Välfärdens människosyn

Transkript

1 Välfärdens människosyn Det finns två helt olika bilder av människan. Enligt den första bilden är människan ett oskrivet blad som kan få ett innehåll tack vare att en klok elit gör oss till föremål for samhällets omsorg. Den bilden har bidragit till att forma vårt välfärdssystem - och gör oss till offer när omsorgen inte räcker till. Enligt den andra bilden har årmiljoners naturliga urval format oss till stöttåliga individer som mår väl av att vara självständiga, att ha ett meningsfyllt liv, att behövas för de andra i flocken. Den bilden lägger ansvaret för hur våra liv utvecklas hos oss själva. Jag är övertygad om att vårt framtida välbefinnande som individer och som samhälle kommer att av vilken bild vi väljer att bygga på när välfärdssystemet måste förändras. Innehållsförteckning 1 För vilken sorts människa ska välfärden byggas? Vad menar vi med välfärd? Social miljö och hälsa Vad menar vi med en bra social miljö? Stötskydd eller stöttålighet? Får vi vara olika?... 9 Du kan skriva ut artiklarna genom den här länken: Lämna dina kommentarer här! De mailas till mig och jag lägger ut allt som bidrar till ämnet. 1

2 1 För vilken sorts människa ska välfärden byggas? Människans övergång från att vara en flockmedlem med en väl utvecklad förmåga att tåla livets stötar till att bli en stötskyddad undersåte var en vattendelare i samhällsutvecklingen. Övergången började för runt tio tusen år sedan och intensifierades genom 1900-talets välfärdsbygge. År 1930 sa den amerikanske sociologen John B Watson: Ge mig ett dussin friska och duktiga spädbarn, och en miljö enligt mina bestämda specifikationer att uppfostra dem i, så garanterar jag att jag slumpmässigt kan ta vilket som helst av dessa barn och utbilda det till en specialist efter mitt eget val, till läkare, advokat, konstnär, affärsman och, förvisso, även tiggare och tjuv, och detta oberoende av barnets talanger, intressen, böjelser, läggning, fallenhet och rasmässiga härkomst. Dagens välfärdssystem präglas fortfarande av 1900-talets tro på att det är möjligt för experter att bygga system som tillgodoser alla människors behov och samtidigt formar människorna till goda medborgare. I det bygget är individen ett objekt. Det personliga ansvaret tonas ned. Stötskydd är den gällande normen. Den bilden har ändrats. Som en amerikansk forskare sa för inte så länge sedan: Att fråga vad som är viktigast, arv eller miljö, är som att fråga vad som är viktigast för hur stor en yta är, längden eller bredden!. Allt startar med förmågan att överleva annars blir det ingen avkomma. När vårt genetiska arv formades var det viktigaste för överlevnad att se till att avkomman kunde växa upp och överleva i en flock på några dussin individer. Föräldrarna samarbetade med de andra flockmedlemmarna för att jaga och för att skydda sig själva och sin avkomma. I det kontinuerliga samspelet mellan arv och miljö överlevde de individer som var bra på att samarbeta, på att vara solidariska med flocken och på att skaffa tillräckligt mycket mat och trygghet åt sig själva. Tillhörighet och trygghet var överlevnadsfaktorer precis som själviskheten. Det var inom den ramen vi formades. Genetiskt är vi fortfarande flockmedlemmar med ett starkt behov av att höra till, att behövas. Vi behöver fortfarande se belöningar här och nu för det vi gör. Behovet av att höra till balanserar i bästa fall den individuella självbevarelsedrift och girighet som också ingår i arvet. Och glöm inte, våra ledare bär med sig samma arv. De har samma behov av att balansera behovet av acceptans och tillhörighet mot självbevarelsedrift och girighet. Demokratin har växt fram ur behovet att skapa sådana balanser i samhället, att se till att ingen individ eller grupp blir så stark att den kan utnyttja andra. Demokratin handlar om att hantera det faktum att vi fortfarande är i grunden själviska. Det här är svårt och den allra svåraste frågan är: Hur ska vi ta hand om dem som inte klarar sig själva och hur ska vi avgöra vilka de är? Vi ställs inför dilemmat att välja mellan välfärdssystem som antingen straffar den svage för något hon/han inte kan klara själv eller tar hand om människor som borde kunna klara sig själva. Hittills har vi lutat starkt åt det senare alternativet. I debatten har de här frågorna varit tabu. Problemet är att när pengarna sinar tvingas vi göra svåra vägval. Då är det bättre att göra det medvetet, att öppet formulera de svårigheter vi ställs inför. Men först behöver vi fundera över vad vi egentligen menar med välfärd. Why Nations Fail, Acemoglu, Daron och Robinson, James A. Kalahari-böckerna, Berg, Lasse The World until Yesterday, Diamond, Jared State of Global Well-Being, Gallup-Healthways Ett oskrivet blad och andra myter, Pinker, Stephen A Theory of Human Motivation, Maslow, Abraham Hälsans mysterium, Antonovsky, Aaaron 2

3 2 Vad menar vi med välfärd? Det är i stor utsträckning synen på individen som objekt i samhällsbygget som givit innehåll åt det vi kallar välfärd. Det beskrivs nästan enbart i ekonomiska, mätbara termer, vilket stämmer dåligt med dagens bild av människan. Den bilden lägger mycket större vikt vid människors välbefinnande, deras möjligheter att färdas väl genom livet. En av de många forskare som arbetat med de här frågorna är Aaron Antonovsky. Han var professor i medicinsk sociologi vid Ben Gurion Universitetet i Israel och arbetade under 70-talet med bland annat stress och stresshantering. I en enkät om något helt annat frågade han en rad slumpvis utvalda kvinnor om hur de såg på sin egen livssituation och hälsa. I en annan fråga bad han dem berätta om de hade suttit i tyskt koncentrationsläger under kriget (kom ihåg att detta skedde i Israel på 70-talet). Mer än hälften av de kvinnor som inte varit lägerfångar ansåg att de mådde bra, medan en knapp tredjedel av de före detta lägerfångarna svarade samma sak. Antonovsky s spontana reaktion var att: Ja, där ser man effekten av fångenskapen, mycket färre mår bra!. Sedan vände han plötsligt begreppen upp och ned: Nästan var tredje före detta lägerfånge mår faktiskt bra! De har suttit i koncentrationsläger, varit flyktingar efter kriget, emigrerat till Israel och där upplevt ytterligare tre krig och trots detta mår de bra! Hur kan de må bra? I stället för att fråga: Varför är X sjuk och hur ska vi bota X? ställde Antonovsky frågan: Varför är Y frisk och hur ska vi stötta det tillståndet?. Med den utgångspunkten försökte han förstå vad det är som gör att individer hanterar alla de stötar som livet utsätter oss för så olika, att en del färdas väl genom livet medan andra går under. Han utvecklade begreppet känsla av sammanhang. Vi människor, sade han, behöver ha en grundläggande upplevelse av att det som sker är förutsägbart, begripligt och strukturerat. Vi behöver uppleva att de resurser dessa skeenden kräver finns tillgängliga, att livet är hanterbart. Och vi behöver se att livets utmaningar är värda besväret, att livet är meningsfullt. Känner du igen dig själv i den beskrivningen? Det går kalla kårar längs ryggen när jag tänker på hur det stora flertalet individer har levt sedan människan blev bofast, började odla, blev jordbrukare! Alla utom en liten mark- och maktägande elit har varit tvungna att odla någon annans mark och att leverera eventuella överskott till ägaren. Det västeuropeiska välfärdsbygget startade i en situation där den stora majoriteten individer fortfarande levde på eller nära existensminimum. De politiska och fackliga rörelser som spelade en avgörande roll i välfärdsbygget hade sina rötter i socialismen där människan sågs som en produkt av sin miljö. Dessa rörelser bidrog till att etablera en maktbalans i samhället som gjorde det möjligt för miljontals människor att bryta sig loss ut fattigdomen. Arbetsmetoden var i stor utsträckning att med lagstiftning och kollektivavtal skapa ett yttre skydd för individen, skydd mot exploatering, mot nöd, mot livets stötar. Politikerna/samhällsingenjörerna tänkte i stor utsträckning i materiella termer. Det var ganska naturligt, eftersom de flesta av oss hade en låg levnadsstandard med små marginaler för sjukdom, arbetslöshet osv. Nu verkar det emellertid vara så, att när människor når en BNP-inkomst per capita på runt kronor förskjuts fokus från överlevnad till livskvalitet. Då får att färdas väl genom livet ett annat innehåll. Vårt välfärdssystem handlar emellertid fortfarande om samma kronor och ören, snarare än livskvalitet. Budskapet Vi tar hand om dig! bidrar dessutom till att de flesta svenskar inte byggt upp några egna reserver. Vårt skattesystem bidrar sannerligen inte heller till att sådana reserver byggs upp. Diagrammet visar svenskarnas nettoförmögenhet exklusive fastigheter (=tillgängliga kontanter), med den fattigaste tiondelen längst till vänster och den rikens te längst till höger. Svenskars förmögenhet år 2007 (percentiler, kronor) 3

4 Den fattigaste tiondelen Den rikaste tiondelen Bara två svenskar av tio har ens en månadslön i reserv, vilket gör de flesta av oss är väldigt sårbara. En utebliven lön eller en större oförutsedd utgift leder till en akut kris. En sak står nog ändå klart: Individens hälsa är central faktor i välfärdssystemets kostnader. Så låt mig titta närmare på den saken. Hälsans mysterium, Aaron Antonovsky Ett oskrivet blad och andra myter, Steven Pinker Why Nations Fail, Acemoglu, Daron och Robinson, James A The World until Yesterday, Diamond, Jared 4

5 3 Social miljö och hälsa Dagens välfärdssystem är kontraproduktivt därför att det förväntas skydda människor mot alla tänkbara risker i livet, ge dem ett ständigt allt tätmaskigare stötskydd. Det gör det svårare att bli framgångsrik i ett förebyggande arbete som bygger på att enskilda individer själva gör klokare livsval. Alltför många ser inga skäl att bry sig. Alltför många blir offer, offer för omständigheterna, offer för elaka politiker offer. Den sociala miljön påverkar i hög grad hur sjuka vi blir. Låt mig ta två exempel, hjärt-/kärlsjukdomar, som står för de största vårdkostnaderna och demens/alzheimers sjukdom, som står för de snabbast växande kostnaderna. Professor emerita Kristina Orth-Gomér är en av pionjärerna på området. På 1980-talet startade hon forskning kring sambandet mellan social miljö och hjärt-/kärl-sjukdomar (LÄNK RK-skrift). Resultaten pekar på en skillnad i risk för förtidig död i hjärt-/kärlsjukdomar bland män på procent för individer som lever i en god respektive en dålig social miljö. Den kostnadsmässigt snabbast växande sjukdomsgruppen utgörs av demenssjukdomarna. Enligt The World Alzheimer Report 2010 kommer antalet demenssjuka människor i världen att fördubblas inom 20 år och tredubblats inom 40 år. Två forskare, Laura Fratiglioni och Eva von Strauss, har på Folkhälsoinstitutets uppdrag skrivit rapporten Multisjuklighet och demens vad kan förebyggas?. I studien skriver de att äldre som ofta deltog i mentala, sociala eller produktiva (trädgårdsarbete, matlagning, handarbete,...) aktiviteter hade procent lägre risk för demens. Att delta i aktiviteter som kombinerade två eller tre komponenter halverade risken. De säger sammanfattningsvis att om 10 procent av den äldre befolkningen skulle öka sin aktivitet skulle fyra procent av hela den åldersgruppen kunna undvika att drabbas av demens. Det motsvarar är människor. De svenska forskarna är inte ensamma. Professor J. S. House och hans forskargrupp vid Department of Epidemiology, University of Michigan säger att dåliga sociala relationer är lika farliga för hälsan som en omfattande tobaksrökning. Storrökare förkortar sina liv med år. Professor John T. Cacioppo vid University of Chicago har tacklat samma sorts frågeställning från ett helt annat håll. Hans forskning utgår från ensamhet, snarare än social miljö, och fokuserar på att förstå hur biologiska system påverkas av sociala processer. Cacioppo utgår från individens upplevda ensamhet och finner starka samband mellan denna upplevda ensamhet och en rad former av ohälsa, hjärt-/kärlsjukdomar, Alzheimers, fetma, sämre sömn, lägre motståndskraft mot infektioner, alkoholism, depressioner och självmordstendenser. Låt mig formulera det här på mitt eget sätt: Människor som upplever sina liv som meningsfulla förblir friska i större utsträckning än människor som skyddas, blir omhändertagna. Social Support and Cardiovascular Disease, Kristina Orth-Gomér m fl Sociala relationers betydelse för hälsa och sjukdom, Kristina Orth-Gomér Preventiv Medicin Teori och Praktik, Kristina Orth-Gomér m fl Multisjuklighet och demens vad kan förebyggas?, Laura Fratiglioni och Eva von Strauss Loneliness, Cacioppo, John T och Patrick, William The World Alzheimer Report

6 4 Vad menar vi med en bra social miljö? Vi är flockdjur och det har satt djupa spår i oss. Behovet av att höra till, behövas, vara accepterad, styr mycket i våra liv. Det balanserar den individuella själviskheten, gör att vi kan fungera som sociala varelser. En bra social miljö är med andra ord en miljö som liknar flockens. Det är en miljö där individen är accepterad och behövs för de andra medlemmarna i flocken. Folkhälsomyndigheten (f d statens folkhälsoinstitut) skriver på sin hemsida: Delaktighet och inflytande i samhället är en av de mest grundläggande förutsättningarna för folkhälsan. Brist på inflytande och möjligheter att påverka den egna livssituationen har ett starkt samband med hälsa. Om individer eller grupper upplever att de inte kan påverka de egna livsvillkoren och utvecklingen av samhället uppstår maktlöshet. I ett demokratiskt samhälle tillerkänns alla människor lika värde med jämlika möjligheter att vara delaktiga och ha inflytande. Rätten till delaktighet och inflytande gäller oavsett kön, etnisk eller religiös tillhörighet, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Stöder vårt välfärdssystem en sådan roll för individen? Den goda sociala miljön är en miljö som bidrar till individens välbefinnande. Att fungera väl och därför må bra innebär enligt Antonovsky s sätt att tänka att individen finner livet förutsägbart, hanterligt och meningsfullt. Det i sin tur är möjligt bara om individen ser sig har kvar befälet i sitt eget liv, är en aktör snarare än ett objekt för någon annans välmening (eller motsatsen). För att det ska vara möjligt behöver individen uppleva att hon/han har alla de verktyg som krävs för att utöva detta befäl. Till verktygen hör: ett väl upparbetat socialt kapital i form av ett eller flera mänskliga nätverk där hon/han kan finna bekräftelse och stöd; en ekonomi som tillåter handlingsfrihet, att man inte lever enbart på senaste lönebetalningen; Den yttre sociala miljön påverkar naturligtvis individens utveckling och livskvalitet. Det gäller bara att komma ihåg att det är individens subjektiva upplevelse av denna miljö som har sista ordet. Socialstyrelsen framhäver i andra sammanhang inte den sociala miljöns betydelse lika starkt som kost, motion och missbruk. Jag kan bara spekulera kring orsakerna till detta: Anses social miljö vara ett alltför diffust begrepp? Betraktas forskningsresultaten kring social miljö och hälsa som alltför osäkra? Anses de möjliga hälsovinsterna av en god social miljö inte tillräckligt stora? Råder det en kontrovers mellan företrädare för olika syn på hur människan fungerar eller är det helt enkelt för politiskt laddat att släppa loss den här diskussionen? Jag saknar än en gång bra svar på mina egna frågor. Det gör dem inte mindre viktiga! Vi blir stående med de två centrala frågorna: I vilken utsträckning bidrar dagens välfärdssystem till att goda sociala miljöer utvecklas och understöds? I vilken utsträckning gör dagens välfärdssystem det svårare att utveckla goda sociala miljöer? Det går att bryta stötskyddsmönstret på olika sätt. Det är möjligt att på egen hand skapa sociala miljöer som berikar människors liv. Gemenskapsboendena Kornet i Mölndal och Tersen i Falun är två exempel som du hittar bland Bilagorna. Men låt mig först förklara litet bättre vad jag menar med stötskydd och stöttålighet. Folkhälsomyndighetens hemsida tidigt 2014 Hälsans mysterium, Aaron Antonovsky 6

7 5 Stötskydd eller stöttålighet? Våra förfäder kunde överleva därför att de kunde hantera både de dagliga behoven av mat och skydd för avkomman och det oväntade och kanske farliga. De var stöttåliga. Övergången till jordbruk blev en vattendelare ett hierarkiskt samhälle började växa fram. Härskarna behövde sina undersåtar som leverantörer av mat och annat som härskarna behövde och som soldater som kunde bidra till att försvara härskarnas mark och driva in skatterna. Det stod inte på kartan att man skulle skydda dessa undersåtar, annat än som leverantörer och soldater. När liberaler och socialdemokrater mot slutet av 1800-talet började använda sin politiska makt för att bygga välfärdssystem var det dominerande behovet att skydda arbetare i jordbruket och industrin mot ohämmad exploatering. Därför blev stötskydd välfärdsbyggets signum. Det var ju också ett naturligt vägval för politiker som utgick från bilden av människan som oändligt formbar och därför såg samhällsbygget som ett jobb för experter, ett uppifrån-, snarare än ett nedifrån-bygge. Här dyker den cyniska tanken upp att ett stötskyddsbygge också ger ett bra underlag för maktutövande. Alternativet, att lämna utrymme för människor att bli mer stöttåliga, och därmed mera självständiga, är inte lika lockande för ledare som vet hur samhället ska utformas. I rättvisans namn var det nog också så, att människor utan egna reserver behövde ett stötskydd. Det är först när den grundläggande tryggheten, jobb, mat och bostad, är på plats som det finns utrymme för att prata om stöttålighet. Givet att vi nu har nått en grundläggande trygghet kommer naturligtvis frågan: Vilken sorts trygghetssystem står i bäst samklang med människans behov av självständighet, stötskyddssystemet eller stöttålighetssystemet? Stötskyddsinställningen är vanligast på vänsterkanten, medan man på högerkanten lutar mer åt stöttåligheten som önskvärd modell för välfärden. Sedan måste jag tyvärr konstatera att i Sverige vare sig den politiska vänstern eller högern tycks vara särskilt intresserade av stöttåligheten som modell. Är det ett uttryck för en medveten bedömning av hur individer får bäst utvecklingsmöjligheter eller för en taktisk önskan att samla röster? Stötskydd Stötskyddssystemet utgår från att människor kan skyddas mot livets stötar utan att låta sig bli beroende av detta skydd. De väntas ta emot det som behövs (sjukpeng, A-kassa, föräldraförsäkring, vab-peng, ekonomiskt bistånd,...) och sluta ta emot när det inte behövs längre. Det mest extrema exemplet på den inställningen är nog socialbidraget, eller försörjningsstödet som det kallas numera. Den som får försörjningsstöd och samtidigt lyckas dra in litet pengar på eget arbete förlorar omedelbart lika mycket av stödet. Tanken är att då behöver man ju inte hela biståndet och människan behöver ju inga belöningar för att handla rätt. I den världen behövs inga incitament till ansvarstagande eller kloka livsval. Stöttålighet Mot det omtänksamma stötskyddet står stöttåligheten. Det är inget snällt krav. Det säger: Det är i första hand du själv som har ansvaret för att se till att du kan färdas väl genom livet! Samhällets uppgift är att skydda dina grundläggande fri- och rättigheter, inte att ta hand om dig!. Inom den ramen ska alla få samma möjligheter att utveckla sina talanger samtidigt som olikheterna människor emellan välkomnas! Där olikheterna välkomnas får alla det bättre även om det sker i olika takt. Det är tack vare olikheterna som utveckling alls är möjlig. 7

8 En prioritering av stöttåligheten leder ganska säkert till ökade skillnader i samhället. Då är det viktigt att fråga sig om de skillnaderna låser individerna inne i en viss situation eller ökar deras möjligheter att utvecklas och skapa ett bättre liv för sig själv och sin familj. Vilken uppfattning stämmer bäst med verkligheten? Stöttålighet är den princip som gällt för människan under större delen av artens existens, och den gäller för alla andra arter. Stötskydd har aldrig ingått i naturens erbjudande. Har vårt genetiska bagage ändrats sedan dess så att vi i dag kan färdas bättre genom livet i ett stötskyddat samhälle? Det tror jag inte! Jag tror inte heller för ett ögonblick att vi är fångar i vårt genetiska arv, men vi behöver förstå vilket genetiskt bagage vi bär med oss, och vi behöver acceptera att det spelar en viktig roll för att vi ska kunna färdas väl genom livet. 8

9 6 Får vi vara olika? Om det inte vore för olikheterna skulle vi fortfarande vara amöbor! Det är olikheterna som leder framåt tack vare de tekniska och sociala förändringar som växer fram ur olikheterna. Trots detta betraktas olikheter ofta som orättvisa i den svenska debatten, som om olikheter vore resultatet av att någon har skott sig på någon annans bekostnad. Entreprenörers satsningar av tid, energi och förvisso talang betraktas gärna med misstro och, när de har lyckats, med avundsjuka och höga marginalskatter. Rikedom är snudd på skamligt, och att ta betalt (i form av utdelning) på de pengar man riskerar är omoraliskt. Ja, jag vet att jag överdriver. Det är sällan någon formulerar sig så brutalt rakt på sak. Ändå finns den här inställningen med mellan raderna i debatten. Det här är en ganska oundviklig konsekvens av det uppifrånbyggda, stötskyddande välfärdssystem som vi har byggt upp. När det är samhället som genom insatser uppifrån står för stabiliteten och tryggheten i människors liv blir det viktigt att samma samhälle behandlar alla utan mannamån. Jag håller med, samhället får inte visa mannamån! Det innebär emellertid att man gör människor till nummer, nummer i bostadskön, nummer i kön till den nödvändiga höftoperationen. Nummer inte självständiga individer som har befälet över sina egna liv. Likhetskravet innebär också att alla förväntas kunna nå samma sorts mål i skolan, och att de som inte presterar i nivå med målen därmed betraktas som skolans misslyckade, de borde ju kunna precis som alla andra. Det är inte ovanligt att målen i ett slags bakvänt rättvisetänkande då sänks så att fler ska kunna nå dem. Vore ett stöttåligt samhälle bättre? Man ska definitivt inte vänta sig ett paradis där allting löser sig. Vi har fötts med olika utrustning och växt upp i olika miljöer. Vi har tur eller otur i våra livsval. Världen är orättvis. Skillnaden är att i ett stöttåligt samhälle utgår man från individen och hennes/hans behov, från hennes/hans försök att söka och nå ett välbefinnande där hon/han kan tillfredsställa sina behov av gemenskap och samhörighet, av överlevnad och trygghet för avkomman och av en mening med livet. Överhetens uppgift är i det samhället att se till att samma spelregler gäller för alla, att individens negativa frioch rättigheter skyddas. Är det inte en stor risk för att människor ska fara illa i det stöttåliga samhället? Jag har inget bra svar på den frågan. Det stöttåliga samhället är ju ett samhälle där individen vet att samhällets och därmed hennes/hans och barnens välfärd är beroende av de egna insatserna, att det inte finns några gratisluncher. Det är mycket begärt att vi alla ska vara kloka nog att veta detta och översätta det till egna handlingar fullt ut. Det behövs incitament som belönar vettighet. Incitamenten får inte heller vara sådana att individen inte kan välja att vara dum. Friheten att välja och ansvaret för konsekvenserna av valet är centrala delar i ett stöttåligt samhälle. Men, hur är det med straff när man gör fel (okloka) val, behövs inte de? Jo, straff behövs, åtminstone i form av att fel val medför ett pris i termer som är viktiga för individen, men det är just individen som ska välja. Hur mycket ska individen behöva lida för felaktiga val innan samhället går in och stöttar? Hur mycket ska individens närstående behöva lida? Jag har inga bra svar! Det jag däremot tror mig veta är att vårt nuvarande stötskyddande system inte kommer att fungera. Det är redan på väg att bli för dyrt därför att det förmedlar det felaktiga budskapet Vi har råd att ta hand om dig! till sina medborgare. Det är just det vi inte kommer att ha råd! Och minst lika illa, det stötskyddande samhället gör oss alla till offer, till någon som ska kräva sin rätt en rätt som ska levereras av någon annan. Det är ingen bra överlevnadsstrategi för individers välbefinnande och det är inte ett bra sätt att bygga ett levande, livskraftigt, utvecklande samhälle. 9