1 EXISTENTIELLT FÖRHÅLLNINGSSÄTT ALA PETRI - Exist; ordets etiologi; från latin finnas till, att träda fram, visa sig. - Redan grekerna sa att det goda livet kommer inte av sig självt. De menade att om man skulle komma tillrätta i livet så måste man bli vän med sina demoner. - En ständigt ouppfylld önskan leder med nödvändighet till missmod, stoisk aforism. - Samhället är fyllt av tabun, sjukdom och död får inte benämnas, något som är väldigt unikt för vår tid. Detta fanns närvarande på ett helt annat sätt i det ickeurbana samhället. Detta gör det inte lättare att idag känna sig svag, ömklig och annorlunda. - Vi lever i en tid som skyggar för existentiella teman. Det blir som en otäck inre censur, som en själslig omskärelse, vi blir alienerade, förtingligade. Allt ska vara ungt, ytligt vackert och lättillgängligt. Arbete, träning, självspäkelse, och insjuknande i till frisknande, dvs. att gå från den ena terapin, självförverkligandekursen etc., till den andra, bara för att fly från mötet med sitt jag och tomheten inom en själv. - Det finns ett skriande behov av samtal, dialog och eftertanke därute, därav kanske att terapi och new age fått sådant uppsving. Ibland har jag fått känslan av att man från akademin sett lite förlöjligande mot nyandligheten, men betänk då att det bara var några hundra år sedan jorden faktiskt var platt. Speciellt psykologin ska vara försiktig med att kaxa upp sig, för även där finns massor av begrepp som är andliga och svårdefinierade, jämför exempelvis Jagbegreppet. - Vi har blivit fullt upptagna med att vara human-doings, istället för human-beings, vi har fastnat i görat, istället för att vara i varat. Vi försöker springa ifrån oss själva, vilket bara leder till än mer
2 alienation och ensamhet. Det är ju knappast under de stressade språngmarscherna vi får de djupare insikterna om oss själva och livet. - Det existentiella är en oundviklig grund för alla människor, i synnerhet för dem som är i kris. - Vi får inte glömma bort att det för en del kan vara en kris i sig, att behöva söka hjälp hos en professionell och konfronteras med sin mänsklighet. - Förr fanns det naturliga forum för att dryfta dessa spörsmål, nu tar patienten med sig dessa frågor till terapeuten, som både får fungera som präst och schaman. - Existentiella teman rör villkoren för människans överlevnad, kroppsligt men framförallt psykiskt. I vår teknologiskt orienterade nutid, när världsbild, människosyn och roller luckras upp, och snabbt och radikalt förändras, blir frågor om "mening" central i all psykoterapi. - Den för vidare till frågor om medvetenhet, lidande, frihet, ansvar, liv och död. - Den existentiella grundfrågan; vad är meningen med allt det här? - Vid kriser, kroniska sjukdomstillstånd aktualiseras dessa frågor på ett speciellt sätt; vem var jag igår, vem är jag idag, hur ska det bli imorgon? - Det handlar om hur man ser sig själv i världen. - Det handlar om att klargöra sin egen livssyn. - Vad som är smärta och ångest för mig behöver inte vara det för någon annan, och tvärtom. - Människan lever i en subjektivt och relativt uppfattad värld. Behandlaren får inte glömma bort detta i mötet med sina
3 medmänniskor. Subjektiviteten är sanningen, som Kierkegaard uttryckte det hela. - Ytterst handlar det om att acceptera livsvillkoren och skapa mening i det som är. Skulle vi fastna i allt det som inte fungerar, istället för att prova finna andra vägar och förhållningssätt så skulle vi inte komma långt. Acceptans och meningsbyggande ger oss möjlighet att ta till vara det goda som trots allt ändå finns. - Vid kriser och tider av mörker lyser de kalla existentiella stjärnorna som starkast; varför just jag, vad är meningen med allt, hur upprätthålla relationer, glädjen? - Vi söker alla att finna en kontext där vi kommer till vår rätt och upplever mening. Vi är dömda till att söka mening i våra liv, ingen kommer undan. I arbete med unga vuxna som kämpar för att lägga ner ett långvarigt avancerat missbruk, uppkommer dessa existentiella frågor tydligt. Frågor man som behandlare måste möta för att individen överhuvud ska ha en chans att hitta en ny plattform för sin existens, sitt liv och plats i den här världen. Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, och i brist därpå hatad och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. Ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. - Alla kan vi hamna fel, att tala om patienterna som ett främmande folk är en farlig väg. Det kunde lika gärna varit någon av oss, vår bror eller syster. Tänk på Kierkegaardscitatet, det uppmanar till ödmjukhet. - Vi möts i det existentiella, behandlare och hjälpsökande, där sitter vi i samma båt. Vi är varandra lika i vår olikhet, och olika varann i vår likhet. - Helt vanliga män, är en bok som beskriver hur vanliga tyska män kunde förvandlas till massmördare. Författare; Browning, C. R.
4 - Alla kommer vi att konfronteras med existensen någon gång, det är nästan helt omöjligt att leva ett helt liv utan att någon gång, se livet i vitögat, att ens försöka leva ett sådant ytligt och självbedragande liv torde vara smärtsamt. Eller som Kristina Lugn ungefär formulerade det i en dikt; Hela livet är ett sorgearbete, den som inte inser det, får aldrig roligt! - Ett sätt att nå utveckling kan vara genom att låta hopplösheten ebba ut. Ny energi frigörs vilket kan leda till nyorientering, mista-synenexemplet. - Vår utveckling sker ofta i samband med kriser, inte när livet går sin gilla gång. - En grundbult i det existentialistiska förhållningssättet är att människan skapar sig själv genom sina val. Även icke-val är val. - Det är en respektfull och positiv människosyn där man tillskriver individen eget ansvar och kompetens, och gör henne delaktig i sin egen rehabilitering. - Det är inte bara turen, eller ödet som styr oss. Gener, biologi, miljö, samhällelig och social kontext inverkar, men vi kan alltid välja hur vi ska förhålla oss utifrån dessa förutsättningar. Tre vägar till mening enligt en fenomenologisk existentiell approach: 1) Kreativ handling eller insats. 2) Att uppleva något eller att möta någon. 3) Även det hjälplösa offret för en hopplös situation, som möter ett öde han inte kan förändra, kan höja sig över sig själv, växa utöver sig själv och därmed förvandla sig själv. Han kan vända en personlig tragedi i seger.
5 - Mening i livet är i princip möjligt att finna för varje människa, oavsett kön, ålder, intelligenskvot, utbildningsbakgrund, karaktärsstruktur och miljö samt sist men inte minst oberoende av huruvida hon är religiös eller inte och så vida hon är religiös oavsett vilket samfund hon tillhör. KONKRETISERING I DET KLINISKA - Acceptans och validering är viktigt i mötet, jämför med DBT. Detta är en förutsättning för att orka ta sig an dessa allvarliga och djupa frågor på ett konstruktivt sätt. - Eftersom man utifrån det existentiella perspektivet menar att man blir till i och med sina val och icke-val, gäller det att i terapin medvetandegöra och tydliggöra de inre kartor och livsregler man har som vägledare i livet. - Om en patient vid upprepade tillfällen misslyckats med något specifikt, exempelvis en utbildning, och där det framgår att utsikterna för att klara denna utbildning inte finns, kanske det är bättre att terapeuten leder in patienten på möjligheten att acceptera detta, bearbeta och söka nyorientering. - Efter acceptans och validering, fokusera på hela livet och inte bara symptomet, och individen, söka att se livet som en process istället som ett problem som ska lösas. - Det gäller att acceptera och söka mening i det som är. - Det är sorgen som definierar lyckan. Det är på så vis vi lär oss känna igen det goda, och förstår att hålla kvar det. - Trots goda resultat av psykoterapi, medicinska insatser, psykosocialt arbete, kan vi långtifrån hjälpa alla till total befrielse från symptom och smärta.
6 - Därför måste vi söka hjälpa patienten med att ändå leva livet så fullödigt som möjligt. - Vi får inte väja för de existentiella frågorna, även om vår tids kultur ofta väljer att göra det. - De stora livsfrågorna går inte att hantera svalt eller intellektuellt, eller med tester, de kräver att subjektiviteten kommer fram, och inte döljs bakom en yrkesfasad och ett skrivbord. - All god terapi innefattar en aktiv medvetenhet om de existentiella fundamenten. - Det mänskliga beteendet är sant mänskligt i den mån det innebär "handling i världen". Detta i sin tur förutsätter att människan motiveras av världen och livet, och inte av massans krav. Så snart vi projicerar människor till den strikt naturvetenskapliga psykologins dimension, lösgör vi dem från den värld som ger skäl för handling. Vad som då blir kvar är orsaker, inte skäl. Skäl stimulerar mig att handla på ett sätt som jag väljer. Orsaker bestämmer mitt beteende, vare sig jag vet det eller ej. SAMMANFATTNING - Min huvudpoäng är alltså den att vi alla sitter i samma existentiella båt, både professionella hjälpare såväl som brukare, kunder, patienter eller vad vi föredrar att kalla våra medmänniskor, och vi måste alla våga acceptera och möta livets grundvillkor med glädje, men även med smärta och lidande. Gör vi inte det kommer vi heller inte att våga ge oss hän och uppleva lyckan fullt ut. - Behandlaren måste själv ha vågat stanna upp och konfronteras med sin egen smärta, bräcklighet, död, och olösta existentiella teman. Om man med svaghet menar en människa som är öppen och känslig, får vi hoppas att behandlaren även innehar svaghet i sin känslorepertoar.
7 - Det är en absolut förutsättning att vi vågat möta oss själva och göra våra val, ifall vi ska kunna möta andra och med trovärdighet uppmana klienten att göra sina egna existentiella upptäckter och val. - Meningen uppfinns inte, utan den upptäcks. - Meningen med livet finns i det unika och individuellt upplevda, svårt att lägga på någon annan sin egen mening om meningen. Medges att det ovan nyss skrivna blir en själmotsägelse, då det ju i sig är ett försök till universialiserande, livet är paradoxalt! - Viktigt att ha realistiska mål för arbetet, det kan vara att en viss person inte är självdestruktiv så ofta som förr, inte gör andra lika illa och så ofta som förr. Jag tror vi behandlare ofta i vår iver, och vårt behov av att bli bekräftade, ställer orealistiska mål för vår terapi. Det tillhör den existentiella approachen att acceptera att det inte finns några säkra, slutgiltiga svar, ovissheten är en del av livet. Man kan söka svar, som blir funktionella, inte nödvändigtvis sanna, men ibland gör man klokast i att finna sig i att allt går inte att reda ut till den yttersta visshetens fullkomlighet. Detta om det är möjligt, antar jag, i sådana fall vore ett jobb för Gud. Fullkomligheten ligger nog istället i att försöka ta till sig livet i dess helhet. Med all dess glädje och smärta, tider av värme och kyla, ungdomlig kraft och åldrandets vishet, födelse och död. Först när vi fattat mod och insett detta enkla och/eller komplexa bli vi verkligt levande och hela som människor. REFERENSER Hellsten, Tommy - Medmänniskan Mykkänen, Petri - EXIST Det blinda seendet Van Deurzen-Smith, E. - Det existentiella samtalet Petri Mykkänen 2004