Drömmen om sambiblioteket. Några mycket personliga funderingar kring samarbetet mellan forsknings- och folkbibliotek, särskilt vad gällde situationen i Malmö och på Gotland. Låt mig få komma med några högst personliga reflektioner kring samarbetet mellan forsknings- och folkbiblioteken under de senaste par decennierna. Det blir mycket jag, men utgångspunkten för uppsatsen är mina egna erfarenheter. DFI För drygt 20 år sedan anställdes jag som ung bibliotekshandläggare på det saligen avsomnade DFI. Här ställdes jag inför ett antal spännande frågor som sedan dess till och från förföljt mig under hela mitt bibliotekarieliv. DFI skulle bland annat arbeta för samordning och ett effektivare resursutnyttjande inom det stora och breda informationsförsörjningsområdet, dvs inte bara bibliotek och böcker föll inom ramarna utan mandatet omfattade även arkivalier, bilder, föremål, statistik, giftinformation mm. Min uppgift i organisationen blev att verka för sådana syften inom biblioteksväsendet. Vid den tidpunkten förstod jag mig inte på områdets komplexitet och ideologiska ursprung. Min bakgrund var universitetet och forskningen och folkbiblioteken var lika med min barndoms filialbibliotek. DFI brottades under hela sin existens med flera stora frågor som hade med samarbetet mellan forsknings- och folkbiblioteken att göra. Vid denna tidpunkt hade man av regeringen ålagts ansvaret för utvecklingen av LIBRIS-databasen medan KB hade ansvaret för driften. LIBRIS framtid låg så att säga i DFIs händer. Btj byggde samtidigt upp sina murar kring ett eget utvecklat bibliotekssystem för folkbiblioteken. Den ena samarbetsgruppen avlöste den andra. En av dem åsattes den ironiska akronymen AFULU. Här ingick representanter från alla håll och kanter, givetvis från Btj, KB, LIBRIS, användarintressenter mm. Problemet var emellertid att ingen egentligen tog det hela på fullt allvar. I efterhand misstänker jag att
ingen ville ha någon lösning. Det gick bra att träffas, prata och diskutera men sen var det stopp. Jag återkommer längre fram till LIBRIS/BURK-diskussionen. Som sekreterare i den stora ansvarsbiblioteksutredningen kom jag nära i kontakt med de behov som fanns ute i landet av en slags yttersta biblioteksresurs, dit man utan problem och mellanhänder kunde vända sig när man stod inför svåra knäckfrågor. Tankarna bakom ansvarsbibliotekssystemet var gränsöverskridande om än inte i första hand folkbiblioteksinriktade. Bibliotekschefen i Södertälje, Inger Mattsson, skrev på DFIs uppdrag rapporten Fjärrlån och facklitteratur på folkbibliotek. Den kom 1984. Men redan 1982 - och som en del i hennes arbete - påbörjades projektet Fria fjärrlån. Det var ett revolutionärt projekt då det satte alla invanda regler ur spel. Lånekedjan försvann, biblioteken vände sig med sina lån direkt till det bibliotek som hade boken - oavsett geografisk belägenhet och organisatorisk status. DFI skulle stå för merkostnaden. Jag minns ett stormigt möte i Kalmar 1983 där kritikerna inte vilade på hanen. Det var inte lätt att försvara idéerna bakom projektet. Kritiken kom såväl från de vetenskapliga biblioteken som från folkbiblioteken. Lånecentralerna kände sig hotade och länsbiblioteken var inte roade. Forskningsbiblioteken fruktade en veritabel låneinvasion. Bibliotekskategorierna saknade vid denna tid gemensamma värderingar. Man trodde sig stå för olika biblioteksideologier. Forskningsbiblioteken representerade det elitistiska och teknokratiska, folkbiblioteken stod för det allmännas bildning och läsning. Det är lite lustigt, men jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg hur projektet slutade. Men av allt att döma rönte det knappast någon större framgång utan allt återgick snabbt till det gamla och invanda. Jag lämnade också DFI för andra uppgifter sommaren 1984. Men vi hade också andra gränsöverskridande projekt. I Östersund, sedermera Mitthögskolan, var DFI inblandat i ett projekt som drevs av dåvarande stadsbibliotekarien Jo-Svend Glaser. Stadsbiblioteket hade här skrivit ett bibliotekskontrakt med den dåvarande högskolan, i
vilket ansvar och befogenheter reglerades mellan staten och kommunen vad gällde service till högskolans studenter. Som samarbetsform var det en verklig nyhet och vi på DFI tyckte att det var väl värt att följa upp på ett noggrant sätt. Vad jag vet fick den typen av kontraktsskrivande inte många efterföljare. I spåren av Mattssons utredning och utvecklingen av fjärrlåneverksamheten i landet - tillsammans med utbyggnaden av nya högskolor i slutet av 1970- och början av 80-talet - så växte efter hand hos oss som arbetade med biblioteksfrågor på DFI, och i synnerhet hos mig själv, en känsla av att gränserna mellan de olika bibliotekstyperna började att bli alltmera otydliga. Studenter fanns nästan överallt, inte bara på de gamla universitetsorterna, och de tog inte någon hänsyn till var de satt och läste sin litteratur. Universiteten och högskolorna - framför allt de som var nyetablerade - skulle också samspela och samverka med det omgivande samhället på ett sätt som tidigare varit otänkbart. En tredje uppgift blev allt tydligare. Vi gick möjligen inte så långt i vår analys men jag kan med säkerhet påstå att vi väl kände på oss vart utvecklingen var på väg. Så här med perspektiv på 1980-talet är det intressant att se, att flera av de tankar som då lanserades under senare tid ånyo flutit upp. Särskilt tydligt under 1998 som en följd av den uppdatering av Mattssons utredning som verkställdes av KB och Kulturrådet: En kartläggning av fjärrlåneförmedlingen vid folk- och forskningsbiblioteken, av Kerstin Grum och Mattias Karlsson. Där kommer en rad förslag fram som direkt kan hänföras till idéerna från 1983: regionalisering av fjärrlånen, fjärrlån direkt till låntagaren och utbildning. Om jag återigen går några år tillbaka i tiden, så var det först i samband med min uppgift som överbibliotekarie på Stockholms universitetsbibliotek, som jag fick anledning att återigen på allvar fundera kring samarbetsformerna mellan folk- och forskningsbibliotek. Här var situationen den, att ett stort antal av universitetets studenter regelmässigt enligt känt mönster använde stadsbiblioteket med dess olika filialer. Det upplevdes som ett problem på båda sidor. Universitetet hade dåligt samvete men försvarade sig med att merparten av studenterna ändock betalade
kommunalskatt i Stockholm och således hade rätt att utnyttja servicen. Stadsbibliotekets företrädare tyckte i och för sig att det var helt ok att studenterna var där, men man ville ha ersättning för sin service. Jag och Jan Ristarp, som då ansvarade för huvudbiblioteket, kom överens om att starta ett projekt som syftade till att kartlägga situationen och få fram siffror som kunde få våra respektive uppdragsgivare att lätta på penningpungen. Vi diskuterade detta projekt på det nordiska bibliotekschefsmötet i Århus 1994. En ung blivande magister från Lund tog vid och presenterade så småningom hösten 1995 siffror som verifierade våra antaganden. Studien har sedan indirekt lett fram till det samarbetsavtal som nu finns mellan Stockholms SB och SUB och även lett till ett väsentligt utökat antal studieplatser i Stockholms innerstad. Högskolan i Malmö Hösten 1995 kallades jag av ordföranden, statssekreteraren Göran Löfdahl, som expert till utredningen om en ny högskola i Malmö. Jag hade då utnämnts till riksbibliotekarie men ännu inte tillträtt. Tanken var att jag skulle leda arbetet med att skriva en handlingsplan för det blivande högskolebiblioteket. Under våra gemensamma initiala diskussioner på regeringskansliet visade det sig, att vi båda var mycket intresserade av att pröva alternativa lösningar på den nya högskolans biblioteksproblem. De kunde också innefatta en samordning med stadsbiblioteket, om det fanns intresse från kommunens sida. Det fanns emellertid ett inte ringa men. I Malmö var man som bäst igång med att inte bara planera utan också bygga ett nytt stadsbibliotek efter den berömde danske arkitekten Henning Larsens ritningar. Byggandet hade av olika anledningar gått i stå och byggnaden stod nu halvfärdig i parken bakom det gamla huvudbiblioteket. I den biblioteksarbetsgrupp som tillsattes (här ingick bl.a. Tove Persson, Kari Marklund, Nils Gunnar Nilsson, Sven Nilsson, Barbro Roos och Eva Hesselgren som sekreterare) var vi ganska överens om att en samordning kunde vara värd att prövas, men vi hade olika uppfattningar om hur den skulle utformas. Självfallet ville företrädarna för stadsbiblioteket ogärna att det sedan länge hett
eftertraktade nybygget skulle sättas ifråga. Staten å sin sida ville skapa bästa möjliga geografiska biblioteksförutsättningar för sina studerande. Förutom att skriva ett gediget programförslag för biblioteksfunktionen vid Högskolan i Malmö, kom vi i vårt slutförslag till huvudkommittén med två olika organisationslösningar. Den första var mera traditionell. Den innebar att ett nytt bibliotek skulle byggas på campusområdet där ett nära samarbete förordades både med stadsbiblioteket och med Lunds UB. Den andra lösningen däremot byggde på att Malmö stadsbibliotek skulle utgöra centrum i ett system av användarnära filialbibliotek. Vi skriver: För informationsförsörjningen (på högskolan) skulle det (senare förslaget) innebära en decentraliserad verksamhet och biblioteken skulle vara uppbyggda kring respektive institutioner Med detta förslag skulle Malmö stadsbibliotek ges en utvidgad roll och svara för den icke institutionsbundna litteraturförsörjningen. Malmö stadsbibliotek skulle också ges en samordnande funktion för datasystem, utvecklingsarbete mm. (Högskola i Malmö SOU 1996:36). Detta var ju verkligen något nytt. Problemet var bara att staten (i form av högskolans företrädare och ordföranden) hade svårt att tänka sig att man helt skulle förlita sig på kommunen för sin informationsförsörjning. Jag måste säga att även jag själv var tveksam till ett förslag som uteslöt en central bibliotekslösning för den nya högskolan, trots de samordningsvinster som kunde göras. Bidragande orsaker till mina egna ställningstaganden var, att jag (då) hade ett större förtroende för staten som biblioteksadministratör än kommunen. Den ganska begränsade insyn jag haft i kommunal biblioteksskötsel hade om inte gjort mig avskräckt så i alla fall tveksam. Min inställning var den, att skulle ett samarbete kunna utvecklas i positiv riktning måste staten var den viktigaste intressenten. Under våren 1996 gjorde jag tillsammans med ett antal överbibliotekariekolleger studiebesök på den amerikanska västkusten och här visade det sig också att universiteten, trots all ny IT och allt tal om virtuella bibliotek, satsade kraftfullt på nya bibliotek i centrum
av campusområdet. Något senare i maj samma år besökte delar av utredningen England och här var signalerna identiska; biblioteken behövs som ett nav i universitets kretslopp. Under rådande omständigheter förordade jag således en lösning som byggde på arbetsgruppens förslag nummer ett. Organisationskommittén beslöt sig också slutligen för att välja detta alternativ, någon annan lösning hade knappast varit möjlig med tanke på ordförandens, Göran Löfdahls, så småningom framvuxna vision att biblioteket skulle ligga i centrum av campus med en direktingång från en station i den nya city-tunneln. Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu hade säkert inte haft något emot en samordnad lösning med Malmö stadsbibliotek som en mittpunkt i bibliotekscirkeln, men han kunde inte tänka sig att avbryta det infekterade och uppmärksammade nybygget av stadsbiblioteket, och lägga det nya stadsbiblioteket i högskoleområdet. I den fortsatta planeringen av det nya högskolebiblioteket lades integreringstankarna åt sidan. Högskolan på Gotland De kom emellertid omedelbart upp på dagordningen igen, då jag vintern 1996/97 insattes som expert i utredningen om den framtida högskoleutbildningen på Gotland. Även denna utredning leddes av Göran Löfdahl. Också här blev min uppgift att utarbeta ett bra underlag för ett nytt högskolebibliotek. Situationen på Gotland var speciell. Dels den givna geografiska infrastrukturen; ett förhållandevis slutet samhälle med en homogen befolkning och en viss motsättning mellan stad och landsbygd. Dels förhållandet att stadsbiblioteket var otillräckligt och antingen måste byggas ut eller finna nya lokaler. Förutsättningarna för att pröva nya lösningar på biblioteksfrågorna kan sägas ha varit särskilt lämpliga: en motiverad politisk ledning, ett stort behov av nya lokaler, en beredvillighet från statens sida att stödja lokalsamhället och samtidigt uppnå en bra helhetslösning för den nya högskolans studenter. Jag inledde lite trevande med ett besök på Gotland där jag försökte bekanta mig med situationen och diskutera biblioteksfrågorna med olika intressenter: arkiv, museer, bibliotek, skola etc. Jag fick snabbt klart för mig att man överlag skulle se
positivt på ett förslag som gick ut på en samordning av biblioteksresurserna i Visby. Särskilt tydligt uttalades sådana idéer från representanter för skolan och utbildningen. Stadsbibliotekets tjänstemän var sunt skeptiska; man insåg fördelarna av en eventuell integrering och samlokalisering, men man framhöll också riskerna. Organisationskommitten tillsatte vid årsskiftet 97/98 en liten arbetsgrupp med mig som ordförande. Barbro Ejendahl som då var länsbibliotekarie på Gotland utsågs till sekreterare och Johannes Rudberg vid KB till biträdande sekreterare. Arbetsgruppen fick i uppgift att på ganska kort tid skriva fram dels ett program för biblioteket, dels lämna förslag till en integrering. Det visade sig ganska snart att den konsensus i lokalsamhället jag tyckt mig iaktta under mina inledande sonderingar och kontakter var om än inte helt felaktig, så i alla fall kraftigt överdriven. Omedelbart satte en veritabel folkstorm igång som inte hade så mycket emot själva integreringstanken - i alla fall inte till en början -, däremot var placeringen av biblioteket vid hamnen, där högskolan redan låg, helt förkastlig, ansåg man. Debatten fördes främst i de två största dagstidningarna, Gotlands Allehanda och Gotlands Tidningar, och i lokalradion. Den rapport som vi lämnade till organisationskommittén i april innehöll en programbeskrivning för det blivande biblioteket och den förordade en integrerad bibliotekslösning. Det skall sägas att arbetsgruppen var helt överens om förslagen (Bibliotekscentrum, program för ett integrerat stads- läns- och högskolebibliotek på Gotland, Visby 1998). Första arbetstiteln var Bibliotek i hamn, en rubrik som vi i efterhand var glada för att vi ratade. I en debattartikel i lokalpressen i mars redogjorde jag och huvudsekreteraren Hans Jansson för de idéer som låg bakom förslaget. Jag skrev texten och Hans gjorde kompletterande kommentarer. För mig markerade artikeln en sammanfattning av de tankar jag alltmer kommit att omfatta. Idéer som successivt vuxit fram under ett numera ganska långt liv i bibliotekens tjänst och som jag tyckte så väl kunde tillämpas vid nyetableringen av Bibliotekscentrum på Gotland.
Alla vinner på ett gemensamt bibliotek, menade jag. Bakgrunden var samhällets utveckling, högskolans tillväxt och det livslånga lärandet. Jag citerar: Den verksamhetsidé som nu börjar ta form (på Gotland) är inte endast summan av ett folkbibliotek och ett högskolebibliotek, utan något nytt som bygger på föreställningen att skillnaden på "allmänhet" och studenter i många avseenden kommer att suddas ut. Vi tror att den tid sedan länge är förbi när man såg högskolebiblioteket som en tummelplats för en elit, med tysta salar för forskare, medan folkbiblioteket skulle anpassas till allmänheten. Vi tror i stället att det är viktigt för högskolan att pröva många olika vägar för att bli till nytta för alla på Gotland. Biblioteket kan bli en viktig länk mellan högskolan och det gotländska samhället, kan skapa förutsättningar för att verkligen integrera högskolan i samhället, att skapa en folkets högskola. I ett gemensamt bibliotek kan högskolans boksamlingar och resurser inom IT-området, bl a för att förmedla distansutbildning och ge tillgång till databaser mm komma många till del. På samma sätt blir folkbibliotekets och Fornsalens samlingar enkelt tillgängliga för högskolans studenter. Resurserna utnyttjas bättre på alla sätt. Det moderna samhället är i behov av offentliga mötesplatser. På Bibliotekscentrum skall man kunna mötas förutsättningslöst och föra kreativa samtal, inspireras av utställningar och få hjälp av välutbildad och kunnig personal. Bibliotekscentrum skapar en vinna-vinna situation! (Gotlands Tidningar 25/3 98). Jag inbillar mig inte att artikeln fick någon större betydelse men den sammanfattar som sagt - de mål jag och arbetsgruppen haft för vårt arbete. Kritikerna tystnade inte på något sätt. Att lägga det nya folkbiblioteket på en så idiotisk plats som i hamnen kunde ingen insändare smälta, efter vad jag kunnat se. Objektivt, från Stockholmshorisonten, förföll det ganska absurt att kalla hamnen för ett råtthål. I själva verket är det kanske en av de mest spännande platserna i Visby, 7-8 minuter gångväg från centrum - kanske - och ack så vackert och med så fina ytor. Almedalen helt nära och en badplats alldeles intill. Visst måste området städas upp, men för en
utomstående var dessa reaktioner nästan omöjliga att fatta. Däremot kunde jag förstå, om än inte sympatisera med, dem men de var inte många, som anlade mera biblioteksideologiska synpunkter: Folkbiblioteket tillhör oss, vi skall inte lämna ifrån oss inflytandet över dess skötsel och utformning och framtid. Staten är bara ute efter inflytande. Varför blanda ihop uppgifterna? Folkbiblioteken är bra på sitt och forskningsbiblioteken på sitt. Låt dem vara ifred! (Gotlands Tidningar 3/3, 19/3, 15/4, 24/4 1998 mm, Gotlands Allehanda 25/2, 19/3, 7/4, 24/4 1998, mm) Denna folkstorm medförde att de politiker som tidigare var för en samordning nu började att tveka. Det ansvariga kommunalrådet Eva Nypelius, som under organisationskommitténs arbete var odelat för förslaget drog öronen åt sig. Under en infekterad debatt den 12 januari 1999 talar hon om att man ännu inte bestämt sig för hur man skall agera. Det gjorde man först den 8 februari (Gotlands Allehanda 13/1 1999). Då fattades också det slutgiltiga beslutet om en samordning med rösterna 44 för och 27 mot. Borgerligheten var splittrad liksom också vänstern. S röstade alla för och V var emot. För en trägen arbetare i vingården kändes det oerhört stimulerande att ta del av de debattinlägg och läsa de PM som skrevs för och emot det integrerade biblioteket på Gotland. Vilket brett, folkligt engagemang! Det måste vara unikt i bibliotekssverige. Vilken annan kulturinstitution kan räkna med ett likartat stöd för sin verksamhet. I debattens spår har kommunledningen klart insett att det ligger stort allvar bakom den kritik som tidigare riktats mot hanteringen av biblioteksfrågan. Under tiden som gått sedan dess har jag ibland tröstat mig med, att blir det inget bibliotek i hamnen, får man i alla fall en ny våning och utbyggnad i grannhuset. Och då var väl allting värt besväret, i alla fall på kort sikt. Utan egentligt stöd utifrån annat än genom kontakter och dialoger - och nästan lite smygande - har Sambiblioteket i Härnösand utvecklat en hel del av de idéer som fanns med i Gotlandsprojektet. Integreringen här går kanske inte lika långt som på Gotland. Men Härnösand är ett utmärkt exempel på en plats där högskolan och
kommunen har gemensamma intressen och där man har mycket att vinna på att samordna sina biblioteksresurser. Det är inte lika lätt att analysera en process man är mitt inne i, men det är helt uppenbart att situationen på Gotland medverkat till att etablera ett nödvändigt och pragmatiskt samarbete mellan de stora databaserna LIBRIS och BURK. Den s.k. Gotlandspiloten som initierades på hösten 1998 innebar ett nytänkande på ömse sidor. KB insåg att folkbiblioteken inte av egen kraft vare sig önskade eller kunde delta fullt ut i LIBRIS-samarbetet. Och Btj förstod att ett nära samarbete mellan de båda systemen på sikt måste etableras, och att det nu gällde att hitta former för hur ett sådant samarbete skulle se ut. För KB var det viktigt att hålla på vissa grundläggande principer som fri tillgänglighet och gratisprincipen, för Btj var det viktigt att under ordnade former kunna få avkastning för gjorda investeringar. Fortsättning följer. Sammanfattning Man kan säga att Gotland blev ett genombrott för de idéer flera av oss kom att omfatta redan för två decennier sedan, utan att vi kanske för den sakens skull då förstod vart utvecklingen var på väg i djupare mening. Det har tagit den tiden för att tankarna skall mogna och bära frukt. Så här med perspektiv på utvecklingen är det inte en alltför avskräckande lång tidsrymd. Allt förändringsarbete tar tid. Under åren har samarbetet mellan bibliotekstyperna successivt ökat, användarna blivit desamma. Behoven av att söka kunskap och förklaringar har ökat. Människan upphör aldrig att bilda sig. Man talar allmänt om det livslånga lärandet. Samtidigt har tekniken knutit biblioteken samman, och inte bara biblioteken utan också alla institutioner som arbetar med information: museer, arkiv etc. Det är idag ganska poänglöst att skilja dem från varandra även om man måste erkänna att det också finns stora olikheter. Man kanske kan uttrycka det så, att vi nu - möjligen inte rumsligt men med teknikens hjälp - obevekligt går mot det integrerade biblioteket, vare sig vi vill eller inte. Den fysiska samlokaliseringen måste självfallet anpassas efter de lokala förhållanden som råder. På Gotland och i Härnösand och på andra håll där nya högskolor initieras är idén utmärkt. På gamla universitetsorter
är den däremot naturligtvis helt befängd. Lite roligt är det emellertid att konstatera, att ingen hade väl på fullt allvar 1977 kunnat komma med ett förslag som medfört att exv. högskolebiblioteket i Kristianstad skulle integreras med stadsbiblioteket där. Men 1999 går det bra i Härnösand, i Örnsköldsvik och på Gotland. 1998 har departementsledningen för utbildningsdepartementet förändrats. Sådana är politikens villkor. Vi vet ännu inte i vilken grad detta förändrar förutsättningarna för strukturella satsningar på det samlade biblioteksväsendet. Men helt uppenbart är det viktigt att den högsta politiska ledningen stödjer utvecklingsarbete av den karaktär som behandlats ovan. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att det nästan är en förutsättning. LIBRIS, SUNET, fjärrlånestöd mm är exempel på kraftfulla infrastrukturella initiativ från statsmakternas sida, där uppdragen till KB, Kulturrådet och Högskoleverket speglar en medvetenhet om bibliotekens betydelse för informationsfriheten, utbildningen, forskningen och samhällsutvecklingen. Det har inte bara varit tomma ord utan uppdragen har också följts av resursförstärkningar. För att återknyta till min inledning. Fortfarande finns många problem att lösa, men visst är vi på god väg mot något som kan liknas vid sambiblioteket, i alla fall på det virtuella planet. (Det nya sambiblioteket invigdes i september 2001) Ikoner 2000:4