AVKRIMINALISERA EGET BRUK AV NARKOTIKA?

AVKRIMINALISERA EGET BRUK AV NARKOTIKA? EN KVALITATIV STUDIE OM SOCIALARBETARES SYN PÅ DEBATTEN KRING SVERIGES NARKOTIKAPOLITIK FRIDA LENDT Handledare: Lotti Ryberg Welander Examensarbete i socialt arbete Malmö universitet 15 hp Hälsa och samhälle Socionomprogrammet 205 06 Malmö Maj 2019

AVKRIMINALISERA EGET BRUK AV NARKOTIKA? EN KVALITATIV STUDIE OM SOCIALARBETARES SYN PÅ DEBATTEN KRING SVERIGES NARKOTIKAPOLITIK FRIDA LENDT Författare: Lendt, Frida. Avkriminalisera eget bruk av narkotika? En kvalitativ studie om socialarbetares syn på debatten kring Sveriges narkotikapolitik. Examensarbete i socialt arbete, 15 högskolepoäng. Malmö universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för socialt arbete, 2019. Det pågår just nu en debatt i Sverige kring huruvida eget bruk av narkotika bör avkriminaliseras eller inte, och argumenten för och emot en avkriminalisering är många. Syftet med den här studien var därför att undersöka hur socialarbetare som arbetar inom missbruk- och beroendevården ställer sig till debatten kring huruvida eget bruk av narkotika bör avkriminaliseras eller inte. Fyra semistrukturerade intervjuer genomfördes med socialarbetare som på olika sätt arbetar med missbruk- och beroende av narkotika. Resultatet visade att socialarbetarna i huvudsak såg mycket stora fördelar med att avkriminalisera eget bruk av narkotika. Fördelarna med att avkriminalisera eget bruk av narkotika beskrevs vara att stigmatiseringen av narkotikamissbrukare skulle minska, fler skulle våga söka hjälp för sitt missbruk samt att fokus skulle flyttas från att lagföra missbrukare till att ge dem adekvat vård och behandling. Vidare beskrevs den nuvarande lagstiftningen som problematisk, då den inte är anpassad utifrån hur Sveriges narkotikasituation ser ut idag. Nackdelar med en eventuell avkriminalisering av eget bruk av narkotika beskrevs vara att det skulle kunna bidra till en normalisering av narkotika, som i sin tur skulle kunna innebära att fler testar och därmed brukar narkotika. En annan nackdel som belystes var att en eventuell avkriminalisering skulle kunna innebära att det blir svårare att upptäcka de som missbrukar narkotika. Nyckelord: Avkriminalisering, missbruk, narkotika, narkotikapolitik, normalisering, stigmatisering 1

DECRIMINALIZE PERSONAL USE OF DRUGS? A QUALITATIVE STUDY ABOUT SOCIAL WORKERS VIEW ON THE SWEDISH DRUG POLICY DEBATE FRIDA LENDT Lendt, Frida. Decriminalize personal use of drugs? A qualitative study about social workers view on the Swedish drug policy debate. Degree project in social work, 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of social work, 2019. There is currently an on going debate in Sweden on whether personal use of drugs should be decriminalized or not, and there are several arguments both for and against it. The aim with this study was therefore to examine social workers, who work with addiction in different ways, view on the debate about whether personal use of drugs should be decriminalized or not. Four semi-structured interviews were conducted with social workers that work with addiction of drugs in different ways. The result shows that the social workers mainly saw great advantages with a decriminalization of personal use of drugs. They described that the advantages with a decriminalization of personal use of drugs, would be that the stigmatization of drug addicts would decrease, more people would dare to seek help for their addiction and also that the focus would be shifted from prosecuting addicts to make sure that they get adequate care and treatment. Furthermore, the present legislation was described as problematic since it is not adjusted to how the current drug situation in Sweden looks like. The disadvantages with a decriminalization of personal use of drugs, was described as that it could contribute to a normalization of drugs, which in turn could lead to that more people would test and use drugs. Another disadvantage that was mentioned was that a decriminalization could lead to a difficulty in identifying people who abuse drugs. Keywords: Decriminalization, drug abuse, drug policy, narcotics, normalization, stigmatization 2

FÖRORD Jag vill rikta ett tack till alla de som varit med och gjort denna studie möjlig. Tack till alla informanter som ville ställa upp och dela med sig av kloka tankar, åsikter och kunskap. Utan er hade den här studien aldrig blivit av! Tack till min handledare Lotti Ryberg-Welander, för ovärderliga tips och råd under processens gång. Det har varit till stor hjälp. Slutligen vill jag även tacka nära och kära som korrekturläst och stöttat mig under processens gång. 3

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING...5 1.1 Problemformulering... 5 1.2 Syfte... 6 1.3 Frågeställningar... 6 2. KUNSKAPSLÄGE...7 2.1 Sveriges narkotikapolitik... 7 2.1.1 Bejerots påverkan på svensk narkotikapolitik... 8 2.1.2 Harm reduction åtgärder i förhållande till Sveriges narkotikapolitik... 9 2.2 Argument för och emot en eventuell avkriminalisering av narkotika... 9 3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER... 11 3.1 Stigmatisering... 11 3.1.1 Stigmatisering i förhållande till narkotikamissbruk...11 3.2 Normalitet och normalisering... 12 3.2.1 Normalitet och normalisering i förhållande till narkotikamissbruk...13 4. METOD... 13 4.1 Beskrivning av metoden... 13 4.2 Tillvägagångsätt... 15 4.3 Urval... 16 4.3.1 Studiens generaliserbarhet...17 4.4 Etiska överväganden... 17 5. RESULTAT OCH ANALYS... 18 5.1 Fokus på kriminalisering istället för vård... 19 5.2 Narkotika kontra alkohol... 21 5.3 Stigmatiseringen av narkotikamissbrukare... 23 5.4 Normaliserandet av narkotika... 26 5.5 En politik och lagstiftning som behöver ses över... 28 5.6 Sammanfattning... 30 6. DISKUSSION... 31 7. REFERENSER... 33 BILAGOR... 35 Bilaga 1: Intervjuguide... 35 Bilaga 2: Informationsbrev... 36 4

1. INLEDNING 1.1 Problemformulering Sverige är känt som ett av världens mest restriktiva länder när det gäller narkotikapolitik. All form av narkotikaanvändning är förbjudet, med undantag för medicinskt bruk under kontrollerande former. Målsättningen med den restriktiva politiken är att få ett samhälle som är helt och hållet fritt från narkotika, men även att det ska vara svårt att överhuvudtaget få tillgång till narkotika (Socialdepartementen 2016). Vidare är även målsättningen att de som behöver hjälp för sitt missbruk ska kunna få det, samt att människor inte ska fara illa eller i värsta fall avlida till följd av narkotikans effekter (ibid.). Ett Sverige fritt från narkotika är dock inget som ser ut att bli verklighet inom någon snar framtid. I en rapport från EU:s narkotikabyrå EMCDDA publicerad 2018 framkommer det att 590 narkotikarelaterade dödsfall ägde rum i Sverige 2016. Rapporten visar också att Sverige tillhör de länder i EU som har högst genomsnittlig narkotikadödlighet. Den genomsnittliga siffran i EU är 21.8 dödsfall per miljoner invånare, som kan jämföras med Sveriges 87.8 dödsfall per miljoner invånare (EMCDDA 2018). Antalet narkotikarelaterade dödsfall ser inte ut att minska, och 2017 ökade antalet narkotikarelaterade dödsfall i Sverige till 626 st. Även antalet rapporterade narkotikabrott blev fler mellan 2016 och 2017, och ökade med drygt 11 %. Den övervägande delen av de rapporterade brotten rörde innehav och eget bruk (Folkhälsomyndigheten 2019). Centralförbundet för alkohol- och narkotikaanvändning rapporterar om att användandet såväl som tillgängligheten av narkotika har ökat under de senaste tio åren, trots den nollvision som råder i Sverige. Vidare har även den narkotikarelaterade vården ökat i antal, både inom öppenvården såväl som slutenvården (CAN 2019). Narkotikapolitiken i Sverige är ett ämne som väcker debatt. En del skulle se det som direkt förödande om Sverige hade avkriminaliserat det egna bruket av narkotika, medan det finns andra som hävdar att det hade kunnat vara en framgångsfaktor. I en debattartikel i Aftonbladet debatterar en grupp jurister för att Sverige borde avkriminalisera eget bruk av narkotika. De lyfter fram att den rådande narkotikapolitiken tenderar att stämpla missbrukare som avvikande och kriminella. Att stämpla dessa människor som avvikande gör inte att färre personer missbrukar narkotika, utan snarare att färre vågar söka vård och kan få rätt behandling för sitt missbruk. Vidare menar de också att den rådande narkotikapolitiken leder till att tid och resurser går åt till att hantera alla ringa narkotikabrott, tid och resurser som hade kunnat läggas på vård av missbrukare (Aftonbladet 2019a). Börje Olsson, professor i alkohol- och narkotikapolitik uttrycker i en debattartikel publicerad av SVT, att den svenska narkotikapolitiken behöver ses över. Olsson menar på att den nollvision mot narkotika som funnits i Sverige sedan Narkotikastrafflagen stiftades 1968, är ett mål som inte går att uppfylla. Vid tiden då lagen stiftades såg missbrukssituationen annorlunda ut i Sverige, och den behöver därför anpassas. Istället för att försöka uppnå det orealistiska målet om ett narkotikafritt Sverige, bör vi istället acceptera att narkotikamissbruk existerar och fokusera på att minska dödligheten och de skador som missbruket medför (SVT 2015). Det finns också de som har en helt annan syn på narkotikadebatten, och som motsätter sig en avkriminalisering av eget bruk av narkotika. Ett argument som 5

återkommer när det debatteras mot en avkriminalisering av eget bruk är att en avkriminalisering hade inneburit att vi normaliserar narkotika i samhället. I en debattartikel publicerad av Aftonbladet lyfts detta fram av en grupp jurister, som menar att om Sverige hade avkriminaliserat eget bruk av narkotika, hade det kunnat likställas med att samhället anser det vara helt normalt och accepterat att bruka narkotika. Debattörerna tar också upp att kriminaliserandet av eget bruk faktiskt ger en möjlighet att fånga upp fler personer med ett pågående missbruk eller riskbruk, och på så sätt kunna hjälpa fler. Vidare tar de upp att det framförallt är vården av missbrukare som behöver ses över, snarare än själva lagstiftningen (Aftonbladet 2019b). Liknande argument lyfts upp i ytterligare en debattartikel i Aftonbladet, där ordförande för Svenska Narkotikapolisföreningen och Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle uttalat sig. De argumenterar för att kriminaliserandet av eget bruk av narkotika inte hindrar människor från att få rätt behandling, utan att lagföringen tillsammans med vård och behandling av missbrukare kompletterar varandra. De tar också upp att kriminaliserandet av eget bruk av narkotika är positivt utifrån att det blir väldigt tydligt att det inte finns något lagligt utrymme att använda det (Aftonbladet 2018). Sveriges narkotikapolitik är utformad utifrån förhoppningen om ett samhälle där ingen människa ska skadas till följd av narkotika, men som utifrån den statistik som finns om narkotikans skadeverkningar inte ser ut att bli verklighet inom den närmsta tiden. Vad behöver Sverige göra för att vända på den rådande trenden, där allt fler människor fastnar i ett narkotikamissbruk och tenderar att fara väldigt illa? Är lösningen den som många forskare och sakkunniga föreslår: att avkriminalisera eget bruk av narkotika, för att bryta stigmatiseringen av narkotikamissbrukare och på så sätt möjliggöra att fler kan få rätt vård och behandling? Eller är lösningen att fortsätta låta eget bruk av narkotika vara kriminaliserat och därmed inte normalisera det, men istället ändra andra delar av missbruk- och beroendevården? Debatten pågår och argumenten för och emot en avkriminalisering av eget bruk är många. När jag tagit del av debatten kring Sveriges narkotikapolitik har jag dock slagits av att det väldigt sällan är socialarbetare som uttalar sig, trots att de i sin yrkesroll faktiskt möter de människor i samhället som har ett narkotikamissbruk på ett mycket nära plan. Hur ser de på Sveriges narkotikapolitik, och hur anser de att den borde vara utformad för att bli så effektiv som möjligt? Jag anser det vara relevant för socialt arbete att undersöka detta närmre, och belysa vad socialarbetare som arbetar med missbrukoch beroende har för tankar och åsikter kring debatten. Utgångspunkten i detta arbete kommer därför vara att undersöka vad socialarbetare som på olika sätt arbetar inom missbruk- och beroendevården har för syn på debatten kring huruvida eget bruk av narkotika bör avkriminaliseras eller inte. 1.2 Syfte Syftet med denna studie är att undersöka hur socialarbetare som arbetar inom missbruk- och beroendevården ställer sig till debatten kring huruvida eget bruk av narkotika bör avkriminaliseras eller inte. De teoretiska utgångspunkterna kommer vara stigmatisering och normalisering. 1.3 Frågeställningar Hur ser den svenska narkotikapolitiken ut? 6

Hur ser socialarbetare som arbetar inom missbruk- och beroendevården på debatten kring huruvida eget bruk av narkotika bör avkriminaliseras eller inte? Vad ser de för fördelar respektive nackdelar med en eventuell avkriminalisering av eget bruk av narkotika? 2. KUNSKAPSLÄGE I denna del kommer relevant kunskap och tidigare forskning att presenteras. Inledningsvis följer en redogörelse kring hur narkotikapolitiken är utformad i Sverige och vad den grundar sig i, följt av en redogörelse kring Nils Bejerots påverkan på utformningen av den svenska narkotikapolitiken. Vidare presenteras även begreppet harm reduction, vilket är skademinimerande insatser för de som missbrukar narkotika. Därefter följer en presentation av argument som talar för och emot en eventuell avkriminalisering av eget bruk av narkotika, och vad dessa argument grundar sig i. Det kunskapsläge som presenteras bedöms vara relevant för att vid en senare resultatframställning och analys kunna besvara studiens syfte och frågeställningar. 2.1 Sveriges narkotikapolitik Socialdepartementet skriver i dokumentet Svensk narkotikapolitik en narkotikapolitik baserad på mänskliga rättigheter och jämlik hälsa att Sveriges syn på narkotika inte var särskilt restriktiv under 60- och 70-talet. Allt eftersom det blev tydligare vilka verkningar och effekter narkotika kan få, blev synen på narkotika allt mindre liberal (Socialdepartementet 2016). Linton (2015) beskriver att den svenska narkotikapolitiken utformades i samband med att narkotikans skadeverkningar blev allt mer kända, och att man förbjöd narkotika utifrån hur farligt det faktiskt är. Politiken utformades också utifrån synen om att allt bruk av narkotika bör ses som ett missbruk, och att det får stora konsekvenser för det svenska samhället. Genom stiftandet av Narkotikastrafflagen (1968:64), i kombination med att eget bruk av narkotika förbjöds 1988 har Sverige gjort en tydlig markering att narkotika inte är accepterat av samhället. Socialdepartementet påpekar dock att trots den väldigt tydliga markeringen som gjorts, är avsikten inte att de som missbrukar narkotika ska bli stämplade som avvikande (Socialdepartementet 2016). Sverige har fyra lagar som tillsammans bildar ett heltäckande förbud mot all form av användning av narkotika, bortsett från den medicinska användningen under kontrollerade former. Dessa är Narkotikastrafflagen (1968:64), lagen om kontroll av narkotika (1992:860), läkemedelslagen (1992:859) samt lagen om straff för smuggling (2000:1225). Narkotikastrafflagen stiftades 1968, men det var inte förrän 1988 som lagen även gjorde eget bruk av narkotika förbjudet (Socialdepartementet 2016). Innan eget bruk av narkotika blev kriminaliserat, fanns det många som argumenterade för att kriminaliserandet inte var rätt väg att gå. Till slut gick ändå lagändringen igenom, och Sverige hade nu ett totalt förbud mot narkotika. Lagändringen motiverades utifrån att Sverige på ett tydligt sätt måste visa att narkotika inte är acceptabelt i samhället. Vidare motiverades kriminaliserandet av eget bruk av narkotika även utifrån en förhoppning om att det skulle avskräcka många från att använda och-eller testa narkotika för första gången. På så sätt hoppades man även att efterfrågan skulle minska. Nolltoleransen mot eget bruk av narkotika förstärktes ytterligare 1993, genom att 7

straffet för eget bruk blev hårdare. Tidigare hade enbart böter kunnat ges som påföljd, men sedan ändringen 1993 kunde man även dömas till fängelse (Träskman 2011). Sveriges narkotikapolitik handlar som ovan nämnt till mycket stor del om strävan efter ett Sverige fritt från narkotika, vilket tydliggörs genom den nolltolerans som finns. Narkotikapolitiken handlar dock även om att se till att människor som behöver vård och behandling för sitt missbruk ska få det, antalet som testar narkotika för första gången och således har en ökad chans att fastna i ett missbruk ska minska, samt att narkotikan ska vara svårtillgänglig (Olsson 2011). Som ett led i arbetet att förverkliga det som narkotikapolitiken står för, har Sverige arbetat fram den så kallade ANDT-strategin, som berör alkohol, narkotika, doping och tobak. Gällande narkotika så syftar strategin bland annat åt att göra det svårare att få tag i narkotika, minska skador och dödlighet relaterad till narkotika samt se till att fler människor får behandling för sitt missbruk när behov finns (Socialdepartementet 2016). 2.1.1 Bejerots påverkan på svensk narkotikapolitik Utformningen av Sveriges narkotikapolitik och kriminaliserandet av eget bruk är till mycket stor del influerad av psykiatrikern Nils Bejerots tankar och idéer. Vid tidpunkten då Bejerot började dela med sig av sin ideologiska övertygelse gällande narkotika, var kunskapen om narkotikamissbruk relativt låg. Narkotikan hade vid det här laget etablerat sig i samhället och börjat bli ett stort problem. En del menar att anledningen till att Bejerots tankar kring narkotika fick ett sådant stort genomslag, var att han presenterade förslag på åtgärder mot problemet som ingen riktigt gjort tidigare (Linton 2015). Bejerot drevs av en stark övertygelse att Sverige borde ha en nolltolerans mot narkotika, och att det var den rätta vägen att gå om Sverige skulle bli kvitt narkotikan för gott. Några av hans argument för nolltoleransen var att narkotika är något av det farligaste som finns, men också att det svenska samhället skadas och påverkas negativt på grund av de som missbrukar (ibid.). Bejerot drevs av en stark övertygelse att missbruk borde betraktas som en slags epidemi. Han motsatte sig dem som förklarade och såg på missbruk utifrån symptomteori, vilket innebär att missbruk uppstår på grund av faktorer som t.ex. social utsatthet eller svåra uppväxtförhållande. Enligt Bejerot borde man istället fokusera på de begär som narkotikan innebär, och att missbrukaren är fast under det begäret. Samhället måste tydligt visa att detta inte accepteras för att motverka att missbruket sprids, och missbrukaren behöver dessutom ta sitt ansvar (Törnqvist 2011). Följande citat av Bejerot illustrerar detta: Jag menar att rätts- och välfärdssamhällena av västerländsk typ på sikt står och faller med att man kommer till rätta med drogepidemierna. För att klara den kampen måste vi ha en realistisk strategi och taktik. Vi måste upptäcka och våga inse att det är missbrukaren själv som är motorn i systemet. Men missbrukaren, som är ytterst manipulativ och som uppträder som sitt beroendes heltidsanställde försvarsadvokat, har lyckats dupera så många hederliga och ansvarskännande men naiva politiker och publicister, att han de senaste tjugo åren varit närmast fridlyst. Detta, menar jag, är den viktigaste enskilda faktorn bakom våra motgångar. Detta betyder inte att jag förordar en återgång till trettiotalets hårda amerikanska straffsatser för narkotikabrott. De 8

var orealistiska och kom att underminera sig själva. Men det måste bli mycket obekvämt att missbruka illegala droger om vi skall vända utvecklingen. Missbrukaren måste lära sig att ta konsekvenserna av sitt beteende (Bejerot & Hartelius 1984, s. 26-27). Bejerot beskrev att missbruk av narkotika är en tydlig avvikelse i det svenska samhället, och att det aldrig får bli normaliserat. Han menade att epidemin missbruk kommer att fortsätta smitta det svenska samhället om inte Sverige intar en nolltolerans och kommer till bukt med problemet (Linton 2015). Bejerots tankar och övertygelse om att Sveriges narkotikapolitik kommer minska missbruket har kritiserats av en hel del forskare, som menar att det faktiskt inte finns något som styrker det. Börje Olsson, professor med inriktning på alkoholoch narkotikapolitik, menar att det är konstigt att Bejerot fick igenom så mycket av sina idéer som han faktiskt fick. Olsson ställer sig också kritisk till att Sveriges narkotikapolitik inte har förändrats sedan den infördes, och menar att den kan behöva anpassas till dagens samhällssituation (ibid.). 2.1.2 Harm reduction åtgärder i förhållande till Sveriges narkotikapolitik På senare tid har även så kallad harm reduction, på svenska översatt skademinimerande insatser blivit allt vanligare i Sverige. Sahlin (2011) menar att skademinimerande insatser måste hållas frånskilt narkotikapolitiken, då dessa insatser går emot principen om en nolltolerans mot narkotika. Skademinimering som sådan kan istället betraktas som en del av de olika behandlingsalternativ som erbjuds missbrukare. Syftet med skademinimerande insatser är att på olika sätt minimera de skador och risker som ett narkotikamissbruk kan innebära. I Sverige är det framförallt två skademinimerande insatser som är etablerade: sprutbytesprogrammet och substitutionsbehandling för opiatmissbrukare. Dessa harm reduction åtgärder är dock fortfarande omdebatterade. En del menar att det blir motsägelsefullt att ha en nollvision gällande narkotika, samtidigt som dessa insatser accepterar narkotikan i samhället genom att tillhandahålla missbrukare med sprutor och metadon (Törnqvist 2011). Andra argumenterar för att harm reduction åtgärder gör att narkotika och narkotikamissbruk inte tas på samma allvar (Sahlin 2011). Samtidigt har skademinimerande insatser starkt stöd av forskning och har visat sig vara effektivt. Exempelvis har sprutbytesprogrammen öppnat upp möjligheten att få kontakt med narkotikamissbrukare som annars aldrig sökt vård eller hjälp, och det hjälper även till att minska spridningen av HIV och hepatit C. Användandet av dessa insatser ökar snarare än att minska, vilket kan betraktas som att Sverige och dess narkotikapolitik öppnar upp för en mer liberal syn på narkotika (Johnson, Richert & Svensson 2017). 2.2 Argument för och emot en eventuell avkriminalisering av narkotika När Narkotikastrafflagen (1968:64) stiftades och när eget bruk av narkotika kriminaliserades 1988, var långt ifrån alla övertygade om att det var rätt väg att gå. Ett av argumenten som lyftes fram mot en avkriminalisering vid tidpunkten då lagen stiftades, var att det är fel att bestraffa en handling som är destruktiv för den person som utför den. En parallell drogs att exempelvis försök till självmord inte är straffbart, och att narkotikabruk inte heller borde vara det. Det argumenterades också för att kriminaliserandet skulle skrämma bort människor från att söka hjälp 9

för sitt missbruk, samt att det skulle öka stigmatiseringen av människor som brukar narkotika (Träskman 2011). Träskman beskriver vidare hur en eventuell avkriminalisering skulle kunna underbyggas utifrån tre principer: rationalitet, homogenitet och humanitet. Utifrån en rationell syn på Sveriges narkotikapolitik, går det att konstatera att den inte varit framgångsrik. Antalet människor som missbrukar narkotika har inte minskat, varpå det går att anta att gällande strafflagstiftning inte varit lösningen. Gällande homogenitet skriver Träskman att man i liberala samhällen generellt sätt inte bestraffar handlingar som är destruktiva för den enskilde eller som av allmänheten betraktas som omoraliska. Den sista principen som är humanitet, hänvisar till att kriminaliserandet av eget bruk av narkotika bidrar till en stress där de som missbrukar narkotika ständigt är jagade av rättsväsendet. De människor som befinner sig i ett missbruk är redan en otroligt utsatt grupp, och det är därför inte humant att addera ytterligare stressfaktorer i deras liv (ibid.). En som varit aktiv i debatten kring huruvida eget bruk av narkotika bör avkriminaliseras är professorn Ted Goldberg. I sin bok Legalisera narkotika? belyser Goldberg (2011) problematiken med Sveriges narkotikapolitik, och beskriver vilka argument som finns för och emot en avkriminalisering. Goldberg är tydlig med att oavsett hur Sverige utformar sin narkotikapolitik, kommer det alltid att innebära svårigheter av olika slag. Oavsett utformning kommer alltid människor ta skada, men det viktiga är att Sverige vågar testa olika modeller och utvärdera resultatet av dem. Det är dock inte rimligt att fortsättningsvis ha visioner och mål som inte är uppnåbara, likt den nollvision som råder idag. Sverige behöver acceptera att narkotikan är omöjlig att helt eliminera från samhället. Dagens narkotikapolitik med dess nolltolerans, har dessutom väldigt lite stöd i forskning. Att avkriminalisera eget bruk av narkotika, skulle innebära en mer människovänlig narkotikapolitik (ibid.). De som är för att eget bruk av narkotika förblir kriminaliserat, belyser återkommande hur farligt det är, men också hur alla människor som någon gång testar narkotika löper risk att utveckla ett beroende och hamna i ett tungt missbruk. Forskning har dock visat på att det inte finns något sådant samband, utan att de flesta som testar narkotika av olika slag aldrig fastnar i ett beroende. De som är för en avkriminalisering menar istället att det visserligen alltid kommer finnas människor som riskerar att hamna i ett tungt missbruk, men att det beror på faktorer som tidigare livserfarenheter, personlighet och arv. Det beror alltså inte enbart på att man testar vid enstaka tillfällen (Goldberg 2011). Argumenten mot en avkriminalisering är till stor del av moralisk karaktär, varav ett av dem är att narkotikan varken är- eller ska bli en del av den svenska kulturen på samma sätt som exempelvis alkohol är. Att använda narkotika betraktas som omoraliskt, då det i förlängningen innebär att det sker på bekostnad av samhället (ibid.). De som argumenterar för en avkriminalisering av eget bruk, menar att det inte handlar om att man har en lättsam syn på narkotika, utan snarare att den svenska narkotikapolitiken är ouppnåelig. Det är inte möjligt att helt eliminera produktion, smuggling och langning av narkotika, likväl som det inte är möjligt att eliminera användandet. Användandet av narkotika har ökat drastiskt i Sverige, vilket tas upp som ett starkt argument för att den nuvarande lagstiftningen inte fungerar (Goldberg 2011). Argumenten för en avkriminalisering tar också upp att lagstiftningen innebär att de som missbrukar jagas och stämplas som brottslingar istället för att betraktas som sjuka, samt att lagföringen av dessa kostar samhället 10

mycket pengar. Även bland argumenten för en avkriminalisering finns det moraliska sådana, som ofta handlar om självbestämmanderätt. Ett av argumenten är att samhället inte borde lägga sig i när människor utför destruktiva handlingar som rör dem själva, utan enbart när det riskerar att skada andra människor. Om samhället inte lägger sig i folks alkoholanvändning, bör samhället inte heller lägga sig om någon vill bruka narkotika (ibid.). 3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER I denna del av studien kommer de valda teoretiska utgångpunkterna att presenteras. Dessa kommer senare i arbetet att användas vid analyserandet och bearbetandet av det insamlade intervjumaterialet. Med hänsyn till denna studies syfte och frågeställningar har följande teoretiska utgångspunkter valts: stigmatisering och normalisering. Teorierna har bedömts relevanta utifrån att stigmatiserandet av människor som missbrukar, ofta lyfts fram som ett starkt argument av dem som är av åsikten att eget bruk av narkotika borde avkriminaliseras. Normalisering har valts som en andra teoretisk utgångpunkt då de som argumenterar mot en avkriminalisering av eget bruk av narkotika, tar upp normaliserandet av narkotikaanvändandet som en negativ aspekt. 3.1 Stigmatisering Stigma definieras av Goffman (2014) som en avvikande egenskap eller beteende hos en människa. Goffman beskriver att varje samhälle sätter upp regler och ramar för vad som anses vara normalt och inte, och de människor som avviker från det normala blir stigmatiserade. Det finns tre typer av stigma, varav det första är fysiska stigman som exempelvis kan ta sig uttryck i ett avvikande utseende. Det andra är stigman som rör en människans karaktär, vilket kan vara kriminalitet och missbruk. Det tredje rör stigman kopplat till grupptillhörighet, såsom religion, etnicitet och klass (ibid.). Att vara stigmatiserad är oftast inte till fördel för den människa som blir det. De egenskaper eller beteenden som samhället anser avvikande, är också egenskaper och beteenden som betraktas som icke önskvärda. Detta leder till att stigmatiserade individer eller grupper ofta utsätts för olika former av diskriminering, vilket påverkar deras liv negativt (ibid.). Vilka egenskaper och beteenden som anses avvikande och därmed stigmatiserande, bestäms av oss människor. Vad som anses normalt eller avvikande kan därför skilja sig åt i olika sammanhang. Goffman (2014) beskriver att vi oftast vid första anblicken av en människa placerar den i ett fack utifrån de egenskaper vi ser eller uppfattar. De egenskaper och den identitet som vi i samhället tillskriver en individ, behöver inte tvunget stämma överens med individens faktiska identitet. Den faktiska identiteten är hur personen ifråga faktiskt är och ser på sig själv, vilket då kan skilja sig från hur samhället väljer att betrakta personen. Att bli tillskriven en viss identitet och att tillhöra en stigmatiserad grupp leder ofta till negativa konsekvenser, då de egenskaper och beteenden som stigmatiseras inte är önskvärda i samhället. Människor som tillhör stigmatiserande grupper blir inte accepterade som en naturlig del av det normala samhället (Goffman 2014). 3.1.1 Stigmatisering i förhållande till narkotikamissbruk 11

Människor som missbrukar narkotika är att betrakta som en oerhört stigmatiserad grupp, och det finns väldigt många föreställningar om hur den typiska missbrukaren är. Stigmatisering av narkotikamissbrukare kan ta sig uttryck på flera sätt (Linton 2015). Människor som missbrukar narkotika har målats upp som smutsiga, kriminella och omoraliska människor som är samhället till last. Deras sätt att vara passar inte in i det svenska samhället, och därmed stigmatiseras de och stämplas som avvikande. Den uppmålade synen på den typiska missbrukaren delas även av Bejerot (1984), som även beskriver dem som manipulativa. Utifrån Goffmans princip om att karaktärsdrag som kriminalitet och missbruk innebär stigmatisering, skulle en människa som missbrukar narkotika kunna betraktas som stigmatiserad i två hänseenden. Att missbruka narkotika är av samhället definierat som ett avvikande och icke önskvärt beteende. Som ovan nämnt talade Goffman om tillskriven identitet kontra faktisk identitet, och menade att en person kan ha en annan självuppfattning trots att samhället tillskrivit den vissa egenskaper. Vad gäller människor som missbrukar narkotika, så beskriver Johnson, Richert och Svensson (2017) att de efter en längre tid i missbruket ändrar uppfattningen om sig själv. Man skapar sig en så kallad missbrukaridentitet, och känner sig hemmastadd i de miljöer där narkotikan finns. De människor som missbrukar narkotika kan alltså efter ett tag betrakta sig själva så som samhället gör, vilket är att de är en stigmatiserad grupp. Detta illustreras även genom sociologerna Lemert och Beckers stämplingsteori. Utifrån deras teori definierar alla samhällen vad som är normalt och inte, och ställer krav på att människor rättar sig efter de normerna. Människor som inte passar in i samhällets mall om vad som är ett normalt beteende, och som dessutom upprepande bryter mot normerna kan till slut stämplas som avvikande. Om en person under en längre tid blir stämplad, kan det i sin tur leda till att personen i fråga börjar se ner på sig själv. Det i kombination med vetskapen om hur samhället definierar en, kan medföra att personen fortsätter med det avvikande beteendet och gör det till en del av sig själv (Johnson, Richert & Svensson 2017). 3.2 Normalitet och normalisering Definitionen av termen normalitet skiljer sig åt och har olika innebörd i olika sammanhang. Utifrån ett sociologiskt synsätt, kan normalitet definieras som något som samhället anser vara eftersträvansvärt. De allra flesta människor har en vilja att tillhöra det som räknas som det normala, då det i de allra flesta fall anses vara idealet. Det finns visserligen situationer där det kan vara eftertraktat att avvika från det normala, exempelvis att ha väldigt mycket mer pengar än vad genomsnittet har eller att vara utmärkande bra på en viss sak. I de allra flesta situationer strävar dock människor efter att inte avvika från det som anses normalt, då det oftast inte är positivt att definieras som avvikande (Svensson 2007). Normalitet kan ta sig uttryck på olika sätt. De regler och lagar som finns i vårt samhälle visar vad som är accepterat och inte, men det finns också uttalade såväl som outtalade förväntningar och normer som styr vad som anses vara normalt. Gemensamt är att samhället uttrycker vad som är ett eftersträvansvärt beteende, genom att definiera vad som är normalt och rätt. Vad som anses vara normalt kan dock se olika ut i olika sammanhang, och det är även något som kan förändras över tid (ibid.). Ett tidigare normalt beteende kan alltså komma att betraktas som onormalt, på samma sätt som ett tidigare onormalt beteende skulle kunna bli normalt. 12

3.2.1 Normalitet och normalisering i förhållande till narkotikamissbruk Det krävs att samhället definierar vad som anses vara det normala och rätta, för att något eller någon ska kunna betraktas som onormal. Beteenden, egenskaper och värderingar som anses normala är nära sammankopplat med hur samhället vill och förväntar sig att människor ska vara och bete sig. Ett onormalt beteende är alltså att likställa med hur samhället inte vill att människor ska vara (Svensson 2007). I Sverige är användandet av narkotika definierat som ett avvikande beteende, och att använda narkotika ses som något onormalt och fel. Sveriges förhållningsätt mot narkotika genom lagstiftning och nolltolerans, går att betrakta som ett starkt avståndstagande. Det är helt enkelt inte accepterat eller moraliskt rätt att använda narkotika (Olsson 2011). En grundtanke med Sveriges narkotikapolitik och den absoluta nolltoleransen, är som tidigare nämnt i denna studie att det ska avskräcka människor från att använda eller överhuvudtaget testa narkotika. Sverige har sedan Narkotikastrafflagen stiftades och eget bruk av narkotika kriminaliserades, varit väldigt tydliga med att narkotika inte accepteras i Sverige. Det är av samhället definierat som ett icke eftersträvansvärt beteende. Enligt Svenssons (2007) beskrivning kring hur samhället genom att definiera det normala visar vad som är ett eftersträvansvärt beteende, kan man se det som att i Sverige är det normala och eftersträvansvärda att inte bruka narkotika. Att bruka narkotika ses däremot som icke-normalt, och det är ett beteende som inte är eftersträvansvärt eller accepterat. Goldberg (2011) skriver om hur en risk med att avkriminalisera eget bruk av narkotika, är att användandet eventuellt skulle öka om det inte längre anses avvikande att använda narkotika. Det hade inte längre inneburit att bryta mot normen, vilket hade kunnat leda till att människor som tidigare undvikit narkotika skulle bli mer öppna för att testa. 4. METOD I detta avsnitt kommer studiens valda metod att redovisas och argumenteras för, tillsammans med en beskrivning kring hur studien och dess intervjuer har genomförts. Avsnittet redogör även för vilket urval som gjorts i studien, vad detta urval grundar sig i samt hur det kan ha påverkat studiens resultat. Vidare förs det även en diskussion kring vilka etiska överväganden som gjorts under processens gång. Syftet är att på ett tydligt sätt redogöra för de val och överväganden som gjorts, som i sin tur har format den slutgiltiga studien. 4.1 Beskrivning av metoden Valet har gjorts att denna studie ska utformas utifrån en kvalitativ metod. Med hänvisning till studiens syfte och frågeställningar, är kvalitativ metod att föredra. Aspers (2011) beskriver att det är lämpligt att använda sig av en kvalitativ metod om ens syfte är att komma nära och få en djupare förståelse för en viss fråga eller fenomen, vilket inte är möjligt i en kvantitativ studie. Vidare tar Bryman (2011) upp att kvalitativ metod huvudsakligen fokuserar på det som de deltagande informanterna säger. Det är deras ord och i ett senare skede tolkningen av dessa som är det centrala, snarare än siffror och kvantifierbara resultat. Studiens syfte är att undersöka hur socialarbetare som arbetar inom missbruk- och beroendevården ställer sig till debatten kring huruvida eget bruk av narkotika bör avkriminaliseras eller inte. Min ambition har varit att få en djupare förståelse för hur ett antal socialarbetare ser på debatten och vad denna syn grundar sig i, då min uppfattning 13

är att deras tankar och åsikter om debatten inte uppmärksammas i mediala sammanhang. För att kunna närma mig de socialarbetare jag intervjuade på ett djupare plan, och på så sätt möjliggöra en djupare förståelse för deras tankar om Sveriges narkotikadebatt, bedömde jag kvalitativ metod som lämplig. Genom att använda mig av kvalitativ metod gavs jag möjligheten att ställa följdfrågor och på så sätt få mer detaljrika svar. Det bidrog till att jag kunde närma mig informanterna och få en djupare förståelse för deras tankar och åsikter, vilket i sin tur gjorde det möjligt att besvara studiens syfte och frågeställningar. Att använda sig av kvalitativ metod är fördelaktigt när forskarens syfte och frågeställningar likt mina avser att undersöka hur ett fåtal personer upplever och ser på en viss sak. Metoden har dock sina begränsningar. Bryman (2011) beskriver svårigheten att generalisera studiens resultat som en nackdel, då de få antal människor man intervjuar inte kan antas representera den stora helheten (mer om detta i avsnitt 4.3.1). I det här fallet kan alltså en nackdel vara att studien endast inbegriper fyra icke slumpmässigt utvalda socialarbetare, och deras ståndpunkter gällande debatten kring Sveriges narkotikapolitik kan inte antas gälla för alla. Syftet med kvalitativa studier är dock inte alltid att få fram generaliserbara resultat, utan att få djupare förståelse för en viss fråga. Därför finns det i det här fallet ett intresse i att ta reda på vad ett fåtal socialarbetare tycker, oavsett om andra skulle tänka olika. En annan nackdel är att kvalitativa studier är svåra att replikera. Detta på grund av att forskaren har en väldigt central roll i kvalitativa studier, det är forskaren som ställer frågor till informanterna och sedan tolkar de svar som ges (Bryman 2011). I största möjliga mån har jag försökt motverka att min roll som forskare fått för stor påverkan på studiens slutgiltiga resultat. Jag har vid intervjuerna och analyserandet av dessa försökt att gå in med ett öppet sinne, och försöka se bortom min egen förförståelse. Att helt och hållet kunna replikera denna studie är nog nästintill omöjligt, men min förhoppning är att det resultat som slutligen presenteras ändå kan bedömas vara tillförlitligt. Inom kvalitativ forskning finns det ett flertal metoder att välja mellan, men den metod jag fann mest lämplig med hänseende till studiens syfte och frågeställningar var en semistrukturerad intervju. Bryman (2011) beskriver att en semistrukturerad intervju innebär att man genomför sina intervjuer med utgångpunkt i ett antal givna frågor eller teman. Dessa frågor är ofta sammanställda i exempelvis en intervjuguide, vilket är fallet i denna studie (se bilaga 1). En semistrukturerad intervju inleds vanligtvis med ett par lättsamma och öppna frågor för att skapa en avslappnad miljö, som följs av frågor som är mer strukturerade och djupa. Ordningen på frågorna kan anpassas utifrån intervjusituationen, och det kan även förekomma att man ställer följdfrågor som inte är angivna i intervjuguiden. Detta möjliggör att fråga vidare kring saker som man finner extra intressant, men också att få en djupare förståelse för det som informanterna beskriver (Bryman 2011). Då mitt syfte var att få en djupare förståelse för socialarbetares syn på debatten kring Sveriges narkotikapolitik, bedömdes semistrukturerad intervju vara lämplig som metod. Jag hade på förhand bestämt de grundläggande frågorna och således intervjuns fokus, för att kunna få svar på mina frågeställningar. Detta beskriver Bryman (2011) som en stor fördel med semistrukturerade intervjuer. Genom att på förhand ha bestämt ramen för intervjuerna, medförde det att intervjuerna kretsade kring det jag avsåg att ta reda på. Att sedan kunna vika av från intervjuguiden och ställa följdfrågor utifrån det informanterna berättade, bidrog till att jag fick en betydligt djupare förståelse vilket också var mitt syfte. En nackdel med att använda sig av en semistrukturerad 14

intervju är att metoden ändå innebär att man sätter en viss ram för hur intervjun kommer att se ut, även om det är möjligt att vika av och ställa andra frågor. Eftersom forskaren på förhand har bestämt fokus, riskerar man att missa viktiga, intressant och nya perspektiv som informanterna skulle kunnat bidra med om intervjun var mer öppen (Aspers 2011). Jag upplever att intervjuerna och dess utformning har öppnat upp för nya och intressanta perspektiv. Intervjuerna var till viss del väldigt lika varandra innehållsmässigt, och informanterna gav väldigt snarlika exempel på vad de ansåg var negativt med att eget bruk av narkotika är kriminaliserat. Samtidigt lyfte alla fyra informanter fram och pratade om vitt skilda saker och hade olika sätt att se på debatten. Jag tänker dock att syftet med studien i kombination med min förförståelse för ämnet, trots allt kan ha påverkat intervjuerna. Det är trots allt jag själv som valt vilka följdfrågor som ska ställas och således vilken information eller vilka teman som ska fördjupas ytterligare. 4.2 Tillvägagångsätt Informanterna som deltagit i studien kontaktades alla via email, där en kort beskrivning kring vad studien skulle komma att handla om gavs. Studiens övergripande syfte presenterades, och informanterna fick även en kortare presentation kring hur intervjufrågorna skulle vara utformade. Detta för att ge informanterna en chans att förbereda sig inför intervjun, men också för att de skulle få en möjlighet att avväga om de ville delta i studien (Bryman 2011). Intervjuerna beräknades ta allt ifrån 30 minuter upp till en timme. Utrymme lämnades åt informanterna att själva bestämma vart intervjun skulle äga rum, för att underlätta deras medverkan i studien. Tre intervjuer genomfördes på respektive informants arbetsplats, medan en intervju av praktiska skäl ägde rum på offentlig plats. Av totalt fyra genomförda intervjuer spelades två in och transkriberades i sin helhet, vilket är en metod att föredra när man ska analysera en stor mängd insamlat material (Aspers 2011). Den ena informanten samtyckte inte till att intervjun spelades in vilket självklart respekterades, istället antecknades informantens svar ner så precist som möjligt. För att undgå att ingen viktig information föll bort, gjordes pauser i intervjun när så krävdes för att kunna skriva ner svaren på ett korrekt sätt. Intervjun som ägde rum på offentlig plats spelades inte heller in, då miljön gjorde det svårt att få en användbar ljudinspelning. Även denna intervju genomfördes enligt ovanstående beskrivning. När de två inspelade intervjuerna var transkriberade och de andra två var sammanställda, stod jag i begrepp att bearbeta det insamlade materialet. Det första steget i den processen var att koda materialet. Aspers (2011) beskriver att kodning är ett sätt att få en klarare bild över det material som man har samlat in. Det är vanligt att man samlar in en stor mängd material i en kvalitativ studie, men för att kunna göra en analys som inte blir för spretig kan man behöva plocka ut själva kärnan. Ett sätt att koda är att noga läsa igenom det insamlade materialet, och under tiden notera intressanta, viktiga eller återkommande begrepp med relevans för studiens syfte och frågeställningar (Bryman 2011). Det finns kritik gällande kodning som handlar om att man riskerar att missa helhetsbilden av det som sagts, när man plockar ut mindre delar och begrepp (ibid.). Även Aspers (2011) problematiserar detta, och beskriver risken att ens förförståelse påverkar när man kodar intervjumaterialet. När jag kodade det insamlade materialet fokuserade jag huvudsakligen på vad som var återkommande, men också det som matchade studiens syfte och frågeställningar. Några av nyckelbegreppen som framkom var: stigmatiserad grupp, alkohol, sjukdom, lagföring, vård, föreställningar, dålig 15

kunskap, beroende, omodern politik och lagstiftning, normalisering och utsatthet. För att förhindra att helheten gått förlorad, har jag efter kodningen läst igenom materialet på nytt för att försöka fånga upp viktiga och relevanta begrepp eller delar som jag eventuellt missat under den första omgången. Efter att kodningen var genomförd och materialet gåtts igenom grundligt, gjordes en så kallad tematisk analys. Bryman (2011) beskriver tematisk analys som ett sätt att analysera insamlat material, och därefter koncentrera ner det till ett antal teman. Dessa teman består exempelvis av begrepp och ämnen som varit återkommande, och som blivit framträdande genom exempelvis en tidigare kodning. Vidare beskriver Bryman att en studies utvalda teman bör ha stark förankring i de frågeställningar som studien bygger på, men även den litteratur som man valt att presentera. Ett antal noga utvalda teman är även att föredra när man står i begrepp att analysera och förstå ens insamlade material ur ett teoretiskt perspektiv. För att belysa en nackdel med att göra en tematisk analys, så saknar metoden en klar och tydlig beskrivning över hur man bör gå tillväga, vilket gör att genomförandet kan skilja sig mycket åt (ibid.). När jag gjorde den tematiska analysen utgick jag alltså från de nyckelbegrepp som framkommit genom kodningen, men också utifrån beskrivningar av olika ämnen och teman som återkommande gavs av informanterna. Det resulterade i fem teman: 1) Fokus på kriminalisering istället för vård, 2) Narkotika kontra alkohol, 3) Stigmatiseringen av narkotikamissbrukare, 4) Normaliserandet av narkotika och 5) En politik och lagstiftning som behöver ses över. Det är utifrån dessa fem teman som det insamlade materialet kommer att presenteras i resultatavsnittet, och därefter analyseras utifrån valda teorier samt det beskrivna kunskapsläget. 4.3 Urval Utifrån studiens syfte, vilket var att ta reda på hur socialarbetare som arbetar inom missbruk- och beroendevården ställer sig till debatten kring avkriminaliserandet av narkotika, bedömdes ett målstyrt urval vara en lämplig urvalsmetod. Bryman (2011) beskriver att ett målstyrt urval är när man gör sitt urval med utgångspunkt i studiens syfte och frågeställningar. Personerna som deltar i studien är strategiskt utvalda, utifrån att de antas ha kompetens som gör att studiens frågeställningar kan besvaras. I denna studie är syftet och frågeställningarna kopplade till socialarbetare inom missbruk- och beroendevårdens syn i en specifik fråga, vilket är anledningen till att samtliga informanter som valdes ut arbetar inom detta fält. De förväntas ha kunskap som gör frågeställningarna möjliga att besvara, vilket är att betrakta som en fördel. Det finns olika metoder inom ramen för målstyrt urval, och i denna studie har ett så kallat snöbollsurval även gjorts. Med snöbollsurval menas att man initialt tar kontakt med en informant som anses vara relevant för studien. Om informanten väljer att ställa upp, kan den i sin tur rekommendera andra informanter som skulle kunna tänka sig att medverka. Metoden lyfts fram som effektiv då det ibland kan vara en stor svårighet att hitta informanter som är villiga att medverka i olika typer av studier och undersökningar (Bryman 2011). I denna studie har informanterna valts ut utifrån ett snöbollsurval, genom att jag först fick kontakt med en informant inom det fält jag avsåg undersöka. Denna informant rekommenderade i sin tur andra lämpliga informanter som skulle kunna tänka sig att ställa upp. Totalt valdes fyra informanter ut att delta i studien. Samtliga informanter arbetar med missbruk- och beroende av narkotika men på väldigt olika sätt. 16

Arbetsuppgifterna kan vara allt ifrån myndighetsutövning till behandling. Med hänsyn till att en del informanter har arbetsuppgifter eller en form av anställning som är väldigt specifik, framgår det inte i studien exakt vad informanterna arbetar med. Detta är för att skydda informanterna och motverka att deras svar går att härleda till en specifik person, något som Bryman (2011) tar upp som synnerligt viktigt i forskningssammanhang. Det som kan vara av vikt eller intresse att veta utifrån denna studie, är att informanterna är olika gamla, har olika lång erfarenhet av att arbeta med missbruk- och beroende samt att de har varit yrkesverksamma olika länge. Då informanternas tankar kring ämnet och de svar de gav i sina respektive intervjuer både har likheter och olikheter, skulle det ur ett analytiskt perspektiv kunna vara intressant att vara medveten om att de talar utifrån olika förutsättningar och omständigheter. 4.3.1 Studiens generaliserbarhet För att belysa en nackdel med studiens urvalsmetod, skulle det kunna vara att resultatet inte går att generalisera. För att få fram svar som är generaliserbara, krävs det att de som deltar i studien och deras svar kan antas representera även andra personer inom samma kategori eller grupp som de deltagande informanterna (Bryman 2011). I den här studien har fyra socialarbetare som arbetar inom missbruk- och beroendevården intervjuats. Deras tankar och åsikter kring debatten om avkriminaliserandet av eget bruk av narkotika, är just deras personliga tankar och åsikter. Jag är medveten om att svaren inte är generaliserbara, då det inte är möjligt att anta att andra socialarbetare inom samma fält har samma åsikter. Ambitionen har inte varit att resultatet ska gå att generalisera, utan snarare att lyfta fram vad ett antal socialarbetare som arbetar inom missbruk- och beroendevården har att säga kring mina forskningsfrågor. Det finns dock ett alternativt sätt att bedöma om en kvalitativ studie är generaliserbar, vilket är att se till hur det insamlade materialet kopplas ihop med valda teorier och vilka slutsatser som dras utifrån det (Bryman 2011). Min förhoppning är att de slutsatser som jag dragit utifrån intervjumaterialet och valda teorier, kan bedömas som generaliserbara utifrån det perspektivet. 4.4 Etiska överväganden Det har varit av mycket stor vikt att under hela processen ta hänsyn till de etiska riktlinjer som rekommenderas när man bedriver forskning. Jag har i denna studie bland annat utgått från fyra etiska principer som Bryman (2011) beskriver som synnerligen viktiga när man forskar. Dessa är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Informationskravet handlar om att de informanter som ska delta i studien ska få information om vad studiens syfte är, och vad en medverkan kommer innebära för deras del. Informanterna ska också få information om att deras medverkan bygger på frivillighet, och att det när som helst under studiens gång går att dra tillbaka sin medverkan. För att uppfylla informationskravet fick samtliga informanter ett informationsbrev (se bilaga 2). I informationsbrevet gavs de information om bakgrunden till att studien genomförs och varför den är viktig, vad syftet är, hur intervjun kommer att vara utformad samt att det går bra att avbryta sin medverkan utan någon motivering. Samtyckeskravet innebär att man ska inhämta samtycke av samtliga informanter, där de samtycker till sin medverkan i studien. Detta är viktigt utifrån att rätten över att själv bestämma om man vill medverka eller inte, helt och hållet ska ligga på informanten (Bryman 2011). Informanterna som 17