Synen på kulturvårdande arbete i kommunerna i Stockholms län Britta Roos och Gabriele Prenzlau-Enander 2002
Inledning Under våren 2002 genomfördes en enkätundersökning bland Stockholms läns kommuner för att få svar på hur det kulturvårdande arbetet i kommunen uppfattades. Enkäten gick ut till ett antal personer i varje kommun, dels till tjänstesidan, i form av kommunantikvarie/kultursekreterare och planerare, dels till politiker. Enkäten utgjorde ett första steg i arbetet med Agenda Kulturarv i Stockholms län, och syftade till att ge oss som arbetar med projektet och våra organisationer en bättre överblick över brister, möjligheter och framtidsperspektiv inom sektorn. Stockholms stad undantogs från arbetet, då förhållandena i huvudstadskommunen ansågs alltför skiljda från länets övriga kommuner. Vid sidan av denna enkät skickades ytterligare en enkät till länets hembygdsföreningar. Denna enkät hade som syfte att dels ge oss en bild av hur föreningarna uppfattar den centrala verksamheten, dels att på ett tidigt stadium bjuda in dessa i diskussionen kring kulturarvet. Kommunenkäten Kommunenkäten utformades av Länsstyrelsen (Lst), Stockholms läns museum (SLM) och Stockholms stadsmuseum (SSM) i samråd för att ge svar på frågor kring organisation, kompetens, samarbete samt framtidsvisioner. Dessutom innehöll enkäten ett antal frågor av mer operativ art, med syfte att ge oss som arbetar med projektet en bättre bild av hur arbetet rent praktiskt organiseras i kommunerna och vilka skillnader som finns kommunerna i mellan. Hur ska svaren tolkas? Svar har inkommit från 18 av länets 25 kommuner (Stockholms kommun ingick ej). I många av kommunerna har ansvaret för enkäten delegerats till den person som ansetts närmast berörd, exempelvis kommunantikvarie eller kultursekreterare. I vissa fall har enkäten först diskuterats på gemensamt möte. I andra fall har flera svar inkommit från olika positioner inom kommunen, som avsikten varit. Andelen politiker som besvarat enkäten har dock varit mycket
lågt. Någon djupare analys av uppgiftslämnarens position i relation till svaren har inte gjorts. Det är naturligtvis svårt att dra statistiska slutsatser utifrån ett så begränsat material som det som ligger till grund för denna undersökning. Undersökningen kan dock ses som en möjlighet för enskilda röster att komma till tals, och som en åsiktsorientering där de övergripande tendenserna kan skönjas. I nedanstående redovisning syftar svaren endast på de 18 kommuner som deltagit i undersökningen. Hur är arbetet organiserat i kommunerna? Kommunerna är i enlighet med kommunala självstyret fria att själva bestämma sin struktur. Resultatet för kulturmiljövården är att det huvudsakliga ansvaret ligger på mycket olika ställen i organisationen i olika kommuner. Vanligast är att ansvaret delas mellan byggnadsnämnd och kulturnämnd eller kultur- och fritidsnämnd, men ansvaret kan också ligga direkt på kommunstyrelsen, vilket är fallet i 6 av kommunerna, eller på utbildnings- eller barn- och fritidsnämnden. Det är svårt att utifrån enkäten uttala sig om hur detta påverkar arbetet med kulturmiljön i den enskilda kommunen, men i ngn kommun upplever man ex. att frågorna fått större tyngd sedan ansvaret övergått till kommunstyrelsen, samtidigt som det i andra fall påtalas som ett problem att kulturvårdande ansvaret vilar på nämnder som huvudsakligen har andra uppgifter, exempelvis inom utbildningssektorn. Organisationen påverkar även var den antikvariska kompetensen placeras. Flera svar betonar t.ex. att det är viktigt att antikvarisk kompetens finns så nära såväl politiska beslutsfattare som planerings-/bygglovssektorn som möjligt. På så sätt blir antikvarien mer direkt inlemmad i aktuella diskussioner och beslutsfattande. Samtidigt påpekas att antikvarien får en mer självständig roll, om kompetensen är placerad på en annan nämnd än den som beslutar i exploateringsärenden. Kommunantikvarie eller kultursekreterare med antikvarisk kompetens finns endast i 8 av kommunerna. 12 kommuner uppger att de har stadsarkitekt, som till viss utsträckning kan antas tillvarata antikvariska intressen. Vidare anger några kommuner att de använder sig av kompetens hos kultursekreterare, ekologer, ingenjörer, planarkitekt och externa konsulter för antikvariska ställningstaganden. 13 kommuner uppger dessutom att de samarbetar med kultur- eller hembygdsföreningar, och 4 att kommunen har ett skönhetsråd. Kulturmiljö som resurs eller hinder? Ibland är det en resurs, men ganska ofta får jag intrycket att det är en belastning. Det upplevs som töntigt att bevara. Man vill vara med sin tid. På senare år har stort intresse visats kopplingen mellan regional/lokal utveckling och kulturmiljö. En av frågorna i enkäten rörde även huruvida kulturmiljön generellt ansågs uppfattas som en resurs eller ett hinder i utvecklingen på kommunal nivå.
Av svaren framkommer att den lokala kulturmiljön generellt framställs som en resurs för kommunen, men att detta synsätt ofta inskränker sig till de situationer när kulturmiljön kan användas som aktiva argument i marknadsföring av kommunen som helhet, eller av en speciell stadsdel. I de konkreta fall där allmänna bevarandeintressen står mot privata intressen har de kulturvårdande aspekterna svårare att få genomslag. En objektinriktad syn präglar ofta lovgivning, och större, miljöinriktade synsätt saknas, vilket leder till att många enstaka, mindre förändringar på sikt urholkar värdet i de kulturhistoriska miljöerna. Många uppger att den politiska viljan till bevarande och kulturvårdande åtgärder är svag, och att kulturmiljön fortfarande uppfattas som ett hinder i utvecklingen. I tider av snabb ekonomisk tillväxt, krav på nytt bostadsbyggande etc. kan krav på bevarande framstå som otidsenligt och reaktionärt. Situationen försvåras ytterligare när antikvarisk kompetens, som kan konkretisera kulturmiljöernas potential i utvecklingen, saknas på lokal nivå. Hotad kulturmiljö? De fritidshusområden som ligger inom pendlingsavstånd till Stockholm får bofasta i allt snabbare takt. Det är då främst sportstugeområden från efterkrigstiden men också äldre bebyggelsemiljöer, t ex sommarvillor från sekelskiftet 1900 med vägförbindelser. Kommunerna tillfrågades om det fanns någon grupp av bebyggelse som ansågs under speciellt starkt förändringstryck. Bland svaren framhölls speciellt fritidshusbebyggelsens snabba omvandling till permanentbostäder. Andra vanligt förekommande svar är miljonprogramsområden, industrimiljöer och äldre villabebyggelse. Stadskärnorna i de äldre trästäderna upplevdes på flera håll hotade av den snabba expansionen. Kring miljonprogrammets bebyggelse, fritidshus och industrimiljöer saknas idag i stor utsträckning konsensus om vilka kulturhistoriska värden bebyggelsen besitter, och hur dessa bör förvaltas vid ombyggnader eller renoveringar. Det är därför inte konstigt att dessa grupper av bebyggelse blir hårdast utsatt i situationer där utveckling och förändring står på dagordningen. Det är av största vikt att sektorn gemensamt arbetar för att en sådan konsensus kring värden utvecklas och förankras hos beslutsfattare och exploatörer. Ett visst sådant arbete pågår även, t.ex. genom projektet Industrihistoria i Stockholms län. Samtidigt kan noteras att även områden där en relativt stor konsensus kring värden kan antas föreligga, pekas ut som aktivt hotade. Detta torde särskilt gälla för de centrala delarna av de äldre trästäderna, vars småskaliga karaktär och kulturhistoriska miljö är en starkt positivt bidragande orsak till den ökade utflyttningen från Stockholm stad till dessa orter. Vad behövs? I enkäten ställs frågan om vad som skulle behövas för att göra det kulturvårdande arbetet mer effektivt. Svaren på denna fråga kan sägas falla under de 4 kategorierna kompetens, underlag, information och lagstiftning.
Kompetens Det behövs kulturkompetens nära politiker och exploateringsintresserade övriga tjänstemän i kommunerna, där oftast besluten är snabba och tyvärr - negativa för kulturmiljöerna. Resurserna bör alltså decentraliseras, ej koncentreras till RAÄ, länsmuseer och länsstyrelser. Det problem som oftast anförs som avgörande för hur kulturmiljön behandlas är bristande kompetens i den egna organisationen. De flesta svaren betonar vikten av att ha en egen kommunantikvarie, och av att den antikvariska kompetensen är placerad så nära planerare och politiker som möjligt, för att tidigt kunna komma in i förändringsprocesser och ha en aktiv dialog med det politiska skiktet. En notering som är värd att göras är att kompetensen inte är representerad i formen antingen eller, det vill säga att en kommun exempelvis sällan uppger att de antingen har kommunantikvarie eller en stadsarkitekt med speciellt intresse för kulturvårdande frågor. Istället verkar det som om bred kompetens finns koncentrerad i vissa kommuner, medan andra i stor utsträckning saknar denna. Dels torde detta bero på kommunens ekonomi och vilja att satsa på kulturvården, dels att en existerande kompetens bättre kan uppmärksamma antikvariska frågeställningar och framhålla vikten av kompetens inom området. Underlag Det krävs en analys av vilka förändringar kulturlandskapet totalt sett tål på lång sikt utan att det kulturhistoriska värdet går till spillo. Vissa förändringar kan t.ex. förstöra läsbarheten av det historiska skeendet i landskapet medan andra delar av landskapet kan förändras ganska mycket utan att det kulturhistoriska värdet försvinner. En sådan analys bör göras i samverkan mellan flera kompetenser kulturgeografen, byggnadsantikvarien, arkeologen, planeraren Det handlar om en översättning från vetenskap till konkret planering. Flera av svaren framhåller vikten av bättre, lättillgängligare och mer syntetiserade faktaunderlag baserade på information i form av inventeringar och undersökningar som redan finns i kommunen. För att fungera i planeringsprocessen måste faktaunderlagen på ett tydligt sätt lyckas med uppgiften att översätta beskrivningar av allmänna kulturhistoriska värden till konkreta karaktärsdrag, som är begripliga och hanterbara för de berörda i en förändringssituation. Ett behov av att uppdatera existerande inventeringar finns också, vilket är logiskt mot bakgrund av att den stora majoriteten av det inventeringsarbete som dagens underlag bygger på utfördes under 70-talet, och inte längre kan anses speciellt aktuellt. Dessutom saknas underlag helt för en stor del av den yngre bebyggelsen. Information Jämfört med den utbildning och information som erbjuds avseende biblioteksoch fritidssektorn är kulturmiljöområdet klart på efterkälken.
De flesta enkätsvaren talar om vikten av ökad information kring den kulturvårdande verksamheten. Den information som efterfrågas är dels riktad mot allmänhet och skolor, med syfte att bättre förankra kulturvårdens mål och involvera allmänheten i arbetet, dels specifikt mot de grupper av politiker som fattar de yttersta besluten om den lokala miljöns utveckling. En av de politiker som svarat menar att kulturvårdssektorn enligt hans förmenande ligger klart efter andra sektorer vad gäller information och utbildning riktad mot politiker (se citat ovan). Att notera är att de tankegångar som genomsyrar svaren är mycket inriktade på envägskommunikation i form av utbildning och upplysning, där antikvariskt verksamma personer lyckas få gehör och skapa förståelse för sina tankegångar hos bredare lager. Ord som dialog eller utbyte förekommer nästan inte alls i svaren. Detta är särskilt anmärkningsvärt med tanke på hur stor del av den nationella debatten som under senare år inriktats på vikten av arbetssätt som bättre integrerar kunskaper och synsätt hos bredare befolkningslager. Lagstiftning Den tandlösa lagstiftningen (PBL) med bevarandeintstrument i planer som kommunen sällan upprättar fungerar inte. Få hus omfattas därför av q- bestämmelser. Kraven upplevs som otydliga och orättvisa då spelregler saknas. Krav på hårdare och tydligare lagstiftning förekommer i många enkätsvar. Kritiken gäller dels konkreta företeelser som PBL:s svaghet vid överprövning, bygglovsplikt utanför detaljplanelagt område, bristande och otydligt skydd av riksintresseområden etc., men verkar även vara en reaktion på att den kulturvårdande argumentationen i allmänhet misslyckats. Kan man inte skydda bebyggelsen på annat sätt, så framstår lagstiftning som den sista utvägen. Flera av svaren påpekar även att vikten av klar lagstiftning å ena sidan, och samordning och tydlig ansvarsfördelning mellan olika organisationer inom sektorn å andra sidan, blir extra viktigt i en situation där resurserna är knappa och kompetens ofta saknas. Oklara regler och riktlinjer gör det även mycket svårt att kommunicera kulturhistoriskt värde till allmänheten, vilket på sikt kan leda till att förtroendet för sektorn minskar. Framtiden Det viktigaste är att få människor att förstå värdet av kulturmiljön och det lyckas man inte med genom färgglada broschyrer utan genom att lägga pengarna på praktiska åtgärder så att konservatorer, antikvarier och andra kan verka ute på fältet då får man också kontakt med människor som får kunskaper, och som sprider kunskapen vidare.
En viktig punkt i enkäten var vad som ansågs vara sektorns viktigaste framtidsfrågor. Svaren är på många sätt föga kontroversiella. Detta kan vara en funktion av enkätens utformning, som eventuellt genom sin inriktning på organisation och strukturer hindrar den fria tanke som skulle behövas för att frigöra sig från existerande hinder och tänka nytt och innovativt. Att tänka visionärt och frigöra sig från rådande förhållanden och strukturer är även normalt svårare än att tala om den konkreta verkligheten, med dess problem och möjligheter. För att en verklig diskussion kring sektorns funktion och arbetssätt är det dock viktigt att vi lyckas skapa forum där en sådan förutsättningslös diskussion får plats. Intressant att notera är att en majoritet uppger att information är den i särklass viktigaste ingrediensen i en framtida effektiv kulturvårdsstrategi. Att väcka intresse och sprida engagemang och kunskap är nyckelbegrepp i svaren. Flera tar upp vikten att skapa förståelse för kulturvärden på ett tidigt stadium, genom undervisning i skolan, men även att t.ex. utveckla arkitektutbildningarna, både med avseende på existerande kulturvärden och på det nya kulturarv som kontinuerligt skapas. Att arbeta gentemot politiker framhålls som mycket angeläget (se vidare under rubriken Information) En mycket viktig fråga som återkommer är hur sektorn hanterar de små förändringar som på sikt förändrar bebyggelses innehåll och symbolfunktion (se rubriken Underlag). Samarbete Vet inte vem som gör vad! I enkäten tillfrågades kommunerna om sin uppfattning om hur samarbetet med Länsstyrelsen, Stockholms läns museum respektive Riksantikvarieämbetet fungerar. Synen på samarbetet varierar mycket mellan olika kommuner. Detta torde vara beroende dels av hur kontakten fungerar på ett rent personligt plan, dels av i vilken utsträckning kommunen är beroende av kontakten. Vissa kommuner har ex. många frågor rörande riksintressen, vilket föranleder tät kontakt med Lst, medan andra nästan helt saknar denna kontakt. På motsvarande sätt har kommuner som saknar egen kommunantikvarie vanligtvis en tätare kontakt med SLM. Ett svar som innebär att man upplever kontakten som dålig kan därför både innebära att den de facto fungerar på ett otillräckligt sätt, och att kontakten är mycket liten av helt andra skäl. Genomgående för svaren är dock att ett ökat stöd och ett närmare samarbete efterlyses. Generellt uttrycker även svaren en önskan om att de centrala organisationerna tydligare ska verka stödjande när det gäller utarbetande av generella riktlinjer och råd, exempel på best-practise etc. Värt att uppmärksamma är att flera av svaren ger uttryck för en osäkerhet inför ansvarsfördelningen mellan de olika organisationerna. Detta är mycket olyckligt, då det blir nästan omöjligt att kommunicera till en bredare allmänhet vad vi gör, om inte ens de närmast berörda är säkra på våra respektive uppgifter.
På frågan om hur man uppfattar respektive organisation fördelade sig svaren som följer: 10 5 Mkt bra Bra Ganska dåligt Dåligt Lst 4 10 1 3 SLM 3 10 4 1 RAÄ 0 8 7 1 0 Länsstyrelsen Vår byggnadsnämnd tillåter hellre tillbyggnader än riskerar att bli överkörda av Länsstyrelsen. Länsstyrelsen måste fundera på sitt ansvar när det gäller att bevara och hur lagarna skall formuleras för att de inte skall kunna tolkas efter behag eller underordnas byggrätt ex. 3.12. Det är ingen idé att strida för något om länsstyrelsen har annan åsikt om/bedömer annorlunda! Omdömena om Länsstyrelsens arbete är generellt positiva, och de flesta svaren uppfattar samarbetet som positivt eller mycket positivt. I svaren efterlyses bättre och regelbunden information allmänt. Återkommande kommunträffar motsvarande de som planenheten på Länsstyrelsen genomför, där aktuella ärenden och frågeställningar redovisas och diskuteras på ett tidigt stadium, efterfrågas från flera håll. Ett alternativ skulle vara att kulturmiljöfrågorna i större utsträckning än idag diskuteras på dessa träffar. Närmare personlig kontakt, och bättre fungerande personligt samarbete efterfrågas också. Önskemål om mer gemensamma strategiska diskussioner förekommer på flera håll. Planeringsunderlagen måste fördjupas. Länsstyrelsen har under årens lopp varit duktig på att ordna seminarier i aktuella frågor och lyft fram goda kommunala exempel. Detta är en bra metod både för att informera och diskutera och för att föra samman kommuner med liknande frågor, skriver någon. I svaren ges även uttryck för en önskan om större konsensus kring värden och förhållningssätt mellan de olika organisationerna. Det inledande citatet är exempel på att man upplever åsiktsskillnader mellan de olika organisationerna som ett konkret hinder i arbetet.
Stockholms läns museum Har vi något länsmuseum? Liksom vad gäller Länsstyrelsen är åsikterna om Stockholms länsmuseum övervägande positiva. En stark önskan om att länsmuseet på ett tydligare sätt än idag är fallet ska fungera som en sammanbindande länk mellan de olika kommunerna, kommer till uttryck i svaren. De kommunträffar som museet har arrangerat har varit mycket uppskattade, och en fortsättning på, och utveckling av den traditionen efterlyses. Syftet med träffarna är både att skapa personliga kontaktnät mellan de anställda i olika kommuner, och att ge tillfälle för utbildning och diskussion. Regelbunden information, exempelvis via nätet eller nyhetsbrev, anses också av vikt. Av stor vikt anses vara att länsmuseet på ett bättre sätt lyckas fånga upp kommungemensamma frågor, och sprida information om dessa. Tydligare länsansvar efterlyses, exempelvis genom en person som endast arbetar med kommunkontakter. Enkäten visar tydligt att länsmuseets kompetens måste synliggöras av flera svar framgår att SLM är dåligt känt och otydligt i sin profil utåt. Riksantikvarieämbetet RAÄ bör vara mycket mer utåtriktat med inriktningen att stödja det dagliga arbetet i kommunerna genom förmedling av kunskap i kulturmiljöfrågor och utveckling av underlag i principfrågor, t.ex. områdesskydd. RAÄ borde göra uppföljningar av hur kulturintressena beaktas, kanske främst i vardagslandskapet, och bevaka de långsiktiga förändringarna av kulturmiljöerna Kontakten med RAÄ är av naturliga skäl mindre än med länsmuseet och Länsstyrelsen, varför svaren även är knapphändigare. De generella omdömena är också något sämre, med en större andel missnöje. Som skäl anförs bl.a. att RAÄ uppfattas som alltför traditionellt hierarkiskt, och har mycket lite samarbete på kommunal nivå. Flera svar ger uttryck för åsikten att RAÄ visar alltför lite respekt för den tunga del av kulturmiljöarbetet som vilar på kommunerna, och på det stora arbete som utförs där. RAÄ borde ta större ansvar för att det kulturvårdande arbetet på lokal nivå fungerar på ett generellt tillfredställande sätt, och tydligare visa på övergripande mål och ambitionsnivåer för hela landet.
Hembygdföreningarna En anpassad version av enkäten gick ut till länets samtliga hembygdsföreningar, dels via ett utskick med Stockholms läns hembygdsförbund, dels till ytterligare 8 föreningar i Stockholms stad och 7 föreningar i länet som står utanför hembygdsförbundet. Således skickades enkäten ut till 128 hembygdsföreningar i staden och i länet. Av dessa har endast 23 svarat, vilket får anses som en mycket låg svarsprocent. Eftersom det är rimligt att anta att de föreningar som svarat är desamma som är aktiva även på andra sätt, gör det låga deltagandet svaren svårbedömda. Svaren har också i många fall saknat fördjupade beskrivningar, vilket ytterligare har försvårat bedömningen. Föreningarna tillfrågades om hur de uppfattade kommunens sätt att ta ansvar för den lokala kulturmiljön, hur de uppfattade relationen mellan kommunen och den egna organisationen, och hur de ville att samarbetet skulle fungera. De tillfrågades även om hur aktiva de var i arbetet på lokal nivå och huruvida de fungerar som remissinstans för kommunen. Avslutningsvis ställdes samma frågor som till kommunerna rörande de viktigaste framtidsfrågorna för kulturmiljösektorn, samt om relationen till Länsstyrelsen, Stockholms läns museum, samt även Stockholms stadsmuseum, då vissa av föreningarna ligger i Stockholms kommun, och därför berörs närmast av dess verksamhet. Föreningarnas syn på det kommunala arbetet På frågan om vilken roll föreningen har i kommunen svarade 18 föreningar att de tar aktiv eller mycket aktiv del i utvecklingen av närmiljön, medan endast 5 föreningar svarade att de tog liten del och ingen att man aldrig deltog. 18 föreningar svarade även att de fungerar som remissinstans för kommunen. Samtidigt uppgav en majoritet (12 st.) av föreningarna att de upplevde att samarbetet mellan dem och kommunen fungerar ganska dåligt eller dåligt, medan 9 föreningar tyckte att samarbetet fungerade bra. Ingen förening tyckte att samarbetet fungerade mycket bra. En stor majoritet av föreningarna var även ganska eller mycket missnöjda med kommunens sätt att behandla kulturmiljöfrågor. Någon tydlig linje i önskemål från föreningarnas sida för att samarbetet ska fungera bättre finns dock inte, även om en mer utvecklad kontakt önskas från de flesta håll. Flera föreningar efterlyser samråd med kommunen, medan någon förening menar att medlemmarnas tid inte räcker till för vidare engagemang. Någon förening menar att det upplevs som negativt att initiativet till samråd med kommunen alltid måste tas av föreningen själv, och en annan att det är problem att samrådsmöten nästan alltid förläggs till dagtid, då medlemmar i en ideell förening knappast kan medverka. Påtalas gör även att det skulle upplevas som positivt med en känd kontaktperson på kommunen, som snabbt kan lotsa frågor genom den svåröverskådliga byråkratin. Ett sådant system skulle även kommunen tjäna på, då man skulle slippa en hel del telefonsamtal. I flera av svaren framskymtar en besvikelse över att den kompetens som finns inom föreningen inte bättre utnyttjas av kommunen. Särskilt tydligt blir detta i de fall utomstående utredare har kallats in för undersökningar, utarbetande av
kulturmiljövårdsprogram etc., och då hembygdsföreningen inte alls kontaktas i arbetet. Några kommuner verkar å andra sidan ha en mycket god kontakt med föreningarna, som då tar bred och aktiv del i arbetet med kulturmiljön genom samråd, samverkan kring bevarandeplaner, föreläsningsserier etc., och som för detta känner stöd och uppskattning från kommunens sida. Detta är naturligtvis en ideal situation, som dock kräver en intresserad och mycket aktiv förening, vilket dock inte alltid är fallet. Föreningarnas syn på Länsstyrelsen, Stockholms läns museum och Stockholms stadsmuseum På frågan om hur man uppfattade Länsstyrelsens, Stockholms läns museums och Stockholms stadsmuseums roller i kulturmiljöarbetet fördelades svaren som följer: 15 10 5 Mycket positivt Positivt Ganska negativt Negativt Ingen åsikt Lst 3 7 3 0 8 SSM 1 6 2 0 14 SLM 1 9 5 0 8 0 Det kan anses logiskt att en lokal förening har sämre kunskap om de centrala organisationerna. Ändå är det en förvånande stor andel som inte har någon åsikt alls i frågan. Detta kan vara ytterligare ett tecken på att Lst, SLM och SSM är alltför otydliga i sina roller gentemot föreningarna och omvärlden. Föreningarna och framtiden Även svaren om sektorns framtidsfrågor är relativt knapphändiga. De viktigaste frågorna anses dock vara framförhållning i planering och exploatering och generellt bevarande av respektive samhälles karaktär och symbolbyggnader. Andra frågor som tas upp är vikten av att motverka allmän historielöshet och att tillgängliggöra ortens kulturarv för invånarna.
Vad kan enkätsvaren lära oss? Trots den begränsade omfattningen visar undersökningens resultat på mycket klara tendenser vad gäller vad man anser vara viktigt för att dagens och morgondagens kulturmiljövård ska kunna drivas på ett effektivt sätt. De flesta synpunkter i undersökningen handlar på ett eller annat sätt om kommunikation. Antikvarisk kompetens i kommunen är det viktigaste för att kulturmiljöernas värden ska kunna uppmärksammas och kommuniceras ut i andra delar av den kommunala organisationen, till politiker och tjänstemän såväl som till befolkning och besökare i kommunen. Antikvarisk kompetens saknas dock ofta, eller finns endast delvis representerad, och kulturmiljön saknar på så sätt egna språkrör. Det holistiska perspektivet på kulturmiljön, där objektssynen får stå tillbaka för en mer djupgående förståelse för de komplex av immateriella värden som är kopplade till våra miljöer, kan inte ersättas av endast de regelsystem och lagar som reglerar planering och bygglovsgivning. När kompetens ändå saknas är det dock extra viktigt att lagar och spelregler är tydliga och att ansvarsfördelningen mellan de olika organisationerna är klar. Undersökningen visar dock att så inte alltid upplevs vara fallet. Många kommuner har idag en mycket ansträngd ekonomi, och värdet av en antikvarisk kompetens står inte alltid klart. Det är därför av yttersta vikt att länsstyrelser och Riksantikvarieämbetet i samarbete bättre än idag lyckas klargöra vikten och nyttan för kommunerna i denna fråga, mot bakgrund av den omfattande diskussion kring kulturmiljö och regional utveckling som förs inom sektorn. För att antikvarien ska kunna kommunicera de värden som den lokala miljön besitter till de grupper som påverkar den fysiska utvecklingen i form av planerare, fastighetsägare och byggherrar, politiker etc., måste denne kunna stödja sig på underlag som på ett adekvat sätt förmår översätta komplexa humanistiska och kulturhistoriska värden till parametrar greppbara i en konkret planeringssituation. Hur ser bäraren av det kulturhistoriska värdet ut är det form, material, detaljer, strukturer? Hur stora förändringar kan olika bebyggelsetyper klara innan det kulturhistoriska värdet urholkas och går förlorat? Arbete med att finna formerna för hur underlag bäst ska kunna utformas för att fylla denna funktion pågår på många håll och i många former. De centrala organisationerna har en stor roll i att stödja arbetet på lokal nivå i denna fråga, och sprida kännedom om lyckade former för arbetet. När kulturmiljövården misslyckas med denna översättning av värden, så att de blir begripliga och hanterbara även för personer utanför sektorn, finns risken att respekten för sektorns arbete urholkas. Undersökningen visar tydligt på vikten och behovet av att de kommunantikvarier som idag finns i länet känner att de får tydligt stöd och hjälp med klara riktlinjer från centralt håll, liksom information om vad som pågår i länets andra delar. Även de visioner om framtiden som kommer fram i undersökningen handlar till övervägande delen om kommunikation. För att de kulturhistoriska värdena i vår miljö ska kunna respekteras och utvecklas krävs en grundläggande konsensus kring vilka dessa värden är och vilken roll de har i vårt samhälle. Ju bredare
denna konsensus är, ju fler grupper i samhället den omfattar, desto mer effektivt kan vi driva kulturvårdande frågeställningar. Vikten av att nå ut och förankra arbetet hos olika grupper i samhället framhålls som det mest angelägna av de flesta uppgiftslämnarna. Särskilt nämns vikten av att hitta system för att nå politiker, och vikten av att driva pedagogiskt arbete i skolan. Den praktiska vardagen domineras dock i stor utsträckning av krass ärendehantering, och projekt med pedagogisk inriktning bedrivs inom sektorn ofta som särskilt finansierade pilotstudier eller undersökningar, med följden att riktig kunskapsuppbyggnad och erfarenhetsöverföring blir svår. För att komma åt detta problem räcker det inte med att klaga på bristande resurser det krävs även att vi inom sektorn på allvar lyfter näsan ur pappersfloden och ser över våra prioriteringar, så att det som prioriteras högst av så många kan inte alltid kommer i sista hand.
Detta är en undersökning utförd inom ramen för Agenda kulturarv. Agenda kulturarv är en stor gemensam satsning för att diskutera kulturarvets roll i samhället. Bakom står länsstyrelserna, länsmuseerna och Riksantikvarieämbetet tillsammans.