Målet. När jag började på Tuna var jag en liten blyg tjej. Jag var ganska missnöjd med klasserna för jag

Transkript

1 Målet Amanda Olsson 9b 1-13 Det känns som jag har sprungit ett maraton, ibland har det gått så lätt och ibland så tungt. Jag har varit så inne i allt så jag inte sett hur långt jag kommit, inte förrän nu när jag snubblar och ramlar. Jag blir nästan chockad när jag ser hur långt jag kommit. Framför mig är mitt mål, nu ser jag det gyllene snöret, så nära. Jag har längtat så att få dela det gyllene snöret itu, bakom det gyllne snöret vet jag inte vad som väntar mig. Det är en helt ny värld, bortom det trygga och det välkända. Men jag måste erkänna att det ska bli skönt att få avsluta loppet. Att äntligen stå ensam och stark, och blicka ut över det jag gjort. Ta ett djupt andetag, och gå mot min nya utmaning. Livet. När jag började på Tuna var jag en liten blyg tjej. Jag var ganska missnöjd med klasserna för jag hamnade inte med någon av mina nära vänner. Men ju fler år som gick så insåg jag att jag hamnade i en mycket bra klass i alla fall. Nya vänskaper har bildats. Vänskaper jag inte vill ska försvinna. Och ja, ibland är jag fortfarande den lilla blyga tjejen, men jag har blivit bättre på att ta mod till mig och våga. 9b har haft vissa brister, alla är inte med alla och vi kommer inte överens. Ibland kan det beror på att man är less på hur en del beter sig, eller så är man för olik varandra. Men ändå tycker jag att vi var 9bäst, det bästa klassen någonsin, jag måste erkänna att jag både kommer att sakna den och vara glad över att den är borta. När jag tänker på klassen så är den bäst i 9an, även fast vi inte är jättenära varandra så kom vi närmare. Nu den sista tiden känns det som vi har flätats ihop hårdare, och det är kanske för vi ska skiljas åt? Men jag har i alla fall massor av roliga minnen, och när jag tänker tillbaka så får jag en konstig känsla. Det är vår tur nu, man har nästan inte fattat det. Vi kommer att lämna det säkra och trygga vardagen.

2 Skolans väg Från lek, till en lekfull skola, till allvar känns det som skolan har blivit. Om man tänker tillbaka inser man hur leken har försvunnit sakta men säkert. Ibland önskar jag att den lekfulla, roliga lärandet var kvar. Ibland så känns det som allt roligt med att lära sig försvinner, det enda som är roligt är ens kompisar. Det bästa med skolan är ens vänner, utan dom skulle jag inte vilja gå hit, utan dom hade inte glädjen funnits. Det är dom som peppar en, även fast lärare är snälla och kanske kan hålla ett ensamt barn sällskap i matsalen så är det inte samma sak en vän. Tänk man minns när man kunde leka. När man glömde bort tid och rum för man var inne i en fantasivärld. Vart försvann allt det? Visst kan man leka fortfarande, men den där lilla magiska delen av det är borta. Man är kvar i tid och rum, man låtsas bara, man är kvar i verkligheten. Från vissa raster har man kommit flera timmar sent för man har lekt, när man kommer in frågar lärarna Märkte ni inte att alla andra försvann? ens svar blir nej. För man gjorde inte det, och det är väl ganska otroligt. Att man bara kan glömma bort allt. Under hela tiden som vi sakta blir äldre så har jag alltid försökt vara mig själv, jag gör det jag vill. Ibland har jag gått vilse men jag har alltid hittat rätt tillslut, och nu går jag ut som den jag är. Jag, Amanda är en ganska stor kontrast, jag har alltid älskat att sy, rita, måla, skriva, men har också alltid älskat att idrotta och vara allmänt tuff i sport. Mina favorit ämnen har främst vart dom praktiska, och på det spåret kommer jag fortsätta på gymnasiet. Jag kommer alltid vara en kontrast, om jag skulle beskriva mig själv med en figur så skulle det vara Arga My. Jag har finskt blod i mig, jag är tjurig. Sen när jag väl blir arg är jag inte rolig att ha och göra med, som tur är jag inte arg så länge. Både på in och utsidan är jag Lilla Arga My. Jag personligen har inte alltid haft det så lätt i skolan, enda sen 3:an har jag gått i en hjälpgrupp för matte. Ibland har jag nästan gråtit för det har gått så tungt. Men inget kan heller slå känslan när jag började fatta matten. En som hjälpte mig mycket var Anna, hon var ett mycket stort stöd. Jag vill tacka henne oerhört mycket för utan henne skulle jag inte stå här i 9an med ett betyg i matte. Sen förutom matten har jag också haft det tungt i svenskan, både med att läsa och skriva. Jag har alltid fått läsa dom lättaste böckerna. När jag gick i 5an så testades jag för dyslexi. Men som tur hade jag inte det utan bara svårigheter att stava. Jag kommer alltid få leva med att jag har det svårare att stava än andra. Jag märker att jag har blivit mycket bättre på att stava, men än idag så kan jag tveka på det lättaste ordet. Jag ska inte sitta här och klaga över att jag har haft det jättesvårt. Jag har aldrig blivit mobbad, eller utfryst, men jag har behövt jobba dubbelt så hårt

3 som alla andra. Utanför dom vanliga läxorna har jag jobbat med matte och stavning. Jag har gått sommarskola, och jobbat matte på sommarlovet. På hemmaplan har mina föräldrar stöttat mig oerhört mycket, dom har fått stått ut med mina bryt när jag inte har förstått och mina glädjerus när jag har fattat. Nu har jag tagit mig igenom allt det jag trodde var omöjligt i 5an eller 3an. När man tänker tillbaka så borde jag ha fått hjälp mycket tidigare, redan i 1an skulle jag behövt stöd i matten. Men under den tiden hade vi många vikarier, och det var lite stökigt. Jag ville inte fråga om hjälp, jag gillade inte vikarier för jag litade inte på dom. Men trots den missen har det gått bra. En del saker som man ska lära sig undrar man när man ska använda det. Och många saker har man glömt bort. Men en viktig lära man har fått är att samarbeta med andra öven fast dom är helt olik en själv. Jag kan säga att det inte har vart det lättaste ibland. Och man slutar aldrig att lära sig saker, varje dag lär du dig något nytt. Jag tycket att skolan alltid har vart bra ändå men något som jag tycker är negativt är: När killar bråkat med en och när man säger det till en lärare som säger Men dom är bara kära i er. Vad är det för svammel? Det är ett grymt dåligt svar som leder till osäkra tjejer och starkare killar, för killarna gör inget fel. En annan sak men har blivit utsatt för är att lärare placerar en bredvid en bråkig elev, så den inte ska prata, slamsa osv. Men det enda det leder till är att man inte kan koncentrera sig och man alltid får tjata på den i eleven i ett grupparbete. Jag tycker det är grymt irriterande. En gång så fick vi först välja grupper, men sen när en kill-grupp sa vi kommer inte kunna koncentrera oss så blandade man grupper och man fick bli som en gnällande mamma åt dom. Det där är så dåligt, om dom inte kan koncentrera sig är det deras fel. Jag ska inte behöva tjata på någon för att arbetet ska bli gjort, dom väljer om dom vill arbeta eller inte. Det leder också till att kanske jag gör allt arbete och den andra kan bara ta åt sig äran. Det är dåligt, så tänk på hur ni gör i framtiden med grupper. Vems ansvar är det att dom jobbar? Det är många diskussioner just nu om hur man behandlar dom olika könen: Jag tycker inte man har behandlat dom olika könen helt olika men det är vissa småsaker som jag inte tror lärarna tänker på. Ni lärare kanske försöker förneka det, men det är så om killar avbryter så gör det inget, men om en tjej gör samma sak blir det världens ståhej. Killar kommer med spydiga kommentarer så man inte vill prata högt i klassrummet. Men ytterst få bryr sig om dom kommentarerna. Och ibland tror jag inte att killarna tänker på vad dom gör, för om man gör samma sak mot dom så blir dom oerhört förbannade.

4 Favorisering har man också råkat ut för, det kan vara mycket irriterande. Jag kan förstå att det är svårt ibland, man är ju en människa och gillar olika typer av folk. Men det är inte rätt att några ska få komma undan bara för att man gillar dom mer. Det gör så att lärare inte bryr sig om dom t.ex inte jobba, eller om dom sitter och pratar. Men om man själv skulle göra det får man en utskällning direkt. Tjejer har det jobbigare i skolan, för vi förväntas vara bäst i allt. Men vet ni en sak alla tjejer är också olika, en del är inte gjord för den teoretiska världen. Killar förväntas också bete sig på ett sätt, men en kille mobbas inte lika mycket om han t.ex. är lite överviktig. Om en tjej inte är pinnsmal så är det fel. Det är så många ramar som man ska hålla sig inom. Man ska inte vara för tyst, men ändå inte för högljud, man ska vara smal, men ändå kurvig, det är tusental olika saker. Även fast man pratar om det t.ex alla är olika och ser olika ut, så spelar det ingen roll. Man utsätts för det ändå. Och jag kan lova dig att nästan alla tjejer kollar sig i spegel alldeles för länge varje dag. Du kanske undrar, men utseende har ju inget med lärande att göra? Men en skola är inte bara plugg, utan det är ett stort socialt hus. Där folk sätter märken och dömer folk. Där man ska passa in inom omöjliga ramar, precis som på alla andra ställen. Men det som är riktigt konstigt är att tjejer överlag har bättre betyg än killar. Även fast vi får stå ut med så mycket mer, så mycket mer press. Det finns alltid negativa saker som man kan hitta efteråt, saker som folk har gjort fel, saker som man själv har gjort fel. En del saker ångar man väldigt mycket, saker som man bara skulle vilja göra om. Men alla måste kanske gå igenom pinsamma och jobbiga saker för att kunna leva. När man sitter och kollar på bilder från förr så tänker man oftast men gud vad pinsam jag var. Och det kommer jag säkert göra åt den här texten om några år. Man betedde sig så konstigt för man visste inte hur man skulle bete sig. Det kunde vara nya saker, och ibland tänkte man inte efter när man gjorde det. Men allt som man skäms för nu har man lärt sig av, för nu kommer vi inte göra samma sak igen. Än kanske du som sitter och läser väntar på att jag ska berätta om något pinsamt som jag har gjort. Till din besvikelse kommer det inte att hända. Men om du verkligen ville höra en pinsam historia kan du tänka tillbaka på när du var liten. Leta så långt bak som möjligt och kom ihåg dom gångerna du inte riktigt visste hur du skulle bete dig, eller gjorde ett stort misstag som du än idag tar lärdom av. Saker som var nya, perioder i ens liv. När man ser på filmer kan det ofta vara folk som förändras jättemycket, då kanske man suckar och tänker jo troligt att de är så. Men det är troligt, fast kanske inte med lika drastiska förändringar. Men man går igenom olika perioder i sitt liv, man byter stil, och förändras.

5 Jag har alltid trivs i skolan, och vi har jobbat mycket för att t.ex få den finare, med att måla på väggarna. Ett ställe jag kommer att sakna är bibblo, där har man suttit i många timmar, och över raster. Det har alltid vart en fristad där man är välkommen. Tunaskolan kanske inte alltid har haft det bästa ryktet och klassas ibland som gangsterskolan. Men alla som Bibblo har gått eller går på skolan vet sanningen och det är det viktigaste. Framtiden ----> Jag vet inte vad jag ska bli, vad jag vill bli, eller vad jag vill göra. Men varför vara rädd? Det kommer som det kommer och jag kommer aldrig veta vad som ska hända. Vem vet, jag kanske slutar som en grinig tant i en kassa eller som den mest kända konstnären genom tiderna. Och det är väl det fantastiska, jag kan bli nästan vad jag vill. Jag hoppas jag inte glömmer bort mig själv på vägen. Och om jag slutar som kassörska får jag hoppas att jag är glad och trevlig. Det har vart en rolig tid på Tuna, man kan känna sig trygg. Från att gå på en skola där man känner till alla, så kommer man hamna på en skola där man knappt vet vem någon är. Det ska bli skönt att äntligen få göra egna val, att få bestämma vad man vill göra. Det ska bli skönt att hamna i en klass där man är intresserad av samma saker, där man kanske hittar en ny kompis eller kompisar för livet. Något mer om framtiden kan jag inte säga, jag vet ju inget om den. Men det jag vet är att jag ska göra min framtid bra. Jag ska göra det jag vill, och göra det som känns rätt. Så nu lämnar jag grundskolan för gott tror jag, det har vart trevligt men det är skönt att få lite ombyte i miljön. Lite ny luft i lungorna, och vem vet vi kanske ses igen.

6 Alla åren har gått så snabbt, ett år går snabbt Jag vill tacka för alla underbara år i grundskolan, där man har fått leka, växa upp och nu ge sig ut i världen. Tack för allt, Amanda Olsson