Karl Mannheim (forts.): En jämförelse av fyra utopiska mentaliteter (tabell av ML) kiliasmen liberalismen konservatismen socialismen Tidsperspektivet nu i framtiden nu i framtiden Frihet/determinism fri fri determinerad determinerad det transcendenta ========================================= det materiella - utvecklingen har gått så, att utopierna i allt högre grad har börjat ta den konkret existerande verkligheten i beaktande - utopi och nutiden * enligt M har utopierna nästan spårlöst försvunnit ur det nutida politiska livet [fast på 1960- och 1970-talen: maoismen, undergroundrörelserna] * det ser ut som om alltid när en ny social grupp införlivas i det politiska livet, tar den också över delar av den tidigare rådande gruppens världssyn (jf de från liberalismen och konservatismen härstammande elementen i den socialistiska utopin => indeterminismen, friheten försvinner * socialismen hade avslöjat de tidigare världssynen som ideologiska, socialt determinerade. Men nu har även socialismen själv blivit utsatt för likadan kritik => man blir alltmer medveten om politikens karaktär som en konkurrens mellan olika intressegrupper # jf 1) Weber: den legal-rationella auktoriteten blir basen för politisk legitimitet i det moderna samhället => även politiken blir ett slags administration. Endast den karismatiska auktoriteten kan ge utvecklingen en annan vändning # 2) Habermas: den borgerliga offentligheten, som ursprungligen var ett autonomt forum för diskussion över olika politiska värderingar och mål, har blivit ett av de ekonomiska intressen beroende sätt att handla fram kompromisser mellan intressegrupper - Mannheim: Utopins försvinnande skapar ett statiskt tillstånd, där människan inte mera är någonting annat än ett objekt. Vi möts vid den största möjliga paradoxen: när människan har nått större möjlighet än någonsin tidigare att på ett rationellt sätt styra sin existens, förlorar hon samtidigt sina ideal. [...] Efter en lång och smärtfull, men heroisk utveckling, på den högsta toppen av sin medvetenhet, när historien inte mera är ett resultat av det blinda ödets nycker utan i alltmer högre grad en skapelse av människan själv, förlorar människan med utopierna även sin förmåga att förändra historien och att förstå den. (s. 236) - en metodologisk anmärkning: M. är medveten om, att de människor vars mentalitet han betraktar som representerande de olika utopiska mentaliteterna inte nödvändigtvis tillskrev sina tankar och handlande en likadan mening som den nutida betraktaren. * skiljer mellan tre olika slags mening: 1) den objektiva mening som en handling har (dvs vad det är som man helt konkret gör); 2) den subjektiva mening som handlingen uttrycker ur själva aktörens synpunkt; 3) den dokumentära mening som handlingen vittnar om, kanske utan att aktören själv är medveten om den, men som tillskrivs av forskaren. # att hitta de dokumentära meningarna är en central del av Mannheims metod: genom att påvisa att olika kulturfenomen har samma dokumentära mening kan de visas vara delar av samma mentalitet (t ex klassicismen i konsten + den liberalistiska politiken) * OBS: som ni märkte i texten, medger M att mentaliteterna kunde grupperas på andra sätt också [numera kunde både liberalismen och socialismen uppfattas som versioner av modernismen, som å sin tur kunde kontrasteras med en postmodernism ]
- Reaktionerna och kritiken mot Mannheims kunskapssociologi kan delas itu det finns de som tycker att han går för långt i sitt flörtande med relativismen, och de som menar att han inte går långt nog * en känd kritiker var (sir) Karl Popper, som i boken The Poverty of Historicism behandlade M:s teorier som ett exempel på historicistiskt tänkande, som går ut på att man inte erkänner förekomsten av lagbundenheter i samhällslivet. Genom att M nekar möjligheten av att nå kunskap som inte är beroende på ens position i samhället gör han vägen fri för irrationalism och mysticism. Enligt P. är den vetenskapliga diskussionen i stånd att producera objektiv kunskap, för att den är öppen och för att det finns gemensamma kriterier för falsifierandet av oriktiga påståenden # men det är ju förstås ett empiriskt påstående hur öppen är vetenskapen egentligen? Vetenskapshistoriker och -sociologer som Thomas S Kuhn och Paul Feyerabend har ifrågasatt det - annan typ av kritik: man bör gå längre än M gjorde. Det har sagts å ena sidan av den nyare marxismen, å andra sidan av den fenomenologiska sociologin (däribland socialkonstruktionismen) 1) M förblir otydlig i sin behandling av klass- (grupp-)intressen. Vari består egentligen sambandet mellan vissa intressen och viss mentalitet? t ex kunde den framåtskridande borgarklassen ha anammat någon annan världssyn än liberalismen, bara den var i opposition med den rådande ordningen, eller fanns det ett inre samband mellan världssynens innehåll och klassens intressen? 2) M säger, att syftet är att forska i alla former av medvetande. I själva verket koncentrerar sig på teorier som framställts av de intellektuella, och som framställts skriftligt (<=> det som inte sagts ut, som finns med som implicit bakgrund; eller som finns till som praktiskt handlande, inte i ord; eller den rutinerade vardagliga kunskapen hur man postar ett brev osv) 3) Om ideologier återspeglar samhälleliga gruppers intressen och inte är objektiva, hur kommer det sig att de härskande gruppernas ideologier godkänns och tros av även andra? Dvs, på vilket sätt upprätthålls den ledande positionen av en ideologi? 4) Medvetandet, dvs människornas tänkande, styrs av de samhälleliga omständigheterna. Men det finns även en motsatt process, där subjektet (människan) själv förser sin omgivning med mening och handlar därefter. 4. Kunskapssociologiska teman i Antonio Gramscis författarskap - Oktoberrevolutionen (i november 1917) ledde till att det var några nya problem som blev viktiga för marxismen. Dvs i Väst- och Centraleuropa; i USA blev marxismen aldrig riktigt inrotad, inte heller i England. I Ryssland (och i stora drag inte heller i det östra Centraleuropa som efter kriget blev del av det sovjetiska imperiet) var det omöjligt att utveckla en kritisk marxism: eftersom marxismen antogs vara basen av det rådande samhällsskicket, kunde man inte presentera några alternativa tolkningar av Marx lära. - Marx hade ju förutspått, att den socialistiska revolutionen skulle först äga rum i de mest avancerade kapitalistiska samhällena (Västeuropa och USA) pga att antagonismen mellan samhällsklasserna skulle först ställas på sin spets just där. Så blev inte fallet, Ryssland var ett agrart rike med liten arbetarklass. Om revolutionen är det oundvikliga resultatet av produktivkrafternas utveckling, borde den vara förutsägbar. => mellankommande variabler?
* en förklaring erbjöds av Vladimir Iljitj Lenin (Uljanov) (1870-1924): Imperialismen som kapitalismens högsta fas. Pga kolonierna hade de industrialiserade kapitalistiska ländernas borgarklasser fått uppskov. * frånvaron av revolutionär medvetenhet var en annan förklaring: arbetarna var inte medvetna om sina sanna intressen. Varför det var så, diskuterade den italienske marxisten Antonio Gramsci i sin teori om ideologisk hegemoni. - AG (1891-1937) föddes på Sardinien i en ämbetsmannafamilj. Fadern avskedades från sitt arbete och satt i fängelse i 6 år (politik? oegentligheter i ämbetsutövningen?). * familjen Gramsci härstammade från Albanien. Sardinien: inflytanden från hela Medelhavsområdet, relativt isolerat från fastlandet och den italienska politiken. Agrart, folklig religion osv. Gramsci är också medveten om att de politiska ideologierna inte är ensamma om att påverka människornas tänkande. * AG började lönearbetet som elvaåring, var sjuklig (möjligen pga en olyckshändelse som liten blev han puckelryggig, under 150 cm lång. Annan möjlighet: tuberkulos i ryggraden). Kom in i gymnasiet och flyttade till brodern som var fackföreningsaktiv i staden Cagliari. Började studera vid universitetet i Turin år 1911: språkvetenskap, litteratur, ekonomi och juridik. * blev politiskt aktiv och skrev i socialistiska tidningar. Tillsammans med andra grundade den socialistiska veckotidskriften L Ordine Nuovo 1919. Var också med om att grunda det italienska kommunistpartiet 1921 => blev ett slags ikon för eurokommunisterna, vilket också gör att tolkningarna om vad han menade och till vilken grad hans tänkande skilde sig från Lenin blev ett tema som var mycket känsligt för förändringarna i det politiska klimatet - 1922-23 levde i Moskva som medlem av Kommunistiska Internationalens italienska delegation. Gifte sig med en medlem av det ryska kommunistpartiet, violinisten Julka Schucht. Fick två söner i Italien - 1924 blev vald i den italienska Deputeradekammaren (dvs riksdagen) - i november 1926 blev G arresterad av Mussolinis regering. Domaren: Man måste förhindra denna hjärna från att verka i minst 20 år. Insjuknade i fängelset, flyttades 1935 ut från fängelset till ett sjukhus där han låg under ständig polisbevakning, dog där 1937. - under sin tid som journalist skrev han mycket om dagspolitiska frågor; den viktigaste delen av hans arbete utgörs av 29 häften som han skrev i fängelset mellan 1929-1935. Publicerades efter II Världskriget. (Oftast läser de icke-italienskkunniga den urval som publicerades på engelska 1971 = Selections from Prison Notebooks = anteckningsböcker från fängelset. En fullständig engelsk utgåva är på väg, 1. och 2. bandet kom ut 1992 och 1996. Finns även olika urval i svensk och finsk översättning; en innehållsförteckning på engelska i adressen http://www.marxists.org/archive/gramsci/prison_notebooks/index.htm visar hurdana teman G behandlade * teman: den marxistiska filosofin, Italiens historia, revolutionens förutsättningar; folkkultur, religion, språk... - problem med tolkningen av anteckningsböckerna uppstår av två olika orsaker: 1) de blev inte skrivna med tanke på publicering => tankarna finns inte samlade på ett ställe, utan man måste sas sluta sig fram till dem med hjälp av fragment på många olika ställen 2) använde sig av eufemismer och indirekta uttryck för att fängelsemyndigheterna inte skulle förstå vad han skrev om. T ex Iljitj = Lenin; Bronstein = Trotskij. Också: praxisfilosofin = marxismen (?); den underordnade gruppen = arbetarklassen (?). Frågan blir, om han inte faktiskt tänkte på andra begrepp som skilde sig från de äldre marxistiska? Man märker t ex, att den underordnade klassen hos honom också omfattar landsbygdsproletariatet och småodlarna, inte bara det industriella proletariatet.
* den danske forskaren Gert Sørensen (1993: Gramsci og den moderne verden. København) har formulerat frågan som spørgsmålet om praxisfilosofiens autonomi i hur stor grad är Gramscis teori en från marxismen fristående tankesystem? Citerar Gramsci (s. 186): Praxisfilosofin [...] behandlar den historiska och samhälleliga människan som en helhet och avböjer all slags idealistiska synsätt, som betraktar den empiriskt existerande verkligheten som avspeglingar av idéer [...], såsom också den traditionella materialismen i den mening som ordet blivit använt fram till de senaste åren [min kursiv]. => kritiken riktar sig mot idealism, men även mot positivismen. Problemet blir att man måste orientera sig mellan materialismen och idealismen, att ta reda på förhållandet mellan tanke och handling - ställde sig kritisk mot de tidigare marxistiska teoretikers oförmåga att formulera sina tankar på ett sätt som skulle visa marxismens samband med arbetarnas faktiska levnadsförhållanden. Kommer fram i den kritik av Nikolaj Ivanovitj Bucharins (1888-1938) lärobok Den historiska materialismens teori: en handbok i populär sociologi som han skrev i fängelset: * eftersom boken är avsedd att läsas av människor som inte är professionella filosofer, är framställningssättet felaktigt. Innehåller en förenklad version av en abstrakt teori som skapats av de intellektuella. I stället borde man visa vad filosofin har för samband med det vardagliga tänkandet, visa sammanhangen med det som de vanliga människorna själva tänker om i samhället * Gramsci framställer sin delning av de intellektuella i två grupper: 1) de traditionella, professionella, akademiska intellektuella; 2) de organiska intellektuella, som är artikulerare av de olika samhällsklassernas idéer och intressen. I själva verket är alla människor intellektuella, eftersom de besitter ett intellekt [* Jf här Mannheims behandling av de intellektuella: de kan antingen sluta förbund med andra klasser eller förbli frisvävande och därmed mer objektiva. G och M tycks rekommendera motsatta möjligheter] * för G är filosofin ingenting neutralt, tekniskt, analytiskt, utan nära förbunden med människans strävan att lösa praktiska problem, att nå konkreta mål. Revolutionen måste inte endast uppfattas som en historisk nödvändighet, utan som resultatet av människornas handlande. Praxisfilosofin blir till genom konkret forskning i historien om det förflutna, och genom skapandet av den nya historien i dag. [...] Trots att bolsjevikerna inte agerade i samklang med Kapitalets förutsägelser, har de inte gett upp det som är levande i boken. [...] De har inte förvandlat mästerverket till en tom samling trossatser. I sitt eget liv förverkligar de den del av marxismen som är odödlig, som fortsätter arvet från den tyska och italienska idealismen, och som i Marx egna arbeten är dold under en yta av materialism och positivism. }=> G:s uppfattning om teorins uppgift kan sammanfattas med att det är de praktiska behoven som avgör hurdan teorin måste vara. Jf. Mannheims relationism! Jf också Habermas framställning av de olika kunskapsintressen som alltid står i bakgrunden för all forskning! - För G var förhållandet mellan kunskap och makt den centrala frågan. Om det är som M&E skrev i den tyska ideologin 1845: Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, dvs den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt. så på vilket sätt är de där tankarna härskande? Hur når och befäster man den härskande positionen?
- Det är för att svara på dessa frågor som G utvecklade sin teori om hegemonin - Redan Hegel anmärkte, att staten inte upprätthålls av den fysiska makten allena, utan även av det att människorna har något slags gemensam uppfattning om den samhälleliga ordningen. - G skiljer mellan två olika typer av makt: 1) dominansen (dominio), eller den direkta makten som baserar sig på att man vid behov har möjligheten att upprätthålla ordning med hjälp av polis- och militärstyrkor; 2) hegemonin (egemonia), som betyder att den härskande klassen besitter en intellektuell och moralisk ledarposition. * Med det menade han att den skaffat sig medel att dominera de underordnade grupperna med ett minimum av våld, nämligen genom att få dem att tro att den rådande maktordningen i samhället var naturlig, god och förnuftig den härskande klassens särintressen kom att se ut som om de handlade om hela samhällets gemensamma intressen. Denna vanföreställning fick de underordnade grupperna att låta bli att kämpa för förändring. - Hegemonin grundades i medborgarsamhällets institutioner: skolan, universiteten, kyrkan, tidningarna, t o m fackföreningarna. Där tog man för given och förde vidare föreställningen om att maktordningen i samhället var naturlig och oundgänglig eller att det inte alls handlade om makt. De som vuxit upp med dessa institutioner fick man på så sätt att medverka till sin egen underordning. * i och med den kapitalistiska statens utveckling har hegemonins betydelse vuxit och den direkta dominansens betydelse förminskat i motsvarande grad. # det blir också en av förklaringarna varför revolutionen gick att genomföras i Ryssland, men inte i de mer utvecklade länderna i Västeuropa: Gramsci jämförde förhållandena i Väst och i Ryssland här anslöt han sig till likadana tankar som framförts av Trotskij (Bronstein): I Ryssland var staten allt, det civila samhället var outvecklat och formlöst, men inte i Västeuropa: när staten vacklade avslöjades med en gång det civila samhällets robusta struktur. Även i en tid då hela samhällsformationen skakades av en djup kris kunde den härskande klassen i de utvecklade kapitalistiska länderna gripa tillbaka på politiska och organisatoriska resurser som saknades i Tsarryssland. I Väst utgjorde staten endast den främsta löpgraven, och medborgarsamhället var det egentliga fästningsverket. * Av det följer, att arbetarklassens strategi i Väst måste koncentrera sig på att bryta ned hegemonin genom att skapa en mothegemoni, dvs erövra den intellektuella och moraliska ledarpositionen - Varför är då hegemonin så kraftig och svår att brytas? Den är ingen isolerad politisk ideologi som skulle propageras endast som direkt politiska påståenden av de makthavande, utan är förankrad i olika nivåer av det mänskliga tänkandet. * G delar det samhälleliga medvetandet i fyra olika sfärer: 1) den professionella filosofin, som är ordnad, systematisk och i stånd att förklara och på så sätt antingen införliva eller förkasta element från de andra medvetandesfärerna. OBS: omfattar hos Gramsci även andra teoretiska discipliner än bara filosofin, såsom t ex ekonomi, litteraturvetenskap osv. Det goda förnuftet (il buon senso) är ett slags praktisk filosofi, en kritisk omskrivning av det sunda förnuftet. 2) det sunda förnuftet (sensa communa) leds människorna av i sitt vardagliga handlande. Därför är det empiriskt men osammanhängande: Dess mest fundamentala karaktäristik är att det är ett koncept vilket, även i individernas hjärna, är fragmentariskt, icke sammanhållet och inkonsekvent, i överensstämmelse med den sociala och kulturella positionen av massan vars filosofi det är. 3) religionen, som innehåller normer och värderingar som människorna utgår ifrån i sitt handlande;
4) folkloren, eller den folkliga tron, tron på ödet, determinismen osv; vanor, praktiker osv. Relativt oföränderlig, samtidigt som det sunda förnuftet hela tiden tar emot impulser från filosofin - eftersom den härskande ideologin klarar av att i sig förena element från såväl filosofin, det sunda förnuftet, religionen och folkloren blir det svårt att ifrågasätta dess ledarposition. Den kan motiveras från både teoretisk och konkret ståndpunkt - samtidigt baserar sig det sunda förnuftet delvis på människornas vardagserfarenheter => empiriskt, och kan därför även vara kritiskt mot de rådande förhållandena, i det mån som människorna har egen erfarenhet av samhällets avigsidor. Men det omfattar även delar av den dominerande ideologin, av religion, filosofi och folklore. Många av kapitalismens huvudprinciper (t ex lagen om efterfrågan ) anammas också av det sunda förnuftet * denna medvetandenivå uttrycker sig i praktisk handling, men kommer inte längre än så eftersom den inte teoretiserar över det praktiska handlandet. Vi kunde även säga att [den vanliga människan] besitter två olika medvetanden (eller ett medvetande som är kluvet): ett, som han leds av i sitt handlande och som egentligen förenar honom med andra arbetare [...], och ett annat, som är ytligt explicit och verbalt, som han ärvt från det förflutna och tillägnat sig utan kritik. (G 1971: 333) => den underordnade klassens medvetande är dualt, emedan det består av 1) det som stämmer överens med den hegemoniska ideologin; 2) det sunda förnuftets kritiska element. Det existerar ett slags embryonalt kritiskt medvetande som endast uppenbarar sig som blixtar [dvs plötsliga ögonblick av klarsynthet], och förblir obemärkt under vanliga förhållanden => arbetarklassens organiska intellektuella borde inte sträva efter att undervisa arbetarna i en abstrakt teori (jf kritiken mot Bucharins lärobok), utan de borde förnya och förvandla den redan existerande praktiken till en kritisk praktik (1971: 330f). => man skapar en intellektuell och moralisk förbindelse mellan de intellektuella och massorna. * vad man behöver är: 1) en kritik av den härskande professionella filosofin ur ståndpunkten av det goda förnuftet ; 2) en förädling av det sunda förnuftet i riktning mot större kritiskhet => ett ifrågasättande av de vardagssanningar som stöder den härskande klassen => att skapa en sådan ideologi, som kan tävla om den intellektuella och moraliska ledarpositionen = försöken att skapa en mothegemoni. - G ser det som angeläget att man ger upp den förment fatalistiska, på ekonomisk determinism baserade tolkningen av marxismen. Den har fyllt sin uppgift, den kan begravas med hedersbetygelser. (G 1971: 342) Läsning: Steve Jones (2006): Antonio Gramsci. London & New York: Routledge (ss. 121-133) - Tar upp några kritiska inlägg riktade mot Gramsci: måste Gramsci förstås endast utgående från hans samtida italienska samhälle? Richard Bellamy: det enda riktiga sättet (s. 122f.), för att det till relativt liten grad industrialiserade förkrigstida Italien inte kan tjäna som ett exempel av ett samtida modernt kapitalistiskt samhälle * motsatt synpunkt: man får inte bli historicist (Nicos Poulantzas), det öppnar dörren för idealism. * frågan blir om kulturalismen är ett problem (s. 125). Gramsci förstår sig som politisk strateg, som måste beakta förekomsten av sådana tänkesätt som endast delvis (eller indirekt) kan förklaras med hjälp av de rådande ekonomiska förhållandena.
- Jones fortsätter med att presentera Gramscis inflytande på nutida samhällsforskning - 1) kulturstudier. Både strukturalismen (kommer att diskuteras senare under denna kurs) och kulturalismen (dvs idéhistoriskt orienterad marxistisk sociologi) stipulerade att det existerar en monolitisk borgerlig härskande ideologi som de underordnade klasserna hjärntvättas med. * inom de brittiska kulturstudierna skedde under 1960- och 1970-talen en gramsciansk vändning (grundandet av CCCS den sk Birminghamskolan år 1964 (?)), som innebar a) att man inte nödvändigtvis mera behandlade populärkulturen antingen som uttryckande den härskande klassens intressen eller som ett autentiskt uttryck för populära värden; b) att man förstod klassmedvetandet som en mosaik, omfattande både arbetarklassens, borgerliga, och ännu andra värderingar (som kan t ex hänga samman med sådana fenomen som ras, kön, sexualitet mm) (fast man dock ändå inte kan komma ifrån de ekonomiska maktrelationerna heller) (s. 126f.). * en annan författare, David Harris har skrivit en (självkritisk) presentation av Birminghamskolan. Påpekar att det fanns goda vetenskapssociologiska förklaringar till att många blev tilltalade av gramscianismen just då: # det hade blivit populärt att vara vänster, samtidigt som Storbritannien inte hade något starkt, revolutionärt inställt vänsterparti att förespråka en revolution och förbereda sig för det kändes orealistiskt => med hjälp av Gramscis teorier gick det att uppfatta många ganska olika aktiviteter som de vänsterintellektuella befattade sig med som sätt att verka för politisk förändring; att hänvisa till honom gav ett alibi för de intellektuella som ville kalla sig marxister men som inte direkt försökte göra revolution # Gramsci använder en egenartad terminologi, som hjälper en forskare att profilera sig gentemot andra. G-s begrepp är samtidigt så pass abstrakta, att de låter sig användas i väldigt olika sammanhang - 2) Jones nämner de nya sociala rörelserna, men skriver mest om Ernesto Laclau & Chantal Mouffes bok (1985) Hegemony and Socialist Strategy. Hans fråga blir, om L & M ser den hegemoniska kampen som för fristående från de deltagande gruppernas samhälleliga position (s. 130f). Symbolernas värld blir för självständig * andra som forskar i de sk nya sociala rörelserna (NSM) brukar inte anknyta till Gramsci, men egentligen kan de tyckas ha mycket gemensamt med honom: # de nya sociala rörelserna (miljö-, kvinno-, antiglobaliserings-, etniska, regionala osv) återspeglar inte sina anhängares position i produktionsprocessen, utan politiska och kulturella motsättningar (dvs överbyggnaden enligt Marx) => överbyggnadens relativa autonomi; rörelserna som deltagare i en hegemonisk kamp; medborgarsamhällets betydelse # t ex Alain Touraine (1988: Return of the Actor, s. 40) säger, att en social rörelse gör anspråk på ett samhälles historicitet, dvs kontrollen över de kulturella, kognitiva, ekonomiska och etiska modeller, som kollektivet använder för att definiera sitt förhållande till sin omgivning, med andra ord [...] producerar en kultur. [ = hegemoni? ] # t ex Ron Eyerman & Andrew Jamison (1991: Social Movements. A Cognitive Approach): Det är genom skapandet, artikulerandet och formulerandet av nya tankar och idéer ny kunskap som sociala rörelser definierar sig i ett samhälle.