TOLKNINGSRÄTT En historia i gungning

TOLKNINGSRÄTT En historia i gungning C-uppsats i Arkeologi vid Göteborgs Universitet Lars Lindblad 1997 Abstract Uppsatsen behandlar rätten att ifrågasätta och tolka den etablerade skrivna historien och i synnerhet då debatten om Svearikets uppkomst. Efter en kort introduktion av bakgrunden presenteras Pierre Bourdieu's sociologi med vilken man kan få inblick i relationerna inom ett bestämt (verksamhets)fält. Sociologen Donald Broady har gjort en omfattande och djupgående studie av sociologin och uppsatsens författare har valt att utgå från hans tolkning av Bourdieu's nyckelbegrepp. Dessa är Kapital, Habitus och Fält. Dessa begrepp appliceras sedan på Västgötaskolans förespråkare: amatörforskarna Carl-Otto Fast, Holger Bengtsson, Mac Key och Verner Lindblom. Utifrån att analysera de reaktioner som de fått på sin amatörforskning, kan man genom Bourdieu's sociologi få en uppfattning om var de står i relation till de som försvarar den officiella och etablerade historiesynen, det s k etablissemanget. Sedan presenteras journalisten och producenten Dag Stålsjös dokumentärserie "Svearikets vagga - en historia i gungning?", där han ifrågasätter den skrivna historien och använder Västgötaskolans hypoteser som fallstudie, för att presentera en alternativ vagga till Sveriges bildande. Vidare analyseras Radionämndens fällande dom av både den och den uppföljande programserien "På strövtåg till heliga källor och kor". Slutligen diskuteras forskningsläget, och vad som gjorts och vad som borde göras. Inledning Debatten om huruvida "vaggan" legat i Mälardalen eller Västergötland har funnits tidigare, men blossade upp ordentligt i modern tid i och med Dag Stålsjös TV-serie "Svearikets vagga - en historia i gungning?" som sändes i Sveriges Television hösten/vintern 1981-82. Där försökte han få det svenska folket att ifrågasätta den skrivna historien. Det är naturligtvis svårt att bena ut hur Sveriges tidigaste historia sett ut, eftersom källor och urkunder är få, och ofta också motstridiga i sina uppgifter. Detta gör följaktligen att tolkningarna inte bara är många, utan även är motstridiga. För att försöka klargöra källornas uppgift används ortnamn, språkbruk och dialektala kännetecken nyttjas som bevis på tolkningarnas riktighet. På 60-, 70- och 80-talen publicerades sålunda ett flertal alster som ifrågasätter om Sverige har uppstått i Uppland/Mälardalen, eller någon annanstans (företrädesvis utpekas oftast Västergötland) och gemensamt för dessa verk är att de är skrivna av

amatörforskare, m a o utanför den akademiska världens väggar. Vi har titlar såsom Mac Key's "Myten om Ubsola", Göran Liljenroths "Gum - Svea rikes navel", Werner Lindblom's "Götland - Sveriges vagga?" och boken "Svearikets Vagga" av Dag Stålsjö där han samlat det TV-serien har handlat om m fl. Vad vill just dessa herrar och vilka reaktioner har de fått på sina alster? Som västgöte har man inte undgått debatten, i synnerhet inte om man bor mitt i det landskap som amatörforskarna oftast utpekar som "vaggan". TV-serien "Svearikets Vagga - en historia i gungning?" väckte folkets kännedom om "den stulna historien". Mer än en gång fick man följa med sina föräldrar till de platser som Dag Stålsjö besökte, och berättade om, och där få höra att Västergötland inte kan ha varit ett marginalområde i utkanten av Mälardalen. Jag vill därför med uppsatsen försöka klarlägga vad det hela handlar om och varför debatten överhuvudtaget existerar. Behövs den? Finns det skäl att ifrågasätta den historia som vi får lära oss? Syftet med uppsatsen är att försöka analysera västgötaförespråkarnas debattatörer (dvs Fast, Bengtsson, Key och Lindblom) med utgångspunkt i Pierre Bourdieu's sociologi och dess nyckelbegrepp och försöka besvara följande: Vem har rätt att tolka historien med tillhörande källor och dokument? Hur har amatörforskarna och deras förslag på tolkning bemötts? Bakgrund Frågan om var Svearikets Vagga varit belägen är ingalunda ny. Redan under den senare delen av 1600-talet gav Olof Rudbeck den äldre ut sitt historiska verk Atlantica där han sammanvävde Adam av Bremens skrifter med Snorri Sturlassons sagor till ett glorifierande epos om svearnas hövdingar och kungar, och förlade händelserna till bygden kring Mälaren och gamla Uppsala. De historiska grunderna för hans skrifter blev redan under hans levnad utsatta för stor kritik, men kung Karl XI tyckte om Olof Rudbecks skrifter så till den grad, att han genom ett kungligt dekret lät kungöra att frågan om var det gamla asatemplet legat, ej fick diskuteras. Frågan om var Sveariket grundades är icke unik. Det finns många exempel och alla presenterar de vitt skilda geografiska områden. Matts Dreijer hävdar att Åland är rätt plats då han tror sig ha funnit biskop Unnis grav (en biskop som dog i Birka, men huvudet skildes från bålen och flyttades till Hamburg där det gravlades ) och således bör även Birka ligga där. Det finns även förespråkare för att Östergötland är det rätta. Per Gustavi hävdar exempelvis att Vreta kloster med omnejd är Svearikets vagga. Belägget för detta är, att när Adalbert av Bremen utnämner Johannes-Hiltin till biskop i Birka, tillfogas en notis i de tyska biskopslängderna, som i översättning från latinet lyder "Sedan Birka blivit förstört, har biskopsstolen blivit flyttad till Linköping.", och man menar att biskopsstolen borde ha flyttats till en närmare plats. Ett annat faktum som talar för Östergötland är det att de tyska skrifterna talar om Birka som "Oppidum gothorum" - göternas stad". Utifrån det belägget har även Söderköping föreslagits som Adams Birka. Stålsjö presenterar i TV-serien även Småland som alternativ genom att visa upp Inglinga-högen, och frågar sig om namnet är en förvanskning av 'Ynglinga', och att högen isåfall skulle vara Ynglingaättens gravhög.

"Skåneland", som skåningarna själva vill kalla sitt Skåne, är ett annat exempel på ett landskap, där det utförs idoga försök, bl a av Uno Röndahl i Kristianstad, att få till stånd en officiell historieskrivning utifrån sitt eget landskaps historia. Den officiella historieskrivningen, källor och urkunder Den etablerade historiesynen om rikets bildande uppger att det fanns tre självständiga folk inom det nuvarande Sveriges gränser under 500-talet e kr: Svearna (i nuvarande Svealand), Västgötarna och Östgötarna (i Västergötland resp Östergötland). "En gång i tidernas dunkel skall Sverige ha varit delat mellan många småriken av ungefär samma omfång som de gamla landskapen och ursprungligen med var sin konung. Men de av ålder förnämsta av dessa konungar, Uppsalakonungarna, som rådde över offren och templet i Uppsala, landets största och mest berömda helgedom, skall så småningom och med säkerhet före 800-talets början ha lyckats förgöra småkonungarna och erövra deras riken. Denna erövring skall ha gjort Sverige till en politisk enhet och Uppsalakonungarna till Sveriges konungar." Således är den officiella historien att sveafolket erövrade Götalanden någon gång på 500- eller 600-talet, och införlivade dem i Sveaväldet. Vidare är Gamla Uppsala i Uppland den plats som åsyftas i de källor som nämner snarlika namn som Upsalia, Ubsala, Ubsola, Upsalensis, Upsaliensis, Upsalir etc. Den stad man funnit på Björkö i Mälaren är det Birka som bl a Adam skriver om, att Ansgar besöker och försöker kristna. Det Sigtuna som omtalas i källorna är ett ställe strax utanför dagens Sigtuna, som på Adams tid hette Forn-Sigtuna, men som idag heter Signildsberg. Vidare ligger konungarna Aun, Egil och Adils från Snorres Ynglingatal begravda i Uppsala högar, och Ottar Vendelkråka ligger begravd i Ottarshögen i Vendels socken i Uppland. Fyrisvallarna på vilka Erik Segersäll omkring år 985 besegrade Styrbjörn Starke, ligger mellan Gamla Uppsala och Fyrisån vid Föret eller Flottsund. Många är de källor som använts i sökandet efter riket Sveriges tidigaste historia, och eftersom ett uppräknande av dem alla skulle leda för långt för att hållas inom ramen för denna C-uppsats, kommer jag att endast presentera de mest centrala verken. De källor som åstadkommer mest splittring vad det gäller tolkningarna är Snorri Sturluson, Adam av Bremen samt Beowulf-sagan. Ytterligare källor som åberopas, men inte like ofta, är Tacitus (98 e kr), Jordanes "Getica" (omkr 500 e kr), Prokopios (dito) och Saxo (som skrev någon gång mellan år 1185 och 1222), för att nämna några. Gemensamt för dem är att de nämner folkgrupper på den skandinaviska halvön, vilka tolkats som göter och svear, och geografin kring dem. Beowulfkvädet är ett epos, som med stor sannolikhet, diktades på 700- eller 800- talet e kr av en brittisk munk med någon form av nordisk anknytning. Vi vet ingenting om hans nordiska kunskaper, eller om tillförlitligheten hos hans eventuella källor. Vi vet heller inte, om han diktat fritt, eller om han avsett att återge historiska händelser. Kvädet föreligger i en enda avskrift, som förmodligen är avskriven omkring år 1000 e kr, och det berättas i dess senare del (fr o m vers 2200) om strider mellan svear och geater. Collinder uppfattar dessa geater som götar:

"Om inte alla märken slår fel, äro Beowulfs geatas desamma som gautarna (götarna) Mycket av det som i Beowulfkvädet säges om sveakonungar, som böra ha levat på 500-talet, stämmer rätt väl med uppgifter i fornvästnordiska källor Tack vare dessa låt vara knapphändiga underrättelser bör Beowulfkvädet vara ett dyrbart minnesmärke för oss svenskar" Christian Brögger, en av Danmarks ledande Beowulf-specialister, håller med. 1957 sade han att "Under de sista tio åren har den väl underbyggda teorin om att Beowulf var västgöte segrat." Curt Weibull håller däremot inte med. 1964 anser han sig ha ryckt undan grundvalen för de bevis som talar för att geaterna är de samma som götarna. En av de källor som åberopas mest i sökandet efter Svearikets vagga är Adam av Bremen's "Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar" (Magistri Adam Bremensis Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum) I synnerhet åberopas verkets fjärde bok, där Adam beskriver hur den nordiska halvön ser ut, och var de olika folken bor geografiskt. Han beskriver här ganska ungefärligen var Birka och Skara står att finna. Men det finns ett flertal problem med Adams beskrivningar, bl a det faktum att han aldrig besökte Norden personligen, utan det han beskriver är i bästa fall andrahandsuppgifter. Adams uppgiftslämnare har framför allt varit biskop Adalvard och hans följeslagare, vilka har varit på den skandinaviska halvön och införskaffat information under sina resor, men även den danske kungen Sven Estridsson, som Adam dessutom besökte och vice versa. Debatten om Svearikets vagga har även kommit att omfatta hur väderstrecken skall tolkas i Adams verk, eftersom han bl a skriver att värmlänningarna bor norr om svearna. Ambrosiani menar att "Adam i anslutning till den antika geografin uppfattar det baltiska havet, Östersjön som ett öst-västligt hav", dvs att väderstrecken har varit förskjutna ett steg medsols (norrut skall vara västerut osv), en idé som även Tore Nyberg anammar. Ett flertal av Västgötaförespråkarna, bl a Bengtsson, menar att detta är ett belägg för att svearna skulle ha sitt ursprung i Västergötland. Ett annat problem ur källkritiskt hänseende, är att Adams handskrift inte finns bevarad i original, utan att det närmaste man kommer är en avskrift av en avskrift. Man vet därför inte om Adam har skrivit allt själv. Det finns ett flertal s k skolier i marginalen som kan ha tillfogats i efterhand. Snorri Sturluson föddes med stor sannolikhet 1179 e kr på västra Island. Hans far var Sturla Þórðarson, en av de "goðar" eller "goðorðsmenn" som vid denna tid innehade den politiska och juridiska makten i det isländska samhället. Snorri gifte sig med två av Islands rikaste kvinnor och fick på så sätt besitta även deras släkters goðord. Han var således en man med både makt och rikedom, och var inblandad i det politiska spelet både i Norge och på Island. I samband med en av sina resor till Norge besökte han även Götaland 1219 enligt källorna, men aldrig Uppland. Vid sidan av maktspelet skrev, och samlade han kväden. Under sina uppväxtår lär han ha haft enastående tillfällen att göra sig förtrogen med vad kunniga gamla män mindes, och i sin tur hade hört av andra om den inhemska hävden. Snorri är den mest kände i en stor skara sagoskrivare, av vilka de flesta är okända till namnet. "De isländska släktsagorna bestämmer ännu bilden av Islands historia, och konungasagorna har länge bestämt bilden av Sveriges forntid. Gemensamt för så gott som alla är att de är skrivna av islänningar och på Island, långt från Sverige, att

de är skrivna av män som var partiska för de norska konungarna, och att de är skrivna århundraden efter händelserna i fråga. Sagornas källor är skaldedikterna, tidigare krönikor och sagor samt muntliga berättelser om vilkas omfattning intet är känt." Två av Snorri Sturluson's viktigaste verk som åberopas i sökandet efter Sveriges forntid är "Eddan" och "Nordiska kungasagor" (även känd som Heimskringla). I Ynglingasagan beskriver han hur asarna invandrar i Skandinavien via Danmark. Vi kan följa detta i källorna eftersom vissa av namnen är de samma som idag. Andra namn kräver tolkningar och gissningar för att förstås, ett av dem är sjön Lögrinn: "Det finns en sjö eller ett hav kvar. Den heter Lögrinn". Enligt Mälardalsförespråkarna är denna sjö Mälaren, en tolkning som Västgöta-förespråkarna protesterar emot. De är istället övertygade om att Lögrinn är dagens Vänern. "Eddan" har tolkats av både amatörforskare och etablerade historiker i olika länder, och blivit utpekad att utspela sig inte bara i Västergötland, Östergötland eller Uppland, utan även tolkats att utspela sig i Norge, Tyskland, Danmark, Island och Italien. Namnet Brávelli i Sæmundar Edda har i den svenska officiella historiesynen tolkats som Bråvallarna som skall ligga i anslutning till Bråviken utanför Norrköping. Vid denna plats lär det största slaget någonsin i nordisk historia ha stått. Professor Sven Wikander å sin sida, har genom att plocka ur alla geografiska och historiska uppgifter ur berättelsen, kommit fram till att slaget på Bråvallarna (eller Brávelli) är samma slag som slaget vid Kuruksetra, vilket finns beskrivet i det indiska eposet "Bhagavad-gita", det skulle m a o vara en Indoeuropeisk vandringsmyt. Bourdieu's begreppsapparat För att förstå debatten om Svea rikes vagga och dess debattörer och förespråkare skall jag här använda mig av den av Pierre Bourdieu föreslagna begreppsapparat, genom vilken det möjliggörs en belysning av relationer mellan positioner inom ett bestämt (verksamhets)fält. Bourdieu utgår från att sociologin är en relationell vetenskap, dvs att den behandlar relationer - inte individer och grupper. Denna syn på sociologi skapar han genom att använda sig av ett antal nyckelbegrepp, vilka skall ses som verktyg eller redskap för att definiera och bearbeta det omedelbart observerbara, vilket tillåter forskaren att slå hål på självklarheten hos det omedelbart framträdande. De tre nyckelbegrepp inom Bourdieu's sociologi är Kapital, Habitus samt Fält. Tyvärr är det svårt att definiera begreppen ett och ett, eftersom de går in i varandra och man behöver förstå alla tre innan man kan greppa helheten. Till detta kommer det även ytterligare begrepp såsom exempelvis strategi och investeringar, vilka jag återkommer till längre fram. Donald Broady, sociolog i Stockholm, har i sin avhandling "Sociologi och Epistemologi" från 1990 redogjort för Bourdieu's sociologi och jag utgår från den avhandlingen när jag presenterar Bourdieu's nyckelbegrepp. Kapital Broady översätter termen "kapital" med värden, tillgångar eller resurser. Kapital kan vara av antingen symbolisk eller ekonomisk art, men för Bourdieu är det

symboliska kapitalet det mest intressanta. Enligt Broady är kapital det mest grundläggande av Bourdieu's nyckelbegrepp eftersom det: " används av Bourdieu för att fånga in förhållandet att vissa människor eller institutioner, examina eller titlar, konstverk eller vetenskapliga arbeten åtnjuter tilltro, aktning, anseende, renommé, prestige det vill säga igenkännes och erkännes som hedervärda, aktningsvärda, sannfärdiga, överlägsna etc. Detta erkännande är ingen individuell angelägenhet utan vilar på gruppers trosföreställningar. Därför kan vi precisera: symboliskt kapital är det som av sociala grupper igenkännes som värdefullt och tillerkännes värde." Kapitalbegreppet är ett relationsbegrepp - någon eller några måste erkänna kapitalet som en tillgång. Det symboliska kapitalet delar Bourdieu upp mer specifikt i Kulturellt kapital vid studier av mer avgränsade sociala fenomen. Detta är det mest bekanta av Bourdieu's begrepp, och med det menar han den art av symboliskt kapital som dominerar i länder som exempelvis Frankrike. Exempel på det är: examina från respekterade läroanstalter, förtrogenhet med klassisk musik eller litteratur samt förmåga att uttrycka sig i tal och skrift. En mycket enkel definition är att det kulturella kapitalet är den form av symboliskt kapital, som är det dominerande i samhällen där skrivkonst och utbildningssystem har vunnit utbredning. "Det kulturella kapitalet, som i huvudsak är knutet till (högre) utbildning, (sofistikerad) smak och (fin)kulturell kompetens, utgör den viktigaste formen av symboliskt kapital i det moderna samhället." Man skulle kunna säga att en individ med ett visst mått av kulturellt kapital är "kultiverad" eller "bildad", då det franska ordet för bildning är just cultivé. En alternativ svensk översättning skulle således kunna vara "bildningskapital". Som Bourdieu uttryckte saken i en föreläsning 1986: "Den symboliska makten är en makt att göra saker med ord." Vid studier av mer avgränsade fenomen delas det kulturella kapitalet upp i bl a Utbildningskapital, som utgörs av exempelvis goda betyg, examina från ansedda skolor, samt Vetenskapligt kapital som enligt Bourdieu avser exempelvis anseende inom forskarsamhället. Det finns ytterligare en form av kapital, som enligt Broady inte kan räknas in som en underavdelning till de ovan nämnda symboliska kapitalen. Det är det så kallade Sociala kapitalet och med det avses tillgångar i form av släktrelationer, personkontakter, band mellan gamla skolkamrater, kort sagt "förbindelser". Ett socialt kapital är naturligtvis viktigt att besitta i anknytning till utbildningskapital - i form av stöd från släkt, vänner och främjare. Det är m a o ett kapital som inte helt och hållet låter sig konverteras till andra kapitalarter, men ändock bidrar det i viss mån till utdelning av det kulturella kapital man besitter. Alla dessa symboliska tillgångarna, bortsett från det sociala kapitalet, kan transformeras till symboliskt kapital om det finns en marknad som tillerkänner dessa symboliska tillgångar värde, dvs människor och grupper som är disponerade att förstå och uppfatta dem. Symboliska tillgångar som kan tillerkännas värde kan

exempelvis vara: en examen från Konstfack, förmåga att uppfatta och förstå värdet av Schubert's "Ave Maria" eller Carl Larsson's "Midvinterblot". Det "symboliska" gäller enligt Bourdieu's författarskap alltid sådana relationer mellan en individs, grupps eller institutions tillgångar eller egenskaper å ena sidan och dispositionerna hos dem som uppfattar och värderar dessa egenskaper och tillgångar å den andra, men vi får inte förväxla symboliskt kapital med teknisk kompetens. Den rent tekniska förmågan att hantera en violin, representerar i sig inte symboliskt kapital. Ett tydligt exempel på detta skulle jag vilja påstå den finska violinisten Linda Lampenius utgöra. Argumentet för detta är att: "Violinistens specifika innehav av symboliskt kapital är beroende av existensen av ett helt register av gester och sätt att tala som tillåter att denna aktivitet framträder som värdefull." Linda Lampenius spelar mer på sex än på sin roll som violinist och blir därför inte tagen på allvar, ett faktum som också verifieras av att hon veckan före jul 1997 blev utsedd till Finlands onödigaste kändis samma år - om hon inte hade stått i baddräkt och spelat fiol hade saken kanske varit annorlunda? Det kulturella kapitalets värde är inte en fixerad resurs. Tvärtemot är det, liksom möjligheterna att konvertera det till andra kapitalformer föremål för ständiga strider. Grupper (klasser, klassfraktioner, yrkesgrupper, familjer) utvecklar strategier för att bevara eller öka värdet av sina egna innehav, och för att förhindra andra sociala grupper vilkas kapitalinnehav har en annan sammansättning att göra detsamma. Grupperna utvecklar alltså strategier för att bevaka sina kapitalinnehav, höja deras värde och förhindra "inflation". Kommer det exempelvis någon med alldeles nya omdanande fakta inom ett område som gör att kapitalinnehavet (bildning/erfarenhet) för en expert på området värdelöst (hans kunskap på området minskar i värde, likaså hans anseende) kommer han att försvara sitt kapital med "näbbar och klor". Det kulturella kapitalet kan även konverteras, exempelvis kan en hög utbildning (dvs utbildnings- eller kulturellt kapital) konverteras till ekonomiskt kapital i form av en hög lön. Utbildningssystemet är i det moderna samhället det viktigaste institutionen för konvertering av olika kapitalformer. Generellt sett kan sägas att ett nedärvt kulturellt kapital konverteras till utbildningskapital, som senare kan omvandlas till ekonomiskt eller symboliskt kapital inom olika yrkesområden eller sociala fält. Habitus Det kulturella kapitalet uppträder, dels i institutionaliserad form (exempelvis utbildningsvägar, examina), i objektiverad form (exempelvis konstverk och böcker), samt slutligen i en förkroppsligad form (i form av exempelvis bildning, smak, stil, samt kulturell och språklig kompetens). Den förkroppsligade formen är direkt förankrad i en individs habitus. Med habitus avser Bourdieu ett öppet system av dispositioner som tillåter människor att handla, tänka och orientera sig i den sociala världen, och som är konstant utsatt för erfarenheter, och därför konstant påverkad av dem på ett sätt som antingen förstärker eller modifierar dess struktur. Dessa system av dispositioner är resultatet av sociala erfarenheter, kollektiva minnen, sätt att röra sig och tänka som ristats in i människors kroppar och sinnen.

Begreppen habitus och kapital hänger så nära samman att Bourdieu anser att habitus är en av kapitalets existensformer. Men, som tidigare nämnts, är ett symboliskt kapital endast tillgångar som i den sociala världen tillskrivs värde. Följaktligen existerar det hos människor habitus som knappast har något värde alls, utom i vissa bestämda kretsar/grupper där samma kapital röner ett högt värde, m a o värdet hos en habitus bestäms av olika sociala fält och de kapitalformer som har förkroppsligats i den. "Annorlunda uttryckt: var och en av oss är begåvad med en habitus, men det är marknaden som avgör vilka ingredienser i och effekter av denna habitus som kan fungera som kapital" Ser man det ur detta perspektivet finns det lika många habitus som människor, men somliga individers habitus värderas högre än andras. "Bourdieus habitus vilar egentligen på en enkel tanke: människors habitus som formats av de liv de dittills levt, styr deras föreställningar och praktiker och bidrar därmed till att den sociala världen återskapas och ibland - nämligen i händelse av bristande överens-stämmelse mellan människors habitus och den sociala världen, även förändras." "Habitus är å ena sidan en produkt av sociala förhållanden och fungerar å andra sidan som en aktivt verksam orienteringsprincip i den sociala världen. Som orienteringsprincip förklarar habitus härigenom också de intressen, strategier och investeringar i olika kapitalformer som styr människors handlingar i olika sociala situationer." Här är det lämpligt att gå in och förklara hur strategier fungerar, eftersom de uppkommer vid mötet mellan människors habitus och de olika sociala sammanhang och situationer vilka visar på hur människors habitus tar sig uttryck i olika sociala sammanhang. Individen tvingas i olika situationer referera till sitt habitus, för att plocka fram rätt beteende för den uppkomna situationen. Finns inget tillämpbart kapital kommer individen att känna sig bortkommen och illa till mods. Fält Kapital - och Habitusbegreppet får i Bourdieu's sociologiska teori sin fulla innebörd först när de ställs i relation till fältbegreppet. Andersson föreslår att man kan likna ett fält vid ett hus, inom vars väggar den sociala striden utspelar sig. I detta hus möts de olika positionerna inom fältet, närmare bestämt i finrummet vilket skulle kunna betraktas som fältets officiella sfär. I de olika rummen i huset intar de olika aktörerna sina positioner och bevakar nogsamt dörren mot eventuella intrång i det egna rummet. "Ett socialt fält i Bourdieu's mening existerar när en avgränsad grupp människor och institutioner strider om något som är gemensamt för dem Ett socialt fält karaktäriseras av specialiserade agenter och institutioner, en specifik art av

symboliskt kapital som ligger till grund för trosföreställningarna inom fältet, specifika investeringar, specifika insatser och specifika vinster." "Sociala fält kan rymma mindre delfält, överlappa varandra, ingå allianser med varandra eller stå i motsättning till varandra. På samma sätt som det alltid finns hierarkier, dominerande och dominerade positioner, inom olika fält står de i ett hierarkiskt förhållande till varandra." Ett fält förutsätter med andra ord specialister, institutioner och erkända värdehierarkier - om någon i sin ensamhet odlar vissa intressen och hyllar vissa värden uppstår inget fält. Ett fält uppstår grovt sagt där människor strider om symboliska eller materiella tillgångar som är gemensamt för dem och bara för dem. Universitetet är således ett exempel på fält där de olika aktörerna består av professorer, docenter, lektorer, doktorander, prefekter, studenter etc och alla har de något gemensamt att strida om, nämligen universitetet och dess verksamhetsområde. Detta fält är sedan uppdelat i mindre delfält, som exempelvis det humanistisk-samhällsvetenskapliga delfältet (där den arkeologiska institutionen är en disciplin) eller det naturvetenskapliga delfältet, etc. Inom "den dominerande klassens fält", som Bourdieu hellre benämner Maktens fält, återfinns företagsledarnas konkurrensfält, den högre statliga administrationen samt de kulturella produktionsfälten. Inom maktens fält sitter exempelvis universitetslärarna i en dominerad position, men i delfältet benämnt det kulturella produktionsfältet, besitter de istället en dominerande position, och de dominerade är här i stället bl a konstnärer och "andra som tillhörde mindre institutionaliserade och mer kätterska sektorer." Det finns med andra ord ett dominansförhållande som bestämmer folks placering inom fälten. Västgötaskolan Västgötaskolan har idag blivit samlingsnamnet på de amatörforskare som gemensamt försöker förlägga Sveriges förhistoria till Västergötland. De är mycket kritiska mot den officiella historien, och alla hävdar de att den officiella historieskrivningen är en sen konstruktion skapad för att framhålla Uppland/Mälardalen som Sveriges viktigaste områden, och att dessa områden har varit viktiga och högtstående sedan urminnes tider. Västgötaförespråkarna kritiserar sålunda hela Uppsala-etablissemanget eftersom de vidmakthåller Mälardalens roll vid rikets bildande som mycket stor. Bågenholm anser att Västgötaskolan består av två hypoteser: dels försöker man verifiera den nordiska mytologin till landskapet i fråga, och dels vill man verifiera den Svenska riksbildningen till Västergötland. På senare tid har dock diskussion stjälpt över till att mer beröra riksbildningen än att försöka utröna var händelserna i Eddan utspelades. Per Tham (1737-1820) har stundom kommit att benämnas vara "Västgötaskolans fader". Han besatt övertygelsen att Dagsnäs, vid Hornborgasjöns västra strand, var Atlantis arvtagare. Bland andra som har spekulerat i Eddans geografi och rikets bildande kan nämnas Assmund Carlander (1719-1770), som ville placera Eddans vaner vid Vänerns södra strand och Gustav Lundén som i radio 1925, fem år före Fasts publicering av sina hypoteser, föreslog att eddadiktningens landskap stod att finna kring Halle- och Hunneberg.

Västgötaförespråkarna Carl-Otto Fast Den person som kan sägas ha inlett debatten om "Svearikets vagga" sett utifrån dagens inriktning var värmlänningen och civilingenjören Carl Otto Fast (1885-1969). På 1930-talet försökte han förlägga Eddan, Nibelungenlied och Beowulf till trakterna kring Vänerns södra mynning, utifrån en naturvetenskaplig forskning av landskapet. Han motsätter sig ortnamnsforskarnas uppfattningar om att ortnamnen spelar en primär roll inom forskningen med påföljden att de geografiska sammanhangen och de naturvetenskapliga aspekterna således hamnar i skymundan. Professor Nerman och Fast befann sig i början av 30-talet på god fot med varandra och Nerman gillade Fasts artiklar, men vänskapen blev inte långvarig. Nerman presenterade 1940 en hypotes om att Eddakungen Hjalm- Gunnar borde vara begravd i kung Skjolms hög, en hypotes som Fast publicerat redan 1931 och som han således ansåg att Nerman plagierat. Tre gånger uppmanade Fast, att Nerman skulle verifiera sin källa, men Nerman svarade inte överhuvudtaget. Efter detta har Fasts forskning endast mottagits med en enda stor tystnad från Uppsalahåll. En mycket märklig reaktion erhöll Fast då han ville utföra en dendrokronologisk analys på en ekstock från den s k "Urdals brunn" som är belägen vid Uppsala högar. I Uppsala bedömde man att detta var en relik från hednatiden, men Fast ansåg, att idén att gräva en brunn på en grusås med högsta sannolikhet var ett påfund från någon som inget visste om brunnsborrning, och att denne person förmodligen var Olof Rudbeck som omkring 1660 grävt brunnen för att öka trovärdigheten för Gamla Uppsala som den tempelplats Adam av Bremen beskriver. Två av brunnens stockar förvarades på Nordiska muséet och två på Uppsala universitet. När Fast begärde att såga en skiva ur en av stockarna, möttes han av lögnen att muséet inte hade stockarna. När han sedan fått fram att stockarna visst fanns på muséet smugglades de under stort hemlighetsmakeri till Uppsala, men Fast lyckades än en gång spåra dem. Detta var 1944. Hans begäran att få analysera brunnens ålder avslogs gång efter annan, tills han fick rådet att hemställa en begäran till kung Gustav V. Sune Lindvist, professor vid filosofiska fakulteten i Uppsala, och således i ledande ställning inom området, gav hans kungliga majestät rådet att Fasts förfrågan "måtte lämnas utan avseende". Gustav V gick dock emot Lindqvists förslag och gav sitt medgivande. En skiva sågades ur stocken och lämnades till professorskan Ebba Hult de Geer, landets då ledande dendrokronolog. Detta var 1946 - först 1949, efter en väntan på tre år, fick Fast slutligen svaret: ekstocken från Urdals brunn härrörde från ett träd som var fällt 1659. Detta häpnadsväckande faktum väckte inget uppseende från något håll - tidningar och facktidskrifter skrev inget om det, och fackfolk i Uppsala gav ingen respons överhuvudtaget. "Tystnaden från fackfolk är märklig. Den talar sitt eget språk." Men varför får Carl-Otto Fast utstå sådana här reaktioner? Var placeras han om man analyserar honom och hans forskning med hjälp av Bourdieu's sociologi? Vi har en man, som med sin bakgrund som bergsingenjör, börjar tolka Eddan till att utspela sig kring Vänerns södra mynning. Professorerna Birger Nerman och Sune Lindqvist arbetar i Uppsala med att även de försöka tolka Eddan, men vill istället

förlägga den till Uppland/Mälardalen, och de anser att Fast tränger sig in på ett fält, där de är experter och inte önskar få sin forskning och vetenskaplighet ifrågasatt. Professorerna utgör etablissemanget och besitter ledande och således dominerande positioner inom den kulturella eliten, "vilket ger dem rättigheten att yttra sig i sakfrågor, och rättigheten att fälla omdömen både inom och utanför fältet", men i Fasts fall väljer de att fälla sina omdömen genom en kompakt tystnad och ignorerar honom eftersom han utgör, som tidigare nämnt, "en mindre institutionaliserad och mer kättersk sektor". Hans "naturvetenskapliga" tolkning av Eddan är inte intressant för dem och passar helt enkelt inte in på den humanistiska forskningens fält. P g a professorernas ledande ställning, kan de - och anser förmodligen att de även bör - totalt förkasta de teorier som inte produceras inom fältet, eftersom de kan ifrågasätta vetenskapligheten hos det dominerande fältet och således kullkasta detsamma - det gäller med andra ord, att förhindra inflation, att försöka bibehålla sin roll som expert gentemot individer som inte tillhör fältet. Carl-Otto Fast tillhör debattens äldsta fas i modern tid och bemöttes med en massiv tystnad, men i senare tid har etablissemanget börjat med att bemöta västgötaförespråkarna med invektiv och personangrepp. Holger Bengtsson Fasts arbetskamrat, gode vän och lärjunge var Holger Bengtsson (1911-1973). Han gav 1963 ut boken "Svetljud, sveafolket från Kinnekulles upland" och fick 1968 till stånd en offentlig "disputation" i Skövde. (Konfrontationen utgavs i bokform 1969 med titeln "Historiedisputationen i Skövde") "Hur det gick är idag historia. En historia som är allt annat än smickrande för vetenskapen. Bengtsson möttes av ett kompakt förakt. Om detta förakt bottnade i ovilja att acceptera eller var förakt för bristande formella meriter, är svårt att säga, Bengtsson liksom Fast var ickehumanist, ingenjör och sådana äga icke tillträde till den historiska parnassen. Invektiv istället för argument." Tanken med disputationen var att den var en möjlighet för Bengtsson att offentligt försvara tio teser om Birger Nermans Svearike, om Götlands svear samt om nordiska ruser. Det var från början tänkt att opponenterna skulle vara Birger Nerman, Erik Lönnroth och Ulf Erik Hagberg, men de vägrade, så opponenterna kom istället att bestå av docent Per Hultqvist, rektor Gunnar Linde samt docent Harald Wideen. Bengtsson tillhör inte deras fält och hans argumentation och teser tas inte på allvar, något som Wideen klargör redan i sitt öppningsanförande. "Wideen: Det gällde ju att leka om inte annat disputation här och förutsättningen för varje vetenskaplig disputation är ju att det föreligger en avhandling så att man har något att utgå ifrån, något att diskutera. Så är ju inte fallet utan det föreligger s k teser och de är ju bara påståenden utan den bevisning eller motivering som ju en avhandling alltid skall innehålla. Jag vill bara anmäla det som en liten olägenhet men som huvuduppgift har jag väl funnit att vi skall göra något roligt och underhållande av detta i den mån det går."

Som synes visar Wideen att han inte besöker disputationen för att utsätta den etablerade historieskrivningen för hypoteser som etablissemanget inte har författat, och därför inte är intressanta - han påpekar till och med att det saknas den avhandling som krävs för att det skall vara en disputation överhuvudtaget. Att säga saker som "leka om inte annat disputation här" och "göra något roligt och underhållande av detta" är Wideens sätt att framföra sin åsikt om arrangemanget i fråga. Kontentan av det hela är att ingen av opponenterna lyssnar till Bengtssons argumentation utan har fullt upp att se till det inte skall läggas någon vikt till hans teser, eftersom ett godkännande av en enda av dem skulle kunna rubba opponenternas akademiska positioner. I sin strävan att bibehålla sina positioner sparkar de även på sina egna: "Bengtsson: Är vi överens då att Birger Nerman inte har något stöd för sin teori? Wideen: Nej, jag håller - som jag sa från början - inte Nerman för att vara någon god historiker, så vad han säger, det tror jag inte på. " Strax efteråt kommer Wideen att tänka på vad han sagt om Nerman och tillägger att Nerman dock är en "framstående arkeolog". Det bör även tilläggas att Bengtsson hävdar i sin första tes att det saknas bevis för att svearna skall ha sitt ursprung förlagt i Uppland. Detta är, som Bengtsson kallar det, ett antagande från Birger Nerman, och det man inte kan bevisa skall man inte heller uppge som sanning utan hellre som ett antagande. Wideen är överens om antagande och bevisbara sanningar är två skilda ting, och att Nerman endast har antagit att svearna har sitt ursprung i Uppland. Han tycks förmodligen inte behöva ta det han själv säger under disputationen som sanningar eftersom han bara är där och "leker disputation". Detta syns genom att han ibland motsäger sig själv, Wideen sade innan han upplyste Bengtsson om hans skepsis på Nermans arbete: "Alltså: När Birger Nerman talar om svearna och det som man ju rimligen kan tala om, nämligen att det funnits ett sveavälde, som har vuxit fram till mycket stor betydelse, mycket väl dokumenterat i bebyggelseförhållanden redan under forntiden, byggnadsverk, lagsamlingar, kungar och mycket annat, som man naturligt lokaliserar till Uppland. Jag vet inte varför man skulle rycka undan denna tradition som måste förutsättas för en sådan kulturblomstring som den uppländska." Här tycks Wideen lägga vikt till Birger Nermans "antaganden" och således tro på dennes ord. Det sistnämnda citatet kan också ses som ett tecken på den rädsla som fackmannen känner inför det hot Bengtsson ändock utgör mot det fält han representerar. Ifrågasättandet från Holger Bengtssons sida uppfattas som kritik av fältets förmåga till vetenskaplighet och detta ifrågasättandet kullkastar en hel grupps trosföreställningar, och ifrågasätter också hela fältets symboliska kapital, vilket är grundförutsättningen för dess existens. Mac Key Mac Key (f 1909) är en pensionerad överingenjör från Volvo-Penta i Skövde och till börds smålänning. Han är tillika metallurg, fd orienterare och hembygdsforskare och angriper, tillsammans med hustrun Elisabeth, ämnet med helt andra metoder. Han menar att sanningen står att finna genom kart- och

terrängstudier, och att man inte behöver kritiskt granska källorna och tolka dem. I sin bok "Myten om Ubsola" från 1984 börjar han med att förklara sin ståndpunkt: "Alla tekniska hjälpmedel är tillåtna. Endast målet är givet Humanistiska hjälpmedel är givetvis också tillåtna, men de är mycket farliga för den, som inte kan avgöra vad som är sanning och vad som är dikt Finns det då några andra vägar att nå historisk klarhet än de skrivna källorna? Historikern svarar givetvis nej, eftersom hela hans vetenskap är byggd på källkritisk analys. Det som inte är nedtecknat, är för honom fria fantasier, för det går inte att källkritiskt analysera. Naturvetarna har även en annan problemlösningsmetod: syntesen. Man konstruerar en modell med hjälp av sannolikhetslära och litet konstruktiv fantasi. När modellen är färdig prövar man den mot verkligheten och mot originalversionen i de skrivna källorna. På så vis kan man få ett alternativ till den vedertagna historieuppfattningen. Sedan blir det en oväldig domares sak att väga de båda alternativen mot varandra." Key använder en naturvetenskaplig metod att försöka klarlägga problemet, precis som C-O Fast gjorde, och precis som Fast angriper han ortnamnsforskarnas arbetshypoteser genom att: "De försöker på alla sätt med hjälp av sina kunskaper i fornsvenska och nordiska språk att 'översätta' namnet till något naturföremål Tänk om släktforskarna skulle göra på samma sätt. Koncentrera sig på att förklara Lundahls samband med en lund i en dal eller Keys språkliga härstamning till en nyckel." Till skillnad från Fast använder han inte ortnamnen till att geografiskt vederlägga platserna som finns upptagna i Eddan, utan istället är det sambandet mellan alla släktmedlemmar som bärare av samma namn som är det viktiga. Vad Key vill komma åt är att samhället bestod av klaner på sten- och bronsålder och via den hypotesen vederlägga ortnamnen till folkvandringar. På så sätt lyckas han placera Adams Ubsola, och rikets bildande till Uppsala-kullen i Ledsjö socken utanför Skara. För sina teorier om järnframställning i Ledsjö socken kring 500 f kr har Key rönt mest uppskattning. Teorier som till en början möttes av hån och förakt från den akademiska världen. Han och hans hustru har i Ledsjö med omnejd funnit ett stort antal gropugnar och slaggvarpar, och intill dem milningsgropar. Hans teori är att folket på den tiden hade hämtat järnet ur jorden, då den rödaktiga jorden i och kring Ledsjö socken innehåller en stor halt av järnhydroxid. Till en början mötte han motstånd från metallurgernas sida, eftersom de ansåg det vara omöjligt att i gropugnarna kunna frigöra det järn, som den röda jorden innehöll, och av det kunna erhålla ett användbart smidesjärn. Key byggde då själv gropugnar efter den konstruktion som de funna gropugnarna hade. Efter enträgna försök kunde Key framlägga bevis för att det var praktiskt möjligt att på detta sätt framställa smidesjärn. Andra forskare har nu också bevisat att Key hade rätt - det var inte myr- och sjömalm som var den enda tidiga råvaran utan att det också var rödjord. Till skillnad från Fast bemöts inte Mac Key med massiv tystnad, tvärtom har fått utstå rena personangrepp ifrån förespråkarna för den officiella historieskrivningen. Då han skickade sin bok "Myten om Ubsola" till Riksantikvarieämbetet för ett utlåtande fick han svaret:

"Din skrift är av sådan art att du borde skämmas över att ha 'totat' ihop något sådant och varit okritisk nog att utge dravlet från trycket. Trycksvärtan och papperet hade verkligen varit värt ett bättre öde än att slösas bort på sådan - rent ut sagt - skit Din skrift är ett tungt vägande alternativ i diskussionen om var en viss överingenjör rätteligen bör vara placerad, på Volvo i Skövde eller på ett visst ställe i närheten av Vänersborg. [Det är mentalsjukhuset Restad som åsyftas. Red] Vi lägger oss inte i hur ni gör motorerna på Volvo, så då skall ni inte lägga er i vårt arbete" Detta var bara ett fåtal utdrag ur det brev bestående av "fyra maskinskrivna sidor fyllda med skymford av rent ärekränkande slag" som Key mottog. Som ytterligare exempel på etablissemangets förhållande till Key, frågade han en känd historieprofessor om, vad påståendet, att Uppsala hednatempel låg i Uppland var grundat på. Svaret var: "Det var som om en tekniskt oskolad kraft skulle komma till ingenjören med det påståendet att han kunde göra en motor som gick, under förutsättning att elektriciteten var en gas eller en vätska. Vad skall man svara på ett sådant dumt påstående?" Professorn försöker utifrån sitt synsätt få Key att förstå hur den humanistiska forskningen fungerar. Key svarar i sin bok för att påvisa skillnaden på en humanistiskt skolad forskare, som professorn, och en naturvetenskapligt skolad forskare, som han själv: "En tekniker skulle utan vidare ställt all sin kunskap och sin laboratorieutrustning till uppfinnarens förfogande. Kunde han visa att motorn gick under de givna förutsättningen, ja då var också elektriciteten en gas eller en vätska. Då var det fel på de dogmer, som påstod att den var av elektromagnetisk natur. Det verkliga var att motorn fungerade. Det var dogmerna som var fel. Det experimentella sanningssökandet förekommer tydligen inte och accepteras inte inom det humanistiska forskandet. Där godtages endast det skrivna ordet, dogmen." Verner Lindblom Verner Lindblom (f 1918) är pensionerad historielärare i Götene och som Key smålänning till börds. Verner skiljer sig något från övriga västgötaförespråkare genom att han har bättrat på sitt kulturella kapital i form av utbildningskapital - 1973 lade han fram 2-betygs-uppsatsen "Svearnas Uppsala och dess tempel" vid Historiska Institutionen vid Göteborgs Universitet. År 1982 utkom "Götland - Sveriges vagga?" som kan ses som en sammanställning av diverse artiklar och föredrag han skrivit under 70-talet. Han är känd för att ställa de frågor som besvärar förespråkarna för Uppsala/Mälardalen mest, besvärliga eftersom ingen ännu funnit något svar till dem - och de obekväma indicier som Västgötaförespråkare som Lindblom presenterar är inte välkomna: "Hur kan det komma sig att under de femhundra år som förflyter mellan Olov Skötkonungs 'fördrivande' och Gustav I, väljs inte en enda kung från Uppsala eller Uppland till regent över Sverige? Hur kan det komma sig att när striderna mellan den Erikska och den Sverkerska ätten är över, riket styrs från en plats mellan dessa

ätters landskap, Visingsö, och inte från Uppsala? Hur kan det komma sig att till och med 'riksbyggaren' Birger Jarl väljer sin gravplats i Varnhem, Västergötland? Vi vill ju alla när vi går till våra fäder vila så nära dem som möjligt. Varför utkämpas t ex så många strider på Vänerns is och därefter rider man hem till Uppsala? All utveckling och innovationers väg i vårt land gick från sydväst till nordost. Om svearna erövrat landet från Uppland är detta det enda exemplet på motsatt riktning. Varför i så fall, måste Birger Jarl kuva Upplands bönder 1247 som de sista innan han bygger sitt rike, och om erövringen gått från nordost mot sydväst, varför indelas inte landet i det i Uppland rådande systemet folkland, hundaren och tolfter? Uppland får ju till sist samma indelning som sedan länge gällt i de gamla götalandskapen, härader och socknar. Om svearna kuvade götarna, var nånstans var det, och vilka kungar var inblandade?" Trots att han idogt har forskat i frågan om Svearikets vagga, tas inte hans teorier på allvar från Uppsalahåll. Man noterar tydligt en viss frustation över forskningsläget, och även hans inställning till den etablerade historiesynen i inledningen till hans bok "Götland - Sveriges vagga": "Sedan länge är den officiella och akademiska synen på den äldre svenska historien bunden av ärvda konventioner och antaganden, som förutsätter ett riksursprung norr om Mälaren. Argument som inte passar denna bild förs åt sidan. Det råder en påtaglig olust inför utsikten att behöva företaga en omvärdering eller revision. Kritiska röster och alternativa förslag har förklingat ohörda. I princip är läget låst, och forskningen är mer inriktad på att konservera än att söka bryta nya vägar Den "dominerande" hypotetiska folkstammen "svearna" är i huvudsak en produkt av ett föråldrat synsätt från en tid då ära och nationalfåfänga var självklara inslag i den statliga propagandan. Svea-propagandan har drag av de herrefolksidéer, som var populära i seklets ungdom. Olusten inför en decentralisering och demokratisering av det officiella grundmönstret är förståelig. Ty statsanställda auktoriteter har ärvt detta och har gjort karriär med detta som förutsättning." Lindblom får, precis som Key och de övriga Västgötaförespråkarna, utstå personangrepp och därav veta sin placering inom fältet: "Direkta frågor till officiella auktoriteter besvaras ofta med tystnad. Ibland får man veta att 'man kan inte vända upp och ned på historien med några pennstreck' att 'alla tidigare auktoriteter kan inte ha haft fel', att frågeställaren är amatör, vilseledd, lokalpatriot, rudbeckian, fantast, att han lider av en åkomma, sätter ihop lösryckta citat, har värdelösa källor, missförstår och tolkar experterna fel. Som synes mera känslomässiga och ateoretiska än vetenskapligt säkra omdömen. Det är inte lätt att vara auktoritet på frågor som ännu saknar facit eller att försvara slutsatser som tillkommit före premisserna." Trots Lindbloms innehav av det utbildningskapital som erfordras för tillträde till fältet, accepteras han ändå inte av fältets övriga positionsinnehavare. Det beror med stor sannolikhet dels på att uppsatsen han skrev endast var på B-nivå, men även på att Lindbloms trosuppfattning inte överensstämmer med övriga gruppens, och att han öppet tagit ställning emot gruppens erkända trosföreställningar. "Den övriga gruppen" - etablissemanget, är idag, i debattens senaste fas Björn Ambrosiani, Erik Lönnroth, Åke Hyenstrand, Ulf-Erik Hagberg, Klas-Göran Selinge, och som sina företrädare Birger Nerman, Sven Thunberg och Sune

Lindqvist besitter de ledande och dominerande positioner där deras ord väger tyngst. De har fått hjälp av bl a Lars Gahrn (som ligger bakom avhandlingen "Sveariket i källor och historieskrivning" och Bo Strömberg (som anmälde Stålsjös andra TV-serie "Strövtåg till heliga källor och kor" till radionämnden) som är redo att försvara den officiella historie-skrivningen mot amatörforskare. "Svearikets vagga - en historia i gungning?" Dag Stålsjö (1937-1992) var en alltför tidigt bortgången journalist och TVproducent, som intresserade sig för debatten om Svearikets vagga. Han producerade också en TV-serie på ämnet där amatörforskarnas alternativa idéer lades fram, och de själva även fick komma till tals. Den sändes i sex avsnitt (25/11-81, 9/12-81, 21/12-81, 8/2-82, 10/2-82 samt 17/2-82) och följdes av en TVdebatt den 10/9-82 med Lars Orup som debattledare. TV-seriens fullständiga namn var "Svearikets vagga - en historia i gungning?" och avsikten med den var att göra allmänheten medveten om att de officiella framställningarna av "svearikets" ursprung var kontroversiella och vilade på osäkra grunder. 1990 sändes en "uppföljare" till "Svearikets vagga ", som Dag Stålsjö också producerade, en TVserie i två delar vid namn "Strövtåg till heliga källor och kor" som sändes den 8/1 och 13/1 1990, i vilken Stålsjö presenterar de argument som har framförts som belägg för att Östergötland skulle vara Svearikets vagga. Stålsjö noterade under sin research amatörforskarnas situation gentemot etablissemanget, och deras frustration över att inte bli uppmärksammade eller tagna på allvar, och han vill således skapa en debatt för rättigheten att ifrågasätta, vilket han också lyckas med, och att frågan om Svearikets vagga kräver den rättigheten. "Mot detta [den officiella historiesynen] står en annan historiesyn. Representerad av vad man med ett namn felaktigt brukar kalla "Västgötaskolan". Felaktigt för att det inte rör sig om någon organiserad enighet eller given trossats. Inte heller handlar det om landskapschauvinism eller lokalpatriotism utan blott om historia på lika villkor. Om det självklara kravet att förutsättningslöst ompröva alla den svenska historiens pusselbitar!" För Stålsjö var det irrelevant var vaggan hamnar, för honom var det viktiga att få veta hur historien hade sett ut om Sveriges första universitet inte hade placerats i Uppsala, och även få reda på om den officiella historiesynen är tillrättalagd och rekonstruerad i efterhand. Professor Erik Lönnroth medger att den svenska historien skulle sett annorlunda ut ifall Sveriges första universitet hade hamnat i Skara eller någon annanstans. En herre på Värmdö, Conny Jonsson, irriterades av det som framlades i "Svearikets vagga - en historia i gungning?" och anmälde TV-serien till radionämnden. Han ansåg bl a att programserien vimlade av ovederhäftigheter, och att den på ett upprörande sätt kränkte allmänhetens rätt till saklig och opartisk information. Man kan inte låta bli att notera att TV-serien anmäldes för vad den anklagar den etablerade historiesynen att vara. Radionämnden inkallade professorn i historia vid Stockholms universitet, Herman Schück som expert att utreda. Hans yttrande blev ett enda långt inlägg till försvar av den etablerade historiesynen. Redaktionen för TV-serien ombads kommentera och framhöll det smått orimliga i "att en forskare som helt klart inte är neutral, fått bli enmansutredare." Trots SVT Göteborgs