Varför en manusförfattare?

Varför en manusförfattare? Tove Frambäcks föredrag vid Centrum för dramatiks seminarium Att skapa en berättelse på Sjöhistoriska den 2 april 2012. på Naturhistoriska riksmuseet. Bakgrunden till valet att jobba med en manusförfattare Jag är skolad i teatern och har tagit med mig flera av de arbetssätt som jag tycker har fungerat bra i teaterproduktioner. Liksom Jesper Harrie ser jag flera beröringspunkter mellan dramatiken och utställningsmediet. Projektledare och utställningsproducent Tove Frambäck Om mig Jag har gjort publika produktioner i 20 år och har varit verksam som enskild konstnär, scenograf och utställningsproducent. Jag har ett dussin enskilda och samlingsutställningar bakom mig. I det konstsammanhanget fungerade jag också som curator och gjorde urval av konstnärer och verk. Vet ni vad det här är? Jo, det är en slags båt, en tavla med en gubbe, te, porslin och ett handskrivet papper ju. Var det allt? Som scenograf och kostymtecknare gjorde jag ett 15-tal olika iscensättningar; det var mest opera, både för barn och vuxna. Sedan 2005 arbetar jag på olika statliga museer i Stockholm. Först var jag på Historiska museet i några år sedan på Statens maritima museer och och nu är jag

Ostindiefararen Cronprinsen Adolph Friederich. Byggd på Stora Stadsvarvet, är 387 läster lång, har 27 kanoner och rymmer 140 man. Det seglade på Sydostasien mellan 1746-1754. Johan Grill var fortygets superkargör. Fartygets last bestod bland annat av te och porslin och ostindiefararens ägarfårhållanden reglerades i aktiebrev. Med denna typ av information har vi sett och ser fortfarande många utställningar utformade. Det finns en stark tradition att berätta om vad, när och var. Det ni får veta här är fakta om föremålen, bilden, personen. En viss sak, en viss tid och en viss person. Med vad säger det? Hos mig väcker det i alla fall många frågor. Vad är en ostindiefarare? Seglade mannen på bilden på fartyget? Hur fungerar ett aktiebrev? Vem var kapten på fartyget? Och så vidare... Fakta ger information om sakförhållanden som inte kan bestridas. Ja, det är bra, fakta ger precis information om konkreta ting. Fakta kan ge svar på många frågor, men det kan också ge upphov till många frågetecken. svarar inte på frågan varför. Och den skapar inte mening, meningsskapandet sker i berättandet, tror jag. Engagemang och vägen till besökaren Informationssamhället ställer stora krav på avsändaren för att budskapet ska nå fram. Museernas publika verksamheter konkurrerar ständig med andra aktiviteter som till exempel bio, tv, dataspel och sociala medier. Exemplen har det gemensamt att de alla har berättandet i fokus i en eller annan form. Till att börja med måste vi förpacka det på ett sätt så att det blir självlysande i bruset, annonser eller andra forum för sälj. Sen vill vi ju gärna att det ska bli en minnesvärd upplevelse som stannar kvar och som kanske berör och som kanske också svarar på en del frågor men också kanske väcker nya frågor. I någon form behöver vi hitta den där catchen som killar lite extra. Och ni vet, det kan vara ganska enkelt med (ursäkta Sjö) pirater, skatter, guld, äventyr och mysticism det lockar alltid. Men hur är det då med de övriga historierna? Jag menar dock att fakta inte räcker särskilt långt, nakna fakta skapar inte mening, den Identifikationen är för mig som producent det centrala: Berör det här mig? På vilket sätt kan det beröra? Kan du identifiera dig på ett sätt så att du blir påverkad? Vad ska

jag hitta för catch för att fånga dig, leda till intresse och så vidare. Det är en balansgång då det inte får bli det uppenbara, det som du redan vet kanske ifrågasättande, djupare förståelse eller större underhållning. När jag i någon mån identifierat mig med innehållet, leder detta till engagemang. Du känner igen dig det här berör och engagemanget växter. Det är klart, nyfikenhet spelar också en stor roll, så identifikation och nyfikenhet är viktiga ingredienser för engagemang. För att det inte bara ska bli det förväntade, (jag menar, eftersom du kan tänkas ha identifierat dig med sakfrågan och kanske redan är engagerad i den) eller det redan kända krävs, i mitt tycke, någon form av överraskning. Överraskningen bryter mönstret på det förväntade och är man skicklig kan det ge upphov till oväntade reaktioner i form av Vi museer har ett krav på oss att vara pedagogiska, vi förmedlar/kommunicerar vårt kulturarv och med vems röst återger vi den? Inte helt sällan behöver vi förmedla/ kommunicera grundkunskap (det går helt enkelt inte att förutsätta att våra besökare har koll på all historia) utan att skriva någon på näsan eller verka förmer. Att göra urval i innehåll och att välja form så att det hör ihop med den utvalda historien bidrar till att vi kan skapa begripliga sammanhang. Med begripliga och noggrant iscensatta sammanhang, så tror jag att vi i framtiden, och genom att utöka museernas kompetens, kan göra utställningarna angelägna och överraskande. Med intressan-

ta sammanhang blir de mer minnesvärda. Vanans makt Flera av oss utställningsproducenter har som default att det är vi som ska vara manusförfattaren (och det är klart att det är så på många mindre institutioner). Flera gånger har jag träffat utställningsproducenter som våndas inför uppgiften att skriva själva utställningstexten. Och det är ju dessutom inte direkt det enda en utställningsproducent/projektledare gör. Jag ser på min producentroll som att jämföra med teaterns regissör. Det vill säga hen gör val av innehåll, upplägg, infallsvinklar. Vad är meningskapande? Hur ska utställningsmediet verka på bästa sätt för att få fram berättelsen som jag har tänkt mig den? I min värld är producenten huvudansvarig för utformningen av utställningen, både innehållsligt och konstnärligt. ser olika ut under olika tider. När det gäller tekniska företeelser hör vi ofta att tekniken utvecklar sig. NEJ tekniken utvecklar sig inte. Människor hade, har och får nya behov och på så sätt förändras förutsättningar för hur teknik ska fungera. Vissa fartyg seglar i olika vatten och därpå följde olika krav. Till exempel vår ostindiefarare här i början seglade långt bort i vatten med fiender och hade på så sätt behov av att försvara sig. Fartygen var inte särskilt lastdryga med tanke på den stäcka de seglade, men det lönade sig ändå för att lasten kunde säljas med god marginal. De byggdes stora för att de skulle färdas långt, vilket innebar stor besättning med mycket mat och vapen. Lasten de fick med sig hem var bara ca 2/3 av hela lastutrymmet, resten behövdes för proviant. Att svara på frågan varför i en utställning utmanar föreställningen om utställningsmediet som statiskt. Den andra målsättningen var att jobba utifrån en berättelsemodell som sätter föremålen och berättelsen i gemensamt fokus och där berättelsen behöver olika stöd. Föremålen beskriver inget, de säger ingenting om de inte sätts in i en kontext. Kontexter kan naturligtvis se olika ut och i vårt fall ville vi att kontexten skulle sammanfalla med det vetenskapsperspektiv vi valt. På så sätt gjorde jag ett försök att sortera Varför varför? I Shipping & shopping var det främst två saker som var min huvudmålsättning. Det ena var att försöka svara på frågan varför. Varför allt möjligt, hur saker och ting hänger ihop med handelssjöfart. Som exempel kan jag ta varför olika fartyg

föremålen annorlunda mot hur vi varit vana att se utställningar om handelssjöfart. Allt som presenteras i rummet, såvida det är bilder, föremål, texter eller rummets formgivning skulle ha bäring på den tematiska berättelse som skulle förmedlas och på så sätt bli en del av dess sammanhang. Tillbaka till berättandet. Det är här berättandet och manusförfattaren kommer in för mig. Likväl som jag väljer en grön färg framför en blå och som på sitt sätt spelar sin roll som färg (det vill säga har ett egenvärde), så kan berättandet göras på olika sätt. I vårt fall med Shipping & shopping undvek vi att skriva utställningen som en deckargåta, utan förhöll oss strikt till den vetenskapsteoretiska linje vi valt. Med det valet kommer att man utsluter vissa andra berättelser, och jag tror att det faktiskt blir tydligare om man gör så. Berättandet, beroende på hur det berättas, kan förmera fakta om den placeras i vissa utvalda sammanhang. Det kan också ge spänning, väcka frågor utan att egentligen ställa dem. Bli politisk utan att skriva pamfletter. Hur berättandet ser ut hänger ihop med vilken vetenskapssyn, och/eller genre produktionen anlägger. I Shipping & shopping valde vi ett kollektivt handelsekonomsikt perspektiv och det utslöt en hel del frågeställningar. Manusförfattaren har verktygen och modet att kasta om, prova på ett annat sätt, börja i en annan ände är vi traditionellt gör i våra utställningar. Det är spännande, fräscht och omtumlande på ett positivt sätt, tycker jag. Personligen har jag grundläggande kunskap om hur en berättelse skapas, drivs och avslutas, men inte den djupare kompetens som jag ansåg behövas för att berätta handelssjöfartens berättelse. Vad de här föremålen och personerna är insatta i för berättelser kan ni själva få upptäcka i utställningen som är permanent för ca 10 år. Jesper Harrie går, i sitt föredrag, mer i detalj in på hur vi kan skapa en berättelse av rang. Tack för mig. Tove Frambäck Centrum för dramatik, www.centrumfordramtik.se