dött vatten
Ann Cleeves Dött vatten Översättning: Jan Järnebrand albert bonniers förlag
Av Ann Cleeves har tidigare utgivits: Svart som natten 2007 Vita nätter 2008 Rött stoft 2009 Blå gryning 2010 Dolda djup 2011 Döda talar inte 2012 Glasverandan 2013 www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013863-9 Engelska originalets titel: Dead Water Ann Cleeves 2013 Published by agreement with Sara Menguc Literary Agent, Thames Ditton, Surrey, UK ScandBook AB, Falun, 2015
Till Ben Clarke och Isla Raynor
Kapitel 1 Jimmy Perez stannade för att hämta andan och såg ut över havet. Det var en lugn och stilla dag, och ljuset silade genom höga moln så att vattnet glänste grått som metall. Vid horisonten låg en dimbank. I de djupa fickorna på den långa oljerocken som en gång hade tillhört hans farfar låg stenar stora som ägg. De var runda och släta och så tunga att det kändes i axlarna. Han hade samlat stenarna på stranden vid Ravenswick, och de var noga utvalda: bara de rundaste, de som var benvita. I fjärran, en bit ut från stranden, stod en stenpelare formad som ett grovt kors som lutade åt sidan. Det stilla vattnet virvlade knappt omkring den. Perez började gå igen och räknade stegen i huvudet. Nästan alla dagar sedan Frans död hade han utfört samma ritual: samlat stenar på stranden nära hennes hus och tagit med dem hit till hennes älsklingsplats på öarna. Till en del botgöring och till en del pilgrimsfärd. Till en del tvångsneuros. Han gned stenarna med tummen och fann en egendomlig tröst i beröringen. På kullarna gick tackorna med sina små lamm, som fortfarande var ostadiga på benen. Så här långt norrut var lamningen sen, och lammen kom inte förrän i april. Nytt liv. Dimbanken drev närmare, men i fjärran, på uddens högsta punkt, kunde han se det röse som han hade byggt med sin samling Ravenswickste- 7
nar. Ett minnesmärke över den kvinna som han hade älskat och vars död fortfarande tyngde hans samvete och drog ner honom. Medan han gick mindes han de olika stadierna av deras förhållande, passionens årstider. Även detta var en ritual som han gick igenom vid varje besök. Han hade träffat henne på vintern, med snö på marken och hungriga korpar virvlande i en frostig sky. Han hade älskat med henne under högsommaren, då klipporna genljöd av hesa sjöfågelskrin och det var en matta av vilda blommor på ängen nedanför hennes hus. Tidigt på våren hade hon friat till honom. Han stannade upp ett ögonblick. Minnet av det gjorde honom yr och himlen tycktes välta och snurra runt huvudet på honom, och han kunde inte avgöra var havet slutade och himlen började. Hennes utmanande leende. Nå, Jimmy? Vad tycker du? Och hon hade dött på hösten, i en storm som piskade hans barndomshem på Fair Isle, slungade havsskum högt upp i luften och skar av dem från yttervärlden. Jag är galen, tänkte han. Jag kommer aldrig att bli frisk igen. Från röset hade han utsikt över North Mainland, den norra delen av huvudön. Fran hade älskat den här platsen, för här tyckte hon att Shetlandsöarna sammanfattades i en enda vy, kargheten och skönheten, de rikedomar som kom från havet och den hårda, ofruktbara marken. Det förflutna och framtiden. I fjärran, i en sänka i landskapet, låg oljeterminalen vid fjorden Sullom Voe, och i detta sällsamma silverljus såg den nästan magisk ut, som en förlorad stad. Överallt land och vatten och land som speglades i vatten. I söder syntes raden av jättelika vindkraftverk som nu stod stilla. Nedanför honom låg den lilla byn Hvidahus, 8
tre leksakshus och en pir, och nästan dolt av träd låg torparmuseet i Vatnagarth där han hade ställt bilen. Det hade gått på dagen ett halvår sedan Fran dog. Han tänkte att han inte skulle komma tillbaka hit förrän Frans dotter Cassie var gammal nog för att förstå. Eller han tyckte att han orkade ta med henne. Han hoppades att röset skulle vara kvar. Han gick nedför kullen in i dimman. Den låg som en filt över den lägre terrängen och uppslukade honom så att det kändes som om han drunknade. Museets parkering som hade varit tom när han kom dit var full nu, och han hörde musik från en av logarna. Det lyste i fönstren så att dunklet tycktes genomborras av fyrkantiga månar. Musiken drog honom mot dem och han påmindes om sin ungdoms folksagor, om trollen som förförde dödliga med sitt fiolspel och stal ett århundrade av deras liv. Och han måste själv se ut som hämtad ur en saga, tänkte han, med sitt långa, svarta hår och sitt orakade ansikte och den långa, svarta rocken. Han kikade in genom ett fönster och såg en grupp äldre som dansade. Han kände igen melodin, och för ett ögonblick var han frestad att gå in själv, att ta en av de gamla kvinnor som satt efter väggen i handen och snurra runt rummet med henne och få henne att känna sig ung igen. Men han vände sig bort. Den gamle Jimmy Perez skulle kanske ha gjort det, särskilt om Fran var med honom. Men han hade förändrats. 9
Kapitel 2 Jerry Markham tittade över viken som vindlade inåt land från öppna havet. Bakom sig hade han den kala sluttningen, torv och ljung, allt brunt efter en lång vinter. Framför honom låg oljeterminalen. Två bogserbåtar, stora som trålare, knuffade Lord Rannoch baklänges mot kajen. Tankfartygen förtöjdes alltid så att de var vända mot havet, redo att fly om det hände något. Bortom det stilla vattnet såg han ett industriområde med oljecisterner, kontorsbyggnader och den väldiga kraftstation som försåg terminalen med el och matade ut överskottet i det shetländska kraftnätet. En fackla brände överskottsgas. Området var omgivet av ett högt stängsel med rakbladstråd högst upp. Även Shetlandsöarna hade tagit intryck av 11 septemberattackerna, och nu lade man större vikt vid säkerheten. En gång i tiden hade man endast behövt ett laminerat passerkort för att komma in på terminalen. Nu blev varje entreprenör granskad och tvingad att genomgå en säkerhetskurs, och varje lastbil inspekterades och försågs med ett kontrollmärke. Även när grindarna var öppna fanns det ytterligare en betongbarriär som spärrade vägen in på området. Jerry tog ett foto. Ovanför honom kom ett plan från Eastern Airways in för att landa på Scatsta Airport. Under kriget hade 10
flygfältet varit en RAF-bas. Nu var det mer trafikerat än Sumburgh, men inga reguljära plan landade här, inga turister eller ungdomar på hemväg från universitetet skulle stiga ur planet. De här flygningarna hade alla med oljan att göra. Markham såg på när en samling män klev ner på landningsbanan. Vältränade män som kunde ha varit medlemmar av ett rugbylag eller en grupp soldater: de utstrålade samma kamratanda. Markham kunde inte höra deras röster där han stod, men han anade munhuggningen. Snart skulle helikoptrar flyga ut dem till ett nytt skift på plattformarna eller riggarna. En gång i tiden hade över åttahundra tankfartyg om året fraktat råolja söderut från Sullom Voe; numera kom bara tvåhundra fartyg till kajen, och Lord Rannoch fraktade medeltung olja från Schiehallion, ett atlantiskt fält väster om Shetlandsöarna. Nordsjöfälten var nästan tomma. Markham kände till fakta och siffror. Han hade gjort sitt researcharbete, men han var också född och uppvuxen på de här öarna. Han hade växt upp med de fördelar som oljan medförde: de välutrustade skolorna och sportanläggningarna, musiklektionerna och de släta, breda vägarna. Oljan började bli svårare och dyrare att utvinna ur havsbottnen, men det verkade fortfarande vara liv och rörelse på platsen. I dag såg man inga tecken på att terminalen var på nedgång. För ett ögonblick undrade han om Shetlandsöarna skulle ha varit annorlunda om han skulle ha varit annorlunda, och mindre bortskämd om man aldrig hade hittat olja. Och vilken framtid som väntade öarna när all olja var borta. Markham flyttade sig en bit så att han fick ett lite annorlunda perspektiv och tog ett foto till. Bortom stängslet pågick ett vägbygge. Bostadsmoduler som 11
liknade plåtburkar placerades på betongblock. En ny terminal höll på att byggas bredvid den gamla, och en väldig, rektangulär mur höll tillbaka de torvblock som hade grävts ut ur sluttningen för att ge plats åt bygget. Medan oljan höll på att ta slut hade man hittat gas, och Shetlandsöarna hade välkomnat den nya energikällan med entusiasm. Gas betydde arbetstillfällen. Lokala lastbilar fraktade redan sten till grunden till anläggningen från stenbrottet i Sullom. Hotell, pensionat och bed and breakfast-ställen var fullpackade med arbetare söderifrån. Huspriserna steg igen. Gas betydde pengar. Markham hoppade över torvstackar när han gick nedför kullen för att komma till bilen. Han hade ställt den vid slutet av vägen som gick förbi flygfältet. Det byggdes här också: metallstommen till ett nytt kontrolltorn. Flygplanet hade släppt av passagerarna och började redan fyllas av nya. När han körde förbi var han medveten om att männen som köade för att gå uppför trappan stirrade. Det fanns inte många bilar som hans Alfa på Shetlandsöarna. Han kände och njöt av deras förvåning och avund och undrade vad Annabel skulle tycka om det. Han tog vägen söderut längs viken mot Brae. En knapp kilometer från terminalen var en gul boj mitt ute i vattnet det enda som tydde på att olja kom i land här. Om det skedde ett utsläpp skulle en länsa fästas vid bojen för att hindra oljan från att smutsa ner den känsliga saltängen vid mynningen till det trånga sundet. Men cisternerna och pirerna, hamnkaptenens kontor och flygplatsen och den nya gasterminalen doldes redan av en sänka i kullen. Nu fanns här bara får och måsar, korpar och ljudet av storspovar. Vid änden av Sullom Voe kom han till samhället Brae och saktade in en aning för att köra ut på huvud- 12
vägen. Brae uppvisade fler spår av oljeindustrin: några gator med hus som kommunen hade byggt som hem åt arbetare. Grå, nyttobetonade, avskydda av turisterna som kom dit och väntade sig något bilderboksgulligt. Shetlandsöarna var inte mycket för det gulliga. De var vilda och karga och dramatiska, men något gulligt skulle ha varit malplacerat. Utanför Brae stötte han på en dimbank. Det hade varit dunkelt hela dagen, vindstilla och det där grå duggregnet som tycktes tränga genom skinnet så att man blev kall in i märgen, men plötsligt kunde han knappt se fram till vägkurvan. Strålkastare kom mot honom mycket långsamt och tycktes driva förbi genom dimman på den andra sidan av vägen. Han kunde inte höra det mötande fordonets motor. Han hade en känsla av att det inte existerade något utanför den bubbla som utgjordes av bilen. Ingenting hördes. Ingenting syntes. Så dök plötsligt nya strålkastare upp, och den här gången kom de från vänster, mycket snabbt, och de var riktade nästan rakt mot honom. Han tvärbromsade och väjde undan för dem. Trots dimman hade han kört för fort, och han hörde däcktjutet mot asfalten och kände att han förlorade kontrollen över bilen. Men dimman dämpade ändå ljudet. Det här var en sladd i en dröm. Eller en mardröm. Han satt och darrade ett ögonblick. Sedan ersattes chocken av raseri. Han försökte kontrollera det, andas djupt och hålla sig lugn, men han misslyckades. Någon jävel hade nästan kört på honom och kunde ha dödat honom. Kunde ha kvaddat bilen, vilket för ögonblicket var viktigare. Strålkastarna på bilen som hade prejat honom av vägen hade släckts, men han hade inte hört galningen köra därifrån. Han steg ur sin bil och kände aggressionen pulsera som en åder i halsen. Han ville slå till någon. Han hade inte 13
känt så här på flera månader, och vreden var som en drog som sprutades in i en knarkare; den skänkte en välbekant lisa, en våg av upphetsning. Alltsedan han kom till Shetlandsöarna hade han varit artig och förstående. Han hade behärskat sin frustration. Nu hade den funnit en legitim måltavla och han släppte loss den. Vad fan håller du på med, din idiot? Inget svar. Eftersom dimman var så tät kunde han inte se bilen annat än som en mörkare skugga. Han gick mot den och tänkte slita upp dörren och tvinga ut föraren. Bakom honom var det något som rörde sig, något som han snarare kände på sig än hörde, och han vände sig om. Något rörde sig igen. Luft. Ett vinande ljud av luft som rörde sig. En skarp smärta. Sedan ingenting. 14
Kapitel 3 Rhona Laing gjorde i ordning te. Koffeinfritt Earl Grey. Den kooperativa butiken i Aith hade börjat föra det speciellt för henne. Hennes bostad hade en gång varit skolhuset; det var en grå och bastant byggnad, och folk tyckte att den var för stor för henne, en ensamstående kvinna. Folk tyckte allt möjligt om henne, och då och då uppfattade hon fragment av rykten som roade och irriterade: att hon flög till Edinburgh var sjätte vecka för att få håret fixat, att hon hade fött ett utomäktenskapligt barn som hon hade adopterat bort, att hon hade en hemlig älskare som seglade in i marinan i Aith efter mörkrets inbrott och gav sig i väg igen tidigt på morgonen. Hennes policy var att varken bekräfta eller dementera historierna. Huset hade varit hennes projekt under det första halvåret efter flytten till Shetlandsöarna, och nu var det äntligen som hon ville ha det. Platsbyggda möbler så att stället såg ut som det inre av ett ståtligt fartyg. Kaptenshytten. Allting hade sin plats. Hennes kontor i Lerwick var precis lika prydligt. Oreda och slarv gjorde henne fysiskt illamående. Hon bar in teet i vardagsrummet och såg ner mot stranden och viken. Det hade varit tät dimma under större delen av dagen, men den hade lättat medan hon åkte hem från Lerwick och nu var landskapet översköljt 15
av det klara vårljuset. Så långt hon kunde se var det gröna kullar och vatten. Varje kväll efter arbetet följde hon samma ritual. Bilresan tillbaka från staden, teet och sedan några minuter då hon stod och betraktade utsikten. Till och med på vintern när det sedan länge var mörkt. En platt pråm var på väg till laxodlingarna längre ut mot havet. Vattenytan var märkt av musselodlingsband, och flötena såg ut som gagatpärlor på en tråd. Allting var som det skulle. Närmare marinan såg hon sedan att den båt som de skulle ro vid regattorna under den kommande säsongen låg och drev ute på vattnet. Det var en shetlandssnipa, en så kallad yoal. Den borde ligga uppdragen på den gräsbevuxna stranden, och det var ingen vind som kunde ha flyttat den. De hade tagit ut den från vinterförvaringen så sent som förra helgen. Hon trodde att det var byns barn som hade dragit ut båten, att de hade haft långtråkigt mot slutet av påsklovet och tyckt att det hade varit kul att reta platsens kvinnor. Rhona rodde med Aithkvinnornas veteranlag. Det var hennes enda försök att bli en del av samhällsgemenskapen. Som allmän åklagare hade hon alltid tyckt att hon borde hålla sig lite på sin kant. På ett ställe med en så liten folkmängd var det svårt att hålla isär arbete och privatliv, men hon hade aldrig haft något behov av nära vänner. Ändå tyckte hon om att vara med i veteranernas roddlag. Träningskvällarna följda av några glas vin i ett av husen. Regattorna då alla infann sig för att heja. Hon hade trott att hon skulle vara den mest vältränade och mest tävlingsinriktade i gruppen, men det hade visat sig att så inte var fallet en torpare från Bixter kunde slå henne varje gång. Rhona gillade den fysiska aktiviteten hon saknade sina gympass i Edinburgh och i fjol hade hon känt 16
sig starkare ju längre säsongen led. Så även om det inte var länge sedan hon kom hem från arbetet och hon njöt av teet kände hon ansvar för båten som drev där ute med tidvattnet. Hon bytte från sina kontorskläder och gick ner till marinan. Stället var lugnt och stilla. Det var dags att äta kvällsmat, se på tv-såpor och bada barnen innan de gick och lade sig. Vadare pickade bland sjögräset på stranden. Hennes jolle låg på båtplatsen, förtöjd vid segelbåten. Marie-Louise var hennes stolthet och glädje; båten var stor nog för fart och distans men hon kunde utan svårighet hantera den ensam. Hon drog in jollen och rodde efter den förrymda snipan, och även denna korta stund på vattnet vid dagens slut njöt hon av. Hon hade flyttat till Shetlandsöarna för seglingens skull. Hon var född att vara på sjön. En tidigare pojkvän hade en gång sagt till henne att det var saltvatten och inte blod som rann i hennes ådror. Det var lätt att få tag i snipan. Hon skulle dra en tamp genom öglan i fören och bogsera in den till stranden. Hon tänkte att hon kunde göra det här till en helkväll. Ljuset skulle vara tillräckligt för en timme på viken. Ingen vind för segling, men hon tröttnade aldrig på utsikten ens när hon gick för motor. Det var endast när man såg dem från havet som det var någon poäng med Shetlandsöarna. Så kastade hon en blick i den öppna båten. En man låg över sittbrädorna. Hans hår var blont och huden vit, och de mörka ögonen gjorde att han på ett egendomligt sätt verkade sminkad. Rhona visste att han inte längre var vid liv redan innan hon såg det djupa såret i huvudet, det torkade blodet på kinden, innan hon förstod att det här inte var en naturlig död. 17
Kapitel 4 Sandy Wilson var kvar på stationen när samtalet kom. Han kände igen åklagarens röst, och hans första tanke var att han låg illa till: någon formalitet som inte hade blivit iakttagen till punkt och pricka. Han visste att hon hade mycket låga tankar om honom, och han var inte förvånad. Han hade mycket låga tankar om sig själv. Hans chef, Jimmy Perez, var fortfarande sjukskriven och tog sig långsamt tillbaka genom att arbeta ett par dagar i veckan, och Sandy fick mardrömmar när han tänkte på att det i realiteten fanns tillfällen då han hade ansvaret. Inspektör Wilson. Alla på Shetlandsöarna var du med varandra. Utom åklagaren. Sandy visste att han borde lyssna noga på vad hon sa men märkte att hans tankar började vandra. Det var en nervös reaktion på stress som hade ställt till det för honom sedan han var en liten pojke i skolan på Whalsay. Från sitt arbetsrum såg han ner mot hamnen. Bressayfärjan hade just lagt ut för att gå till ön på andra sidan sundet. Måsarna slogs om något skräp på piren. Jag behöver er alltså här. Omedelbart. Förstår ni? Rhona Laings röst var skarp. Uppenbarligen hade hon väntat sig en snabbare reaktion från kriminalaren. Rhona hade aldrig haft särskilt höga tankar om Sandy som man eller polis. 18
Naturligtvis. Men innan ni ger er i väg måste ni underrätta Inverness. De måste skicka hit ett team. Mordutredarna och brottsplatsundersökarna. De kommer inte att vara här förrän i morgon bitti nu, sa Sandy. Han var på säkrare mark här och förstod sig på de praktiska detaljerna. Det sista planet från Inverness har redan gått. Men vi behöver deras råd, inspektören. Jag har lagt snipan på min båtplats i Aith. Jag förmodar att jag ska lämna kroppen där den ligger. Väderprognosen är bra för i morgon, så den bör vara säker nog där om den blir ordentligt övertäckt. Vi borde spärra av marinan som brottsplats och hålla folk borta. Men vi kommer att behöva skärmar också. Ni vet hur folk glor. Och i morgon är det lördag, så det kommer att vara gott om folk i området. Ni blir inte populär om ni håller folk borta från deras båtar över ett veckoslut. Sandy kliade sig på armen och tänkte att det inte fanns något bättre än en fisketur vid den här tiden på året. Äntligen kunde man känna att de långa, mörka vinterdagarna var över. Jag är inte ute efter att bli populär! Svaret kom skarpt som ett gevärsskott. Kände ni igen honom? frågade Sandy. Den döde, menar jag. Det blev en paus i den andra änden och han förstod att hon tänkte efter. Han tänkte på att folk alltid såg annorlunda ut när de var döda, och om man inte kände dem mycket väl var det inte alltid lätt att identifiera ett lik. Men när svaret kom var det entydigt. Det gjorde jag inte, inspektören. Och det är ännu en anledning till att jag behöver er här. Om han är från Shetlandsöarna antar jag att ni kan tala om för oss vem han är. 19
Det blev en paus. Sandy kunde höra ljudet av vatten i bakgrunden. Åklagaren måste vara kvar vid marinan och ringa från mobilen. Det var tur för henne att det var någon täckning. Den delen av ön var ett svart hål när det gällde mobiler. Jag ska skicka ut folk som kan spärra av platsen, sa han, och kontakta Inverness. Jag kommer så fort jag kan. Bra. Han visste att hon tänkte avsluta samtalet och nästan skrek för att fånga hennes uppmärksamhet. Miss Laing! Ja, inspektören. Ska jag underrätta Jimmy? Kommissarie Perez? Det här hade bekymrat honom ända sedan han fick klart för sig vad hennes samtal innebar. Jimmy Perez var inte sig själv och hade inte varit det sedan fästmöns död. Han kunde bli nedstämd och få vredesutbrott utan märkbar anledning. Hans kolleger var förstående och hade låtit honom ta god tid på sig. Han hade kommit tillbaka till arbetet för tidigt, sa de. Han var deprimerad. Men efter ett halvår började deras tålamod ta slut. Sandy hade uppfattat muttranden i lunchrummet: Perez borde kanske säga upp sig och ägna sig åt att ta hand om Duncan Hunters barn. Befordran inom den shetländska polismyndigheten handlade om att vänta livet ur folk. Perez borde kanske göra det enda anständiga: gå vidare och ge någon annan chansen att göra jobbet ordentligt. Först kom inget svar från Rhona Laing. Sandy undrade om hennes mobil hade dött. Sedan talade hon. Jag vet inte, Sandy. Det är beslut som ni måste fatta. Ni känner Jimmy bättre än jag gör. Och hennes röst var nästan mänsklig. 20
Han sköt upp avgörandet tills han hade talat med Inverness. En ny man var chef där. Han var engelsman och Sandy måste koncentrera sig hårt för att förstå dialekten. Jag ska skicka upp en kommissarie och ett team, sa mannen. Du känner väl till att Roy Taylor har återvänt till Liverpool? Jag har hört det. Sandy tänkte att allt var förändrat nu. Jimmy Perez var en helt annan människa och Roy Taylor hade flyttat söderut. Sandy hade aldrig gillat förändringar. Han hade växt upp på den lilla ön Whalsay, och det hade varit ett stort äventyr att resa söderut för att utbilda sig till polis. Taylors ersättare är en kvinna. Polisintendenten var från London och hans röst fick Sandy att tänka på gangsterfilmer. Uppväxt på North Uist. Nästan en av er. Nej, ville Sandy säga. Uistfolket är helt annorlunda. De talar gaeliska och torpen består av idel sand och sjögräs. Ett annorlunda landskap och en annorlunda kultur. På Hebriderna kan man inte få något att dricka en söndag. Bara en engelsman kunde tro att någon från Hebriderna skulle ha något gemensamt med en shetländare. Han hade tillbringat två dagar i Benbecula på ett träningsläger med Highlands and Islands-polisen och tyckte att han visste allt om stället. Men han sa ingenting. Han skulle inte ha något emot att få en kvinna som chef. Hon heter Reeves, fortsatte intendenten. Willow Reeves. Du möter henne och hennes team vid planet? Sandy tänkte att namnet inte lät särskilt hebridiskt. Hette inte alla MacDonald på Yttre Hebriderna? Intendenten var tvungen att upprepa frågan. Du möter dem vid morgonplanet? Ni ordnar husrum åt dem och visar dem till rätta? Jag förmodar att Jimmy Perez ännu inte är i tjänst? 21
Han är tillbaka på deltid, sa Sandy. Fortfarande sjukskriven. Kommer han att orka med det här? Intendenten lät osäker på rösten. Jag tror att han skulle vilja bli informerad, sa Sandy. Jag tror att han skulle ta väldigt illa upp om en sådan här sak ägde rum på hans hemmaplan utan att han fick veta något. Det var något som han just hade kommit på, men nu visste han att det var sant. Skulle du vilja göra det, Sandy? Du berättar det för honom. Jag vill inte att han ska höra det skvallervägen och tro att vi har stängt ute honom med flit. Nu för tiden kan han vara en retlig jävel. Sandy lade på luren och kände sig överväldigad av de val han måste göra. Åklagaren väntade på honom i Aith, som låg en dryg halvtimmes bilresa norrut, och intendenten ville att han skulle tala med Jimmy Perez, som bodde i Ravenswick, söder om Lerwick. Sandy trivdes bättre när han blev tillsagd vad han skulle göra. Mer än något annat längtade han efter att Jimmy Perez skulle komma tillbaka som sitt gamla jag, klyftig och skarpsinnig. Och säga åt honom vad han skulle göra. Han tog telefonen igen och ordnade så att två ordningspoliser skulle åka till Aith och spärra av brottsplatsen. Vi kommer att behöva någon på post där tills teamet från Inverness kommer. När han talade om för sina kolleger att åklagaren hade hittat kroppen uppfattade han deras fientlighet. Hon var inte en populär kvinna. Han kunde inte komma på någon på öarna som tyckte om henne eller som skulle betrakta henne som en vän. När han gick ut för att sätta sig i bilen började dagsljuset avta. Perez borde vara hemma, eftersom det snart var läggdags för Cassie. Cassie, hans 22
fästmös dotter, som han hade fått ansvaret för i hennes inofficiella testamente. Det enda skälet, tänkte Sandy, till att Perez inte hade flytt från öarna och minnena av Frans död. Huset var ett ombyggt kapell, mycket lågt och litet, med utsikt över Raven s Head och ner mot husen vid piren. Perez bil stod utanför. Dörren öppnades innan Sandy kom fram till den, och Jimmy Perez stod där med en kaffemugg i handen. Han såg ut som om han inte hade sovit sedan Fran dog, och han var mager och orakad. Men han hade aldrig varit en prydlig man, tänkte Sandy. Han hade aldrig varit den som brydde sig särskilt mycket om sitt utseende. Har Cassie gått och lagt sig? Sandy ville inte börja prata om lik och mord om flickan hörde på. Hon sover över hos sin pappa, sa Perez. Duncan Hunter, som hade varit öarnas vildhjärna och bodde i ett jättestort hus som han hade ärvt vid vattnet i Brae. Duncan Hunter, Frans exman. En gång Jimmy Perez bäste vän. Perez fortsatte. Det är den sista helgen på lovet. Hon kommer inte att få stora möjligheter att vara tillsammans med honom på några månader. Och du vet hurdan Duncan är. Han är ständigt bortrest för att jobba med något lukrativt projekt i söder. Jag tyckte att det var bäst att fånga honom medan han är här. Cassie borde lära känna sin pappa. Och så får du lite tid för dig själv. Sandy undrade om Perez skulle bjuda in honom på en sup eller en öl. Jimmy hade aldrig varit mycket för att dricka, men när Fran levde hade det alltid funnits öl i kylen. Jag saknar henne, sa Perez. Förtvivlat. Och Sandy var inte säker på om han talade om Cassie eller Fran nu. Han trampade nervöst och såg ut mot havet. 23
Vad vill du? sa Perez. Jag känner faktiskt inte för att umgås med folk. Jag är inte något trevligt sällskap nu för tiden. Sandy tänkte att det fanns en antydan till självömkan i hans röst och att arbete kanske var det bästa för honom för tillfället. Det här är inte ett privat besök, sa han och blev förvånad över hur skarpa orden lät. Perez stirrade på honom. Sandy hade alltid var den mest förstående av kollegerna. Perez hade alltid tagit Sandy i försvar, och nu var det Sandys tur att försvara honom. Då är det bäst att du kommer in. Huset var ungefär som det hade varit på Frans tid. På väggarna hängde hennes målningar tillsammans med Cassies. Ett stort fotografi av de tre hängde över den öppna spisen. Kvinnan skrattade på bilden, med huvudet tillbakakastat, och Sandy kände att han fick tårar i ögonen. Fran Hunter hade alltid varit vänlig mot honom. Te? frågade Perez. Jag har ingen alkohol i huset. Jag litar inte på mig själv. Te blir bra. Sandy såg hur Perez sträckte sig efter muggen och tog ut mjölk ur kylen. Det har skett ett mord, sa han. Åklagaren hittade en kropp i en av kapproddbåtarna i marinan i Aith. Du vet att hon håller på med kapprodd tillsammans med de äldre kvinnorna. Han väntade på en reaktion. Den gamle Jimmy skulle ha höjt på ögonbrynen när han hörde det och sagt något skämtsamt om åklagaren och den tid hon tillbringade på vattnet. Men i dag ställde Perez försiktigt ner temuggen på bordet och vände sig mot Sandy. Jag är sjukskriven, sa han. Jag klarar inte av den sortens jobb. Då är det ingen idé att öda din tid. Sandy reste sig 24
ur stolen och gick mot dörren. Järnjungfrun vill att jag ska komma till Aith, hon hoppas att jag ska kunna identifiera den döde. Du vet hurdan hon blir om man låter henne vänta. Jag tyckte bara att du borde bli informerad. Jag tyckte att det skulle vara Han ansträngde sig för att hitta rätt ord. vanlig hövlighet att tala om det för dig. Återigen verkade Perez förvånad, men inte arg eller irriterad. Sandy brukade inte sätta sig upp mot honom. Sandy brukade inte sätta sig upp mot någon. Och nu för tiden tycktes ilska vara Jimmys normaltillstånd. Förlåt. Perez skakade på huvudet. Ett försök att klara tankarna? Eller ett uttryck för ett slags förtvivlan? Efter ett ögonblick sa han så: Det var hyggligt av dig att komma hit och berätta det. Sandy tvekade ett ögonblick på trappan. Fyren på Raven s Head hade tänts och ljusstrålen svepte över huvudet på honom. Han undrade om Perez skulle ändra sig i sista ögonblicket och vara frestad att följa med honom upp till Aith. Han måste vara nyfiken. Nyfikenheten hade alltid drivit på Perez att slutföra utredningar. Och för ett ögonblick tycktes Perez verkligen vara frestad. Vem skickar de från Inverness? frågade han. En kvinna. Sandy kände sig lättare, ivrigare. En kvinna med ett konstigt namn. Men vi har kvällen på oss att få ett grepp om situationen innan hon kommer hit. Lycka till med det då. Och Perez gick in i huset igen och stängde dörren. Han tände lamporna där inne, och Sandy såg honom genom fönstret. Han satt vid köksbordet med hopsjunkna axlar och huvudet böjt över temuggen så att han såg ut som en gammal 25