Svenska som andraspråk Läs- och skrivinlärning

Svenska som andraspråk Läs- och skrivinlärning

i L a. f ö p I o. i a e y ( Kommentarmaterial Lgr 80 Svenska som andraspråk Läs- och skrivinlärning Utbildningsförlaget Stockholm

W 2: PEDAGOGISKA BIBLIOTEKET SÖ:s publikation Läroplaner (1989:132) Svenska som andraspr&k Läs- och skrivinlärning 1989 Skolöverstyrelsen och Utbildningsförlaget Redaktör Kerstin Thorsén Omslagsteckning Pekka Porttila Tecknade illustrationer Karin Segolson Gunilla Fredriksson (s 111 113) typografi Stig Kesselmark Utbildningsförlaget, Box 3071, 10361 Stockholm tfn 08-7399000 Upplaga 1:1 ISBN 91-47-03172-7 ISSN 0283-491X Beställningsadress: Liber, Kundtjänst Utbildningsförlaget, 16289 Stockholm tfn 08-7399660 Schmidts Boktryckeri AB, Helsingborg, 1989

Innehåll Förord 6 Inledning 9 1. Flyktingelever 13 Flyktingbarn med svåra upplevelser (Lars H Gustafsson, barnläkare och Agneta Lindkvist, barnpsykolog) 13 2. Alfabetisering på svenska 24 Alfabetisering bland invandrare på modersmålet eller på svenska? (Kenneth Hyltenstam, docent) 25 Samverkan mellan svenska som andraspråk och hemspråk 42 4. Språklig medvetenhet 46 Lingvistisk medvetenhet (Ingvar Lundberg, professor) 47 5. Läs- och skrivförberedelser 62 Ett språk att läsa på 62 Muntlig andraspråksundervisning för nybörjare, TPR-metoden (Jörgen Niklasson, mellanstadielärare) 63 Att höra och uttala rätt 69 Att uppfatta med ögat och använda handen 71 Handskrivning 75 6. Några läs- och skrivinlärningsmetoder som används i svenska skolor 77 Far tar fil eller Om läsläror för nybörjare (Monica Åhs, högskoleadjunkt) 78 7. Arbetet med läs- och skrivinlärning några exempel 87 Att arbeta med texter 87 Den första läs- och skrivinlärningen (Susanne Benckert, lågstadielärare) 94 Att arbeta med tema (Susanne Benckert) 95 Att arbeta med bilder 97 Att arbeta i en basgrupp (Morit Malm, mellanstadielärare) 103 Rapport från en basgrupp (Anita Stenmark, mellanstadielärare) 106 Ahmed (Helena Gullmarson, lågstadielärare) 109 Cat (Gunilla Fredriksson, lågstadielärare) 111 8. Läromedel 116 Bilaga 120 5

Förord Ämnet svenska som andraspråk ingår i grundskolans läroplan. Ämnets kursplan återfinns i läroplanens allmänna del under rubriken Svenska som främmande språk, som var ämnesbeteckningen när läroplanen publicerades. Som framgår av inledningen i läroplanens allmänna del ska SÖ utarbeta kommentarmaterial bl a för invandrarundervisningen. Två kommentarmaterial för undervisningen i svenska som andraspråk har tidigare utgivits, Svenska som andraspråk Grundläggande färdigheter (1985) och Svenska som andraspråk Fördjupade studier (1987). Detta kommentarmaterial handlar om läs- och skrivinlärning för invandrarelever som inte kan läsa och skriva på svenska i åldrar när jämnåriga kamrater på låg-, mellan- eller högstadiet har passerat denna inlärning. Den största gruppen bland dessa elever är flyktingelever. Det inledande kapitlet om flyktingbarn med svåra upplevelser har skrivits speciellt för detta kommentarmaterial av barnläkaren Lars H Gustafsson och barnpsykologen Agneta Lindkvist. Det finns ännu inte så många rapporter och dylikt om alfabetiseringen i Sverige av invandrar-/flyktingelever i grundskolan som är nio till sexton år gamla. Materialet bygger till stor del på lärares beskrivningar av hur de arbetar med läs- och skrivinlärningen för sådana elever. Beskrivningarna har varvats med tidigare publicerade artiklar av forskare och lärare som belyser olika hithörande frågor. Kommentarmaterialet är avsett att ge inspiration och tjäna som vägvisare. Läsare som vill fördjupa sina kunskaper om läs- och skrivinlärning hänvisas till i materialet rekommenderad litteratur. Kommentarmaterialet har utarbetats av specialläraren/läromedelsförfattaren Eva Ceru i samarbete med lågstadieläraren Martha Hedberg- Granath. Arbetet har letts av avdelningsdirektören vid skolöverstyrelsen Bertil Jakobsson. 6

Svenska som andraspråk är ett ungt ämne i läroplanen för grundskolan och därför under utveckling. Den sker genom forskning, inom lärarutbildningen och genom enskilda lärares pedagogiska utvecklingsarbete i det dagliga arbetet. Kommentarmaterialet är inte heltäckande och slutgiltigt. Inför framtida revideringar välkomnas därför läsarens synpunkter med förslag till ändringar och tillägg som kan sändas till O-avdelningen, Skolöverstyrelsen, 10642 Stockholm. Stockholm i september 1989 LENNART TEVEBORG Bertil Jakobsson 7

Pef var så svdrl aw hinna (dra 519 cilla Krumelurer Som Skulle Mi ord. Och infe rik-tiga ord utan ord vå svenskaur ''Som om jag inte fanns" av Kerstin Johansson i qcke 8

Inledning Det här kommentarmaterialet handlar om läs- och skrivinlärning för de invandrarelever i grundskolan, som inte kan läsa och skriva på svenska och ofta inte heller på det egna språket i en ålder då jämnåriga kamrater läser och skriver och tillägnar sig kunskaper bl a via läsningen. Dessa elever, som inte utgör någon homogen grupp, finns på lågstadiets senare del, på mellanstadiet och på högstadiet. Den största gruppen utgörs av de flyktingelever som kommer till den svenska skolan i alla årskurser. På grund av situationen i hemlandet har de kanske bara sporadiskt kunnat gå i skola eller inte alls. En del av dessa elever är analfabeter och en del har varierande läs- och skrivfärdigheter på det egna språket med sig i bagaget. Många har stora kunskapsluckor. Dessa elever, med speciell bakgrund och ofta svåra upplevelser bakom sig, ägnas ett eget avsnitt: "Flyktingbarn med svåra upplevelser". Det är också till stor del dem avsnittet "Alfabetisering på svenska" gäller. Nyanlända invandrarelever med god läs- och skrivfärdighet på sitt eget språk får knappast några större problem, speciellt om de har ett skriftsystem som är alfabetiskt och som avläses i samma riktning som svenska. Det handlar då om att överföra befintlig kunskap, vilket brukar gå snabbt. Elever med icke-alfabetiskt skriftsystem, t ex kinesiska, behöver en mer omfattande alfabetisering eftersom systemet avviker så starkt. De här eleverna återfinns ofta i en "vanlig" förberedelseklass. (Se Bilaga, s 120.) De lär sig svenska och det svenska skriftsystemet och slussas ut i klass utan större bekymmer. De "dolda" eleverna är knepigare att upptäcka. De som finns i klasserna och som med imponerande skicklig strategi på olika sätt döljer att de inte "hänger med", att de faktiskt inte kan tillgodogöra sig undervisningen, därför att de inte kan läsa och skriva ordentligt. Bland dessa elever finns den tysta, blyga, som inte märks, och den bullriga, stökiga, som så fort det drar ihop sig till prestation börjar bråka, kasta saker eller gå på 9

toaletten. Sätten att dra uppmärksamheten bort från problemen är många. Tyvärr lyckas också eleverna alltför länge dölja sina verkliga svårigheter. De här elevernas svenska är ofta ganska hygglig, så hygglig att det är lätt att låta lura sig av deras s k "ytflyt". Deras svenska kan vid skolstarten ha varit så begränsad att de inte tillgodogjorde sig den undervisning de fick i årskurs ett. Den var inte anpassad för dem. De kan ha bytt skola, lärare, bytt från hemspråksklass till vanlig klass mitt i ett stadium eller flyttat tillbaka till hemlandet något år. Skolan har inte motsvarat deras behov och anpassat undervisningen till dem. De har fått "hänga med" vilket de alltså inte gjort utan tappat kunskap och självkänsla undan för undan. Det är viktigt att se dessa elever och deras behov och att snabbt sätta in den undervisning de behöver, t ex läs- och skrivinlärning, så att de får en chans att bygga upp sitt självförtroende igen. I en del skolor är dessa elever tillräckligt många för att under en period bilda en särskild undervisningsgrupp med intensiv läs- och skrivträning, dock utan att helt bryta samhörigheten med klassen. Man lär sig språk i samspel med andra. Kontakten med klasskamrater i samma ålder är viktig. Nyanlända elever i förberedelseklass skrivs därför in i vanlig klass och får ofta delta i klassens aktiviteter, i gymnastik, slöjd, bild osv för att sedan undan för undan slussas in mer och mer i klassen. För flyktingeleverna kan situationen vara annorlunda. Den sociala kopplingen till vanlig klass redan från början är kanske inte så självklar. Deras tillvaro kan ha varit kaotisk, och deras inre är många gånger fortfarande kaotiskt. Flykt, krigsupplevelser, vistelser i skyddsrum och sedan osäker väntan i flyktingförläggning... Skoltillvaron måste då för dem bli en trygg och lugn tillvaro utan splittringar. De bör kunna beredas undervisning i en egen grupp under en längre tid, utan att behöva springa mellan olika klassrum, till olika lärare. För elever som har mycket bristfällig skolbakgrund har flera kommuner bildat tillfälliga undervisningsgrupper, s k basgrupper. (Se Bilaga, s 120.) Morit Malm arbetar i en basgrupp i Hjulstaskolan i Stockholm. Så här beskriver hon sin arbetssituation: mä "Många flyktingbarn kommer varje år till Sverige. På grund av krig och flykt har de ofta inte kunnat följa undervisningen regelbundet III i hemlandet. När den svenska skolan tar emot dessa elever ställs vi inför nya pedagogiska situationer. Ännu finns det relativt lite dokumenterat om hur man lär invandrade halvvuxna tonåringar läsa och skriva på ett nytt språk. Arbetet med dessa elever är en utmaning. Det är spännande och roligt men också svårt. Man söker sig fram på olika vägar, går fel ibland och tvingas tänka om. Det är en våldsam skillnad på att lära sig läsa som svenskt barn och som invandrad tonåring. Hos ton- 10

åringarna finns en språklig mognad, en större förmåga att analysera språket och ett större ordförråd (i det egna språket). Ofta är de nykomna invandrarbarnen starkt motiverade att lära sig läsa och skriva på svenska, men de stöter på en hel del svårigheter. Det saknas lämpliga läromedel för denna grupp elever. När barn lär sig läsa på sitt modersmål, har de ju redan det talade språket. För invandrareleven gäller det att skaffa sig ett ordförråd i talad svenska, för att sedan kunna gå vidare med läsning och skrivning. Dvs de behöver få en grund i talet." Eleverna måste få tillfälle att umgås med kamrater i sin egen ålder på ett tryggt och naturligt sätt, både med kamrater i den egna språkgruppen och med svenska kamrater i och utanför skolan. Det är också lärorikt och berikande för de svenska eleverna att uppleva vilka konsekvenser det kan få att inte ha haft tillgång till undervisning. De svenska eleverna får här en mycket viktig uppgift att stötta sina kamrater och till dem förmedla sina språk- och omvärldskunskaper, till en början i den gemensamma fritidsaktiviteten och så småningom som klasskamrater. Skolans fritidspersonal är en viktig resurs då det gäller att orientera eleverna i den egna skolans "fritidskultur'' och att hjälpa dem att finna en meningsfull fritidssysselsättning. En idrottsklubb, en hantverksgrupp, ett basketlag, eller en "systuga" där eleven kan dela intressen med andra och umgås på ett naturligt sätt kan vara en inkörsport, inte bara till det svenska språket. Att en elev är flykting betyder inte bara att han/hon kanske berövats möjligheten att lära sig läsa och skriva på grund av utebliven skolgång. Det kan också betyda att eleven upplevt svåra saker som under lång tid kommer att prägla tillvaron här. Ur Fristad i Sigtuna. En rapport om flyktingbarn i grundskolan (SÖ, R88:19) har följande citat hämtats: "Om flyktingbarnens psykiska hälsa sade en lärare i svenska som andraspråk så här: 'När eleverna kommer så är de alla tysta och 11

snälla. De upplever friheten, allt är fantastiskt tycker de. De lär sig svenska väldigt fort, är glada och nöjda. Efter cirka ett halvår kommer en första krasch: de upptäcker att svenskan inte är så lätt, de blandar ihop saker, de glömmer, de upptäcker att ingen av de andra eleverna är intresserade av dem i skolan. De glömmer det som de har kunnat tidigare. Familjen bor trångt. De har alla möjliga problem. Före jul utbryter totalt kaos. Eleverna blir tokiga, kastar saker, böcker, river sönder saker, de håller på så här hela tiden, det finns inte en enda lugn sekund med dem. Man är osams med läraren hela tiden, läraren grinar, situationen är bedrövlig. Eleven hatar läraren. Kort före jullovet brukar man samlas, tänder ljus och terminen avslutas i en fin stämning. Alla genomgår den här krisen, reaktionerna kan bli annorlunda. Vissa kan bli deprimerade, kan bli osams med kamraterna i gruppen, blir trötta, sitter och hänger. Efter ett tag släpper det. Man pratar om den här krisen innan och de elever som är redan utslussade hjälper till mycket. Det finns ungdomar som kommer hit utan föräldrar. De behöver vuxenstöd för att klara sin livssituation. De är i praktiken föräldralösa' " Att undervisa dessa elever innebär mycket mer än läs- och skrivundervisning. Elevernas hela situation måste beaktas. En artikel av barnläkaren Lars H Gustafsson och barnpsykologen Agneta Lindkvist utgör därför kommentarmaterialets första kapitel. Med denna artikel som grund kan man gå vidare och bland resonemangen och de olika lärarnas skildringar av sina arbetssätt finna, inte en färdig metod, men väl en väg utefter vilken man kan söka sig fram. Lps- och skru Vdgen 12

1. Flyktingelever Flyktingbarn med svåra upplevelser LARS H GUSTAFSSON och AGNETA LINDKVIST Jag känner inte igen honom alls. Han som var så trevlig och artig! Jag visste ju att han kom från ett krigsdrabbat land, och jag hade förberett mig på det värsta. Jag visste också att han förlorat sin syster. Därför blev jag förvånad över att han inte visade mer. Han var som vilken femteklassare som helst. Duktig, inte minst i svenska! Och så, alldeles plötsligt, är han alldeles upp- och nedvänd. Han går ju knappt att ha i ett klassrum längre. Läraren är bekymrad och orolig. Både för pojken och för hur hon ska kunna fortsätta att bedriva undervisning i förberedelseklassen. Hon är både engagerad och erfaren, men nu har hon hamnat i en situation som hon inte klarar på egen hand. Hon har åkt hem till familjen, men där förstår man ingenting. Hemma är pojken lugn, vänlig och hjälpsam. Det måste vara fel på skolan om man inte klarar upp det här! Varför håller inte läraren ordning i klassen? Vi har ofta träffat lärare i denna och liknande situationer, både i Lycksele och när vi föreläst om flyktingbarn runtom i landet. De mest engagerade lärarna har som regel inte svårt att intuitivt förstå bakgrunden till det man ser. Men hur gör man? Och vem kan man vända sig till när det krisår? I boken Barn i krig (1) och i skriften Flyktingbarn i Lycksele (2) har vi beskrivit bakgrunden till de reaktioner vi ofta möter hos flyktingbarn. Det skulle föra för långt att här upprepa de resonemang vi där fört, men vi vill återge några viktiga slutsatser som grund för det vi senare vill säga: 1. Många flyktingbarn bär med sig svåra traumatiska upplevelser. De har blivit vittne till eller själva blivit utsatta för grovt våld, de har drabbats av förluster och separationer och de har ibland utnyttjats för syften som inte varit förenliga med en frisk och harmonisk utveckling. Alla barn har inte blivit utsatta för allt detta, men många barn har upplevt svårigheter av ett slag som vi sällan möter hos svenska barn (även om några av våra egna barn också ibland tycks komma från krigsliknande förhållanden). 13

2. Det är omöjligt att veta vad ett flyktingbarn bär med sig i sin minnesryggsäck förrän man frågat. Barnets egen berättelse om sitt tidigare liv skiljer sig ofta avsevärt från det som föräldrarna berättar (för att inte tala om den version som finns återgiven i polis- och socialutredningar). Händelser, som för de vuxna i barnets omgivning ter sig små och betydelselösa, kan för barnet ha en viktig symbolisk innebörd, medan ytligt sett dramatiska skeenden varit lättare för barnet att både förstå och hantera konstruktivt. Det är inte säkert att barnet "berättelse" är verbal, dvs återgiven i ord. Barnet kanske ännu bara kan ge en sann beskrivning i lek eller teckningar. En sådan beskrivning kan vara lätt att både överse och övertolka, och en kunnig barnpsykolog bör alltid finnas i bakgrunden (se nedan). 3. Krigsbarn och flyktingbarn har sällan haft möjlighet att bearbeta sina svåra upplevelser i samband med att de inträffat. Föräldrarna och andra vuxna i barnets omgivning har "haft så nog med sitt" (för att låna en fras som barnen ofta själva använder). Barnet har därför inte haft utrymme för att visa sin rädsla, sin ilska och sin sorg. Under kriget och förtrycket, liksom under flykten och den krisartade första anpassningen till Sverige har all energi inom barnet och familjen gått åt till att överleva. De friska känsloreaktioner som vi normalt förknippar med svåra upplevelser av detta slag har därför förträngts. Det är naturligt och nödvändigt, men priset måste så småningom betalas. 4. Om barnet inte når fram med sin berättelse genom att använda det språk barnet förfogar över (ord, lek, teckningar, musik) försöker det tillgripa andra uttrycksformer. Vanligt är då att barnet, för att använda vår medicinsk/psykologiska jargong, börjar "visa symtom". Det kan vara utagerande beteenden (barnet blir stökigt, bråkigt och aggressivt som pojken i vår inledning), mer inåtvända eller regressiva symtom (barnet går tillbaka i sin utveckling eller blir tydligt deprimerat) eller psykosomatiska symtom som för barnet och familjen till läkare (ont i huvudet, ont i magen, värk i hela kroppen, svårt att sova). Det är viktigt att inte stirra sig blind på symtomen i sig utan se dem som ett "nödspråk". Det är barnets väg att på ett lite skevt sätt berätta om sin rädsla, sin ilska och sin sorg. I boken Barn i krig (1) har vi travesterat Margareta Melin och sagt: "När symtomen kommer är det dags att ställa till kalas!" Det menar vi fortfarande, samtidigt som vi är väl medvetna om att den lärare som just befinner sig i den situation vi tecknade inledningsvis, lätt kan uppfatta ett sådant citat som väl hurtfriskt. 14

Det viktiga är att inse att barn som bär på så tunga upplevelser vid någon tidpunkt måste få möjlighet att leva sig igenom det som varit. Det är alltid smärtsamt, och omgivningen måste vara beredd att ta sitt ansvar i en sådan process. Det finns nämligen ett värre alternativ: att barnet fortsätter att vara ett "vuxenbarn'' med alla sina upplevelser obearbetade. 5. Vi har utförligt behandlat temat "vuxenbarn", eller "bemästrare", som vi föredrar att kalla dem i Barn i krig (1). Ett vuxenbarn är ett barn som vi vet varit med om en rad svåra traumatiska upplevelser men som inte tycks ha reagerat på detta alls. Det är ett barn som inte ger uttryck för rädsla (' 'det är bara svenskar som är rädda"), ilska ("vad skulle det tjäna till?") eller sorg ("livet är sånt, förstår du"). Det är ett barn som tycks klokt, förståndigt och klarsynt, nästan genomskådande. Det är inte utagerande, snarare lite trött ibland, inte regressivt, snarare lillgammalt, och det visar inga psykosomatiska symtom. ("Varför frågar du om det? Jag har klarat mig hela livet på egen hand, och det tänker jag göra i fortsättningen också. Jag säger till om det är något, tack.") Vuxenbarnet kan vara det barn som först lär sig svenska i familjen. Det blir familjens talesman utåt och tar hand om den tillfällige besökaren som vore barnet husföreståndare eller värdinna. Det är lätt att beundra ett sådant barn (och visst är det också värt beundran). Men aktuella undersökningar visar att just dessa barn har en särskilt allvarlig prognos på sikt vad avser den psykiska hälsan. Barn som reagerar med kraftiga symtom på sina upplevelser redan under barndomen tycks klara sig bättre längre fram i livet. Här gäller verkligen det gamla bibelordet: "De svaga ska bliva de starka, och de starka de svaga". Även vuxenbarnsbeteendet måste ses som för barnet nödvändiga "försvar", dvs ett sätt att överleva när det skulle bli alltför hotfullt, antingen för barnet eller för viktiga personer i barnets omgivning (föräldrarna) om barnet började släppa fram all den ångest och sorg som finns inombords. Det är alltså ingenting som man t ex som lärare ska försöka bryta igenom eller riva ner. Barnet måste få ha sina försvar så länge de behövs. Men det är ändå viktigt att se vad det handlar om någorlunda klart. Dels är det onödigt att förstärka försvaren mer än vad som behövs det gör man t ex om man hela tiden berömmer barnet för dess färdigheter och dess "duktighet" och därmed ger barnet signaler med innebörden att inte heller jag (läraren) skulle orka med eller acceptera om barnet släppte taget. Dels ger kunskap om vuxenbarnets dilemma en klarare relief till påståendet att symtomen ska ses som hälsotecken och inte som sjukdomstecken. 15

6. Vi har i Barn i krig utvecklat en modell för resonemang om barn i krig, den s k STOP-modellen, där de fyra bokstäverna STOP anger fyra viktiga principer för omhändertagandet av flyktingbarn: Structure (struktur), 7ålking (möjlighet att få tala), Organized play (planering som ger möjlighet för barnet till lek) samt /^arent support (stöd till föräldrarna som ger dessa möjligheter att i sin tur ge stöd till sina barn). Vi vill i det följande utveckla innehållet i dessa fyra grundpelare med särskild inriktning på skolans värld. Vi har under ett par års tid haft möjlighet att nära följa arbetet i förberedelseklassen i Lycksele och är tacksamma för alla de synpunkter vi fått från lärare som arbetat i denna klass (3). Struktur Flyktingbarnens bakgrund är ofta kaotisk. De kommer från ett land under krig eller förtryck. Särskilt de direkt krigsdrabbade barnen, t ex barnen från Libanon, har levt i en tillvaro där ingenting varit möjligt att planera. Skolorna har ofta tvingats stänga under kortare eller längre perioder, lärarna har bytts ut, outbildade krafter har fått ta över. Just de libanesiska barnen bär med sig en ofta förvirrad bild av vad skolan är: en i grunden hårt strukturerad och mycket auktoritär skola, uppbyggd efter gammal fransk modell och sedan successivt sönderslagen av krigshändelserna. På sin väg till Sverige har barnen mellanlandat på olika håll i världen. Resan har varit lång, och efter ankomsten hit har tillvaron sällan förenklats: sluss, mellansluss, utredningsförläggning, kommunplacering. Och när barnen äntligen når fram till sin kommun och sin nya skola är utredningen som regel inte färdig. Utvisningshotet hänger över familjen under månader och år och försvårar anpassning och meningsfullt skolarbete. Allt detta yttre kaos motsvaras av ett inre, där vi vet att de tidiga traumatiska upplevelserna, så som vi beskrivit dem ovan, spelar en nyckelroll. Och ju mer kaotisk en människa är i sitt inre, desto mer är hon beroende av en tydlig yttre struktur. Hur ska vi kunna åstadkomma den i skolan? En första förutsättning är en kraftfull och samlad planering för flyktingbarnen i en kommun. Vi tror att ett särskilt resursteam för flyktingbarn (2) har en viktig roll att spela i det sammanhanget. Allt detta kräver att politikerna tar sitt ansvar och ger klara och tydliga direktiv om hur man vill ha det. Kommunstyrelsen och skolstyrelsen måste tillräckligt tydligt göra klart för alla att man är beredd att ge flyktingbarnen de resurser som krävs för att de ska kunna inlemmas i ett meningsfullt skolarbete, även om detta skulle innebära att vissa resurser också måste tas från kommunens ordinarie skolbudget. Flyktingbarnen är alltid en grupp barn med behov av särskilt stöd

I och stimulans, och det kan vara en god investering att se till att de får en bra skolstart i sitt nya land. Kraftfulla politiska beslut i den rikt- J; ningen ger också de berörda lärarna råg i ryggen och får dem att kän- I na att arbetet med flyktingbarn är viktigt och uppskattat. Vi har efter hand blivit helt övertygade om att särskilda förbere-! delseklasser, där svenska lärare och tvåspråkig personal (hemjj språkslärare) arbetar sida vid sida, är en i det närmaste omistlig till- Is gång i sammanhanget. I en förberedelseklass kan barnet få möjligji het att både behålla och utveckla sitt hemspråk, samtidigt som svenskan introduceras i takt med barnets förmåga. Här kan man j också mer konsekvent arbeta på att stärka barnen i deras etniska och 5 kulturella identitet. Det är också lättare för kommunens resursteam att hålla tät kontakt med förberedelseklassernas lärare än med alla de lärare som blir aktuella om barnen splittras upp på olika skolor och klasser. Det innebär helt andra möjligheter till kvalificerad handledning, både kontinuerligt och i samband med krissituationer av olika slag. I Lycksele har det beslutats att alla nyanlända skolbarn ska placeras i förberedelseklass och bli kvar där i minst en hel termin och helst ett helt skolår (eller ibland längre). Enligt vår mening är detta snarast i underkant. Det har visat sig lätt att överskatta barnens anpassningsförmåga och svenskkunskaper i förberedelseklassen, och det kan leda till att svårigheterna dyker upp på allvar när barnen placerats om till den helsvenska skolmiljön. Vi har också sett det som angeläget att så att säga "vänta in" den reaktionsfas som vi vet ofta kommer i barnens krisbearbetning (se ovan) så att denna får komma i förberedelseklassen, där vi har helt andra möjligheter att möta det som sker på ett konstruktivt sätt. Att vara lärare i en förberedelseklass är en kvalificerad uppgift, som bör anförtros en kompetent och erfaren lärare med självinsikt och utvecklad yrkesidentitet. Nyexaminerade lärare, eller lärare som haft svårigheter att klara av arbetet i en svensk klass, bör besparas erfarenheten av arbete i en förberedelseklass. Det kan gå bra (vi har i sett sådana exempel), men riskerna för misslyckande är stora. Även en erfaren lärare behöver mycket stöd. Att arbeta i en förberedelseklass kan lätt upplevas som lite udda och ensamt. Det är viktigt att läraren får uppbackning från skolledningen och att man där förstår att ett framgångsrikt arbete med flyktingbarn ofta kräver stor flexibilitet och okonventionella lösningar. Läraren behöver också en kontinuerlig kontakt med en person med särskild erfarenhet av arbete med barn i kris. Elevvården har här en viktig roll att spela, men enligt vår mening bör man också vara öppen för ett samarbete utåt. Det är en uppgift för kommunens särskilda resursteam för flyktingbarn att inventera de resurser som finns tillgängliga och se till att de berörda lärarna får det stöd de behöver. I Lycksele har en av psykologerna vid den barnpsykiatriska mottagningen haft ett 17

18 nära samarbete med förberedelseklassens lärare. Stöd från politiker och skolledning, en genomtänkt organisation, erfarna lärare med god handledning det är några förutsättningar för att kunna åstadkomma det som detta avsnitt egentligen skulle handla om: en trygg struktur för barnen och deras familjer. Men också i klassen handlar strukturen mycket om organisation. Just dessa barn behöver mer än kanske några andra en sammanhållen skoldag, där barnen börjar och slutar samma tid varje dag, där det inte finns några håltimmar och där både vanliga skolämnen och fritidsaktiviteter är schemalagda. Som lärare i en förberedelseklass märker man snabbt att man också på andra sätt måste vara beredd att arbeta mer med strukturen i klassrummet än man varit van vid sedan tidigare. Reglerna måste vara tydligare och instruktionerna klarare. För många lärare blir detta ett dilemma. Hur ska jag kunna vara tydlig och auktoritativ i min lärarroll utan att förfalla till att bli högljudd och destruktivt auktoritär? Att vara lärare i en förberedelseklass innebär att ständigt vara ifrågasatt av både elever och föräldrar. Vad är det för en skola vi har här i Sverige? Varför får man inte lära sig mer utantill? Varför håller inte läraren ordning ordentligt? Vad är en demokratisk skola? Vilka värden är det vi står för och vill förmedla i vår undervisning, och hur vill vi försvara dem när de sätts i fråga? Som lärare hamnar man här i en ny och ovan situation. Det är snarast en del av vår kultur att nedvärdera vårt eget. Vi bör inte vara nöjda med det vi har. Vi är vana att själva ifrågasätta det vi håller på med och de institutioner vi arbetar inom. Som psykologer och läkare är vi vana att kritisera sjukvården, lärare är ofta kritiska mot den skola de arbetar inom. Det är ett kulturellt särdrag som snarast kan betecknas som exotiskt i ett globalt sammanhang, och människor som kommer från kulturer där man på ett naturligt sätt är stolt över det man byggt upp / tillsammans undrar lätt vad vi egentligen håller på med! De väntar/ sig inte medhåll och generade leenden när de angriper eller ifrågasätter skolan, de väntar sig en lärare som med kraft och engagemang förklarar vad den svenska skolan är, vad den står för, varför det är så viktigt att inte slå barn, varför vi tror att skolan har en central uppgift i att förmedla idéer om mänskliga rättigheter, fred och rättvisa, i stort som smått. Det är ju först då det kan bli någon riktig diskussion! Kanske är detta det viktigaste i vårt arbete på att ge flyktingbarnen en trygg struktur: att vi tillsammans enas om vad det är vi vill ge dem inom skolans ram och att vi sedan står för det, fast och konsekvent, i ord och handling.

Att tala om det som hänt Alla barn som upplevt svåra händelser har ett behov av att få tala om dessa, i något sammanhang och inför någon som barnet litar på. Det kan mycket väl vara en lärare, men det kan också vara någon annan person. Det är viktigt att man inom skolan har en genomtänkt linje när det gäller hur man ska förhålla sig till barnens tidigare liv och erfarenheter. Det är vår erfarenhet att alltför många flyktingbarn förblir "opratade"; månaderna och åren går i Sverige utan att någon frågar efter deras erfarenheter, och ibland nänns de inte störa omgivningen med sina oroande och deprimerande berättelser. A andra sidan finns det naturligtvis en risk att en okänslig vuxen person i överdriven nit försöker pressa ett barn på en berättelse som barnet alltjämt, av olika skäl, vill behålla. I Lycksele gör vi s k ankomstintervjuer med alla nyanlända familjer (1). Intervjun innehåller dels en föräldraintervju, som görs av en särskilt intresserad distriktssköterska tillsammans med kommunens flyktingsamordnare, dels en barnintervju, som görs av en barnpsykolog, för övrigt samma barnpsykolog som fungerar som handledare till läraren i förberedelseklassen. Vi är förvånade över hur rikt detta intervjumaterial blivit och hur öppna och tillitsfulla barnen varit. Ett sådant arrangemang har visat sig ha stora fördelar. Psykologen känner varje barn och deras bakgrundshistorier väl, och det som sedan händer i skolan kan sättas in i ett sammanhang. En uppmärksam och intresserad lärare får dagligen pusselbitar till en bild av barnens bakgrund och aktuella situation: muntliga berättelsefragment, uppsatser, teckningar och barnens lekar i klassrummet och på skolgården bildar så småningom ett mönster som ofta kan vara tydligt nog. Om läraren ser vad som händer och vågar fråga, nyfiket, engagerat men inte påträngande, hjälper ofta barnen till med nya pusselbitar. En viktig informationskälla är naturligtvis föräldrarna, och hembesök till alla familjer med barn i klassen är nog snarast ett måste, dels för att läraren bättre ska förstå vad som händer, dels för att skapa en personlig relation till familjen, vilket är det enda som mer verkningsfullt kan bidra till att förebygga konflikter mellan hem och skola. Sekretessfrågorna får inte underskattas och kan ibland bli ett problem. Det är inte självklart att det som ett barn eller föräldrarna berättar vid ankomstintervjun utan vidare ska föras vidare till skolan. Samtidigt kan det för läraren vara en stor fördel att redan från början känna till barnets bakgrund. I de fall där vi bedömt detta som särskilt angeläget har vi utverkat tillstånd hos familjen att få berätta valda delar för läraren. Det bästa sättet att överföra sådan informa- 19