En oviss framtid där allt kan hända. Ny konkurrenssituation, nya målgrupper och fler, inte färre, ben att stå på. Det är förutsättningarna för att anpassa folkhögskolan till ett rörligare samhälle enligt de tre rektorer, som vi samlat till ett samtal om det flexibla lärandet och folkhögskolans framtid. Folkhögskolan, det flexibla lärandet och framtiden Det är Tage Johansson vid Runö folkhögskola i Åkersberga, Carsten Magnusson vid Birka folkhögskola i utanför Östersund och Eivor Olofsson vid Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda. Ingemar Svensson från CFL inledde samtalet med att fråga om drivkraften bakom deras intresse för flexibelt lärande. Ni är kanske de folkhögskolerektorer som starkast har bejakat och stött utvecklingen av det flexibla lärandet på era egna skolor. Vad är det som har motiverat er till det? Eivor Olofsson: För vår del var det så att vi tyckte att det var något spännande, något nytt. Det var helt enkelt nyfikenheten som drev oss att pröva på det. Att jobba med folkbildning och ny teknik, det var intressant. Carsten Magnusson: Vi kom igång tidigt med eftersom vi inom vårt landsting hade FirstClasssystemet för all personal. Vi fick alltså tillgång till FirstClass långt innan det blev aktuellt inom folkbildningsvärlden och sen utvidgades det så småningom. Folkbildningssteget in i FirstClass innebar att vi kunde få med alla, studerande och personal. Det gav en fantastisk öppning och möjligheten att kunna kommunicera med de studerande blev signalen, vi upptäckte fördelar. Elever kunde följa studierna hemifrån, även om de var barnlediga eller sjuka. Det var det som fick oss att nappa på det här. Det var mycket fascinerande. Tage Johansson: Vi var ute ungefär lika tidigt och det berodde på vår huvudman, LO, som tyckte att det var ett intressant område. Vi startade mycket tidigt med försöksverksamhet av fackliga kurser i flexibel form. Sedan fick vi egen FirstClass och utvecklingen tog fart. Jag kan tänka mig att många folkhögskolor och rektorer ser motsättningar mellan att satsa på flexibelt lärande och att få kök, internat och lokaler att gå runt. Men det har uppenbarligen inte bekymrat er. Tage Johansson: Nej som tur är har vi inte behövt ställas inför valet att skydda internatet eller satsa på distans. Och det är tur eftersom båda sakerna behövs. Dessutom har distanskurserna inte fått sådan stor volym att deltagarveckorna begränsat utvecklingen. Vi har kunnat driva den verksamhet som vi velat ha. Carsten Magnusson: I vårt fall är det en lycklig kombination. Vi har för lite lokaler och distanskurser gav en möjlighet att bedriva verksamhet utan att bygga till kursgården eller sätta upp baracker. Vi har kunnat expandera tack vare att vi lagt en del av verksamheten på nätet. Men jag förstår mycket väl att en del skolor kan se det som ett problem, om det finns en stor kursgård men elevantal, konferenser och kurser minskar. Då är det klart att de vill ha verksamhet som drar deltagare till skolan. Eivor Olofsson: I Haparanda är skolan placerad mitt i stan och vi har egentligen inte ens tänkt på att vi ska ha eleverna på plats fysiskt för att fylla elevhem och kursgård. Utan vi har tyckt det varit
intressant att utveckla distansutbildningen. Det är lite farligt att blanda ihop det med internat och kostnader för det. Jag tycker att man ska hålla strikt på att jobba med folkbildning och använda sig av distansformen för att nå många människor i hela landet. Det har varit drivkraften, vi vill nå den rätta målgruppen, inte bara i regionen utan i hela landet och utomlands. Även om jag kan förstå att internat är en viktig del av folkhögskoleverksamheten vill jag inte gå in i diskussion om motsättning mellan internat och distansverksamhet. Vi har försökt att hålla isär de här två sakerna. Carsten Magnusson: Det är ett oerhört viktigt ställningstagande. För vem är vi till? För de studerande eller för skolans egen skull? Eivor Olofsson: Den diskussionen är jätteviktig att föra. Det är farligt om aspekter som rör personalen och våra byggnader får dominera alltför mycket när vi planerar för framtiden. Är inställningen till detta avhängigt av skolans geografiska läge och tillgången till lokaler? Eivor Olofsson: Visst är det så, vi måste se till att ekonomin för skolan fungerar. Det förstår jag. Men ändå måste vi ha folkbildningen och själva kärnverksamheten i centrum. Så det är inte någon viktig ideologisk fråga, att en folkhögskola måste ha ett internat för att vara en folkhögskola? Eivor Olofsson: Nej det tycker jag inte. Viktigast är ändå att arbeta på det sätt som vi ska pedagogiskt. Det handlar inte om fysisk närhet. Du och jag kan tycka att det är jättetrevligt, men det kan också vara bra med ett virtuellt klassrum. Där kan jag ha bättre kontakt med Kalle Karlsson som finns i Malmö än med dig, även om vi sitter i samma rum vecka efter vecka. Något som vi har lärt oss med tiden, är hur otroligt nära man kan komma människor i en kurs på nätet. Det finns många orsaker till att det kan vara lätttare att jobba med det skrivna språket. Men det handlar om nytänkande och sådant tar tid. Det är jag väl medveten om, men det tål att diskutera. Tage Johansson: Vi har utvecklat en modell för att mäta kvalité som använts i tre-fyra år nu och då har vi tittat speciellt på distanskurserna, som skiljer sig från både internatoch externatkurser. Och resultatet är intressant. Distanskurserna är bäst, svagheten är att förhållandevis få kurser har mätts, så det är deltagare säger att de har lärt känna andra människor i hög utsträckning och att den här studieformen har fungerat som mötesplats trots att det är på distans, dvs. sådana värden som vi påstår att speciellt internatet har. inte ett helt pålitligt resultat. Men det pekar på något intressant, deltagare säger att de har lärt känna andra människor i hög utsträckning och att den här studieformen har fungerat som mötesplats trots att det är på distans, dvs. sådana värden som vi påstår att speciellt internatet har. Det kan bero på att deltagare kanske har låga förväntningar när de börjar en distanskurs. Om de sedan märker att de har bra kontakt med övriga i kursen och får ut mycket av den så uppskattar de kursen mycket mer, jämfört med om de gått in med högre förväntningar från början. Carsten Magnusson: Vi har någonting att lära av alla virtuella möten som finns idag, Lunarstorm är kanske den vi oftast pratar om, där människor tillbringar mycket tid i möten och etablerar relationer som är djupa och innerliga. Det blir en stor del av deras liv, så det är klart att det finns möjligheter att mötas och utveckla personlighet och känslor via nätet. Annars skulle inte så många människor i 20- och 30-årsåldern tillbringa några timmar varje dag i den här världen. Självklart måste vi ta till oss det positiva som finns i den. Givetvis finns det avarter också, men det är något i nätkontakten som är viktigt, utvecklande och positivt. Det ska vi använda oss av.
Jag tolkar det så att vi då pratar om mötet och kvalitén som ligger i mötet. Innebär det att folkhögskolan kan vara mer framgångsrik med flexibla kurser än vad t.ex. e-learningföretag eller självstudiebaserade webbkursarrangörerna kan vara? Tage Johansson: Ja, vi vill tro det. Samtidigt har vi en huvudman som bedriver båda linjerna, som vill både ha folkbildning och e-learning i någon slags konkurrens. Det har att göra med ekonomi och volymer. Mötet är inte så viktigt som volymen, för att nå ut till många till låg kostnad satsar man på e-learning. Enkla kurser, mycket information och lite kunskap. Men den andra linjen finns också, den med möten som leder till bättre insikt och kunskap. Carsten Magnusson: Det är svårt att mäta kvalité. Dvs. att jämföra det personliga mötet mellan två individer eller en individ och en grupp, att mäta kvalité i det mötet och jämföra med möte på nätet. Men uppenbarligen fungerar det så att deltagarna upplever hög kvalité i distansmötet om de är nöjda med kursen. Eivor Olofsson: På nätet har du det skrivna ordet och där kan du i egen takt och när du vill möta andra människor. Den uppfattningen vi har fått är att deltagarna upplever att de kommer mycket nära andra i kursen pga. att de har möjlighet att fundera på vad det som skrivits, kan läsa det om och om igen. I konferensen är det många kursdeltagare som deltar i resonemangen. Om jag, mitt i natten, funderar på vad som sagts kan jag titta i konferensen, men det kan jag inte efter träffen i det fysiska studierummet. Det går inte att jämföra ett fysiskt möte med ett möte på nätet, var och en har sitt värde. Carsten Magnusson: Det finns mer tid för eftertanke och reflektion. Eivor Olofsson: Det sagda ordet är borta, det du skrivit finns kvar och du kan gå tillbaka till det. Och så finns det människor som hellre skriver än talar. I en grupp är de tysta men när de får möjlighet att uttrycka sig i skrift har de lättare att framföra synpunkter. Det gäller även anställda. Även om vi träffas på skolan varje dag så är det en del som hellre skriver. De skickar ett mail för då blir det exakt det de vill ha sagt. De tycker det är lättare än att stå och förklara någonting. Det är något att tänka på. Vi måste bli bättre på, inom folkbildningen, att ta vara på de människor som föredrar den här möjligheten att uttrycka sina åsikter och komma med förslag. Nätet är ett jättebra sätt för många att komma till tals och möta andra människor. Men då måste vi tänka på ett nytt sätt. Jag har varit skeptisk tidigare och inte riktigt förstått det, men blivit allt mer övertygad om att det är mycket viktigt. Hur har ni lyckats förankra de här tankarna i lärarkåren på era skolor? Det är inte så ovanligt med folkhögskolor som arbetar med flexibelt lärande men att det är en uppdelning mellan några lärare som arbetar med flexibelt lärande medan resten arbetar på traditionellt sätt. Det är svårt för den lilla gruppen av entusiaster att få med sig resten. Hur ser det ut på era skolor, hur arbetar ni med det? Tage Johansson: Det är inte bara fråga om ja eller nej till flexibelt lärande, utan att överhuvudtaget använda modern teknik i undervisningen, att använda Internet, att använda ordbehandling. Den långa resan har pågått i 10 år, ITIS var något av en höjdpunkt då vi fick med även de motvilliga. Alla är inte på samma nivå men hyfsad nivå, tycker jag. Nu använder lärarna ändå modern teknik på det sätt de kan. Eivor Olofsson: Jag tror också att det inte handlar om att lärarna är för eller emot nätbaserade kurser utan om de hanterar tekniken. En del hittar inte tangenterna. Hos oss har det varit så att några började för 10 år sedan, och sedan har den ena efter den andra blivit intresserad. Det blev en positiv
smitta. När en lärare entusiastiskt berättar om sin kurs blir andra intresserade. Nu har halva kollegiet någon kurs via nätet. Carsten Magnusson: Vi har en lärare som jobbar mycket med distanskurser, hela tjänsten ligger inom området och omfattar både egen undervisning och handledning av annan personal. Sedan finns sju lärare till som är inblandade mer eller mindre, några jobbar tillsammans och delar på ansvaret för en kurs eller har kurser inom samma ämnesinriktning. Det har varierat mycket. En tredjedel av personalen arbetar med kurser på nätet, men det finns ingen motsättning eller ifrågasättande. Det är snarare så att det inte passat ihop med tjänster. Det finns en nyfikenhet hos många lärare men det är svårt att förutsäga vilka som är så intresserade att de börjar med distanskurser. Det är inte självklart de yngsta lärarna som nappar på det. För att arbeta bra med flexibla kurser krävs en viss självständighet hos läraren, att vara flexibel i fråga om arbetstider etc. Vilken strategi har ni haft för att göra det möjligt och attraktivt för era lärare att arbeta med flexibla kurser? Har ni speciella avtal? Tage Johansson: Det har varit en diskussion under åren om avtalen kan man säga. Och det har varit svårt att hitta bra lösningar på den gamla grunden. Arbetsgivaravtalet som baseras på undervisningstimmar går inte att tillämpa på nätbaserade kurser. Vi har hittills löst det från fall till fall, dvs. att läraren får ett visst antal timmar för en kurs med planering, förarbete och efterarbete. Det blir ett beting där helst båda parter ska vara nöjda. Carsten Magnusson: Vi har haft precis samma problem. Vi utgår från antalet deltagare och hur omfattande kursen är, vilket ligger till grund för den tid läraren får. En morot är att vi bekostar bredbandsuppkoppling för dem som håller i distanskurser av det skälet att vi vet att de kommer att jobba mycket hemifrån under arbetstid. Men många av lärarna är entusiastiska, tror på distansformen och funderar inte så mycket över exakta antalet arbetstimmar. De ser det som ett uppdrag: nu ska vi göra den här kursen bra och ha nöjda kursdeltagare. De jobbar många gånger mer tid än vad som kan begäras för att besvara frågor och kommentera inlägg. Det finns givetvis en risk med det, att lärare jobbar för mycket och bränner ut sig. Och det kräver att jag som chef håller koll på vad en del gör och ingriper när det är dags att skruva ner farten lite. Eivor Olofsson: Vi går på det centrala arbetstidsavtalet och har inte haft andra diskussioner. Det är så självklart att lärare jobbar med arbetsuppgifter som de trivs med. En del tycker om att jobba med distanskurser, andra gör det inte. Vi utgår från vad de själva vill. Jag tycker inte det har varit problem. Arbetstiden är 40 timmar i veckan och lärarinsatsen planeras efter det. Det är kanske nödvändigt att jobba lördag-söndag under en period, då gör de det. Var och en får anpassa sitt arbete så att det blir gjort, så att man trivs och tycker att det är roligt. Det går inte att börja räkna minuter. Lärare måste se till så det blir balans i arbetet, så att de trivs med det de gör och orkar med det. En del perioder krävs mycket tid, men det får sedan kompenseras av perioder med lägre takt. Jag tror att det är en fråga som måste lösas på varje arbetsplats, så att det känns bra. Staffan Hübinette lyfter i sin artikel Varm famn idag kall hand i morgon* 7 stora utmaningar för folkhögskolan i framtiden och pekar på flexibelt lärande som en kärnfråga i det sammanhanget. Hur vill ni kommentera det? (* se Nät och bildning nr 5) Tage Johansson: Det är en intressant artikel, han skriver bra men den var lite dyster, många faror som lurar och kanske är det så. Men det finns också positiva tecken, vi har fått ekonomiskt förstärkning till folkbildningen, 400 miljoner kronor, och det har sagts att det är tryggat i två eller, om det var fyra år, framåt. Det kan vi luta oss mot också.
Samtidigt tror jag att vi går in i en oviss tid. Vi har pengarna men hur kommer uppdraget att se ut? Säkert får vi ändrade villkor på annat sätt, delvis därför att omvärlden förändras, Staffan nämner bl.a. att Komvux dras ned. Det är paradoxalt nog kanske till vår fördel, att vi får ökat tryck på folkhögskolan genom att Komvux får så lite pengar. Korttidsstudiebidraget, som använts för ämnesvisa studier i kärnämnena matematik och samhällskunskap etc, slopas. Det öppnar nya möjligheter, ett nytt behov att via flexibelt lärande möta den gruppen. Det finns en utredning om friskolor på vuxenutbildningsområdet och man kan säga att folkhögskolan är en friskola på sitt sätt men vad leder det till? Att vi får en ny konkurrenssituation med nya friskolor för vuxna eller bättre spelrum? Man kan säga att regeringen är spännande på det sättet, det kan hända vad som helst. Vi kommer att överleva om vi har förmåga att anpassa oss och ställer in oss på att ta några bitar från varje tallrik på smörgåsbordet i stället för att lita till långa allmänna kurser så som det varit tidigare. Det gäller att ha flera ben att stå på. Carsten Magnusson: Oerhört mycket i det han skriver är intressant. Den nuvarande jobblinjen med slopat rekryteringsbidrag och att människor ska ut i arbete i stället, gör det svårare för många att studera och det är klart att det kommer att påverka oss vid rekryteringen av deltagare. Det är jag fullständigt övertygad om. Han skriver också om den demografiska utmaningen, att vi är på väg mot en situation där det kommer att vara en annan åldersfördelning. Vi har redan fått fler äldre studerande. Då menar jag inte de som är över 30 40 år utan ett stort intresse från ålderspensionärer och andra i den åldern som disponerar sin tid fritt, och som efterfrågar kurser och studier. Den viktigaste frågan är dock om vi kan räkna med offentlig finansiering även framgent i stöd till folkhögskolan, på det ändå ganska generösa sätt som nu sker? Jag tror inte riktigt på det. De skattesänkningar som gjorts och görs kommer att leda till att statsmakten måste titta över fördelningen av offentliga medel och jag tvivlar på att folkhögskolorna kommer att vara de man tänker på i första hand. Jag tänker också på förändringar av landstingen och den regionindelning som är på väg att stöpas om. Vi känner en viss trygghet med det landsting som vi har, men den dag det är hopslaget med en region som består av fyra, kanske fem, län blir situationen annorlunda. Eivor Olofsson: Javisst finns en stor osäkerhet inför framtiden. Och jag tycker att vi inom folkbildningen och folkhögskolevärlden måste ta de här utmaningarna och göra det yttersta för att jobba vidare med det vi ska göra. Lätt blir det inte men det är, som ni redan sagt, också lite spännande. Det kan hända precis vad som helst. Tage Johansson: Det finns ytterligare två aspekter, det ena rör just det här med friskolor på vuxenområdet, vilket öppnar för kurser med betyg, om vi vill. Och då blir frågan om vi vill ha det. Ska vi ha dels det gamla systemet där vi satsar på mötet, dels det nya systemet där vi satsar på examen och betyg? Ska det vara valfritt, en del går den snabba vägen med betyg medan andra kan välja folkbildningsvägen med möten och årslånga studier. Det andra gäller den nya kontrollmyndighet på skolområdet som planeras. Hur lätt är det inte att vi förs in under den om vi inte anses leverera tillräckligt tydliga resultat. Vi måste bli tydligare om vad vi vill och vad vi gör. Eivor Olofsson: Exakt, vi måste tänka till ordentligt. Det räcker inte att säga att vi är bra, och att vi har en viktig uppgift i samhället utan det gäller att kunna precisera och det är inte så lätt. Carsten Magnusson: Vi är på väg mot är en folkhögskola som framöver kommer att vara en kombination med både delar av friskoleinslag och flexibla kurser på distans. Vi kommer att överleva om vi
har förmåga att anpassa oss och ställer in oss på att ta några bitar från varje tallrik på smörgåsbordet i stället för att lita till långa allmänna kurser så som det varit tidigare. Det gäller att ha flera ben att stå på. Tage Johansson: Ja, kanske är så, men klarar vi av det, klarar lärarna av det? Eller blir det två lärargrupper, en som sysslar med folkbildning och folkhögskolans långa kurser och en som sysslar med vad vi i vardagligt tal kallar Komvux-kurser, alltså betygskurser. Kan man gå mellan det här, ena dagen vara betygssättande lärare och andra dagen vara en handledare, mentor? Det blir spännande. Carsten Magnusson: Samtidigt faller många av personalen snart för åldersstrecket. Vi har nu en medelålder på närmare 60 än 50 år och nyrekryterar ganska kraftigt. Tage Johansson: Apropå det, är det så få som vill gå F-linjen (utbilda sig till folkhögskolelärare) nu att den är hotad och, om den läggs ned, så kommer de nya lärarna att ha en annan bakgrund. Jag kommer tillbaka till det du sa Tage om att gå mellan betygssättande kurser och traditionell folkbildning. Många folkhögskolor har redan båda verksamheterna, t.ex. uppdragsutbildning åt länsarbetsnämnden och betygskurser. Tage Johansson: Det är inte helt nytt. Men det har hittills varit en sidoverksamhet, och jag har en känsla av att det framöver kan komma att ingå mer påtagligt i verksamheten. Jag är inte negativ, det är kanske så det måste bli, men det handlar om vad vi själva vill. Om vi stänger dörren och säger, vi vill inte vara med om det här, utan håller fast vid det gamla. Eivor Olofsson: Vad är det som säger att det gamla är så bra? Det är inte alls så säkert. Vi måste inse att vi har gjort en hel del som inte riktigt hört hemma inom folkbildningsramen och där kan vi rensa. Jag tycker att vi ska vara lite självkritiska. Det är bra att vi ställs inför kraven på förändring, det ruskar om oss så vi blir tvungna att tänka till om vad vi ska syssla med. Vi måste, så att säga mentalt ställa om oss, och fundera över vad vi ska göra framöver och vår kärnverksamhet. Det är inte lätt, men nödvändigt. det ruskar om oss så vi blir tvungna att tänka till om vad vi ska syssla med. Vi måste, så att säga mentalt ställa om oss, och fundera över vad vi ska göra framöver och vår kärnverksamhet. Vi börjar få in unga människor i verksamheten, de tänker lite annorlunda men måste också få den historiska inblicken i folkbildningen. Den går till på ett annat sätt än för oss som har vuxit in i den och jag tycker det är intressant att se hur det sker. Det kan vi lära oss en hel del av. Carsten Magnusson: Det finns en tendens till att vi pratar om folkbildningen som något slags levande väsen, men sedan när vi försöker bena ut det så blir det vagt och osäkert vad vi menar. Det är ingen som har lyckats fånga begreppet och säga: Nu bedriver vi verkligen folkbildning eller motsatsen Folkbildning kan karaktäriseras som ett lärt samtal där många kommer till tals. Det förs många sådana samtal i alla möjliga skolformer, inom Komvux, gymnasieskolan etc. Om ni skulle våga ge er på en spekulation när det gäller era egna skolor. Hur ser det ut om, låt oss säga tio år, när det gäller fördelningen mellan flexibelt lärande och traditionell långkursundervisning, eller någonting annat? Lek med tanken Carsten Magnusson: Det är svårt att sia. Jag tror vi kommer att jobba med många olika modeller, troligtvis en del verksamhet som vi inte vet om i dag, den finns inte ännu. Det som gör att vi kommer att klara oss är att vi har många olika ben att stå på. Jag är övertygad om att det flexibla lärandet kommer att utgöra en del, kanske 10 15 procent av verksamheten på skolan. Det kommer
att finnas traditionella kurser, vi kommer säkert att ha uppdragsutbildningar åt länsarbetsnämnder, arbetsförmedlingar och kommuner. Vi måste acceptera en värld där vi jobbar med insikt om att det finns en konstant osäkerhet i tillvaron och att det därför blir nödvändigt att hela tiden ha olika saker på gång. Vi kommer att jobba med projekt, det blir en diversifiering i stället för en enda traditionell verksamhet. Vi säger inte att det är fel på den, jag säger bara att vi måste anpassa oss till ett rörligare samhälle. Tage Johansson: I vårt fall så hänger det rätt mycket på huvudmannens vilja framgent och den har uttryckts så att vi ska blir både ett utbildnings- och ett utvecklingscentrum. Dvs. det tillkommer mer än bara kurser. Vi ska producera material, vi ska utveckla kurser åt andra som vi inte själva genomför, vi ska utbilda andra i att utföra de här kurserna över landet och vi ska syssla med projekt åt huvudmannen. En liten del av detta ligger utanför det traditionella folkhögskoleuppdraget och det är spännande. Vi får många olika grenar, inte färre utan fler. Men jag tror att vi fortfarande kommer att ha en stor traditionell folkhögskoleverksamhet. Vi är t.ex. stora på allmän kurs i Stockholm och behovet av vuxenstudier för de som hoppar av, inte kommit rätt än, den kommer att bestå lång tid framöver. Vad än man säger politiskt. Vad tror ni om fördelningen mellan nätbaserad och traditionell kursform i det avseendet? Tage Johansson: Det är en av tankarna att vi ska ta över allt flexibelt lärande åt LO och förbunden. Det talar för att det blir mer längre fram. Men det kanske också smyger sig in lite e-learning i den kursbuketten - dock inte på folkhögskoleanslaget. Eivor Olofsson: I framtiden tror jag att det flexibla lärandet blir det centrala för oss. Det blir minst lika mycket nätbaserat lärande som nu och kommer att växa. Men sedan kommer det också att vara en hel del kortare verksamhet, det kan vara en-terminskurser, nätbaserat med träffar, överhuvudtaget många olika former av kurser. Projekt som kommer att pågå ett år och sedan ersätts av något annat under ett eller två år. Treåriga verksamheter kommer att betraktas som en mycket lång tidsram. Carsten Magnusson: Vi har provat på en mycket intressant kursform där ungefär 10-20 studerande går samma kurs, varav ungefär hälften följer kursen på distans. Alla i kursen träffas dock 3-4 gånger per termin, vid möten som förläggs till veckoslut. På det sättet kan vi erbjuda både en lång kurs med boende på internat och en mer flexibel uppläggning av kursen för dem som föredrar det. Det är ett bra exempel på åt vilket håll vi kan komma att gå. Det löser upp klassrumsväggarna och öppnar för att jobba på andra sätt i större skala. Eivor Olofsson: Jag tror inte heller att det alltid behövs en fysisk skolbyggnad med klassrum utan att en hel del av kunskapsinhämtandet kan ske t.ex. på en arbetsplats. Läraren åker dit och träffar kursdeltagare. De måste lämna den stabila tillvaron med klassrum och fasta scheman, allt det bekväma med traditionella arbetssätt. Det kan bli en konsekvens när vi ser framåt. Jag ser det som något spännande, inte som problem. Vi måste ställa om oss mentalt. Det finns en hel del frågetecken som måste rätas ut för dem som jobbar idag, och många kontroversiella ställningstaganden för styrelserna. Vår skola startade för 33 år sedan. Verksamheten var helt annorlunda än den vi har idag. Vi har lyckan att ha kvar några aktiva bland dem som startade skolan och de tycker att det finns många positiva inslag i den utveckling som nu sker, att vi skulle ha satt igång med det tidigare. Carsten Magnusson: Vilka är våra deltagare om tio år? Jag tror inte att vi kommer att ha avhopp i samma utsträckning från gymnasieskolorna om den får mer renodlat yrkesinriktade linjer. Då kommer många fler att finna sig tillrätta i gymnasiet och därmed försvinner en av våra styrkor idag. Tage Johansson: Jag har precis motsatt tolkning av den utvecklingen. Det är möjligt att vi får tillbaka två-åriga gymnasielinjer som eleverna klarar. Men de klarar inte hela livet på det utan måste komma igen i studier, i livslångt lärande. Vilka möjligheter har de då som relativt unga fortfarande, då de varit ute i yrkeslivet på sin gymnasieutbildning, och upptäcker att yrket kanske försvinner eller att de inte passar för det och måste
studera vidare. Så egentligen tror jag att det skapar en ny, eller snarare nygammal, nisch för oss. För de som har ofullständig gymnasieutbildning. Kortare gymnasielinje är en lätt väg om man är skoltrött eller inte orkar med matten, men längre fram Ja, finns inte Komvux riktigt utbyggt är det folkhögskola som återstår. Eivor Olofsson: Men då måste vi förändra våra kurser så att de passar framtidens studerande. Jag tror inte det är självklart att de allmänna kurserna behövs, i den form de har nu, utan nya varianter av dem. Tage Johansson: Men det är de ämnena som elever har hoppat över på yrkesgymnasiet som måste återtas. Eivor Olofsson: Jo, men då kanske de växlar mellan studier och arbete på ett annat sätt än nu. Studerar tre månader, jobbar tre månader. Studierna läggs upp på ett annat sätt. Tage Johansson: Ja, helst kanske de kommer på det medan de fortfarande jobbar. Innan de blir arbetslösa. Eivor Olofsson: Och då är det bra om vi kan träffa den här gruppen på deras arbetsplats. Kurser kan förläggas mellan kl. 4 och 8 på kvällen. Det är inget som säger att studier måste ske på dagtid, kvällstid eller på distans blir lika troliga alternativ. Då kan kursdeltagare även studera lördag-söndag. Carsten Magnusson: Det är mycket möjligt att det blir precis som du säger och det kan också gälla andra grupper, t.ex. pigga äldre människor som pensionerat sig och som inte fått den utbildning de varit intresserade av tidigare. Tage Johansson: Det är jätteroligt om vi kunde få tillbaka åldersspridningen. Nu har vi bara ungdomar som har hoppat av gymnasiet och naturligtvis en stor del invandrare med annan bakgrund på den allmänna kursen i vår filial i Stockholm. Carsten Magnusson: Det är ett stort tryck på vår skola från äldre som har lämnat arbetslivet. Vi har två endagars-kurser för den här målgruppen, de kommer en dag i veckan till skolan, men är fler än vi kan ta emot så vi måste säga nej till en del. Möter ni dem med flexibla kurser, är de intresserade av det? Carsten Magnusson: Vi har haft en sådan kurs, syftet med den var inledningsvis att få deltagarna att behärska modern teknik via telefon, sms, dataintroduktion etc. Men den här målgruppen är generellt mycket intresserade av kurser med fysiska träffar. Tage Johansson: Det tror jag också. De som står utanför arbetslivet har större behov av att träffas socialt. Det talar för fortsatta närstudier. Eivor Olofsson: Ja, närstudierna är det önskvärda i det fallet. Men det borde vara intressant för den gruppen att ha kommunikation på distans också. Det förutsätter givetvis att de kan hantera tekniken, annars blir de bara rädda för den. Men om vi ser tio år framåt de som blir pensionärer då är i hög grad teknikvana. Det är dags att avrunda samtalet. Är det några tankar kring framtiden för folkhögskolan ni avslutningsvis vill framföra? Carsten Magnusson: Ryktet om folkhögskolans död har alltid svävat över oss men vi har trots det varit invaggade i någon slags trygghet och inte på allvar tvingats att tänka i nya banor.
Men nu finns anledning att se verkligheten i vitögat och arbeta för de förändringar som blir nödvändiga. Jag är pessimistisk i tilltron till statsmakternas beredvillighet att framöver stödja folkhögskolorna i samma utsträckning som hittills. Så varje skola borde börja fundera på hur den överlever om tio år, hur ser skolan ut då, vad gör den då? Jobba aktivt för det, nu! I stället för att vänta på att krisen kommer. Tage Johansson: Krisen har faktiskt varit framme redan. Jag tror att de 400 miljoner kronorna kom i grevens tid. Många skolor var på fallrepet genom den urholkning som skett. År från år blev det sämre ekonomi överlag det finns undantag men ingen gick i konkurs. Om inte detta hänt nu hade vi haft konkurser om några år. Vi har alltid sagt att vi är så flexibla, så duktiga i olika projektsituationer. Vi har fått de uppdragen eftersom vi i förhållande till andra aktörer varit snabba och flexibla. Men frågan är om de möjligheterna kommer igen, nya SAGA-satsningar under andra former t.ex. I dagsläget är det tveksamt eftersom regeringen satsar så hårt på arbetslinjen. Tack för att ni tog er tid till detta spännande samtal och lycka till med fortsatta satsningar!