Språket inom social- och hälsovård

Transkript

1 Språket inom social- och hälsovård De språkliga rättigheterna hör till individens grundläggande rättigheter. Med tanke på individens grundtrygghet är social- och hälsovård på eget språk viktig i livets alla skeden. Det är inom vissa sektorer av social-, hälso- och sjukvården mycket svårt att tillhandahålla tjänster på båda nationalspråken. Läs mer om språkliga rättigheterna inom social- och hälsovård genom följande länkar: Service på eget språk Språket i äldreomsorg Språket i patientdokument Kommuninvånares erfarenheter

2 Rätten till service på eget språk inom social- och hälsovård Det är viktigt att inom social- och hälsovården fästa särskild uppmärksamhet vid individens rätt att på eget språk få vård och omsorg samt information. Medborgarna anser själva det vara viktigt att få service på eget språk särskilt inom sjukvården och äldreomsorgen. De kommande reformerna inom social- och hälsovården samt upphandlingen av social- och hälsovårdstjänster står därför inför stora utmaningar. Om patienten eller klienten inte känner till sina språkliga rättigheter kan han eller hon utan att veta om det avstå från sin rätt att bli bemött på sitt eget språk. Så är fallet ofta exempelvis då personalen begär personen byta språk. Vid tillämpningen av ny lagstiftning är det därför viktigt att betona myndighetens skyldighet att på eget initiativ utreda vilket språk personen talar och se till att han eller hon kommer till en vårdenhet som kan betjäna på det språk han eller hon vill tala. Nordiska medborgares språkliga rättigheter Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska kommunen och samkommunen för ett sjukvårdsdistrikt också se till att nordiska medborgare vid behov har möjlighet att använda sitt eget språk, det vill säga finska, isländska, norska, svenska eller danska, när de anlitar hälso- och sjukvårds tjänster, bland annat genom att i den mån det är möjligt genom exempelvis tolkning. Oberoende av medborgarskap har personer rätt att använda finska eller svenska vid en myndighet. Läs mer om språket inom social- hälsovården i kapitel fem i Statsrådets berättelse om tillämningen av

3 Språket inom äldreomsorg i tvåspråkiga kommuner Äldreomsorgen handlar ofta om att åldringar skall kunna bo hemma så länge som möjligt genom att de får stöd i hemmet, vilket dock inte alltid finns att tillgå. På många håll klarar inte äldreomsorgen av att ge service på de äldres eget språk. Detta gäller främst svenskaspråkiga åldringar. Resurserna inom äldreomsorgen är begränsade och riktas främst på själva serviceproduktion. Utredning och utvärdering av äldres individuella behov kommer ofta i andra hand. Många äldre personer saknar helt kontakt med den service som finns på eget språk. Detta gäller främst stora kommuner. Enligt undersökningar är den finskspråkiga lokala minoriteten i tvåspråkiga kommuner något nöjdare med servicen inom äldreomsorgen än de svenskspråkiga. Ett problem inom hemvården är att det inte finns hemvårdare som kan svenska och ibland inte heller finska. Antalet äldre kommer att öka, således kan situationen förvärras. Läs mera om språket inom äldreomsorg i kapitel fem i Statsrådets berättelse om tillämningen av

4 Språket i patientdokument Myndigheter är skyldiga att självmant reda ut vilket språk patienten har och självmant se till att patienten i en tvåspråkig kommun får åtminstone sammandrag av vården på sitt eget språk. Justitieombudsmannen har dessutom i ett avgörande konstaterat att hälsocentralen visserligen har rätt att bestämma om språket i patientjournalerna men att interna lösningar inte får omintetgöra patientens språkliga rättigheter. Patienterna har bland annat rätt att få vissa dokument på sitt eget språk. Behovet av språkkunnig personal samt översättningsbehovet av patientdokument är stort och kräver resurser. Det anses dessutom vara bäst att läkare dikterar patentdokument på det språk de behärskar bäst. Patienten har enligt personuppgiftslagen också rätt att granska de uppgifter som har lagrats om honom eller henne i journalhandlingarna och kontrollera att de är korrekta. Även elektroniska recept skrivs ut, lagras och arkiveras på både finska och svenska. Trots att sjukhus fått tilläggsanslag för översättning finns det dock inte tillräckligt personal som kan översätta den medicinska vokabulären. Ett problem kan också vara att många patientsystem finns bara på finska. Läs mera om språket i patientdokument på sidan i Statsrådets berättelse om tillämningen av

5 Kommuninvånares syn på språklig service inom social- och hälsovården Personer som tillhör den språkliga minoriteten i tvåspråkiga kommuner betonar särskilt frågor om språklig service inom hälso- och sjukvården. Man vill tala sitt eget språk och bli förstådd av läkare och annan personal, fast det är vanligt bland svenskspråkiga, särskilt i södra Finland, att i dessa situationer byta språk, det vill säga tala personalens huvudspråk. De svenskspråkiga i tvåspråkiga kommuner är rätt nöjda med socialservicen men upplever att den är mera tillgänglig i kommuner där det svenska är i majoritet. Även finskspråkiga upplever att socialvården på finska är bättre i kommuner med svenska som majoritetens språk än i kommuner med finska som majoritetens språk. Enligt språklagen ska myndigheten ge väsentlig information på finska och svenska i en tvåspråkig kommun, även informera om var man kan få vård på finska och svenska. Vid val av vårdenhet ska personalen i första hand hänvisa personen till vårdpersonal som kan personens registrerade språk. Personer som sköter tidsbeställningen och första kontakten har därför en avgörande roll. På vissa håll har informationen om var man får vård dock varit knapp, för att myndigheten ansett att information om språklig service kan inskränka på personen eget fria val av språk och vårdenhet. Läs mera om kommuninvånares syn på språkliga service på sidan 54 i Statsrådets berättelse om tillämningen av