Sommartal Anna Kinberg Batra Den 6 juni 2016
Sommartal av Anna Kinberg Batra, 6 juni 2016 Välkomna hit! Till denna måndag, men speciella måndag, inte bara för att det är första dagen i skolavslutningsveckan för barn och föräldrar, eller den första efter skolan för nybakade studenter, utan förstås för att det är Sveriges nationaldag. I dag firar vi vårt land. När vi träffar till exempel amerikaner är vi noga med att vi minsann inte är sådana som förhäver oss eller skryter, det är mer till exempel amerikaner som är så, men vi är samtidigt mycket stolta och övertygade om att Sverige är världens bästa land. Åtminstone ett av världens allra bästa länder. Att leva i. Att födas och växa upp i. Att komma till, att ha utbyte med. Svenskar på utlandsresa förvånas ibland över hur sjukvården och dricksvattnet fungerar, till och med över att de fungerar, i många andra av världens rikaste länder. Finns det verkligen folk som har det lika bra som vi? Nej, vill vi tycka. Vi är stolta över Sverige. Och det finns det skäl att vara. Det vet vi, och det vet vi varför. Det har vi i oss. Men vi kan ha svårt att förklara det för andra. När jag fick frågan av en gäst från Chile härom veckan om varför vi firar just 6 juni så undrade han om det hade varit revolution då, eller om det var den dagen det senaste kriget äntligen tog slut. När jag bodde i Holland som barn på 70-talet var det senaste kriget, andra världskriget, närvarande i vardagen. Vänner hade mist släktingar i kriget och runt om i samhället stod minnesmonument över stupade, ofta med färska blommor på. Där var det då bara 30 år sen sen de levde i krig och ockupation. Men Sverige har haft fred i över 200 år, sen vi gick i union med Norge 1814. Krig är mer avlägset för oss som land än för många andra, i tid och i vårt medvetande. Nej, att Gustav Vasa valdes till kung denna dag, eller att 1809 års regeringsform skrevs under just detta datum, är visserligen milstolpar i Sveriges historia, men inte sådana vi stannar till och gråter vid. Särskilt dramatiskt var inte heller firandet av svenska flaggans dag, som man när jag gick i skolan firade i mån av tid, och då oftast efter skolan. Nej, vi är stolta över vårt land på vårt alldeles egna, svenska, sätt. För ett tag sedan publicerades en mätning om vad svenska folket anser är typiskt svenskt. Där vann allemansrätten. Stort. Före språket, jämlikhet, midsommarstång och Nobelpriset. Sverige brukar kallas landet lagom, men i den världsomspännande värderingsundersökningen World Values Survey är vi faktiskt extrema, som det mest sekulära landet i världen efter Japan och som det land i mätningen som värderar individens frihet allra högst. Där var vi inte alls när den första mätningen gjordes 1981. Men att vi är sekulära i dag betyder inte att vår gemenskap är varken norm- eller värderingslös. Och att vår frihet är viktig i dag står inte i motsats till att vi fortsätter bryr oss om andra och varandra. I Sverige har vi tydligt skilt kyrkan och staten åt. Men det betyder inte att vi saknar värderingar. 2
Här har alla rätten att tro på vad man vill och tillbe vilken gud man vill. Och här värnar vi också demokrati, jämställdhet och respekten för varandra. I ett samhälle som förändras blir det kulturkrockar ibland, men vi kommer aldrig att kompromissa om våra gemensamma värderingar. Tolerans är en sådan. Det handlar om att just tolerera den som inte tycker som du eller lever som du. Den prövas när någon verkligen inte tycker eller lever som du eller till och med utmanar ditt sätt att leva. Men det betyder fortfarande inte att du får göra vad som helst i till exempel religionens namn. Och det handlar om mer än att man inte får använda våld. I Sverige har ingen rätten att hindra en annan människa från att gå på stan, besöka ett badhus, jobba eller skaffa sig en utbildning i någons namn. Religion, kultur eller kontrollbehov. Det spelar ingen roll. I Sverige råder jämställdhet och alla då menar jag alla ska kunna leva i friheten att själv få forma sitt eget liv. Menar vi allvar med jämställdhet kan vi inte samtidigt tolerera att kvinnor behandlas sämre bara på grund av att vi är just kvinnor. I smått eller stort. Men det händer, 2016. Just nu i skolavslutningstider, när många elever och familjer planerar att besöka sina släktingar i sommar, så finns det familjer där föräldrarna planerar, mot hennes vilja och ibland till och med utan hennes vetskap, att dottern inte ska komma hem igen till terminsstarten i augusti utan vid det laget vara bortgift med någon som begränsar henne. Att gifta bort sin dotter mot hennes vilja motiveras ibland med religionsfrihet, men det är att missbruka ordet frihet. Att ta framtiden ifrån sin egen dotter det är inte frihet. Även ordet heder missbrukas ibland. Ibland motiveras förtryck av unga med att det hör till hederskultur. Men det har inte med heder att göra att begränsa sina egna familjemedlemmar och ta ifrån dem rätten till sitt liv och sina livsval. Det är däremot ohederligt, och det bryter mot svenska värderingar. Efter händelserna i bland annat Kungsträdgården och Kalmar fick vi en debatt om när det som borde förknippas med glädje och fest istället förknippas med tafsande händer, kränkningar och övergrepp. Det finns bara ett sätt att beskriva det här: helt oacceptabelt. Ingen ska behöva riskera sexuella övergrepp i folksamlingar. Eller någon annanstans. Man ska kunna känna sig trygg som tjej. Eller kille. Allt annat är ett misslyckande. För alla. För bara några dagar sedan berördes vi av reportage om situationen på asylboendet Trängslet i Dalarna. Kvinnorna på asylboendet berättade om känslan att fly från förtryck och våld enbart för att fastna i en situation där de inte ens vågar sluta ögonen för att somna av rädsla för kränkningar av sin kropp. De berättade att de inte vågar vistas utomhus eller utanför sina rum på grund av rädsla och risk för hot, misshandel eller övergrepp. Om hur särskilda zoner där kvinnor skulle kunna komma undan diskuterades som lösning. Men vad är det för syn på trygghet egentligen? De två debatterna hör ihop. Man ska nämligen inte behöva stå ut med något förtryck alls. Tryggheten måste gälla alla. Det handlar om att i Sverige ska det inte spela roll om du bär slöja eller shorts. I Sverige borde ingen kvinna, eller man, behöva vara rädd för trakasserier, våld eller förtryck. Från någon, oavsett vad hen motiverar det med. Ingen har rätt att begränsa någon annans liv. Sverige utmärker sig i tron på individens frihet, och den tron är starkare i dag än för trettio år sen. En majoritet av svenskarna i World Values Survey tycker att de kan lita på de flesta människor. I alldeles för många delar av världen förlamas samhällen av att människor inte vet om de kan lita på polisen, myndigheterna eller sina grannar. 3
Men det gör vi här. Vi anser oss ha stor frihet och kontroll över våra liv, och samtidigt svarar något fler positivt än negativt på frågan om det offentliga bör ta mer ansvar för oss. Det låter paradoxalt, men det är typiskt oss. Det vi är stolta över med Sverige är att vi är, och ska vara, ett starkt samhälle som håller ihop. Och där trygghet och att vi bryr oss om varandra inte är ett hinder, utan en förutsättning för, den enskildes frihet. Trygghet och frihet hör ihop. Och trygghet och tillit. Litar vi inte på varandra och lovar vi inte att ta hand om varandra hur fria kan vi då egentligen bli? Jag skulle vilja slå ett slag för den kanske allra svenskaste av värderingar att göra rätt för sig. Det finns ett samhällsansvar hos oss alla. Här arbetar man. Man gör rätt för sig. Vi är vana vid att jobba hårt under sommaren för vi vet att det krävs för att överleva vintern. Det är fult att lata sig. Vi som nation lärde oss tidigt att här i Sverige, här behöver vi varandra. Vi är inte så många jämfört med alla andra på jorden. Vi kan inte konkurrera med språket, närheten till de stora samarbetsländerna eller särskilt ofta med vädret, men vi har varandra. Vi har kunskap och vi vet att härifrån, tillsammans med varandra och andra, kan vi skapa sådant som är större än en själv. Inte genom att trona på fornstora dar, utan genom att bita ihop och göra vårt bästa tillsammans. Ur den steniga och kalla jordmånen i Sverige växte uppfinnaren som upptäckte en ny metod att producera stål. Entreprenören som utvecklade produkten ytterligare och alla på företaget som gjorde det möjligt att sälja stålet till länder i hela världen. Vi behöver läraren som väcker intresset för matematik, så att eleven läser till ingenjör. Vi behöver förskolan så att både ingenjören och hennes man kan gå till jobbet på morgonen och för att deras barn ska kunna växa. Vi behöver vården när vi blir sjuka och äldreomsorgen när kroppen inte längre orkar. Astrid Lindgren, som föddes 1907, kunde växa i ett Sverige som växte. Där det blev möjligt, för henne till exempel, att bryta upp, forma sitt liv, jobba hårt, försörja sig själv och stå på egna ben. Men inte utan att kämpa. Dagens rika och starka svenska samhälle skapades inte av något parti, eller uppifrån. Men utvecklingen gjorde det möjligt för henne och många andra att växa, utifrån sig själva. Astrid Lindgren skapade och lämnade efter sig en skatt av berättelser som blivit en del av vårt kulturarv, och som spritts långt utanför våra gränser. Astrid Lindgrens litteraturpris håller på att etableras som ett barnböckernas Nobelpris. Och hennes arv och inflytande finns överallt. Närmast nu i veckan sjunger hundratusentals elever runt om i landet Idas sommarvisa, ur Astrid Lindgrens berättelse om Emil till Georg Riedels vackra toner, på skolavslutningen medan minst lika många pappor och mammor, precis som jag, försöker hålla tårarna tillbaka. Och det ligger mycket i det Ida sjunger om att Du ska inte tro det blir sommar ifall inte någon sätter fart! För det måste man ju. Sätta fart alltså, själv. Tillsammans med, inte på bekostnad av, andra. I Sverige ska alla ha den möjligheten, och det ska vi vara riktigt stolta över. Jag älskar inte Sverige för att vårt land är perfekt, eller färdigt. Det blir vi kanske aldrig. Vi är inte de stora gesternas land. Men vi har anledning att fira i dag och vara enormt stolta. Värden som jämlikhet, flit och strävsamhet håller vi mer kära än någon nationalsymbol. Revolution skulle skrämma oss. I alla fall de flesta av oss. Men svenska värderingar kommer inte av sig själva, de kan aldrig tas för givna och de är alltid värda att försvara. Vi är stolta över att Sverige är för alla. Men det betyder inte att alla måste vara likadana. Vi måste gå ifrån en syn på samhället som byggde på att vi var 4
likadana, men blundade för eller uteslöt dem som inte var det. Till ett samhälle där vi erkänner att vi är olika, ser varje människa och ställer lika höga krav på rättigheter som skyldigheter. Och inte lämnar någon utanför. Det är riktiga svenska värderingar. Och det är dessutom riktiga, och viktiga, moderata värderingar. Vi vet att ett starkt Sverige behöver både stabila statsfinanser och stabila värderingar. Tydliga uppfattningar om rätt och fel och om vad som håller ihop ett land och samhälle är viktiga, inte minst när de utmanas, inifrån eller utifrån. Annars kan man inte heller leda framåt. Här på Mosebacke satt ofta en av Sveriges främsta trubadurer genom tiderna, Cornelis Vreeswijk. Det finns ett rum härinnanför där man kan samla en liten grupp vid ett speciellt tillfälle, eller sig själv inför ett speciellt tal, där hela ena väggen är fylld av en gigantisk bild på Cornelis. Precis som Bellman och Evert Taube kunde han med toner och ord beskriva så mycket av det vi älskar med vårt samhälle. Men han satte också ofta fingret på det som skaver. Somliga går med trasiga skor. Säg, vad beror det på? Det finns ingen motsättning mellan att älska och fira Sverige och att samtidigt vara ärlig om hur det ser ut i landet i dag. Det går bra för Sverige, och det går bra för många i Sverige men för alldeles för många i Sverige går det inte alls bra. Även i våra dagar finns dem som går med trasiga skor. Och för allt fler finns också en känsla av att sådant vi förut kunde ta för givet nu börjar knaka i fogarna. Skolresultat som sjunker. Ambulanser som inte åker in till vissa områden utan polisskydd. En flyktingkris som blottar att det svenska samhället varken var tillräckligt rustat att möta den kortsiktiga krisen eller att möta de långsiktiga utmaningarna. Och nästa stora utmaning är integration. Hos alldeles för många finns en känsla av att ingen tar dessa problem på tillräckligt stort allvar. En känsla av att Sverige är på väg åt fel håll. När tilliten sjunker är det ett hot inte bara mot beslutsfattare som drabbas av misstro, utan ett hot mot hela det svenska samhället. Det ska vi ta på stort allvar. Jag vill att Sverige även i framtiden ska vara ett starkt samhälle som håller ihop. Ett samhälle där vi vill och kan lita på varandra, och där vi kan lita på att samhället funkar. Men då får vi aldrig blunda för det som inte fungerar. Då får vi aldrig släppa taget om de värderingar som har byggt Sverige starkt. För i Sverige behöver vi varandra och det gäller alla. Lärarna på Ulriksdalsskolan Poliserna i Tensta Produktspecialisterna i Kalix Sjuksköterskorna på Länssjukhuset i Kalmar Medarbetarna på Tjejers rätt i samhället i Uppsala Ingenjörerna från Chalmers i Göteborg Lastbilschaufförerna i Östersund Lagerarbetarna i Norrköping Piloterna på F17 i Ronneby och många, många fler. Ni är några av alla jag träffat runt om i Sverige den senaste tiden. Jag vill säga tack till er och så många fler. För det är ni som får Sverige att fungera, varje dag! Det är era insatser som gör att Sverige är värt att fira! Att göra rätt för sig och försörja sig själv är det finaste vi har i vårt samhälle. Den som säger emot detta säger emot hela vårt samhällsbygge. Alla, som inte helt saknar förmåga att bidra och göra rätt för sig måste också göra det, på något sätt, efter sin förmåga. Så är det inte i dag. Snart lever en miljon människor i Sverige i utanförskap. Det är en miljon människor som inte har en väckarklocka som ringer. 5
Människor runt om i hela vårt land som har mer att ge. Som kan mer. Som är eller håller på att bli fast i utanförskap. Ett utanförskap som förvärras av flyktingkrisen och som kan leda till hat, missbruk, kriminalitet eller till och med radikalisering och extremism. Ett utanförskap som leder till parallella samhällen, där vi lever bredvid varandra men inte tillsammans. Det räcker med att det finns en del av vårt land, ett område i vår stad, en i klassen som faller efter för att vi ska känna att vi har misslyckats. När det brister i en del av Sverige då brister det i hela Sverige. Den som behöver samhällets stöd ska få det, men det är inte orättvist att ställa krav på den som får bidrag - tvärtom. Den som skulle kunna försörja sig men ändå tar sig rätten att leva på andras bekostnad, den sviker samhället. Men det är inte bara när människor utnyttjar våra system som de sviker Sverige. Sverige sviks lika mycket av den som som kan, men väljer att inte, bidra till samhället genom att inte betala sin skatt. Vi kräver mycket av varandra i Sverige, och får mycket tillbaka. Men den som väljer att inte bidra, utan smiter från skatten, pekar finger åt resten av svenska folket och säger att du ska bära en större del av det enda skälet att jag tar mig rätten att inte vara med. Det kan vi aldrig acceptera. Sverige är ett av världens starkaste samhällen ett samhälle som ska finnas där när vi behöver dess hjälp. Därför betalar vi skatt, därför är det också fullt rimligt att ställa krav. För man får faktiskt bli förbannad när det inte funkar. För det ska funka. Sverige ska fungera och då behöver vi också säga vad som inte fungerar. Och, vilket skiljer oss från till exempel populister, vara beredda att göra något åt det. Vi moderater har en plan för ett starkare Sverige. Där ingår att vi ska ha bäst kvalitet för varje skattekrona. För vi ska ha en välfärd att lita på välfärden ska fungera i hela Sverige. Och i vår plan för ett starkare Sverige inför Sverige nolltolerans mot dåliga skolor. Driver man en skola, som kommun eller i någon annan form, har man möjlighet, och skyldighet, att ge elever kunskap. Alla elever har rätt till kunskap, men ingen har rätt att utsätta elever för en skola som inte ger tillräckliga kunskaper. Nu börjar snart sommarlovet även för den som inte klarat kunskaperna än. Vi måste ställa frågan vad det leder till och vad vi kan göra åt det. Flera kommuner erbjuder lovskola redan nu. Det är bra. Men den möjligheten behövs i hela landet. Min första nyhet här i dag är att lovskola måste kunna erbjudas i alla kommuner och att staten måste se till att det blir möjligt överallt för alla elever i årskurs 6 till 9 som behöver det även för nyanlända. Vägen in till det svenska samhället börjar i skolan och det innebär att den som nyligen kommit till Sverige inte ska gå sysslolös i sommar utan istället ska gå i skolan för att bygga den kunskap som behövs för att ta nästa steg in i det svenska samhället. Ingen ska behöva halka efter, men då måste möjligheten att undvika det ges överallt. Det finns skolor i Sverige där inte ens hälften av eleverna klarar tillräckliga kunskaper i nian. Det är helt oacceptabelt, det sviker eleverna. Det måste ändras. Därför behöver Sverige kunna ingripa mot skolor som inte levererar. Därför behövs ett kunskapskontrakt där staten först ska ge stöd och hjälp för att höja resultaten. Om det inte räcker ska staten kunna gå in och ta över. Hur länge? Ja, det är resultaten som räknas. Tills de blir tillräckligt bra, alltså. När flyktingkrisen ökar trycket på skolor och kommuner, då får det inte gå ut över kunskapen. 6
Tvärtom vi behöver både klara undervisningen nu och stärka skolan framåt. Oavsett varifrån man kommer, socialt, ekonomiskt eller var man är född så ska alla i Sverige ha rätt till bästa möjliga skolstart. Det kräver att man har information om vilka vägar in i skolan som Sverige faktiskt har. I dag är det för stora olikheter i möjligheterna att komma till en bra skola. Om man inte ens känner till möjligheten att välja, eller vet vilka skolor som det finns att välja på, då kan inte elever och föräldrar använda möjligheten att hitta den skola som passar dem bäst. Då fungerar inte skolvalet för alla. Vi har ett skolsystem som vi finansierar gemensamt och det är därför det finns lagar och regler för vad som gäller. Det är därför som det är viktigt att valfriheten ska gälla alla, och vi har rätt att ställa krav på att det fungerar. Sverige ska fungera. Det betyder att vi aldrig kommer att acceptera ett samhälle eller en skola som inte håller ihop. För att ge bättre möjlighet till blandade klasser vill vi därför att ett aktivt skolval införs i alla Sveriges kommuner. Min andra nyhet i dag är för att det här ska fungera vill vi införa ett gemensamt kösystem för både kommunala och fristående skolor. Så att alla får möjlighet att hitta rätt skola oavsett bakgrund eller uppväxt. Så att det blir enklare att både jämföra och välja för alla elever. Så bygger vi ett Sverige som håller ihop där fler elever känner att den ljusnande framtid är deras. Särskilt i oroliga tider finns det dem som tvivlar. Man vet vad man har, men inte vad man får. Men det enda man kan vara riktigt säker på när det gäller framtiden det är att man inte kan vara riktigt säker på någonting. Framtiden är alltid ett oskrivet kapitel, och den kan vara hoppfull men också skrämmande. Kommer mina barn trivas i skolan nästa termin? Hur har föräldrarna det på äldreboendet? Kommer mitt jobb finnas kvar när konkurrenterna öppnar sitt kontor här intill? Klarar vi de nya amorteringskraven? Har vi råd att åka på semester? Kommer mormor få sin knäoperation i tid? Behöver vi oroa oss för vad som händer i Ryssland? Kommer terrorismen slå till i vår närhet igen? Det är mänskligt och naturligt att vara orolig. Framtiden är varken ljus eller given den blir vad vi gör den till. Ibland har vi tagit för givet att Sverige bara är så bra som vi är nu. Men vårt samhälle har alltid varit i rörelse. Vi har alltid utvecklats. Och ofta utmanats. Det händer nu. Vad är vi då? När förutsättningarna ändras och förändras prövas vilka vi är och vad vi står för. Vad som är riktiga svenska värderingar. Sådana som ger oss styrka och riktning i nya tider. När utanförskapet närmar sig en miljon människor. När skolresultaten är under konkurrenternas. När tilliten i samhället ifrågasätts. Då kan vi inte luta oss tillbaka och bara sjunga om fornstora dagar eller tro att den ljusnande framtid kommer av sig själv. Då behöver vi kavla upp ärmarna och genomföra reformer med blicken mot framtiden. När Sverige utmanas ställs nya frågor till oss. Då behöver vi påminna oss om vad som gjort oss och kan fortsätta göra Sverige starkt. Gamla svenska värderingar för nya tider. De ligger till grund för vår plan för ett starkare Sverige. Med ansvar för ekonomin, nolltolerans mot dåliga skolor, fler i arbete, tillväxt i hela landet och en trygghet som inte sviker. Som gör Sverige starkare, och oss starkare i samarbete med, inte genom isolering ifrån, andra länder. Att leda Sverige framåt kräver att man har en plan för hur det ska göras. Och den planen ska bygga på våra styrkor, och ta vara på våra möjligheter. Sommaren är nära, och jag tror faktiskt att Ida hade fel. Sommaren kommer alldeles oavsett vad vi gör här och nu. Men när det gäller Sveriges utmaningar då måste någon sätta fart. 7
För att Sverige ska vara ett av världens bästa samhällen att födas, växa upp och leva i då måste man kunna lita på att samhället funkar. För att Sverige ska vara ett samhälle där det är viktigare vart du är på väg än varifrån du kommer då måste skolan ge möjligheter, för alla. För att Sverige ska vara ett samhälle där var och en har frihet att forma sitt liv efter eget huvud då måste vi fortsätta värna svenska värderingar som strävsamhet, samhörighet och samarbete. För att Sverige ska kunna växa i samarbete med andra krävs värderingar som företagsamhet, flit och frihet. I dag firar vi Sverige. Ett av världens allra bästa länder att leva i. Ett Sverige vi älskar. Det är ett Sverige som kan mer. Som kan bli ett starkare Sverige. Tack! 8