"Arg först"-effekten En eye-trackingstudie Eva Bjerke, evabj710 Anton Brunberg, antbr036 Hongzhan Hu, honhu753 Fanny Molander, fanmo828 Johanna Neander, johne920 Tanja Rastad, tanra467 Linnea Wahlberg, linwa713
Sammanfattning I en tidigare studie (Hansen och Hansen, 1988) har det visats att arga ansikten snabbare drar till sig uppmärksamhet i en folkmassa jämfört med glada och neutrala ansiktsuttryck. I denna studie har vi undersökt huruvida arga ansikten först drar till sig uppmärksamhet framför glada då två bilder på samma person med dessa ansiktsuttryck presenterades. Ögonrörelserna för tio försöksdeltagare registrerades, med hjälp av eye-trackingutrustning, då de presenterades för totalt 16 bildpar. Syftet var att ta reda på vilket av ansiktsuttrycken deltagarna tittade på först. Resultatet visade att deltagarna lika ofta tittade först på det arga som det glada ansiktsuttrycket. Introduktion Fiske och Taylor (2008) beskriver hur ansiktsigenkänning är en mycket väl utvecklad visuell förmåga och att mycket talar för att hjärnan processar ansikten på ett unikt sätt jämfört med andra visuella stimuli. Arga ansikten aktiverar hjärnans varningssystem, som ligger i amygdala i hjärnan, i syfte att förbereda oss för eventuella hot. Tidigare forskning har visat att man lägger mer uppmärksamhet på ett argt ansikte och att ett argt ansikte sticker ut i en folkmängd. Ett exempel är en studie av Hansen och Hansen (1988). De har undersökt vilka ansikten som sticker ut i en samling med fyra eller nio personer, där ett av ansiktena är avvikande med glatt, argt eller neutralt uttryck. Försöksdeltagarna fick som uppgift att avgöra om det fanns ett ansikte med avvikande ansiktsuttryck. I studien fann Hansen och Hansen en "pop-out"-effekt för alla avvikande ansikten, men effekten var större för arga ansikten. De kom även fram till att det går snabbare att hitta ett ensamt argt ansikte än vad det gör att hitta ett glatt eller neutralt ansikte i en folkmängd. Med vår studie vill vi undersöka om en "arg först"-effekt uppstår, det vill säga att ett argt ansikte först drar till sig blickarna, om det endast är två ansikten som visas, ett glatt och ett argt. Vi vill undersöka vilket ansikte man först lägger uppmärksamhet på och vår hypotes är att försöksdeltagarna först kommer att titta på ansiktet med ett argt uttryck. Metod Studien utfördes med tolv försöksdeltagare i åldrarna 19-25 år som alla studerar på olika program på Linköpings Universitet, varav hälften kvinnor och hälften män. Urvalet skedde genom bekvämlighetsurval där personer tillfrågades som befann sig i närheten av IKT-studion, där studien utfördes. Studion var ett rum med stora fönster och ett antal datorer, varav en hade eye-trackingutrustning. Försöksdeltagarna fick läsa ett informationsblad om studien där de informerades om att studien var frivillig samt hur försöket skulle gå till. Därefter skedde en kalibreringsprocess vid eye-trackingdatorn. För två av deltagarna blev resultatet av kalibreringen inte tillräckligt bra för att kunna utföra försöket, varför testet avbröts för dessa två och endast resultaten från de resterande tio registrerades. Efter kalibreringen inleddes själva testet där försöksdeltagaren skulle fokusera på en punkt som visades i mitten på skärmen i en sekund, därefter presenterades ett stimuli bestående av ett bildpar på en och samma person som såg glad ut på ena bilden och arg ut på den andra. Bildparen visades i två 2
sekunder var, sekvensen bestod av 16 bildpar och mellan varje stimuli visades fokuspunkten i en sekund. Visningstiderna hade bestämts innan genom ett antal pilottester. Eye-trackingutrustningen registrerade deltagarnas ögonrörelser över skärmen. Efter testet tillfrågades försöksdeltagarna om deras ålder samt om de kände igen någon av personerna på fotona. Ungefär hälften kände igen en eller fler personer. Insamlingen av stimuli skedde på Campus Valla genom att tillfråga ett antal personer, både kvinnor och män, om de kunde tänka sig att ställa upp på fyra bilder var för studien. De ombads att se glada ut på två av dem och se arga ut på två. På en bild av respektive känsla ombads de att göra tänderna synliga och på den andra inte. Bilderna speglade inte personernas faktiska humör utan de ombads att föreställa arga respektive glada. Av totalt elva personer valdes åtta ut, fyra kvinnor och fyra män, som försöksledarna ansåg bäst gestaltade de önskade känslorna. Bilderna frilades på en grå bakgrund och parades ihop till stimuli bestående av en glad och en arg bild på samma person. Bilder där tänderna syntes sattes ihop till samma stimuli och motsvarande för bilder utan synliga tänder. Resultat Till analysen av eye-trackingstudien användes statistik från analysprogrammet BeGaze. Där studerades tidsfördröjningen från det att bilden presenterades tills det att försökspersonerna tittade på det arga respektive det glada ansiktet i varje stimulipar. Den kortare tiden visade vilket ansikte försökspersonen tittade på först. Utifrån dessa data summerades alla försökspersoners resultat, och totalt sett tittade de lika många gånger först på de arga ansiktena som på de glada. Resultatet blev alltså att försökspersonerna tittade först på ett argt ansikte exakt 50% av turerna. Med tanke på att resultatet inte visade några som helst tendenser att stödja vår hypotes, det vill säga att deras blick först skulle dragits till det arga ansiktet oftare, behövdes inte något statistiskt signifikanstest beräknas. Metoddiskussion Personerna som fotograferades för att skapa stimuli till studien var enbart studenter vid Linköpings Universitet. Det var svårt att få dem att förmedla ett genuint ansiktsuttryck som skulle återspegla ett ilsket humör. Av den spontana feedback personerna som fotograferades gav ansåg de själva att det var mycket enklare att se glad ut än att se ilsken ut utan yttre påverkan. Vi uppfattade de flesta som var villiga att bli fotograferade för vår studie som glada vid tillfället då de blev tillfrågade och att det därför kan ha varit lättare för dem att se glada ut. Innan själva studien kunde börja behövde utrustningen kalibreras för varje deltagare. Detta kom att bli en svårighet på grund av den varierande kroppslängden på varje försöksdeltagare. Utrustningen som användes vid studien är väldigt känslig och om en försöksdeltagare ändrade sin sittställning under studien så tappade utrustningen precision. En annan sak som gjorde att utrustningen tappade precision var att vissa försöksdeltagare inte helt verkade ha förstått de givna instruktionerna. Vissa vred till exempel på huvudet under försökets gång. Vissa av försöksdeltagarna hade antingen linser eller glasögon. För de flesta kunde försöket ändå genomföras med acceptabel precision, men för 3
ett par personer påverkades utrustningens precision så pass att de inte kunde delta i själva studien. Studien gick dock inte ut på att ta reda på exakt var i stimulit försöksdeltagarna tittade, utan vilket av ansiktena de kollade på först. Under själva genomförandet av studien var miljön inte optimal. Till exempel var alla väggar i rummet av glas så deltagarna kunde lätt distraheras av personer som gick förbi utanför. I rummet befann sig inte bara försöksledaren och försöksdeltagaren utan hela studiegruppen var närvarande och ibland även andra försöksdeltagare. Detta kan ha skapat en känsla av att vara iakttagen för försöksdeltagarna. Speciellt kan ljudnivån i rummet ha påverkat, eftersom det som tidigare nämnts inte var helt tomt i det rum där försöket hölls. Efter genomförandet av studien var den enda uppföljningen att fråga försöksdeltagarna om deras ålder samt huruvida de kände igen någon av personerna i studiens stimuli. En kvalificerad fråga att ställa dem kunde ha varit om de tänkte på något speciellt under studien, vilket skulle varit ett sätt att utvärdera kvalitén på de stimuli som presenterades för deltagarna. Frågor om spontana tankar kring försöket kunde även ha ställts för att eventuellt förklara faktorer som kan ha påverkat studien. Exempelvis om de kände sig bekväma med att ha deltagit i studien och ytterligare tankar som dök upp kring deltagandet i studien. Resultatdiskussion Det finns många möjliga förklaringar till att deltagarnas blick inte verkade dras till något speciellt ansiktsuttryck i denna undersökning. Hansen och Hansens (1988) försök skiljer sig från denna undersökning bland annat genom att deltagarna där aktivt fick söka efter ett specifikt ansiktsuttryck, medan deltagarna i denna studie inte hade någon uppgift utan fick titta på bilderna som de ville. Det enda de behövde tänka på var att fokusera på punkten mellan bilderna, vilket de verkar ha gjort. Enligt vår hypotes skulle dock deltagarnas blickar reflexmässigt ha dragits åt de arga ansiktenas håll, så denna skillnad bör inte ha påverkat resultatet. En möjlig förklaring till resultatet kan vara att deltagarna medvetet eller omedvetet bestämt på förhand vilket håll de ska titta åt innan varje stimuli presenteras. Vissa kanske alltid tittar åt samma håll först, andra byter sida då och då. Vilket ansiktsuttryck som finns på den sidan spelar då ingen roll för vilket håll deltagarna först tittar åt och därmed uppstår inte "arg först"-effekten. På grund av att man i västvärlden läser från vänster till höger kan detta också ha påverkat deltagarnas ögonrörelsemönster, det vill säga att många av dem automatiskt tittade först på vänster bild och därefter på höger, oavsett ansiktsuttryck. Vidare skiljer sig denna studie från Hansen och Hansens (1988) genom att det endast användes två ansikten per stimuli medan deras bestod av fyra eller nio ansikten. "Pop-out"-effekten kan ha varit avgörande för deras resultat, en effekt som troligen inte uppstått givet upplägget i denna studie då vi inte använde oss av grupper med ansikten. Storleken på bilderna och avståndet till skärmen kan ha inneburit att deltagarna inte fick tillräcklig överblick, vilket skulle kunna ha förhindrat att bilderna bearbetades undermedvetet. En möjlig konsekvens av detta är att blicken inte nödvändigtvis drogs till ett ansiktsuttryck utan att deltagarna godtyckligt valde åt vilket håll de tittade först. Detta skulle kunna 4
undersökas vidare genom att förminska stimuli för att ge mer möjlighet till överblick. De stimuli som användes var inte utvärderade och vi kan därför inte uttala oss om huruvida dessa faktiskt utstrålar de känslor som ämnades. Deltagarna kan därför ha haft en annan uppfattning än försöksledarna om vilken känsla som uppvisas på respektive bild. Om deltagarna inte har uppfattat något av uttrycken på bildparen som aggressivt så utesluter det möjligheten för dem att titta på ett argt ansikte först, och istället blir valet slumpmässigt. Något som även kan ha påverkat är att personerna på stimuli-bilderna endast gestaltar en känsla utan att nödvändigtvis uppleva den på riktigt. Eventuellt kan betydelsefulla aspekter av ett verkligt argt uttryck därför ha missats. Alternativt kan personerna på bilderna korrekt ha uppfattats som arga av deltagarna, men inte tillräckligt aggressiva för att utgöra ett hot och "arg först"-effekten kan därför ha uteblivit. Vissa av försöksdeltagarna kände igen en eller flera av personerna på stimulibilderna. Dock var bilderna ihopparade med samma person på båda bilderna och detta bör därför inte haft betydelse för vilken av bilderna deltagarna tittade på först. Vi kan dock inte vara säkra på att bekanta och obekanta ansikten bearbetas på samma sätt. Att samma person förekom på båda bilderna i paren bör ha eliminerat risken att utstickande särdrag, såsom hår och färgstarka klädesplagg, dragit till sig deltagarnas uppmärksamhet. Vi tänkte på att tänder skulle kunna vara ett utstickande särdrag och såg därför till att tänder förekom på båda eller ingen av bilderna i paren. Referenser Fiske, S. T., & Taylor, S. E. (2008). Social Cognition: From Brains to Culture. New York: McGraw-Hill. Hansen, C. H., Hansen, R. D. (1988). Finding the Face in the Crowd: An Anger Superiority Effect. Journal of Personality and Social Psychology, 54, 917-924. 5