Strunta i priserna, satsa på hållbarhet! Ingrid Elam

Transkript

1 Strunta i priserna, satsa på hållbarhet! Ingrid Elam 1

2 Vad bör den regionala kulturpolitiken göra? Ingrid Elam, dekan vid Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet, ser en fara i att majoritetskulturen fortfarande formulerar åtgärder för minoriteterna och ger kulturnämnden några goda råd inför framtiden. Strunta i priserna! råder ett av dem. 2

3 Elam Strunta i priserna Strunta i priserna, satsa på hållbarhet! Ingrid Elam Vad bör den regionala kulturpolitiken göra? Vi vet det redan, det står i alla dokument: Skapa förutsättningar för allas deltagande i kulturlivet är portalparagrafen. Vägen dit kantas av goda föresatser: kulturpolitiken ska skapa förutsättningar för konstnärligt skapande, för hållbara Kulturpolitiken ska med andra ord odla fram en tulipanaros vars stjälk hotar att knäckas av verklighetens hårda vindar. kulturmiljöer och samtalsarenor, den ska bidra till förståelse för kulturens näringspolitiska betydelse och därmed till samverkan mellan näringsliv och kulturskapare. Och sist men inte minst ska kulturpolitiken stärka regionens profil. Kulturpolitiken ska med andra ord odla fram en tulipanaros vars stjälk hotar att knäckas av verklighetens hårda vindar. Allt är inte förenligt och inte minst i år har gamla motsättningar blivit som nya. Valet avslöjade att klyftan mellan stad och land är djup, landsbygdens invånare känner sig svikna av i stort sett alla partier. Denna besvikelse riskerar att smitta av sig på det kulturpolitiska förhållandet mellan region och stad. I staden klagar man över att regionen inte vill lägga in några pengar i de kulturinstitutioner staden ansvarar för, medan regionen kontrar med att den redan lägger in så mycket pengar i den dyraste institutionen, Operan. Och mellan de stora institutionerna kläms det så kallade fria kulturliv som aldrig haft tillräckligt med pengar för att kunna vara fria, utan alltid har behövt anpassa sig efter dem som är villiga att betala: privatpersoner, skolor, sjukhus och äldreboenden. Kulturpolitiken, sådan den har utvecklats sedan 1930-talet, har länge gått ut på att bygga starka institutioner: bibliotek, museer, teatrar, konserthus och operahus. Numera handlar det om att upprätthålla och bevara redan existerande institutioner som tar en allt större del av kulturbudgeten. 3

4 Elam Strunta i priserna Det beror på att motsättningen samspelar och förstärks av en annan motsättning: den mellan ett medborgarperspektiv och regionperspektiv i kulturpolitiken. Medborgaren står som sagt i centrum för kulturpolitiken som ska skapa förutsättning för allas deltagande i kulturlivet. Men sedan 1980-talet har ett annat kulturpolitiskt mål kommit att delvis överskugga medborgarperspektivet: kulturen ska lösa de problem som följer på avindustrialiseringen. Kulturen ska få avfolkade bruksorter att leva igen, förlag flyttar in i ammunitionsfabriker, teatrar i smedjor, konstnärskollektiv tar över hela byar. Det är inget fel med det, tvärtom, men det gäller att inte tappa bort kulturens meningsskapande värde för medborgarna i jakten på kulturen som etablerings- och tillväxtfaktor. Den stora tilltro till den så kallade upplevelseindustrins förmåga att Motsättningarna skärps, mellan institutionerna och de fristående grupper och initiativ som med viss rätt menar att de representerar det nya, oprövade och framåtpekande. Motsättningarna skärps, mellan institutionerna och de fristående grupper och initiativ som med viss rätt menar att de representerar de nya, oprövade och framåtpekande, men också mellan stad och region i takt med att resurserna i allt högre grad koncentreras till staden. Stockholm med kranskommuner är den region i landet som lägger minst pengar per invånare på kultur, nästan alla statligt finansierade institutioner ligger i huvudstaden, kommun och region kan lugnt spara in karusellerna när staten betalar gungorna. Västra Götaland ligger däremot högt på listan över regioner som lägger mest kulturpengar per invånare. Ändå räcker det inte för att överbrygga klyftan mellan stad och land. skapa nya arbetstillfällen och ekonomiskt mervärde som började växa fram för 20 år sedan har delvis dämpats och i eftertankens bleka ljus står konstnärerna och kulturskaparna kvar med sina utkomstproblem olösta. Det är överhuvud inte självklart att det övergripande målet allas delaktighet i kulturlivet alltid är förenligt med målet att främja konstnärligt skapande. Konstnärer prövar gränser, deras verksamhet går ibland på tvärs mot medborgarnas intressen och det offentligas stöd till konstnärlig verksamhet måste räkna med att konstnärer ibland biter den hand som föder dem. På senare tid har det från politiskt håll framförts att konstnärer måste kunna leva på sitt arbete och risken är då över- 4

5 Elam Strunta i priserna hängande att detta arbete anpassas efter finansieringskällorna. Det finns också forskning som visar att det är lättare att få pengar till kultur om man vänder sig till andra politikområden, sjukvård till exempel. Körsångare får ofta höra att man blir frisk av att sjunga, men det är inte därför de håller på och det är inte ens säkert att de värderar hälsa högre än den glädje och mening musiken skapar. Konstnärernas arbetsmarknad har genomgått en genomgripande strukturomvandling under de senaste decennierna, det gäller scenkonstnärer, vars anställningsgrad har sjunkit från ca 80 till 20 procent, det gäller författare som arbetar mot en förlagsbransch i kris och musiker och kompositörer vars konstverk sprids digitalt utan att de själva får särskilt stor del av intäkterna. Det är mellanhänderna som tjänat mest på den tekniska utvecklingen. Dessutom har den yrkesgrupp som av tradition har bevakat, kritiserat och samtalat kring konsten genomgått den kanske största krisen av alla: bara i år har 700 journalister avskedats från sina arbeten. Och det är inte minst landsortsjournalistiken som fått ta den största smällen. En sak är säker: de professionella konstnärerna kommer inte att få det lättare framöver, inte bara på grund av arbetsmarknadens och teknikens utveckling, utan framför allt för att konstnärers arbete inte kan rationaliseras, det tar lika lång tid i dag att koncipiera och utföra ett konstverk som det gjorde för hundra år sedan när levnadsomkostnaderna var lägre och det krävs lika många musiker i en orkester som när Mozart skrev sina symfonier. En kulturpolitik som glömmer att det måste finnas överlevnadsmöjligheter för dem som skapar konst och kultur kan inte heller uppfylla de medborgerliga målen om allas delaktighet för sin politik. Det går inte att vara delaktig i något som inte finns. Den regionala kulturpolitiken har länge överlåtit ansvaret för de enskilda konstnärerna till staten, men frågan är om regionen kan avstå från att även ha konstnärspolitiska mål. Alla undersökningar av konstnärers sociala och ekonomiska villkor visar också på att det är en grupp som är tacksam och lönsam att stödja: de är bättre utbildade, arbetar fler timmar, tjänar mindre och nyttjar bidrag i mindre utsträckning än befolkningen i genomsnitt, samtidigt som de är mer tillfreds med sin tillvaro! Den genomsnittlige konstnären är i alla dessa avseenden lik den genomsnittlige invandraren och medborgare med invandrarbakgrund utgör en stor och växande del av befolkningen. Medan man räknar med att det finns professionella konstnärer i landet har cirka 2 miljoner människor rötter i ett annat land än Sverige och ett annat språk än svenska. Ändå talar kulturpolitiken om kulturlivet och kulturen i singularis, även när den är medveten om mångfalden och, som Västra Götalands kulturstrategiska do- 5

6 Elam Strunta i priserna kument, påpekar att pluralformen vore rimligare, eftersom finns många kulturer och olika kulturliv inom landets gränser. Det är nu inte bara en formuleringsfråga, det faktum att det är majoritetskulturen som formulerar kulturpolitikens planer och minoritetskulturernas behov förstärker motsättningar mellan vi och dom, och varje förortsprojekt som majoritetskulturen sjösätter under rubriken mångkultur är dömt att misslyckas. Så, vad bör den regionala kulturpolitiken göra? En vanlig åtgärd är att inrätta priser och stipendier till konstnärer och engångssatsningar på avgränsade projekt. De är lätta att införa och lika lätta att dra tillbaka. Den japanska tillverkaren av Pilotpennan satsade pengar på ett stort pris i Sverige, när det visade sig att pennförsäljningen inte ökade drogs priset genast tillbaka! Nu är regionen inget vinstdrivande företag, men antalet satsningar av detta slag har ändå ökat på senare tid. I stället borde den regionala kulturpolitiken ta talet om kulturpolitiken som en infrastruktursatsning på allvar. Infrastrukturen är i militära sammanhang de bakre befästningsanläggningarna och i transportsammanhang fungerande järnväg och vägnät. För kulturens del är ligger kanske de stora institutionsbyggenas tid i det förflutna men behovet av underhåll, utveckling och satsningar på infrastruktur är alltid akut: hållbarhet och basfinansiering är svaret på det behovet, snarare än enstaka insatser. Finansiering är en sak, en annan är vad det är som ska finansieras. En framtida kulturpolitik måste leva med de motsättningar som finns och inte försöka eliminera dem med hjälp av förträngning, homogenisering och satsningar på en minsta gemensam nämnare. Vi måste helt enkelt lära oss gilla, inte ojämlikhet, men olikhet. Motsatser och motsägelser behöver inte vara av ondo, de kan spela med varandra och skapa nya synteser. I regionen finns också konkreta exempel på fungerande samspel mellan olika intressen. I Pilane på Tjörn betar fåren bland moderna skulpturer på ett gravfält från järnåldern. Kulturarv samsas med naturvård och konstutställning. Alla intressen går inte att tillfredsställa samtidigt, ett Finansiering är en sak, en annan är vad det är som ska finansieras. år var de kvinnliga konstnärerna i stort sett osynliga i landskapet, men år efter år kan besökarna komma i kontakt med nya verk i ett uråldrigt landskap. I Fengersfors bruk har konstnärsgruppen Not Quite bidragit till att ortens skola och affär överlevt, regionalpolitik och konstnärspolitik samverkar för en levande landsbygd. Konststycket består i att tänka längs flera spår samtidigt och med respekt för olika intressens mål och villkor. Och att våga satsa på de värden som inte mäts i pengar. 6

7 7

8