1 ENSAM Av Matilda Jerkvall Hennes steg ekar där hon går genom den tysta staden. Hon är alldeles ensam där hon skyndar förbi de stängda butikerna. Hur kan hon vara alldeles ensam där det annars brukar var fullt med folk? Det känns som om de höga husen tittar ner på henne. Men hon vet att det bara är inbillning. Hon ökar på sina steg i hopp om att någon gång komma fram. Men vart är hon på väg? Hon känner igen vart enda hus hon går förbi, men hon har aldrig satt sin fot här. Hon kommer förbi en stor lekplats där vinden gungar i gungorna och löven åker rutschkana. Ingen annan är där. Ingen. Förutom hon. Det börjar skymma i den ensamma staden när hon går över den tomma lekplatsen. Gungorna gnisslar sakta i takt med vindens sorgsna melodi. I sandlådan finns en kvarglömd liten, röd spade utan ägare. Klätterträden som barnen brukar klättra i är övergivna och ett ensamt litet höstlöv sitter högst upp i trädet, men så kommer det med ens en vindpust som tar med sig lövet ut över den övergivna lekplatsen, bort över staden och in i den mörka höstkvällen. En gatlykta blinkar plötsligt till och slocknar. Hon stannar och tittar sig omkring. Överallt blinkar gatlyktorna och slocknar en efter en. Sakta börjar paniken växa. Hon ökar på sina steg och hör dem eka över husväggarna. Men inte är det bara hennes egna steg som kan höras så över staden? Hon stannar till, men ljudet av stegen tystnar inte. Hon känner hur paniken åter växer inom henne och hjärtat bultar lika fort som om hon hade sprungit flera kilometer. Hon är förföljd. Hon vågar inte vända sig om och se vem det är utan fortsätter titta rakt fram. En kråka sitter i ett träd och kraxar sin hesa sång i det dunkla månskenet. Plötsligt lyses gatan upp av gatlyktor som sakta börjar tändas överallt runtomkring henne. Hon har kommit fram till ett högt, träfärgat stenhus. Stegen bakom hennes rygg avtar och stannar till. Hon känner djupa andetag i sin nacke och hon sluter ögonen för att tänka bort den som står alldeles bakom henne, men det går inte. Så börjar stegen bakom henne att gå igen. Den här gången vänder de sig därifrån och går sakta upp för backen där de kom ifrån.
2 Hon andas ut igen och vänder sig om för att se den som är på väg därifrån. Men det enda hon ser är skuggan av någon som försvinner bort i en av de mörka gränderna. Det sista hon ser av någon är dess skugga som långsamt försvinner. Hon tittar upp mot huset och går in genom porten. Inne i trappuppgången finns en lång korridor med vita väggar. Korridoren är upplyst av ett skumt ljus från en liten glödlampa som sitter ovanför dörren i hallen. Hon går längre in i korridoren och ser att det finns dörrar på båda sidorna. Hon öppnar en dörr och upptäcker att det innanför den finns en likadan korridor som den hon just står i. Hon öppnar en dörr till, också denna ser likadan ut som de andra två. När hon går mot nästa dörr kommer en vindpust som slår upp alla de andra dörrarna också och hon är plötsligt omringad av en massa korridorer. En lampa tänds och lyser upp korridoren hon själv står i, och längst ner skymtar hon tvillingarna. De står där bleka med uppspärrade ögon och håret hängande i stripor ner över axlarna. Det hela händer mycket snabbt och snart slocknar åter ljuset och tvillingarna försvinner. Så smyger sig sakta dimman på och flyter ut över hela korridoren. I dimman hör hon hur pianot börjar spela den ensliga, melankoliska melodin. Hon vaknar med ett ryck ur sin dröm och slår upp ögonen lagom för att se morgonsolens första strålar skina in genom fönstret. Trots mardrömmen är hon inte rädd, men ändå fylls hon av ett obehag. Ett obehag som hon inte förstår själv. Det är en dröm hon drömmer varje natt. Vad är det tvillingarna vill tala om för henne? Hon klär på sig och går ner i köket för att ordna med frukosten. Det är alldeles tyst i huset och hon känner hur obehaget börjar smyga sig på henne igen. - Hallå, viskar hon. Hon får inget svar. Det är alldeles tyst i det annars livfulla huset. Det knäpper i väggarna och i trappan hörs knarrande fotsteg. Väl nere i hallen upptäcker hon att ytterdörren står lite på glänt. - Hallå, viskar hon igen, nu med en lätt darrning på rösten, någon där? Hon får inget svar. Hon går mot dörren för att stänga igen den men ångrar sig. Hon vågar inte vara kvar i det stora, knarrande huset. Hon vill bort härifrån. Bort från sina mardrömmar. Hon vill flyga därifrån lätt som en fjäder i en virvlande sommarvind. Men istället står hon fastfrusen, som på ett isberg, i den mörkaste natten, ensam i sin hall. Hon sätter fötterna i sina skor och går ut genom dörren. Sakta går hon för att ingen ska höra att det är hon som kommer. Skuggorna lurar i varje hörn och de väntar bara på att få breda ut sig över hennes liv, likt en böljande iskall våg. De ger henne kalla kårar.
3 Runtomkring finns alla radhus med sina gröna trädgårdar. De flesta är välskötta med klippta gräsmattor och buskar. Rabatterna är fulla med omsorgsfullt planterade blommor. Men några trädgårdar är inte lika omskötta. Där växer gräset och häckarna som de vill. I rabatterna växer inte ståtliga blommor utan ogräs som ingen orkat med att ta bort. Det är någonting som inte stämmer med den här gatan. Trots att hon inte känner igen sig här vet hon ändå att hon har gått här förut. Det är alldeles tyst runt omkring. Det är inte någon trevlig tystnad utan en skrämmande tystnad fylld av en bitter kyla. Det är höst och mörkret faller redan. När det väl kommer, kommer det fort. Det sveper sig över gården och omringar henne med ett totalt mörker som sträcker sig långt bort över horisonten. Hon går nerför gatan och hennes steg ekar över husväggarna. Hon kommer fram till en mörk lekplats. Den är tom och tyst precis som allt annat runt omkring henne. Hon märker att hon känner igen sig mer och mer trots att hon aldrig har satt sin fot här. Hon ser gungorna som gungas av vinden och hur bladen sakta virvlar ner i en dans över rutschkanan. Då känner hon igen sig. Det här är vad hon har drömt om i många år. Hon står mitt i sin egen dröm. Hon hör kråkorna kraxa och löven runt henne prassla då de sakta sveper över lekplatsen. Hon känner sig iakttagen. Hon ser sig omkring, men där finns bara hon. Hon börjar gå därifrån i hopp om att om att slippa iakttagelsen. Plötsligt slocknar den ena gatlyktan och sen en till. Till slut är hela gatan alldeles becksvart. Hon fortsätter ändå att gå utan att veta vart hon ska. Då hör hon steg bakom sig och hon ökar takten. Det är precis som i drömmen tänker hon, och känner sig inte lika rädd längre. Nu vet hon i alla fall vad som kommer att hända. Stegen fortsätter bakom henne en lång stund och hon känner igen sig mer och mer. Den plana marken börjar plötsligt slutta neråt. Nedanför backen stannar stegen bakom henne. Hon står framför ett stort, träfärgat stenhus. Hon känner andetagen i sin nacke och blir alldeles kall. Ska hon vända sig om och se efter vem det är? Eller ska hon stå kvar? Hon vet ju att den som står bakom henne kommer att gå tillbaka uppför backen och försvinna in i gränden. Om hon vänder sig om tidigare kan hon kanske få se vem det är. Men stegen hörs aldrig. Hon kan inte stå här längre och bara undra. Hon vänder sig sakta om och det hon får se får henne att tappa andan. Hon ser det röda håret som blåser i vinden och de gröna ögonen som sorgset tittar tillbaka på henne. Den hon ser i dessa ögon, precis i denna stund, är sig själv. De få sekunderna som de står och tittar på varandra känns som minuter. Efter en stund vänder sig flickan framför henne om och springer med lätta steg därifrån. Det sker som i ett trollslag alltihop och flickan försvinner in i gränden igen, men först tittar hon tillbaka på henne som står kvar. De säger ingenting, de bara ser på varandra. Sedan vänder sig flickan om, sveper med sitt röda hår och försvinner in i gränden. Hon står kvar framför huset och försöker förstå vad hon just har sett. De gröna sorgsna ögonen som nyss har tittat in i hennes rädda. Det röda håret som var så nära att det nästan nuddade vid hennes kind. Hon vet inte längre om hon drömmer eller är vaken
4 hon vet bara att hon är ensam. Ensam och rädd. Vad ska hon göra nu? Ska hon våga gå in i huset och se ännu mer av mardrömmarna? Hon vet vad hon måste göra. Hon måste gå dit annars kommer hon aldrig härifrån. Hon börjar gå med tunga steg uppför den stora trappan till huset. Hon öppnar den tunga dörren och kliver in i en mörk hall. Det enda ljuset som finns är från en liten glödlampa ovanför dörren. Hon ser sig omkring. Hon står i en lång korridor med vita väggar. Det är som att befinna sig i ett tomrum. Det tomrum som hon har inom sig. Hon vet inte vad hon ska göra. Hon vet bara att vad som än händer kommer ingen att veta var hon befinner sig, om det nu ens finns någon utanför hennes ensamma drömvärld. Hon ser sig om och precis som i drömmen är korridoren lång med dörrar på varje sida. Hon går fram till en dörr och öppnar den sakta. Där innanför finns en annan korridor med lika många dörrar. Hon bestämmer sig för att gå in och se vad som händer. Hon sätter första foten innanför dörren och upptäcker att det inte händer någonting när hon gör det. Så flyttar hon sin andra fot också och går längre in i korridoren. Då börjar plötsligt hela korridoren att snurra runt, runt. Hon kastas fram och tillbaka mellan väggarna. Hon försöker få fotfäste, men misslyckas. Paniken stiger och hon får en klaustrofobisk känsla av att vara instängd. Hon börjar försiktigt hasa sig över golvet i hopp om att komma till nästa dörr och kunna hålla sig fast i handtaget. Hon försöker ta sig framåt till dörren och när hon nästan är framme börjar snurrandet sakta avta och hon känner med ens fast mark under sina fötter. Hon sätter sig ner på golvet och andas ut. Hon är yr i huvudet och det får skuggorna i det dämpade ljuset att se ännu mer hotfulla ut. Det är nästan som om de anföll henne. Hon öppnar nästa dörr. Därinne är det alldeles mörkt och tyst. Hon ser att det inte är likadant som i de andra korridorerna. Här finns det inga dörrar utan bara en lång korridor med en början och ett slut. Hon tar ett försiktigt steg in genom dörren, sedan ett till. När hon märker att det inte händer någonting går hon ännu längre in. Det är så mörkt att det känns som om hon är blind. Hon går nära väggarna för att kunna känna sig för. Var verkligen de andra korridorerna så här långa? Plötsligt lyses hela korridoren upp av ett starkt ljus och längst ner i korridoren blir konturer plötsligt synliga. Det är alldeles tyst, det enda som hörs är hennes andetag. Konturerna där framme blir allt mer tydliga. Det är tvillingarna. Med stripigt hår, blek hy och alldeles stirrande ögon står de och tittar på henne. Hon vet inte vad hon ska göra. Här brukar musiken börja spela, och sakta brukar hon vakna upp ur sin dröm. Men framför henne står de fortfarande. Tvillingarna. - Vad är det som händer? frågar hon. - Det är vi som är dina drömmar och dina rädslor. Vi ser din ensamhet och den tomhet du bär på. Framförallt ser vi din rädsla för dig själv. Flickan du träffade där ute var du själv, och rädslan i hennes ögon var din egen.
5 - Vad vill ni att jag ska göra? Hon får inget svar. De stirrar bara på henne med sina tomma blickar. Sedan kommer dimman åter krypande. Den omfamnar henne och pianot börjar åter spela den ensliga, melankoliska melodin.