Regeringsuppdrag till FI: bankernas serviceavgifter

Transkript

1 Finansdepartementet FI Dnr Stockholm Finansinspektionen P.O. Box 6750 SE Stockholm [Sveavägen 167] Tel Fax finansinspektionen@fi.se Regeringsuppdrag till FI: bankernas serviceavgifter Finansinspektionen har fått i uppdrag 1 av regeringen att redovisa de avgifter som bankerna tar av näringsidkare/säljföretag när deras kunder använder betalkort. Sammanfattning De banker (kortinlösare) som FI undersökt har alla en likartad modell för sina avgiftsstrukturer men avgiftsnivåerna varierar, bland annat beroende på typ av kort, snittbelopp per kortköp och säljföretagets totala affärsrelation till banken. Eftersom avtalen mellan kortinlösare och säljföretag i regel alltid sluts på individuell nivå kan storleken på serviceavgifterna variera kraftigt. Detta medför bland annat att Finansinspektionen endast ungefärligen kan uppskatta avgiftsnivåerna. För bankkort är serviceavgiften oftast konstruerad som ett fast belopp per transaktion och FI uppskattar att den ligger på cirka 1,70 kronor. För betal- och kreditkort utgörs avgiften i regel av en fast del (per transaktion) och en rörlig del (en procentsats av köpesumman). FI uppskattar att denna serviceavgift uppgår till cirka 17 kronor per transaktion. På vissa håll kan FI se indikationer på att serviceavgifterna är på väg nedåt eftersom några banker slutit ramavtal med branschorganisationer (bl.a. Nordea och Svensk Handel respektive Handelsbanken och Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare). Dessa ramavtal förutsätter till stor del att korttransaktionerna sker genom EMV, som är en ny och mer säker standard för kort som betalningsmedel. Lägre serviceavgifter kan bidra till att kortanvändningen ökar på bekostnad av 1 Se Finansinspektionens regleringsbrev för budgetåret 2006, dnr Fi2005/383 m.fl. 1(8)

2 kontanthanteringen. Mindre kontanter i omlopp minskar säkerhetsriskerna och kostnaderna för kontanthanteringen. En viktig faktor för prisbildningen är konkurrensen. Inom EU pågår ett omfattande arbete rörande konkurrensen på kortmarknaden. Det finns anledning att bevaka utfallet av dessa ansträngningar. FI:s uppdrag Finansinspektionen har i uppdraget valt att tolka uttrycket betalkort såsom synonymt med kontokort, dvs. ett något vidare begrepp än enbart betalkort. FI har fokuserat på kort som är vanligt förekommande på den svenska kortmarknaden och därmed även vanligt förekommande i bankernas avtal med säljföretagen. Finansinspektionen har valt att inrikta sig på bankkort (debetkort) respektive betal- och kreditkort i generella fyrpartssystem. FI:s redovisning av avgifterna avser de transaktionsrelaterade s.k. serviceavgifterna som säljföretagen betalar till inlösande bank vid transaktioner i betalningsterminal 2 hos säljföretaget. Finansinspektionen har samrått med Konkurrensverket och Konsumentverket och själva redovisningen bygger på enkätsvar från sex banker som erbjuder inlösenavtal på den svenska kortmarknaden: FöreningsSparbanken (Babs), Handelsbanken, Nordea, SEB (Euroline) 3 samt sparbankerna Finn och Gripen. Avtalsförhållanden och aktörer på kortmarknaden Transaktioner med kontokort förutsätter flera olika aktörer och avtalsrelationer dem emellan. De aktörer som ingår är kortutgivare, kortinlösare, säljföretag och kortinnehavare. På övergripande nivå brukar man skilja mellan trepartsrespektive fyrpartssystem. I ett trepartssystem ingår kortutgivare/inlösare, kortinnehavare och säljföretag. Kortutgivaren har ett avtal med kortinnehavaren om villkoren att använda kontokortet och om betalning av den skuld som uppkommer för kortinnehavarens del när kortet används. Kortutgivaren har också, i sin egenskap av inlösare, ett avtal med säljföretaget om villkoren att ta emot kortet som betalningsmedel och villkoren för att betala ut likvid till säljföretaget. Kortinnehavaren och säljföretaget har avtal om själva köpet. I ett trepartssystem är kortutgivaren och 2 Dessa transaktioner kallas POS-transaktioner; Point of Sale. 3 SEB:s kortverksamhet är samlat till det helägda bolaget SEB Kort AB som är ett kreditmarknadsbolag. Euroline är den enhet inom SEB Kort AB som hanterar bankens kortinlösenverksamhet. 2

3 kortinlösare således en och samma aktör. American Express och Diners är exempel på trepartsssystem I ett fyrpartssystem tillkommer inlösaren som en fristående aktör. Kortutgivning och inlösen är här alltså inte knutet till en och samma aktör. Detta betyder att kortinnehavaren och kortmottagaren inte behöver vara kund hos ett och samma företag. Inlösaren har i detta system ett avtal med säljföretaget respektive kortutgivarna. Ett enskilt säljföretag behöver därför inte ingå avtal med samtliga kortutgivare. En förutsättning i ett fyrpartssystem är att kortutgivaren och kortinlösaren har avtal med varandra som reglerar transaktionen mellan kortinnehavaren och säljföretaget. De internationella varumärkena VISA eller MasterCard är exempel på fyrpartssystem. Definitioner Kortinlösare Inlösarens roll är att ge säljföretaget betalt för korttransaktioner (lösa in korttransaktioner), för att i sin tur redovisa kortköpet till kortutgivaren och få betalt. En kortinlösare representerar vanligen flera kontokortssystem. När inlösaren sluter avtal med olika säljföretag kan dessa därför anslutas direkt till ett eller flera kortsystem. Serviceavgift Den ersättning som säljföretaget betalar till kortinlösaren för inlösentjänsten kallas serviceavgift. Inlösenavtal Inlösarens huvudsakliga åtagande i avtalet med säljföretaget (inlösenavtalet) är att garantera betalning till säljföretaget för genomförda korttransaktioner. Detta åtagande begränsas av att säljföretaget enligt avtalet ska genomföra vissa kontroller, bl.a. spärr- och legitimationskontroll. Säljföretagets huvudsakliga åtagande är att acceptera aktuella kontokort som betalningsmedel och att betala ersättning till inlösaren. Indelning av kontokort Indelning efter betalningsfunktion Kontokort kan delas in efter vilken betalningsfunktion det fyller. Man brukar vanligen göra indelningen: debetkort (bankkort), betalkort och kreditkort. Vid betalning med ett debetkort debiteras kortinnehavarens konto direkt vid köpet. Ett debetkort som är kopplat till ett inlåningskonto i bank brukar i Sverige också kallas bankkort. Ett betalkort är i princip en fakturatjänst. Alla kortköp under en period samlas vid periodens slut på en faktura. Betalning för samtliga inköp sker i ett sam- 3

4 manhang, oftast en gång i månaden eller efter 45 dagar. Ett betalkort kan, men behöver inte, vara knutet till ett bankkonto. Kreditkortet ger kortinnehavaren kredit upp till ett bestämt belopp. Vid betalning med ett sådant kort debiteras ett särskilt skuldkonto för avbetalningskredit. Själva betalningen sker sedan i regel genom delbetalningar periodvis, vanligen en gång i månaden. Gränsdragningarna mellan ovanstående olika typer av kort är dock inte tydliga eftersom det förekommer kombinationer av de olika kategorierna. Indelning efter användbarhet Kontokort kan också delas in efter var de kan användas och man brukar skilja på generella (öppna) och selektiva (slutna) kort. Generella kort fungerar hos flera olika säljföretag medan selektiva kort endast är gångbara hos ett säljföretag eller en kedja av säljföretag. Kontokort anslutna till VISA eller MasterCard är exempel på generella kontokort. Avgiftsstruktur och serviceavgifter i inlösenavtal under år 2005 Avgiftsstrukturen för olika korttyper är likartad hos flertalet banker. Däremot varierar avgiftsnivåerna av naturliga skäl mellan bankerna, mellan bankens olika kunder samt mellan olika korttyper. I princip uppger samtliga tillfrågade banker att avgiftsnivåerna i inlösenavtalen förhandlas på individuell nivå där olika parametrar beaktas som t.ex. säljföretagets kortvolymer, fördelningen mellan olika korttyper, snittbelopp på kortköpen samt vissa riskaspekter. Dessutom påverkas avtalen av säljföretagets totala affärsrelation med banken i fråga. Det är därför av flera skäl svårt att med precision ange de serviceavgifter som säljföretagen betalar. Detta innebär att FI inte kan ange några exakta siffror utan endast lämna ungefärliga nivåer för serviceavgifterna. Uppskattningarna avser år 2005 och bygger på de genomsnittliga serviceavgifter som respektive bank redovisat till FI. Bankkort (debetkort) Avgiften är oftast konstruerad som ett fast belopp per korttransaktion. FI uppskattar att serviceavgiften för bankkort uppgår till cirka 1,70 kronor. Dock kan ett enskilt avtal ge en del kunder 0 kronor i avgift. Betal- och kreditkort Avgiften utgår i regel som ett fast belopp per transaktion och en procentsats av 4

5 köpesumman, dvs. en både fast och rörlig avgift. Eftersom en viss del av avgiften är rörlig blir transaktionsbeloppets storlek - utöver procentsatsens storlek - av stor betydelse för serviceavgiften. FI uppskattar serviceavgiften för betal- och kreditkorten till cirka 17 kronor per transaktion. Den fasta avgiften uppskattar FI till att ligga någonstans mellan 0 3 kronor och den rörliga avgiften varierar vanligen mellan 0 2,5 procent. Det finns dock stora variationer i enskilda avtal även för dessa kort. Konsekvenser för kortinnehavare I inlösenavtalen för de generella korten återfinns den centrala principen om förbud mot prisdiskriminering. Principen innebär att säljföretaget inte får ta ut ett högre pris vid kontokortsbetalning jämfört med andra betalningssätt. Syftet med principen är att serviceavgiften inte ska övervältras på kortinnehavaren eftersom detta skulle motverka användningen av kort. Konkurrensverket har prövat om klausulen strider mot konkurrenslagstiftningen och funnit att så inte är fallet. 4 VISA har efter Konkurrensverkets beslut behållit klausulen medan MasterCard i sitt regelverk har modifierat den något. Sedan den 1 januari 2005 är det i MasterCards regelverk tillåtet för ett säljföretag att ta ut en extra avgift om vissa förutsättningar är uppfyllda. Bland annat ska säljföretaget innan köp tydligt och klart lämna information om avgiften och avgiften får inte överstiga säljföretagets kostnad för kortköpet (självkostnadsprincip). Förändringar i inlösenavtalen Det verkar bli vanligare att framförallt de större säljföretagen endast erbjuds en rörlig avgift för betal- och kreditkort. I övrigt ser FI inga tendenser till att avgiftsstrukturen håller på att ändras. Däremot finns indikationer att nivåerna på serviceavgifterna, åtminstone på vissa håll, är på väg nedåt. Det handlar här framförallt om ramavtal som slutits mellan vissa banker och branschorganisationer. Nya ramavtal Nordea har nyligen genomfört vissa förändringar av nivåerna för serviceavgifterna genom ett ramavtal med Svensk Handel. I denna uppgörelse ingick dessutom att Svensk Handel slöt avtal med en leverantör av betalterminaler som klarar av den nya chip-tekniken EMV 5. 4 Se Konkurrensverks beslut den 24 juni 2004 (dnr 359/1995, 490/1995 och 784/1996). 5 EMV (Europay, MasterCard och VISA) är ett nytt system för att främst höja säkerheten för kortbetalningar. Kortens magnetspår ersätts med chip, samtidigt som PIN används som identi- 5

6 Enligt information på Svensk Handels webbplats 6 erbjuds medlemmar i organisationen inlösenavtal med Nordea där serviceavgifterna för svenska bankkort och debetkort utgivna inom EU och Norge är 99 öre per transaktion. Avgiften för betal- och kreditkort utgivna inom EU och Norge är satt till 99 öre per transaktion plus 1,52 procent av köpesumman. För betalning med övriga utländska kort är avgiften 99 öre per transaktion plus 2,05 procent av köpesumman. Inlösenavtalet omfattar inte American Express och Diners. Serviceavgifterna i Nordeas ramavtal förutsätter att EMV-terminal med PIN används. 7 Handelsbanken har ingått ett ramavtal med Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare (SHR) som börjar gälla den 24 april Enligt information på SHR:s webbplats 8 erbjuds medlemmar följande serviceavgifter. För svenska bankkort och bankkort utgivna inom EMU tas en fast avgift om 1,25 kr per transaktion. För kredit- och betalkort utgivna inom EMU-området tas en fast avgift om 1,25 kr samt en rörlig avgift om 1,7 procent på transaktionsbeloppet. För betalning med övriga utländska kort är avgiften 1,25 kr plus 1,85 procent av transaktionsbeloppet. Dessa avgifter tillämpas om EMVcertifierad terminal används. Medlemmar utan EMV-certifierad terminal erbjuds också avtal, men får då högre avgifter. Inlösenavtalet omfattar inte American Express och Diners. SHR har tagit fram några räkneexempel för att visa vad det nya avtalet kan innebära för sina medlemmarna. För en mindre restaurang med en omsättning på 4 miljoner kr som idag har kortavgifter på cirka kr, sjunker avgiften med det nya avtalet till drygt kr. Kostnaden minskar således med kr. En större nöjesrestaurang med en omsättning på drygt 40 miljoner kr sänker inlösenavgiften med kr. Ett mindre hotell med en omsättning på drygt 7 miljoner kr som idag har inlösenavgifter på totalt kr får med det nya avtalet avgifter som uppgår till kr. Det vill säga kr lägre. Övriga initiativ FöreningsSparbanken erbjuder mindre handlare med många småköp ett flexiblare och lägre inlösenpris 9. Banken har också beslutat att sänka riktpriset med fieringsmetod. Därför måste korten utrustas med chip samtidigt som kortterminaler ska kunna läsa chipet och medge identifiering genom PIN. För att påskynda införandet av den nya EMV-tekniken genomfördes den 1 januari 2005 förändringar i de internationella regelverken MasterCard och VISA. Bland annat förs ansvaret för en bedräglig korttransaktion över till den part av kortutgivare och kortinlösare som inte har infört den nya tekniken. Både kortutgivare och kortinlösare får på så sätt ekonomiska morötter att anamma den nya EMV-tekniken Nordea har även ingått ett liknande avtal med organisationen Butikerna, se Pressmeddelande den 22 december 2005 från FSB. 6

7 i storleksordningen 20 till 30 procent efter individuell förhandling för övriga handlare som står utanför butikskedjorna. Banken erbjuder handlare som är kunder i banken och som har genomsnittsköp på mindre än 100 kronor en ny prismodell för inlösenavgifter som innebär 30 öre per köp och 1,2 procent på beloppet. Detta exemplifieras med att en handlares kostnad för ett köp på 20 kronor med bankkort, som hittills kostat ett par kronor, istället blir 56 öre (bör vara 54 öre, FI:s kommentar). Avslutande kommentarer Det finns indikationer på att nivåerna på serviceavgifterna inom vissa områden är på väg nedåt. Lägre serviceavgifter är en faktor som kan bidra till att kortanvändningen ökar vilket är önskvärt av flera skäl. Om kortanvändningen ökar torde kontantanvändningen minska och de därmed förknippade säkerhetsproblemen och kontanthanteringskostnaderna. Detta medför i förlängningen samhälleliga vinster i form av bl.a. lägre rånrisk och förhoppningsvis även lägre priser för konsumenterna på både banktjänster och de varor och tjänster näringsidkarna erbjuder. Sveriges Riksbank har pekat på att en förklaring till att kortbetalningar inte används i större utsträckning är att olika betaltjänster korssubventionerar varandra och att det troligen sker en ekonomisk omfördelning mellan olika kundgrupper. 10 Enligt Riksbanken bidrar handelns avgifter för kontokortsbetalningar till att täcka bankernas distribution av kontanter till allmänheten via uttagsautomater. Priset för att betala med kontanter är således för lågt i förhållande till priset att betala med kontokort. Ett sätt att utjämna denna s.k. felprissättning är att skillnaderna mellan att betala kontant och att betala med kort minskas genom lägre serviceavgifter. En faktor som har stor betydelse för prisbildningen är hur konkurrensen fungerar. Sådana prisbildningsfrågor är dock inte något som ankommer på Finansinspektionen utan primärt på konkurrensvårdande myndigheter. Europeiska kommissionen har nyligen lagt fram en preliminär rapport som antyder att konkurrensen på kortmarknaden inte fullt ut fungerar på ett tillfredsställande sätt. 11 Mot slutet av 2006 publiceras en slutrapport. Kommissionen kommer att undersöka möjliga alternativ för att åtgärda konstaterade brister tillsammans med nationella konkurrensmyndigheter, lagstiftare och branschföreträdare. Det finns anledning att avvakta och se vad som kommer ut av detta arbete. 10 Priser och kostnader i det svenska betalningssystemet, Finansiell Stabilitet 2004:2, Sveriges Riksbank. 11 Se pressmeddelande den 12 april 2006 (MEMO/06/164 och IP/06/496) med tillhörande länkar på kommissionens webbplats, 7

8 Finansinspektionen, som inte har någon tillsyn över säljföretagen, har inte erfarit att dessa i någon nämnvärd utsträckning betingar sig av en extra avgift av kortinnehavarna vid kontokortsköp. Denna eventuella barriär för ökad kortanvändning framstår därför som marginell. I de fall avgifter trots allt förekommer är det dock viktigt att inlösande bank ser till att de tas ut i överensstämmelse med villkoren i inlösenavtalen, inte minst med hänsyn till självkostnadsprincipen. Ingrid Bonde Niclas Temes 8