ou-dagen Aktuell forskning och utveckling för alla aktuell forskning och intresserade utveckling för alla i landstinget intresserade i landstinget måndag 14 april 2008 Gävle Konserthus Program & Abstrakt
Program FoU-dagen den 14 april - förmiddag Moderator Ola Westin Johan Ahlgren Marianne Carlsson Tid Gevaliasalen Bo Linde-salen Suite Boulogne Imagine 09.00 09.15 Inledning, utlämnande av FoU-pris Marieann Högman 09.15 10.00 Klinisk forskning i vården - ett nödvändigt ont eller en nödvändighet? Carola Lemne 10.15 10.35 Positiva effekter av läppkraftsträning vid dysfagi efter stroke Adjuvant cytostatikabehandling vid bröstcancer. Presentation av tre multicenterstudier där patienter från Gävleborg deltagit Astmaprevalens hos förskolebarn i Sverige med olika diagnostiska kriterier Posterutställning Mary Hägg 10.40 11.00 Halten av antioxidanten betakaroten i blodet och mängden i maten hos svenska medelålders män förutspår risken att insjukna i diabetes Per Edlund Varför får kvinnor i Sverige livmoderhalscancer? Evidens från en Nationell Audit Kristina Bröms Tvärkulturell validering av ett självskattnings- och målformuleringsinstrument för barn Johanna Helmersson 11.05 11.25 Antal tänder, en prediktor för mortalitet i hjärt-kärlsjukdom bland 7 764 individer följda under 12 år Bengt Andraé Vilka lätta cellförändringar behöver utredas? Värdet av att använda HPV-test i sekundärscreeningen Kristina Nordstrand Vroland Självskattningar av delaktighet och vardagsfungerande hos personer med lindrig utvecklingstörning Anders Holmlund 11.30 11.50 Nutritionsrutiner i medicinsk slutenvård: utrymme för förbättring Irene Silverloo Smycken samt kort- eller långärmad rock vid nära patientvård Patrik Arvidsson Sjuksköterskans uppfattning om att arbeta med datoriserade beslutstöd Ulla Johansson Anita Johansson Annica Ernesäter
Program FoU-dagen den 14 april - eftermiddag Moderator Jan Antonsson Jörgen Borg Mats Hallman Tid Gevaliasalen Bo Linde-salen Suite Boulogne Imagine 13.00 13.50 Nå toppen och må toppen Fredrik Sträng 14.00 14.20 Att omsätta forskningsdata i den kliniska vardagen: ett nutritionsprojekt Mild Traumatic Brain Injury i Sverige - utfall och prediktorer Optimerat patientflöde på centraloperation genom preoperativ bedömning Posterutställning Ulla Johansson 14.25 14.45 Sekundärprevention sjuksköterskeledd strokemottagning Helena Bikoff, Miriam Nahum 14.50 15.10 Läkemedelsgenomgångar i eget boende Marianne Lannsjö Tarja Lidberg Rådgivning om fysisk aktivitet till patienter i primärvård som har smärta samt är fysiskt inaktiva Regina Bendrik Tomas Weitoft En ny metod för nackkoordinationsträning - En pilotstudie på personer med långvariga nack-skulderbesvär Serumnivåer av könshormoner och metalloproteinaser efter ledinjektion med kortison Patientens upplevelser av kirurgisk insättning av förankringselement och tandextraktioner inför ortodontibehandling Margareta Eklöv Sofia Jonsson 15.15 15.35 Hinder mot dialyspatienters följsamhet till fosfatbindande läkemedel Magnus Lindberg Martin Björklund Är synstress en riskfaktor för muskuloskeletala besvär i nacke och skuldra? Hans Richter Ingalill Feldmann F2-isoprostaner, en potentiell markör in vivo för oxidativ stress, ökar i normal graviditet hos människa Maria Palm
Varför får kvinnor i Sverige livmoderhalscancer? Evidens från en Nationell Audit Andrae Bengt, Kemetli L, Sparén P, Silfverdal L, Strander B, Ryd W, Dillner J, Törnberg S KK Gävle sjukhus, OC i Sthlm och Gbg, Karolinska Institutet, Universiteten i Umeå o Lund bengt.andrae@lg.se Bakgrund: Organiserad cervixcancerscreening är en vårdkedja och det har varit svårt att identifiera var i denna kedja som man kan finna åtgärdbara svagheter som förklarar inträffade cancerfall i befolkningen. Rutinmässigt utförd utvärdering av screeningprogram har efterlysts för att klargöra orsakerna Vi har utvecklat en modell och genomfört en nationell befolkningsbaserad audit av det svenska screeningprogrammet i syfte att klargöra var i vårdkedja åtgärdbara brister kan identifieras. Metod: En fall-kontrolstudie av screeninghistoriken hos samtliga 1230 cervixcancerfall i Sverige åren 1999-2001 jämfört med den hos 6124 åldermatchade kontroller ur befolkningsregistret. Alla fall eftergranskade och klassade efter ålder, histologisk typ och FIGO-stadium. All cytologi och histopatologi från cervix har erhållits från ett nationellt kvalitetsregister som byggts upp innan studien. Historiken beskrivs som deltagande inom avsedda tidsintervall eller inte, om tagna cellprover varit normala eller inte och om avvikelser blivit utredda med biopsi eller inte. Oddskvoter (OR) och 95 % konfidensinterval (CI) för cervixcancer i relation till screeninghistorik beräknades med logistisk regression. Resultat: Kvinnor som inte lämnat cellprov inom avsett intervall hade högre risk än deltagarna (OR = 2.52, 95 % CI = 2.19 to 2.91). de utgör 64 % av alla fall och 83 % av de avancerad fallen. Risken vara lika förhöjd oavsett ålder (P homogeneity =.96). Risken för adenocarcinom var också förhöjd för dem som inte deltagit (OR = 1.59, 95 % CI = 1.20 to 2.11) Kvinnor som inte deltagit hade särskilt hög risk för avancerad cancer. (OR = 4.82, 95 % CI = 3.61 to 6.44) Screenade kvinnor med där avvikande cellprover upptäckts hade en högre relativ risk än de med normala prover (OR = 7.55, 95 % CI = 5.88 to 9.69) och de utgör 11.5 % av alla cancerfall, men dessa fall är sällan avancerade. Konklusion: Icke deltagande i cellprovskontroll är den i särklass viktigaste riskfaktorn. Avvikande cellprover innebär en ökad risk för cancer i lågt stadium vilket ger anledning att förbättra utredning och behandling av påträffade lätta cellförändringar. De man inte tidigare säkert kunnat visa är att deltagande skyddar alla åldrar lika - även kvinnor under 30 år, och att screening skyddar även mot adenocarcinom. Att identifiera och behandla precancerösa förändringar hos underscreenade äldre kvinnor är särkilt angeläget eftersom den tyngsta morbiditeten ses i den gruppen. Studien Screening-preventable cervical cancer risks: Evidence from a nationwide auditin Sweden är accepterad för publication i Journal of the National Cancer Institute
Självskattningar av delaktighet och vardagsfungerande hos personer med lindrig utvecklingstörning Arvidsson Patrik, Granlund Mats, Thyberg Mikael Vuxenhabiliteringen Landstinget Gävleborg samt Hälsohögskolan i Jönköping/ Hälsovetenskapliga Institutionen, Örebro Universitet patrik.arvidsson@lg.se Bakgrund: För att nå framgång med en intervention behöver man förutom att veta vad individen upplever som problem, också ha kunskap om vad individen upplever redan fungerar bra och stärka detta. En omfattande utvärdering av LSS-insatser till personer med utvecklingsstörning visar stora brister i inflytandet över planeringen av åtgärder som rör vardagen och att individen upplever att man inte får hjälp utifrån de upplevda behoven. Ett adekvat sätt att få kunskap om individens egen upplevelse är att använda anpassade självskattningar. Delaktighet enligt ICF är ett relevant utfallsmått för vardagsfungerande och hälsa då det speglar individens faktiska engagemang inom olika livsområden. Självskattad delaktighet är tydligt associerad med andra aspekter av positivt fungerande såsom kontrollplacering, självbestämmande, autonomi och psykologiskt välbefinnande. Vidare finns det bra stöd i forskning för att självskattningar är valida och reliabla vid bedömning av vardagsfungerande och delaktighet för personer med lindrig utvecklingsstörning. Det övergripande målet är att utveckla självskattningsmetoder för att ge personer med lindrig utvecklingsstörning största möjliga inflytande i planering och utvärdering av de interventioner som rör dem själva. Syftet är att studera dels vad personer med lindrig utvecklingsstörning 16-40 år upplever som bra vardagsfungerande och delaktighet, dels hur de skattar olika aspekter av delaktighet samt vad de upplever som underlättande och hindrande faktorer i sin vardag. Ett annat syfte är att jämföra individens skattningar med hur någon annan som känner individen väl skattar samma aspekter (skattning av omgivningsperson). Metod: Delaktighet skattas både av individen och av omgivningspersonen i form av en strukturerad intervju utifrån olika vardagsaktiviteter enligt ICF. Skattningarna görs på en tregradig skala och visuellt stöd ges vid behov till individen. Eventuellt underlättande och hindrande faktorer i aktiviteten skattas också. Individens egna skattningar beskrivs och analyseras kvalitativt och kvantitativt och jämförs också med skattningarna av omgivningspersonen. Resultat: En första pilotstudie visar att individen har en förmåga att skatta både delaktighet och underlättande/hindrande faktorer på ett varierat och nyanserat sätt. Pilotstudien visar också att omgivningen har en tendens att underskatta individens upplevda problem (överskatta delaktigheten). Vidare kommer aktuella data från en stor pågående datainsamling inom ramen för ett bredare forskningsprojekt att presenteras. Konklusion: Vissa skillnader mellan individens egna skattningar och omgivningens skattningar är att förvänta och kan tolkas som en sund integritet. Tendensen till underskattning av individens delaktighetsinskränkning kan dock bli problematisk vid planering av intervention och strävan måste vara att alltid utgå från individens perspektiv. Forskningen visar att det inte finns metodologiska argument för att avstå från att använda självskattningar för individer med lindrig utvecklingsstörning.
Rådgivning om fysisk aktivitet till patienter i primärvård som har smärta samt är fysiskt inaktiva Bendrik, Regina, Sjukgymnastik Primärvård Gävle. regina.bendrik@lg.se Bakgrund: I dagens samhälle är människor mindre fysiskt aktiva än tidigare. Fysisk aktivitet utövas numera i stor utsträckning endast som fritidssysselsättning då bilåkandet ökar och våra arbeten blir fysiskt lättare. Vårdpersonal arbetar i dag med rådgivning till olika grupper av patienter i syfte att öka fysisk aktivitetsnivå. Olika metoder används i syfte att underlätta en beteendeförändring. Det är emellertid ofullständigt utforskat vika metoder som fungerar bäst och till vilka patientgrupper. Det finns exempelvis få studier utförda där patienter med smärta erbjuds en intervention om fysisk aktivitet. Enligt en SBU-rapport 2007 är det också ofullständigt utforskat hur mycket effektivare en intervention blir om ett muntligt råd förstärks med ett recept på fysisk aktivitet (FaR ) eller med uppföljande motiverande samtal (MI) på telefon. Det finns ett visst stöd för att det har betydelse att i rådgivningssituationen ta hänsyn till patientens självtillit (self-efficacy) till att bli fysiskt aktiv och till patientens förändringsbenägenhet (stage of change). Ett syfte med studien var att beskriva fysisk aktivitetsnivå, stage of change och self-efficacy hos inaktiva patienter med smärta före och efter en intervention. Ett annat syfte var att jämföra tre olika sorters intervention; (1) strukturerat muntligt råd, (2) strukturerat muntligt råd och fysisk aktivitet på recept (FaR ) samt (3) strukturerat muntligt råd, FaR och motiverande samtal (MI) på telefon. Metod: Patienter med smärta, som sökte till sjukgymnast i primärvård och i enkät skattade fysisk aktivitet mindre än 5 ggr med 30 minuter sammanlagd fysisk aktivitet per vecka, randomiserades till en av tre grupper med olika intervention. Sextio patienter inkluderades i studien. Data om fysisk aktivitetsnivå, förändringsbenägenhet (stage of change) och självtillit (self-efficacy) till att bli fysiskt aktiv samlades in via ett frågeformulär vid start och vid uppföljning efter tre månader. Jämförande beräkningar inom och mellan grupper utfördes. Resultat: Studien visade att deltagare i grupp (1) och i grupp (3) samt hela gruppen ökade signifikant i fysisk aktivitetsnivå. Hela gruppen ökade från 2,33 dagar till 3,43 dagar per vecka. Self-efficacy för hela gruppen ökade också signifikant vid jämförelse före och efter intervention. Mellan grupper syntes ingen signifikant skillnad. För att undersöka om FaR och motiverande samtal på telefon är bättre än enbart muntligt råd behöver studien utökas. Konklusion: Det är önskvärt att patienter med smärta blir erbjuden en intervention med fysisk aktivitet då dessa patienter har mycket att vinna på en fysiskt aktiv livsstil.
Sekundärprevention sjuksköterskeledd strokemottagning Nahum Miriam, Bikoff Helena, Lindblom Mariann, Rotter Carina, Fjäll Agneta Jonsson Elisabeth, Medicinkliniken avdelning 7 Hudiksvalls sjukhus Helena.bikoff@lg.se Miriam.nahum@lg.se Bakgrund: Strokeavdelningen på Hudiksvalls sjukhus öppnade en sjuksköterskeledd strokemottagning i projektform den 1/1-2007, med hjälp av stimulansmedel. Mottagningen vänder sig till de patienter med stroke eller TIA som skrivs ut till det egna hemmet och kan tillgodogöra sig information. Målsättningen är: - Att påbörja sekundärprevention genom att optimera riskfaktorerna och ge livsstilsråd för att förhindra insjuknande/ återinsjuknande i stroke. - Att förbättra patientens upplevelse gällande information om sin sjukdom. - Att identifiera de patienter som har fått en försämrad fysisk funktion efter utskrivning för att erbjuda uppföljning av rehabpersonal i det egna hemmet. Metod: Patienterna blir kallade till mottagningen 1-2 månader efter utskrivning från strokeenhet och skall vara i det egna hemmet 1-2 veckor innan besöket. Vid varje mottagningsbesök intervjuas patienter utifrån en standardiserad mall gällande livsstilsförändringar, läkemedel och ADL status. Inkommande provsvar/ undersökningssvar följs upp. Sjuksköterskorna för statistik över de åtgärder som har vidtagits i samband med mottagningsbesöket. En enkät med ett tiotal frågor utformad med hjälp av FoU forum, skickas ut till patienten en till två månader efter avslutat mottagningsbesök. Projektledarna ansvarar för att se om det sker några förändringar i riksstrokestatistiken gällande patientens nöjdhet om information. Resultat: Delårsutvärdering på enkäten är utförd på de 50 första patienterna. Resultat visar att de flesta patienter är nöjda med mottagningsbesöket och informationen de erhållit. Vad gäller livsstilsförändringar hade två patienter slutat röka efter besök på mottagningen. Hälften av patienterna följde redan rekommenderade kost och motionsvanor. En fjärdedel hade ändrat sina vanor till det bättre. Och en fjärdedel hade inte följt rekommendationerna. De flesta åtgärder som är vidtagna vid mottagningsbesöket är optimering av blodtrycks/ blodfettsbehandling. Hösten 2008 kommer ny riksstroke statistik för året 2007. Konklusion: Detta projektarbete visar betydelsen av sjuksköterskeledda mottagningar inom den slutna vården och att sjuksköterskor har möjlighet att hjälpa patienten till självständighet i sin egenvård genom bl.a. livsstilsförändringar, ökad förståelse om sin sjukdom och vikten av att följa givna läkemedelsordinationer.
En ny metod för nackkoordinationsträning - En pilotstudie på personer med långvariga nack-skulderbesvär Björklund Martin, 1,2 Röijezon Ulrik, 1,2,3 Djupsjöbacka Mats 1 1 Centrum för belastningsskadeforskning, Högskolan i Gävle 2 Alfta forskningsstiftelse, Alfta 3 Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, Sjukgymnastik, Umeå universitet martin.bjorklund@hig.se Bakgrund: Långvariga nackbesvär är ett vanligt problem som ofta uppvisar samband med sensomotoriska funktionsnedsättningar såsom nedsatt nackproprioception (Sjölander et al. 2006), förändrad koordination av nackens muskler (Falla et al. 2004) och försämrad balans i stående (Karlberg et al. 1996). I linje med dessa fynd finns studier som stödjer effekten av träning som syftar till att förbättra proprioception och koordination. För att ytterligare utveckla denna typ av träning har vi designat en ny utrustning och metod för nackkoordinationsträning. Syftet med studien var att undersöka metodens kliniska användbarhet och att erhålla indikationer på träningseffekter med avseende på sensomotorisk funktion, symtom och självskattad karakteristika vid långvariga nack-skulderbesvär. Metod: Fjorton personer (10 kvinnor), 18-49 år, med minst 3 månaders duration av icketraumatisk nacksmärta (medelduration 19 månader) deltog i denna okontrollerade kliniska studie. En nyligen utvecklad utrustning med justerbar svårighetsnivå användes vid nackkoordinationsträningen. Uppgiften var att kontrollera en metallkulas rörelser på ett plant underlag med sarg, vilket fästes på försökspersonens huvud. Träningen utfördes vid 8 tillfällen (2-3 gånger per vecka), och varje tillfälle varade 10-15 minuter. Den kliniska användbarheten undersöktes genom att mäta färdigheten i uppgiften under träning, och genom att intervjua försökspersonerna efter interventionsperioden. Innan och efter interventionsperioden testades sensomotorisk funktion (posturalt svaj och cervikal- rörlighet, positionssinne, rörelseryckighet, rörelsehastighet). Vid 6-månaders uppföljning mättes förändringar i självskattad smärta, hälsa och funktion med frågeformulären Short Form 36 (SF 36), Neck Disability Index (NDI), Disability of Arm, Shoulder and Hand (DASH), Self Efficacy Scale (SES) och Tampa Score of Kinesiophobia (TSK). Resultat: Alla deltagare förbättrade sin färdighet i träningsuppgiften. Förståelsen av uppgiften var god och helhetsbedömningen av träningen var positiv. Detta bekräftar att träningsuppgiftens design och progression var väl anpassade. Efter interventionsperioden minskade posturalt svaj och rörelseryckighet signifikant. Vid uppföljningen sågs signifikant förbättrad hälsa enligt SF 36 (tre av åtta dimensioner), förbättrad funktion enligt DASH och minskad rörelserädsla enligt TSK. Konklusion: Resultaten stödjer metodens kliniska användbarhet. Förbättringarna i sensomotorisk funktion kan indikera överföring av motorisk färdighet från den specifika nackkoordinationsträningen till icke-specifika motoriska funktioner. Studiens resultat uppmuntrar till en framtida randomiserad kontrollerad studie samt vidare undersökning av de muskulära mekanismerna vid träningen.
Astmaprevalens hos förskolebarn i Sverige med olika diagnostiska kriterier Bröms Kristina 1,2,5, Svärdsudd Kurt 1, Norbäck Dan 3, Sundelin Claes 4 1 Inst. för folkhälso-och vårdvetenskap/allmänmedicin och klinisk epidemiologi/ 2 Södertulls Hälsocentral Gävle, 3 Inst. för medicinska vetenskaper/ arbets-och miljömedicin, 4 Inst. för kvinnors och barns hälsa/barnhälsovård, 5 Centrum för forskning och utveckling Gävleborg. Uppsala universitet. kristina.broms@lg.se Bakgrund: Hittills har ingen nationell ålders- och könsspecifik astmaprevalens hos förskolebarn i Sverige redovisats. Mer än 75 % av alla ett till sex år gamla barn går i förskola. Vi har därför använt barnen från ett nationellt urval av förskolor för att erhålla prevalens data. Metod: I en första fas identifierades 72 allergiförskolor eller allergianpassade förskolor i Sverige. Som referensförskolor valdes de två närmaste konventionella förskolorna. Via kommunernas barn- och ungdomsförvaltningar fick vi adresser till 1412 barn på allergiförskolorna och 7345 barn på referensförskolorna. Föräldrarna fick en postenkät med ISAAC enkäten (International Study of Asthma and Allergy in Childhood) samt kompletterande frågor. Enkäten innehöll frågor om astmasymtom, allergiska symtom, läkardiagnos, medicinering, allergi och astma hos föräldrar och syskon, rökning i hemmet, djurinnehav, miljöfaktorer i bostaden och kost mm. Svarsfrekvensen var 71% på allergiförskolorna och 67% på referensförskolorna. Data för antal pojkar och flickor för varje årsklass för var och en av de 62 kommunerna som ingår i denna studie erhölls från Statistiska Centralbyrån. Astmaprevalensen räknades ut genom att ålders och könsspecifik astmaprevalens i referensförskolorna multiplicerades med antal barn i varje kommun ålders och könsspecifikt. Därefter adderades antal barn med astma på allergiförskolorna i kommunen. Antal barn med astma, per ålder och kön i kommunerna adderades och det gjordes också antal barn i kommunerna. Ålders och könsspecifik nationell prevalens erhölls som en kvot mellan dessa två adderade summor, automatiskt vägd för kommunstorlek. Resultat: Diagnoskriterierna var läkardiagnos och pip- eller väsande andning, någonsin haft astma och pip- eller väsande andning, inhalationssteroider eller mer än tre gånger med pipeller väsande andning sista 12 månaderna valdes ut. För att få astmadiagnos krävdes minst ett av dessa kriterier. För flickor var prevalensen 8.9% vid 1 år, nådde maximum på 9.8% vid 2-3 år och sjönk till 5.0% vid 6 år. Motsvarande värden för pojkar var 9.7%, 11.4% (vid 3 år), och 6.4%. Konklusion: Astma är vanligt hos förskolebarn och vanligare hos pojkar än flickor. Pojkar hade generellt 1.5% högre astmaprevalens.
Adjuvant cytostatikabehandling vid bröstcancer. Presentation av tre multicenterstudier där patienter från Gävleborg deltagit Edlund Per, Onkologiska Länskliniken, Division Operation/CFUG. Per.edlund@lg.se Bakgrund: Postoperativ tilläggsbehandling med cytostatika minskar risken för återfall och död vid bröstcancer. Sedan 1970-talet har ett stort antal kliniska prövningar kunnat belägga detta. Eftersom bröstcancer ofta är östrogenberoende har också hormonell manipulation kommit att användas i samma syfte. För att uppnå förbättringar vad gäller riskreduktion för recidiv samt överlevnad testas nya cytostatikakombinationer fortlöpande. En av de tidigare mest använda standardbehandlingarna vid bröstcancer är CMF (cyklofosfamid, methotrexate och fluorouracil). Tidigare retrospektiva studier har visat sämre överlevnad för kvinnor som ej uppnår leukopeni under adjuvant kemoterapi och för att förbättra prognosen för dessa kvinnor har ökning av cytostatikadoser prövats. Metod: Mellan 1990 och 1998 randomiserades 762 respektive 1224 patienter i två kliniska studier. Dessa studier var ett samarbete mellan danska bröstcancergruppen (DBCG) och två regioner i Sverige samt en region i Holland. I den ena studien randomiserades premenopausala kvinnor med hormonreceptorpositv bröstcancer till antingen radiologisk kastration eller cytostatikabehandling, nio kurer cyklofosfamid, methotrexate och fluorouracil (CMF). I den andra studien randomiserades kvinnor med primär bröstcancer och hög/medelhög risk för recidiv till en av två cytostatikakombinationer, CMF eller FEC (flourouracil, epirubicin, cyklofosfamid). Sammanlagt nio kurer gavs. Mellan 2000 och 2003 inkluderades 1535 kvinnor i en svensk-dansk studie (SBG 2000-1) där de patienter som ej uppnådde leukopeni efter standard-doserad FEC terapi randomiserades mellan fortsatt standard-doserad behandling och dos-eskalerad behandling. Skillnader i recidivfrekvens och överlevnad har ännu ej analyserats men data på toxicitet finns tillgängliga. Resultat: Vid en medianuppföljningstid på 10,5 år fann man ingen skillnad i överlevnad och recidivfri överlevnad mellan nio kurer CMF och radiologisk kastration. FEC istället för CMF en signifikant ökad recidivfri överlevnad (hazard ratio 0.84) och totalöverlevnad (hazard ratio 0.79) vid uppföljning efter 10 år. Toxicitetsdata från SBG 2000-1 studien visar att 90% av patienterna som erhöll dos-eskalerad behandling uppnådde leukopeni minst grad 3 jämfört med 28% av patienterna som erhöll standard doserad behandling. Övrig toxicitet var måttlig. Konklusion: Epirubicinbaserad kemoterapi gav minskad risk för recidiv och förbättrad överlevnad jämfört med tidigare standardbehandling vilket är i linje med andra publicerade studier och meta-analyser. Epirubicin anses vara en av hörnstenarna vid adjuvant cytostatikabehandling för bröstcancer idag. Doseskalering för att uppnå leukopeni är genomförbart och ger acceptabel övrig toxicitet.
Läkemedelsgenomgångar i eget boende Eklöv Margareta Distriktssköterska, Jonsson Sofia Apotekare Södertulls HC Apoteket AB Margareta.eklöv@lg.se; sofia.jonsson@apoteket.se Bakgrund: I det dagliga arbetet på hälsocentralen stöter vi ofta på problem med patientens läkemedelsordinationer. Det kan vara att ordinationerna inte stämmer överens med vad patienten tar, det som i dagligt tal kallas compliance. Flera förskrivare kan vara inblandade, både i primärvården och på sjukhusets olika kliniker. Doser ändras och stämmer inte alltid med ordinationen på läkemedelsförpackningen. Ibland kan det vara problem med att veta vilka läkemedel som en patient egentligen behandlas med. Bristfällig dokumentation kan vara orsak till detta. Syftet med projektet var att snabbt utarbeta ett användbart verktyg för läkemedelsgenomgång, samt att prova instrumentet så att det fungerar på multisjuka/multisviktande patienter, detta för att kunna implementera arbetssättet på alla hälsocentraler i Gästrikland under 2007-08. Målgruppen har varit äldre personer > 75 år som är multisjuka/multisviktande i ordinärt boende. Metod: En distriktssköterska har genom hembesök gjort läkemedelsgranskningar och efter att ha sammanvägt all information, skrivit ner den sannolikt avsedda ordinationen. Uppföljning har skett kontinuerligt med patientens familjeläkare, därefter har patientens läkemedelslista uppdaterats av distriktssköterskan. Fynd och åtgärder har dokumenterats i patientens omvårdnadsjournal. Vi har hittat en användbar arbetsmetod. Det använda instrumentet har finslipats under projektets gång. I dagsläget är det 7 hälsocentraler i Gästrikland som arbetar efter denna arbetsmetod. Resultat: Ett arbetsverktyg är utarbetat men har förändrats under projektets gång för att få det så användarvänligt och sant som möjligt. Resultatet av läkemedelsgenomgången visar att det finns brister och att genomgångar av detta slag bör ske kontinuerligt för att läkemedelsfel bör upptäcks i tid innan det får alltför svåra konsekvenser för patienten. Resultatet redovisas i fallbeskrivningar på de fel/avvikelser som förekommit. Resultatet tar även upp exempel som kan leda till fel i läkemedelsordinationen, där patienten ändå har tagit sin rätta dosering. De exemplen beror då oftast på överföringsfel. Konklusion: Efter avslutad projekttid kommer alla HC i Gästrikland använda samma beprövade metod för läkemedelsgranskningar i eget/ordinärt boende. Hälsingland planerar start av samma projekt våren -09.
Sjuksköterskans uppfattning om att arbeta med datoriserade beslutstöd Annica Ernesäter 1, 2, leg.ssk, fil.mag., doktorand, Inger Holmström 1, leg.ssk., med.dr., docent., Maria Engström 1, 2, leg.ssk., fil.dr., lektor. 1 Institutionen för folkhälso och vårdvetenskap, Uppsala universitet, 2 Institutionen för vårdvetenskap och sociologi, Högskolan i Gävle anaerr@hig.se Bakgrund: Under de senare åren har en centralisering av telefonrådgivning inletts med implementeringen av ett nationellt telefonnummer, 1177. I dag kan 2,5 miljoner människor nå telefonrådgivning dygnet runt genom denna centralisering. Landsting och regioner som ansluter sig till nätverket för en erhåller en helhetslösning med gemensamt telefonnummer, telefonidel samt rådgivningsstöd. I samband med denna nya organisation har telefonsjuksköterskans arbetssätt förändrats genom att användandet av datoriserat beslutstöd har ökat. Syftet med denna studie var att beskriva telefonsjuksköterskors upplevelser av att arbeta med datoriserat beslutstöd vid telefonrådgivning samt beskriva hur det kan påverka deras arbete. Metod: En kvalitativ ansats med deskriptiv design valdes. Åtta telefonsjuksköterskor som använde datoriserat beslutstöd, från tre olika sjukvårdsrådgivningar intervjuades. Intervjumaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Telefonsjuksköterskorna upplevde sitt arbete med datoriserat beslutstöd som stödjande, hindrande och kvalitetssäkrande. Från de två kategorierna stödjande och hindrande framkom temat Att bli stärkt med samtidigt kontrollerad och hämmad. Telefonsjuksköterskorna upplevde att det datoriserade beslutstödet kompletterade dem kunskapsmässigt, gav dem trygghet och ökade deras trovärdighet. De beskrev även hur de uppfattade beslutstödet som inkomplett, inte överrensstämmande med deras egen åsikt och kontrollerande. Telefonsjuksköterskorna beskrev även att de upplevde att beslutstödet bidrog till att kvalitetssäkra telefonrådgivningen. Konklusion: Trots att telefonsjuksköterskorna upplevde beslutstödet som både stödjande och hindrande ville de inte arbeta utan det. Deltagarna beskrev hur ett beslutstöd aldrig kan ersätta telefonsjuksköterskans kunskap och erfarenhet och att beslutstödet skulle betraktas som ett komplement. Klinisk implikation: Ett datoriserat beslutstöd kan inte ersätta telefonsjuksköterskans kunskap och erfarenhet och bör betraktas som ett komplement. Det är av vikt att verksamhetschefer har en aktiv dialog med telefonsjuksköterskor och uppmuntrar dem till fortbildning och kompetensutveckling trots att de använder datoriserade beslutstöd. Detta kan förhindra att telefonsjuksköterskorna upplever sig som passiva vid användandet av datoriserade beslutstöd.
Patientens upplevelser av kirurgisk insättning av förankringselement och tandextraktioner inför ortodontibehandling En randomiserad kontrollerad studie Feldmann Ingalill a, List Thomas b, Feldmann Hartmut a, Bondemark Lars b. a Specialisttandvården Gävleborg b Odontologiska Institutionen, Malmö Högskola Ingalill.feldmann@lg.se Bakgrund: Ortodontisk förankring definieras som förmåga att avleda oönskade reciproka krafter och förankringsförstärkning ingår ofta som en viktig del i behandlingsplaneringen för att säkerställa att behandlingsmålet uppnås. En nyligen publicerad studie visar att benförankrade förankringssystem är överlägsna konventionella metoder men när nya metoder introduceras är det lika viktigt att undersöka patientens upplevelser, speciellt när det förutsätter ett inledande kirurgiskt moment. Syftet med studien är att jämföra patientens upplevelser av kirurgisk insättning av ett förankringselement med rutiningreppet tandextraktion som ofta är en del i en ortodontisk behandling. Metod: 120 friska icke rökande ungdomar (60 pojkar och 60 flickor), aktuella för ortodontisk behandling och med en planering som innebär extraktion av två premolarer i överkäken och där förankringsförstärkning ansågs nödvändig, randomiserades till 3 grupper. Grupp A fick ett Onplant installerat, grupp B fick ett Orthoimplantat installerat och i grupp C extraherades premolarer. Patientens upplevelser av smärta, obehag och inskränkning i dagligt liv kartlades via enkäter första kvällen och 1 vecka efter ingreppen. Resultat: Smärta efter kirurgisk insättning av ett Onplant var jämförbart med smärta efter tandextraktioner medan smärta efter insättning av ett Orthoimplantat var signifikant mindre än både Onplant installation (P=0.002) och premolarextraktioner (P=0.007). Signifikant flera patienter använde analgetika första dagen i grupp A jämfört med grupp C medan grupp B uppvisade lägre konsumtion av analgetika under första veckan efter ingreppen jämfört med de båda andra grupperna. Essixskenan som användes för att skydda operationsområdet orsakade mera obehag än det aktuella operationsområdet. Konklusion: Kirurgisk insättning av ett benförankrat förankringselement tolereras väl av ungdomar jämfört med rutiningreppet tandextraktion. Upplevelser av smärta, obehag och analgetikakonsumtion var lägre i Grupp B och Orthoimplantatet är därför det rekommenderade förankringssystemet i ett korttidsperspektiv..
Halten av antioxidanten betakaroten i blodet och mängden betakaroten i maten hos svenska medelålders män förutspår risken att insjukna i diabetes Helmersson, Johanna 1,2, Zethelius, Björn 2, Risérus, Ulf 2, Vessby, Bengt 2, Berne, Christian 3, Basu, Samar 2, Ärnlöv, Johan 2 1) Centrum för forskning och utveckling, landstinget Gävleborg. 2) Klinisk nutrition och metabolism/geriatrik. Folkhälso- och vårdvetenskap, Uppsala universitet. 3) Endokrin diabetes och metabolism, Medicinska vetenskaper, Uppsala universitet johanna.helmersson@pubcare.uu.se. johanna.helmersson@lg.se Bakgrund: Fetma och fysisk inaktivitet är väletablerade riskfaktorer för utveckling av insulinresistens och diabetes. På senare tid har också betydelsen av oxidativ stress, inflammation och antioxidanter som bidragande patogenetiska faktorer diskuterats. Den här studien undersöker betydelsen av antioxidanten betakaroten för risken att utveckla insulinresistens och diabetes hos medelålders män under en 27-års period. Metod: Betakaroten i blod, livsstilsfaktorer (BMI, fysisk aktivitet och rökning), metabola faktorer (insulinkänslighet, fasteglukos och akut insulinsvar vid intravenöst glukostoleranstest) analyserades hos 848 50-åriga svenska män utan diabetes (ULSAMstudien). 246 av dessa hade utvecklat diabetes vid uppföljningar efter 10, 20 och 27 år. Vid 20-årsuppföljningen registrerades också intaget av betakaroten via kosten och insulinkänslighet (med clamp) och insulinsekretion (tidigt insulinsvar vid oralt glukostoleranstest) mättes. Resultat: Män med höga nivåer av betakaroten i blod vid 50-års ålder hade 59 % lägre risk att utveckla diabetes under en 27-års period jämfört med dem som hade låga nivåer (högsta tertilen jämfört med lägsta tertilen betakaroten, p<0.01) oberoende av livsstilsfaktorer och metabola faktorer. Även ett högt registrerat intag av betakaroten via maten gav en lägre risk för diabetes oberoende av ovanstående faktorer. Dessutom hade de 50-åriga männen med höga nivåer av betakaroten i blodet bättre känslighet för insulin (p<0.001), men inte bättre insulinsekretion, vid 20 års uppföljning i en subgrupp av studiekohorten utan diabetes. Konklusion: Halten betakaroten i blodet såväl som mängden betakaroten i maten förutspår risken att insjukna i diabetes hos svenska medelålders män oberoende av deras livsstil och metabola status. Resultaten stödjer hypotesen om kostfaktorers betydelse för utveckling av insulinresistens och diabetes.
Antal tänder, en prediktor för mortalitet i hjärt-kärlsjukdom bland 7 764 individer följda under 12 år Anders Holmlund avd för parodontologi Gävle sjukhus, Gunnar Holm avd. för parodontologi i Helsingborg, Lars Lind akutmedicin, Akademiska sjukhuset i Uppsala. anders.holmlund@lg.se Bakgrund: Sambandet mellan oral hälsa och förekomst av kardiovaskulär sjukdom har under de senaste 20 åren studerats med olika typer av studier. Även om några studier inte påvisat något samband så har den övervägande delen av studierna funnit ett samband. Vi saknar fortfarande kunskap om de biologiska mekanismer med vilka oral hälsa kan påverka utvecklingen av hjärt-kärlsjukdom och för närvarande finns inga bevis på är ett att det är ett verkligt orsakssamband. Syftet med denna studie var att prospektivt undersöka om oral hälsa kunde var relaterat till mortalitet överhuvudtaget samt till mortalitet i olika typer av kardiovaskulär sjukdom. Metod: 7,764 individer av vilka 6,788 hade remitterats till avdelningen för parodontologi för behandling av tandlossning och 886 individer var ett slumpvis befolkningsurval från samma geografiska område mellan åren 1976-2002. Antal tänder indelades i 5 grupper och beroende på benförlusten kring tänderna indelades svårighetsgraden av tandlossning i 4 grupper. Andra oral hälsoparametrar som registrerades var antalet fickor >4 mm djupa samt antal ytor med blödning vid sondering. Personnummer på alla 7,764 insändes till statistiska centralbyrån som körde dess mot dödsorsaksregistret. Indelning av dödsorsak gjordes med hjälp av ICD-koder. Resultat: Totalt avled 629 individer med en median uppföljningstid på 12 år. För 299 individer var dödsorsaken kardiovaskulärsjukdom och av dessa dog 167 individer av hjärtinfarkt och 83 individer av stroke. Efter justering för ålder, kön och rökning predikterade antalet tänder på ett Dos-beroende sätt död överhuvudtaget, död i kardiovaskulärsjukdom och död i hjärtinfarkt, men inte död i stroke. En individ med <10 tänder hade 7 gånger större risk att dö i hjärtinfarkt än en individ med >25 tänder (p<0.0001). Övriga oral hälsoparametrarna var inte relaterade till mortalitet efter justering av ålder, kön och rökning. Konklusion: Denna prospektiva studie visar att antalet tänder på ett Dos-beroende sätt predikterar mortalitet och speciellt mortalitet i hjärtinfarkt vilket indikerar att det finns ett samband mellan oral hälsa och kardiovaskulär sjukdom. För individer med omfattande tandförluster eller svår tandlossning kan det vara motiverat att överväga en undersökning av allmänhälsan.
Positiva effekter av läppkraftsträning vid dysfagi efter stroke Hägg Mary, Anniko Matti Tal & Svälj Center, ÖNH Hudiksvall. Institutionen för kirurgiska vetenskaper och öron-näs-hals sjukdomar, Akademiska sjukhuset, Uppsala. mary.hagg@lg.se Bakgrund: Det har visat sig att muskelfunktionen orofacialt är svag i samband med dysfagi efter stroke, även vid frånvaro av en central facialis pares. Ett nära samband mellan läppkraft (LK) och sväljkapacitet (SC) har dessutom visat sig hos stroke patienter oavsett närvaro eller frånvaro av en central facialis pares. Men om läppträning kan förbättra sväljkapaciteten var än inte utforskat. Vårt syfte var därför att utvärdera (i) hur träning med en munskärm kan öka LF och SC, och att utröna om förbättringen i LF och SC är oberoende av (ii) närvaro/frånvaro av en central facialis pares, (iii) tidsintervallet mellan stroke debut och insatt behandling, (iv) ålder, och (v) kön. Metod: I en retrospektiv studie på 30 stroke patienter undersöktes kraften i läpparna med ett instrument, Lip Force Meter, LF100 (LF100) och sväljkapaciteten innan och efter en självtränings period med en munskärm i minst 5 veckor. En central facialis pares hade 24 av stroke patienterna. Resultat: Efter 5-8 v egenträning, inkluderande 3 motståndsdrag 2-3 ggr daglig, med en munskärm normaliserade 19 av 30 strokepatienter sin SC; ett index på 10 ml/sek anger den undre normala gränsen. Åtta av 13 patienter med långvarig dysfagi påbörjade sin läppträning i genomsnitt 2 år efter sin stroke. LF och SC förbättrades signifikant och ingen signifikant påverkan noterades av vare sig närvaron eller frånvaron av central facialis pares eller av tidsintervallet mellan stroken och behandlingsstarten eller av ålder eller kön. Snittvärdet för LF var 7 Newton (N) innan behandlingen och 18.5 N efter behandlingen (p<0.001). Snittvärdet för SC var 0 ml/s innan behandlingen och 12.1 ml/s vid uppföljningen (p<0.001). Konklusion: Studien visar att en subklinisk facialis pares verkar finnas närvarande hos de flesta stroke patienter, men att träning med en munskärm kan förbättra både LF och SC hos strokepatienter med orofaryngeal dysfagi, vilket dessutom innebär att en dreglingsproblematik och svårigheter med en ansiktsförlamning kan lindras eller elimineras. Studien bekräftar även möjligheten att kunna träna till fullständig läppslutning, näsandning, tungretraktion och därmed till lindring/eliminering eller t o m till att förhindra utvecklingen av frontalt öppna bett och bett med smalt gomtak.
Smycken samt kort- eller långärmad rock vid nära patientvård Anita Johansson Vårdhygien anita.a.johansson@lg.se Bakgrund: I socialstyrelsens rapport om vårdrelaterade infektioner påpekas betydelsen av att vårdpersonalen ska tvätta händerna när de är synligt smutsiga och desinfektera dem däremellan. Det är även viktigt att använda kortärmad arbetsdräkt vid patientnära vård. Syftet med studien var att beskriva och jämföra om vårdpersonal bar smycken, kort- eller långärmad arbetsdräkt vid tre olika tillfällen; våren 2005, hösten 2006 och våren 2006. Mellan första och andra mättstillfället gavs information om basal handhygien. Syftet var också att se om det fanns någon skillnad på varje avdelning för sig efter genomförd information. Metod: Observationerna genomfördes på ett mellansvenskt sjukhus vid tre tillfällen enligt ett strukturerat observationsformulär av 25 hygienombud (80 %). De observerade bärandet av smycken och kort- eller långärmad arbetsdräkt hos vårdpersonal (n=1489) i direkt vårdarbete på respektive avdelning/mottagning. Resultat: Huvudresultatet visade mellan första och andra observationstillfället en minskning av bärandet av smycken. Ingen ökning av andel vårdpersonal som bar kortärmad arbetsdräkt i direkt vårdarbete kunde ses mellan observationstillfällena. Resultatet visade även att vårdpersonal statistisk signifikant minskade bärandet av smycken mellan observation ett och två. Ingen statistisk signifikant minskning visades mellan andra och tredje observationen. Procentuellt visade resultatet en minskning av användandet av smycken när de arbetade patientnära. Bärandet av kortärmad arbetsdräkt visade ingen statistisk signifikant skillnad mellan observationstillfällena. Av de 25 avdelningar/mottagningar visades en statistisk signifikant minskning av vårdpersonals bärande av smycken inom en avdelning och en mottagning mellan de tre observationerna. Konklusion: Det går att förändra personalens beteende genom mätningar/observationer, information och feedback. Det har nu kommit en föreskrift från socialstyrelsen (SOFS 2007:19) om Basal hygien inom hälso- och sjukvården m.m. som stöder hur viktigt det är att titta på hur personalen arbetar i patientnära vård. Det är för att begränsa smittspridning och risken för vårdrelaterade infektioner inom vården. Hygienombuden har fortsatt att göra observationer två gånger per år och man har då sett en fortsatt förbättring av både bärandet av kortärmad arbetsdräkt samt minskning av bärandet av smycken ute på enheterna.
Nutritionsrutiner i medicinsk slutenvård: utrymme för förbättring Johansson Ulla 1,Rasmussen Henrik H 2, Mowe Morten 3, Staun Michael 4 1 Kirurgkliniken, Hudiksvalls sjukhus, FoU-Forum 2 Centrum för nutrition och tarmsjukdomar, Ålborgs sjukhus, Danmark 3 Inst. för medicinsk geriatrik, Åkers sjukhus, Norge 4 Avd. för medicinsk gastroenterologi, Rikshospitalet Köpenhamn, Danmark. ulla.m.johansson@lg.se Bakgrund: Malnutrition inom slutenvården har beskrivits i Sverige och andra europeiska länder det senaste decenniet. För att uppnå förbättring har Europarådet i en resolution utfärdat riktlinjer, som gäller i alla EU-länder. Den europeiska nutritionsföreningen (ESPEN) har också publicerat riktlinjer som i väsentliga drag överensstämmer med Europarådets. Innehållet innebär bl. a att alla inlagda patienter ska screenas med avseende på nutritionsstatus när de läggs in på sjukhus, malnutrierade patienter ska erhålla en individuell nutritionsplan som ska följas upp, dokumenteras och rapporteras till mottagande enhet. I en studie i Läkartidningen 2006 redovisades att svensk slutenvård fortfarande uppvisar stora brister i nutritionsomhändertagandet, i relation till resolutionen. En av orsakerna till detta beskrevs i studien som lågt intresse för nutritionsfrågor. Syftet med den aktuella studien var dels att se om intresset för nutrition var större inom internmedicin och medicinsk gastroenterologi specialiteter som utreder och behandlar sjukdom i magtarmkanalen än generellt, dels att se om rutinerna i relation till Europarådets resolution bättre efterlevs inom nämnda specialiteter. Metod: En enkät-baserad undersökning genomfördes bland läkare och sjuksköterskor verksamma inom allmän internmedicin samt medicinsk gastroenterologi i Sverige, Norge och Danmark. Data baserade sig på ytterligare analys av en under år 2006 publicerad studie kring nutritionsrutiner vid Skandinaviska sjukhus. Resultat: Totalt analyserades 4512 svar (1759 läkare, 2759 sjuksköterskor). Av dessa kom 1348 svar från specialiteten internmedicin och 193 från medicinsk gastroenterologi. En likartad skillnad noterades hos internister och gastroenterologer mellan attityd och rutin kring screening av nutritionsstatus hos inlagda patienter, vägning, beräkning av energibehov hos malnutrierade, monitorering och dokumentation av insatta åtgärder (ns). Hälften beskrev brister i utbildningen (ns mellan grupperna) och 60 % tyckte det var svårt att göra en nutritionsplan för undernärda (ns). Medan 65 % av medicinarna tyckte sig kompetenta att ordinera parenterala nutritionslösningar, var denna siffra hos gastroenterologerna 92 % (p<0.001). Brist på intresse och kunskap var mer betydelsefulla barriärer i nutritionsomhändertagandet hos internisterna än gastroenterologerna (p<0.05). Konklusion: En skillnad mellan hur man vill göra och hur man gör i nutritionsomhändertagandet, var tydligt för både internmedicinare och gastroenterologer. Brist på intresse för klinisk nutrition var en begränsande faktor i större utsträckning bland internisterna. Gastroenterologerna var mer intresserade men utrymme för förbättring fanns i båda grupperna.
Att omsätta forskningsdata i den kliniska vardagen: ett nutritionsprojekt Johansson Ulla, Hörnfeldt Elisabeth, Nordin Barbro, Frohm-Nordgren Carin samt övriga medlemmar i Nutritionsrådet, Hudiksvalls sjukhus ulla.m.johansson@lg.se Bakgrund: Nyligen genomförda studier har visat att nutritionsomhändertagandet vid svenska sjukhus inte lever upp till nationella och internationella riktlinjer. Förbättringspotentialen gäller generellt, även specialiteter som handlägger sjukdom i magtarmkanalen, där mal-nutrition kan få särskilt stora konsekvenser. Det finns visat att malnutrition är kopplat till ökad komplikationsrisk, längre vårdtider och ökade kostnader. Sjukhusledningen vid Hudiksvalls sjukhus gav 2006 i uppdrag åt en grupp läkare, sjuksköterskor och dietister att omsätta dessa data i klinisk rutin. Syften med projektet var; 1) implementera Europarådets riktlinjer för nutritionsomhändertagande i sluten vård vid Hudiksvalls sjukhus; 2) förbättra omvårdnaden, förkorta vårdtiderna, minska kostnaderna; 3) ta fram och följa projektets kvalitetsparametrar. Metod: 1. Arbetsmetod. Ett koncept för implementering av punkterna i Europarådets resolution screening av inlagda patienter, nutritionsvårdplan för malnutrierade, uppföljning, dokumentation och överrapportering till mottagande enheter - togs fram av Nutritionsrådet. Utifrån en enkätstudie kring nutritionsfrågor (2004), genomfördes utbildning för all personal inklusive mottagande enheter. Lokala riktlinjer togs fram i fickformat, med bl. a enhetliga blanketter för kostregistrering, PM för mellanmål/kosttillägg vid malnutrition, samt arbetsfördelning mellan yrkesgrupper i nutritionsomhändertagandet. Ett validerat instrument för screening av nutritionsstatus valdes (SGA) och alla sjuksköterskor utbildades praktiskt i detta. En projektanställd nutritionssköterska har funnits på avdelningarna under initialskedet. 2. Kvalitativa parametrar. i Skattning av energiintag för patienter inlagda på kirurg- och ortopedavdelning, före och efter arbetsmetodens införande. ii Kvalitetskontroll: mätning av antalet screenade patienter på avd, 3 och 6 månader efter start. iii Beräkning av medelvårdtid för vissa kirurgiska diagnoser före och efter arbetsmetodens införande. Preliminära resultat: i Skattning av energiintag innan projektstart visade att 13 av 19 patienter på ortopedavd.(68 %) hade ett faktiskt energiintag understigande 75 % av kalkylerat behov, varav fyra fick i sig mindre än 50 % av behovet. På Kirurgavd. hade 18 av 19 patienter (95 %) ett energiintag lägre än 75 % av skattat behov, varav 11 lägre än hälften av behovet. ii Kvalitetskontrollen gav att 67 % screenades på en Kirurgavd., vid 3 månaders uppföljning screenades 48 %. Av då 27 pat totalt hade 9 elektivt skrivits in via mottagning. Av dessa var 8 screenade (89 %). Bland de 18 akut inlagda, som screenats på avd, var 5 screenade (28 %). Vid kontroll på ortopedavd efter 3 mån. hade totalt 16 av 29 pat (55 %) screenats. Av 9 inskrivna via mottagning var 8 screenade (89 %). Av 20 akut inlagda var 8 screenade (40 %). Konklusion: Kvalitetsberäkningar innan projektets start bekräftar data från tidigare studier, att nutritionsomhändertagandet brister. Trots att nutrition är en av hörnstenarna i god omvårdnad, visar analys av den första uppföljningen svårigheter att ändra rutiner på avdelningarna. På mottagning, där elektiva patienter skrivs in, noteras inte samma problem. Att implementera forskningsdata i klinisk praxis i omvårdnadsarbetet kräver resurser, inte bara för utbildning, utan också uppföljning och kvalitetskontroll. Data om än preliminära och ännu ofullständiga understryker också behovet av att ha nya arbetsmetoder förankrade i ledningen, samt vikten av en tydlig organisation med avseende på ansvar för kvalitetsfrågor, så att orsaker till bristerna snabbt kan analyseras och åtgärdas.
-Mild Traumatic Brain Injury i Sverige - utfall och prediktorer Lannsjö Marianne, af Geijerstam Jean-Luc, Johansson Ulla, Borg Jörgen. Institutionen för neurovetenskap, Rehabiliteringsmedicin, Uppsala Universitet marianne.lannsjo@lg.se Bakgrund: Traumatisk hjärnskada är en vanlig orsak till nedsatt funktion och förmåga. Den årliga incidensen rapporteras i västliga länder till över 300/100 000 invånare och år. Varje år sjukhusvårdas i Sverige drygt 20 000 personer efter skallskada med påverkan av hjärnans funktioner. Majoriteten av patienter som sjukhusvårdas efter skalltrauma, ca 70%, har drabbats av en okomplicerad hjärnskakning utan kliniska eller röntgenologiska tecken på hjärnskada - Mild Traumatic Brain Injury (MTBI). En fjärdedel av dem rapporterar ändå kvarstående besvär efter hjärnskakningen med konsekvenser för sociala aktiviteter och arbete. Tidigare studier indikerar att olika psykosociala faktorer har prognostiskt värde medan betydelsen av organisk hjärnskada fortfarande är oklar. Denna studie är en delstudie i en större studie där prediktiva faktorer och utfall efter MTBI i form av symtom och påverkan på vardagsfunktion analyseras. Syftet med denna delstudie var att analysera betydelsen av ålder och kön för utfall efter MTBI i form av kvarstående symtom inklusive att göra faktoranalys på symtomutfallet. Metod: Under perioden maj 2001 till maj 2004 deltog 39 akutmottagningar på olika orter i Sverige i en multicenterstudie av MTBI. Totalt deltog 2602 personer i åldrarna 6-94 år. Efter tre månader besvarade 2523 av dem en enkät innehållande frågor om funktion i vardagen samt kvarvarande symtom mätt med Rivermead Postconcussion Symptoms Questionnaire (RPQ). Resultat: 54,2 % av deltagarna hade inga symtom medan 24,4 % hade 3 eller fler kvarvarande symtom efter tre månader. Trötthet (22,8 %) var det vanligaste symtomet följt av huvudvärk (22,5 %) och yrsel (16,5 %). Det fanns samband mellan grad av symtomförekomst och ålder. Personer i åldersgruppen 30-60 år hade högst frekvens av symtom följt av de över 80 år. De under 15 år hade lägst frekvens av symtom. Kvinnor rapporterade mer symtom än män gällande alla symtom utom dubbelseende. Faktoranalys visade att RPQ hade en stark gemensam faktor men också kunde delas upp i 2, 3 eller 4 faktorer. Konklusion: Studien visade på prediktorer för utfall i form av ålder och kön. Medel- och hög ålder liksom kvinnligt kön predicerar högre grad av kvarstående symtom. RPQ visade sig vara ett väl sammanhållet instrument för att följa upp symtomförekomst efter hjärnskakning men höll också för uppdelning i 2, 3 och 4 faktorer. De 4 faktorer som kunde identifieras kan beskrivas som somatisk, kognitiv, emotionell och visuo-auditiv. Detta kan ge ny värdefull kunskap för den kliniska analysen av följder efter hjärnskakning.