SERVICE PÅ SVENSKA I HUVUDSTADSREGIONEN Delegationen för huvudstadsregionen Arbetsgrupp 14
Service på svenska i huvudstadsregionen Innehåll Sida Arbetsgruppens uppgift 3 1 Huvudstadsregionens vision 4 2 Förslag till utvecklande av servicen på svenska i huvudstadsregionen 5 3 Lägesrapport om den svenskspråkiga befolkningen i huvudstadsregionen och grunder för förbättringsförslagen 8 Den svenskspråkiga befolkningens antal och lokalisering i huvudstadsregionen 9 Huvudstadsregionen uttalat tvåspråkig 9 Service på svenska strategi och handlingsprogram över 10 kommun- och förvaltningsgränserna Ett kontaktnummer för den svenskspråkiga befolkningen 10 Beslutsfattning i svenskspråkiga frågor 11 Svenska rum för barn och ungdomar 12 Service på svenska för specialgrupper 12 Social- och hälsovårdsservice på svenska nära till hands 12 Personalrekrytering och språkbrukstillägg 13 4 Resultaten från huvudstadsregionens medborgarenkät 14 5 Sammanfattning över djupintervju med ledande tjänstemän och beslutsfattare i huvudstadsregionen 33 Bilagor 1 8 36 Källor 46
Arbetsgruppens uppgift Arbetsgruppens uppgift var att utgående från en utredning och resultaten från en medborgarenkät utarbeta förslag till hur servicen kunde förbättras såväl inom städerna som över kommungränserna i huvudstadsregionen. År 2005 startade man arbetet (HUP-projektet) med att rikta en medborgarenkät till huvudstadsregionens svenskspråkiga invånare (Helsingfors, Esbo, Vanda och Grankulla). Till ordförande för projektets styrgrupp utsågs Kristina Wikberg (Esbo) och övriga medlemmar var Christel von Martens, vice ordförande (Finlands Kommunförbund), Ulf Lindholm (Finlands Kommunförbund), Tina Strandberg (Grankulla), Ellinor Gube (Helsingfors), Marianne Mustajoki (Esbo), Susanna Tommila, (Vanda), Carita Lundin (Sydkustens landskapsförbund r.f.) och Linnea Seppänen, sekreterare (Finlands Kommunförbund) och Marianne Dingstad, sekreterare under 2005 (Sydkustens landskapsförbund r.f.). Till utredningspersoner för detta projekt utsågs Marianne Mustajoki och Ulf Lindholm. Marianne Mustajoki har sammanställt lägesrapporten samt förslagen till visioner och arbetsmodeller. Ulf Lindholm har utarbetat en manual för utvärdering av arbetsplatsernas språkliga kvalitet. Kjell Herberts, Institutet för finlandssvensk samhällsforskning, Åbo Akademi Vasa, har utfört medborgarundersökningen. Delegationen för huvudstadsregionen tillsatte 9.6.2006 en egen arbetsgrupp för den svenskspråkiga servicen, nr 14, för att fortsätta på det arbete som påbörjats föregående år. Till arbetsgruppen utsågs Kristina Wikberg, ordförande (Esbo), Ilkka-Christian Björklund viceordförande (Helsingfors), Birgitta Rickman (Helsingfors), Irmelin Lundström (Esbo), Aulis Pitkälä (Vanda), Johan Aura (Vanda), Tina Strandberg (Grankulla). Marianne Mustajoki (Esbo) valdes till sekreterare för arbetsgruppen. Föreliggande rapport ligger som grund för de beslut som delegationen för huvudstadsregionen fattar om förbättrad service på svenska under år 2007. I Esbo maj 2007 Kristina Wikberg bildningsdirektör Marianne Mustajoki utredningsperson
1 Huvudstadsregionens vision Helsingfors, Esbo, Vanda och Grankulla verkar aktivt för att du kan använda svenska och få svenskspråkig service oberoende av kommungränser
2 Förslag till utvecklande av servicen på svenska i huvudstadsregionen För invånarna 2.1 Svenskspråkig medborgarservice samlad telefon-, invånarservice och Internetservice - för huvudstadsregionens svenskspråkiga befolkning. Ett pilotförsök, som erbjuder huvudstadsregionens svenskspråkiga invånare samlad information på svenska i elektronisk form (Internet), i samserviceenheter och per telefon inleds 2007. Samarbete inleds och färdigt servicekoncept erbjuds de s.k. Kuuma-kommunerna. Optimal nytta kan utvinnas ur servicesystemet genom att skapa gemensamma riktlinjer för städernas distansservice. Varierande kontaktkanaler ökar tillgängligheten och volymen på distansservice, vilket är i linje med målsättningen om att öka invånarnas egen insats och aktiva roll inom all service. Personer som saknar Internet- vana eller teknisk utrustning eller har komplicerade frågor, måste kunna få service via telefon och samservicekontor. Emellertid förutsätter ordnande av en smidig betjäning för hela befolkningen i huvudstadsregionen gemensamma verksamhetsprinciper. En effektivare samservice innebär att städerna till en viss grad harmoniserar sin service och även att personalen har en bredare kompetens än för nuvarande. Det svenska kulturutbudet och den svenska utbildningsverksamheten, ungdomsverksamheten, idrottsverksamheten, den fria bildningen samt handläggningsprocedurer inom den tekniska sektorn, bl.a. byggärenden, sampresenteras i virtuell form och i de svenska samservicekontoren i Dickursby (Vanda), Vindängen (Esbo) och Luckan (Helsingfors). Grankulla har ingen samservicepunkt. Det virtuella konceptet, som gör kontakten möjlig alla tider på dygnet, innehåller även självöversättande blanketter, vilket innebär att blanketter kan fyllas i på svenska varefter innehållet automatiskt transformeras till handläggarens språk och returneras till invånaren på svenska. Hela regionens social- och krisjour per telefon är idag ordnad 24 timmar/dygnet i Esbo, Grankulla och Kyrkslätt. Helsingfors (S-info) och Vanda har egen verksamhet. En sammanslagning av socialjourverksamheten för huvudstadsregionens samtliga invånare är i planeringsskedet. Antalet svenskspråkiga personer som antas behöva råd i sociala frågor bedöms som rätt litet. För tillfället kan modersmålet enbart identifieras i den stad där jourtelefonen fungerar (i Esbo), i övriga fall måste hjälpbehövaren själv uttrycka sitt behov att kommunicera på svenska. Detta gör att man inte med säkerhet har kunnat fastställa det verkliga behovet. Hälsovårdsservice ges per telefon i huvudstadsregionen från ett annat telefonnummer (10023) än social- och krisjouren. Betjäningen på svenska har inte varit tillfredsställande. Det skulle vara möjligt att i betydande grad öka den telefonbaserade hälsovårdsservicen. Detta talar för att ordna hälsovårdsservice på svenska per telefon från ett eget nummer. I framtiden harmoniseras servicen mellan städerna för att effektivare kunna betjäna hela befolkningen från en punkt i huvudstadsregionen. 2.2 Den svenskspråkiga befolkningen kan efter eget val anmäla sig till huvudstadsregionens social- och hälsovård. Skola och dagvård sammanförs i varje stad till en språklig förvaltningsenhet för att stöda en svensk närmiljö. Närheten till basservicen är fortsättningsvis den ledande principen för ordnande av all service i huvudstadsregionen, även den på svenska. För att kunna möta efterfrågan på svensk service måste invånarna ges möjlighet att utnyttja den befintliga servicekapaciteten till fullo. En fri registrering till social- och/eller hälsocentralen för hela befolkningen i huvudstadsregionen förbättrar ytterligare invånarnas möjligheter att själva välja enligt egen prioritering oberoende av förvaltningseller kommungränser. Medborgarundersökningen 2006 visar på en viss beredskap bland invånarna att röra sig över kommungränsen för att få service på svenska. Inställningen varierar från relativt positiv bland de svenskspråkiga invånarna i Esbo och Vanda till en mera restriktiv attityd i Helsingfors och Grankulla. Svenskspråkiga social- och hälsocentraler, som har resurser att betjäna på svenska kan ge en profileringsfördel, vilken i sin tur lockar flera svenskspråkiga invånare. Ett dylikt arrangemang kan emellertid inte utesluta invånarnas rätt till närservice på alla enheter. I Esbo (och i Vanda troligen fr.o.m. 2008) arbetar dagvården och skolan under samma förvaltning (gemensam nämnd), vilket är ägnat att förstärka det svenska kulturarvet. Erfarenheterna från Esbo visar att en sammanslag-
ning förbättrar utrymmesanvändningen och utvecklandet av gemensamma läroplaner samt underlättar barnens övergång från daghem till skola och ökar personalens möjligheter till gemensam fortbildning. En sammanslagen dagvård och skola underlättar även prognosen för skolplatserna på svenska. Idag måste platserna fastsällas enbart med hjälp av trenderna från föregående år. Genom att samla hela årsklasser i åldern 0 15 år kan barnens språkliga utveckling stödjas ur ett helhetsperspektiv. Sammanslagen dagvård och skola ger en betydande fördel beträffande kommande resursbrister, gör en eventuell omfördelning av personalen möjlig och hjälper att överblicka samplaneringen. Barn i behov av särskilt stöd gagnas i betydande grad av sammanslagen dagvård och skola. Utbyggnaden av de svenska dagvårdsplatserna i huvudstadsregionens gränsområden ingår som en del av samplaneringen. År 2025 finns det enligt prognosen i huvudstadsregionen sammanlagt 10 820 svenska barn i åldern 0 15 år. De svenska dagvårdsplatserna görs tillgängliga för alla i huvudstadsregionen oberoende av hemkommun i enlighet med riktlinjerna för den finska dagvården. En identisk förvaltningsstruktur i alla städer förbättrar samarbetet mellan städerna och ökar flexibiliteten för gränsöverskridande åtgärder. Hela organisationen kan göras plattare, vilket betyder mindre förmän och mera personal som arbetar med kärnuppgiften. Pilotstudier har visat att även personalen har varit nöjda med sammanslagning av dagvård och skola. Samplanerad upphandling av dagvård samt social- och hälsovård på svenska ger volymfördel då den omfattar hela huvudstadsregionen. Se förslagen från arbetsgrupp 9, bilaga 1. 2.3 Mindre grupper med uttalat behov av att få tala svenska säkras tillgång till svensk service genom att koncentrera den i huvudstadsregionen, bl.a. handikappvård, mentalvård, barnskydd, missbrukarvård och utbildning för handikappade. Samplaneringen inleds 2007 för den service som städerna nu producerar själva, exempelvis inom missbrukarvården och handikappvården, och för upphandling av tjänster som p.g.a. små volymer inte är kostnadseffektiva att producera i egen regi. En svenskspråkig socialvårdspool roterar i hela regionen för att ta hand om brådskande ärenden. Det finlandssvenska kompetenscentret är centralen för kompetensutveckling och den tillhandahåller ett register över svenskspråkig expertis i sociala frågor. Se förslagen från arbetsgrupp 8, bilaga 2. 2.4 Respektive stad har sektorsvisa kontaktpersoner för den svenskspråkiga befolkningen. År 2007 har städerna utsett sektorsvisa (kultur, fri bildning, ungdomsverksamhet, idrottsverksamhet, dagvård och skola, social- och hälsovård samt tekniska sektor) kontaktpersoner, som har till uppgift att koordinera den svenska servicen inom och mellan sektorerna. Dessa åläggs uppgiften att samarbeta med hela huvudstadsregionen som fält, kartlägga samt främja gränsöverskridande service anpassad till de svenskspråkiga invånarnas behov och tillgång till service på sitt modersmål. För personalen 2.5 SEURE samarbetar aktivt och resultatinriktat med städerna för rekryteringen av vikarier till den gemensamma svenskspråkiga personalpoolen i huvudstadsregionen. Grunden för den svenskspråkiga servicen är rekryteringen av språkkunnig personal. Eftersom rekryteringen av svensktalande personer till hälso- och socialvården samt till dagvård och skola är svår, behövs en gemensam aktiv satsning på denna målgrupp. Genom att erbjuda fast anställning kan SEURE garantera att svenskspråkiga vikarier finns att tillgå kontinuerligt. Detta förutsätter att städerna tillsammans planerar verksamheten och principerna för fördelning av resurserna och att SEURE grundar en svenskspråkig rekryteringsorganisation. Arbetet påbörjas 2007. 2.6 Gemensam målgruppsrelaterad språkundervisning i svenska på arbetstid för att säkra betjäningen på svenska. Huvudstadsregionens alla arbetarinstitut erbjuder aktivt kurser i svenska. Helsingfors Arbis samordnar kursernas innehåll och tidtabeller. Arbetet påbörjas 2007 och det gemensamma kursutbudet för hela huvudstadsregionen läsåret 2007 08 presenteras på städernas hemsidor.
Kursutbudet standardiseras enligt målgrupp och städerna lanserar tillsammans sitt kursutbud. Kursverksamheten skall vara pågående så att det inte blir långa väntetider och så att kursdeltagaren vid avbrott i studierna snabbt kan ta upp kursen vid den punkt där avbrottet skedde. På detta sätt kan deltagaren välja kurs enligt egna behov oberoende av arbetsplats och enligt egen arbets- och livssituation. Arbetsgivarna ansvarar för att då behov av språkstudier är nödvändiga, hänvisa sina arbetstagare till lämpliga kurser. 2.7 I huvudstadsregionen betalas kännbart språkbrukstillägg enligt stadsvisa, klart definierade kriterier. Utgångspunkten för att garantera service på svenska är att varje enhet definierar sitt behov av arbetstagare som kan betjäna på svenska. Därefter strävar man till att anställa personal med kunskaper i svenska eller om detta inte lyckas, ordna språkundervisning på arbetstid. I huvudstadsregionens uppgiftsrelaterade lönesättning ingår kunskaperna i svenska som ett personligt tillägg. Graderingen görs enligt 4 nivåer (20 80 ) med definierade kunskapsnivåer och en ersättning som motsvarar respektive nivå. Huvudstadsregionens personalchefer ansvarar för skapande av gemensamma riktlinjer, vilket även motverkar konkurrens mellan städerna. Det personliga språkbrukstillägget tas i bruk år 2008 inom hela huvudstadsregionen. För förvaltningen 2.8 Permanent samarbetsorgan, som bl.a. initierar till, planerar, utvärderar och följer upp utvecklande av den svenskspråkiga servicen i hela huvudstadsområdet. En svensk planeringsenhet vars uppgift är att förbereda och behandla ärenden och åtgärder enligt uppdrag från det svenska samarbetsorganet tillsätts. Enheten samarbetar med respektive stads svenska nämnd(er) och kommitté. Städerna tillskjuter tjänstemän med kunskaper och intresse i dessa frågor. 2.9 Fungerande svenskspråkig beslutsfattning och förvaltningsstruktur, en svensk kommitté, i respektive stad. För att stärka beslutsfattningen utnämner varje stad en egen svensk kommitté, som samlar all service på svenska. Detta organ utarbetar även en språkstrategi för den svenskspråkiga servicen till stöd för det svenska samarbetsorganets arbete. De svenska sektorkoordinatorerna arbetar med detta organ. Varje stad gör upp en språkstrategi för den svenska servicen. Språkstrategin skall även innehålla kriterier för upphandlingen av service på svenska. Språket kan inte jämnas ut av andra kriterier och kan inte bytas ut av något annat upphandlingskriterium. 2.10 Kontinuerlig självutvärdering av servicens språkliga kvalitet. Alla enheter i huvudstadsregionen använder självutvärderingsmanual för att kontinuerligt evaluera kvaliteten på den svenskspråkiga servicen som underlag för städernas språkstrategier (bilaga 3). Manualen finns i elektronisk form på www.kommunerna.net. och tas i bruk 2007. Städernas språkliga servicekvalitet mäts regelbundet med Språkbarometern. Säkerställande av välfärdstjänster för den svenskspråkiga befolkningen gagnas av gemensamma strategier och handlingsprogram i huvudstadsregionen. Ett svenskt samarbetsorgan, som lyder under delegationen för huvudstadsregionen och vars uppgift är att utvärdera och följa med utvecklingen inom samtliga kommunala servicesektorer, ta initiativ till samarbete för att förbättra och koordinera utbudet av service och göra förslag till den samplanering som gäller svenskspråkig gränsöverskridande service i enlighet med förslaget i ramlagens 7.
3 Lägesrapport om den svenskspråkiga befolkningen i huvudstadsregionen och grunder för förbättringsförslagen Sammandrag: Huvudstadsregionen, Esbo, Grankulla, Helsingfors och Vanda, hade år 2006 sammanlagt 63 974 svenskspråkiga invånare. De svenskspråkiga invånarna i huvudstadsregionen förutspås minska kontinuerligt, men inte dramatiskt och beräknas år 2025 vara 60 150. (1) Huvudstadsregionens svenskspråkiga invånare är uttalat tvåspråkiga, vilket till största delen beror på en finskdominerad närmiljö. Endast Grankullas svenskspråkiga befolkning kan karakteriseras som mera enspråkig. I huvudstadsregionen ingås flera språkliga blandäktenskap än sådana där båda kontrahenterna har svenska som modersmål. De flesta svenskspråkiga invånare i vårt land anser att det är en naturlig sak, som hör samman med vår tvåspråkighet. Det finns emellertid samtidigt fortfarande en stark vilja att bevara det svenska språket. Daglig användning av både finska och svenska innebär således inte att man överger sin svenskspråkiga identitet, men man anpassar sig till situationen utan konfrontationer eller starka krav. Trots denna språkliga flexibilitet uttalar en övervägande majoritet av de svenskspråkiga invånarna i huvudstadsregionen ett klart behov av service på sitt modersmål i krävande situationer, särskilt inom hälsooch sjukvård. Andelen barn från tvåspråkiga hem växer stadigt. Drygt 60 % av barnen till tvåspråkiga familjer registrerades som svenskspråkiga i början av 2000-talet. År 2004 fanns det sammanlagt cirka 11 000 svenskspråkiga barn och ungdomar i dagvårds- och skolålder i hela huvudstadsregionen. Av dessa var ungefär hälften i dagvårdsålder. Tvåspråkiga barn tenderar att mycket lätt övergå till finska i en närmiljö där de hör finska. Svenska rum inom vilka både dagvården och skolan samlas kunde säkra barn och ungdomar en stark närmiljö med enhetlig språklig och kulturell fostran och bevara den finlandssvenska identiteten med egna traditioner för hela årsklasser. Även eftisverksamheten kunde koordineras för de små svenskspråkiga volymerna i huvudstadsregionen. En gemensam svenskspråkig dagvårds- och skolförvaltning kunde dessutom ge volym och kraft att driva svenskspråkiga frågor i varje stad. Service- och åtgärdshelheter, som sträcker sig över förvaltnings- och organisationsgränserna, måste i framtiden utvecklas för att säkra ett fungerande servicesystem. Helheterna bör innefatta språket på vilket servicen ges. Säkerställande av välfärdstjänster för den svenskspråkiga befolkningen kan antas förutsätta samordning av strategier och handlingsprogram i huvudstadsregionen. Vidare kunde huvudstadsregionens svenskspråkiga befolkning ha stor nytta av en gemensam inkörsport till den offentliga servicen på svenska Internet eller telefon eller ett besök till en svenskspråkig samservicepunkt. För att en språklig och kulturell minoritet skall bestå, behövs former för interaktion på egna villkor. Huvudstadsregionens kommuner borde på sikt skapa likartade organ för förtroendevalda beslutsfattare i sina förvaltningar. Detta skulle underlätta samarbetet och göra det möjligt att utveckla gemensamma strategier för den svenskspråkiga servicen i hela regionen. En liten svenskspråkig klientvolym eller sporadisk användning av en viss serviceform på svenska kräver separata lösningsmodeller för dem som är beroende av att kunna använda sitt modersmål. Helsingfors och Esbo med sitt förhållandevis stora befolkningsunderlag kan bli de naturliga serviceproducenterna i ett utarbetat system, medan Vanda och Grankulla med sina jämförelsevis små svenskspråkiga populationer kan ha intresse av att köpa småskalig service. Serviceområden, som skulle vara betjänta av intensifierat interkommunalt och institutionaliserat samarbete är mentalvården för barn och unga, barnskyddet, missbrukarvården, handikappvården och till vissa delar äldreomsorgen. För att förbättra hälsovårdsservicen på svenska, kunde man som ett led i utvecklingen erbjuda samtliga invånare i huvudstadsregionen möjligheter att inregistrera sig över kommungränserna. Det kan eventuellt innebära någon form av omplacering bland personalen för att fördela resurserna jämnt. Trots aktiv rekrytering överskrider behovet tillgången på svenskspråkig service. Det är nödvändigt att jämsides med rekryteringen, skapa förutsättningar, ss. studier på arbetstid, och penningbelöning för den finskspråkiga personalen att betjäna på svenska. Belöningen för språkliga färdigheter, det sk. språkbrukstillägget, skall tillfalla den arbetstagare som använder svenska i betjäningen och vars språkliga färdigheter är nödvändiga för förverkligandet av god helhetsservice. Det personliga språkbrukstillägget skall vara kännbart för att ha effekt.
Den svenskspråkiga befolkningens antal och lokalisering i huvudstadsregionen Huvudstadsregionen hade år 2006 sammanlagt 63 974 svenskspråkiga invånare, vilket var drygt en femtedel av landets hela svenskspråkiga befolkning. Prognosen för de registrerade svenskspråkiga invånarna i huvudstadsregionen år 2012 och 2025 visar på en långsam minskning, (bilaga 4, tabell 1). Andelen barn från tvåspråkiga hem växer stadigt. Drygt 60 % av barnen till tvåspråkiga familjer registrerades som svenskspråkiga i början av 2000-talet (2). En väsentlig volymfråga för dagvård och skola samt sedermera även för vidareutbildning på andra eller tredje stadiet är i vilken mån barn från andra än svenskspråkiga familjer börjar i svensk dagvård och skola. I Esbo räknar man med ett årligt behov av tilläggsplatser i de svenska skolornas förstaklass på cirka 10 % för barn som är registrerade som finskspråkiga. År 2006 fanns det cirka 11 000 svenskspråkiga barn och ungdomar i dagvårds- och skolålder i hela huvudstadsregionen. Av dessa var ungefär hälften i dagvårdsålder. Det fanns sammanlagt 390 elever mera i de svenskspråkiga grundskolorna än antalet registrerade svenskspråkiga barn. Detta gällde särskilt Grankulla och Vanda, som hade fått barn till sina skolor från Esbo och Helsingfors (bilaga 4, tabell 2). Det största antalet svenskspråkiga barn och ungdomar samt äldre är bosatta i västra och södra delen av Helsingfors (bilaga 5 7), samt på andra sidan gränsen i Esbo dvs. Hagalund. I Vanda ser man de största volymerna genast vid gränsen till norra Helsingfors (bilaga 4, tabell 3). Huvudstadsregionen uttalat tvåspråkig Huvudstadsregionens svenskspråkiga invånare är uttalat tvåspråkiga. Endast Grankullas svenskspråkiga befolkning kan karakteriseras som mera enspråkig (3). I huvudstadsområdet ingås flera språkliga blandäktenskap än sådana där båda kontrahenterna har svenska som modersmål. Hela 90 % av svenskspråkiga finländare anser att detta är en naturlig sak i ett tvåspråkigt land. En bidragande orsak till tvåspråkighetens utbredning är ökad finskdominering i närmiljön. I ljuset av årtiondens utveckling ser det ut som om förfinskningen skulle kumulera från generation till generation och språkets betydelse vid val av maka eller make skulle få en allt mindre betydelse (4). Tvåspråkigheten bland den finsktalande befolkningen har i sin tur stadigt minskat. Trots den ofrånkomliga språkliga integreringen i närsamhället, finns det samtidigt fortfarande en stark vilja att bevara det svenska språket. Daglig användning av både finska och svenska innebär således inte att man överger sin svenskspråkiga identitet, men man förespråkar den mest i privata sammanhang. Man anpassar sig till situationen i samhället utan konfrontationer eller starka krav. Detta kan för enskilda personer med sämre språkligt utgångsläge medföra att de inte i praktiken har samma rättigheter som andra, även om dessa rättigheter garanterats formellt och juridiskt. Tvåspråkigheten har visat sig vara lättare att bevara för personer med högre utbildning än för dem lägre. De som har en längre utbildning arbetar dessutom oftare i en arbetsmiljö, som erbjuder möjligheter att utöva språkliga färdigheter. De finlandssvenskar som uppger sig ha svenska som modersmål, talar även svenska vilket inte alltid är fallet med andra språkliga minoriteter i världen. Finlandssvenskarna är en välbehandlad minoritet sedd ur ett helhetsperspektiv. Den svensktalande befolkningens i lag garanterade utbildning på svenska på alla nivåer är unik i hela världen (5, 6). Trots denna principiellt tryggade situation är det vanligt att de flesta diskussioner på olika servicepunkter och offentliga institutioner i huvudstadsregionen förs på finska utan att modersmålet blir klarlagt. I språkligt mindre krävande situationer så som i affärer mm., väljer finlandssvenska huvudstadsbor oftast att tala finska. Emellertid finns det serviceområden, inom vilka finlandssvenskar har ett tydligt behov av att få tala sitt modersmål. År 1997 ansåg 70 % helt eller delvis att det fanns situationer där det varit svårt att uttrycka sig på finska, närmast vid läkarbesök och i samtal med sjukskötare, skattemyndigheter, domare och polis. Undersökningar från 2000-talet rörande hälsovårds-servicen i huvudstadsregionen visar att resultaten är samstämmiga (7, 8, 9). Finlandssvenskarnas och det svenska språkets öde antas att i hög grad vara beroende av de tvåspråkiga familjerna. I medeltal 2/3 av de tvåspråkiga familjerna sätter sina barn i svenskspråkig skola. Andelen barn från tvåspråkiga hem växer stadigt, t.ex. i storstadsregionen växte den på 1980-talet under fem år från 30 % till 50 %. En förskjutning sker även men i mindre grad åt andra hållet, dvs. antalet barn och ungdomar (7 15 år) i svensk-
språkiga skolor i detta område är cirka 400 flera till antalet än registrerade svenskspråkiga barn. I Finland har inte språklig pluralism anknuten till svenskan setts som ett positivt samhälleligt värde i de finskspråkiga skolorna. En logisk följd av detta förhållningssätt är att den svenskspråkiga befolkningen själv måste värna om och upprätthålla landets tvåspråkighet. Detta kan inte i ljuset av attitydundersökningar förväntas ligga i någon annans intresse. Service på svenska strategi och handlingsprogram över kommun- och förvaltningsgränserna I storstadsregionen medför de dagliga arbetsresorna lätt att man passerar en eller flera kommungränser. Detta sker oförmärkt och obehindrat. Den kommunala servicen borde kunna organiseras på ett motsvarande sätt så att man kan röra sig i servicesystemet utan att kommungränserna eller förvaltningen ställer hinder. Detta förutsätter förbättrad strategisk samplanering i hela huvudstadsregionen. Service- och åtgärdshelheter, som sträcker sig över förvaltnings- och organisationsgränserna, måste i framtiden utvecklas för att säkra ett fungerande servicesystem. Helheterna måste även innefatta språket på vilket servicen ges. Emellertid är det vanligt att servicen antas fungera, om den ges på det språk som majoriteten i området talar. För att kunna ge god helhetsservice måste det traditionella tjänstemanna- eller organisationscentrerade serviceperspektivet ersättas av ett klientcentrerat sätt att producera service (10). Till detta hör gränsöverskridande service både över kommun- och förvaltningsgränser för hela befolkningen i huvudstadsregionen på dess modersmål. Det är viktigt att framhålla att detta inte innebär att rätten till närservice på sitt modersmål fråntas de svenskspråkiga invånarna. Möjligheterna till ett äkta, inte påtvunget val av god helhetsservice, kan förbättras genom att invånaren fritt kan inregistrera sig till huvudstadsregionens olika serviceställen. På detta sätt garanterar man den svenskspråkiga invånaren service som även i språkligt hänseende upplevs som behövlig (11). Säkerställande av välfärdstjänster för den svenskspråkiga befolkningen förutsätter samordning av strategier och handlingsprogram i huvudstadsregionen. Det enda egentliga permanenta samarbetsorgan som i dag samlar intressen inom hela regionen är huvudstadsregionens kompetenscentrum för det sociala området. Utöver detta förekommer endast sporadiskt samarbete, utan synliga strukturer. Huvudstadsregionens kommuner har riklig informell kontakt med varandra, men problemet är att det inte finns något institutionaliserat samarbete. Denna brist återspeglas i all verksamhet inom regionen. Undervisnings- och bildningssektorn i huvudstadsregionen har fått utvecklas utan samordning och strategiska val. Det finns få officiella samarbetsorgan som tillsatts för detta ändamål. Däremot arbetar många inofficiella grupper och sammanslutningar med dessa frågor. Speciellt utrymmesfrågor samt hela andra stadiet och vuxenutbildningen borde lösas över kommungränserna. Huvudstadsregionen måste utöka sitt samarbete för att koordinera kulturservicen. Biblioteken har samarbetat mera intensivt än andra, vilket har burit frukt. Erfarenheten av detta har visat att utöver samarbete behövs god vilja. Vid litteraturanskaffningar måste alla parter följa sina skyldigheter och för detta bör man göra upp gemensamma procedurer och målsättningar. KommunFinland 2004-undersökningen i vilken 49 kommuner deltog åren 2000-2001 visade att kommuninvånarnas inställning till den kommunala servicen i stort sett var lika positiv som år 1996 (12). De personer som använt servicen ifråga var nöjdare med servicen än de som inte använt den. Mest nöjd var man med bildningstjänsten, minst med socialservicen. Den tydligaste försämringen i invånarnas servicetillfredsställelse skedde inom hälso- och sjukvården, speciellt inom mentalvården. Till finansieringen av den kommunala servicen ställde sig kommuninvånarna positiva och var villiga att satsa ännu mera på hälso- och sjukvård med undantag av missbrukarvården. Minsta insatsen ville man göra inom bildningsväsendet. Missnöje med kommunal service höjde beredskapen hos invånarna att öka finansieringsinsatserna. Invånarna i stora kommuner förhöll sig positivare till en finansieringsökning än invånarna i små kommuner. Invånarna i små kommuner var nöjdare med servicen än invånare i stora kommuner, vilket minskade beredskapen att satsa på ökad finansiering. Från Språkbarometern 2004 vet man också att minoriteterna (både svenska och finska) i små kommuner är nöjdare än minoriteter i stora kommuner, vilket även i viss mån syns i de svenskspråkiga kommuninvånarnas positiva inställning i KommunFinland 2004-undersökningen. Personer med låg utbildning var nöjdare med servicen än de med högre. Kommunens storlek har samband med invånarnas tillfredsställelse med olika serviceformer, från att ha liten betydelse till att i betydande grad påverka invånarnas tillfredsställelse (bilaga 8). Förutom kommunens storlek inverkade tätortsgraden, kommunens näringsliv, åldersoch utbildningsstruktur på tillfredsställelsen med servicen. Däremot kunde inte samband konstateras mellan fördelningen av de politiska partiernas styrkeförhållanden och invånarnas tillfredsställelse med den kommunala servicen. Ett kontaktnummer för den svenskspråkiga befolkningen Målsättningen är att ordna lättillgänglig offentlig service i huvudstadsregionen för den svenskspråkiga befolkningen med en gemensam inkörsport Internet eller telefon eller ett besök till en samservicepunkt i hela huvudstadsregionen serviceutbudet strukturerat enligt mänskans livs- 10
situationer eller livscykeltänkande, inte enligt förvaltningsgränser gemensam förmedlare av offentlig svenskspråkig distansservice, vilket förutsätter att hela den fysiska servicerepertoaren och samordningen av e- och telefonservice kan hanteras av de anställda. Man kunde tänka sig ett pilotförsök för den svenskspråkiga befolkningen med ett bredare perspektiv än den nuvarande Call Center -verksamheten 10023. Service kunde ges utgående från olika livssituationer, från typiska perioder i en människas liv, såsom dagvårdsoch skolålder, pensionering, kris, hälsoproblem och sjukdom mm. On-line-hjälp är ett proaktivt verktyg i samarbetet med invånarna och för systemet. För invånarna är det ändamålsenligt med ett forum som inkörsport till den offentliga servicen. Om man vill trygga invånarnas tillgång till viktig offentlig service bör även möjligheterna att ha kontakt med offentliga institutioner dygnet runt förbättras. Ju vanare befolkningen är med Internet desto mera ökar både användningsbehovet och användningsfrekvensen (13). I allmänhet söker invånarna kontakt med kommunala myndigheter för att skaffa information eller för att utföra rutinärenden så som olika registreringar, utbyte av dokument eller handläggning av ärenden. Servicen kan ytterligare förbättras genom att ta i bruk självöversättande blanketter, vilket innebär att kundens språk automatiskt transformeras till handläggarens språk. Städerna arbetar för tillfället intensivt med att utveckla sina egna, sektorsvisa e-serviceportaler och front deskfunktioner per telefon. Detta leder till ett otal kontaktnummer som invånaren omöjligt kan behärska. Helsingfors har på sin portal en början till livssituationsbaserat servicetänkande, dvs. tematiska datastigar exempelvis enligt ålder; När du är ung, När du är senior etc. eller enligt förändringar så som; När du tänker flytta, När du vill studera etc. Innehållet är emellertid tillsvidare begränsat till den förvaltningssektor ärendet sorterar under. Helsingfors har ingen samservice, men har utvecklat egna databanker och telefonservice inom de olika förvaltningsområdena. En dylik är exempelvis S-info för sociala frågor. Vanda har en svensk samservicelucka i Dickursby. I Esbo finns det sex samservicepunkter, som ger service på både svenska och finska, belägna i Hagalund, Alberga, Esboviken, Esbo centrum, Kalajärvi och Mattby. I Esbo är det även möjligt att få betjäning via Internet. Man kan t.ex. reservera dagvårdsplats elektroniskt. Grankulla har ingen samservice för sina invånare, utan man erbjuder sektorsvis service på nätet och per telefon. Helsingfors, Vanda, Grankulla och Esbo samt inom HNS ges sedan 2004 uppgifter om hälsovårdstjänsterna i huvudstadsregionen per telefon (10023) dygnet runt. Därtill ges vårdanvisningar för hälsoproblem och olika sjukdomar. Städerna köper servicen från ett företag. Man kan inte beställa tid till hälsovårdscentralen eller annan hälsovårdsservice via denna telefon, undantaget en hälsovårdscentral i Esbo. Telefonservicen har inte tillgång till hälsovårdscentralernas eller sjukhusen patientuppgifter. Hösten 2005 lät Mawell utföra en klienttillfredsställelseundersökning, som visade att det rådde stor brist på telefonservice på svenska. Man har försökt åtgärda detta genom att rekrytera personal som har svenska som modersmål samt ordnat språkundervisning för hela personalen. Utvecklingsbehoven för ovannämnda Call Center -telefonservice ligger på flera områden, dels på det språkliga och dels på det substantiella. Emellertid är det inom denna servicemodell inga större strukturella förändringar att vänta inom de närmaste åren. Beslutsfattning i svenskspråkiga frågor Forskning och erfarenheter visar att för att en språklig och kulturell minoritet skall bestå, behövs former för interaktion på egna villkor (14). För detta ändamål kunde alla kommuner på sikt skapa likartade organ för förtroendevalda beslutsfattare. Detta skulle underlätta samarbetet kring gemensamma strategier för den svenskspråkiga servicen i regionen. För tillfället varierar situationen förhållandevis mycket i de olika städerna. Esbo har en svensk dagvårds- och utbildningsnämnd samt en svensk sektion inom kulturnämnden (kulturnämndens svenska sektion). Inom social- och hälsovårdssektorn finns en svensk delegation. Delegationens roll är närmast rådgivande med motionsrätt i social- och hälsovårdsnämnden. Social- och hälsovården har för sin språkligt integrerade servicemodell en medlem i sektorns ledningsgrupp som ansvarar för hela servicen på svenska. Vidare har äldreomsorgen, hälsovården samt familje- och socialvården en ansvarsperson var för respektive område. Denna är medlem i sin egen ledningsgrupp. En person från social- och hälsovårdsförvaltningen samordnar detta arbete och fungerar även som föredragande i den svenska delegationen. Denna person fungerar även som kontaktperson för den svenskspråkiga befolkningen. I social- och hälsovårdssektorns ledningsgrupp är en av de åtta medlemmarna utsedd att ansvara för hela den svenskspråkiga social- och hälsovårdsservicen. Helsingfors har inom socialnämnden en svensk sektion, inom utbildningsnämnden verkar en motsvarande sektion. Vidare fungerar en egen direktion för Arbis. Det finns inget namngivet organ som samordnar social- och hälsovårdsservicen för den svenskspråkiga befolkningen. Vanda har en svensk kommitté för utvecklingen av all service på svenska i staden. Social- och hälsovårdssektorn har en gemensam kontaktperson för den svenskspråkiga befolkningen och därutöver en namngiven ansvarsperson 11
på de fem servicecentralerna. En omorganisering av hela verksamheten är under arbete och träder i kraft 1.1.2007. Denna förmodas leda till grundandet av fyra servicelinjer med en ansvarsperson per linje. Grankulla har en svenskspråkig skolnämnd. Svenska rum för barn och ungdomar Ett regionalt svenskt skolnät, under vilket både dagvården och skolan sorterar, kunde säkra barn och ungdomar enhetlig språklig och kulturell fostran, bevarande av finlandssvensk identitet och egna traditioner för hela årsklasser. På detta sätt kunde tillräckligt stor språklig närmiljö bildas med betydande kulturell påverkan. Detta är viktigt särskilt med tanke på att stora mängder tvåspråkiga barn tenderar att förfinska grupperna (15). Vidare kunde eftis-behovet samlas för de små volymerna på finlandssvenskt håll och personalen stimuleras till samarbete under ett gemensamt språkligt/kulturellt paraply. En gemensam svenskspråkig förvaltning ger volym och kraft att driva svenskspråkiga frågor. Möjliga nackdelar med arrangemanget är att samarbetet med socialvården kan lida och att det kan vara svårt att samordna dagvård som sköts i privat regi eller i familj. I Esbo slogs den svenska dagvården samman med bildningssektorn år 1999. Sammanslagningen stärkte det svenska språket, kulturen och traditionerna; förbättrade utrymmesanvändningen; gjorde gemensam utveckling av läroplanerna möjlig; underlättade övergången från daghem till skola och ökade personalens möjligheter till gemensam fortbildning. Beslutsfattningen förenklades genom att grunda en gemensam svensk dag- och utbildningsnämnd. Tidigare sköttes dagvården inom socialoch hälsovårdsnämnden medan skolärendena behandlades i en egen skolnämnd. Man har även fått ökade möjligheter att överblicka fördelningen av ekonomiska resurser för barnens behov av kommunal bildningsservice. För tjänstemännens vidkommande har detta medfört att organisationen kunnat göras plattare, vilket betyder mindre förmän och mera personal som arbetar med kärnuppgiften. Personalens åsikter om sammanslagningen har varit positiva. (16) Service på svenska för specialgrupper Helsingfors kartlade 2005 den svenskspråkiga socialservicen i huvudstadsregionen. Man kom till att socialservice med litet befolkningsunderlag på svenska inte är möjlig att ordna i varje kommun för sig. Det konstaterades även att alla svenskspråkiga inte upplever möjligheten att få tala sitt modersmål som en första rangens fråga. För många är det viktigt att service på svenska är tillgänglig vid mera krävande situationer, såsom vid terapi, familjevård och missbrukarvård. I dylika fall antas beredskapen att färdas längre öka. (17) Det finns åldersgrupper, vilka kan ha svårt eller för vilka det är omöjligt att göra sig förstådda på annat språk än sitt modersmål. Detta gäller exempelvis barn, som deltar i 5-års granskning. Även specialgrupper, såsom utvecklingsstörda och patienter som lider av demens, är helt beroende av att kunna använda sitt eget modersmål. En liten svenskspråkig klientvolym eller en sporadisk användning av en viss serviceform på svenska kräver separata lösningsmodeller för att fungera. Ambulerande och roterande enheter har även diskuterats. Helsingfors och Esbo med sitt förhållandevis stora befolkningsunderlag kan bli de naturliga serviceproducenterna i ett utarbetat system, medan Vanda och Grankulla med sina jämförelsevis små svenskspråkiga populationer kan ha intresse av att köpa småskalig socialservice. Serviceområden, som skulle vara betjänta av intensifierat interkommunalt och institutionaliserat samarbete är mentalvården för barn och unga, barnskyddet, missbrukarvården, handikappvården och till vissa delar äldreomsorgen (18). Mentalvårdsarbetet bland svenskspråkiga barn och unga i huvudstadsregionen fungerar delvis bra, men delvis slumpmässigt eller inte alls. På förslag är familjecenter och familjerådgivning på svenska. Man har kommit överens om att börja koncentrera den svenskspråkiga missbrukarvården till Västra A-kliniken i Helsingfors år 2006 (19). Sammanfattningsvis kan man konstatera att både det officiella och informella samarbetet mellan kommunerna tillsvidare har varit anspråkslöst. Det finns inget permanent arbetande samarbetsorgan, som systematiskt planerar verksamheten utöver kommungränserna. Man har heller inget etablerat forum för kunskaps- och erfarenhetsutbyte, vilket medför att beprövade modeller inte får nödvändig spridning. Social- och hälsovårdsservice på svenska nära till hands För att förbättra hälsovårdsservicen på svenska, kunde man som ett led i utvecklingen erbjuda samtliga invånare i huvudstadsregionen möjligheter att inregistrera sig över kommungränserna. Kostnaderna skulle kunna skötas med betalningsförbindelser eller andra arrangemang. Ett dylikt arbetssätt kan innebära att personalresurserna måste omfördelas. De svenskspråkiga patienterna har laglig rätt till vård på sitt modersmål på hälsovårdscentraler och inom specialsjukvården. Detta innebär att personalen är skyldig att ge vård på svenska bl.a. för att säkerställa en trygg vård. I en undersökning från år 2001 i Esbo, konstaterades det att de svenskspråkiga invånarna hade det överlägset största behovet av att få använda sitt modersmål med läkare, sjukskötare och hälsovårdare (20). De svenskspråkiga hälsovårdscentralpatienternas behov av hälso- och sjukvård på sitt modersmål har vidare konstaterats vara oberoende av ålder och sjukdomens akuta eller kroniska karaktär. Ju sämre patienten talade finska desto större var behovet av att få använda sitt modersmål. Patienterna ville inte heller själva aktivt be om service på 12
svenska utan önskade att personalen skulle ansvara för identifieringen av behovet. (21) Helsingfors har utarbetat ett serviceprogram för den svenskspråkiga befolkningen. Programmet godkändes år 2005. På basen av detta beslöt man att tre svenskspråkiga hälsovårdscentraler, Munksnäs, Östra centrums och Femkantens hälsostation, ansvarar för de svenskspråkiga patienternas hälsovård. Patienterna gavs tillfälle till omregistrering år 2005. Tidsbeställningen sköts från ett gemensamt nummer, vilket har rönt positiv feedback. Hösten 2006 hade sammanlagt 8 400 svenskspråkiga personer anmält sitt behov av svensk service. Socialservicen på svenska är koncentrerad till en svenskspråkig enhet på Mechelingatan, till vilken alla svenskspråkiga invånare hänvisas. Man garanterar inte service på svenska i andra enheter än den svenska socialservicen eller de svenska hälsovårdscentralerna. Social- och hälsovården på svenska är i Esbo och Vanda organiserad enligt en integrerad modell (dvs. servicen ges inom alla enheter, det finns inga klart språkligt definierade enheter), som garanterar närhet till service. I en språkligt integrerad servicemodell är risken stor att behov och utbud inte motsvarar varandra. I en liten kommun med förhållandevis stor svenskspråkig befolkning som Grankulla fungerar det integrerade systemet bra. Personalrekrytering och språkbrukstillägg Rekryteringen av utbildad personal till hela den kommunala sektorn i huvudstadsregionen, särskilt till social- och hälsovården samt till undervisningssektorn, försvåras kontinuerligt. Omsättningen inom social- och hälsovårdssektorn är särskilt stor och hindrar en expansivare svenskspråkig service i huvudstadsregionen. De ekonomiska resurserna begränsar ytterligare möjligheterna att arrangera motsvarande service på svenska som den man erbjuder majoritetsbefolkningen. Behovet av svenskspråkig service överskrider tillgången, vilket gör att det är nödvändigt att jämsides med rekryteringen, skapa förutsättningar, ss. studier på arbetstid, för den finskspråkiga personalen att betjäna på svenska. Det har visat sig vara svårt att bedöma personalens verkliga och behövliga språkkunskaper i svenska. Förvaltningarnas förteckningar över personalens språkkunskap kan ibland ge en positivare bild av situationen än vad den i verkligheten är. Man förlitar sig ofta på språkprov, men dessa garanterar inte att personen ifråga behärskar språket. språkbrukstillägget skall vara kännbart för att ha önskad effekt. Esbos språkstadga från 17.12.2004 fastställer att personalen (både fastanställda och vikarier) skall ha sådana muntliga och skriftliga färdigheter i finska och svenska, som arbetsuppgiften förutsätter. Språkkunskaperna bestyrks med intyg. Från och med 2007 utbetalas språktillägg eller personligt tillägg för både svenska och finska. Språktillägget är 11,77 21,86 euro/månad. Helsingfors har knutit personalens språkliga färdigheter till den uppgift personen ifråga har. Enheternas förmän fastställer vilka uppgifter som förutsätter att en del eller hela personalen bör kunna ge service på svenska. Speciellt viktiga är språkkunskaperna i den direkta klientkontakten och på detta sätt kan man koncentrera servicen på minoritetsspråket till givna enheter eller till vissa personer. Krav på både skriftliga och muntliga färdigheter ger en högre lön än krav på enbart muntlig förmåga. Tillägget ingår antingen direkt i lönen eller ges som personligt tillägg. Det personliga tillägget ger större flexibilitet i storlek än det tidigare språktillägget, vilket gör att det är ett bra instrument för att kunna ange tyngd och prioritet åt den svenska servicen. I Grankullas förvaltningsstadga från 2004 konstateras det att inom förvaltningen och verksamheten skall de finskspråkigas och svenskspråkigas behov beaktas jämbördigt inom alla uppgiftsområden. Stadens enheter ansvarar för att det bland de anställda finns ett tillräckligt antal personer som behärskar finska och svenska för att sköta betjäningen. Den anställdas språkkunskaper fastställs genom uppvisande av intyg. Man använder inte mera språktillägg, utan premierar språkliga färdigheter med personliga tillägg. Vanda har ingen godkänd språkstadga. Varje sektor har sina egna bestämmelser. Man betalar språkbrukstillägg som personligt tillägg om arbetet förutsätter färdigheter i svenska. Universitets- och yrkeshögskoleexamen gäller som intyg över kunskaper i svenska eftersom språkstudier ingår i nämnda examina. Muntliga färdigheter testas av förmannen vid anställningen. I stadens rekryteringsdirektiv ingår även språkkunskaper. Utöver intyg över språkliga färdigheter i svenska, måste personalen även bruka sina språkkunskaper. Belöningen för språkliga färdigheter, det s.k. språkbrukstillägget, skall tillfalla den arbetstagare som använder svenska i betjäningen och vars språkliga färdigheter är nödvändiga för förverkligande av god helhetsservice. Det personliga 13
4 Resultaten från huvudstadsregionens medborgarenkät 2006 Undersökningens bakgrund Föreliggande enkätundersökning gjordes av Institutet för finlandssvensk samhällsforskning vid Åbo Akademi i Vasa inom ramen för det s.k. HUP-projektet, vars syfte är att förbättra och utveckla den svenska servicen i huvudstadsregionen. Tidpunkten för undersökningen var 15 mars 3 maj 2006. Materialet har presenterats vid olika möten både för alla fyra städer och internt i städerna Vanda och Grankulla. Målgruppen Målgruppen för enkäten var svenskspråkiga i Helsingfors, Esbo, Vanda och Grankulla. För att säkerställa representativitet även i de befolkningsmässigt mindre städerna togs ett s.k. stratifierat urval av 18 80-åringar, 400 slumpmässigt utvalda svenskspråkiga i Vanda och Grankulla och 800 i Helsingfors och Esbo. Adresskälla var Befolkningregistervcentralen. Frågeformuläret Frågeformuläret innehöll 27 frågor, varav en del bestod av olika delfrågor. Formuläret utarbetades av HUPs styrgrupp i samarbete med ansvarige forskaren Kjell Herberts från Åbo Akademi. Erfarenheterna från de lokala språkbaromterar som gjordes våren 2004 togs i beaktande och ett flertal frågor från språkbarometerna användes i formuläret för att möjliggöra bredare jämförelser. Frågeformuläret trycktes i fyra lokala versioner, för att möjliggöra fokusering på de lokala förhållandena. URVAL & SVAR & SVARSANDELAR Svenskspr. 18 80 år ca Utskick Svar Svars-% % av 18 80 år HELSINGFORS 34774 25500 800 492 62,1 1,9 ESBO 20018 14200 800 478 60,7 3,4 VANDA 5848 4400 400 234 59,1 5,3 GRANKULLA 3334 2300 400 270 68,6 11,7 Totalt 63974 46400 2400 1474 62,2 3,2 14
Svensk service i huvudstadsregionen Svarsandelar enlig ålder enkätsvararna och normalpopulation enligt stad 15
hur länge har du bott i kommunen? åldersfördelning enligt kön 16
vilken är din högsta utbildning? vilket är ditt civilstånd? 17
i vilken kommun / vilka kommuner arbetar du / studerar du? till vilken språkgrupp räknar du dig själv? 18
Till vilken språkgrupp räknar / räknade sig din maka / make / sambo? Till vilken språkgrupp räknar / räknade sig ditt / dina barn? 19
hur bra anser du dig kunna svenska? hur bra anser du dig kunna finska? 20
hur bra anser din maka / make / sambo sig kunna svenska? hur bra anser din maka / make / sambo sig kunna finska? 21
I vilken usträckning använder du / har du använt svenska och finska i ditt nuvarande hem? I vilken usträckning använder du / har du använt svenska och finska i ditt barndomshem? 22
I vilken usträckning använder du / har du använt svenska och finska med dina vänner? I vilken usträckning använder du / har du använt svenska och finska i ditt arbete? 23
användning av svenska / finska en typisk vardag... och ett typiskt veckoslut vilket är eller har varit ditt / dina barns skolspråk? 24
får du i allmänhet service av staden på svenska? Försöker Du få stadens service på svenska? HELSINGFORS 9 25 35 23 8 ESBO 5 26 35 22 12 VANDA 16 39 24 15 6 GRANKULLA 1 3 15 30 51 Aldrig Sällan Varierar Ja, oftast Ja, så gott som alltid 25
Det finns situationer då jag tycker det är svårt att uttrycka mig på finska? för mig har svenskan blivit ett språk jag pratar endast inom den egna familje- ock vänkretsen? 26
i kontakt med kommunala instanser talar jag helst finska eftersom jag annars blir illa bemött? jag har upplevt att ärenden inte har skötts tillfredsställande på grund av bristande kunskaper i svenska hos stadens anställda? 27
när jag inleder på svenska i kontakt med staden blir jag i regel besvarad på finska? behovet av svensk service tas inte tillräckligt i beaktande av stadens tjänsteinnehavare? 28