Blir det bättre med behandling?

Blir det bättre med behandling? Socialtjänstforum ett möte mellan forskning och socialtjänst En konferens i Göteborg 8 9 april 2003

Blir det bättre med behandling? En konferens i Göteborg 8 9 april 2003

Konferensen arrangerades av: Centralförbundet för socialt arbete (CSA) Svenska Kommunförbundet Socialstyrelsen Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) Blir det bättre med behandling? Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS), 2003 Författarna svarar för innehållet i rapporten ISBN 91-89602-14-5 Produktion: Prospect Communication AB Grafisk form: Lena Eliasson Omslagsfoto: Eva Wernlid/Tiofoto Tryck: Alfa Print AB Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) Box 2220 103 15 Stockholm Telefon: 08-775 40 70 E-post: fas@fas.forskning.se Internet: www.fas.forskning.se

Innehåll 5 Förord 7 Inledningsanförande Folkhälso- och socialtjänstminister Morgan Johansson 11 Tvångsvård ett historiskt perspektiv Fil.dr Jenny Björkman 17 Klass, kön och etnicitet i den sociala barnavården Fil.dr Marie Sallnäs 25 Hur tänker man behandling? Fil.dr Claes Levin 35 Vägar ut ur missbruket. Om olika sätt att lösa alkohol- och narkotikaproblem och om behandlingens roll Fil.dr Jan Blomqvist 50 Vad kan vi lära av andra länder? Om strävan att skapa och förmedla forskningsbaserad kunskap om verkningsfulla insatser i socialt arbete Professor Karin Tengvald 59 Motivation, tillit och delaktighet Professor Håkan Jenner 66 Får jag bara säga en grej... Att göra sig hörd: Deltagande och deltagarperspektiv på särskilda ungdomshem Fil.dr Karin Osvaldsson 75 Hon framstår som en ärlig tjej helt enkelt. Att definiera sexuella övergrepp på ett särskilt ungdomshem Docent Margareta Hydén & Doktorand Carolina Øverlien 82 Behandling/gränsdragning Professor Sune Sunesson 88 Presentation av föreläsarna 90 Program 3

I den arbetsgrupp som planerat konferensen ingick följande personer: Kenneth Abrahamsson, FAS Erland Bergman, FAS Margareta Bäck-Wiklund, CSA Robert Erikson, FAS, ordförande Gigi Isacsson, Svenska Kommunförbundet Lars Pettersson, Socialstyrelsen Lena Strömqvist, FAS, sekreterare Anita Sundin, Svenska Kommunförbundet 4

Förord En av uppgifterna för Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) är att sprida information om forskning. För FAS är det därför angeläget, liksom för föregångarna, att skapa ökade kontakter mellan forskare och företrädare för olika samhälleliga verksamheter. Detta är bakgrunden till att Socialvetenskapliga forskningsrådet år 1995 tog ett initiativ till en serie konferenser där verksamhetsföreträdare för socialtjänsten och forskare får tillfälle att utbyta kunskaper och erfarenheter rörande olika delar av det socialpolitiska området. Årets konferens Blir det bättre med behandling?, som var den åttonde i serien, planerades i samverkan mellan Centralförbundet för socialt arbete (CSA), Svenska Kommunförbundet, Socialstyrelsen och FAS. Den genomfördes i samarbete med Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet. Ansvarig för konferensens genomförande var forskningssekreterare Lena Strömqvist vid FAS kansli. Med denna rapport vill vi göra konferensens föredrag tillgängliga för en vidare krets i förhoppning att detta ytterligare skall stärka kunskapsutbytet mellan forskningen och socialtjänsten. Stockholm i maj 2003 Robert Erikson Huvudsekreterare Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap F ö r o r d 5

6

Inledningsanförande Folkhälso- och socialtjänstminister Morgan Johansson Blir det bättre med behandling? Det är en provocerande men också relevant rubrik till dagens konferens. För vet vi som är aktiva inom den sociala vård- och behandlingssektorn egentligen om det spelar någon roll vad vi gör? Jag tror det, jag är till och med övertygad om det. Men det räcker inte. Det är viktigt att veta vad som faktiskt fungerar. Tack för att ni har bjudit in mig. Jag ser med spänning fram emot resultaten av dagens diskussioner. Det är ett angeläget tema vi diskuterar i dag. Det är angeläget, inte minst för att det ibland hävdas att det inte spelar någon roll vad man gör, vilket kan rättfärdiga att man lämnar de mest utsatta därhän, utan stöd och hjälp att förändra en svår situation. Detta är enligt min mening en alltför bekväm och cynisk inställning. Min grundläggande uppfattning är att det inom varje människa finns en potential till förändring, och att det är samhällets uppgift att hjälpa henne att ta den möjligheten. Men svaret på frågan om behandling hjälper har inte vi som politiker, utan ni som experter inom era områden. Era slutsatser om vad som är verksamma och effektiva metoder för barn, ungdomar och missbrukare är viktiga för oss politiker, eftersom de ligger till grund för överväganden om politikens utformning. Grunden för vårt samhällsbygge är den generella välfärden. Att vi har generella system som stöttar alla samhällsmedborgare gör att också de svagaste grupperna får ett bättre stöd än om vi hade haft ett selektivt system. Alla har rätt till en bra barnomsorg, skola, sjukvård. Vi har en utbyggd offentlig sektor som inte gör/skall göra skillnad på om du är fattig eller rik, man eller kvinna, svensk eller invandrare. Våra sociala rättigheter är väl utbyggda. Men det räcker inte. Ett barn som växer upp i otrygga miljöer, där hemförhållandena inte fungerar, har inte samma möjlighet att ta vara på sina sociala rättigheter. Och jag brukar säga att när familjen är svag måste samhället vara starkt. Vår ambition är att kunna ge stöd med hjälp av riktade insatser gentemot de mest utsatta. Men då är det viktigt att kunna lita på att riktade och behovsprövade insatser verkligen fungerar. Skall vi bevara och utveckla välfärdsstaten, som regeringen har som mål, så måste vi alltså bli bättre på att visa att insatserna verkligen fungerar. I så stora och svåra frågor som socialtjänsten arbetar med känns det självklart att samhället inte bara skall stå för finansieringen, utan också medverka till att utvärdera och ta fram bättre och systematiserad kunskap om resultatet av olika insatser. Det är inte bara viktigt för socialarbetarna och dem som insatserna riktar sig till att få veta mer om vad som fungerar och vad som inte fungerar, utan också för beslutsfattarna. Dels för att politikerna skall kunna fatta klokare beslut, dels för att de skall kunna känna sig tryggare med att de resurser som de satsar på t.ex. missbrukarvården, barn- och ungdomsvården etc., går till insatser som faktiskt gör nytta. Det är också mycket lättare att försvara höga ambitioner i välfärdspolitiken om man kan peka på konkreta resultat. I det sociala arbetet skall vetenskap och beprövad erfarenhet utgöra grunden för professionalitet och kvalitet tillsammans med lagstiftning, politis- M. J o h a n s s o n 7

ka prioriteringar och etiska ställningstaganden. Men i själva verket är det i en hel del av de insatser vi gör på det sociala området såväl riktade som generella där vi inte vet så mycket om resultaten, vare sig för individerna eller för samhället i stort. En väg att komma till rätta med det är att analysera och samla den forskning som finns i systematiska kunskapsöversikter och se till att de blir lättillgängliga och sprids. Det är självklart att allt arbete inom socialtjänsten måste baseras på den samlade professionella erfarenheten. Men det räcker inte. Ingen kan samla på sig så mycket erfarenhet att man i varje enskilt läge vet att man gör rätt. Ett bredare kunskapsunderlag som man hämtar från andra delar av socialtjänsten i landet och också från olika länder kan befrukta de egna erfarenheterna. Ett viktigt led i att bidra till att öka tillgången till ett bredare kunskapsunderlag är regeringens uppdrag till Socialstyrelsen att bland annat utveckla nya samarbetsformer mellan forskning, utbildning och praktiskt socialt arbete. Det sker t.ex. genom bidrag till uppbyggnad av s.k. socialtjänstuniversitet på några orter i landet, inom ramen för Socialstyrelsens projekt för Kunskapsbaserad socialtjänst. En viktig del av uppdraget är att se till att den kunskap som finns och sammanställs kommer alla socialarbetare till del. I grunden för allt socialt arbete måste brukarperspektivet, och brukarnas egna erfarenheter finnas med. För att kunna anpassa insatser efter den enskildes behov och förutsättningar måste brukarperspektiv och brukarmedverkan prägla och påverka utformning av insatserna. Min ambition är att brukarperspektivet lika självklart skall genomsyra alla beslut och alla insatser som rör enskilda människor liksom barnperspektivet skall prägla alla insatser som på något sätt rör barn och unga. Brukarperspektivet är en viktig utgångspunkt för den utredare som just nu ser över tillämpningen av LVM. Frågan om tvångsvård rymmer många rättssäkerhetsaspekter. Det gäller hela processen, från det att utredning inleds till dess att vården avslutas. Den centrala frågeställningen för utredaren är vad det betyder för den enskilde att LVMvården har minskat samtidigt som omedelbara omhändertaganden har ökat, samt om LVM motsvarar de höga krav på rättssäkerhet som måste ställas på åtgärder som kan vidtas mot någon mot dennes vilja, även om syftet är gott och för den enskildes bästa. Utvecklingen inom LVM-vården kan emellertid inte ses isolerad från utvecklingen inom missbrukarvården i stort. Vi vet att det har skett stora förändringar inom missbrukarvården under 1990-talet. Vården har omstrukturerats från institutionsvård till öppenvård och från tvångsvård till frivilliga insatser. Det har också skett en utveckling av behandlingsmetoder. Tyvärr har vi dock alltför ofta tvingats konstatera att vi saknar kunskap på flera viktiga områden inom missbrukarvården. Det gäller frågor om innehåll, kvalitet, och resultat i öppen vård och institutionsvård och i vilken utsträckning socialtjänstens resurser är väl avvägda i förhållande till missbrukarnas behov. Kommittén Välfärdsbokslut konstaterade brister på en rad områden inom den socialtjänstbaserade missbrukarvården. Det gäller både frågor som rör missbrukarvårdens status och uppgifter om behandlingsmetoder och behandlingsresultat. Kommittén pekar bl.a. på vikten av utvecklingen av ett systematiskt dokumentations- och metodutvecklingsarbete inom vården. Inom Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelse pågår ett viktigt arbete med att utveckla och pröva system för att beskriva klienten och dennes problem på ett sådant sätt att en uppföljning kan ske. Också förutsättningarna att följa upp och utvärdera verksamheten ökar med ett effektivt klientdokumentationssystem. Socialstyrelsens uppdrag att genomföra programmet för nationellt stöd till kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten är också centralt i sammanhanget. Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) bidrog med sin stora vetenskapliga genomgång av vad som är verksamt inom missbrukarvården, med en mycket viktig pusselbit om vår kunskap om vården och vårdens effekter. Det är ytterst hoppfullt att SBU konstaterade att det finns effektiva metoder för att komma tillrätta med alkoholoch narkotikamissbruk, men nedslående att det inte främst är dessa som används. Förhoppningen 8 I n l e d n i n g s a n f ö r a n d e

är att den kunskap som SBU utvecklat kommer att bidra till en nödvändig utveckling av vården och vårdens innehåll. Att använda metoder som visat sig effektiva blir enligt min mening både billigare för den som skall betala för vården främst kommuner och landsting och tryggare och mer pålitligt för den som skall genomgå vården. Men det räcker inte med ökad kunskap. Missbrukarvården måste också få reella resursförstärkningar. Både det tunga narkotikamissbruket och ungdomars experimenterande med narkotika har ökat kraftigt under 1990-talet. Till det kommer en kraftigt ökad alkoholkonsumtion under senare år. Vi vet att livssituationen för människor med omfattande sociala problem i form av t.ex. missbruk och hemlöshet präglas av bristen på resurser inom samtliga välfärdsområden arbete, social trygghet, ordnat boende och hälsa. Så gott som samstämmiga uppgifter pekar på att de inte får den vård, omsorg eller stöd de behöver för att kunna leva ett drägligt liv. Det ökade behovet av insatser mot missbruk har inte åtföljts av en motsvarande ökning av resurser. Efter en kraftig förstärkning av vården med stöd av ett statligt stimulansbidrag i mitten av 1980-talet har antalet missbrukare som vårdas i institutionsvård successivt sjunkit. Mest märkbart har detta varit i tvångsvården där antalet vårdade har minskat med omkring två tredjedelar. En av förklaringarna kan vara att kommunpolitiker inte vet vilka behandlingsmetoder som fungerar och att man då satsar på de minst kostsamma. Jag tror att det behövs en allmän uppvärdering av socialtjänstens arbete av oss politiker. Under senare år har vi varit duktiga på att prata om vård, skola och omsorg. Det är viktiga områden. Men vi har inte var lika duktiga på att tala om socialtjänstens uppgifter. Kommunerna har under senare år fått ökade statsbidrag. Och då är det viktigt att man också prioriterar socialtjänstens arbete. Jag har sagt att om det behövs så kan vi från statens sida under mandatperioden se till att missbrukarvården får förstärkningar i form av ett specialdestinerat statsbidrag. Vi vet sedan tidigare att statsbidrag är ett effektivt sätt att stimulera missbrukarvården. Med satsningen Offensiv narkomanvård under 1980- talet lyckades man få kontakt med i princip samtliga injektionsmissbrukare för provtagning, motivation och behandling. Satsningen innebar att den explosionsartade utvecklingen av HIV och AIDS bland injektionsmissbrukare som skedde i många andra länder aldrig nådde de svenska missbrukarna. Men skall vi gå in med statliga pengar så kommer jag att kräva av kommunerna att också den nödvändiga eftervården fungerar. Barn som lever i otrygga förhållanden är nog de som är mest utsatta. Vi har lämnat en del förslag i propositionen Stärkt skydd för barn i utsatta situationer som syftar till förbättringar för barn och unga. Det är ett viktigt led i vårt arbete med att förstärka den sociala barn- och ungdomsvården. Bestämmelsen om att barnets bästa skall beaktas i ärenden som rör barn och rätten för barn att komma till tals i ärenden som rör dem finns redan i socialtjänstlagen, men införs nu också i LVU. Detta för att tydliggöra för alla berörda och för att förvissa oss om att barnet som brukare verkligen blir respekterat och kommer till tals i alla tänkbara situationer inom socialtjänsten. Vi behöver hela tiden fylla på vårt kunskapsförråd om barns villkor så att vi kan förbättra våra åtgärder. Barn måste bli tillfrågade om sin livssituation och måste få rätt att komma till tals. Utvärderingar av barnets rätt att komma till tals har i allt för hög utsträckning visat att barn fortfarande är ganska osynliga i sina egna ärenden även om vi numera får rapporter om att det sker positiva förändringar. I propositionen aviseras också några uppdrag som kommer att bidra med viktig information och kunskap om det sociala barnavårdsarbetet. För det första kommer Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap att få i uppdrag att analysera den svenska forskningen om barn i utsatta situationer och att lämna förslag till eventuella åtgärder för att stärka forskningen. Tvärvetenskaplig forskning är särskilt viktig i sammanhanget och det är också viktigt att ha ett klart könsperspektiv. Vi behöver få vetskap om vilka åtgärder och metoder som bäst förebygger och hjälper M. J o h a n s s o n 9

barns utsatthet. För det andra kommer Socialstyrelsen att ges flera uppdrag. Syftet med dessa uppdrag är att ge oss ett bredare underlag för att kunna planera och genomföra långsiktiga insatser som förebygger att barn far illa eller hjälper och stödjer de barn som faktiskt far illa. Ett av uppdragen blir att utreda och analysera förutsättningarna för att utforma ett system för dödsfallsutredningar när barn avlidit på grund av mord, dråp eller misshandel. Uppdraget skall också omfatta sekretesshinder och hur en framtida organisation kan komma att se ut. Dödsfallsutredningar skall göras så att vi kan få svar på frågan: Vad kan vi lära oss av den här tragiska händelsen för att öka våra kunskaper och därmed förbättra och utveckla arbetet med barn och familjer i utsatta situationer? Vi vill alltså dra lärdom för framtiden inte leta syndabockar. De andra uppdragen handlar om att utreda förutsättningarna för inrättandet av ett nationellt riskbarncentrum samt att utifrån patient- och dödsorsaksregistren vart femte år redovisa statistik över avsiktligt våld mot barn. För det tredje kommer Brottsförebyggande rådet (BRÅ) att få i uppdrag att kartlägga skolelevers erfarenheter av våld i hemmet, i skolan och på fritiden. Detta uppdrag blir en uppföljning av den enkät som Kommittén mot barnmisshandel genomförde med barn och kommer regelbundet kunna bidra med värdefull kunskap om barns egna erfarenheter av våld, eftersom BRÅ redan i dag genomför en skolundersökning vartannat år om barns delaktighet i brott och utsatthet för grövre våld. Jag har också som ambition att under mandatperioden ta fram en nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården för att bättre kunna utnyttja befintliga resurser. Arbetet pågår med att ta fram direktiv till en utredning med uppdraget att lägga fram ett förslag om en sådan handlingsplan. Särskilt viktiga att utreda blir frågor om den sociala barnavårdens mål och inriktning, liksom arbetsmetoder och frågor om kvalitet och kunskapsuppbyggnad. Såväl förebyggande insatser som öppenvårdsinsatser och dygnsvård kommer att bli viktiga delar av utredningen. 10 I n l e d n i n g s a n f ö r a n d e

Tvångsvård ett historiskt perspektiv Fil.dr Jenny Björkman Historiska institutionen, Uppsala universitet För många är det i dag självklart att alkoholister skall tas om hand, att alkoholism och andra missbruk är en sjukdom, eller åtminstone något sjukligt och att det någonstans måste finnas någon form av tvång inblandat i den här typen av vård. Så har det emellertid inte alltid varit. Det var för ungefär hundra år sedan, 1913, som Sverige fick sin första så kallade alkoholistlag, som reglerade tvångsvården av alkoholister. Innan dess hade det inte funnits lagliga möjligheter att tvångsvårda eller ens omhänderta alkoholister, annat än om de störde den allmänna ordningen. Och fortfarande finns det länder som helt eller delvis saknar de tvångsvårdsmöjligheter som finns här i Sverige. Från drinkare till... Under 1800-talet fanns det ingen regelrätt tvångsvård av alkoholister. Det fanns visserligen en rad bestämmelser om hur och när man inte borde dricka, och det fanns lagar om att fylleri vid vissa tillfällen varken var lämpligt eller ens tillåtet. Den som belades med fylleri kunde emellertid inte tvångsvårdas, utan endast dömas till böter och möjligen tas om hand för att nyktra till. I värsta fall kunde fyllerister dömas till fängelse, men det var aldrig fråga om att erbjuda dem vård eller behandling av något slag. Alla var emellertid inte nöjda med den situationen. Redan vid 1800-talets mitt fanns det flera läkare som hävdade att drinkare som de som var begivna på alkohol ofta kallades borde omhändertas. De menade dessutom att myndigheterna borde erbjuda dem vård, eftersom missbruk var att betrakta som en sjukdom. Främst bland dessa läkare var Magnus Huss som lanserade begreppet alkoholism och alkoholist och i ett flertal skrifter framhöll att dryckenskap och hemfallenhet borde betraktas som en sjukdom. Han menade, tillsammans med en rad nykterhetsförkämpar, att staten om inte annat åtminstone borde understödja de frivilliga initiativ och de privatpersoner som öppnade asyler för drinkare. Det lades också fram en rad riksdagsmotioner om detta. Men resultaten var få. De första förslagen bemöttes helt enkelt med kommentarer om att dryckenskap inte var något som staten borde eller kunde blanda sig i. Enligt lagstiftarna var fylleri och dryckenskap visserligen omoraliskt och många gånger till och med förkastligt, men den borgerliga lagen kunde inte förbjuda allt som var lastbart eller omoraliskt. De slog således fast att fylleri snarast var att betrakta som en last, eller ett vanartigt beteende som föll utanför lagens råmärken. Eftersom staten rättmätigt endast kunde ingripa mot dem som begick brott, kunde myndigheterna bara omhänderta de fyllerister och drinkare som faktiskt bröt mot någon lag och begick ett brott. J. B j ö r k m a n 11

Helt hade förkämparna för en drinkarlag emellertid inte förlorat slaget. Åren innan sekelskiftet 1900 beviljade nämligen riksdagen en smärre summa pengar som skulle gå till de redan frivilliga asyler för drinkare som upprättats i landet på privat initiativ. Någon lag blev det emellertid inte. Ännu!...till alkoholist Nykterister, liberaler och andra förkämpar för en regelrätt tvångsvårdslag gav emellertid inte upp. Under det första decenniet på 1900-talet presenterades ett antal motioner åren efter varandra där ett par i samtiden välkända liberaler (Ernst Beckman, Jakob Pettersson och Curt Wallis) krävde att det infördes en alkoholistlag. Och 1907 tillsattes faktiskt en utredning som så småningom ledde fram till 1913 års alkoholistlag. Man kan peka på flera förutsättningar för att lagen skulle vara möjlig. För det första hade synen på statens roll och ansvar förändrats. De flesta ansåg i likhet med Ernst Beckman och de andra motionärerna som förespråkade en alkoholistlag att staten borde och också skulle ingripa i fler områden. Det statliga ansvarsområdet hade växt och höll fortfarande på att växa. Det fanns en större acceptans mot att ingripa i allt fler områden. Om man tidigare menat att staten kunde ingripa för att skydda samhället och medborgare mot överhängande livshotande faror vid krig, farsoter, mot farliga brottslingar eller mot personer som bröt mot lagarna godtog fler nu att staten intervenerade i fler områden. Till viss del, och något förenklat, kan detta sammanfattas som att statliga ingrepp också ansågs legitima om de var preventiva. Samhällsskyddet hade, kan man säga, fått en framtid. Och detta kopplades gärna ihop med de i samtiden mycket populära idéerna om rasbiologi och degeneration. Samtidigt hade också synen på hur dryckenskap skulle förstås förändrats. De flesta talade lika mycket om alkoholister som om drinkare, och när lagen väl klubbades igenom var de flesta eniga om att alkoholism i någon mån kunde och borde ses som en sjukdom. Och detta var en nödvändighet för att lagen skulle vara att anse som en vårdlag. Det skall dock understrykas att denna medikalisering inte var självklar. På många sätt märks detta mellan raderna i synnerhet i utredningarna som föregick lagen men även i lagstiftningen att försjukligandet av alkoholismen delvis var ett spel för gallerierna. Om inte dryckenskap hade börjat ses som en sjukdom, skulle det troligen vara svårt att genomföra lagen, trots den förändrade synen på det statliga ansvaret. Samtidigt är det tydligt att den alkoholism som ansågs utgöra ett problem, och de alkoholister som diskuterades som presumtiva vårdtagare var just de som tidigare fällts för fylleri. Det var inte överklassens punschdrickande patroner som ansågs utgöra ett samhällshot eller problem. Fokus låg helt på arbetarklassens alkoholiserade familjefäder som genom sitt drickande ansågs förstöra inte bara sig själva utan också sin familj. Det var inte vilka som helst som drabbades av den sjukliga dryckenskapen och bland dem som drabbades ansågs bara vissa utgöra ett så stort problem att statligt tvång ansågs nödvändigt. Det var således inte för att alkoholisten var sjuklig, utan för att han hotade sin familj och samhället runt omkring honom som ett tvångsingripande var nödvändigt. Och i flera utredningar redogörs också för de faror som den borne alkoholisten utsatte sin närmiljö för: slag, hotelser, spott, spe, fattigdom och misär. Tvångsvården kan i denna socialliberala stat således sägas karaktäriseras av att den omhändertagne i någon mån var att betrakta som sjuk, men i ännu större utsträckning betraktades de alkoholister som hotade att bli tvångsvårdade som farliga och framför allt utgjorde de en fara för samhället och sin direkta närhet. Att alkoholister var hustrumisshandlare togs ofta för givet och i lika hög grad pekade man på hur familjerna som borde vara samhällets fundament till följd av en familjeförsörjares alkoholmissbruk slogs i spillror. Den drinkande fadern förstörde således inte bara sin familj genom sitt våldsamma beteende, utan också genom att spoliera familjens ekonomi och därmed hänvisa familjen till fattigvården. Samhället drabbades på detta sätt dubbelt eftersom det var det allmänna som fick träda in och försörja de utsatta familjerna 12 T v å n g s v å r d e t t h i s t o r i s k t p e r s p e k t i v

i den alkoholiserade och försumlige faderns ställe. Till skillnad från tidigare hade denna fara utökats i tiden. Alkoholisten ansågs nämligen också bära på ett farligt arv. Kring sekelskiftet 1900 växte sig en rad idéer om raser, rasbiologi och rasism starka. Såväl medicinvetenskap som de begynnande socialvetenskaperna tog intryck av detta. Idéerna om att egenskaper, sjukdomar och beteenden kunde gå i arv påverkade också lagstiftarna och uppfattningarna om vilka statliga ingrepp i det privata som kunde betraktas som rimliga. För att kunna skydda samhället, vilket fortfarande var statens huvuduppgift måste staten kunna ingripa också mot dessa framtida faror. Dessa idéer kopplades med stor behållning också samman med den nationalism och de tankegångar om det Svenska Folket som fanns kring sekelskiftet, vilket naturligtvis gjorde ett undermåligt arv än mer samhällsomstörtande. Alkoholister ansågs i denna anda av många dock ej av alla också som ett hot mot framtiden. Deras avkommor betraktades i värsta fall inte som livsdugliga. Det fanns en rad studier som pekade på hur många idioter, prostituerade, tjuvar och brottslingar som blev följden av en mans drickande. Till detta ansågs också ett socialt arv komma. Vad som betonades mest, det sociala eller biologiska arvet, skilde sig åt mellan olika läkare och olika experter. Alla var dock överens om att alkoholismen och dess påverkan på barn och barnbarn utgjorde ett problem. Det är kanske inte så förvånande att alkoholism i denna tid av såväl stort alkoholintag som kraftig nykterhetspropaganda och tilltro till nationalism, rädsla för folkets degeneration och liknande, kom att betraktas som ett överhängande samhällshot. Därmed ansågs också tvångsingripanden och i det här fallet tvångsvård, eftersom det rörde sig om människor som i någon mån var att betrakta som sjuka legitima, och till och med eftersträvansvärda. Folkhemmet Alkoholistlagen från 1913 sågs redan från början som ett provisorium. Detta var en anledning till att den redan under 1920-talet utvärderades i en rad utredningar. År 1931 resulterade dessa utredningar i en ny alkoholistlag, som dock till stora delar påminde om den tidigare lagen. Intrycket att myndigheterna framför allt oroade sig över de lägre klassernas superi förstärktes av några nya paragrafer som medgav tvångsvård också för dem som upprepade gånger inom ett visst tidsspann blev dömda för fylleri. I den tidigare lagen hade liknande paragrafer diskuterats men avslagits just med hänvisning till att lagen måste uppfattas som en vårdlag. Om de som begick brott faktiskt kunde tvångsomhändertas enligt alkoholistlagen var utredare och lagstiftare inför den tidigare lagen rädda att lagen skulle komma att uppfattas som en strafflag. Två decennier senare uppfattades detta inte längre som ett problem. Alkoholisten kunde betraktas som sjuklig och samtidigt ses som farlig, utan att dessa uppfattningar krockade med varandra. Detta intryck förstärktes av att utredarna av 1931 års alkoholistlag hade diskuterat om också narkomaner, eller narkotister som man gärna sade, borde omfattas av lagen. Det samstämmiga svaret var nej. Narkotister ansågs inte bara utgöra en mindre problematisk grupp, de ansågs också så få att speciella anstalter för dem inte var ekonomiskt försvarbart. Och att vårda dem på samma anstalter som alkoholister var uteslutet, enligt de läkare som uttalade sig i frågan. Dessa både grupper ansågs nämligen komma från helt skilda delar av samhället, och ansågs därmed vara i behov av helt olika sorts vård. Alkoholister var enkla arbetare och lättingar, som bäst botades med hårt arbete. Narkomaner antogs vara läkare, överklassbohemer och liknande, och dessa grupper behandlades inte främst med hårt arbete. Fortfarande under 1930-talet var det alltså arbetare och samhällets lägre klasser som ansågs mest problematiska. Man skulle kunna tänka sig att detta förändrades i och med att socialdemokratin kom till makten. Detta skedde emellertid inte. Trots att man under 1930-talet kan tala om att den svenska välfärdsstaten konsoliderades, att ytterligare rättigheter infördes och att riksdagen faktiskt både diskuterade och införde en rad förbättringar för samhällets svagaste, förändrades inte J. B j ö r k m a n 13

tvångsvårdslagstiftningens fokusering på samhällets svagaste. Alkoholistlagen (liksom en rad andra tvångsvårdslagar) låg fast och diskuterades knappast ens. Först under 1950-talet går det att se tendenser till en ny diskussion kring tvångsvården och hur den skulle se ut. År 1954 ersätter nykterhetsvårdslagen den äldre alkoholistlagen. Det var emellertid inga stora förändringar som skett i den nya lagen. Betoningen var än kraftigare än tidigare på nykterheten och nykterhetsvården, vilket inte minst syns i det nya namnet. Med detta hoppades lagstiftarna att de skulle kunna sudda bort något av den tvångsvårds- och straffstämpel som den äldre lagen trots allt var behäftad med. Det var emellertid aldrig fråga om att plocka bort tvångsvården. I stället flyttades tvångsvårdsparagraferna längst bak i lagen och de förebyggande, mer preventiva åtgärderna ställdes i förgrunden. Nykterhetsnämndernas förebyggande arbete i form av stöd och olika former av övervakning betonades. Bakom detta mer frivilliga arbete mot dryckenskap och för de som inte levde upp till nykterhetsnämndernas bestämmelser hotade emellertid fortfarande tvångsvård. Och liksom tidigare var det de mindre bemedlades och lägre klassers alkoholkonsumtion som stod i centrum. Att så var fallet syntes inte minst i den paragraf som medgav tvångsvård om en alltför stor andel av ens samlade inkomster gick till alkohol. Detta var ingen ny paragraf. Redan i den första alkoholistlagen hade drinkarens försörjningsansvar och ekonomiska situation varit en viktig förutsättning för myndigheterna att ingripa. Men, man skulle kunna tänka sig att det i och med Gustav Möllers och andra ledande socialdemokraters sociala patos skulle diskuteras och kanske till och med tas bort. Så skedde inte. I stället måste den tvångsvård som genomfördes också i folkhemmet karaktäriseras av att den i mångt och mycket tog över en äldre syn på samhällets svaga. Den som arbetade hade rätt att begära hjälp av samhället, den som däremot inte lade manken till hade inte sådana rättigheter. För lättingar, lösdrivare och människor som inte uppfyllde sina skyldigheter gentemot samhället fanns det ingen pardon, och en tydlig baktanke var att rättigheter och samhällelig hjälp ytterst var beroende av medborgarnas skötsamhet och skyldigheter gentemot staten/samhället. Liksom många socialliberaler och ledande politiker under det tidiga 1900-talet hade skilt mellan värdiga och ovärdiga fattiga gjorde Gustav Möller och andra socialdemokrater det. Det ansågs finnas oförbätterliga människor i det svenska välfärdssamhället, typer som inte försökte att sköta sig eller leva upp till samhällets normer, och dessa borde, menade många ledande politiker på såväl höger- som vänsterkanten, inte få ta del av den omsorg som de annars generellt ville ge till alla. Det diskuterades till och med om man skulle kunna införa någon typ av livstidsinspärrningar för den här typen av alkoholister, som vare sig ville eller kunde förbättra sig. Liknande förslag genomfördes inte. Anledningen var emellertid inte att de ansågs moraliskt eller etiskt förkastliga utan att det ansågs alltför svårt att avgöra vilka som verkligen var oförbätterliga. De skötsamma medborgarnas väl och ve skulle enligt detta synsätt inte hotas av de farliga och oförbätterliga alkoholisterna. Mer än tidigare betonade man också att behandlingen faktiskt kunde vara till den enskildes egen nytta. I utredningarna tänkte man sig att ingen frivilligt ville ställa sig utanför samhället. De som trots allt gjorde det antogs därmed lida av psykiska defekter av olika slag, varför tvångsvården också skulle komma dem själva till del. Precis som tidigare betraktades således alkoholisten någonstans som sjuklig. Samtidigt var det i första hand fortfarande den fara han utgjorde för sin omgivning som låg bakom tvångsvårdsbeslut. Kritik och revolutioner Nykterhetsvårdslagens dagar var dock räknade. Liksom all annan tvångsvård utsattes även alkoholistvården för massiv kritik under 1960-talet. Och det var framför allt tvångsavvänjningen som kritiserades. Många kritiker menade att det inte fanns några rimliga chanser för alkoholister att tillfriskna om de tvingades till det. Andra påpekade att det i själva lagen fanns en 14 T v å n g s v å r d e t t h i s t o r i s k t p e r s p e k t i v

inbyggd orättvisa och motsägelse i och med att den uppenbarligen inte gällde alla alkoholister utan bara de mindre bemedlade. Det plockades fram studier som visade att medelklassens offer för Kung Alkohol snarare vårdades på de psykiatriska klinikerna och således inte bara slapp de förnedrande alkoholistanstalterna utan också själva tvångsvården. Många kritiker pekade också på det förmynderi som de menade att nykterhetsnämnderna gjorde sig skyldiga till. De lät helt enkelt inte folk sköta sig själv. Lagen och dess företrädare tog för givet att alla ville leva ett så kallat svenssonliv, men så var det inte, påstod de. Redan under det sena 1950-talet började man dessutom kunna skönja en annan och förändrad bild av alkoholisten. Alkoholisten, inte ens den oförbätterlige lösdrivaren, betraktades enligt många inte längre som samhällets fiende nummer ett. Anledningen var att deras plats som värst av de värsta höll på att tas över av de ännu få, men inte desto mindre hotfulla och farliga narkomanerna. Dessa nya narkomaner var inte längre läkare eller storstadsbohemer utan ungdomar som sades uppträda i gäng, farliga typer som tog avstånd från samhällets normer och som inte sades bry sig om samhället eller ett så kallat hederligt liv. I vissa fall påstods dessa ungdomar explicit ta avstånd från vuxenvärlden och det etablerade samhället. Missbruket tycktes vara ett sätt att protestera, inte ett tecken på deras olyckliga omständigheter. I jämförelse med dessa nya farliga missbrukare betraktades alkoholisterna som harmlösa. De började plötsligt betraktas som vanliga knegare som i alla fall försökte att bättra sig. Idén om att de var offer för sin miljö och olyckliga omständigheter växte sig starkare, och därmed även tanken att alkoholism faktiskt var att betrakta som en sjukdom. Verkligheten såg helt enkelt inte ut som den en gång gjort och de mest radikala kritikerna menade att allt tvång borde rensas bort från lagen, de mer moderata ville åtminstone ha en ny lag. I stället för tvång borde frivilligheten bli grunden i en sådan lag och i stället för skyldigheter borde vården ses som en rättighet som alla alkoholister oavsett varifrån de kom borde ha rätt till. Under 1970-talet lades det fram en rad utredningar om hur alkoholistvården skulle se ut i framtiden. Exakt vad dessa ledde till är alltså en annan historia som inte undersökts här. Man kan emellertid konstatera att tvångsvården fortfarande inte har försvunnit. Däremot ser den annorlunda ut än vad den gjorde tidigare. Flera av alkoholistlagens mest framträdande paragrafer är borttagna. Nykterhetsnämnderna finns inte längre deras kontroll och lokala inspektioner av nykterheten var tidigare ett fundament i lagen. Betoningen på de alkoholiserades inkomster är inte längre lika stark. Missbruk oavsett om det gäller narkomani eller alkoholism betraktas som missbruk. Samtidigt finns som sagt tvångsvården kvar. Exakt hur lagen om vård av missbrukare ser ut och hur kritiken av den äldre lagstiftningen hanterades då den nya lagen arbetades fram, det är emellertid en annan historia. Referenser Alkoholen och samhället (1912), Läkarkommitténs betänkande. Betänkande avg. av de för utredning av frågan om statsåtgärder för alkoholistvård (1914), Stockholm. Björkman, Jenny (2001), Vård för samhällets bästa. Debatten om tvångsvård i svensk lagstiftning 1850 1970, Stockholm. Björkman, Jenny (2002), Knarkarens förvandlingar. Bilden av knarkaren varierar som en följd av statens narkotikapolitik, Tvärsnitt 2002:3. Bruun, Kettil & Frånberg, Per (red.) (1985), Den svenska supen. En historia om brännvin, Bratt och byråkrati, Stockholm. Bramstång, Gunnar (1975), Missbruk och hemfallenhet. En studie av de allmänna förutsättningarna för ingripande enligt nykterhetsvårdslagen, Stockholm. Dahlberg, Gunnar & Stenberg, Sven (1934), Alkoholismen som samhällsproblem, Stockholm. Edman, Johan (2000), På grund av sitt alkoholmissbruk och omoraliska leverne: lag och norm inom anstaltsvården av alkoholmissbrukande kvinnor 1940 58 i Arkiv 2000:79. Fattigvårdlagstiftningskommitténs betänkande (1911), Stockholm. J. B j ö r k m a n 15

Frånberg, Per (1983), Umeåsystemet. En studie i alternativ nykterhetspolitik 1915 1945, Umeå. Höjer, Karl J. (1965), Svensk nykterhetspolitik och nykterhetsvård, Stockholm. Klingemann, Harald, Takala, Jukka-Pekka & Hunt, Geoffrey (red.) (1992), Cure, care and control. Alcoholism treatment in sixteen countries, Albany. Knobblock, Inger (1995), Systemets långa arm. En studie av kvinnor, alkohol och kontroll i Sverige 1919 55, Stockholm. Lindgren, Sven-Åke (1993), Den hotfulla njutningen. Att etablera drogbruk som samhällsproblem 1890 1970, Stockholm. Nycander, Svante (1996), Svenskarna och spriten. Alkoholpolitik 1855 1995, Stockholm. Nykterhetskommittén I (1913), Stockholm. Palmblad, Eva (1990), Medicinen som samhällslära, Göteborg. SFS 1913:102, alkoholistlagen. SFS 1931:233, alkoholistlagen. SFS 1954:579, nykterhetsvårdslagen. Sjögren, Mikael (1997), Fattigvård och folkuppfostran. Liberal fattigvårdspolitik 1903 1918, Stockholm. Stenius, Kerstin (1999), Privat och offentlig i svensk alkoholistvård. Arbetsfördelning, samverkan och styrning under 1900-talet, Lund. SOU 1926:17 SOU 1929:29 SOU 1948.23 SOU 1952:53 SOU 1961:58 SOU 1967:25 SOU 1967:36-37 Samt riksdagsdebatter, motioner och protokoll som rört alkoholistlagen. Undersökningen utgår från de studier som gjordes i samband med min avhandling Vård för samhällets bästa, för den som önskar en vidare diskussion samt en mer utförlig referenslista hänvisas dit. 16 T v å n g s v å r d e t t h i s t o r i s k t p e r s p e k t i v

Klass, kön och etnicitet i den sociala barnavården Fil.dr Marie Sallnäs Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet Ett socialpolitiskt perspektiv på barnavården När man talar om socialpolitik associerar man nog oftast till sådana frågor som socialförsäkringar, arbetsmarknad, pensioner o.s.v. Det är mera sällan socialpolitik förknippas med den sociala barnavården och dess olika åtgärder, liksom det är mindre vanligt att socialtjänsten och dess arbete diskuteras som en del av socialpolitiken. Detta är på ett sätt märkligt. Jag tror att vi alla här är väl medvetna om att det inte är vilka barn som helst som blir föremål för socialtjänstens åtgärder, eller vilka föräldrar som helst som får se sina barn komma i kontakt med socialtjänsten och i värsta fall placeras utanför hemmet. Att vara klient i socialtjänsten är något som är långt ifrån jämnt fördelat i befolkningen. För vissa grupper eller kategorier är sannolikheten mycket större än för andra att socialtjänstens individ- och familjeomsorg skall spela en roll i deras tillvaro. I den socialpolitiska diskussionen är det vanligt att utgå från begreppen klass, kön och etnicitet när man diskuterar hur olika nyttigheter fördelas, hur olika system fungerar eller hur vissa typer av problem fördelar sig i befolkningen. I det här anförandet skall jag diskutera socialtjänstens barnavård ur ett sådant perspektiv. Jag skall utgå från de i socialpolitiska sammanhang helt centrala variablerna klass, kön och etnicitet och föra några resonemang om hur dessa framträder i dag, men framför allt hur de historiskt har kopplats till barnavården. Om man går tillbaka i offentliga texter och så att säga rullar upp historien, hur framträder då dessa tre faktorer i barnavården? Hur har man resonerat kring klass, kön och etnicitet när det gäller vad som är problem och vem som är problem och hur har man faktiskt ingripit? Finns här mönster som kan urskiljas? Att göra en sådan här mycket översiktlig genomgång innebär naturligtvis problem när det gäller de data som finns tillgängliga. Genomgången bygger på det som står att läsa i offentliga utredningar i samband med lagstiftningsförändringar inom barnavårdsområdet, offentlig statistik samt några viktiga undersökningar som analyserar barnavårdspopulationens sammansättning. Det är alltså myndigheters, beslutsfattares och i någon mån forskares perspektiv som kommer fram. Tillvägagångssättet innebär också att applicera dagens tänkande kring sociala problem på en svunnen tid. Man kan säga att det innebär att läsa historien baklänges och lägga ett modernt raster över en dåtida barnavård som verkade i ett annat slags samhälle. Det betyder att man måste vara medveten om att de grundläggande begreppen (klass, kön och etnicitet) kan ha olika betydelser över tid. Att tillhöra en viss klass eller att vara fattig liksom begreppet etnicitet eller att vara invandrare kan ha olika innebörd vid olika tidpunkter. M. S a l l n ä s 17

Klass Jag skall börja med det mest svårfångade, nämligen frågan om klass. Till skillnad från kön och etnicitet har klass, socialgrupp eller annan form av social tillhörighet aldrig registrerats i den offentliga barnavårdsstatistiken. Det är dock ingen tvekan om fattiga familjers stora förekomst i barnavården även om det är svårt att säga något om faktiska förändringar över tid eller att ens mer exakt uttala sig om hur dessa familjers överrepresentation sett ut. Det finns dock några centrala undersökningar där man försökt få en bild av de socioekonomiska faktorernas betydelse för barnavårdsproblemen. Särskilt på 1940-talet producerades ett antal omfattande studier av barnavårdens klienter, studier med data både om de unga och om deras föräldrar. Texterna kan ses som en del i efterkrigstidens välfärdsprojekt där underprivilegierade och problematiska grupper, i samverkan mellan vetenskap och utredningsapparat, skulle identifieras och kartläggas. En bärande tanke i dessa 40- talsstudier var att brottslighet och psykiska problem ärvs från föräldrar till barn. I en doktorsavhandling av läkaren Edith Otterström (1946) undersöktes flera decenniers barnavårdsakter i Malmö. Författaren konstaterar bland annat att 85 procent av barnavårdsungdomarna hade fäder som tillhörde arbetarklassen. För normalbefolkningen var siffran 62 procent (Otterström, 1946, s. 154). Också den legendariske Gustav Jonson försökte få grepp om de socioekonomiska faktorernas betydelse för barnavårdsproblemen genom en studie av barn och unga, som aktualiserades vid landets barnavårdsnämnder på grund av egna beteendeproblem. Han konstaterade att mer eller mindre utpräglad fattigdom förelåg i närmare en tredjedel av fallen och att minst en fjärdedel av familjerna hade fått fattigvård under underökningsperioden (SOU 1944:30 s. 213 214). Hans slutsats var att fattigdom i hemmet och vanart bland barnen höra tydligen ofta ihop, men också att man inte får föreställa sig sambandet mellan fattigdom och asocialitet som alltför enkelt och direkt (SOU 1944:30 s. 214). Även under efterkrigstiden gjordes ett antal systematiska undersökningar av barnavårdens klienter även om man inte gjorde jämförelser med normalpopulationer. Bland annat undersöktes bakgrundsförhållanden för de barn som placerades på institution (SOU 1956:61). 1 Här framstår det tydligt hur föräldrars fattigdom kunde innebära att barnavården intervenerade. Vid mitten av 1950-talet var vanliga skäl till att barn institutionsplacerades föräldrars sjukdom/moderns barnsbörd, bostadsbrist eller bristande barntillsyn, alltså i princip faktorer som hade att göra med materiella brister (SOU 1956:61, s. 802). När en liknande undersökning gjordes tjugo år senare (SOU 1974:7, s. 229 230) uppgavs sjukdom hos föräldrarna och bostadsproblem i betydligt färre fall än tidigare, men fortfarande utgjorde dessa mer eller mindre materiella omständigheter skäl för omhändertagande i omkring en tredjedel av fallen (SOU 1974:7 s. 142 144, 297). I dag placeras barn mycket sällan eller aldrig utanför hemmet med hänvisning till föräldrarnas trångboddhet eller fattigdom. Däremot har ett antal forskare sedan 1980-talet visat att föräldrar som tillhör arbetarklassen eller som aldrig kommit in på arbetsmarknaden, liksom familjer som är beroende av socialbidrag är klart överrepresenterade bland dem som finns i barnavårdssystemet. Denna klassmässiga snedfördelning i barnavården har belagts flera gånger tidigare. I moderna arbeten diskuteras den dock också ur ett klientperspektiv och lyfts fram som ett strukturellt problem (Hollander, 1985; Hessle, 1988; Andersson, 1995; Vinnerljung, 1996 a, b; Hessle & Vinnerljung, 1999; Lundström, 2000, se också Egelund, 1997). På detta vis skiljer sig dagens forskning från äldre studier, där förhöjd problemförekomst hos vissa grupper snarast framstår som något naturligt, något som har att göra med dessa gruppers bristande moral, dåliga arvsanlag eller andra slag av tillkortakommanden. De undersökningar som presenterats i offentliga utredningar och som visat på sambandet mellan sociala förhållanden och barnavårdsproblematik, 1 Också tjugo år tidigare publicerades en omfattande undersökning om barn i institutionsvård (SOU 1942:45). Som en särskilt sårbar kategori beskrivs de som både är fattiga och barn till en ensamstående förälder (mor). 18 K l a s s, k ö n o c h e t n i c i t e t i d e n s o c i a l a b a r n a v å r d e n

tycks emellertid inte på något synbart sätt slagit igenom i de åtgärder som föreslagits på området. I de viktiga studierna från 1940-talet märks ett perspektiv som innebar att man ville identifiera särskilt utsatta grupper, och med den framväxande välfärdsstaten började begrepp som överrepresentation och underprivilegierade grupper sakta göra sig gällande. Men samtidigt fick den framväxande barnpsykiatrin med dess individperspektiv ett allt tydligare inflytande. Det dröjer fram till 1970- och 1980-talen innan det faktum att vissa grupper är överrepresenterade i barnavården framstår som en social orättvisa i sig. Socialtjänstlagen kan ses som ett försök att se sambanden mellan sociala problem och strukturella förhållanden åtminstone på retorisk nivå. Lagstiftningen har dock djupa rötter i äldre regelverk och innebar inget tydligt avsteg från det rådande individualiserade synsättet. Kön Vad vet vi då om könsskillnader bland de unga som blir föremål för barnavårdens åtgärder? Här måste resonemanget gälla tonåringar, inte små barn. För yngre barn är det svårt att se betydelsen av kön vid omhändertagande, eftersom ingripandena motiveras av föräldrars svårigheter eller brister. När det gäller omhändertaganden av ungdomar uttryckte sig Gustav Jonsson drastiskt: Uttryckt på ren och oförfalskad svenska: Ska vi klämma åt pojkarna, då tar vi dom som tjuvar, men ska vi ta i ordentligt mot flickorna, då tar vi dom som småfnask! (Jonsson, 1977). Detta sa Jonsson 1977 och vad han uttrycker är ett tydligt historiskt tema i barnavården, nämligen ett könsmässigt delat norm- och åtgärdssystem för ungdomar. Man har från myndigheternas sida och i samhället i stort bedömt ungas beteende utifrån kön, vilket också inneburit att de barnavårdande åtgärderna sett olika ut för flickor och pojkar (se t.ex. Söderlind, 1999). För flickor har sexualitet haft en särställning och getts en innebörd som motiverat omhändertagande för att de är lössläppta, promiskuösa, sexuellt vanartade och detta har alltså en lång historia. Ett exempel är Gustav Jonssons egen undersökning om barnavårdsklientelet i början av 1940- talet. Där förekom sexuell vanart ensamt, eller i kombination med annat, i två tredjedelar av fallen bland de flickor som aktualiserades för åtgärder (SOU 1944:30, s. 254). Vid den här tiden var det också större risk för de flickor som blev aktuella hos barnavårdsnämnden att hamna på anstalt än för pojkar. Särskilt om flickorna i kombination med något annat beteendeproblem bedömdes som sexuellt vanartade (SOU 1944:30, s. 254). Samtidigt var det mycket vanligare att pojkar över huvud taget aktualiserades för åtgärder hos barnavårdsnämnden. Det förefaller med andra ord som om man såg betydligt allvarligare på problemen, och ingrep mer drastiskt; för flickorna, särskilt om problemen på något sätt hade att göra med sexualitet (SOU 1944:30, s. 254). Man kan säga att den sexuella vanarten försvann, i vart fall ur den officiella barnavårdsdiskussionen (om än inte från dess praktik), i samband med att raggarfrågan utmönstrades ur debatten i slutet av 1960-talet. Bland ungdomsvårdskoleflickor kulminerade sexuell vanart som ingripandegrund i början av 1960-talet (Sunesson, 2002). Detta för att sedan nästan helt försvinna när knarket tog över som central social problematik bland ungdomar. Då försvann också flickorna ur synfältet för lång tid. Några senare studier pekar mot att flickors sexualitet fortfarande tillmäts speciell betydelse i praktiskt socialt arbete, även om den knappast alls får någon plats i den diskurs som omger barnavården (Schlytter, 1999). I ett par undersökningar ges också en bild av att den sociala barnavården tolererar mindre grad av asocialitet för missbrukande flickor och att asocialitet betraktas som särskilt allvarlig om det finns koppling till flickors sexuella beteende (Andersson, 1990, 1993, 1996; Schlytter, 1999). Om man går till statistikens värld så finner man att fram till socialtjänstreformen i början av 1980- talet fanns en långvarig övervikt för pojkar både när det gällde mindre ingripande åtgärder som övervakning och den starkaste interventionen, nämligen vård utanför hemmet. Det senare gäller främst de äldre pojkarna. Särskilt stor är överre- M. S a l l n ä s 19