. Utdrag ur Sjöhistoriska SamJundets 'stadgar:

. Utdrag ur Sjöhistoriska SamJundets 'stadgar: I. Sjöhistoriska Samfundet har ti uppgift att bidraga ti utforskandet av sjöhistorien, i första hand den svenska, i aa ~dess sammanhang och former. För detta ändamå ska samfundet i mån av tigångar b. a. a) _ utgiva vetenskapiga undersö~ingar inom samfundets forskningsområde, meddeanden från samfundt;t, etc., samt pubicera historiska urkunde~; b) söka.inom akademiska och andra forskarkretsar väcka ökad förståese för och yidgad kontakt med sjöhistoriska arbetsup;pgifter; c) genom föredrag, diskussioner m. m. ~ stödja sariiar~tet mean sjöhistoriskt intresserade ; --t, d) samarbeta med utändska, i första hand nor~iska och batiska samfund ~ed' - ikartade syften ; e) verka för förbättrade möjigheter att inom andet tidsenigt tivarataga ädre marina föremå. ' \ 2. Envar väfrejdad persori kan vinna inträde såsom mede.m samfundet. Medemskap kan ock vinnas av institutio11er eer föreninga~, ävensom uti!d- - ska medbor,gare. - Ständig medem betaar ti samfundet en gång för aa ett beopp av minst i so:- kronor. -Årigt betaande medem erägg~r ti samfundet en årsavgift av 1 o: - kronor, - -. dock att person under 25 år må erägga hav avgift. Ti hedersedamot kan samfundet vid årsmöte på försag av styresen iaa person, som inagt 'synnerig förtjänst om sa~fu~dets syften. Medemskap i samfundet vinnes enkast genom insättande av medemsavgiften (för årsbetaande IO:- kr.; för ständiia ''minst xso:- kr.) på Samfundets 'postgiroko~to n:r IS6SI9 under adress Amanuens Åke Kromnow, Birgerjarsgatan 46, Stockhom. Övrig korrespondens torde ämpigen. sändas ti sekreteraren, Fi. ic. A. Sti~, Kartavägen IOI, Stockhom. i~.. Samfundets medemmar kunna hos Föreningen Sveriges Fottas expedition, Birgerjarsgatan 18, Stockhom, rekvirera ~Svensksund I7cJQ-I940. En minnesbok utarbetad av,försvarsstabens krigshistoriska avdeni~g ti ett nedsatt pris av kr, 4: - pus skatt.. Samfundets medenuriar kunna dessutom vid direkt rekvisition erhåa ~Korvetten Carskronas sista resa» av Otto Syvan ti ett nedsatt pris av 6: -:- kr.. Den av samfundet utgivna minnesskrif~en &Saget vid Femern 1644 I3/to 1944~. utarbetad av Försvarsstabens krigshistoriska avd,ening, kan' rekvi-. reras hos Göteborgs sjöfartsmuseums förag.,,

Innehå. Forum navae. Sid. Nis Ahnund, Svensk Östersjöpoitik under det tidigare I6oo-taet 3 Oov Ek, Trohätte kana och varutrafiken från Vänerandskapen Oscar Bjuring, I672 års skeppsista. IS So N i s S t a f, Korvetten Carskronas sista resa I I 2 A n n a g r e t a H a I b e r g, Sveriges järnhantering inför stenkosjärnets genombrott I8oo-I8zo Medemsförteckning över Sjöhistoriska Samfundet I januari I946 I2I I40 UPPSALA 1946 AL~IQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI AB 4.S867

F o rum navae. Sjöhistoriska Samfundets skriftserie framträder från och med det här föreiggande sjunde häftet under den sammanfattande titen Forum navae. I samband därmed bir också pubikationens yttre utstyrse förändrad. Då skriftserien för sex år sedan ineddes, var det ett experiment med en ganska oviss framtid. Det syntes därför föga tirådigt att åta den begynna under ett gemensamt namn, som kunde tokas såsom ett uttryck för en förmäten säkerhet hos Samfundets edning om seriens varaktighet och försökets åtminstone ur denna synpunkt yckosamma utfa. Under den tid, som sedan dess förfutit, ha undan för undan så många vittnesbörd givits om det intresse, som skriftserien väckt, att det synts vä motiverat att omsider åta dess oika dear framträda under en symbo, som markerar deras karaktär av ed i en enhetig pubikation, avsedd att göraen-så ångt nu kan skönjas- oavbruten insats inom vår historiska itteratur. Namnet har vats för att betona, att här gives en samingspats, ett forum, för inägg ti beysning av sjöhistorien ur oika perspektiv, med ämnen från sjöväsendets skida horisonter, från såvä örogsfottans som sjöfartens iv. Måhända någon frågar, varför namnet hämtats från atinet, icke från vårt eget språk. Frågan är begripig, men svaret är icke svårt att giva. Då nu de internationea kuturea förbindeserna åter äro på väg. att öppnas, har det befunnits vara fördeaktigt att åt pubikationen giva ett namn, som omedebart inför intresserade kretsar i främmande änder kargör dess syften. Men med det vada namnet antydes också en annan synpunkt. Sjöhistoriska Samfundet är inriktat på studiet av den svenska och den samnordiska sjöhistorien. Denna 1-45867. Sjöhist. Samfundet. VII.

historia är urådrig, men den öper så smanmgom samman med den amänna europeiska sjöhistorien, som går tibaka ti medehavsvärdens maritima skeende, där närmast den romerska och romanska utveckingen möter såsom sjävständig givare men även såsom förmedare mean ännu ädre epoker och de väst- och nordeuropeiska kuturkretsarna. Det är vårt hopp, att Forum navae ska bi mötespatsen för många bidrag ti beysning av vår svenska och nordiska sjöhistoriska utvecking under ständig aktgivning på de stora sammanhang, i vika denna sjäv har gjort så betydande insatser. SJÖHISTORISKA SAMFUNDET.

Svensk östersjöpoitik under det tidigare r6oo~taet. I huvudsak efter ett föredrag vid Nordiska historikermötet I939 Den en gång så ivhga diskussionen om Gustav Adofs paner och må har sedan någon tid iksom ebbat ut i sanden. Ti stor de beror detta yckigtvis på att meningsbrytningarnas tispetsning har midrats. Biden av Gustav Adof som den över aa maktsträvanden höjde troshjäten tihör numera historiografien, och förestäningen om honom som maktpoitikern och ingenting annat gör det - åtminstone ur vetenskapig synvinke - i ika hög grad. Det är fåfängt att söka tänka bort det starkt tvinnade»ideoogiska» insaget i hans evnads väv, där at faer tihopa utan dessa otaiga trådar av motivbidande ivsuppfattning, av sjävkart anammad tro, av soidaritet med trosfränder. Men det är föjaktigen ika utsiktsöst att fatta hans historia, om man ser bort från den kart reaistiska statskonst, som bidar ränningen i verket. I den diskussion som nyss antyddes intog frågan om Gustav Adofs östersjöpoitiska strävanden en mycket framträdande pats, och med a rätt. Linjen är så tydig, att den ätt frestar ti ensidighet. Den yngre Droysens nu över sjuttiofem år gama arbete är kanske främsta exempet på en sådan ensidig tiämpning. För honom fanns knappast något annat hos Gustav Adofs än detta, den mot Östersjön måmedvetet riktade expansionen. Den befogade reaktionen mot denna atför trånga och därigenom skeva tokning av sammanhangen bör emeertid icke vända bort bicken från den vägrundade iakttagesen, att tävingskampen om Östersjön är en av de stora kärnpunkterna i Gustav Adofs historia och förtjänt av historikerns oförminskade intresse. Visserigen har forskningen för närvarande, åtminstone utanför Sverige, jämföresevis ringa uppmärksamhet över för det trettioåriga krigets tidevarv. Men den poitiska omgestatning vi i vår generation ha uppevt vid det nordiska innanhavet riktar tankarna mot tidigare skeden av vävningar Östersjön runt,

4 icke minst det skede som främst förbinder sig med Gustav Adofs namn och ~om innefattar ursprunget ti de bestående eer redan reviderade men därför icke oviktiga resutaten av hans framträdande i historien. Inom den tyska och den poska hävdaforskningen har man under senare år kunnat bevittna ett formigt kappopp ti Östersjön; ating, som på något sätt kan bringas i samband med det sagordsmättade begreppet»dominium rnaris Batici», står för närvarande där högt i kurs, och det tidigare 1600-taets stora omskiften i Norden få atså även de sin de av den gynnsamma konjunkturen. Det finns nog en fara, att denna behanding av ämnet med sin starka aktuea underton kan bi kicheartad, situationsbetonad och resoutionsmässig: överhuvud taget ensidig. Först någr~ ord om denna över at förekommande, inte atid preciserade forme:»dominium rnaris Batici». Ti inedande språk kan väjas ett uttaande av den hoändske statsmannen Boure under en konferens med Axe Oxenstierna år 1640.»När dessa riken träta om sjön», förkarade han i rådsprotokoets återgivning,»så träta de intet de usu maris, sed de dominio» - icke om nyttjanderätten ti utan om vädet över havet. De riken han syftar på äro vä att märka Danmark och Sverige, icke Hoand.»Nu är sifiske en ususmarisoch icke dominium», fortsatte han.»vi taa aenast om kommersernas frihet, och visserigen om nyttjanderätten ti havet och genomfart och fiskeri. Ti havet finns ingen äganderätt, inga hav äro någons egendomar, utan det är aom efteråtet att sega, vartåt dem synes gott vara.» Hoändarens förkaring ger först och främst i amänt antydande drag den kända mare-iberumdoktrinen, men den uppdrar också en skinad mean det ekonomiska och det i inskränkt mening poitiska herravädet på Östersjön. Ingen dåtida stat kunde ju i högre grad än den nederändska repubiken resa anspråket att ekonomiskt behärska Östersjön, detta både genom en övervädigande fraktfart och en tiräckigt betydande hande. Ur denna viktiga synpunkt var Hoand den främsta makten i detta hav, och det är väbekant, att sakförhåandet också vid mer än ett tifäe fick tungt vägande poitiska konsekvenser, i kraft av den för hoändarna så naturiga jämviktsprincipen, som ena gången kunde spärra vägen för Danmark men andra eer tredje gången för Sverige. Att förstå Östersjöns poitiska historia under 1600-taet utan ett ständigt aktgivande på denna utanför iggande men ytterst verksamma maktfaktor är ju på förhand utesutet. Men något dominium rnaris Batici i tidens egen mening har Hoand adrig hävdat. Den första

Sverige berörande statshanding, där formen förekommer, är den svenskhoändska traktaten av 1614, där Generastaterna förbinda sig att respektera den andra förbundskontrahentens» dominium rnaris Batic i», utan närmare definition, som ett hävdvunnet och erkänt begrepp. Som envar i dessa frågor bevandrad vet, är ju uttrycket icke iktydigt med»östersjöväde». Formen, som är jämföresevis ung, från 1500-taets senare de, innebär ett anspråk på herraväde över havets vattenområde, icke över dess kuständer i annan mån, än att den territoriea maktstäningen av naturiga skä övade infytande på havsdomänens mer eer mindre fastsagna fördening. Enigt stiatigande överenskommese mean Danmark och Sverige skue detta sjöherraväde vara inskränkt ti dessa makter sjäva o"ch utskiftat mean dem. Poitiskt betydde det ett krav på att andra örogsfottor än de danska och svenska skue vara fjärmade från Östersjön. Anspråket är ätt att förkara, om man ser ti de dåtida maktförhåandena i fråga om de kuststräckor, där Tyska riket och Poen nådde fram ti samma hav. Sverige och Danmark voro praktiskt taget de enda fut suveräna stater, som omedebart nådde dit, utan meaned eer vasaer. De hade såtivida gemensamma intressen mot andra maktkrävare, om och när sådana instäde sig. Och varken det Tyska riket eer Poen hade någonsin avsagt sig ande i detta dominium. Båda gjorde på Gustav Adofs och Kristian IV :s tid en märkbar ansträngning att bryta den förenade nordiska begernonien och sätta egna krigsfottor i sjön, dock utan verkan för framtiden. Det bev en föjd av det dåtida danska vädets utsträckning efter injen Bornhom-Gotand-öse, att det tog brorsotten av det rent maritima Östersjövädet med vad det rymde av yttre höghetsanspråk. Innehavet av nyckarna ti dessa vida farvatten stärkte i och för sig Danmarks position och gjorde dess stäning som sjömakten nummer ett ganska säkert grundad, så änge andfördeningen kring Östersjön bestod i den form den fick mot 1500-taets sut. Också efter den svenska erövringen av Estands fastand kunde stäningen anses som övervägande gynnsam. Man bör icke heer förbise, att förbindesen med Norge och dess sjödugiga fok indirekt var av stort värde för dessa Danmarks anspråk som edande Östersjömakt. Föjaktigen förvånar det icke, att dominiummarisbegreppet växer fram snabbare och starkare i Danmark än i Sverige, och att det änge utgjorde en mera primär faktor för den danska poitiken än för den svenska. Rätt att håa fotta på Östersjön bestred ingendera staten den andra, och på det hea taget kan sägas, att sjäva den soidariska 5

6 principen om ett rent nordiskt, uppdeat dominium rnaris Batici oavbrutet bestod under aa dessa år, trots en stundom ganska bister rivaitet. Vid det bekanta kungarnötet i Uvsbäcks prästgård vintern 1629 bev första samtasämnet de kejseriga fottrustningarna i Wismar och andra nordtyska hamnar. Kung Kristian hade erfarit, att fienden ti sommaren hoppades ha 22 örogsskepp i sjön, med de åtta, som Sigismund från Poen hade sänt ti förstärkning. Om de så i ängden stärka sig ti sjöss, framhö Gustav Adof, skoa de kämpa med oss de dominio maris. Faran är icke ringa, instämde Kristian. Hur förhindra kejsarens skeppsbyggnad och stävja hans makt ti sjöss? fortsatte den svenske kungen. Man kunde göra ett anfa på fiendens hamnar, menade Kristian, och sätta ed på skeppen. Sammanhanget visar, att detta anfa skue företagas ti sjöss, genom fottan. Tyvärr hade fienden nyss börjat så skansar vid inoppet ti Wismar, viket måste försvåra företaget. Gustav Adof var av annan åsikt. Det enda säkra sättet vore att uppbringa en arme ti ands och fråntaga honom dessa patser vid sjökanten. Kristian misströstade och ansåg panen outförbar. Men Gustav Adof försäkrade, att den med någon ansträngning skue kunna sättas i verket:»kriget går oss båda an.» Den repikväxing jag anfört får i amänhet i itteraturen stå tibaka för de dramatiska scenerna och meningsskiftena vid det berömda gränsmötet. Men den har ett icke ringa intresse. Den ger oss, skue man vä kunna säga, ett kort sammandrag av Gustav Adofs östersjöpoitiska taktik: behärskaodet av»sjökanten», av hamnarna och fodmynningarna. Framför at var denna taktik en ärdom från hans ånga krig med Poen, ett defensivkrig med offensiva mede, som i grunden gäde hans eget kungadömes bestånd och därför icke fick ge rum åt någon kenmodighet. Denna bittert oförsoniga» controversia regni» hade bivit en fortöpande motivering för hans metod att ägga kust ti kust, att framfytta vunna andfästen och inringa at större dear av Östersjön. At detta var mindre ett program än ett resutat av omständigheterna; först så småningom skymtas i hans handande konturerna av en medveten pan. Att»nyttja occasionen» är ett uttryck, som icke säan möter i denna tids svenska rådsprotokol Gustav Adof och hans kanser voro härvidag tidigt av samma mening.»tiden, tifäet och occasionen är ju, sanningen att säga, det kosteigaste och bästa ting, särdees i regementen», heter det 1616 i ett brev från Axe Oxenstierna.»Men den occasionen en gång åter sig gå utur hand, famar sedan fåfängt därefter och når icke dess frukt, och genom sin försummese råkar som oftast sjäv i den

faran, som han tryggeigen hade kunnat undvika.» Det gäde den gången, förtjänar här påpekas, band annat ett överraskande anfa mot Riga, viket förefö möjigt genom en för de svenska intressena gynnsam kombination.» aa saker, som riket och regementet angå, är occasio det förnämste», upprepar kansern 1624 i riksrådet. Det var en de av denne nyktre och vaksamme statsmans poitiska fiosofi. Vi man göra sig en bid av det händeseföropp, som efter hand kastade om maktäget vid Östersjön, har man skä att håa i minnet dessa Oxenstiernas ord om occasio, det oförutsedda. Man har överhuvud taget skä att mera än som hittis skett stanna inför rikskanerns ro, redan under Gustav Adofs tid, ty den har icke varit ringa. Axe Oxenstierna stod, av mycket att döma, änge nog ganska främmande för det irrgångsartade svensk-ryska kriget, frukten av Kar IX:s miitärpoitiska engagemang i de stora viddernas och den stora oredans and. Fuständig enighet om de svenska krigsmåen och främst om Ryssands utestängande från Östersjön vanns först några år efter tronskiftet 1611, när äget karnade efter den nationea ryska restaurationen. Denna enighet övergick ti stark ömsesidig besutsamhet under en resa, som konungen och kansern gemensamt företogo vid årsskiftet 1615-16, och som förde dem Finska Viken runt genom de trakter, som snart skue bida gräns mot det moskovitiska vädet. Det var en gräns så beskaffad, att ryssen hädanefter, enigt Gustav Adofs ord, icke utan vår vija skue kunna komma ut ti Östersjön med en enda båt. Stobovafreden 1617, den nya svenska Östersjöpoitikens första aktsut, skapade en andfast brygga mean Finand och Estand. Nästa akt inedes med erövringen av Riga 1621.»Herr kanser, Gud haver väsignat edra rådsag», skrev konungen hem efter sitt intåg i staden. Det är nästan at man känner om de poitiska överväganden, som dock måste ha föregått den stora och vågsamma expeditionen. Man gör utan tvive orätt, om man förestäer sig dem i formen av meningsbrytningar mean Gustav Adof och hans högstbetrodde rådgivare och medarbetare. Men så mycket förefaer sannoikt, att Axe Oxenstierna vid denna tidpunkt mera utesutande tog sikte på den poska östersjöfronten, och att han mindre än konungen intresserade sig för de nordtyska förbundsförhandingar som nyss varit å bane, med Meckenburg, Hostein och hansestäderna som titänkta aierade vid Sveriges sida. Skä saknas icke för det antagandet, att Axe Oxenstierna direkt motarbetat dessa paner som hinderiga för den uppgörese med Poen han ansåg främst 7

8 nödvändig i det innevarande äget. Det är nämigen ika tydigt, att den svenske rikskansern konsekvent sökte komma ti ett sut i kampen om svenska kronan, viken ju Sigismund hårdnackat förbehö åt sig sjäv och ingen annan, som att de nyssnämnda uppsagen från de nordvästtyska ständernas sida gömde en tendens att avänka Sverige från det poska östersjöområdet. Vad fruktade man då? Man fruktade het enket redan nu en atför stark stegring av Sveriges makt på Östersjön. Kristian IV var icke den ende, som bad Gud förbjuda, att hans svenske granne finge Riga i sin hand. Litet varstädes kom en strömkantring i sympatier ti synes band de tarika vännerna av status quo. Adof Fredrik av Meckenburg ät i sina brev ti Gustav Adof öppet förstå, att man misstänkte honom för att söka bemäktiga sig de bästa hamnarna vid Östersjön, och att hans nästa må vore det viktiga Danzig. Gustav Adof tibakavisade ironiskt dessa misstankar.»es kommt mir vor», skrev han ti svar,»as oh man mich darum, dass ich aus Not einen Eimer aus der Ostsee schöpfete, suspekt haben wote, die ganze See auszutrinken.» Vad han strävade efter, det var enigt hans förkaring i samma brev,»dass keiner die Pra:domination der Ostsee edangen möchte», att ating bevarades in statu prcesenti. Men det framgår av konungens uttryckssätt, att han förbehö sig handingsfrihet, viket heer knappast överraskar, så osäkert som äget ur hans synpunkt ännu gestatade sig. Under hea denna tid taas annars i de svenska käorna föga om Östersjön och intet om dominium rnaris Batici. Däremot så mycket oftare (atifrån 15 60-taet) i danska och nordtyska käor. Farhågorna för en rubbning av maktbaansen hade väckts och äto icke tysta sig. Men den svensk-poska»controversia regni» kunde näppeigen få någon annan verkan, när Kar IX:s son ständigt och med växande framgång gick sin motståndare in på ivet. Redan 1622 taas i de svenska statsmännens brevväxing om»det stora ansaget» - säkerigen ingenting annat än det fättåg mot de preussiska kustanden, som fyra år senare bev verkighet, och som även speade en ro under de kända förhandingarna om den evangeiska aiansen 1624-25. Aternativet för den svenska poitiken var: intervention i Tyskand eer diversion i Poen, i mån av tifäe utsträckt ända ti kejsarens arvänder. Man har anedning att tro, att frågestäningen mera var Gustaf Adofs än Axe Oxenstiernas, och att den senare oavbrutet hö bicken riktad mot Poen. Att den preussiska panen åg honom om hjärtat är fut säkert. Krigsföretaget mot denna kust fick som bekant,

sedan Kristian IV ingripit i den tyska fejden, formen av en rent svensk aktion och undgick icke att väcka en ny proteststorm, starkare än efter Rigas erövring, särskit på grund av det nu fut kännbara intrånget i de sjöfarande västmakternas ekonomiska intressen. Märkigast är Gustav Adofs konfikt med Danzig. Den frågan får kanske ämnas öppen, hur ångt konungen trott sig kunna komma med den mäktiga staden, den rikaste vid Östersjön och i reaiteten ett sags fri stat under posk överhöghet. Det yckades honom i varje fa adrig att påtvinga Danzig den form av neutraitet han krävde. Danzig stod som en kippa i stormen, om än kringränd från nästan aa sidor. Axe Oxenstierna, som i sex år satt som svensk generaguvernör i det närbeägna Ebing, fäde senare de orden, att saig konungen drog mera respekt för Danzig än för poackens hea arme.»hade icke Danzig varit, så sutte konungen i Poen icke ängre vid kronan.» skådespeet skue i mycket iknande form upprepas under Kar X Gustavs poska krig. Om man tiäventyrs kan säga, att den svenska östersjöpoitiken stupat på ett hinder framför andra, så heter det hindret Danzig. Vad Gustav Adof angår, är det hea tiden för oss av vikt att fasthåa ögonbicksäget. Miitärpoitiken hade ordet. I vad mån ockupationen skue övergå ti besittning berodde på osäkra omständigheter. När Gustav Adof våren 1628 för sin kanser framkastade tanken att»konjungera itora rnaris Batici», förbinda Östersjöns kuster med varandra, avsåg han en andfast förbindese över Kurand från Preussen ti Livand; och vä att märka, han avsåg icke minst en tryggad reträttinje för de svenska trupperna, ifa de kejseriga skue få fast fot i Preussen. Det poska kriget var på väg att fyta tihopa med det tyska, såsom han ständigt hade förebådat; at drev nu in i de stora händesernas ström. Ett motiv för den svenska statskonsten, som hittis håits mera i skymundan, fastän det ingaunda saknats, rycker fram i första edet efter Danmarks nederag i kriget och vid budet om den katoska anstormen över Jyand och nordtyska kusten. Det heter: Östersjöns trygghet och frihet»såsom dessa rikens fundament», för att citera en framstäning från Axe Oxenstierna under hans ambassad ti Köpenhamn sommaren 1628. På denna gemensamma grundva hade man sökt bygga det kortvariga svensk-danska förbund, som nyss kommit ti stånd. Man såg de gama östersjömakterna resa sig ti enat motvärn. Freden i Lybeck avsöt redan nästa år detta samgående, och den gama rivaiteten tog åter edningen, ungefär ika starkt utprägad från båda sidor. Tydigare än förr 9

10 framträder nu tävingskampen om övertaget på havet. Det gama dominium rnaris Batici hade vä varit deat och förbev så, men det hade varit övervägande danskt och började nu bi övervägande svenskt. Liksom Axe Oxenstierna kort före freden manar de svenska riksråden att besinna,»att riksens säkerhet ti god de står däruppå, att ingen må kunna i Östersjön duka emot oss opp», så manar kung Kristian strax efter freden sina rådsherrar att föreså något verksamt sätt, varigenom Sverige hindras att het»spea mästare i Östersjön». Gustav Adof går nu vidare och formuerar öppet ett anspråk för Sveriges räkning på att främst komma i fråga som skyddsmakt för det fria nordiska havet. Det skedde i det stora manifest ti den europeiska kristenheten konungen åt utgå vid sitt ingripande i tyska kriget sommaren 163 O, ett manifest som tog form just under segingen över Östersjön, fattat i pennan av dipomaten Johan Ader Savius efter Gustav Adofs anvisningar eer diktamen. Där taades uttryckigen om en tute/a pecuiaris, ett Sverige tikommande särskit skyddsherradöme, ifrån urminnes tid över detta hav. Savius har berättat, att det förstärkande ordet insattes i texten på direkt önskan av kungen. Formueringen var demonstrativ och framkaade tämigen harmsna kommentarer inte bara i Köpenhamn utan också i Amsterdam och Haag. Från dansk sida gjordes åtminstone en ansats ti protest i dipomatiska former. Men Gustav Adof hade i denna stund fördeen av att kunna peka på obestridiga fakta. Han hade genom sitt stora fättåg tagit konsekvensen, den fua konsekvensen, av det skyddsherradöme han gjorde anspråk på att utöva, och som i denna skarpt bindande och kategoriska form mindre var ett arv från det förfutna, trots orden om urminnes tid, än en föjd av situationen och en konsekvens av hans egen måmedvetna poitik. Det var en poitik het och hået på hans eget ansvar, som äget nu gestatade sig. Han ensam hade nu, stödd av sitt fok, trätt in som den aktive förfäktaren av Östersjöns trygghet enigt den hävdvunna nordiska formen. I de fredsvikor han för Sveriges de haft i beredskap före uppgöresen i Lybeck och nu åter stod färdig att ägga fram krävdes band annat, att kejsaren skue ämna från sig eer försäja sin fotta, ova att för framtiden avhåa sig från både Östersjön och Nordsjön och varken sjäv eer genom andra utrusta någon ny örogsmakt på dessa hav. Aa befästningar vid kusten skue sopas, aa garnisoner och trupper avägsnas från de båda sachsiska rikskretsarna och en amän poitisk och reigiös restitution eer återstäese här äga rum. Också de som stämpade den nya östersjöformen i det svenska mani-

festet som ett förmätet ta måste medge, att sakerna skue få ett annat utseende och anspråket övergå ti faktum, om det yckades att driva genom dessa krav, antingen med vapen i hand eer vid förhandingsbordet, viket i vissa ögonbick på avar befarades av Kristian IV. Den tanken var icke främmande för denne senare att offra det nordiska dominium maris-begreppet och håa Danmarks strömmar eer farvatten öppna för den kejseriga sjömakten, för så vitt man härigenom kunde förebygga en dipomatisk seger för svensken. Det danska riksrådet avstyrkte hea panen, och Kristian sjäv ät den vid närmare betänkande faa; men det var tydigt, att herravädet på havet nu utgjorde en av de stora insatserna i de nordiska kronornas fortsatta inbördes kraftmätning. Gustav Adof å sin sida har från d~nna tidpunkt oavbrutet hävdat sin rätt ti ejonparten av dominium rnaris Batici. Formen möter nu oftare i hans brev ti rikskansern, varvid grundtanken ständigt är den, att Sverige måste»asserera» eer varaktigt trygga detta dominium, så att det adrig mera går ur dess hand. Detta svenska östersjöprogram, som atså futonigt kingar fram år 1630, från att förut ha framträtt mera försiktigt och dämpat, kunde bygga på handgripiga reapoitiska tigångar. Sveriges aians med Strasund av 1628 gjorde ju i verkigheten dess konung ti stadens skyddsherre och därmed ti innehavare av en av de viktigare strategiska positionerna på nordtyska kusten. Stieståndet i Atmark 1629 tiförsäkrade honom för sex år, utom Livand med Riga och Di.inamynningen, besittningen av ett sutet kustområde i det poska Preussen, nedåt Weichse, och därjämte så värdefua marina nyckeorter i Östpreussen som Meme och Piau.»Aa Östersjöns hamnar biva i H. K. M:ts händer, ifrån Kamar och inti Danzig», konstaterar Oxenstierna efter avsutandet av fördraget. Om det också är tydigt, att man från svensk sida främst sökte en säkerhet, en garanti mot överraskningar, i dessa preussiska andinnehav, så torde det vara oförnekigt, att hoppet om en territorie arrondering åt detta hå speade sin ro och i synnerhet var ett av motiven för kanserns poitik. Som generaguvernör organiserade han den vinstgivande och för tiden,ovanigt effektiva tuuppbörd, som mer än något annat ju har ansetts karakterisera arten av den svenska ockupationen i Preussen. Att den innebar en utomordentig tigång är också obestridigt; enigt nyare undersökningar (av Wendt) stiger medeavkastningen per år ti 620 000 rdr. Men dessa forskningar ha också visat, att man i varje fa överdrivit betydesen av denna inkomstkäa för Sveriges krigföring i Tyskand, och 11

12 att mycket betydande beopp ha kommit generaguvernementets egen förvatning ti godo. Intrycket av ett tidsbegränsat, på radikat utnyttjande inriktat provisorium minskas onekigen i beysningen av dessa fakta. At ger vid handen, att Gustav Adof icke ämnade avstå från Preussen annat än ti priset av en sådan fuständig uppgörese med den poska vasadynastien, som ännu åg ångt utom räckhå och därför knappast på avar kunde påverka hans kakyer. Det är väbekant, att Axe Oxenstierna endast med tvekan säppte tanken på ett fuföjande av denna uppgörese med Poen, sedan den under ett het årtionde varit kärnan i hans utrikespoitiska tankegång, och i stäet biträdde sin härskares besut att gripa in i det stora tyska kriget. I grunden ktinde han i detta besut knappast se annat än»ett fatum och en dispositio di vina», ett öde och en gudomig tiskyndese, såsom saken senare tedde sig för honom. Med hans utgångspunkter var det naturigt, att omsorgen om»sjökanten», Sveriges tryggade kustpositioner, ständigt stod i centrum för hans paner och rådsag. Ti Gustav Adofs tyska aianssystem, hastigt utvidgat efter Breitenfedsaget, intog han åtminstone i början en ganska betänksam håning. Jag tror, att man kan våga det påståendet, att han under aa dessa år ständigt ät bicken gå ti Preussen och ti Pommern och utan avbrott såg mået i ett utbyggande, så vitt möjigt ett sammanbyggande av dessa besittningar i Sveriges hand. Så ti vida är han som östersjöpoitiker mera konsekvent än konungen. Han har senare i viss mån bekagat, att icke denne tog tifäet i akt och ydde hans eget råd: han skue då, enigt ett känt yttrande av Oxenstierna, ha bivit»arbiter totius Septentrionis» och på ett avgörande sätt kunnat göra sin vija gäande i hea Norden. Vad angår Sveriges säkerhet och gottgörese på tysk botten, kom det redan under Gustav Adofs ivstid kart i dagen, att Pommern var utsett ti objektet framför andra. Den teoretiska motiveringen för detta krav, som öppet formuerades på sommaren 1632 under kungens och kanserns samvaro i Niirnberg, har jag här inte tifäe att närmare beröra. Det är nog att erinra sig, att förutsättningen hea tiden var Sveriges inträde som ett stånd i det tyskromerska riket, med i stort sett samma stäning genom sitt behärs.kande av Pommern som den Danmark intog genom förbindesen med Hostein. Från början mötte detta program ett det hårdaste motstånd i Brandenburgs anspråk på successionen ti Pommern efter det gama hertigiga husets utsocknande, som snart var att förutse. Den hohenzoernska statskonsten vid denna tid har med rätta kaats okar och vankemodig. Dess

meanstäning var ofta svår, men på denna huvudpunkt kapituerade den adrig, och aa Axe Oxenstiernas bemödanden som direktor för det evangeiska väsendet i Tyskand kunde icke rubba detta hinder. Ytterst märkigt är ett bytesprojekt, som kanern sökte ägga en grund för under konventet i Frankfurt 1634, med de på nytt nödvändiga svensk-poska förhandingarna i hotfut sikte. I ansutning ti förestäningen, att Preussen atjämt på visst sätt hörde Tyska riket ti, väcktes där ett försag, säkerigen inspirerat av kansern-direktorn sjäv, om att åta Preussen som riksän bi kärnan i den»satisfaktion» man tiämnade åt Sverige. Preussen skue träda i stäet för Pommern. Härmed skue man atså kunna kcinggå konfikten med Brandenburg. De svenska ständerna giade denna pan på 1634 års riksdag, men Brandenburg och dess vänner yssnade icke ti försaget, och vägen befanns snart oframkomig. Mitt under at detta kom så nederaget vid Nördingen; Sveriges stäning i Tyskand vackade i sina grundvaar, och Axe Oxenstierna stod redo ti stora offer, om han endast kunde håa den viktiga sjökanten i norr. Principiet var han beredd att återämna Preussen för utsikten ti varaktig fred med Poen. I detta svåra trångmå var hans stäning kanske icke heer adees fri från okarhet. Han hö gärna fera vägar öppna. Men de nya vikor, som 1635 avtaades i Stumsdorf, och som betydde Preussens och tuarnas avträdande, dessa vikor hade han adrig tänkt sig. Förusten grämde honom som känt oerhört djupt. En hörnsten i hans östersjöpoitiska system var ryckt ur sin fogning. Så mycket omistigare kom hädanefter besittningen av Pommern att te sig för kansern som»ryggvärn» för Sverige och»förborg» för Östersjön. Att utverka detta förvärv bev nu för honom ti god de detsamma som att utföra Gustav Adofs arv och förvata hans testamente. Jag har fört mitt atför stora ämne, som bivit mindre en skidring än en sammanstäning av vissa motiv, fram ti ett vägskä i tidens svenska och europeiska historia: å ena sidan Preussens återgång ti Poen genom Stumsdorfsfördraget, å andra sidan det tyska evangeiska ägrets avfa från Sverige med Kursachsen i spetsen genom freden i Prag. Regeringen i Stockhom sökte fred, snart sagt ti varje pris, kansern var under bördans tyngd beredd att gå mycket ångt i eftergifter, inti prisgivandet av Pommern. Krisen gick förbi, och för Axe Oxenstiernas dipomati bir sedan under mer än ett årtionde bevarandet åt Sverige av Pommern, hest hea Pommern, ett av de stora önskemåen. Historien om hans åter- 13

14 stående statsmannabana hör nära samman med detta mödosamt och omsider endast ofuständigt tikämpade må. Om Preussen är det hea denna tid ganska tyst i de svenska statsmännens rådsag. Ä ven om det torde vara otviveaktigt, att det härvidag finns en direkt förbindeseväg mean Axe Oxenstiernas och Kar X Gustavs poitik, är tanken på en återerövring ingenstädes öppet uttaad under kanserns ivstid. Sverige hö sig tibaka. Det överämnade åt Danmark att som den andra nordiska östersjömakten kväsa konung Vadisavs maritima paner och mitt i djupaste fred, 1637, tifoga den unga poska fottan ett sag, från viket den fick svårt att repa sig. Liksom förut Gustav Adof och efteråt både Kar Gustav och Kar XII gjorde Vadistav sjäv den erfarenheten, att en konfikt med Danzig ofebart kaade fram västmakterna på arenan.»danzig är störst i Östersjön» är ett ord av Axe Oxenstierna, som han på fera stäen varierar. Vänskapen med Danzig ingår mycket tydigt som ett ed i hans östersjöpoitik under senare år. För den stora handesstaden, som styrdes av kunniga och handfasta borgararistokrater, bibehö han ständigt en märkbar aktning. Länge behöver man icke söka för att träffa utsagor om Östersjön och dess maktförhåanden i den ojämföriga, ännu trots at föga utnyttjade käserie, som heter det svenska riksrådets protoko. Endast några få anmärkningar må här ti sist göras. I fråga om dominium rnaris uttaar sig Axe Oxenstierna mera dämpat efter 163 5 års erfarenheter än förut. Medan han 1631 kan orda om Sveriges»absouta makt i Östersjön» som ett näriggande må, ja om nödvändigheten att spea mästare i aa vinkar och vrår av havet, så finns från ett senare skede knappast någon motsvarighet ti dessa uttryckssätt. Efter freden i det nya svensk-danska kriget kan han visserigen 1646 förkara, att»konungen i Danmark är nu ur Östersjön, så att Hennes Majestät har den mest aena»; men mot sutet av sitt iv, efter Westfaiska freden, formuerar han satser i ämnet, som ange en avgjort försiktigare bedömning av äget.»det vore att konsiderera», heter det såunda 1649,»att Hennes Majestät beve mästare i Östersjön.» Mået har icke uppnåtts. Man finner dessutom, hur det östersjöpoitiska motivet från svensk sida spear en mindre ro än man kanske väntar i samband med det krig, där»kong Christian stod ved höj en Mast». Anmärkningsvärt är dock kanserns ivigt framträdande personiga intresse för Gotands erövring eer återerövring. Enigt en samtida uppgift var icke ens den tanken honom adees främmande att sjäv gå ti sjöss som edare av en expedition ti Gotand, där han senare

efter freden sökte få ti stånd en fästning och en örogshamn i Site. Hans avgång från makten gjorde tanken om intet.»äro vi mästare på fotta, då äro vi ock mästare på Östersjön», yttrade Axe Oxenstierna 1636 i rådet efter sin återkomst ti Sverige. Med starkt eftertryck förkunnar han denna ära. Man kan säga, att den efter nedrasandet av den preussiska frontmuren ades ti grund för hans uppfattning om svensk östersjöpoitik. Men den var ju icke från i går, denna ära. Gustav Adofs fitiga fottbyggnadssträvanden ha trätt i karare jus genom ett tiäggsband i verket»sveriges krig 1611~32». Det synes mig förtjäna att understrykas, mera än kanske där har skett, att mönstret framför at var Kristian IV :s dansk-norska fotta, och att Kristian utan tvive var Gustav Adofs egentige äromästare ti sjöss. I samma spår föjde senare Axe Oxenstierna. Den hårda rivaiteten mean Nordens edande statsmän utesöt icke respekt. Härom finns ett ord av rikskansern, som nu ti sist må anföras. Det uttaades i svenska rådet rätt många år efter Gustav Adofs död.»saig Hans Majestät», fö kanserns yttrande,»brukade säga, att han av aa potentater i värden skattade konung Kristian högst bch vie med ingen here håa god korrespondens och sämja, aenast a/stat, att han var hans nabo.» Hindret var med andra ord grannskap1ns tävingsanda, historiskt förkarig men dyrköpt för båda parter. Så fö sutigen tanken på Östersjön som ett de båda nordiska kronornas dhade men särskida dominium. Nis Ahnund. 15

Trohätte kana och varutrafiken från Vänerandska pen. N å g ra drag i utveckingen.. Inedning. r. Några naturgeografiska förutsättningar för varutrafik på Vänern och T rohätte kana. De geografiska förutsättningarna för kanatrafik i större skaa äro för vårt and i stort sett mindre goda i jämförese med förhåandena i exempevis Ryssand, Frankrike, Tyskand, Hoand m. f. änder med deras ånga segebara foder, vika genom kanaer kunna förbindas ti stora vittgrenade trafiksystem. Sveriges konstgjorda vatteneder anknyta i stäet ti våra sjöar. Framför at är det ju i ansutning ti de stora meansvenska sjöarna, som våra kanaer kommit ti. Endast här har förutsättningar funnits för uppkomsten av en mera betydande sjötrafik på våra inre vattenvägar. Om våra vattendrags forsar och fa och deras ur sjöfartssynpunkt i stort sett oämpiga riktning såunda i detta avseende haft ogynnsamma verkningar, så ha vi i stäet i våra stora sjöar och deras äge en oskattbar förmån, varti en motsvarighet vä endast finnes i Nordamerika. Vänern och Mäaren jämte ti dem ansutna sjöar och vattendrag ha sedan gammat speat en oerhört betydesefu ro som förmedare av varutrafiken mean oika dear av vårt and och mean Sverige och utandet. Morfoogien i de Vänern omgivande andskapen har i aa tider varit av stor vikt för samfärdsen, i det den varit bestämmande för trafikens huvudsakiga riktning. Värmand kan med avseende på den topografiska reiefen hänföras ti tre oika typer, vika f. ö. äro desamma, som utmärka

meersta Sveriges topografi i amänhet. Den första av dessa typer är sättandet, vänersätten med Näset i söder, vars natur bestämmes av urbergets nästan jämna och obrutna denudationsyta. Väster, norr och öster därom igger det starkt kuperade och omväxande övergångsområdet, vars konfiguration huvudsakigen behärskas av sprickinjer och förkastningszoner, efter vika denudationen verkat. Norr om detta område utbreder sig det mera sammanhängande högandet, där de bestämmande topografiska dragen utgöras av de djupt nedskurna erosionsdaarna, vika även de ofta ansuta ti förkastningszonerna och vaka pöjt upp hea andskapet i partier, vikas gränser i stort sett gå vinkerätt mot de ovannämnda tre huvudområdena. Gränsen mean det kuperade och omväxande området och högandet utgör här den ur så många synpunkter betydesefua norrandsgränsen, viken från Kisbergen går fram genom Värmand med ett starkt buktande föropp och sedan kan föjas ned genom Dasand in i norra Bohusän. I Värmand mötas sätten och norrandsterrängen på så sätt att breda dagångar skjuta in från vänersätten ångt in i andet. 1 Det är framför at andets amänna utning, som avgör dagångarnas riktning. Men de bestämmas även i hög grad av de spricksystem och brottzoner, som genomdraga andskapet. Tektoniskt ursprung har såunda utformningen av aa de större dastråken såsom Karävens, Frykdaens, Gafsfjordens och sjösystemets i Värmand och Dasand. Av utomordentig betydese för samfärdsens och trafikens inriktning är den omständigheten, att det stora fertaet av de brottinjer, som i dessa trakter betinga dasystemens opp, äro orienterade i riktningen NNV-SSO, d. v. s. mot Vänern. Västra Värmand är ett i hög grad sönderbrutet område, genomkorsat av ett oregebundet nät av sprickdaar, vikas huvudriktning närmare norska gränsen är N-S. Detta gör, att samfärdsederna i dessa bygder bi orienterade åt söder, d. v. s. åt Dasand. Patåområdet öster om vänerbäckenet omfattar huvudsakigen Karskoga och Fiipstads bergsager. De tektoniska injerna äro här mindre skarpt framträdande än i väster, daarna ha ej så utprägad sprickdaskaraktär, sjöarna äro mindre ångsträckta. Av intresse är, att det stora system av med varandra förbundna sjöar, som utbreder sig i östra Värmand och som har sitt gemensamma utopp genom Timsäven vid Bofors, en gång 1 S t e n d e G e e r, Befokningens fördening, sid. 8 5. Jfr A n r i c k, Karta över åkerareaens fördening! Ingenstädes i hea andet går den stora norrändska åkerfattiga bygden så tätt inti en större sammanhängande åkertät bygd som i Värmand. 2-45867. Sjöhist. Samfundet. VII. 17

18 haft sitt utopp ti Vänern vid Kristinehamn. Vid Sjöändan har detta avopp bivit isdämt, men den visserigen smaa, men dock skarpt utprägade dagången föjs än i dag iksom redan tidigt på 1800-taet av järnväg, nu inandsbanan. 2 I Möcken mynnar också Svartäven kommande från västra Västmanands bergsag, varefter sjön avvattnas mot sydsydväst genom Letäven ti Skagern och Guspångsäven ti Vänern. Sammanfattningsvis kan sägas, att det för områdena nordväst, norr och nordöst om Vänern och deras topografiskt betingade samfärdseders orientering karakteristiska är deras riktning ner mot Vänern. Daarna utstråa nära nog radiärt från vänerbäckenet ångt in i högandsområdena.3 Dasand förenas med Värmand genom det stora i N-S gående system av sjöar, som ti stor de avge sitt vatten ti Vänern vid Köpmannebro. Landskapet deas i två naturgeografiskt vitt skida dear genom den vädiga i N-S gående förkastningsinjen ängs Kroppefjäs östsida. Dabosätten öster om förkastningen är en de av den stora penepansätten kring Vänern. Landskapsdearna väster och nordväst om sätten upptagas av den skogrika i amänhet starkt kuperade norrandsterrängen, men då sprickinjerna och brottzonerna i huvudsak äro orienterade i rakt N-S riktning, skärpes här, iksom i västigaste Värmand, områdets karaktär av gränsbygd. De topografiskt betingade samfärdsestråken få en med Vänern parae inriktning, ner mot Bohusän och Västkusten. Öster om Vänern, vars strand här bestämmes av den förkastningsinje, som går ungefär från Kristinehamn ti Mariestad, utbreder sig mot Hökensås i öster och upp mot Unden och Skagern i norr de under namnet västgötasätten sammanfattade bygderna som en de av det stora, vitt utbredda vänerpenepanet. Ä ven här framträder den för Väst-Sverige karakteristiska i N-S orienterade förkastnings- och sprickstrukturen, viken dock ej - frånsett patåbergen - tar sig på ångt när så dominerande uttryck som i Värmand och Dasand. Den amänna, svagt utprägade, av topografin betingade samfärdseriktningen pekar här iksom i Dasand mot söder och sydväst paraet med Vänern, men med den viktiga skinaden, att i Västergötand ej något sjösystem finnes med naturig ansutning ti Vänern. De mera betydande hamnarna vid denna de av Vänern, Lidköping och Mariestad, ha uppstått vid mynningen av foder med het annan karaktär och med het andra och mindre förutsätt- 2 P. S t o p e, Några drag ur Värmands geografi, sid. 18. 3 J. F u r u s k o g, De värmändska järnbruksbygderna, sid. 14.

ningar för en orientering mot Vänern av samfärdse och transporter hos de kringiggande bygderna än vad faet är hos de stora dastråken i de övriga vänerandskapen. Det är framför at Vänerus äge på gränsen mean norrandsterrängen med dess skogar, mamer och vattenkraft å ena sidan samt vänerbäckenets ersätter å den andra, som skapat betingeserna för uppkomsten av varuutbyte i stor skaa på sjöns vattenvägar. Av stor och oskattbar betydese har också varit att sjöns storek och utsträckning samt dess närhet ti Västerhavet i aa tider gjort den ti den naturiga förmedaren av de omgivande bygdernas transporter ti och från Västkustens hamnar. Vad varuutförsen beträffar visar vänerområdet i viss mån drag, som påminna om Norrands, i det att den het domineras av direkt eer indirekt export av skogarnas och de mamförande bergens produkter. Med den svenska exportens at mer västerut orienterade inriktning är det betydesefut att Vänern efter den senaste ombyggnaden av Trohätte kana, år 1916, i många avseenden antagit ett inhavs karaktär. Den har fört de Vänern omgivande bygderna ett stort stycke närmare havstrafiken och värdshanden. Järnvägarna ha med sina speciea förutsättningar verkat stimuerande på näringsivets uppbomstring och därmed på behovet av ökade transporter i de ti Vänern ansutna andskapen. Deras förhåande ti varutrafiken på Trohättekana är av tvåfadig natur, i det att de båda transportvägarna i vissa avseenden kompettera varandra, medan de i andra utsätta varandra för den hårdaste konkurrens. De två råvaror, som framför at utgöra grundvaen för de stora industrierna i de mot Vänern orienterade bygderna och därmed också för den övervädigande deen av varutransporterna över Trohätte kana, äro träden i skogarna och mamen i bergen. De dear av vänerandskapen, som igga väster och norr om norrandsgränsen, tihöra i huvudsak den norra barrskogsregionen. Vid Vänerus norra och nordvästra kust ha vi en motsvarighet ti den stora bottniska skogsindustribygden men med den betydesefua skinaden, att i Värmand och Dasand även inandet är i hög grad industriaiserat. Vad järnmamsgruvorna beträffar igga de fyndigheter, som i detta sammanhang äro av intresse, i östra deen av Värmands än och angränsande dear av Örebro än. För varutrafiken på Trohätte kana spear detta område en betydande ro, då det utgör en de av Sveriges enda verkiga järnbygd, Sveaands bergsag. 19

20 2. Hamnarna vid Vänern. Industriorterna i de Vänern omgivande andskapen äro i påfaande grad okaiserade i ansutning ti de dastråk, som från sjön stråformigt tränga in i andet. Detta är framför at ett uttryck för industriens behov av de goda transportmöjigheter, som de i sänkorna gående vatten-, järnoch andsvägarna erbjuda samt av dess behov av den kraft, som fås ur vattendragens forsar och fa. I anknytning ti dessa eder inåt andet igga fertaet av Vänerns hamnar. Dessa kunna med avseende på förhåandet mean kvantiteterna ut- och införda varor uppdeas i två huvudgrupper. Den första innefattar hamnarna för skogs- och järnindustriområdena i Dasand, Värmands än och Bergsagen från Köpmannebro vid Dasands kana ti Sjötorp vid Göta kana. Denna grupp, ti viken hör fertaet av de mera betydande vänerhamnarna, utmärkes av att ut- och införsemängder väga i stort sett ika. De äro närmast att betrakta som amänna regionahamnar. Den andra gruppen utgöres av hamnarna ängs Vänerus västgötasida från Mariestad ti Stabacka och Trohättan i Göta ävda. Dessa äro utprägade konsumtionsortshamnar med stor differens mean ut- och införse ti den senares förmån. Ti denna hamngrupp bör även.åmå hänföras. De mera betydande av Vänerns hamnar igga med ett undantag,.åmå, vid eer nära utoppet av åar och ävar. Stabacka och Trohättan nedanför Göta ävs utopp ur sjön räknas i denna framstäning ti vänerhamnarna. Karstad, som uppstått på en pats, där Karäven var ätt att övergå vid foddetat, är den fokrikaste staden vid Vänern (27 600 inv. 1937) och har en betydande industri, såsom mekaniska verkstäder, träförädingsindustri, textifabriker m. m. 4 Staden är centrum i den fokrika värmändska vänerbygden och har dessutom Karävdaens stora industriområde som bakand. Frykensjöarna ha sin topografiska fortsättning i Karävdaen, och ti denna gå därför de naturiga farederna, varför den stora träförädingsindustrien i Norsävens fodområde borde ha sitt varuutbyte över Karstad. I samband med den senaste ombyggnaden av Trohätte kana byggdes i Karstad en hamn med 4.5 m djup vid ågvatten, den s. k. yttre hamnen. N c s o n, De svenska städernas... äge, sid. 47. - D e G c e r, Befokningens fördening, sid. 170.- E n e b o r g-s t o c k m a n, Swedish ports and shipping, sid. B 131. - Svensk ots, de IV.

21 o Cirkarnas ytor äro d1rekt proportionea mot den varu mängd som posserat genom Trohötte kana!d eer från respektive hamnar. Medeo for aren 1933-1937. 10000 Godston 100000 200000 275000 -~~~Normaspårig järnväg -==~ Smaspång järnväg 50 km A.-8. KARTQGRAFISKA INSTITU Karta r. Vänerhamnarnas varutrafik genom Trohätte kana. Den het dominerande roen inom vänersjöfarten spea de hamnar, som igga vid norra deen av sjön i ansutning ti Värmands och Bergsagens skogar och mamer.

22 Vid Karävens västra utopp skapade Uddehomsboaget år 1917 på Hammarö en ny uthamn med 5 m djup vid medevatten och storartade anäggningar för en mångsidig träföräding. Skogha har genom Karäven och Nordmark-Karävens Järnväg förbindese med storindustribygderna i ävdaen och västra Bergsagen. Uddehomskoncernen driver egen rederirörese i stor skaa. Kristinehamn, den andra staden i Värmands vänerbygd, har växt upp vid Varnans och Lötävens sammanföde nära den gemensamma mynningen i V arnumsviken och intar ett gränsäge, där norrandsterrängen och vänerpenepanet mötas nära sjön. En markerad sprickda i nord-nordostig riktning förbinder staden med Bergsagen och gjorde den tidigt ti den naturiga utfartshamnen för järn- och skogsindustrien i dessa trakter. Den naturigaste förbindesen mean Närke och Västergötand å ena sidan samt Karävsbygden å den andra måste gå fram över denna pats. Staden med sina 13 200 inv. år 1937 är i sig sjäv en ganska stor konsumtionsort med b. a. ansenig verkstads- och trävaruindustri. Den yttre hamnen har ett djup av 5.2 m vid mede vatten. I närheten av den pats där Svartäven-Lötävens fodområde i västra Bergsagen genom Guspångsäven mynnar ut i Vänern har anagts den av Nora-Bergsags Järnvägs AB. ägda hamnen Otterbäcken med ett djup av över 5 m. Otterbäcken sjävt äger ingen nämnvärd industri utan har het karaktären av omastningspats, och en betydande sådan, för det på järnvägen transporterade godset ti och från Bergsagen. Boaget har egna båtar, b. a. i regujär trafik på Göteborg. I nordvästra hörnet av Vänern, där Norsävens och Värmens fodsystem utmynna, har med det å dessa vattendrag fottade godset som råvara uppstått en betydande träförädingsindustri. De tre viktigaste astagepatserna äro Sottsbron, Gruvön och Kyrkebyn, vika samtiga ha kajer med ett djup av 3-4 m. Lastning och ossning från större fartyg äger rum på ankarpats å redd. Väster om Värmandsnäs igger vid Bergsagsbanan på kort avstånd från varandra två hamnpatser, Åmå och Sä:ffe. Åmå har trots en god hamn med över 5 m djup en mycket obetydig sjöfart, detta på grund av ett synnerigen begränsat bakand. Sä:ffe, nära Byävens utopp, har däremot genom kanaiseringen god tigång ti de viktiga industrierna i hea ävens vattenområde. Ti Sä:ffe och på sjösystemet ovanför kunna passera fartyg med c:a 3m djupgående. Sä:ffes»Uthamn», redden vid Spesshutsviken, med ett djup av c:a 5 m, användes i stor utsträckning av större