Vad kostar korten? Synliga och dolda kostnader för hushåll och handel

Vad kostar korten? Synliga och dolda kostnader för hushåll och handel Per Hortlund Andreas Svensson HUI RESEARCH AB, 103 29 STOCKHOLM. WWW.HUI.SE. INFO@HUI.SE.

Förord Handeln är sedan ett antal år tillbaka mitt i språnget från analoga till digitala betalningar. Från kontanter till kort. Mer än 70 procent av alla betalningar inom handeln görs idag med kort och prognosen visar att denna andel kommer att öka. Även om betalningar med kontanter kommer leva kvar under en överskådlig tid kommer detta betalningsalternativ fortsätta att minska. Vikten av att säkerställa att kortbetalningar är driftsäkra och kostnadseffektiva är en angelägenhet inte bara för handeln, restaurang- och hotellnäringen, kollektivtrafiken och andra branscher, utan också en avgörande fråga för konsumenten. Det är i högsta grad en fråga som berör en central samhällsfunktion som måste fungera och som måste fungera med rimliga kostnader. Att ta betalt med kort är en tjänst som erbjuds av ett fåtal leverantörer utan någon större konkurrens. De höga kostnaderna belastar såväl handeln som konsumenterna och innebär lägre marginaler och mindre kvar i hushållskassan. Betalningskostnaderna har ökat under de senaste åren och utvecklingen visar tydligt att så kommer det att fortsätta. Svensk Handel vill öka konkurrensen på betalmarknaden och pressa kostnaderna. Det gynnar företagen inom handeln, men även konsumenterna och i slutänden hela samhällsekonomin som fungerar bättre. En förutsättning för ökad konkurrens är att kostnaderna är synliga och prissättningen transparent. Det har under åren genomförts ett antal studier på betalningskostnader, men dessa studier har företrädesvis gjorts från bankvärlden. Med denna undersökning vill vi inom handeln göra en egen oberoende kartläggning av kortbetalningarna för att se hur kostnaderna belastar handlaren, konsumenten och i förlängningen samhället. Rapporten har till syfte att vara ett underlag i diskussionerna om framtidens betalningsinfrastruktur. Resultatet utifrån det stora antalet handlare som svarat på denna undersökning visar att det är en mycket angelägen fråga. Det bör också utifrån ett samhällsperspektiv, med konsumenten i fokus, vara en viktig fråga att Sverige har ett betalningssystem som är innovativt, säkert och kostnadseffektivt. Bengt Nilervall Betalansvarig, Svensk Handel

Innehåll Sammanfattning... 4 1. Bakgrund... 6 2. Betalningsväsendet i samhällsekonomin... 7 Låga transaktionskostnader viktiga för välståndet... 7 Höga transaktionskostnader leder till samhälleliga så kallade dödviktsförluster... 7 Kortbetalsystemets struktur... 9 Tidigare studier av kortavgifter... 11 3. Företagsundersökning... 12 3.2 Enkät... 12 3.3 Företagens kortkostnader... 17 Bankernas vinster på korthanteringen... 19 Hur stora är bankernas intäkter? SEB... 20 4. Beräkning av de totala kortkostnaderna för hushåll och handel... 22 5. Diskussion... 23 Bankernas oligopolställning... 23 Är bankerna de bästa betalningsförmedlarna?... 23 Bankernas kostnader för korthanteringen har sjunkit i och med IT men avgifterna har inte hängt med... 25 Mellanbanksavgifterna vår tids float?... 26 Nätverksargumentet att handeln bör missgynnas gäller inte idag... 27 Betalningssystemet utgör infrastruktur, vilket kräver transparens... 28 Referenser... 29

Sammanfattning 70 procent av betalningarna i handeln sker idag med kort. 1 Frågan om kortavgifternas storlek är därför en angelägen fråga för såväl handel som hushåll. För höga transaktionskostnader kan komma att begränsa handeln och hämma mindre företag på ett sätt som i förlängningen drabbar även konsumenterna i form av minskat utbud och högre priser. I denna rapport har vi därför sökt kartlägga de totala kostnaderna för kortbetalningar i handeln. Vi diskuterar även hur betalningssystemet kan förbättras. En enkät riktad till Svensk Handels medlemsföretag gav följande resultat. Medianföretaget har en genomsnittlig kortkostnad på 3,30 kronor per betalning. Kostnaden för bankkort/debetkort var 1,80 kronor per betalning och hela 10 kronor för betalningar med kreditkort. De totala kortkostnaderna för hushåll och handel uppgår till drygt 7 miljarder kronor per år, eller 1 500 kronor utslaget per hushåll. Endast 40 procent av dessa kostnader är synliga för hushållen, medan 60 procent är osynliga avgifter som betalas av handeln. Kortkostnaderna motsvarar 0,6 procent av omsättningen, 3,5 procent av förädlingsvärdet ( handelns BNP ) och 16 procent av rörelsemarginalen i handeln. Medan kreditkortsbetalningarna står för 20 procent av omsättningen i handeln utgör de 50 procent av kortkostnaderna. Företagen föredrar överlägset kortbetalningar framför kontanter med tanke på säkerhet, tidsåtgång, smidighet och kundtillfredsställelse (75 95 %). Ur kostnadssynvinkel föredrar en majoritet (60%) dock kontanter. 1 Se exempelvis Segendorff & Jansson (2012) och även denna studie. 4

En majoritet av handlarna anser att gränsen för när det inte lönar sig med kortbetalningar ligger mellan 50 150 kronor. 90 procent av företagen räknar kortavgifterna som en tio i topp-utgift. En majoritet av handlarna (80 %) anser att kreditkortsbetalningarna har ökat. 90 % svarar att de inte höjt priserna sedan det inte blev möjligt att ta ut en avgift för kreditkortsköp. Enligt vår bedömning tjänar bankerna minst en miljard kronor mer på korthanteringen än vad som är motiverat för att de skall kunna täcka sina kostnader. Det kan därför finnas skäl att se över hur kortavgifterna ska kunna sänkas till en samhällsekonomiskt rimlig nivå. En åtgärd i denna riktning vore att öka transparensen i korthanteringen. Kortavgifter bör vara synliga för dem som betalar dem och bankerna bör redovisa sina intäkter och kostnader för korten. Handlare bör också kunna ges möjlighet att lägga på kortavgiften på kreditkortsbetalningar. En ytterligare åtgärd bör definitivt vara att se över mellanbanksavgifternas roll. En vidare fråga är hur man skulle kunna öppna upp betalsystemet för andra aktörer än banker, för ökad transparens och konkurrens. Skulle andra företag än banker kunna erbjuda betaltjänster? Exempelvis har handels- och telekomföretag ofta en finansiell stabilitet som vida överstiger bankernas. Med nya aktörer skulle inte bara konkurrensen på betaltjänster öka; det skulle även kunna minska bankernas systemvikt och därigenom bidra till att öka den finansiella stabiliteten. 5

1. Bakgrund Betalningssystemet utgör själva blodomloppet i ekonomin. Ett effektivt betalningssystem med låga transaktionskostnader utgör en av de viktigaste förutsättningarna för en ekonomis utveckling och välstånd. I branscher såsom handel, besöksnäringar och transporter har det sedan en tid skett en övergång från betalningar med kontanter till betalningar med kort. Detta förlopp är i grunden positivt: kortbetalningar har möjligheten att sänka transaktionskostnader och samtidigt öka säkerheten i hanteringen. Om övergången från kontanter till kort skall bli samhällsekonomiskt nyttig och ytterst komma konsumenterna till godo är det emellertid nödvändigt att transaktionskostnaderna är låga. Om exempelvis besparingarna på kontanthanteringen inte leder till sänkta kortavgifter utan istället stannar som vinster hos banker och betalkortsföretag leder inte det till ökad samhällsnytta. Av dessa skäl är det angeläget att studera de verkliga kostnaderna för korthanteringen. Hos hushållen finns en medvetenhet om synliga kortavgifter men ingen uppfattning om storleken på de dolda avgifterna vid köptillfället. Saken kompliceras av att bankerna är ovilliga att lämna ut uppgifter om marginalerna på korthanteringen. Att beräkna storleken på de samlade kortavgifterna för hushåll och handel skulle därför hjälpa till att belysa frågor kring ett ändamålsenligt betalningsväsende. Rapporten fortsätter som följer. I avsnitt 2 diskuterar vi frågan om låga transaktionskostnaders betydelse ur nationalekonomisk synvinkel. Vi beskriver också kortbetalsystemets struktur. I avsnitt 3 redovisar vi resultaten från den enkät som riktat till Svensk Handels medlemsföretag. I avsnitt 4 beräknar vi de totala kortkostnaderna för hushåll och handel. I avsnitt 5 diskuterar vi hur kortbetalsystemet skulle kunna förbättras. 6

2. Betalningsväsendet i samhällsekonomin I detta avsnitt beskriver vi varför låga transaktionskostnader är viktiga för samhällsekonomin. Vi redogör också för betalningsväsendets funktionssätt. Låga transaktionskostnader viktiga för välståndet Hur skall jordens knappa resurser utnyttjas på ett för konsumenterna maximalt tillfredsställande sätt? En av nationalekonomins tidigaste lärdomar är att ett samhälle genom arbetsdelning och byte kan öka produktiviteten och därmed öka tillfredsställelsen för alla. Ett samhälle kan sägas utgöra ett bytesnätverk där varje människa tillverkar för andras behov, för att byta till sig varor och tjänster av andra för att tillfredsställa de egna behoven. Samordningen människor emellan sker genom att marknadssignaler, såsom priser och vinster, vägleder individer i deras ekonomiska beslut. Bytesnätverket kan dock bara fungera om transaktionskostnaderna är låga. I sin klassiska artikel The Nature of the Firm, ställer Ronald Coase (1937) frågan varför det finns företag. 2 Hans förklaring är att det beror på transaktionskostnader. Om transaktionskostnaderna är höga måste företag tillhandahålla alla tjänster inom det egna företaget istället för att köpa dem på marknaden. Låga transaktionskostnader gör istället att varor och tjänster kan köpas upp på marknaden snarare än att produceras inom företag. Det ger ökad specialisering och därmed ökad produktivitet och ökat välstånd. Låga transaktionskostnader gör det också möjligt för mindre företag att kunna agera på marknaden. Höga transaktionskostnader kan leda till en näringslivsstruktur med för lite specialisering och för få mindre företag. Höga transaktionskostnader leder till samhälleliga så kallade dödviktsförluster I debatten kring kortavgifter framförs det ofta att de leder till transfereringar från handlare/konsumenter till bankerna, men att dessa transfereringar inte påverkar de sociala 2 Coase R (1937) The nature of the firm, Economica, 4 (16), 386-405. 7

kostnaderna. Exempelvis anför Segendorff & Jansson (2012) 3 i Riksbankens nyliga undersökning just detta argument. Detta stämmer inte riktigt med ekonomisk teori. Enligt denna påverkar höga transaktionskostnader välfärden på två sätt. Enligt ekonomisk teori maximeras välfärden när priset gör att utbud möter efterfrågan. Detta förhållande illustreras i figur 1: Figur 1 Välfärdsöverskott vid jämvikt Vid jämviktspriset p* och kvantiteten q* möts utbuds- och efterfrågekurvorna. Det sammanlagda välfärdsöverskottet utgörs av de två trianglarna mellan kurvorna. Den övre triangeln tillfaller konsumenterna medan den nedre tillfaller handlarna. En transaktionskostnad kommer att lägga in en kil mellan vad konsumenten betalar och det som handlaren får i ersättning. Detta illustreras i figur 2: 3 Segendorff, Björn & Jansson, Thomas (2012) The Cost of Consumer Payments in Sweden. Sveriges Riksbank Working Paper Series, n. 262. 8

I figuren betalar konsumenterna priset p medan handlarna erhåller p. Transaktionskostnaden leder till en prishöjning för konsumenterna och en prissänkning för handlarna. Detta gör att kvantiteten sålda varor minskar från q* till q. Transaktionsavgiften leder till en överföring från handlare och konsumenter till bankerna som är lika med storleken på rektangeln. Välfärdsöverskottet för handlare och konsumenter minskar samtidigt med motsvarande yta. Transaktionsavgiften leder emellertid till en samhällelig så kallad dödviktsförlust lika med arean av den lilla triangeln. Denna samhällsförlust uppstår genom att handeln minskar. Omsättningsminskningen i handeln är något som drabbar såväl konsumenter som handlare. Kortbetalsystemets struktur Kort är till skillnad från kontanter ett elektroniskt betalningsinstrument som i sig självt inte representerar ett värde. För att genomföra en korttransaktion behövs en finansiell infrastruktur. En del av infrastrukturen har Visa och MasterCard byggt upp genom bland annat globala nätverk så som VisaNet och Banknet. Visa och MasterCard är ägare till respektive nätverk och för att ingå i nätverket måste aktörerna uppfylla nätverksägarnas krav. För att tillhandahålla privatpersoner och företag med kort behövs kortutgivare, i Sverige är dessa mestadels banker. Kortutgivarna är medlemmar eller ägare i ett internationellt kortsystem så 9

som Visa eller MasterCard. 4 Förutom ovanstående aktörer finns även icke-finansiella företag inom detaljhandeln som ger ut så kallade betalkort. En förenklad bild av kortbetalsystemet ges nedan. Figur 2 Kortsystemet: schematisk skiss Parterna i systemet är kortinnehavaren, kortutgivande bank, inlösande bank, handlaren samt kortnätverken (Visa och MasterCard med flera). Kortinnehavare är en juridisk eller fysisk person som uppfyller kortutgivarens villkor och därmed medges ett kort som är anslutet till ett kortnätverk så som Visa eller MasterCard. Kortinnehavaren betalar normalt en årsavgift på cirka 250 kronor till kortutgivande bank för att få tillgång till kortnätverket. Kortutgivande bank kan till exempel vara någon av Sveriges storbanker Nordea, Swedbank, SEB eller 4 Visa Europe drivs som en medlemsorganisation och ägs av 4 147 europeiska banker och finansiella institutioner. Visa Europe är delägare i Visa International och får därmed tillgång till det globala Visanätverket. Mastercard var tidigare en av bankerna medlemsägd organisation på samma sätt som Visa. Sedan 2006 är Mastercard ett börsnoterat bolag. Banker och finansiella institutioner är aktieägare i Mastercard och äger därmed rätten att ge ut kort. 10

Handelsbanken. När en korttransaktion genomförs får den kortutgivande banken en mellanbanksavgift från inlösande bank. Den inlösande banken tar å sin sida en serviceavgift från handlaren för korttransaktionen. Storleken på serviceavgiften beror på vilket avtal handlaren har med banken. Serviceavgifterna skiljer sig även åt om korttransaktionen genomförs med ett bankkort/debetkort eller kreditkort. Handlarens serviceavgift vid en debettransaktion är normalt en fast kostnad per transaktion. Vid en kreditkortsbetalning är serviceavgiften ofta uppdelad i en fast kostnad och en rörlig kostnad på cirka 1-3 procent av köpesumman. Tidigare studier av kortavgifter Riksbanken publicerade rapporten The Cost of Consumer Payments in Sweden i juni i år. Rapporten, författad av Björn Segendorff och Thomas Jansson på Riksbanken, söker skatta de samhälleliga och privata kostnaderna för betalningar från konsument till företag (P2B) i Sverige. Rapporten baseras på bland annat data från banksektorn, intervjuer med 11 detaljhandelsföretag samt telefonintervjuer med hushåll. Författarna skattade den totala sociala kostnaden av betalningar (kortbetalningar och kontanter) till 0,68 procent av BNP, vilket i en internationell jämförelse är lågt. Författarna skattade kortavgiften på bankkort/debetkort till 1 krona per transaktion, samt 8,40 kronor per transaktion för kreditkortsbetalningar. Man beräknade även att den totala samhälleliga kostnaden för kortbetalningar uppgick till drygt 6 miljarder kronor per år (oberäknat tidskostnader). Författarna kom även fram till tröskelvärden (threshold transaction values) då kontanter är att föredra framför bankkort/debetkort och kreditkort ur ett samhällsperspektiv. Enligt författarna är tröskelvärdet för bankkort/debetkort 20 kronor och för kreditkort 450 kronor. Andra tidigare studier är bland annat Bergman m fl (2007), Guibourg och Segendorff (2007) och Danmarks Nationalbank (2012). Kännetecknande för dessa är att man försöker skatta de sociala kostnaderna för betalningar, d v s reala kostnader i form av utnyttjade resurser. Transfereringar anses inte ge upphov till reala kostnader i dessa studier. Vidare bygger resultaten ofta på att man noggrant utfrågar banker medan svaren från detaljhandlare är relativt underrepresenterade. 11

3. Företagsundersökning I detta avsnitt redogör vi för den enkätstudie som HUI genomfört bland Svensk Handels medlemsföretag. Sammanlagt 6 000 företag tillfrågades. 1 200 företag svarade delvis på enkäten. Det erhölls omkring 500 högkvalitativa svar. Totalt ställdes 16 frågor. Den höga svarsfrekvensen torde vara unik för denna typ av undersökning. Bland de som studerat kortavgifterna är det erkänt svårt att erhålla bra data från företag om deras kortavgifter. Riksbankens senaste undersökning grundar sig exempelvis på svar från 11 detaljhandelsföretag. 3.2 Enkät Lagen om betaltjänster trädde i kraft den 1 augusti 2010 och förbjöd handlare att ta ut en avgift av den som betalar med kort. Vi frågade därför handlarna om de höjt priserna på grund av lagändringen. Totalt svarade 526 handlare och hela 89 procent av dem svarade att de inte höjt priserna. Eftersom handlarna inte får ta ut avgift vid kortbetalning aktualiseras frågan vid vilken köpesumma som handlarna anser det ej lönsamt att ta emot betalning med kort. Totalt svarade 425 handlare på frågan och för 60 procent av de svarande låg gränsen för när det lönar sig att ta emot kort på mellan 50 och 150 kronor: 12

Diagram 1 Ej lönsamt med kortbetalning 35% 30% 25% 28% 31% 31% 20% 15% 10% 10% 5% 0% 1-49 kr 50-99 kr 100-149 150 > kr Avgiften för kortbetalning är för flertalet handlare en rörlig kostnad som stiger när fler kunder handlar i butiken. På frågan vilken ranking kortavgifter har i förhållande till andra utgifter svarade totalt 364 handlare. Hela 21 procent av handlarna rankar kortkostnaderna som den femte största utgiften, vilket påvisar angelägenheten. Så många som 89 procent av handlarna rankar kortkostnaderna som en topp tio-utgift. 13

Diagram 2 Kortavgifterna rankas av de flesta som den 5 9 största utgiften 60% 55% 50% 40% 30% 20% 20% 16% 10% 8% 0% 1-4 5-9 10-14 15 > 14

Kontant- och kortbetalning skiljer sig åt vad gäller kostnad, säkerhet, smidighet, tidsåtgång och kundtillfredsställelse. Från tidigare undersökningar är det känt att korten föredras av en överväldigande majoritet av handlarna ur säkerhetssynpunkt. I den här undersökningen framgår att korten föredras även ur andra aspekter. Så många som 59 procent av handlarna föredrar visserligen kontantbetalning framför kortbetalning med avseende på kostnaderna. När det gäller smidigheten svarade dock hela 92 procent att de föredrar kortbetalning framför kontantbetalning. Handlarna föredrar även kortbetalningar när det gäller tidsåtgång. En stor majoritet, 77 procent, svarade att de föredrar kort. Kundtillfredsställelse är även det en viktig fråga och hela 95 procent svarade att de föredrar kort framför kontanter. Korten föredras således framför kontanter ur alla aspekter men kostnaderna anses vara högre för kortbetalningar. Diagram 3 Kort eller kontant med avseende på 100% 92% 95% 80% 77% 60% 40% 20% 41% 59% 8% 23% 5% Kort Kontant 0% 15

En korttransaktion i en butik genomförs vanligtvis med antingen ett bankkort/debetkort eller kreditkort. Ett bankkort/debetkort är kopplat till ett konto hos kortutgivande bank och vid en transaktion dras pengarna direkt från kontot. Ett kreditkort är förenat med en kredit hos kortutgivande bank där konsumenten betalar ränta, vanligtvis efter ett förutbestämt datum. Kreditkort är ofta förenade med poängsystem av olika slag, samt med reseförsäkringar och garantier. I diagrammet nedan redovisas försäljning och kortkostnad fördelat på bankkort och kreditkort. Handlarna i undersökningen svarade att 80 procent av korttransaktionerna sker med bankkort. Att bankkorten står för en stor andel av försäljningen förefaller naturligt då det finns fler bankkort än kreditkort. På frågan om hur kortkostnaden fördelas på bankkort och kreditkort svarade handlarna att kreditkorten står för hälften av kortkostnaderna. Diagram 4 Bankkort och kreditkort 100% 80% 80% 60% 40% 50% 50% 20% 20% 0% Försäljning Kostnad Bankkort Kreditkort 16

I ovanstående diagram kunde vi utläsa att kreditkorten står för hälften av kostnaderna men utgör en femtedel av transaktionerna. I diagrammet nedan presenteras handlarnas syn på om andelen kreditkortsbetalningar ökat eller minskat under de senaste fem åren. Så många som 79 procent av handlarna anser att kreditkortsbetalningarna har ökat under de senaste fem åren. Diagram 5 Kreditkortsbetalningar 100% 80% 79% 60% 40% 20% 0% 19% 2% Oförandrad Minskat Ökat 3.3 Företagens kortkostnader Hur stora är då handelsföretagens kostnader i kronor per korttransaktion? Tabellen nedan visar medianföretagets kostnader. För den sammanlagda kortkostnaden per transaktion redovisas även medelvärdet (där kortkostnaderna viktats med företagens storlek i omsättning). Det kan vara intressant att jämföra vår undersökning med den som Riksbanken (Segendorff & Jansson 2012) nyligen genomfört, varför resultaten av denna redovisas i samma tabell: 17

Tabell 1 Kortkostnader i Sverige 2011 enligt HUI och Riksbanken HUI: median Riksbanken Per transaktion: bankkort 1,80 1,00 Per transaktion: kreditkort 10,00 8,40 Per transaktion: 3,30 (medelvärde: 2,10 3,10) Per transaktion: dagligvaror 1,60 Per transaktion: sällanköp 4,20 Kortbetalningarnas andel av 70 % 72 % omsättningen Kreditkortens andel av 20 % 18 % kortbetalningarna (värde) Kreditkortens andel av kortkostnaderna 50 % 60 % Medianföretaget hade i undersökningen en kortkostnad på 1,80 kronor per debetbetalning. För kreditkortsbetalningar var kostnaden 10 kronor. Medianföretagets genomsnittliga kortkostnad (debet- och kreditbetalningar) var 3,30 kronor. Medelvärdet för samtliga företag i undersökningen var 3,10, alltså något lägre. Kortkostnaderna var lägre i dagligvaruhandeln än de var i sällanköpsvaruhandeln. I dagligvaruhandeln betalade medianföretaget 1,60 kronor per transaktion medan motsvarande summa i sällanköpsvaruhandeln var 4,20 kronor. Kortbetalningarna svarade för omkring 70 procent av omsättningen i detaljhandeln således det klart dominerande betalningsmedlet. Vidare finns en markant skillnad mellan kreditkortens andel av betalningarna och deras andel av kortkostnaderna. Medan kreditkorten, enligt enkäten, står för 20 procent av omsättningen står de för 50 procent av kortkostnaderna. Jämför vi resultaten med de från Riksbankens undersökning finner vi att de ligger förvånansvärt nära varandra. Den enda märkbara skillnaden är att kostnaden för bankkort/debetkort är omkring 1 krona högre i vår undersökning jämfört med i Riksbankens. En förklaring kan vara att Riksbankens undersökning studerar 11 riktigt stora detaljhandlare med en omsättning på mellan 90 miljoner och 20 miljarder kronor. I vår undersökning studeras omkring 500 företag med en medianomsättning på omkring 10 miljoner kronor. Att kostnaderna för bankkort/debetkort är högre för mindre handlare verkar rimligt. 18

Hur mycket motsvarar en kortkostnad på 3 kronor per transaktion i aggregerade termer? I Tabell 2 redovisas kortkostnaderna som andel av omsättning, förädlingsvärde och rörelsemarginal. Tabell 2 Handelns kortkostnader som andel av omsättning, förädlingsvärde och rörelsemarginal Som andel av omsättningen 0,6 % Som andel av förädlingsvärdet ( handelns BNP ) 3,5 % Som andel av rörelsemarginalen 16 % Not: Förädlingsvärdet antas vara 20 procent av omsättningen och rörelsemarginalen 3,8 procent. Kortkostnaderna står för 0,6 procent av omsättningen i handeln. Som andel av förädlingsvärdet är siffran 3,5 procent. Denna siffra kan jämföras med Riksbankens uppskattning av kortkostnadernas andel av BNP. De skattar denna andel till 0,6 procent (inklusive kontantkostnader). Kortkostnaderna som andel av handelns BNP är således väsentligt högre. Vidare utgör kortkostnaderna omkring 16 procent av rörelsemarginalen i handeln. Bankernas vinster på korthanteringen I Riksbankens undersökning redovisas storleken på de sociala kostnaderna för korthanteringen. Enligt Riksbankens undersökning går bankerna 230 miljoner kronor back på bankkorthanteringen. Man gör samtidigt en vinst på 650 miljoner kronor på kreditkortshanteringen. Bankerna gör därmed en sammanlagd vinst på 410 miljoner kronor på korthanteringen. Enligt vår undersökning tjänar bankerna ungefär en krona mer per kortbetalning jämfört med vad de gör i Riksbankens undersökning. Antalet kortbetalningar skattas vidare till 1,6 miljarder stycken per år. En krona mer per korttransaktion skulle således resultera i 1,6 miljarder kronor per år i ökade intäkter. Denna siffra kan dock vara överdriven då vår undersökning behandlar kostnaderna för mindre företag. Enligt SCB:s omsättnings- och företagsstatistik står företagen med mer än 200 miljoner kronor i omsättning för drygt hälften av omsättningen i detaljhandeln. När vi räknat fram medelvärdet för kortkostnaderna har vi visserligen viktat 19

med företagens omsättning (det största företaget hade 4 miljarder i omsättning i vår undersökning). Ändå är det rimligt att tro att de riktigt stora företagen är underrepresenterade i vår undersökning. Det kan därför vara rimligt att vikta undersökningarna hälften-hälften, där Riksbankens siffra står för kortkostnaden för storföretagen och HUI:s siffra står för kostnaden för de mindre företagen. Den genomsnittliga kortkostnaden skulle då bli 2,60 kronor per transaktion. Bankernas vinster skulle då vara omkring 800 miljoner kronor högre än de som Riksbanken redovisar. Sammantaget förefaller det inte orimligt att bankernas intäkter på korten uppgår till en miljard utöver vad som krävs för att täcka deras kostnader. Resonemanget ovan sammanfattas i denna tabell: Tabell 3 Bankernas vinster från korthanteringen Bankernas vinst på bankkorten (RB) 230 Mkr Bankernas vinst på kreditkorten (RB) 650 Mkr Nettoresultat 410 Mkr Antal korttransaktioner i ekonomin 1,6 miljarder Skillnad mellan HUI:s och RB:s skattning av kortavgift 1 kr Storföretagens (+200Mkr) andel av omsättningen (SCB) 50 % RB:s underskattning av bankernas 800 Mkr vinster Bankernas totala övervinst på korten 1210 Mkr Hur stora är bankernas intäkter? SEB Beräkningen av kortavgifternas storlek försvåras av att bankerna inte vill uppge sina intäkter för korthanteringen. Detta är olyckligt. Betalsystemet ses som en del i samhällets infrastruktur. Det vore därför önskvärt att bankernas intäkter och kostnader för korthanteringen är transparenta. Den enda av de stora bankerna som redovisar intäkter för korthanteringen är SEB. Enligt deras senaste årsredovisning utgör korten 28 procent av intäkterna, men 39 procent av vinsten för kort- och kontorsrörelsen. Korthanteringen är således väsentligt lönsammare än den övriga kontorsrörelsen. Medan kontorsrörelsen har en vinstmarginal på 23 procent har korthanteringen en vinstmarginal på 38 procent. Korten genererade en vinst på en miljard kronor år 2011. Om korten skulle ha haft samma vinstmarginal som den övriga 20

kontorsrörelsen skulle vinsten ha blivit omkring 400 miljoner kronor lägre. Dessa 400 miljoner kan eventuellt ses som övervinster som kommer banken tillgodo genom att kortavgifterna är för höga. Givet att korten är lika lönsamma i andra banker skulle banksystemets övervinster på korten uppgå till 1,5 2 miljarder kronor per år (beroende på SEB:s marknadsandel). Räkneexemplet kan anses grovt. Problemet är att så länge bankerna inte öppet redovisar sina intäkter blir det svårt att bedöma de verkliga intäkterna och kostnaderna av korthanteringen. Ökad transparens är därför önskvärd. 21

4. Beräkning av de totala kortkostnaderna för hushåll och handel Vi vill nu beräkna de totala kortkostnaderna för hushåll och handel. De totala kostnaderna för korthanteringen är dels synliga, dels osynliga. För hushållens del är de synliga kortkostnaderna de årsavgifter som de betalar till bankerna. Osynliga avgifter är dels näringsidkarnas avgifter till bankerna, dels deras utgifter för kortterminaler, betalväxlar och annat. Man brukar räkna med att dessa kostnader på sikt delvis övervältras på konsumenterna i form av högre priser. 5 SCB räknar med att det finns 4,7 miljoner hushåll i Sverige. Baserat på denna undersökning såväl som Riksbankens blir de totala kortkostnaderna för hushåll och handel dessa: Tabell 4 De totala kortkostnaderna för hushåll och handel Totala kostnader (mkr) Per hushåll (kronor) Hushållens kortavgifter 2 800 600 Handelns kortavgifter 3 200 700 Handelns fasta avgifter 1 000 200 Summa 7 000 1 500 De totala kortkostnaderna uppgår till 7 miljarder kronor per år. Av dessa är 40 procent synliga kostnader i form av årsavgifter till bankerna. Dessa utgifter uppgår till 2,8 miljarder kronor per år, eller 600 kronor per hushåll. 60 procent av kortkostnaderna är dolda för hushållen. De dolda kostnaderna uppgår till 4,2 miljarder kronor, eller 900 kronor utslaget per hushåll. Av dessa är det mesta avgifter till bankerna. Utslaget per hushåll uppgår de totala utgifter för korthanteringen till 1 500 kronor per år. 5 Det finns inga direkta studier på hur stor del av kortkostnaderna som övervältras på konsumenterna. I närliggande s k pass-through studier över hur exempelvis växelkursförändringar påverkar handeln brukar man räkna med att 75 80 procent av en växelkurshöjning förs över på konsumenterna i form av högre priser. Dessa tal skulle kunna vara representativa även för hushållens andel av de rörliga kortavgifterna. 22

5. Diskussion Kortbetalningssystemet är inte gratis att driva och avgifter är ofrånkomliga. Frågan är snarare om avgifterna är rimliga. Befinner de sig på en samhällsekonomiskt lämplig nivå? Ovan framfördes att kortavgifterna till bankerna sammanlagt är en miljard kronor högre än vad som krävs för att de skall kunna täcka sina utgifter för korthanteringen. Här vill vi diskutera några skäl till varför kortavgifterna är för höga och några förslag till hur de skulle kunna sänkas. Bankernas oligopolställning Bankmarknaden brukar ofta beskrivas som en oligopolmarknad. De fyra stora bankerna, Nordea, Swedbank, Handelsbanken och SEB, står tillsammans för runt 70 procent av bankernas omsättning. Storbankernas starka ställning är till inte ringa del en följd av statliga regleringar. Bankerna hade tidigare statligt monopol på all form av inlåning från allmänheten. Sedan 1998 kan även andra företag ta emot inlåning. Bankerna äger dock fortfarande monopol på konton från vilka man kan göra betalningar. Då varje individ och varje företag måste ha ett transaktionskonto ger detta bankerna en mycket stark ställning på finansmarknaderna. Storbankernas avgörande roll i betalningssystemet gör i sin tur att de anses systemviktiga, det vill säga att de inte kan tillåtas gå omkull. Alla hushåll och alla marknadens aktörer vet idag att storbankerna aldrig kommer att tillåtas gå under. Människor vet att en krona på banken är säker: i sista hand kommer staten alltid att gå in och garantera insättarnas pengar. Detta stärker ytterligare storbankernas ställning på finansmarknaden. En ond cirkel kan sägas ha uppstått där statliga privilegier har lett till oligopoltendenser, vilket har lett till ökad finansiell sårbarhet som har krävt ytterligare statliga garantier. Oligopoltendenserna öppnar också upp möjligheter för höga priser på transaktionstjänster. Är bankerna de bästa betalningsförmedlarna? I ljuset av resonemanget ovan kan man fråga sig om bankerna verkligen är de företag som är bäst lämpade att tillhandahålla betalningstjänster. Bankerna är till sitt väsen finansiella intermediärer. De lånar in pengar för att sedan låna ut dem. Nästan per definition kommer bankerna därför att vara högt skuldsatta. Ofta omvandlar de kort inlåning till lång utlåning. 23

Banksektorn anses därför vara sårbar och instabil. Detta är ytterligare en anledning till att bankerna ges statliga garantier i form av insättningsgarantier, likviditetsstöd från Riksbanken, och en implicit statlig garanti att aldrig gå omkull. Är det motiverat att ge denna typ av företag monopol på betaltjänster? Skulle inte andra aktörer exempelvis handelsföretag, telekomföretag eller andra kunna tillhandahålla betalningstjänster? Historiskt har banker inte haft monopol på betalningstjänster. Bankerna själva har historiskt ofta börjat som just handelsföretag vilka sedan gått över till att bedriva bankverksamhet. I diagrammet nedan visas soliditeten hos de största bankerna och de största handels- och telekomföretagen i Sverige. Diagram 6 Soliditet hos några banker, detaljhandlare och telekomföretag, 2011 80 70 60 50 40 30 20 10 0 Medan bankerna har en soliditet på 4 5 procent har detaljhandlare som H&M och Ikea en soliditet på 60 70 procent. Telia är ett företag med eget kapital i storlek med bankernas men som, till skillnad från dessa, äger en soliditet på 50 procent. Bankernas låga soliditet har gjort 24

att de har blivit till världens problembarn. 6 En viktig förklaring till den nuvarande krisen i EU är att tyska och franska banker har lånat ut pengar till sydeuropeiska stater. Då regeringarna inte kan betala igen lånen och banker såsom Deutsche Bank har en soliditet på 2 procent har hela EU hamnat i gungning. Är det motiverat att ge de minst solida företagen monopol på betalningar? Bankernas kostnader för korthanteringen har sjunkit i och med IT men avgifterna har inte hängt med För tjugo år sedan var kortbetalningar förknippade med höga kostnader. Kortbetalningarna innebar en tidsödande fysisk hantering av slipar och Babskvitton. Det var därför motiverat att ta ut höga avgifter för att kostnadstäcka hanteringen. Denna hantering har emellertid försvunnit. Kortbetalningar registreras idag blixtsnabbt och elektroniskt. Kortbetalningarna innebär idag i princip att dataservrar automatiskt skickar några e-mail till varandra. Då realkostnaderna sjunker borde normalt konkurrensen göra att även avgifterna sjunker. Den oligopolartade bankmarknaden har emellertid gjort att avgifterna gentemot handlarna inte har sjunkit i takt med kostnadsminskningarna. Av samma skäl är det svårt att motivera de höga procentavgifterna på kreditkortsköp. De höga avgifterna motiveras av bankerna med att de står för kreditrisken handlaren får betalt direkt och bankerna tar smällen om konsumenten inte kan betala. Frågan är emellertid om storleken på kortavgiften (typiskt över 1 procent av köpesumman) är motiverad med hänsyn till riskernas storlek. Den här typen av masskonsumentkrediter är extremt försäkringsbara: genom att risken sprids ut över många miljoner köp kan bankernas riskkostnader drastiskt minskas. Bankernas risker på kreditkortsbetalningar torde vara minimala. En avgift på 1 procent innebär grovt att var hundrade betalning skulle sluta i icke-betalning från konsumenten en andel som förefaller orealistisk. Riskkostnaderna för kreditkortsköp borde uppgå till högst någon tiondels procent av köpesumman, vilket skulle göra kreditkortsavgifterna minst tio gånger för höga. 6 Bankernas soliditet har under efterkrigstiden mer än halverats, vilket gjort att dagens bankkriser är betydligt allvarligare än kriserna under 1920- och 1930-talen. Se Hortlund (2005, ss. 48 49). 25

Mellanbanksavgifterna vår tids float? När man studerar kortavgifternas källor verkar de så kallade mellanavgifterna den avgift som betalas av den inlösande banken till den utgivande spela en viktig roll. Mellanavgifterna var säkerligen motiverade för tjugo år sedan då kortbetalningar var förknippade med en dyrbar fysisk hantering. Frågan är om de i dagens datoriserade betalsystem har överlevt sig själva. Mellanbanksavgifterna innebär avgifter för överföringar bankerna emellan. Överföringarna sker omedelbart och bankerna har därför slopat avgifterna för liknande överföringar mellan bankkonton via nätet. Bankerna tjänar heller inte längre pengar på den float som tidigare uppstod när transaktionerna inte skedde omedelbart. Konkurrensverket har gett ut en rapport avseende mellanbanksavgifternas betydelse för konkurrensen (Mellanbanksavgifter i betalsystem, 2009). Rapporten, författad av fil dr Karl Lundvall och fil dr Niklas Strand vid Copenhagen Economics, belyser effekterna av mellanbanksavgifter. Författarna presenterar forskningsresultat över sambandet mellan mellanbanksavgifterna och serviceavgifternas storlek. Flertalet av studierna visar teoretiskt såväl som empiriskt att lägre mellanbanksavgifter ger lägre serviceavgifter: 26

Tabell 4 Forskningsresultat över sambandet mellan mellanbanksavgifter och serviceavgifter Författare En lägre mellanbanksavgift ger lägre serviceavgift Intäkter på ena sidan förs över till den andra ( vattensängseffekt ) Teoretiskt/ Empiriskt Carbó Valverde et al (2009) Ja Starkt Empirisk RBA (2008) Ja Starkt Empirisk Frankel & Shampine (2006) Ja, beror på Starkt Teoretisk konkurrens Weiner & Wright (2005) Ja Ja Empirisk Arruñada (2005) - Starkt Empirisk Rochet & Tirole (2003) Ja Ja Teoretisk Gans & King (2003) Ja Ja Teoretisk Wright (2003) Ja Ja Teoretisk Schmalensee (2002) Ja - Teoretisk Studierna visar entydigt att mellanbanksavgifterna förklarar huvuddelen av serviceavgifternas storlek. Sänkta eller slopade mellanbanksavgifter skulle därför kunna minska kortkostnaderna i handeln, vilket också skett i många länder. Nätverksargumentet att handeln bör missgynnas gäller inte idag I tidigare studier av kortkostnader har man varit medveten om att handlarna har fått stå för en oproportionerligt stor del av kortavgifterna. Detta har i studierna också motiverats som riktigt av teoretiska skäl. I Konkurrensverksrapporten framförs argumentet att lägre mellanbanksavgifter inte självklart behöver ligga i konsumenternas intresse. Anledningen är att de finns nätverkseffekter: konsumenterna tjänar på att så många affärer som möjligt tar emot kort. Affärerna tar emot kort bara om konsumenterna är beredda att betala med kort. Eftersom handlarna kan anses ha större betalningsvilja att betala kortavgifterna än vad konsumenterna har, har det varit motiverat att missgynna handlarna och låta dem stå för kortavgifterna. Med detta argument har man motiverat höga mellanbanksavgifter (som innebär att den inlösande bankens kostnader täcks av handlarna via mellanbanksavgiften). Av detta skäl har även kortföretagen MasterCard och Visa på EU-nivå lyckats driva igenom ett förbud för näringsidkare att lägga avgifter på kortbetalningar, exempelvis på kreditkortsbetalningar över en viss summa. 27

Nätverksargumentet var kanske giltigt för tjugo år sedan då kortbetalningarna befann sig i sin vagga och systemet höll på att byggas upp. Idag har emellertid alla som har ett bankkonto också tillgång till ett betalkort. Denna studie och även Riksbankens visar att 70 procent av alla betalningar idag sker med kort. I stort sett alla affärer och restauranger tar idag emot kort. Nätverket är således idag så utvidgat som det kan bli och den så kallade nätverksexternaliteten föreligger inte längre. Kortavgifterna bör därför idag avspegla marginalkostnaderna i alla led. Av detta följer dels att alltför höga mellanavgifter inte bör tolereras. Vidare är det inte motiverat att förbjuda näringsidkare att ta ut avgifter på exempelvis kreditkortsbetalningar. Detta förbud är idag extra omotiverat i och med att Riksbanken bedömer att kreditkortsbetalningar är samhällsekonomiskt mer effektiva än kontanter om köpesumman överstiger 450 kronor. För bankkort är tröskelvärdet 20 kronor, men denna summa är säkerligen för låg för medianföretaget. Ur samhällsekonomisk synvinkel vore det optimalt om näringsidkare tilläts ta ut avgifter för kreditkortsbetalningar under 450 kronor. Betalningssystemet utgör infrastruktur, vilket kräver transparens Ur samhällsekonomins synvinkel vore det önskvärt om transparensen i betalningssystemet ökade. För att marknadsekonomin ska kunna fungera krävs det att kostnader är synliga för dem som bär dem. På så vis kan ekonomins aktörer fatta rationella beslut. Vidare är det önskvärt för konkurrensen att intäkter och kostnader är synliga. Synliga avgifter gör att företag kan priskonkurrera med varandra. Synliga intäkter och kostnader gör att företag kan etablera sig och tävla om konsumenternas gunst. Synliga avgifter innebär att de som i förlängningen betalar en avgift också är medvetna om att de betalar den. Synlighet innebär också att bankernas intäkter och kostnader för korthanteringen klart redovisas. Transparensen är extra viktig i och med att betalningssystemet har karaktären av infrastruktur. Betalningssystemet anses vara en samhällsangelägenhet. Det är just av detta skäl som bankerna ges statliga garantier för sin verksamhet och det unika privilegiet att gentemot allmänheten erbjuda transaktionskonton. Motprestationen bör då rimligen vara att bankerna klart redovisar sina kostnader och intäkter för detta samhällsuppdrag för att på så vis möjliggöra att avgifterna hålls på en konkurrensmässigt rimlig nivå. 28

Referenser Bergman, Mats, Guibourg, Gabriella & Segendorff, Björn (2007) The Cost of Paying Private and Social costs of Cash and Card Payments. Sveriges Riksbank Working Paper Series, No. 212. Coase, Ronald (1937) The nature of the firm, Economica, 4 (16), 386-405. Danmarks Nationalbank (2012) Costs of payments in Denmark. Guibourg, Gabriella & Segendorff, Björn (2007) A note on the price- and cost structure of retail paymentservices in the Swedish banking sector 2002.) Journal of banking and finance, 31, 2817 2827. Hortlund, Per (2005) Studies on Swedish Banking 1870 2001. EFI, Handelshögskolan i Stockholm. Doktorsavhandling. Konkurrensverket (2009) Mellanbanksavgifter i betalsystem. Segendorff, Björn & Jansson, Thomas (2012) The Cost of Consumer Payments in Sweden. Sveriges Riksbank Working Paper Series, n. 262. 29