungdomshuset i Nørrebro. Huset som tjänade som ett Folkets hus står helt plötsligt tomt då den dåvarande verksamheten flyttar. Det är tidigt 80-tal och en rörelse som kallar sig för Initivgruppen kräver ett hus för ungdomar i Köpenhamn. Med Christiania färskt i minnet så får de av Köpenhamns kommun tillgång till det tomma huset på Jagtvej 69. Året är 1982, hippierörelsen är förbi och nu är det punk som gäller. Det dröjer inte lång tid innan ungdomarna tappar kontakten med kommunen och verksamheten i huset börjar leva sitt eget liv. Efter Initivgruppen bildas ockupantrörelsen Besättarna och att de tar över Ungeren blir en naturlig övergång. För dem var husockupationer en central aktion i deras verksamhet, precis som för de som skapade Christiania. Till skillnad från tidigare rörelser som Slumstormarna och Initivgruppen så var Besättarna aggressiva och tvekade inte att ta till våld. Under denna period blev Ungdomshuset känt i hela Danmark och inte minst Köpenhamnspolisen hade koll på det. På 90-talet var inte längre Besättarnas rörelse aktuell, men huset fortsatte att vara centrum för ungdomar i Köpenhamns vänsteraktivism. I slutet av 1999 så beslutar Köpenhamns kommun att huset ska säljas. Det har visat sig att avtalet som skrevs -82, om att ungdomarna skulle få bruka huset, aldrig var lagligt. Huset har under alla dessa år stått på osäker grund och nu har politikerna bestämt sig för att göra något åt det. Detta blir startskottet på år av protester. Ungeren som under en period varit mindre aktivt blommar upp igen och gamla aktiva kommer tillbaka. Huset köps efter många om och men av frikyrkan Fadershuset. Då Fadershuset har åsikter som går emot mycket av det som personerna knutna till Ungdomshuset står för skapar detta stor uppståndelse bland ungdomarna. Tillslut bestäms att huset ska rivas. I slutet av 2006 kulminerar protesterna och Nørrebro förvandlas till ett myller av brandbomber och gatstenar. Kravallerna räknas till några av de värsta i Danmarks historia. Huset rivs slutligen i mars 2007 och det blir slutet på mycket av Köpenhamns ungdomskultur. Detta är en historia som berättar om decennier av kulturradikalt engagemang, med olika organisationer som avlöser varandra. Liknande strömningar fanns i övriga Europa och Nørrebro har flera gånger jämförts med Berlins Kreuzberg. Liknande rörelser fanns i Sverige, men med stora politiska skillnader. Ockupation av hus och den rådande bostadsbristen var centrala delar av syftet med både Ungdomshuset och Christiania. I Sverige var frågan inte lika aktuell då bostadsbristen var lägre tack vare miljonprogrammen. När det gäller det politiska engagemanget bland ungdomar var det tidigt uppmuntrat från svenskt håll. Att ungdomar ville engagera sig sågs som något positivt, så länge det skedde under ordnade former. Elevkårer, studiecirklar och liknande är vanliga svenska fenomen. Den sammansmältning av politik och det privata livet inom vänsterradikalismen som syntes i Danmark, där de tog plats i huvudstaden, har inte alls fått samma utrymme i Sverige. Kulturradikalismen i Danmark finns inte heller i Sverige på samma sätt. Fortfarande återstår bara en öde tomt på Jagtvej 69, nu kallat Ground 69. En öde tomt som berättar om en stads och ett lands undergroundkultur. En kultur skapad av ungdomar med en vision om ett annat sätt att leva. 12 13
DEMONSTRATION GENOM TIDERNA Text: Ida Vanhainen Att ordet demonstration härrör från den latinska betydelsen för att bestämt utpeka, demonstro, visar om något att människans vilja att kollektivt manifestera sin vilja på gatunivå är åtminstone ett par tusen år gammal. Formerna har varierat under historien, men som ämne betraktat är det ständigt aktuellt. Om den arabiska våren var en triumf för demonstrationen som protestmedel, måste dagens utveckling i Spanien räknas som ett nederlag. 14 Hur länge har människor demonstrerat? Och hur har demonstrationen utvecklats över tid? För att kunna svara på de frågorna måste vi först definiera vad en demonstration egentligen är. Om vi ställer frågan till Wikipedia så får vi följande svar: Folk som visar sin åsikt genom att samlas i grupp i en allmän sammankomst. Om vi förkovrar oss i historieböckerna så kan vi tidigt i nedtecknad historia se några händelser som för våra tankar åt en sådan sammankomst. Om man betraktar Bibeln som en trovärdig källa så kan man redan 1500 f.kr urskilja det första demonstrationståget för arbetares rättigheter, då Egyptens hebreiska slavar tågade igenom landet. Denna protest innehöll många kontroversiella inslag, istället för att hålla i klassiska demonstrationsplakat så delade man till exempel på Röda havet. Under medeltiden låg man betydligt lägre på barrikadfronten, måhända skrämd av kyrkans syndapropaganda. Denna tystnad bröts dock en oktobermorgon 1517 då en man vid namn Martin Luther spikade upp de 95 teserna, en protestlista mot kyrkans avlatsbrev, på Wittenbergs kyrkodörr. Om demonstrationen drog mycket folk är svårt att säga men man kan i efterhand konstatera att detta blev inledningen på den protestantiska kyrkans reformation. En annan milstolpe finner vi 272 år senare i grannlandet Frankrike. Där var det högafflar och facklor som beväpnande de arga massorna som under parollen frihet, jämlikhet och broderskap störtade den franska adeln från makten. Den liberala demokratin sägs sedan ha sett dagens ljus vid sidan av de frenetiskt vinande giljotinerna. Under gamla goda 1900-talet tog sedan demonstrationerna en hejdundrande fart. Under sekelskiftet var det industriarbetare som strejkade i kommunismens och den sociala rättvisans namn. Några decennier senare flyttades fokus äntligen bortom Europa då kolonierna genom blodiga uppror krävde självständighet från sina kolonialherrar. I mer modern tid har vi sett ett betydande skifte. Under 60- och 70-talet föddes den solidariska protesten. Skotten i Ådalen hade aldrig varit så otrendigt, ty nu var det inte den egna sakfrågan som stod i centrum utan solidaritet med allt från Vietnam till illrar. De senaste årens globala demostrations-trender deriverar från vad som startade med att en tunisk blomsterhan- dlare tände eld på sig själv den arabiska våren. Denna protest-pandemi som har haft sitt epicentrum i Nordafrika och Mellanöstern har, utöver inbördeskriget i Syrien, lett till att otaliga diktatorer tvingats av tronen. För att lyfta detta hysteriska historie-flackande kan man fråga sig vilka trender man kan se. Utvecklingen av dagens solidariska protest kan sägas gå hand i hand med utvecklingen av oberoende media. Under 70-talet var det just hemska bilder på napalmskadade barn som fick oss att ta till gatorna. Sociala medier har idag haft en avgörande roll då de möjliggjort en bredare opinionsbildning och snabb mobilisering. Idag står även vårt fokus annorstäders då bloggande, twittrande och flickrande står högt i kurs, måhända skådar vi en tillbakagång till det något mer individualistiska sättet att opinionsbilda. En annan typ av modern trend, dock från statlig instans, som ni kan läsa mer om på nästa sida, är ökat inskränkande av demonstrationsfriheten. Vad beror då denna trend på? Media idag är tack vare internet mer lättillgängligt än någonsin för, kanske har det lett till att vi idag trots allt demonstrerar mer än någonsin? 15
SOLNEDGÅNG ÖVER SPANIEN Text: Elin Dellås och Ida Vanhainen Solen kastar sina sista strålar över Puerta del Sol innan den sjunkande försvinner ner bakom Madrids hustak. Nere på torget har tusentals personer samlats för att demonstrera mot regeringens nya lagförslag, och trots att solens värmande strålar inte längre finns för att bistå dem i decemberkvällens kyla, så visar ingen av dem något tecken på att avvika. De flesta förbipasserande reagerar inte ens när de ser massan, varför skulle de? Sedan finanskrisens piska började vina över Spanien för snart sex år sedan så är regeringskritiska demonstrationer ett lika vanligt inslag i den spanska stadsbilden som klotter. Något som hastigt håller på att förändras. Idag har massan samlats mot den så kallade Ley de Seguridad Ciudadana, medborgarnas säkerhetslag, eller som den kallas i folkmun, Ley Antiprotesta, anti-demonstrationslagen. Plötsligt ter sig demonstrationens framtid, liksom den nedåtgående solen, på väg bort från Madrids torg. Lagändringen presenterades av Spaniens inrikesminister, Jorge Fernandéz Díaz från det nu ledande konservativa regeringspartiet, Partido Popular, i november förra året. Trots otaliga motdemonstrationer röstades förslaget igenom i parlamentet under början av december. Lagändringen har blivit hårt ifrågasatt från såväl oppositionella partier som människorättsorganisationer. För att förstå vilken innebörd lagändringen kommer att ha för Spaniens demonstrationsfrihet så kan vi studera innehållet i den nya lagen. Samtliga nya brott: skända fanan, skriva något kritiskt om Spanien på plakat, samlas som grupp på internet runt en åsikt eller att måla en satirisk bild av en politiker, leder alla och envar till 30 000 i böter per inblandad person. Bötesbeloppen är alltså dryga, för brott som tidigare inte ens rubricerats som brott, vilket orsakat lagens öknamn anti-demonstrationslagen. Utöver dessa inskränkningar av individens friheter och rätt att demonstrera så kan man även urskilja något än mer skrämmande: statens utökade makt. Att fotografera en polis i tjänst, exempelvis under en demonstration, eller att vägra legitimera sig på gatan för polis är nu båda olagliga och belagda med höga böter. Det ger en ökad makt åt staten och minskad makt åt individen i förhållande till denna. Men visst är det något som klingar bekant här? Om man lyssnar riktigt noga så kan man nästan höra gamle Franco skrocka förnöjt i sin grav, ett fascismens spöke tycks ånyo dra genom Spanien. För att förstå dagens utveckling i Spanien måste vi påminna oss om landets relativt unga demokratiska historia. Under 30-talet befann sig landet mitt i ett blodigt inbördeskrig som utöver hundratusentals döda även resulterade i att Francisco Franco kom till makten. Franco skulle sedan enväldigt regera över landet i enlighet med sina fascistiska och katolska värderingar fram till sin död den 20e november 1975, nästan på datumet 39 år innan Säkerhetslagen hamnade på bordet. Vad beror då denna demokratiska recession i dagens Spanien på? I denna demokratiska berg- och dalbana kan vi särskilja en explosiv kombination av element. År 2008 när den ekonomiska krisen slog till med väldig styrka över södra Europa och i synnerhet de så kallade PIGS-länderna, Portugal Italien, Grekland och Spanien, så hade den demokratiska tortillan knappt ens hunnit svalna i landet. En opålitlig grund att stå på när landet prövades till bristningsgränsen och lite till. Lönerna föll, utgifterna för den statliga välfärden minskades dramatiskt med katastrofala sociala situationer som följd och arbetslösheten nådde astronomiska höjder. Idag uppskattas arbetslösheten ligga på över 20 % bland hela befolkningen, och bland ungdomar på svindlande 60 %. Siffror som inte uppnåtts sedan krigstiden. Utöver de ekonomiska vattendelarna så finns det även geopolitiska splittringar inom nationen, såväl i landets nordliga baskiska delar, som i de ostliga katalanska delarna. Den ekonomiska krisen har gett utbrytarregionernas autonomikrav vatten på sin kvarn och Katalonien har bestämt att under kommande år hålla en folkomröstning beträffande ett potentiellt utträde ur Spanien. I Spanien säger man att det finns två sätt att reagera på krisen: la miedo, skräcken, respektive la ira, ilskan. De arbetslösa och framtidlösa ungdomarna har valt sida och utan något kvar att förlora har de valt ilskan. Det är i tider som dessa som Spaniens politiker befinner sig i ett vägval. Antingen kan man kavla upp ärmarna för att nysta i roten till problemen med social, språklig och ekonomisk ojämlikhet. Eller så kan man göra som Spaniens regering, ta den enklare vägen och tysta protesterna med dryga bötesbelopp. Statens utökade våldsmonopol kan visa på just det som regeringen själva sakta inser, de har tappat kontrollen. Det är dock inte bara demonstrationsfriheten som inskränks i dagens Spanien, utan även kvinnors rättigheter har genomgått en dramatisk recession och än en gång skrockar Franco i sin grav. 2010 införde den socialdemokratiska regeringen ändringar i lagen som möjliggjorde abort fram till fjortonde veckan och i särskilda fall till den tjugoandra. Regeringspartiet har nu lagt fram ett förslag om totalt förbud om inte kvinnan antingen svävar i livsfara eller har blivit utsatt för våldtäkt. Denna lagändring innebär ett enormt steg tillbaka för den spanska kvinnorörelsen och det den i decennier kämpat för. Kritiken har inte låtit vänta på sig. Gynekologförbund har gått ut och sagt att de kommer vägra följa lagen och stora delar av folkopinionen är emot den. Även inom självaste Partido Popular hörs kritiska röster om att kvinnan bör får välja själv. Går lagen igenom är det en stor seger för högerkonservativa i hela Europa, och en stor seger för konservativa katoliker i Spanien. Vad är behovet och betydelsen av att införa en sådan här lag nu? När den spanska konservatismen hade sin senaste guldålder vid Francos tillträde gick kvinnans situation från fri individ till manligt komplement på några år. När regimen sedan föll vaknade den feministiska rörelsen till liv igen och har sedan dess satt Spanien i framkant inom många kvinnorättsfrågor. Men dagens bäckmörka situation lockar många att se tillbaka på dåtiden med en förädlande nostalgi och i sökandet efter en syndabock svartmålas lätt den senaste tidens förändring. Det är en farlig tankeförenkling som gett ny näring åt den konservativa elden. I sådana tider vinner konservativa partier som Partido Popular mark genom att peka ut exempelvis kvinnans ökade rättigheter som en bidragande faktor till landets moraliska sönderfall. Man hittar någon att skylla på och lyckas distrahera folket från de krackelerande politiska institutionerna. Vid första anblick kan införandet av en sträng abortlag verka otidsenlig, men i vanlig ordning ser vi det minskande demokratiska andrummet leda till att redan marginaliserade grupper, i detta fall kvinnorna, får det ännu sämre. Exempel på en liknande negativ utveckling kan man se i Ryssland, där hbtq-personers rättigheter kraftigt inskränkts. Fascismen är ingen vän av varken hbtq-kamp, antirasism eller feminism. Precis som Franco gjorde stödjer sig regeringen på konservatism och katolska kyrkan och gör därigenom ett första ställningstagande mot modernisering och social utveckling. Detta är inte nödvändigtvis bara en distraktionsmanöver för att dölja de politiska katastroferna, utan också ett första intergritets-övertramp från staten på privatlivet. Vi ser hur ytterligare en frihet försvinner i Spanien - en kvinnas frihet att själv få bestämma över sin kropp. Solens rebelliska strålar har för länge sedan lämnat de spanska torgen, för gott hoppas de sittande politikerna. Men de har inte räknat med vissa faktorer i denna ekvation. Ty den slocknar inte så fort den sjunkit över hustaken, den väntar ihärdigt flammande, på nästa soluppgång. Och för det spanska folkets skull kan man bara hoppas att denna soluppgång kommer snart, innan de fascistiska krafter regeringen göder på de spanska torgen rotat sig allt för djupt. NUNCA MÁS, ALDRIG MER Av: Kristin Åkerlund Lördagen den första februari i år anlände ett tåg till Madrids centralstation. Ur detta frihetens tåg, Tren de Libertad, strömmade tusentals människor som färdats långväga i ett gemensamt syfte. De intog tillsammans Madrids gator, omringade parlamentshuset med knutna nävar och högljudda röster, för att än en gång strida i en kamp de alla hoppades var över. Anledningen till demonstrationen var ett lagförslag som lagts fram av den nuvarande spanska regeringen. Den nya propositionen förespråkar att riva upp den rådande abortlagstiftningen och återgå till den gamla lagen som skrevs 1985. Istället för att fri abort skall tillåtas fram till fjortonde veckan skall det endast kunna beviljas fram till tolfte veckan, och då enbart med en polisrapport som bevis för att graviditeten uppkommit i samband med våldtäkt. För att sammanfatta det hela: lagen som stiftades år 2010 skall rivas upp och ersättas av en lagskrift som ansågs vara ett framsteg 1985. För att bespara er tid och värdefull tankekraft kan jag avslöja att 1985 var för 29 år sedan. Men vem håller egentligen räkningen? Det är ju bara knappt tre decennier sedan. Runt om i världen har solidaritetsaktioner startats i försök att motarbeta dessa konservativa inskränkningar på spanjorskornas mänskliga rättigheter. Stöddemonstrationer har hållits utanför ambassader och det har tågats över torg och genom städer. Feministiskt Initiativ och dess systergrupper startade aktionen Nunca más! där man på valfritt socialt forum laddade upp en bild på sig själv poserandes med en stålgalge. Detta för att uppmärksamma de ålderdomliga metoder som användes innan abort blev legaliserat, där fostret drogs ut ur livmodern med hjälp av en stålgalge eller en virknål. För att dessa metoder aldrig borde behöva tas till igen. Nunca más, aldrig mer. Detta hade enkelt kunnat bli ytterligare en uppmaning om respekt för spanjorskors rätt till sina egna kroppar. Det hade enkelt kunnat bli ett försök att kasta nytt ljus över en tidlös men ack så dammig tvistefråga, smyckad med rader av elitistiska slagord från ännu en förargad feminist. Det blir det onekligen till viss del, men just nu är det inte bara hotet om inskränkta rättigheter som skrämmer mig. Det som skrämmer mig är att ett sådant uppenbart bakslag, som denna ålderdomliga lagstiftning är, kan vinna nyfunnen legitimitet och misstas för att vara ett framsteg. Att en rättighet som tagits för given så enkelt kan tas ifrån en, då politiker återtar sig friheten att kontrollera angelägenheter som de inte har rätten att ta i. Inte ens med stålgalge eller virknål. Och att en viskning om Nunca más tvingas väckas till liv i en nedtystad kamp som redan antogs vara vunnen. 16 17