ISSN 1401-1921 Nr 4, 1996 PSYKOTERAPI: FORSKNING OCH UTVECKLING UTVÄRDERING AV PSYKOTERAPIINSTITUTETS PSYKOTERAPIUTBILDNING EFTER INFÖRANDE AV PROBLEMBASERAD INLÄRNING Eva Aronowitsch KAROLINSKA INSTITUTET Institutionen för psykoterapi STOCKHOLMS LÄNS LANDSTING Psykoterapiinstitutet
Psykoterapi: forskning och utveckling är en rapportserie som ges ut av Institutionen för psykoterapi vid Karolinska institutet och Stockholms läns landstings psykoterapiinstitut, vilka samverkar när det gäller behandling, forskning, utbildning och metodutveckling inom psykoterapiområdet. Psykoterapi: forskning och utveckling ersätter den tidigare rapportserien Rapporter från PI. Prefekt vid Institutionen för psykoterapi är docent Karin Gyllensköld. Cheföverläkare vid Psykoterapiinstitutet är docent Johan Schubert. Redaktör för Psykoterapi: forskning och utveckling är fil. dr David Titelman. Nytryck 1999 Institutionen för psykoterapi Karolinska institutet Björngårdsgatan 25 118 52 STOCKHOLM telefon 08-641 88 24, 08-615 97 00 fax 08-641 93 88 Psykoterapiinstitutet Stockholms läns landsting Björngårdsgatan 25 118 52 STOCKHOLM telefon 08-578 397 00 fax 08-578 397 06
Psykoterapi: forskning och utveckling, nr 4, 1996 UTVÄRDERING AV PSYKOTERAPIINSTITUTETS PSYKOTERAPIUTBILDNING EFTER INFÖRANDE AV PROBLEMBASERAD INLÄRNING Eva Aronowitsch 1 Rapporten redovisar en utvärdering som gjordes av Psykoterapiinstitutets treåriga utbildning i individualpsykoterapi efter genomförandet av problembaserad inlärning på det teoretiska momentet. Avsikten var att granska hur målsättning, innehåll och pedagogiska metoder ger relevanta kunskaper och färdigheter för den professionella yrkesgruppen av psykoterapeuter. Ett och ett halvt år efter avslutad kurs ombads de femton kursdeltagarna att skriva fem positiva och fem negativa omdömen om utbildningen. De inbjöds också att deltaga i ett gemensamt samtal om hur utbildningen påverkat deras personliga och professionella utveckling och hur förvärvade kunskaper och färdigheter kunde användas på ordinarie arbetsplatser. Resultaten visade att kursdeltagarna erfor ökad kunskap, professionalitet och säkerhet och att samtliga moment i utbildningen bidrog till detta. Pedagogiken och känslan av att tillhöra en pionjärgrupp tilldrog sig ett särskilt intresse. Psykoterapiinstitutet (PI) har sedan 1970 bedrivit utbildning i psykoterapi. År 1994 ingicks ett samverkansavtal beträffande utbildning och forskning mellan Stockholms läns landsting och Karolinska Institutet varvid Institutionen för psykoterapi (IP) inom Karolinska Institutet bildades, inom vars ram den statliga psykoterapeututbildningen sedan dess sker. Från och med l991 infördes problembaserad inlärning (PBI) på PI:s utbildning. Detta har tidigare beskrivits (Aronowitsch, Crafoord & Floberg l993; Aronowitsch & Crafoord 1995). Bakgrunden till förändringen var att vi önskade komma bort från den lärarcentrerade undervisningen och finna en pedagogisk modell, som mer skulle fokusera på de studerandes egen aktivitet och skapa ett kreativt inlärningsklimat i gruppsituationer. Vi ville också göra en översyn av den teoretiska delen av utbildningen och åstadkomma mer integrering av de olika momenten och mellan teori och klinisk tillämpning. 1 Eva Aronowitsch är fil. lic i psykologi, psykoanalytiker och till och med vårterminen 1996 studierektor för Karolinska institutets och Psykoterapiinstitutets psykoterapiutbildning.
Något om problembaserad inlärning PBI är en pedagogisk metod där man fokuserar på inlärning snarare än på att undervisning är det samma som att lära ut. Lärarna i traditionell undervisning ägnar sig åt att förmedla sina kunskaper genom föreläsningar och seminarier. I PBI är lärarens eller tutorns roll att underlätta inlärningen, se till att gruppen arbetar på ett systematiskt sätt och vara uppmärksam på om de kör fast eller kommer in på irrelevanta områden. Kursledningen ser till att arbeta fram ett studiematerial och konstruera "problem", som skall stimulera de studerande att söka relevant kunskap för att lösa eller komma vidare med problemet. Problemen är kursledningens styrmedel för att få kursdeltagarna att studera det ämnesområde, som står beskrivet i kursplanen. Våra kursdeltagare fick på utbildningens första dag följande problem: Ett viktigt möte Terapeuten Gudrun sitter i sitt mottagningsrum och väntar på Sixten som har tid för sin första terapitimme kl 10.00. Sixten kommer kl 10.30. Han ber om ursäkt och säger att han hade ett sammanträde på arbetet och glömde bort tiden. Kursdeltagarna är uppdelade i studiegrupper med ca åtta studerande, som arbetar under ledning av en tutor enligt en systematisk procedur. Problemet definieras, varefter gruppen i en "brainstorming" fritt utrycker infall och hypoteser kring problemet, som så småningom systematiseras. Tidigare kunskaper aktiveras och kunskapsluckor identifieras och formuleras som inlärningsmål. Därefter får de studerande uppsöka resurser och studera på egen hand. När gruppen återsamlas redovisas den inhämtade kunskapen, vilket brukar leda till stimulerande diskussioner eftersom olika källor åberopas och man kan hjälpas åt att reda ut komplicerade sammanhang. Problemet ovan ledde in studiegrupperna på intensiva diskussioner om ramar, motivation, omedveten ambivalens och terapeutiskt kontrakt. Varje grupptillfälle avslutas med en evaluering av gruppens, de enskilda deltagarnas och tutorns arbete. Kursdeltagarna har till sin hjälp en lista på referenslitteratur men gör också egna sökningar. Obligatorisk litteratur förekommer inte. Utvärdering Pionjärtiden är över och nya utbildningsomgångar har börjat. Det finns anledning att ställa frågor kring hur utbildningen fungerat. Vad var bra och vad var dåligt? Behöver man genomföra förändringar? Lär sig våra studenter det vi önskar? Hur fungerar kunskaperna i deras aktuella arbetssituation? Den första utbildningen med PBI avslutades i juni l994 och efter ett och ett halvt år riktade vi oss till dessa kursdeltagare för att på ett enkelt sätt få svar på några av våra frågor. Framställ- 2
ningen koncentreras således till den sista utbildningen i PIs regi 1991-1994, som också var den första på vilken problembaserad inlärning infördes. Vi valde att utgå från kursdeltagarnas subjektiva upplevelser av vad de fått ut av utbildningen. Utvärderingen avsåg utbildningen i sin helhet och inte specifikt PBI, men ett ökat intresse hade naturligtvis väckts med anledning av satsningen på den nya pedagogiken. Den hade följande syften: (a) Att ta reda på vilka moment, som kan anses verksamma och bidra till inlärning och utveckling - vad utgör hinder för inlärningen och vad kan vidareutvecklas i utbildningsprogrammet och i tillämpning och inställning hos lärarkår och utbildningsansvariga; (b) Att få en uppfattning om vad kursdeltagarna anser att de fått ut av utbildningen och hur den påverkat deras personliga och professionella utveckling; (c) Vi var också intresserade av att ta reda på om kursdeltagarna ansåg att förvärvade kunskaper och färdigheter kunde användas på deras ordinarie arbetsplatser. Följande frågor formulerades: 1. Vad är värdefullt i utbildningen? 2. Vad fungerar mindre bra i utbildningen? 3. Vad har kursdeltagarna fått ut av utbildningen? 4. Kan förvärvade kunskaper och färdigheter användas på ordinarie arbetsplatser? Vid genomförandet av utvärderingen förlitade vi oss på våra kursdeltagares medverkan. Var och en erhöll en inbjudan att deltaga i ett gemensamt samtal på PI. I inbjudan stod att vi var intresserade av hur utbildningen påverkat deras personliga och professionella utveckling och att få synpunkter på innehåll och uppläggning. På en bifogad blankett bad vi dem att samtidigt med svaret på inbjudan ange fem positiva och fem negativa omdömen om utbildningen (Jfr Kjellgren, Ahlner Dahlgren & Haglund 1993). Samtliga femton kursdeltagare skickade in omdömen och tolv kom till vårt möte och deltog i diskussionen. Psykoterapiutbildningens innehåll Utbildningen innehöll följande teoretiska och kliniskt praktiska moment. Teoridelen var indelad i elva block och upplagd enligt PBI, där de l5 kursdeltagarna var uppdelade i två studiegrupper, som arbetade under ledning av en tutor. Varje kursdeltagare hade två långtidsterapier, en tvåårig och en treårig, under individuell handledning. Femte terminen hade de en korttidsterapi under handledning i grupp med en handledare och fyra kursdeltagare. I kliniska team med två lärare och fyra kursdeltagare diskuterades orienterande samtal eller intervjuer med patienter, som söker till PI. Varje kursdeltagare träffade 3
cirka tio patienter, med vilka de hade tre till fyra samtal. Syftet var att lära intervjumetodik, diagnostik, behandlingsplanering och att göra korta behandlingsinsatser. I utbildningen ingick även en kurs i forskningsmetodik, som avslutades med att de studerande i slutet av utbildningen skrev en uppsats. Två gånger per termin hade kursdeltagarna gruppsamtal med en utifrån kommande konsult utan insyn från kursledningen. Sista terminen började med två hela arbetsdagar för kursdeltagare, lärare och kursadministration med syftet att studera utbildningens organisation. Arbetsdagarna leddes av två utifrån kommande konsulter. De två senare momenten var avsedda att ge en inblick i hur grupprocesser kan påverka individer och organisation. Resultat Genomgång av positiva och negativa omdömen om utbildningen Var och en av de femton kursdeltagarna hade efterkommit uppmaningen att avge fem positiva och fem negativa omdömen om utbildningen. Svaren kunde på ett ganska naturligt sätt inordnas i kategorier med avseende på innehåll. Fördelningen av positiva och negativa omdömen inom respektive kategori framgår av tabell 1. Trots instruktionen förelåg det en viss övervikt av positiva omdömen. De flesta Tabell 1. Positiva och negativa omdömen postiva negativa totalt Teori med PBI 21 23 44 Teamarbete 7 4 11 Psykoterapi under handledning 8 2 10 Uppsatsarbete 3 8 11 Administration 20 10 30 Generellt, övrigt 17 6 23 76 53 129 4
omdömena gällde administration och pedagogik och relativt få tog upp sådant, som hade med utbildningens innehåll att göra. De skriftliga svaren Nedanstående uppdelning i kategorier är avsedd att ge en uppfattning om innehållet i kursdeltagarnas svar. Denna del av redovisningen koncentreras till frågorna 1 (Vad är värdefullt i utbildningen?) och 2 (Vad fungerar mindre bra i utbildningen?) Teoridelen och PBI metoden Det mest slående var betoningen på det lustfyllda med inlärningsmetoden (elva omdömen) och det speciella med att arbeta i studiegrupper (åtta omdömen). Diskussionerna upplevdes som stimulerande och sex omdömen tog upp att arbetssättet befrämjar reflektion och integrering av teori och praktiskt kliniskt arbete. En person nämnde konkurrensaspekten som positiv och en person tog upp lärarnas respekt för kursdeltagarnas tidigare kunnande. Tre negativa omdömen behandlade gruppfenomen: risken för att en enskild individ inte kommer till sin rätt i studiegruppen, att negativa respektive positiva omdömen följer en enskild individ från studiegrupp till studiegrupp och kan vara svåra att bryta. Åtta negativa svar handlade om svårigheter kring litteratursökning, till exempel att det var svårt att hitta rätt, sovra och sätta gränser för sökning och inläsning, vilket kunde leda till splittrad läsning. Det fanns därför önskemål om mer vägledning. En person talade om risk för ytlighet i studiegrupperna och en annan att man väl lätt kunde ta sig igenom den teoretiska delen av utbildningen. Tre personer ville ha fler föreläsningar knutna till blocken. Sex omdömen handlade om sådant man saknade eller ville ha mer utav i kursuppläggningen nämligen: teori om depressioner, teknik vid svårare psykopatologi och kriterier för psykoterapi med sådana patienter, bedömningar enligt DSM-IV samt hur terapeuters personlighet påverkar mötet terapeut/patient. Teamarbetet Sex omdömen tog upp värdet med att lära sig diagnostik och att göra psykoterapibedömningar och ett att teamkonstellationen var en anpassning till arbetsättet inom psykiatrin. De negativa omdömena handlade om förekomsten av ett mindre bra arbetsklimat och destruktiva grupprocesser, vilket i två fall kontrasterades mot lärarnas hållning i studiegrupperna, som befrämjade ett friare och mer respektfullt klimat. 5
Psykoterapi under handledning De positiva omdömena handlade om både handledning och teamarbete och formulerades i ganska allmänna termer Två lyfte fram värdet med att ha en så långvarig terapi som tre år. Ett negativt omdöme gällde hjälp att hitta lämpliga terapipatienter och ett urvalet av handledare och behovet av att handledarna får handledning på sitt arbete med att handleda kursdeltagare. Uppsatsarbetet En person framhöll att presentationen av uppsatsen medfört större lust att senare leda seminarier. Kritiken mot detta moment i utbildningen var att det inte var integrerat med den övriga utbildningen samt att det blev otydligt och rörigt. Administration Tio positiva omdömen kommenterade utbildningens höga kvalitet beträffande organisation, lärare och innehåll, två den goda sekreterarservicen och två gruppsamtalen med en utifrån kommande konsult. Vissa negativa omdömen tog upp sådant, som man uppfattade som oklarheter till exempel beträffande antagningsförfarandet och hur lärarna delade information om kursdeltagarna. Någon hade uppfattat att det fanns olika pedagogiska förhållningssätt hos lärarna. Generella omdömen De flesta positiva omdömena handlade om atmosfären på PI kring utbildningen till exempel "PI-kulturen", den engagerade personalen, det kreativa klimatet, generositeten samt glädjen i att förmedla och ta emot kunskap. I de negativa omdömena nämndes ett överambitiöst kravfyllt klimat och ortodoxi. Man befarade fixa idéer om hur kursdeltagarens utveckling skulle ske samt att det kunde finnas en konflikt mellan att kontrollera och att våga lita på kursdeltagarens egen utveckling "under frihet". Två tog upp en stämning sista året, som förknippades med farhågor för ev förändringar inom PI. Genomgång av innehållet i gruppsamtalet Under gruppsamtalet skrevs alla synpunkter upp på blädderblock. Fokus låg på fråga 3, alltså hur de före detta kursdeltagarna påverkats i sin personliga och professionella utveckling samt på fråga 4, hur de ansåg att de kunnat använda kunskaper och erfarenheter från utbildningen på arbetsplatsen. Något kom man också in på frågorna 1 och 2 om vad som var bra och dåligt i utbildningen. Nedanstående är en sammanfattning av innehållet i anteckningarna. 6
Utbildningen var en process från auktoritetstro till självständighet "en positiv desillusionering". I början var föreställningen att "de rätta svaren" fanns hos auktoriteterna på PI. Man upptäckte emellertid genom att läsa olika författare att det fanns olika teoretiska synsätt, att de kliniska lärarna kunde ha olika infallsvinklar och att kursdeltagarna sinsemellan skiljde sig åt i kunskaper och åsikter. Man fick tolerans för att kunskapen inte är slutgiltig. Regressionen blev inte så kraftfull som i andra utbildningar "kanske för att det kändes att den kunskap, som vi kom med och redan hade, respekterades". Numera tyckte sig kursdeltagarna kunna härbärgera ångest och osäkerhet i arbetet, inte bli så åtgärdsinriktade utan vila i tilltro till sin kunskap. Det kändes tryggare och lugnare både i team, personalgrupper och med patienter. Man kunde stå vid sidan av, inte dras med i agerande och ändå vara närvarande. Det handlade mycket om att härbärgera och hålla ramarna. Det fanns en tillit till samtalet som metod. De hade märkt en ökad förmåga att hävda sig aktivt i gruppsammanhang, något som tillskrevs träningen i att konkurrera om utrymmet och att föra fram sina kunskaper i studiegruppen samt att presentera sin uppsats för hela institutet. Detta var en viktig förstärkande personlig upplevelse, som man haft nytta av i andra sammanhang där det gällt att presentera sitt arbete. Fyra kursdeltagare hade varit ute och föreläst kring sin uppsats. Flera tyckte att det var värdefullt att välja ett ämne, som hade anknytning till arbetsplatsen. Man hade förstått mer av sitt arbete och det hade också gagnat arbetsgivaren. Samtliga kände ökad professionell kunskap och säkerhet. De var överens om att de kunde använda sina kunskaper på arbetsplatsen och att de respekterades för sin kompetens både från arbetskamrater, administration och förvaltning. Det påpekades emellertid att detta inte var något man fick gratis. Praktiska och organisatoriska svårigheter gjorde att man kunde behöva kämpa för att få arbeta efter sina riktlinjer, men då gick det att åstadkomma förändringar även organisatoriskt som t. ex. i ett fall genom att bilda en psykoterapienhet. I detta sammanhang framhölls värdet av följande två inslag i utbildningen: gruppssamtalen med en utifrån kommande konsult, som var specialist på grupp- och organisationspsykologi, samt en tvådagars arbetskonferens kring grupprocesser inom organisationer med deltagande av två konsulter. Det hade bidragit till en större förståelse för processer på arbetsplatsen. Deltagarna uppskattade teamarbetet med orienterande samtal och counselling det vill säga korta behandlingsinsatser. De utvecklade därigenom sitt diagnostiska tänkande och förmågan att göra terapibedömningar och hade fått mer struktur på behandlingsplanering genom att noggrant gå igenom ärenden, avgränsa problem och förankra beslut i personalgruppen. Den intensiva träningen i att skriva jour- 7
nalsammanfattningar, hade man användning av i arbetet med att skriva journaler, sammanfattningar och remisser. Det framhölls emellertid att det skulle behövts mer teori och övning i diagnostik och behandlingsplanering kring patienter med svårare störningar, och det efterlystes en orientering i andra terapimetoder för att kunna avgöra vilken metod, som bäst passar patienten. Diskussion Att tillägna sig konsten och förmågan att bedriva psykoterapi är utbildningens främsta mål och mening. Det är därför förvånande att så få omdömen ägnades åt momentet med handledning på psykoterapi. Vi vet att den nära kontakten med patienten, som reflekteras in i handledningen, utgör den verkliga prövningen, där svårigheter och konflikter i den egna personligheten synliggörs och måste bearbetas. Kanske fungerar detta utbildningsmoment tillfredställande. En annan tolkning skulle vara att det är alltför känsligt och därför undviks medvetet eller omedvetet. Vi går tillbaka till de tre frågor, som utgör utgångspunkten för utvärderingen och börjar med den första. Vad är värdefullt i utbildningen? Inställningen till utbildningen var övervägande positiv, vilket kanske kunde förutses inte minst med tanke på kursdeltagarnas egna starka motivation. De kommenterade den välfungerande administrationen och lärarkårens kunnande och engagemang. Uppskattningen gällde också den speciella kulturen på PI, som präglas av att institutionen är helt inriktad på behandling, utbildning och forskning inom det psykoterapeutiska fältet och har en stabil psykoanalytisk förankring genom att många medarbetare är psykoanalytiker. Det är beklagligt att de moment, som avsåg att ge inblick i organisationspsykologi av kostnadsskäl fått utgå i senare utbildningsomgångar. De insikter, som där förmedlades upplevdes kunna användas för att förstå skeenden på den egna arbetsplatsen. Det är också att beklaga att man i senare kursomgångar inte längre har kvar en treårig terapi då det förstärker den terapeutiska identiteten att ytterligare ett år få följa en patient. I studiegrupperna synliggjordes de studerandes aktivitet, förmåga till analys, integration och användande av gammal och ny kunskap och deras tidigare kunnande bekräftades genom att det utgjorde basen för arbetet med nya problemställningar. Det lustfyllda inlärningsklimatet, som präglade PBI metoden, betonades (jfr Neufeld & Barrows 1974; Neufeld, Woodward & MacLeod 1989; Norman 1988; Norman & Schmidt 1992; Walton & Matthews 1989). 8
Uppsatsarbetet skapar initialt alltid vånda. Det är därför särskilt roligt att det efteråt sågs som en viktig erfarenhet och även betydelsefullt att presentera uppsatsen i stort forum inför kursdeltagare och personal på PI. Vad fungerar mindre bra i utbildningen? Uttalandena om ett mindre bra arbetsklimat i teamarbetet och att lärarna på detta avsnitt har ett annat förhållningssätt än de, som arbetar enligt PBI är ett observandum till kursledningen. Det gäller att värna om vitaliteten bland lärare och tutorer och se till att fortsätta det pedagogiska samtalet där bland annat grupprocesser och inlärningsnivå uppmärksammas. Evaluering och återkoppling är ett betydelsefullt instrument både för att följa upp kursdeltagarnas inlärning och kunskapsnivå och de lärarinsatser, som befrämjar inlärning, samt för att fånga in mindre lyckade förhållningssätt hos lärarna och inlärningshinder hos kursdeltagarna, som annars kan leda till destruktiva grupprocesser. Att handskas med litteratursökning och inläsning är en del av inlärningen, men en viss vägledning kan tutorerna bistå med. Tanken bakom att endast ha ett fåtal föreläsningar är att man i allmänhet kommer ihåg mycket lite av det, som presenteras i denna form, då man inte själv aktivt arbetar med kunskapsstoffet. Å andra sidan kan engagerade föreläsare verka inspirerande. Här har kursledningen ett visst spelutrymme utan att behöva ge avkall på den grundläggande principen med PBI. Kritiken mot att forskningsmetodik och uppsatsskrivning inte verkade vara integrerade med de övriga momenten i utbildningen har tagits ad notam och förändringar har gjorts i riktning mot PBI. Inför framtida planering bör det beaktas att man önskade erhålla mer kunskap om diagnos, psykoterapiindikationer och teknik vid svårare psykopatologi. Detta är inte förvånande med tanke på att det stämmer in på många av de patienter, som terapeuterna möter i den offentliga vården. Vad har kursdeltagarna fått ut av utbildningen? Kan förvärvade kunskaper och färdigheter användas på ordinarie arbetsplatser? Det är glädjande att det sammanfattande intrycket var att kursdeltagarna kände en ökad professionell kunskap och säkerhet och att deras kunskaper väl kunde användas på arbetsplatsen.till detta bidrog alla de olika delarna i utbildningen. I den psykiatriska verksamheten finns olika specialiteter företrädda och det är viktigt att det finns personer, som är bärare av det psykoterapeutiska och det psykodynamiska kunnandet och som också kan förmedla och överföra sina kunskaper. Förmågan att kommunicera och aktivt hävda sig i gruppsammanhang är här betydelsefulla egenskaper. I studiegrupperna gavs kontinuerlig träning i att presentera kunskapsstoff och att ta plats dvs att konkurrera om utrymme och detta visade sig 9
ge en ökad färdighet i kommunikation. Detta överensstämmer med utvärderingar från läkarutbildningarna vid Maastrichht, Holland och McMaster, Canada. Endast en av deltagarna hade övergått helt i privat verksamhet, resten var kvar i den offentliga vården. Walldal (1995) tar upp olika frågor som aktualiseras inom det vårdpedagogiska forskningsområdet. Den första är selektionsfrågan: Vad skall man välja att undersöka? En annan benämns legitimetetsfrågan: Varför skall ett visst kunskaps- eller färdighetsområde representeras i utbildningen? Slutligen kommer identitetsfrågan: Vad innebär det att ett visst kunskaps- och färdighetsinnehåll finns inom ett utbildningsfält och vilken gestalt får detta i yrkesfunktionen? Vårt val av undersökningsområde framgår av frågeställningarna. Vi valde att ta reda på kursdeltagarnas uppfattning om vad de var nöjda med i utbildningen och vad, som fungerade mindre bra samt hur de ansåg att de påverkats personligt och yrkesmässigt. Eftersom PI är en institution inom Stockholms läns landsting var en viktig målsättning att utbilda personal inom den offentliga vården. Det är då av speciellt intresse att undersöka om förvärvade kunskaper och färdigheter kommer till användning på deras ordinarie arbetsplatser. Legitimitetsfrågan berör innehållet i utbildningen. Målsättningen är att utbilda i individualpsykoterapi utifrån en psykoanalytisk referensram. Tyngdpunkten ligger på det kliniska arbetet det vill säga att bedriva individualpsykoterapi och att genomföra orienterande samtal med patienter i avsikt att träna personlighetsdiagnostik, undersöka förutsättningar för psykoterapi samt också att göra korta behandlingsinsatser. De teoretiska kunskaperna är instrument för att förstå psykiska skeenden. Det är viktigt att integrera teoretisk klinisk förståelse med praktiska färdigheter i interaktionen mellan terapeut och patient så att det blir en del av den professionella identiteten. Det nya med denna utbildningsomgång var betoningen på att utveckla förmågan att integrera och presentera sina kunskaper och att aktivt hävda sig i gruppsammanhang. De studerande, som söker sig till psykoterapiutbildningen, är erfarenhetsmässigt en mycket högt motiverad grupp, vilket inte minst visat sig genom hur våra före detta kursdeltagare engagerat och generöst medverkat i detta projekt. Vår avsikt är att hålla en beredskap att pröva och förändra och att fortsätta en dialog även med dem, som har utbildningen bakom sig, om psykoterapiutbildningens målsättning, innehåll och inriktning och hur den motsvarar de krav och utmaningar, som de professionella yrkesutövarna möter i sin verksamhet. Deras synpunkter utgör en granskning, som kan motverka faran för att stelna i befintliga former och sluta sig kring ett färdigt koncept. 10
Referenser Aronowitsch E., Crafoord C. & Floberg U. (1993). Problembaserad inlärning vid psykoterapiinstitutet: "En kongenial och kreativ metod". Psykologtidningen, 14. Aronowitsch E. & Crafoord C. (1995). Problem-based learning in psychotherapeutic training. Psychoanalytic Psychotherapy, 9, 31-40 Kjellgren K., Ahlner J, Dahlgren L. O. & Haglund L. (1993). Problembaserad inlärning - erfarenheter från hälsouniversitetet. Studentlitteratur. Neufeld V. R. & Barrows H. S. (l974). The 'McMaster philosophy': An approach to medical education. Medical Education. 49, 1040-1050 Neufeld V. R., Woodward C. A. & MacLeod S. M. (1989). The McMaster M.D. program: a case study of renewal in medical education. Academic Medicine, 64, 423-432. Norman G. R. (1988). Problem-solving skills, solving problems and problem-based learning. Medical Education. 22, 279-286 Norman G. R. & Schmidt H. G. (1992). The psychological basis of problem-based learning: a review of the evidence. Academic Medicin, 67, 557-565. Walldal E. (1995). Problembaserad inlärning - ett utvärderingsexempel. Lind: Studentlitteratur. Walton H. J. & Matthews M. B. (1989). Essentials of problem-based learning. Medical Education, 23, 542-558. 11
Tidigare utgivna nummer i serien Psykoterapi: forskning och utveckling Nr 1, 1995 Nr 2, 1996 Nr 3, 1996 Rolf Sandell och Gunilla Fredelius. Prioritering av patienter för psykoterapi - en statistisk analys Gerd Sundblad och David Titelman. Är korttidspsykoterapi effektivt? Komplexitet vid mätningen av effekter av en manualiserad psykoterapimetod Johan Blomberg, Rolf Sandell, Anna Lazar, Jeanette Broberg och Johan Schubert. Långsiktiga effekter av psykoanalytisk långtidspsykoterapi och psykoanalys Psykoterapi: forskning och utveckling kan beställas från Institutionen för psykoterapi och Psykoterapiinstitutet, telefon 08-578 397 00, fax 08-578 397 06.
ISSN 1401-1921 Nr 4, 1996