Marxism och Distributiv Rättvisa Gustaf Arrhenius Department of Philosophy, Stockholm University Collège d études mondiales
Fyra synsätt på distributiv rättvisa inom marxismen 1. Rättvisa som symptom Behovet av rättvisa är ett symptom på onödiga brister som leder till konflikter i samhällslivet. 2. Rättvisa som socialism Rättvisa behövs men är ej förenligt med privat ägande av produktionsmedlen. 3. Rättvisa som ideologi Uppfattningar om rättvisa är ideologiska och en produkt av rådande ägandeförhållanden. 4. Rättvisa som trivialitet Om vi först ordentligt studerar hur samhället fungerar så behöver vi ingen elaborerad teori om rättvisa utan endast triviala vardagliga uppfattningar som de flesta omfattar.
Rättvisa som symptom (1) Förnekar rättvisans omständigheter att samhället måste präglas av motsatta intressen och knapphet. (A) Intressekonflikter härrör ur klasskonflikter. Om man upphäver klassystemet så upphör de motsatta intressen som gjorde att rättvisa överhuvud behövdes. Om alla förenades av gemensamma intressen (och kanske känslomässiga band) skulle det inte behövas någon rättvisa. Jmf camping, familj.
Rättvisa som symptom (2) (B) Intressekonflikter härrör från knapphet. Om vi har tillräckligt med resurser så behövs ingen distributiv rättvisa. när individens förslavande underkastelse under arbetsdelningen upphört; när arbetet förvandlas från blott ett medel att upprätthålla livet till livets främsta behov; när också produktivkrafterna ökat tack vare individens allmänna utveckling, och samarbetet alla vinster flödar ännu rikhaltigare än förut först då kan det borgerliga rättighetstänkandet snäva horisont helt överskridas, och samhället på sina fanor deklarera: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov! (Marx, Till kritiken av det socialdemokratiska Gothaprogrammet).
Rättvisa som socialism (1) (A) Privat ägande av produktionsmedlen och rättvisa är en instabil kombination. Rawls antar att i ett välordnat samhälle skulle ojämlikheterna som uppstår till följd av marknadstransaktionerna gynnar de sämst ställda. Det rawlska transfereringssystemets är dock känsligt för påtryckningar och de som har mer resurser och makt kommer att använda dessa för att påverka samhället i en riktning som gynnar dem. Det enda stabila systemet som gynnar de sämst ställda är ett där produktionsmedlen socialiseras så att var och en har samma makt över hur produktionstillgångarna skall användas. Ex post och ex ante fördelning
Ex Ante 1: Demokratisk planekonomi Staten äger produktionsmedlen. Ägarna (dvs staten) styr företagen (genom planeringsverk och chefer). Vinsten tillfaller ägarna (staten). Produktion för en marknad där staten sätter priserna. Arbetsmarknad för arbetsgivare och lönearbetare där löner företrädesvis är statligt reglerade. En demokratisk vald regering styr staten.
Ex ante 2: Demokratisk decentraliserad marknadssocialism Kollektivt ägande av produktionsmedlen, antingen i form av arbetarägda företag eller i form av statligt, regionalt eller kommunalt ägande (i de senare fallen hyr företagen produktionsmedlen från staten, regionen eller kommunen). Företagets vinst tillfaller medarbetarna och lönearbete avskaffas till förmån för vinstdelning. Företagen styrs demokratiskt av de som arbetar i företaget. Produktion för en marknad där priser sätts efter utbud och efterfrågan. Demokratisk vald regering styr staten. Schweickart (1996, 2002).
Marx om kooperativer But there was in store a still greater victory of the political economy of labor over the political economy of property. We speak of the co-operative movement The value of these great social experiments cannot be overrated. By deed instead of by argument, they have shown that production on a large scale, and in accord with the behests of modern science, may be carried on without the existence of a class of masters employing a class of hands; that to bear fruit, the means of labor need not be monopolized as a means of dominion over, and of extortion against, the laboring man himself; and that, like slave labor, like serf labor, hired labor is but a transitory and inferior form, destined to disappear before associated labor plying its toil with a willing hand, a ready mind, and a joyous heart.
Rättvisa som socialism (3) (B) Privat ägande av produktionsmedlen innebär exploatering av arbetarklassen. Marxistisk exploatering: Kapitalisten utvinner mer värde (producerade varor) ur arbetaren än denne får tillbaka i gengäld för arbetet (lön). Arbetsvärdeläran: Ett föremåls bytesvärde bestäms av den mängd av arbete som det i genomsnitt behövs för att producera den. En kapitalist anställer endast en arbetare då de kan utvinna mervärde. Sålunda är allt lönearbete i ett kapitalistiskt samhälle exploaterande.
Rättvisa som socialism (4) (B1) Det klassiska exploateringsargumentet 1. Endast arbetaren skapar produktens värde (arbetsvärdeläran). 2. Kapitalisten tar en del av produktens värde (mervärdet). 3. Arbetaren får sålunda mindre värde än han skapar. 4. Sålunda är arbetaren exploaterad av kapitalisten.
Rättvisa som socialism (5) (B2) Det libertarianska exploateringsargumentet 1. Man äger det man skapar. 2. Arbetare skapar det som har värde: produkter. 3. Kapitalisten tar en del av produktens värde (mervärdet). 4. Sålunda får arbetaren bara en del av det värde hon äger. 5. Arbetaren är tvingad att arbeta för kapitalisten (t ex för att överleva).
Rättvisa som socialism (6) (B3) Det hypotetiska exploateringsargumentet Roemer: Man är exploaterad om man skulle ha det bättre i en hypotetisk situation med jämlik tillgång till produktionsmedlen (arbetsinsats plus per-capita andel av resurserna). Manärenexploatörommanfårmeränmanskullefåav sin arbetsinsats plus per-capita andel av resurserna. Mervärdesöverföring är legitim så länge den inte präglas av ojämlik fördelning av produktionsmedlen ELLER om den bidrar till att kompensera sådana ojämlikheter. Sålunda minskar statligt stöd till arbetslösa exploateringen enligt denna definition.
Rättvisa som socialism (7) (B3) Det hypotetiska exploateringsargumentet Arneson: Man är exploaterad om man skulle ha det bättre i en hypotetisk situation med en jämlik fördelning av alla resurser. Mervärdesöverföring är fel om den är resultatet av en ojämlik fördelning men legitim om den a) uppstår oberoende av oförtjänta skillnader i resurser och naturgivna förmågor eller b) används för att kompensera sådana skillnader. Sålunda minskar statligt stöd till arbetslösa, svaga och sjuka exploateringen enligt denna definition.