Den sydsamiska partikeln hov

Uppsala Universitet Institutionen för moderna språk Vårterminen 2006 Den sydsamiska partikeln hov David Jonasson D-uppsats, 20 p Handledare: Lars-Gunnar Larsson

Innehåll 1 Inledning 3 1.1 Sydsamiskans förhållanden i dagsläget 3 1.2 Partiklarnas generella funktioner i språket 3 1.3 Partiklar i sydsamisk grammatisk och lexikalisk beskrivning 3 1.4 Problemformulering 4 1.5 Material och metod 4 1.5.1 Materialinsamling 4 1.5.2 Sagerspersonerna 5 1.5.3. Texttyperna 5 1.5.4 Materialet 6 1.5.5 Metod 6 2 Hov i berättelser 8 2.1 Funktion 8 2.2 Placering i satsen 12 2.2.1 Hov efter adverbial 12 2.2.2 Hov efter subjekt 18 2.2.3 Hov efter predikat 22 2.2.4 Undantagsfall 23 2.3 Betoning 25 2.3.1 Betoning på hov efter adverbial 25 2.3.2. Betoning på hov efter subjekt 27 2.3.3. Betoning på hov efter predikat 29 3 Hov i samtal 31 3.1 Funktion 30 3.2 Placering i satsen 33 3.2.1 Hov efter adverbial 33 3.2.2 Hov efter subjekt 35 3.2.3 Hov efter predikat 37 3.3 Betoning 37 3.3.1 Betoning på hov efter adverbial 37 3.3.2. Betoning på hov efter subjekt 38 3.3.3. Betoning på hov efter predikat 39 4 Sammanfattning 40 5 Referenser 41 6 Förklaring till den grammatiska analysen 42 1

1 Inledning 1.1 Sydsamiskans förhållanden i dagsläget Det sydsamiska språket har sedan urminnes tider funnits på områden som idag utgör Sveriges och Norges yta. Det talas av en relativt liten befolkning. Talspråket behärskas av endast några hundra personer. Många av dessa har inte lärt sig språket i hemmet och från barndomen, utan tillägnat sig det senare. Många identifierar sig med språket utan att kunna tala det. Det sydsamiska språket talas traditionellt i området från norra Dalarna och upp till Ume älv och på motsvarande område på andra sidan gränsen mot Norge. Det är ett geografiskt sett stort område för en så liten grupp talare, men det är inget ovanligt förhållande bland finskugriska folk i norr. Idag är läget för det sydsamiska språket svårt. Under årens gång har de svenska och norska språken övertagit allt fler av sydsamiskans språkdomäner. Detta skapar en situation där språket inte är särskilt synligt och framträdande i samhället. Situationen idag är den att många, som har en relation till språket men saknar eller har mindre kunskaper i det, gör ansträngningar för att lära sig det. En faktor gör det svårt att lyckas lära sig sydsamiska är att språket är väldigt olikt svenska och norska. Det är inte ens släkt med dessa språk. Med undantag av lånord känner en svensk- eller norsktalande inte igen de sydsamiska ordstammarna. Dessutom skiljer sig språken också åt i flera delar av lexikon, t.ex. vad gäller väder-, släktskaps- och renskötselterminologi. De som idag lär sig sydsamiska har oftast något annat språk som sina starkaste språk. Att lära sig tala är därför något som många uppfattar som mycket svårt och krävande. 1.2 Partiklarnas generella funktioner i språket I den här uppsatsen undersöks användningen av partiklar i dagens sydsamiska talspråk. Diskurspartiklar är småord som finns i talat språk, men i mindre grad i skrivet. Exempel i svenska är ju, väl och nog. De har ofta stor påverkan på hela satsen där de ingår. Deras funktioner kan vara t.ex. frågande, påstående eller bekräftande. Vad är det då för mening att börja skriva om några småord i ett språk? Det kan ju tyckas att de är både små och obetydliga när de dessutom ofta går förlorade i standardiseringen av ett språk. Partiklarna sätter emellertid sin prägel på talspråket. Även om partiklarnas användning minskar eller de rent av försvinner i ett standardiserat skriftspråk, lever partiklarna vidare i talspråket, även om deras frekvens kan minska. Man hör också av somliga som lär sig sydsamiska som andraspråk att de tycker att partiklar sätter krydda på språket, även om de själva inte känner att de behärskar deras användning. 1.3 Partiklar i sydsamisk grammatisk och lexikalisk beskrivning Först kan vi gå till Eliel Lagercrantz och hans bok Sprachlehre des Südlappischen (1923:39ff). Han menar att partiklarna kan uttrycka möjlighet, nödvändighet, bejakande, nekande och begränsning. Gustav Hasselbrink skriver i Südlappisches Wörterbuch (1981:163f) om enklitiska partiklar. Han skriver att dessa sammanfogas med det ord som föregår dem och att de då förlorar sin accent, och därmed reduceras. Ett exempel på detta som Hasselbrink ger är gulh som 2

kommer från imperativen 2 SG av guvledh höra (govledh med nu gällande sydsamisk ortografi). Han ger fler exempel på partiklar, några av dessa är: -baddh och -g ännaah. I Knut Bergsland grammatik (1994:139) står det om partiklarna: Disse småordene må forstås i setningssammenhengen og kan bare antydningsvis oversettes til norsk. Flere av dem er bekreftende eller forsikrende: gujht jo visst badth nok, virkelig, altså [ ] maa vel, sannelig, jo visst. Detta är endast några av Bergslands exempel. Bergsland menar att vissa partiklar kan vara försäkrande och understrykande eller uttrycka motsättning eller nekande. Jag menar att satser också kan uttrycka tveksamhet när en partikel nyttjas. Utanför det sydsamiska språket finns ett arbete jag haft stor nytta av under skrivandet av den här uppsatsen. Det är Leelo Keevalliks doktorsavhandling om estniska diskurspartiklar. Under avsnitt 1.5.5 beskrivs närmare hur jag dragit nytta av den. 1.4 Problemformulering Som nämnt finner många som studerar sydsamiska partiklarna svåra att förstå men framförallt att använda aktivt. De menar att man måste ha en känsla för dem. En uppfattning som också tycks råda hos dem är att partiklar är något man inte riktigt får grepp om; att man måste hålla på med språket i många år innan man kan få en uppfattning om dem. Är nu partiklar verkligen så kaotiska att de bara planlöst kastas in i meningar på känsla? Att de av modersmålstalare används som det känns bäst är jag övertygad om, men jag är också övertygad om att det finns en logik och ett system som modersmålstalare använder sig av. Målet med den här uppsatsen är att försöka hitta och beskriva det mönstret för partikeln hov. Det jag kommer att titta på är hur de påverkar satsers funktioner, vilket led i satsen de tar avseende på samt deras syntaktiska placering. Betoningen av dem vill jag också undersöka, detta på grund av vad Hasselbrink (1981:163f) skriver om partiklars reduktion. 1.5 Material och metod 1.5.1 Materialinsamling Min uppsats bygger på ett inspelat material. Inspelningarna är gjorda av mig själv i Gäddede, Frostviken vid två tillfällen, det första i februari 2006 och det andra i april samma år. Vid första tillfället hade jag kontaktat sagesmännen och frågat om det gick bra att jag kom och hälsade på. Till en början jag valde att inte nämna det exakta syftet för mitt besök. Detta för att jag inte ville dra uppmärksamhet till just den delen. Jag ville helst etablera en bra kontakt med sagesmännen och ta reda på vad de ansåg om att bli inspelade innan jag presenterade mitt ärende. Eftersom min egen släkt kommer från samma område kunde jag etablera en naturlig kontakt med sagesmännen och få dem att berätta för mig om gamla tider, sin barndom, sina barn och om renskötsel. Allt detta på sydsamiska, eftersom jag från det att jag gick innanför dörren, uteslutande talade sydsamiska. Därför kom de genast in i sitt sydsamiska språk. Det hade naturligtvis blivit mycket svårare att utföra den här studien om jag själv inte behärskat språket. Sedan de berättat en stund förhörde jag mig om det gick bra att jag placerade inspelningsutrustning på bordet vi hade mellan oss. Sedan sagesmännen samtyckt började jag inspelningarna. 3

Vid det första tillfället spelade jag in dem var för sig, c:a 30-40 minuter från varje sagesman. De inspelningarna blev därmed i berättelseform. Vid det andra tillfället satt de tillsammans och konverserade en del med varandra. Den inspelningen blev c:a en och en halv timme och den är alltså delvis i samtalsform. Mina exempel i uppsatsen har jag valt i de partier av materialet där partiklarnas funktion framgår tydligt. De partierna har transkriberats. Utöver det finns ytterligare partier som också transkriberats men inte presenterats som exempel i uppsatsen. Dock har jag tagit hänsyn till dem. Från inspelningen i samtalsform har jag endast valt ut de bitar där samtal verkligen förekommer. Mitt syfte med det är att hålla isär berättelser och samtal. Ett material av detta slag är av flera anledningar tämligen svårt att få tag i. Till att börja med är det en väldigt liten grupp talare som bor väldigt utspridda. Dessutom är de flesta talarna i den äldre generationen, vilket gör att det blir vanskligt att träffa talare som är yngre. Utöver detta är det många som kan tala men inte gör det och inte har gjort det på väldigt länge och därför vill de inte ställa upp på att prata sydsamiska inför en inspelningsutrustning. 1.5.2 Sagesmännen I den här studien har material från två sagesmän använts. De har tilldelats en bokstav med vilken de i fortsättningen benämns i arbetet. Dessa två sagesmän är: A: En kvinna i åldersgruppen 60+ som kommer från Raedtievaerie sameby inom Frostviken. Hon har stark anknytning till renskötseln och berättar bl.a. om tiden när hon arbetade med renar. Jag uppfattade det som att hennes sydsamiska talspråk var levande; det verkade falla sig väldigt naturligt för henne att kommunicera på samiska. När jag träffade henne i februari och april 2006 gick i stort sett hela våra samtal på samiska. B: En man i åldersgruppen 60+ från samma område som A. Han är född i renskötseln och har varit renskötare hela sitt yrkesverksamma liv. Liksom i A:s berättelser ges renskötseln en stor plats. Även hans samiska uppfattade jag som levande och vi konverserade vid inspelningstillfällena närmast uteslutande på samiska. Den första inspelningen gjordes samma dag som med sagesman A. 1.5.3 Texttyperna Min uppsats baseras på två olika typer av texter: berättelser/narrativa texter samt konversationer. Mitt ursprung är från samma område som sagesmännen och därför är jag inte främmande för dem. Det betyder rent språkligt att berättelserna görs inom det samiska samhället och därför förutsätts en viss kunskap för att förstå hela innehållet. Det är dock så att den samiska berättartraditionen har varit stark och därför är denna inspelningssituation väldigt lik den miljö där språket traditionellt använts. Inspelningen äger alltså rum i en genuin sydsamisk miljö. I berättelserna medverkar jag själv endast i begränsad utsträckning. När jag gör det är det endast för att påverka sagesmännen att fortsätta berätta. Ingen annan sydsamisktalande person är närvarande. Av den anledningen är också berättelserna riktade direkt till mig som inspelare. 4

I samtalen har jag en något mer framträdande roll, även om jag inte på långa vägar hörs lika mycket som sagesmännen i den inspelningen. I samtalen är det mest sagesmännen som berättar något och sedan diskuterar med varandra hur det egentligen var. 1.5.4 Materialet Materialet är inspelat under en kort tidsperiod. Eftersom jag arbetat med denna uppsats under en termin var det redan från början viktigt att snabbt spela in ett material. Därför hade inte sagesmännen vid det första tillfället haft någon tid att förbereda sig. Några saker kan nämnas om mitt material. Det kan inte anses representativt för hela det sydsamiska området, eftersom båda informanterna kommer från Frostviken. Detta är dock ett medvetet val eftersom det skulle ha varit en alltför stor och tidskrävande process att samla material från hela det området för en uppsats av detta slag. Eftersom båda sagesmännen kommer från samma familj finns en risk att materialet inte representerar hela Frostviken, utan endast är prov på två mycket närliggande idiolekter. Jag har därför frågat en annan person från en annan del av Frostviken om han anser att mina sagesmäns dialekt skiljer från hans. Han ansåg att de talar precis samma dialekt som han. Därför menar jag att man kan anse materialet som representativt för Frostviken, men inte nödvändigtvis för övriga delar av det sydsamiska språkområdet. Det är dock troligt att materialet är representativt för närliggande områden till Frostviken och möjligtvis också för områden längre bort. Vidare är materialet inte representativt för mer än en generation. Båda informanterna tillhör den äldre gruppen av sydsamer. Könsfördelningen är dock jämn i och med att jag har en kvinna och en man som sagesmän. Materialmängden från vardera sagesman är ganska jämnt fördelad. Jag har tidigare nämnt min medverkan vid inspelningstillfällena. Den skulle kunna ha en negativ inverkan på materialet, eftersom jag möjligtvis omedvetet försökt provocera fram partikelbruket. Om jag jämför med situationer där jag pratat med sagesmännen i sammanhang utan inspelningsutrustning, förefaller deras språk vara samma då som vid inspelningstillfällena. 1.5.5 Metod I arbetet presenteras först det sätt, på vilket en partikel uppträder, för att sedan följas av en presentation av en mening där partikeln visar detta uppträdande. I vissa fall presenteras flera exempel på samma fall. Detta är det genomgående mönstret för hur upplägget är och det gäller för de frågor som presenterats i problemformuleringen. I exemplen figurerar tre personer. Dessa är A och B som står för respektive sagesman samt I som används för inspelaren, i samtliga fall alltså jag själv. Modellen för hur exemplen är uppställda har jag tagit från Keevalliks From Interaction to Grammar. Jag har också tagit sätten att markera pauser, ohörbara stavelser osv. från den. Angående de pauser som markeras anges hur långa de är. Det är uppmätt i hela sekunder och således är pausernas längd ungefärliga. Metoden enligt vilken exemplen är uppställda är att meningarna är skrivna på tre rader. På den första återges det som sägs, med den vedertagna sydsamiska ortografin. På nästa rad görs en översättning till svenska med grammatiska termer. På den tredje raden görs sedan en översättning till idiomatisk svenska. I exemplen undviker jag att standardisera texten eftersom detta är en studie av talspråk. På den andra raden där talet återges grammatiskt, anger jag för substantiv vilket kasus de står i. Jag anger också numerus i de fall där det på svenska inte framgår om det är singularis eller pluralis, t.ex. barn eller lärare. När det gäller partiklar har 5

jag som regel att inte översätta dem på den andra raden. På den tredje raden översätter jag dem i vissa fall där jag anser de möjliga att översätta till idiomatisk svenska. För verbens vidkommande skrivs ut vilken form de står i samt för finita former också person och numerus. Några dualisformer uppträder inte i materialet. I vissa fall byter sagesmännen språk och blandar samiska och svenska s.k. kodväxling. Eftersom de talar dialekt ges ibland en översättning av deras svenska dialekt till rikssvenska, men detta sker endast när jag ser det som nödvändigt. Det förekommer en del avvikelser från det standardiserade skriftspråket i exemplen, men eftersom en grammatisk analys ges till exemplen fann jag det inte nödvändigt standardisera språket. En effekt av detta är att arbetet främst ger en inblick i frostviksdialekten. I samtliga fall där personnamn anges, är de påhittade för att man inte ska veta vilka de är. 6

2 Hov i berättelser Till en början ska vi undersöka vad man kan finna om hov i de sydsamiska ordböcker och grammatikböcker som finns att tillgå. Den tidigaste beskrivningen från modern tid är Eliel Lagercrantz Sprachlehre des Südlappischen. Där finns två exempel där hov används. Det första är Dïhte hov dov gapta barre gävsoeh dein Rock steht ja geradezu vom Nacken ab (Lagercrantz 1923:39). Det andra är dam hov dam mijjieh harreminie gåhtjajibie genau das nennen wir Jagen (Lagercrantz 1923:46). I Eliel Lagercrantz Wörterbuch des südlappischen Nach der munart von Wefsen (1926:24) finner man under hov betydelsen ja utan några exempel. Nästa källa som finns är Gustav Hasselbrinks Südlappisches Wörterbuch (1983:740f) Där ges hov betydelsen ja, dock, wohl, gewiss. Det finns också en hel del exempel, bl.a. doh gåetieh hov dunnie bielesne jene Hütten sand ja auf der anderen Seite och daagka hov jijsie hier ist ja Frost. I exemplen från Lagercrantz och Hasselbrink används andra ortografier än den nuvarande. Jag har dock återgett deras exempel med den nuvarande ortografin. I Bergslands och Mattsson Maggas ordbok (1993:132) får man, om man slår upp hov, betydelsen jo, da samt två exempel i meningar, nämligen *tjåetskeme hov daan jïjjen det er da så kaldt i natt samt govloe hov sarjedidh en hører jo det risler (så det må være vann her). I Bergslands grammatik (1994:139) står att hov är bekräftande eller försäkrande. Betydelsen partikeln ges är da, jo, så visst. Dessa källor om hov ger som Bergsland skriver i sin grammatik (1994:139) endast en översättning som är antydningsvis. Man måste gå djupare in på detta för att få en bättre bild av partiklarnas funktion. 2.1 Funktion Vilken funktion hov har i en sats varierar i mitt material. I vissa fall innebär partikelns användning att satsen uttrycker ett enkelt konstaterande att på något förhåller sig på ett visst sätt. I andra fall kan partikelanvändningen bli en kraftig tillsägning att det minsann är på ett bestämt sätt och inte alls på något annat sätt. Gemensamt för dessa fall i mitt material är att det alltid råder en viss säkerhet i satserna där hov uppträder. Det rör sig i samtliga fall jag har att tillgå om ett påstående som rätt och slätt berättar hur något ligger till. Sedan kan det vara en händelse det beskriver, att då gjorde man på det viset. Det kan också vara ett subjektivt påstående, man tycker själv på ett visst bestämt sätt. Partikeln brukas dock aldrig i frågor, inte heller om frågan är ställd direkt som ett påstående. Exempel på frågor ställda som påståenden kan nämnas: Datne gallanamme? har du blivit mätt? och Dïhte destie båata? kommer han/hon därifrån?. I exempel (A1) berättar A hur hon tillsammans med en man som är hennes släkting vaktade renar. Hon får syn på något som står och tittar på dem och säger till mannen att en hund står där. Hon berättar hur han sa till henne att det minsann inte var någon hund utan en varg. (A1) A: Jïh dlie dam sån gie dïhte Och då den:ack väl någon den 7

Och då var det som om någon munnjien tjåadtoeji vuartesji. jag:ill stå:3sg PRT titta:3sg PRT. stod och tittade på mig. Manne Aantese jeahtam. Jag Aanta:ILL säga:3sg PRS. Jag säger till Aanta. Novh vuajnah dogka kraevies hunde mijjese tjååtjoe vuartasje? Nog se:2sg PRS där grå hund vi:ill stå:3sg PRS titta:3sg PRS? Nå ser du där? En grå hund står och tittar på oss. Kraevis hunne? De väl int nån hun. Grå hund? Det är väl inte någon hund. @Jenten förstå då int nå hel@. @Flickor förstår då inte något heller@. @Dïhte hov lea sïejpe.@ @Det hov är:3sg PRS varg.@ Det är ju en varg. Det här är ett exempel där satsen står i motsättning till det tidigare sagda. Det är hela satsen som förstärks utav hov. Jag har flera exempel när hov har den här understrykande funktionen. Exempel (A1) visar partikelns funktion när den som allra kraftigast gör en sats säker, men den behöver inte visa en så stark säkerhet som i fallet i (A1). I satsen (B1) används partikeln mer konstaterande. B berättar om en samisk lexfras för inspelaren. Lexfrasen är njoektjeme gaalhva tungan hänger inte med språket. Han ger sedan ett exempel på hur ordet gaalhva kan användas i ett annat sammanhang. Jag antar att det handlar om ett verb med infinitivformen gaelhvedh (verbgrupp I). Dock står inte ordet att finna i någon ordbok jag sökt i. (B1) B: Tungan hänger inte med språket @@@(0.5) Njoektjeme gaalhva. Tunga glömma bort:3sg PRS. Tungan glömmer bort. Gaalhva e ju, ja man glöm bort hel (0.5) [inte lärd sig ] Gaalhva är ju när man glömmer bort, eller inte lärt sig. I: ja just, [njoektjeme gaalhva] Ja, just det. Njoektjeme gaalhva. Jaha, just det. B: Gaalhva. Glömmer bort. De e seamma hov gosse ij - (1.2) Det är likadant hov när inte:3sg PRS - (1.2) Det är på samma vis när man inte gosse ij bieniem maehtieh utnedh (0.5) bovtsi luvnie hel. när inte hund:ack SG kan:neg ha:inf (0.5) renar:gen hos heller. 8

när man inte kan ha en hund med hos renarna längre. Ij (X) dåeriedidh, dïhte bïenje gaalhva. Inte (X) följa:inf, den hund glömma bort:3sg PRS. Den följer inte. Den hunden glömmer bort (gaalhva). Här används hov i en sats som är upplysande och konstaterande. Precis som när en hund glömmer bort hur den ska bete sig hos renarna är det när tungan inte hänger med i språket, d.v.s. när äldre sydsamisktalande inte längre kan samiska. Partikeln ansluter sig här till De e seamma och ger sagerspersonens konstaterande en viss försäkring. I det här fallet är den förstärkande funktionen inte särskilt markant, partikeln signalerar endast en säkerhet och skulle den utelämnas, så skulle satsen inte förändras drastiskt så länge intonationen var den samma (se mer om intonation i 2.1.3). Partikeln kan alltså användas utan den medför någon större betydelseskillnad. En gång när en annan sydsamisktalande just sagt åt ett barn datne hov gallanamme du har blivit mätt frågade jag honom vad han just sagt. Då upprepade han datne gallanamme. Jag frågade då om han inte hade sagt hov också, varpå han svarade att han nog gjort det. Min nästa fråga var vad hov egentligen innebar i den satsen. Svaret var: Ja, men det är ju så att man ska säga det ibland. Sedan han funderat en stund sa han dock att det var så att han helt enkelt konstaterade att det var så att barnet hade blivit mätt. På detta sätt kan hov användas i konstaterande meningar utan större betydelseförändring. Jag har inte hittat särskilt många konstateranden i mitt material, men ett utpräglat fall finns. Det är i (B2) som B berättar om hur det var i sameskolan i Änge. Det är en väldigt negativ bild han ger av de människor som arbetade i den skolan och de inlärningsmetoder de använde sig av där. I Änge fanns både en sameskola och en svensk skola. Förhållandena i sameskolan var svåra, men sagesmannen konstaterar att det var på samma vis i den svenska skolan. Det finns väldigt många pauser i detta exempel. Det kommer sig dels av att det är ett ämne som upprör, dels av att vi tog pauser för att dricka kaffe. (B2) B: Fast manne jïh dah mah (1) maehte meehtin Fast jag och de vilka (1) kunna:3pl PRT Fast jag och de som hijven lohkedh {leaksoeh}, (XXX) (2.5) bra läsa:inf {läxor}, (XXX) (2.5) kunde läsa läxor bra, lierin (1.5) novh gujht naa hijven, lära:3pl PRT (1.5) novh gujht ganska bra, och lärde oss, vi var någorlunda bra, men dah jeatjah mij (3) aaa tsaepmiestieh dejtie. men de andra som (3) aaa slå:3pl PRS de:ack. men de andra (som inte var det) de slår dem. Bank in vett i dem. I: Ja, de va (4) Idtji daejrieh (3.5) Ja, de var (4) Inte:3SG PRT veta:neg (3.5) 9

Ja, man visste inte. guktie lieredh (0.5) maanide. hur lära (0.5) barn:ack PL. hur man skulle undervisa barnen. B: Men soptsteme leah dah, (1) ( ) seamma hov lij Men berätta:pp vara:3pl PRS de, (1) ( ) likadant hov är:3sg PRT Men de har berättat att det var faktiskt likadant dennie daaroen skuvlesne aaj. den:ine svenska skola:ine SG också. i den svenska skolan också. Det här är ett tillfälle där sagesmannen konstaterar att det förhöll sig på ett visst sätt, vilket han också verkar ha förväntat sig. Det behöver egentligen inte vara riktat till någon lyssnare, utan kan lika gärna vara ett konstaterande som han gör för sig själv. Exemplen (B1) och (B2) är tydliga exempel på när partikeln har en svagt försäkrande funktion i konstaterande satser. Jag beskrev tidigare ett tillfälle när jag frågade ytterligare en samisktalande om användningen av hov i konstateranden. Som det där beskrivs bekräftade denna samisktalande att denna användning av hov förekommer. Materialet visar alltså tydligt att en av partikelns funktioner är konstaterande. Att avgöra om fler fall också är av samma typ som (B2) är svårt. Det kommer sig av att många satser har en mer upplysande funktion; de kräver till skillnad mot konstateranden en mottagande person, till vilken yttrandet är riktat. För att göra en jämförelse med de mer upplysande satserna är det dags att se på några sådana fall. I (A2) ger sagesmannen en upplysning till inspelaren där det är mer information än konstaterande. Sagesmannen berättar för mig om fler samisktalande personer som skulle passa bra att spela in. (A2) A: Men akte mij aaj väjkeles soptstidh, de e ju en Aanta. Men en som också duktig prata:inf, Men en som också är duktig på att prata, det är Aanta. I: Jaa, kaanne maahtam sov gåajka vuelkedh. Jaa, kanske kunna:1sg PRS sig:gen till fara:inf. Ja, kanske jag kan åka till honom. A: Ha? Va? I: Kaanne manne maahtam sov gåajka vuelkedh. Kanske jag kunna:1sg PRS sig:gen till fara:inf. Kanske jag kan åka till honom. A: Aantan gåajka? Ander:GEN till? Till Aanta? I: Mmm A: (2) Ja, dïhte hov ee barre daennie (2.5) daennie (1.5) 10

(2) Ja, han hov ee bara den här:ine Ja, han är ju bara på den här Ij lea gujht bijjene(xxx) daelvege. Inte vara:3sg PRS gujht uppe (XXX) om vintrarna. Han är inte uppe i (ohörbart platsnamn) om vintrarna. Nä, utan gåetiem (1) gåetieluehp (0.2) - luehpiem åtna Nä, utan kåta:ack SG (1) husru (0.2) - rum ha:3sg PRS Nä, utan han har hus daen - (1) dan johken (2.5) hel don - hä - (1) den:gen (2.5) eller den:gen - (Endast omtagningar) don (0.5) dan johken dunnie bielesne. den:gen - (0.5) den:gen bäck:gen SG den:ine sida:ine SG. på andra sidan om den ån. Det här fallet visar hur starkt rotad i språket partikeln verkligen är. Trots att sagesmannen väljer att göra en omtagning och säga det hon vill ha sagt på ett annat sätt, har partikeln en given plats i satsen. Det partikeln försäkrar är dïhte han och det faktum att han finns i närheten av den plats där inspelning sker. Funktionen i den här satsen är försäkrande eller kanske snarare är det ett gränsfall som ligger nära de tidigare nämnda konstaterandena. Jag vill mena att partikeln hov har samma funktion såväl i de konstaterande satserna (B1) och (B2) som i (A2). Skillnaden mellan satserna är inte stor, och funktionen av hov är egentligen den samma, nämligen understrykande och försäkrande. Den vanligaste användningen av hov i berättelser är den försäkrande typen. I (B3) berättar sagesmannen om hur man höll sig med getter i hushållet för att få mjölk och göra mesost. (B3) Dah gaajhtsh, dellie gujht (X) vuasta - gåmpa destie darjoejin De getterna, då gujht (X) ost - mese det:ela göra:3pl PRT Getterna, då gjorde man mesost av det (getternas mjölk). Seamma ee fuelhkie hov utnin (0.5)ja vijhte(1), vijhte gaajhtsh. Samma familj hov ha:3pl PRT (0.5)ja fem (1), fem getter. Samma familj hade alltså fem getter. Här används således partikeln utan att sagesmannen interagerar med inspelaren. Det som hov här försäkrar är subjektet fuelhkie familj. 2.2 Placering i satsen 2.2.1 Hov efter adverbial Partikeln hov placeras efter ord, som kan vara av olika slag. I många fall sätts det efter ett adverbial. I mitt material är i flera fall det adverbialet dellie/dillie/dlie/dle/de/lie då, så. Exempel (A3) är ett sådant fall. Sagesmannen berättar där om sitt samiska språkbruk när hon var barn. Hon talade först bara samiska, för att senare när hon lärde sig svenska bara tala det. 11

Det hon berättar i exempel (A3) fick hon höra av en släkting och det gällde inte bara henne utan en hel barnaskara. (A3) A: Dle barre saemiestidh, dle gujht dle liere - lïeribh Då bara prata samiska:inf, då gujht så lära:1pl PRT Då pratade man bara samiska, sen så lärde vi oss daaroestidh, dle barre daaroen sjidta. prata svenska:inf, då bara svenska bli:3prs. prata svenska, då blir det bara svenska. Die gosse edtjh saemien (.) dellie sjädta mujhtelidh Då när ska:2sg PRS samiska då bli:3sg PRS komma ihåg Då när man ska prata samiska så blir det att komma ihåg gukie bist dam @(X) jiehtedh@. hur bist det:ack (X) säga:inf hur nu man ska säga det. I: Geerve sjädta. Svårt bli:3sg PRS. Det blir svårt. A: Haa? I: Geerve saemiestidh. Svårt prata samiska:inf Svårt att prata samiska. A: Jaa, åajaldahta aaj. Ja, glömma:3sg PRS också. Ja, man glömmer också. Gosse ij saemiestidh iktemearan, När inte:3sg PRS prata samiska:inf hela tiden, När man inte pratar samiska hela tiden, dle hov nimhtie sjädta. då hov så bli:3sg PRS. då blir det så. I (A3) står partikeln hov direkt efter dle. Dle är i det här fallet inte pekande på någon tid (som nutid eller dåtid), utan motsvarar ett svenskt obetonat så. Den här typen förekommer upprepade gånger i mitt material. Fler sådana fall finns hos A än hos B. Om det är en slump eller om deras bruk av partikeln i anslutning till detta adverbial skiljer sig går inte att utröna av det begränsade material som här finns tillgång till. I (B4) är det B som visar samma typ av användning för hov. Här börjar han med en sats där partikeln ingår. Innan dess hade han en paus på ungefär 10 sekunder. Han berättar om hur det var förr i tiden. Samtalet handlade om de matförråd man hade på den tiden och när han nu börjar berätta om en annan sak är det fortfarande tydligt att det avser samma tid som i det ämne han pratat om innan. (B4) 12

B: Jïh dellie hov ryöjnesji (3) abpe dygnem (mm). Och då hov vakta:3sg PRT (3) hela dygn:ack. Då vaktade man hela dygnet. Ij gujht dan soe stoere krievvie goh daelie lij. Inte:NEG gujht så väldigt stor hjord som nu vara:3sg PRT. Det var inte lika stor hjord som nu. Skillnaden i det här fallet jämfört med (A3) är att här sägs hela dellie. Det gör att det blir en aning lättare att särskilja dellie från hov. Här är dellie pekande mot en speciell tidpunkt, nämligen förr. Det handlar alltså om förfluten tid. Precis som till dellie, kan hov anslutas till daelie nu. Den fogas på precis samma sätt till dessa två adverbial. Ett fall där denna användning visas är där A berättar om sin skoltid och de skolor hon gått i. Sedan konstaterar hon att nu är alla de skolorna är nedlagda. (A4) A: @Daelie hov lea sl@ - (1) @Nu hov vara:3sg PRS - (1) Nu har man - Ij goh daelie naakenh dejstie skuvlijstie. inte goh nu några de:ela skola:pl ELA Nu finns inte någon av de skolorna. Fallet (A4) visar fullständig likhet med (B4) så när som på att det är ett annat adverbial det handlar om, daelie nu. Båda är dock tidsadverbial. Partikeln står i samtliga dessa fall i direkt anslutning till adverbialet. Det som också är gemensamt för samtliga dessa tre fall är att hov står tillsammans med ett adverbial, men också att adverbialet står först eller näst först i satsen. Jag har hittat flera fall i mitt material där adverbialet står först i satsen för att sedan följas av hov. Exempel som redan presenterats är (A3) och (A4). För ge ytterligare exempel på detta kan man se på (B5) där B berättar om hur man använde hundar i renskötseln. Han berättar först om hur man gick bakom hjorden och då hade hundar med sig. Sedan följer det som återges nedan. (B5) I: Dan sneehpes [bienjh]? (1) Så snabba hundar? (1) De va snabba hundar? B: [ Jaa ] ja. I: Goh ij almetjh [daarp]esjieh [vaarredh]? Så inte:neg människor behöva:neg springa:inf? Så att inte människorna behövde springa? B: [Ja ] [ja, jo ]. (4) Daelie hov lea eelk aelhkie Nu hov vara:3sg le - lätt Nu för tiden är det lätt dejtie almetjidie kelpine jïh mahhanbïenje. 13

de:ill människor:ill(hundras:sg KOM) och (hundras). för människorna med (hundras) och (hundras). Satserna (A4) och (B5) är, så när som på ett ytterligare fall, de enda i materialet där daelie står först i satsen och följs av hov. Gemensamt för både (B4) och (A4) är att de är konstruktioner utan subjekt. Vid en översättning till svenska skulle de bli konstruktioner med man. Det som i sydsamiska är annorlunda, om man jämför med svenska är att det inte finns något ord för man. Istället utelämnas subjektet och predikatverbet står alltid i antingen tredje person singularis eller andra person singularis, i dessa fall i tredje person singularis. Båda sagesmännen använder partikeln i denna typ av konstruktion. Det finns dock en till konstruktion där man utelämnar subjektet. Exemplet (B5) visar på detta, nämligen konstruktioner med som på svenska innehåller det formella subjektet det. I sydsamiska låter man helt enkelt bli att sätta in ett dïhte det. Satsens predikatverb är alltid böjt i tredje person singularis, som i exemplet (A3). Det finns ett antal fall i materialet där hov används just i konstruktioner av den typen och de förekommer hos båda sagesmännen. Som jag tidigare nämnde står partikeln i konstruktioner utan subjekt, i svenska bildas sådana med man och det. I sådana satser står partikeln ofta direkt efter ett satsinledande adverbial. Dessa adverbial har i de fall jag hittills presenterat varit seamma i (B1) och (B2), dellie i (B4) samt daelie i (A4) och (B5). Det finns en del undantag, där adverbialen står först på tredje plats. Dessa kommer jag att dryfta senare. Hos A fann jag två fall där en annan partikel än hov står mellan männgan och hov. Denna partikel är dellie så, som också kan vara ett adverbial. En av dessa satser är när A berättar om sin skoltid. I (A5), berättar A om hur det var i skolan hon gick i, som låg i Håkafot. Först beskriv hur skolbyggnaden såg ut, innan hon berättar att hon senare kom till Änge. (A5) A: Hel göökte rommh uppi, Eller två rum:pl uppe, Eller två rum upp, (X) aktene rommesne {lie} naan niejtetje åeredh jïh (X) ett:ine rum:ine då någon flicka:dim sova:inf och i ett rum skulle någon flicka sova. (X) {dunnie} mubpie rommesne jis dah pååjketjh. (X) där borta:ine andra rum:ine jis de pojke:dim PL. där i det andra rummet så sov pojkarna. I: mmm (1) tjuara juekedh Ja (1) måste:3sg PRS dela:inf Ja, man måste dela. A: Ja I: (2.5) Ij goh daelie. (2.5) Inte som nu. Inte som nu. A: Nä, männgan dle hov Ängese böötib. Nä, sedan då hov Änge:ILL komma:1sg PRT Nä, sedan kom jag ju till Änge. 14

Detta är alltså ett av två fall, där hov står på tredje plats i satsen. Eftersom de endast uppträder i tät följd en gång och hos den ena sagesmannen är det för få tillfällen för att kalla det ett mönster. De båda exemplen är emellertid väldigt lika och partikeln används då tillsammans med just dessa två ord. Sagesmannen spaltar helt enkelt upp sin skoltid och berättar att hon först gick där och sedan där. I påståendena finns en säkerhet, eftersom det är sagesmannens upplevelser vet hon precis hur det var. Därför vågar jag påstå att partikeln också används i anslutning till männgan på det här sättet. Partikeln är säkerligen starkast kopplad till dle precis som i flera tidigare exempel, t.ex. (A3). För att utreda möjligheten av att ha två partiklar i anslutning till männgan och förmodligen andra adverbial behövs en undersökning med ett mer omfattande material. I exempel (A6) berättar A vidare om sin skoltid. Hon berättade just före min fråga att hon gick fjärde till sjätte klass i Änge. (A6) I: Jïh nahkih orrijih skuvlesne dellie (.) männgan? Och ta slut:2sg PRT sluta: 2SG PRT skola:ine då (.) efteråt? Slutade du i skolan då? A: Nä, männgan dle hov dle männgan hov dle (XX) utniejin aaj. Nä, sedan då hov då - sedan hov då (XX) ha:3pl PRT också. Nä, sedan då så sedan hade dom ju (ohörbart) också. Här står hov i anslutning till adverbialet männgan sedan. Partikeln står som vanligt efterställt tidsadverbialet. Detta i sin tur står först i satsen. Det som är väldigt intressant i den här satsen är att de två partiklarna dle och hov står i omvänd ordning i jämförelse med hur de stod i (A5). De visar en användning av dle och hov tillsammans, men det går inte att avgöra i vilken ordning gentemot varandra de brukar uppträda. En användning som liknar de senaste sex exemplen finns i (B1) och (B2) där partikeln står i anslutning till seamma samma, lika, likadant. Detta skulle kunna vara en slump, men det skulle också kunna vara så att det är samma mönster som uppträder med dellie och daelie som nämnts tidigare, nämligen att partikeln ansluter sig till adverbial genom att placeras i direkt följd. I materialet finns endast fallen (B1) och (B2) samt ytterligare ett fall, nämligen (B6) där samma användningssätt med seamma påträffas. Det är återigen B som använder det när han berättar om hur de på våren åter flyttade upp mot fjällen med renarna, efter att ha tillbringat vintern i skogslandet. (B6) B: So måjhtam gujht, (ohörbart) angkenh ja. Så minnas:1sg PRS gujht, barn:pl ja. Så jag minns, barnen (ohörbart). Mijjieh sïjhtimh gujht dennie dållebielesne. (4) Vi vilja:1pl PRT gujht den:ine eldsida:ine. (4) Vi ville då sitta vid elden. Jïh seamma hov aaj gosse bååstede gijrese gïjre sjïdti Och samma hov också när tillbaka vår:ill vår bli:3sg Det var på samma vis när det blev vår och det bar iväg tillbaka 15

Jåvla-(XX) gåajka (1.5) raajrajgujmie. (platsnamn) mot (1.5) rajd:kom PL. mot (plats) med rajd. Här står hov precis som i B1 och B2 direkt efter seamma. Att säga att hov ofta står direkt efter t.ex. männgan går inte att bevisa utifrån det material jag har. Det är bara ett fåtal fall där det användningssättet visas. Slår man däremot ihop daelie, dellie, männgan och seamma och behandlar dem som adverbial blir det många fler fall där hov står direkt efter ett av dem. De brukar alltså stå direkt efter tidsadverbial. Också vid seamma som är ett sättsadverbial kan detta mönster observeras. För att ytterligare påvisa detta mönster med adverbialen kan man se på två fall där hov ansluter sig till rumsadverbial. I materialet finns ett fall hos varje sagesman som visar just detta mönster. Till en början ska vi se på (A7) där A använder partikeln med ett rumsadverbial. Det är när hon berättar om den första tiden sedan hon slutat skolan. Hon var då med i renskötseln och hjälpte sin far. (A7) A: Men dle gosse lim gåetesne orreme. (1.5) Men då när vara:1sg PRT kåta:ine vara:pp. (1.5) Men då när jag hade varit hemma. Da {mujhtiejim} da edtjim manne viehkiehtidh bovtsigujmie (2) Då minnas:1sg PRT då skulla:1sg PRT jag hjälpa:inf renar:kom (2) Då kommer jag ihåg att då skulle jag hjälpa till med renarna. För aehtjie åvtesne triengkem aaj utnieji. För far förut dräng:ack också ha:3sg PRT. För far hade en dräng också förut. För daesnie hov lij (1.5) reajnoe so sjïdtibh För det här:ine hov vara:3sg PRT (1.5) vargtid så måsta:1sg PRT För här var det vargtid, så vi var tvungna bovtsh barre iktemearan ryöjnesjidh. renar bara hela tiden vakta:inf. att vakta renarna hela tiden. I det här fallet står partikeln tillsammans med rumsadverbialet daesnie här. Samma mönster som för seamma, dellie och daelie uppträder. Det som också liknar flera av de tidigare fallen är att det står för framför daesnie hov. Detta liknar fallen (B4), (A5) och (B6) på det viset att det står ytterligare ett ord framför adverbialet och partikeln. De ord som står först i satsen är i mitt material för för, jïh och, männgan senare samt men men. De två sistnämnda står först i många satser i materialet. (B7) innehåller ett fall av rumsadverbial och partikel. B berättar om sin tid vid skolan i Håkafot. Exemplet börjar strax efter att han talat om att vid sju års ålder var det dags att flytta till skolan. I det här exemplet finns något mera av dialog mellan inspelaren och sagesmannen där B berättar om några personer som gick vid skolan samt läraren. (B7) B: Håkafotese, internat. Håkafot:ILL, internat. Till Håkafot, internat. 16

I: Jaa, lea s seamma goh mov aehtjie. Jaa, vara:3sg PRS samma som min far. Ja, precis som min far. B: Jaa, jaa. (3) Jïh daate seasa Birje (3) måjhtam. Ja, ja. (3) Och den här faster Birje (3) minnas:1sg PRS. Ja, ja. Och den här fastern (din faster) Birje minns jag. I: Jaha, lij sea[mma ] - Jaha, vara:3sg PRT samma Jaha, så det var samma B: [dillie] akte, nomme lij Aanna. [då ] en, namn vara:3sg PRT Aanna. Då var det en, hon hette Aanna. men dïhte sealadi. (3.5) Håkafot. men hon dö:3sg PRT. (3.5) Håkafot. men hon dog. Håkafot. I: (2.5) Men dellie (2.5) Men då Men då - B: (1) Men desnie hov lij (.) saemien (.) lïerere. (1) men den:ine hov vara:3sg PRT (.) samisk (.) lärare. Men där var då en samisk lärare. Ealsa Larsson (XX) Kittelfjäll. Ealsa Larsson (XX) Kittelfjäll. Ealsa Larsson från Kittelfjäll. Också i detta fall står men först i satsen följt av adverbial och partikel. I övrigt följer det här exemplet samma mönster som de tidigare exemplen. Det finns ett tydligt mönster för hur partikeln hov placeras i förhållande till adverbialen, nämligen som andra eller tredje ord i satsen. Ordet framför är ett adverbial och om ytterligare ett ord finns framför det, är det i så fall något av orden jïh, för, männgan eller men. Det är möjligt och t.o.m. troligt att fler ord kan uppträda framför adverbialet och partikeln, men i mitt material finns bara dessa ord. Det som skulle kunna undersökas är om dessa ord är vanligt förekommande först i satser och därför kan gå in och bryta mönstret för placeringen av hov. Frekventa språkliga företeelser kan ju bryta andra språkliga mönster. I fall (B4) står hov i anslutning till adverbialet dellie då. Det handlar här om förfluten tid. I (A4) och (B5) är partikeln fogad till daelie nu. Då handlar det om nutid. Slutligen i (A6) står partikeln med männgan senare. Där handlar det om dåtid, men männgan kan också uttrycka kommande tid. Ett exempel på detta finns i Bergsland och Mattsson Maggas ordbok (1993:195) under uppslagsordet mænngan, båata akten tïjmen daan mænngan han kommer en time senere. Ett annat exempel kan vara männgan edtjem dov gåajka båetedh sedan ska jag komma till dig. Om man utgår från exemplen i mitt material skulle hov kunna ställas efter männgan. Det skulle således bli männgan hov dov gåajka båatam. Den slutsats man kan dra av detta är att hov kan uppträda direkt efter tidsadverbial som uttrycker nutid såväl som dåtid och framtid. 2.2.2 Hov efter subjekt 17

Partikeln hov är inte alltid kopplad till ett adverbial, även om det är vanligt. Den kan också uppträda tillsammans med satsens subjekt. Placeringen motsvarar den vid adverbial, alltså direkt efter. Till att börja med ska vi se på ett exempel från A. I (A8) har hon just berättat om sin skoltid och berättar då också om Fjällgård, ett ålderdomshem för samer. Fjällgård låg bredvid skolan i Änge och sagesmannen berättar om att barnen i skolan brukade gå och hälsa på åldringarna ibland. Men det kom bara åldringar från Härjedalen och bodde på Fjällgård, inga från Frostviken. (A8) I: Men ij naan båeries almetjh Frööstegistie? Men inte några gamla människor Frostviken:ELA? Men det var inga åldringar från Frostviken? A: Nää, (XX) tuhtjin för guhkies. Nej, (XX) tycka:3pl PRT för långt. Nej, de tyckte att det var för långt. I: Gusnie dah höölestin? Var:INE de bo:3pl PRT? Var bodde de? A: Ja (4) Båe Aahka hov lij daennie Tjedtegisnie. Ja (4) Farmor/mormor hov vara:3sg PRT det här:ine Gäddede:INE. Ja, farmor/mormor var då i Gäddede hon. Här står partikeln hov efter aahka farmor, mormor, satsens subjekt. Efter subjektet står verbet lij hon var. I det här fallet är relationen starkast mellan subjekt och partikel, fokuseringen ligger på att aahka farmor, mormor var i Gäddede. Flera exempel med samma uppbyggnad som i (A8) har redan tidigare presenterats: (A1), (A2) samt (B3). I mitt material finns upprepade fall av denna typ. Nedan följer ett exempel där sagesman B berättar om flyttning. Exemplet är en direkt fortsättning på (B7), och de två första raderna är desamma som de två sista i det exemplet. Här berättar han mer detaljerat om hur rajden var organiserad. (B8) B: Jïh seamma hov aaj gosse bååstede gijrese gijre sjïdti Och samma hov också när tillbaka vår:ill vår bli:3sg Det var just på samma vis när det blev vår och det bar iväg tillbaka Jåvla-(XX) gåajka (1.5) raajrajgujmie. (platsnamn) mot (1.5) rajd:kom PL. mot (plats) med rajd. Men dle löövles lij maa (X). Men då tungt vara:3sg PRT (X). Men det var tungt. Dah råantjah hov (1) giesin De rentjurarna hov (1) dra:3pl PRT De rentjurarna drog 18

jaavvoeh, suhkere jïh (XX), edtjin dle {vaerese} utnedh. mjöl, socker och (XX), ska:3pl PRT då {fjäll:ill} ha:inf. mjöl, socker och (ohörbart), det skulle de ha till fjället. Här sitter partikeln direkt efter dah råantjah de rentjurarna som är subjekt i satsen. Konstruktionen i satsen känns igen sedan tidigare med subjekt, partikel, predikat o.s.v. I just det här fallet finns verbet med och står efter subjektet. Det man skulle kunna säga om den här satsen är att verbet inte nödvändigtvis måste stå på den plats där det står. Ett sätt som brukar anses om mer sydsamiskt korrekt är att placera verbet efter objektet, före bisatsen. Det är en modersmålstalare som säger det här och det vore inte rätt att säga att han säger fel. Dessutom är det inget ovanligt att man går ifrån den syntaktiska grundmodellen med verbet sist, inte bara i talspråk utan t.o.m. i skrivspråk. Istället använder man en ordföljd som mer liknar den svenska och norska och för den delen den som finns i de centralsamiska dialekterna. Därför är det inget egendomligt med den här satsen. När vi sett det här mönstret med partikel följt av predikatverbet, och predikatet skulle kunna vara placerat på en annan plats i satsen kan det vara värt att undersöka om partikeln påverkar predikatverbets placering. Låt oss därför se på hur det är i de tidigare fallen som visat liknande mönster. Vi börjar med (A1), där sagesmannen pratar om att det inte var en hund utan en varg. Syntaxen är precis som i (B8) med subjekt först, därefter partikel och sedan predikat och slutligen objekt. Det här fallet är lite annorlunda eftersom predikatet är kopulan lea. Den skiljer sig till viss del i det att man mer sällan placerar den sist i meningen. Lea brukar ofta stå inne i satsen och inte i slutet av den. Nästa fall är (A2) där partikeln uppträder fastän satsen är ofullständig. Exemplet handlar om var en person bodde. Även det exemplet skiljer sig från det andra, eftersom det inte finns något verb i satsen. Det kan finnas två anledningar till det. Den ena är att verbet skulle komma sist i satsen men föll bort i anakoluten. Den andra, som jag håller som mer trolig, är att kopulan är utelämnad. En ofullständig sats är naturligtvis svårbedömd. I exempel (B3), där sagesmannen berättade om hur många getter en familj hade, kan syntaxen närmast liknas vid (B8) eftersom ordningen i satsen är identisk: subjekt, partikel, predikat. Också här kommer alltså predikatet före objektet och ett mönster börjar skönjas, nämligen att verbet ställer sig efter partikeln istället för att stå sist i satsen. Det kan vara intressant är att undersöka om det finns några satser där konstruktionen följer det sydsamiska standardmönstret SOV och även innehåller hov. Om man lyssnar till sagesman B:s språk, hör man flera satser där verbet inte står i final ställning utan före objektet. Sådana satser är ganska vanliga. Om man däremot ser på A:s språk, kan man se ett annat mönster, nämligen att i fler fall än hos B står verbet efter objektet, i flera fall står även partikeln hov med. Ett fall finns också hos B som följer detta mönster (se B11). Vi ska granska två av dessa fall närmare. Det första fallet är när A berättar om en familj. Hon berättar om hustrun i familjen och hur fina skor hon gjorde. (A9) A: Jïh fïjne gåa - fijne gaamegh Sööfe gåaraji. Och fina - fina skor Sööfe sy:3sg PRT. Och fina Sööfe sydde fina skor. För jis govleme leah, om Enok Almark. För om höra:pp vara:2sg PRS, om Enok Almark. För om du har hört om Enok Almark. 19

Dïhte hov bovtsh åestieji debpede. Han hov renar köpa:3sg PRT där:ela. Han köpte renar därifrån. Det är fallet överensstämmer med den norm som brukar anges för sydsamisk ordföljd, nämligen SOV med subjektet kommer, följt av objektet och slutligen predikatverbet. Istället skulle man kunna vänta sig att predikatet också placerats efter adverbialet debpede därifrån, för att till fullo följa den sydsamiska normen. Partikelns placering är oförändrad gentemot subjektet, det är istället verbet som flyttat sig i jämförelse med exemplen (A1), ( B3), (A8) och (B8). Ett annat fall av samma typ som (A9) är (A10). Sagesmannen berättar om mjukslöjd och vilka som slöjdar. Innan har hon berättat om vilka plagg som var bra och för vad de lämpade sig. (A10) I: Datne aaj jïjnjh leah gååreme? Du också mycket vara:2sg PRS sy:pp? Har du också sytt mycket? A: Ja då. Jo. Men ib (X) gujht gaamhtsh gååreme, Men inte:2sg PRS (X) gujht handskar sy:pp, Ja då. Men jag har inte sytt handskar, men (.) naan gaamegh leam gååreme. men (.) några skor vara:1sg PRS sy:pp. men lite skor har jag då sytt. Men daelie gosse fïjne årroeh Men nu när fina vara:3pl PRS Men nu är de så fina så ij (X) (.) naan goelkah (XX) vååjnedh gusnie. så inte:3sg PRS (X) (.) några skor (XX) synas:inf var. så att det aldrig syns till några skor. Jo, men Läjsa dlie hov Dïhte hov gaamegh gååre. Jo, men Läjsa då hov Hon hov skor sy:3sg PRS. Jo, men Läjsa syr då minsann skor. I: Gie? Vem? Vem? A: Läjsa, mov daktere. Läjsa, min dotter (gift). Läjsa, min dotter (som är gift). Det här fallet visar på en omtagning just i det att partikeln sägs. I exemplet uppträder först partikeln hov efterställd ett adverbial. Efter omtagningen kommer hov direkt efter subjektet. Verbet är placerat sist i meningen precis som i (A9). Det som är skillnaden mellan (A9) och (A10) är att den senare verkar i större grad kontrasterande mot det som sagts innan, precis som i (A1). Satserna (A9) och (A10) skiljer sig åt från (A8) och (B8) i fråga om predikatets placering. Partikeln placering däremot är densamma i alla fyra satserna, nämligen direkt efter subjektet. Det måste inte vara så att predikatet ställer sig efter partikeln, men den gör det i vissa fall. 20

Med större materialmängd skulle något sådant kunna undersökas närmare. Det skulle vara av intresse eftersom sydsamiskan idag inte verkar följa vare sig SOV eller SVO helt konsekvent. 2.2.3 Hov efter predikat Det är nu dags att se på ett i materialet mindre vanligt förekommande tredje sätt att använda partikeln: partikeln direkt efter predikatet. Det första exemplet är när B jämför dagens renskötsel med hur det var förut. Inspelaren och sagesmannen pratar om hur sällan det är som man ser en hund vara med i dagens renskötsel. (B9) I: Nä, ij gie naan bïenjh (.) utnieh. Nä, inte:3sg PRS vem någon hundar (.) ha:neg. Nä, det är ingen som har någon hund. B: Krievvie gujht aaj tjuerieh lïeredh dejnie bïenjine. Hjord gujht också måste lära:inf den:kom hund:kom. Hjorden måste ju också lära sig (vänja sig) med hunden. Nu äre bara motorsurr (X). I: Cykelh jïh skuvterh. Cyklar och skotrar. Cyklar (motorcyklar) och skotrar. B: Ja, jiehtieh hov, ij gujht krievvie (2) Ja, säga:3pl PRS hov, inte gujht hjord (2) Ja, de säger ju, hjorden är ju inte sjïehtedh dam skuvterem. anpassad den:ack skoter:ack. anpassad för skotern. I (B9) är det fullständigt tydligt att partikeln hör till predikatet. Det finns inget annat som den skulle kunna höra samman med. Subjektspersonen dah de, framgår av den finita verbformen ensam. Vi ska titta på ett till fall av samma typ. Denna gång är det A som använder partikeln på det här viset. Här berättar hon om när hon var barn och kom ner till vinterlandet. Det var innan hon lärt sig svenska. Hon kunde då inte göra sig förstådd. (A11) A: Jaa, jo men. Dle sjeavods sjïdtim, goh idtjim gåe Ja, ja men. Då tyst bli:1sg PRT, när inte:1sg PRT - Ja, ja men. Då blev jag tyst, när jag inte idtjim maehtieh daaroestidh. inte:1sg PRT kunna:neg prata svenska:inf. jag inte kunde prata svenska. I: mmmm. Ja. 21