Välfärdens människosyn Det finns två helt olika bilder av människan. Enligt den första är människan ett oskrivet blad som får ett innehåll tack vare att en (förhoppningsvis) klok elit gör folket till föremål for samhällets omsorg. Den bilden har bidragit till att forma vårt välfärdssystem. Enligt den andra har årmiljoners naturliga urval format oss till stöttåliga individer som mår väl av att vara självständiga, ha ett meningsfyllt liv, behövas för de andra i flocken. Den bilden lägger ansvaret för hur våra liv utvecklas på oss själva. Vårt framtida välbefinnande som individer och som samhälle avgörs av vilken bild vi väljer att bygga på när välfärdssystemet nu måste förändras. Innehåll 1. För vilken sorts människa ska välfärden byggas? 2. Vad menas med välfärd? 3. Social miljö och hälsa 4. Vad menas med en bra social miljö? 5. Stötskydd eller stöttålighet? 6. Rättigheter! 7. Får vi vara olika? Du kan skriva ut artiklarna genom den här länken: ARBETE PÅGÅR Du kan också skriva ut en Power Point-presentation av de viktigaste punkterna här. ARBETE PÅGÅR Presentation är öppen för ändringar om du vill utveckla materialet. Jag ber dig att ange källan och att tala om att du gjort ändringar/kompletteringar. Vad tycker du? Låt mig veta på mail-adressen john.fletcher@tersen.se 1
1 För vilken sorts människa ska välfärden byggas? Människans övergång från att vara en flockmedlem med en väl utvecklad förmåga att tåla livets stötar till att bli en stötskyddad undersåte var en vattendelare i samhällsutvecklingen. Övergången började för runt tio tusen år sedan och intensifierades genom 1900-talets välfärdsbygge. År 1930 sa den amerikanske sociologen John B Watson: Ge mig ett dussin friska och duktiga spädbarn, och en miljö enligt mina bestämda specifikationer att uppfostra dem i, så garanterar jag att jag slumpmässigt kan ta vilket som helst av dessa barn och utbilda det till en specialist efter mitt eget val, till läkare, advokat, konstnär, affärsman och, förvisso, även tiggare och tjuv, och detta oberoende av barnets talanger, intressen, böjelser, läggning, fallenhet och rasmässiga härkomst. Dagens välfärdssystem präglas fortfarande av tron på att det är möjligt för experter att bygga system som tillgodoser alla människors behov och samtidigt formar människorna till goda medborgare. I det bygget är individen ett objekt. Det personliga ansvaret tonas ned. Stötskydd är den gällande normen. Den bilden har ändrats. Som en amerikansk forskare sa för inte så länge sedan: Att fråga vad som är viktigast, arv eller miljö, är som att fråga vad som är viktigast för hur stor en yta är, längden eller bredden!. Allt startar med förmågan att överleva annars blir det ingen avkomma. När vårt genetiska arv formades var det viktigaste för överlevnad att se till att avkomman kunde växa upp och överleva i en flock på några dussin individer. Föräldrarna samarbetade med de andra flockmedlemmarna för att jaga och för att skydda sig själva och sin avkomma. I det kontinuerliga samspelet mellan arv och miljö överlevde de individer som var bra på att samarbeta, på att vara solidariska med flocken och på att skaffa tillräckligt mycket mat och trygghet åt sig själva. Tillhörighet och trygghet var överlevnadsfaktorer precis som själviskheten. Det var inom den ramen vi formades. På samma sätt överlevde de flockar som utvecklade sociala strukturer som gjorde flocken stark. Genetiskt är vi fortfarande flockmedlemmar med ett starkt behov av att höra till, att behövas. Vi behöver fortfarande se belöningar här och nu för det vi gör. Behovet av att höra till balanserar i bästa fall den individuella självbevarelsedrift och girighet som också ingår i arvet. Och glöm inte, våra ledare bär på samma arv. De har samma behov av att balansera behovet av acceptans och tillhörighet mot självbevarelsedrift och girighet. Och glöm inte heller att det är vi ledda som ytterst definierar eller förväntas definiera vad som är acceptabelt! Demokratin har växt fram ur behovet att skapa sådana balanser i samhället, att se till att ingen individ eller grupp blir så stark att den kan utnyttja andra. Demokratin handlar i grunden om hur vi ska kunna hantera att vi fortfarande är i grunden själviska. Det här är svårt och den allra svåraste frågan är: Hur ska vi ta hand om dem som inte klarar sig själva och hur ska vi avgöra vilka de är? Vi ställs inför dilemmat att välja mellan välfärdssystem som antingen straffar den svage för något hon/han inte kan klara själv eller tar hand om människor som borde kunna klara sig själva. Hittills har vi lutat starkt åt det senare alternativet. I debatten har de här frågorna varit tabu. Problemet är att när pengarna sinar tvingas vi göra svåra vägval. Då är det bättre att göra det medvetet, att öppet formulera de svårigheter vi ställs inför. 2
Men först behöver vi fundera över vad vi egentligen menar med välfärd. Vad tycker du? Låt mig veta på mail-adressen john.fletcher@tersen.se Why Nations Fail, Acemoglu, Daron och Robinson, James A. Kalahari-böckerna, Berg, Lasse The World until Yesterday, Diamond, Jared State of Global Well-Being, Gallup-Healthways Ett oskrivet blad och andra myter, Pinker, Stephen A Theory of Human Motivation, Maslow, Abraham Hälsans mysterium, Antonovsky, Aaaron 3
2 Vad menas med välfärd? Det är i stor utsträckning synen på individen som objekt i samhällsbygget som givit innehåll åt det vi kallar välfärd. Den beskrivs nästan enbart i ekonomiska, mätbara termer, vilket stämmer dåligt med dagens bild av människan som lägger mycket större vikt vid människors välbefinnande, deras möjligheter att färdas väl genom livet. En av de många forskare som arbetat med de här frågorna är Aaron Antonovsky. Han var professor i medicinsk sociologi vid Ben Gurion Universitetet i Israel och arbetade under 70-talet med bland annat stress och stresshantering. I en enkät om något helt annat frågade han en rad slumpvis utvalda kvinnor hur de såg på sin egen livssituation och hälsa. I en annan fråga bad han dem berätta om de hade suttit i tyskt koncentrationsläger under kriget (kom ihåg att detta skedde i Israel på 70-talet). Mer än hälften av de kvinnor som inte varit lägerfångar ansåg att de mådde bra, medan en knapp tredjedel av de före detta lägerfångarna svarade samma sak. Antonovsky s spontana reaktion var att: Ja, där ser man effekten av fångenskapen, mycket färre mår bra!. Sedan vände han plötsligt begreppen upp och ned: Nästan var tredje före detta lägerfånge mår faktiskt bra! De har suttit i koncentrationsläger, varit flyktingar efter kriget, emigrerat till Israel och där upplevt ytterligare tre krig och trots detta mår de bra! Hur kan de må bra? I stället för att fråga: Varför är X sjuk och hur ska vi bota X? ställde Antonovsky frågan: Varför är Y frisk och hur ska vi stötta det tillståndet?. Med den utgångspunkten försökte han förstå vad det är som gör att individer hanterar alla de stötar som livet utsätter oss för så olika, att en del färdas väl genom livet medan andra går under. Han utvecklade begreppet känsla av sammanhang. Vi människor, sade han, behöver ha en grundläggande upplevelse av att det som sker är förutsägbart, begripligt och strukturerat. Vi behöver uppleva att de resurser dessa skeenden kräver finns tillgängliga, att livet är hanterbart. Och vi behöver se att livets utmaningar är värda besväret, att livet är meningsfullt. Utan det livsinnehållet blir vi mycket lättare sjuka. Det går kalla kårar längs ryggen när jag tänker på hur det stora flertalet individer har levt sedan människan blev bofast, började odla, blev jordbrukare! Alla utom en liten mark- och maktägande elit har varit tvungna att odla någon annans mark och att sedan leverera eventuella överskott till ägaren. Det västeuropeiska välfärdsbygget startade i en situation där den stora majoriteten individer fortfarande levde på eller nära existensminimum. De politiska och fackliga rörelser som spelade en avgörande roll i välfärdsbygget hade sina rötter i socialismen där människan sågs som en produkt av sin miljö. Dessa rörelser bidrog till att etablera en maktbalans i samhället som gjorde det möjligt för miljontals människor att bryta sig loss ut fattigdomen. Arbetsmetoden var i stor utsträckning att med lagstiftning och kollektivavtal skapa ett yttre skydd för individen, skydd mot exploatering, mot nöd, mot livets stötar. 4
Politikerna/samhällsingenjörerna tänkte i stor utsträckning i materiella termer. Det var ganska naturligt, eftersom de flesta av oss hade en låg levnadsstandard med små marginaler för sjukdom, arbetslöshet osv. Nu verkar det emellertid vara så, att när människor når en BNP-inkomst per capita på 100.000 150.000 kronor förskjuts fokus från överlevnad till livskvalitet. Då får att färdas väl genom livet ett annat innehåll. Vårt välfärdssystem handlar emellertid fortfarande om samma kronor och ören, snarare än livskvalitet. Budskapet Vi tar hand om dig! bidrar dessutom till att de flesta svenskar inte byggt upp några egna reserver. Vårt skattesystem bidrar sannerligen inte heller till att sådana reserver kan byggas upp. Diagrammet nedan visar svenskarnas nettoförmögenhet exklusive fastigheter (=tillgängliga kontanter), med den fattigaste tiondelen längst till vänster och den rikaste längst till höger. Svenskars förmögenhet år 2007 (percentiler, 1.000 kronor) Bara var tionde svensk har en rimlig buffert! Alla de andra nio är väldigt sårbara. En utebliven lön eller en större oförutsedd utgift leder till en akut kris. Hur lätt är det för dessa sårbara individer att tänka på framtiden? Hur villiga är de att lyssna på den som säger att vi måste ändra på spelreglerna? En sak står nog ändå klart: Individens hälsa är central faktor i välfärdssystemets kostnader. Så låt mig titta närmare på den saken. Vad tycker du? Låt mig veta på mail-adressen john.fletcher@tersen.se Hälsans mysterium, Aaron Antonovsky Ett oskrivet blad och andra myter, Steven Pinker Why Nations Fail, Acemoglu, Daron och Robinson, James A The World until Yesterday, Diamond, Jared Why Nations Fail, Acemoglu, Daron och Robinson, James A The World until Yesterday, Diamond, Jared 5
3 Social miljö och hälsa Dagens välfärdssystem är kontraproduktivt därför att det förväntas skydda människor mot alla tänkbara risker i livet, ge dem ett ständigt allt mer finmaskigt stötskydd. Det gör det svårare att bli framgångsrik i ett förebyggande arbete som bygger på att enskilda individer själva gör klokare livsval. Alltför många ser inga skäl att bry sig. Alltför många blir offer, offer för omständigheterna, offer för elaka politiker. Offer. Det mönstret påverkar vår hälsa. Låt mig ta två exempel, hjärt-/kärlsjukdomar, som står för de största vårdkostnaderna och demens/alzheimers sjukdom, som står för de snabbast växande kostnaderna. Professor emerita Kristina Orth-Gomér är en av pionjärerna på området. På 1980-talet startade hon forskning kring sambandet mellan social miljö och hjärt-/kärlsjukdomar. 120927 Sociala_relationer_Roda_Korset. Resultaten pekar på en skillnad i risk för förtidig död i hjärt-/kärlsjukdomar bland män på 20 40 procent för individer som lever i en god respektive en dålig social miljö. Enligt The World Alzheimer Report 2010 kommer antalet demenssjuka människor i världen att fördubblas inom 20 år och tredubblats inom 40 år. Två forskare, Laura Fratiglioni och Eva von Strauss, har på Folkhälsoinstitutets (numera Folkhälsomyndigheten) uppdrag skrivit rapporten Multisjuklighet och demens vad kan förebyggas?. I studien skriver de att äldre som ofta deltog i mentala, sociala eller produktiva aktiviteter (trädgårdsarbete, matlagning, handarbete,...) hade 30 40 procent lägre risk för demens. Att delta i aktiviteter som kombinerade två eller tre komponenter halverade risken. De säger sammanfattningsvis att om 10 procent av den äldre befolkningen skulle öka sin aktivitet skulle fyra procent av hela den åldersgruppen kunna undvika att drabbas av demens. Det motsvarar 70.000 av dagens 1,9 miljoner pensionärer. De svenska forskarna är inte ensamma. Professor J. S. House och hans forskargrupp vid Department of Epidemiology, University of Michigan, säger att dåliga sociala relationer är lika farliga för hälsan som en omfattande tobaksrökning. Storrökare förkortar sina liv med 10 12 år. Professor John T. Cacioppo vid University of Chicago har tacklat samma sorts frågeställning från ett helt annat håll. Hans forskning utgår från ensamhet, snarare än social miljö, och fokuserar på att förstå hur biologiska system påverkas av sociala processer. Cacioppo finner starka samband mellan upplevd ensamhet och en rad former av ohälsa, hjärt-/kärlsjukdomar, Alzheimers, fetma, sämre sömn, lägre motståndskraft mot infektioner, alkoholism, depressioner och självmordstendenser. Låt mig formulera det här på mitt eget sätt: Människor som är aktiva, som upplever sina liv som meningsfulla förblir friska i större utsträckning än människor som skyddas, blir omhändertagna. Vad tycker du? Låt mig veta på adressen john.fletcher@tersen.se Social Support and Cardiovascular Disease, Kristina Orth-Gomér m fl Sociala relationers betydelse för hälsa och sjukdom, Kristina Orth-Gomér Preventiv Medicin Teori och Praktik, Kristina Orth-Gomér m fl 6
Multisjuklighet och demens vad kan förebyggas?, Laura Fratiglioni och Eva von Strauss Loneliness, Cacioppo, John T och Patrick, William The World Alzheimer Report 2010 7
4 Vad menas med en bra social miljö? Vi är flockdjur och det har satt djupa spår i oss. Behovet av att höra till, behövas, vara accepterad, styr mycket i våra liv. Det balanserar den individuella själviskheten, gör att vi kan fungera som sociala varelser. En bra social miljö är med andra ord en miljö som liknar flockens. Det är en miljö där individen är accepterad och behövs för de andra medlemmarna i flocken. Folkhälsomyndigheten (f d Statens Folkhälsoinstitut) skriver på sin hemsida: Delaktighet och inflytande i samhället är en av de mest grundläggande förutsättningarna för folkhälsan. Brist på inflytande och möjligheter att påverka den egna livssituationen har ett starkt samband med hälsa. Om individer eller grupper upplever att de inte kan påverka de egna livsvillkoren och utvecklingen av samhället uppstår maktlöshet. I ett demokratiskt samhälle tillerkänns alla människor lika värde med jämlika möjligheter att vara delaktiga och ha inflytande. Rätten till delaktighet och inflytande gäller oavsett kön, etnisk eller religiös tillhörighet, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Stöder vårt välfärdssystem en sådan roll för individen? Den goda sociala miljön är en miljö som bidrar till individens välbefinnande. Enligt Antonovsky s sätt att tänka innebär det att individen finner livet förutsägbart, hanterligt och meningsfullt. Det i sin tur är möjligt bara om individen ser sig har kvar befälet i sitt eget liv, är en aktör snarare än ett objekt för någon annans välmening (eller motsatsen). För att det ska vara möjligt behöver individen uppleva att hon/han har alla de verktyg som krävs för att utöva detta befäl. Till verktygen hör: ett väl upparbetat socialt kapital i form av mänskliga nätverk där hon/han kan finna bekräftelse och stöd; en ekonomi där man inte lever enbart på senaste lönebetalningen, där man har handlingsfrihet. Den yttre sociala miljön påverkar naturligtvis individens utveckling och livskvalitet. Det gäller bara att komma ihåg att det är individens subjektiva upplevelse av denna miljö som har sista ordet. Socialstyrelsen framhäver generellt sett inte den sociala miljöns betydelse lika starkt som kost, motion och missbruk. Jag kan bara spekulera kring orsakerna till detta: Anses social miljö vara ett alltför diffust begrepp? Betraktas forskningsresultaten kring social miljö och hälsa som alltför osäkra? Anses de möjliga hälsovinsterna av en god social miljö inte tillräckligt stora? Råder det en kontrovers mellan företrädare för olika syn på hur människan fungerar är det helt enkelt för politiskt laddat att släppa loss den här diskussionen? Jag saknar än en gång bra svar på mina egna frågor. Det gör dem inte mindre viktiga! Vi blir till slut stående med de två centrala frågorna: I vilken utsträckning bidrar dagens välfärdssystem till att goda sociala miljöer utvecklas och understöds? I vilken utsträckning gör dagens välfärdssystem det svårare att utveckla goda sociala miljöer? 8
Vad tycker du? Låt mig veta på mail-adressen john.fletcher@tersen.se Det går att bryta stötskyddsmönstret på olika sätt. Det är möjligt att på egen hand skapa sociala miljöer som berikar människors liv. Gemenskapsboendena Kornet i Mölndal och Tersen i Falun är två exempel som du hittar bland bilagorna. Men låt mig först förklara litet bättre vad jag menar med stötskydd och stöttålighet. Folkhälsomyndighetens hemsida tidigt 2014 Hälsans mysterium, Aaron Antonovsky 9
5 Stötskydd eller stöttålighet? Våra förfäder överlevde därför att de kunde hantera både de dagliga behoven av mat och skydd för avkomman och det oväntade och kanske farliga. De var stöttåliga. Övergången till jordbruk blev en vattendelare ett hierarkiskt samhälle började växa fram. Härskarna behövde sina undersåtar som leverantörer av mat och annat som härskarna behövde och som soldater som kunde bidra till att försvara härskarnas mark och driva in skatterna. Det stod inte på kartan att man skulle skydda dessa undersåtar, annat än som matleverantörer och soldater. När liberaler och socialdemokrater mot slutet av 1800-talet började använda sin politiska makt för att bygga välfärdssystem var det dominerande behovet att skydda arbetare i jordbruket och industrin mot ohämmad exploatering. Därför blev stötskydd välfärdsbyggets signum. Det var ju också ett naturligt vägval för politiker som utgick från bilden av människan som oändligt formbar och därför såg samhällsbygget som ett jobb för experter, samhällsingenjörer, ett uppifrån-, snarare än ett nedifrånbygge. Här dyker den cyniska tanken upp att ett stötskyddsbygge också ger ett bra underlag för att ta och behålla makten. Alternativet, att lämna utrymme för människor att bli mer stöttåliga, och därmed mera självständiga, är inte lika lockande för ledare som vet hur samhället ska utformas. I rättvisans namn var det nog också så, att människor utan egna reserver behövde ett stötskydd. Det är först när den grundläggande tryggheten, jobb, mat och bostad, är på plats som det finns utrymme för att prata om stöttålighet. Givet att vi nu har nått en grundläggande trygghet kommer naturligtvis frågan: Vilken sorts trygghetssystem står i bäst samklang med människans behov av självständighet och meningsfullhet, stötskyddssystemet eller stöttålighetssystemet? Stötskyddsinställningen är vanligast på vänsterkanten, medan man på högerkanten lutar mer åt stöttåligheten som önskvärd modell för välfärden. Sedan måste jag tyvärr konstatera att inte heller den politiska högern i Sverige tycks vara särskilt intresserade av stöttåligheten som modell. Är det ett uttryck för en medveten bedömning av hur individer får bäst utvecklingsmöjligheter eller för en taktisk önskan att samla röster? Stötskydd Stötskyddssystemet utgår från att människor kan skyddas mot livets stötar utan att låta sig bli beroende av detta skydd. De väntas ta emot det som behövs (sjukpeng, A-kassa, föräldraförsäkring, vab-peng, ekonomiskt bistånd,...) och sluta ta emot när det inte behövs längre. Det mest extrema exemplet på den inställningen är nog socialbidraget, eller försörjningsstödet som det kallas numera. Den som får försörjningsstöd och samtidigt lyckas dra in litet pengar på eget arbete förlorar omedelbart lika mycket av stödet. Tanken är att då behöver man ju inte hela biståndet och människan behöver ju inga belöningar för att handla rätt. I den världen behövs inga incitament till ansvarstagande eller kloka livsval. Stöttålighet Mot det omtänksamma stötskyddet står stöttåligheten. Det är inget snällt krav. Det säger: 10
Det är i första hand du själv som har ansvaret för att se till att du kan färdas väl genom livet! Samhällets uppgift är att skydda dina grundläggande fri- och rättigheter, inte att ta hand om dig!. Inom den ramen ska alla få samma möjligheter att utveckla sina talanger samtidigt som olikheterna människor emellan välkomnas! Där olikheterna välkomnas får alla det bättre även om det sker i olika takt. Det är tack vare olikheterna som utveckling alls är möjlig. En prioritering av stöttåligheten leder ganska säkert till ökade skillnader i samhället. Då är det viktigt att fråga sig om de skillnaderna låser individerna inne i en viss situation eller ökar deras möjligheter att utvecklas och skapa ett bättre liv för sig själv och sin familj. Vilken uppfattning stämmer bäst med verkligheten? Stöttålighet är den princip som gällt för människan under större delen av artens existens, och den gäller för alla andra arter. Stötskydd har aldrig ingått i naturens erbjudande. Har vårt genetiska bagage ändrats sedan dess så att vi i dag kan färdas bättre genom livet i ett stötskyddat samhälle? Det tror jag inte! Jag tror inte heller för ett ögonblick att vi är fångar i vårt genetiska arv, men vi behöver förstå vilket genetiskt bagage vi bär med oss, och vi behöver acceptera att det spelar en viktig roll för att vi ska kunna färdas väl genom livet. Vad tycker du? Låt mig veta på mail-adressen john.fletcher@tersen.se 11
6 Rättigheter! Rättigheter finns inte av sig själva! De finns därför att vi, du och jag, har bestämt oss för att en uppsättning regler för hur vi vill att vårt samhälle ska fungera. Om tillräckligt många vill kan alla regler ändras. En del regler har vi enats om inom FN, andra inom EU. Andra gäller enbart för oss i Sverige. Rättigheter kan se ut på olika sätt. Vi talar exempelvis om negativa och positiva rättigheter. Negativa rättigheter låter inte ett dugg lockande jämfört med positiva, men skenet bedrar. De negativa rättigheterna handlar om de grundlagsskyddade rättigheter vi gemensamt beslutat att alla svenskar ska ha som skydd mot att makthavare missbrukar den makt som staten behöver för att garantera individens (negativa) rättigheter. De får inte begränsa vår yttrande- eller religionsfrihet eller ta ifrån oss vår egendom eller döma oss vid sidan om gällande lag eller ta ifrån oss vår rösträtt eller... Det ska finnas en polis som skyddar oss mot övergrepp och ett rättsväsen som tar hand om de övergrepp som trots allt sker. Det är de här rättigheterna som utgör basen för vår demokrati. Rättigheterna är negativa i den meningen att de ska hindra andras intrång i den egna livssfären. De negativa rättigheterna betraktas som så grundläggande att de inte kan ändras genom en enkel omröstning i riksdagen. De måste beslutas av två riksdagar med ett mellanliggande val, så att varje röstberättigad svensk ska kunna sätta sig in i vad det handlar om och genom sin röst tala om vad hon/han tycker. De positiva rättigheterna handlar om de rättigheter vi beslutar att ge oss själva för att få skydd mot livets stötar, mot konsekvenserna av sjukdom, arbetslöshet eller barnlöshet. De är inte grundlagsskyddade. De handlar i första hand om pengar, och ger mig rätt att få en del av de pengar du betalar in i skatt. Min rättighet blir din skyldighet och tvärtom. Det är viktigt att vi är överens om svaren på frågor som: Var går gränsen för vad makthavare kan göra med mig och min egendom? I vilken utsträckning ska de positiva rättigheterna skydda mig mot konsekvenserna av mina egna livsval? Båda frågorna är viktiga för hur rättssamhället fungerar. De negativa rättigheterna är fundamentala för ett demokratiskt samhälle. De positiva rättigheterna handlar om vilken stötskyddsnivå vi väljer att lägga oss på, om hur långt vi vill gå för att ta bort olikheterna i människors villkor. Vi föds med olika förutsättningar, olika talanger. Vi växer upp i miljöer som ger olika utrymme för att utveckla dessa talanger. Om vi bestämmer att vi vill ta bort olikheterna får det konsekvenser för människors livskvalitet på en rad olika sätt. Det är viktigt att göra klart för sig vilka dessa konsekvenser blir innan man sätter igång! Vad händer till exempel med den sociala (och tekniska) förnyelsen i samhället om olikheter hindras? Vilka orsaker till olikheter är acceptabla och vilka är oacceptabla? Vilka konsekvenser av olikheterna är acceptabla och vilka är oacceptabla? Vad tycker du? Låt mig veta på mail-adressen john.fletcher@tersen.se 12
13
7 Får vi vara olika? Om det inte vore för olikheterna skulle vi fortfarande vara amöbor! Det är olikheterna som leder framåt tack vare de tekniska och sociala förändringar som växer fram ur olikheterna. Trots detta betraktas olikheter ofta som orättvisa i den svenska debatten, som om olikheter vore resultatet av att någon har skott sig på någon annans bekostnad. På vänsterhåll argumenterar man ofta som om hela ekonomin vore ett nollsummespel. Om en företagare gör en vinst på en miljon kronor beror det (enligt dessa debattörer) på att han har tagit denna miljon från andra. I verkligheten är det i stället så, att företagaren genom sina goda idéer och hårda arbete har skapat något som andra är villiga att betala mer än produktionskostnaden för. Företagaren har skapat ett mervärde och det är de mervärdena som gör oss alla rikare. Resultatet av vänsterns världsbild är att entreprenörers satsningar av tid, energi och förvisso talang gärna betraktas med misstro och, när de har lyckats, med avundsjuka och höga marginalskatter. Rikedom är snudd på skamligt, och att ta betalt (i form av utdelning) på de pengar man riskerar är omoraliskt. Ja, jag vet att jag överdriver (men inte mycket!). Det är sällan någon formulerar sig så brutalt rakt på sak. Ändå finns den här inställningen med mellan raderna i debatten. Det här är en ganska oundviklig konsekvens av vårt uppifrån-byggda, stötskyddande välfärdssystem. När det är samhället som genom insatser uppifrån står för stabiliteten och tryggheten i människors liv blir det viktigt att samma samhälle behandlar alla utan mannamån. Jag håller med, samhället får inte visa mannamån! Det är bara det att kombinationen stötskyddande omhändertagande och absolut rättvisa leder till att vi alla blir nummer, nummer i bostadskön, nummer i kön till den nödvändiga höftoperationen. Nummer inte självständiga individer som har befälet över sina egna liv. Det är påfallande att ingen invänder mot att människor gör av med pengar på resor och nöjen men att om man i stället vill använda samma pengar på att betala för ett barns operation blir det en massa diskussion om det hemska i att köpa sig före kön. Likhetskravet innebär också att alla förväntas kunna nå samma sorts mål i skolan, och att de som inte presterar i nivå med målen därmed betraktas som skolans misslyckade, de borde ju kunna precis som alla andra. Det är inte ovanligt att målen i ett slags bakvänt rättvisetänkande då sänks så att fler ska kunna nå dem. Vore ett stöttåligt samhälle bättre? Man ska definitivt inte vänta sig ett paradis där allting löser sig. Vi har fötts med olika utrustning och växt upp i olika miljöer. Vi har tur eller otur i våra livsval. Världen är orättvis. Skillnaden är att i ett stöttåligt samhälle utgår man från individen och hennes/hans behov, från hennes/hans försök att söka och nå ett välbefinnande där hon/han kan tillfredsställa sina behov av gemenskap och samhörighet, av överlevnad och trygghet för avkomman och av en mening med livet. Överhetens uppgift är i det samhället att se till att samma spelregler gäller för alla, att individens negativa rättigheter skyddas. Är det inte en stor risk för att människor ska fara illa i det stöttåliga samhället? Jo, det är en del av stöttålighetspaketet! Det är så vi lär oss och utvecklas. Frågan är naturligtvis: Hur mycket ska man själv betala för sina dumheter innan någon annan tvingas göra det? 14
En annan och minst lika viktig fråga är: Hur ska vi kunna leva meningsfyllda liv om det inte finns utrymme att lära sig av sina misstag, att utvecklas? Jag har inga bra svar på de frågorna! Det stöttåliga samhället är ett samhälle där individen vet att samhällets och därmed hennes/hans och barnens välfärd är beroende av de egna insatserna, vet att det inte finns några gratisluncher. Det är mycket begärt att vi alla ska vara kloka nog att veta detta och översätta det till våra egna livsval. Det behövs incitament som belönar klokhet, ansvarstagande. Incitamenten får samtidigt inte vara sådana att individen inte kan välja att vara dum. Friheten att välja och ansvaret för konsekvenserna av valet är centrala delar i ett stöttåligt samhälle. Det är dessutom ett oöverträffat sätt att stöda människors lärande och därmed utveckling. Men, hur är det med straff när man gör fel (okloka) val, behövs inte de? Jo, straff behövs, åtminstone i form av att fel val medför ett pris i termer som är viktiga för individen, men det är just individen som ska välja. Hur mycket ska individen behöva lida för felaktiga val innan samhället går in och stöttar? Hur mycket ska individens närstående behöva lida? Jag har inga bra svar nu heller! Det är liksom en del av poängen med mina resonemang, att individen i mycket större utsträckning behöver formulera sina egna svar och ta ansvar för dem. Det jag däremot tror mig veta är att vårt nuvarande stötskyddande system inte kommer att fungera. Det är redan på väg att bli för dyrt därför att det förmedlar det felaktiga budskapet Vi har råd att ta hand om dig!. Det tycks faktiskt vara så att bara hälften av oss vuxna svenskar tycker att det är fel att mjölka välfärdssystemet. Vad tycker och gör den andra hälften? Det stötskyddande samhället gör oss alla till offer, till någon som ska kräva sin rätt en rätt som ska levereras av någon annan. Det är ingen bra överlevnadsstrategi för individers välbefinnande och det är inte ett bra sätt att bygga ett levande, livskraftigt, utvecklande samhälle. Vad tycker du? Låt mig veta på mail-adressen john.fletcher@tersen.se 15