2007-09-26 Svar på Rådslaget om skolan, Om rådslaget Rent allmänt tycker vi att det är bra att skolfrågorna lyfts fram på ett tydligt sätt i det rådslag som nu genomförs. Dock är tiden för en genomgripande diskussion om detta viktiga område helt klart för knapp. Vi anser att skolfrågan är så stor att den förtjänat en rejäl diskussion innan den föreläggs förtroenderådet för beslut om inriktning. Vi har i det uppkomna läget valt att genomföra två möten på distriktsnivå med mellanliggande tillfälle för arbetarekommunerna att diskutera frågan. Vi började med en skolpolitisk konferens dit vi inbjöd alla som önskade att delta. Sedan fick man diskutera i arbetarekommunerna under 14 dagar innan vi träffade några från varje arbetarekommun för att samla upp synpunkterna som här nedan redovisas. Allmänt om skolan Vår bestämda uppfattning är att det är av yttersta vikt att idén om den sammanhållna skolan kan bestå. Det gäller dels stegen från förskolan till och med gymnasiet men också det, för norden, unika förhållandet att skolan och förskolan är en mötesplats där barn och ungdomar från helt olika bakgrunder kan mötas. Detta anser vi är en central del i vår socialdemokratiska politik. Vi kan tyvärr idag se att den är på väg att förloras då de, i vissa kommuner, snabbt framväxande friskolorna gör att segregationen i skolsystemet tilltar. Vi vill vidare slå fast att alla barn är unika individer och att dom därför måste tillåtas att utvecklas i sin egen takt. Detta är en av grundbultarna i en modern skola och den måste vi vara rädda om. Detta måste vi också tänka noga på när vi diskuterar om hur vi mäter resultat och kunskap. Vi vill också poängtera att skolans uppdrag är att förbereda barn och ungdomar för vuxenlivet. Häri är naturligtvis framtida jobbtankar viktiga men det handlar också om annat än jobb. Varje människa är en social varelse som också är i behov av en grundläggande kunskap och kompetens för att inte hamna utanför den sociala gemenskapen. Detta synsätt får vi inte glömma bort då vi diskuterar tex yrkesinriktad gymnasieskola. Det handlar om såväl utbildning som bildning. Vi saknar några viktiga frågeställning i materialet. Det handlar för det första om att vi måste sätta skolan i samband med det övriga samhällets utveckling. Att vi har väldens mest jämlika skola i Sverige beror både på att vi har en skolpolitik som haft detta syfte men också i högsta grad på att vi har drivit en politik i allmänhet för att minska klyftor och skapa jämlika möjligheter. Skälet till den segregering av skolan som vi nu tyvärr ser hänger mycket ihop med att samhället i övrigt går åt samma håll. Denna koppling måste belysas tydligt och vi måste särskilt tydliggöra den politiska helheten för barn och ungdomar. Ett annat område handlar om stödet till föräldrarna. Vi pratar mycket om hur vi ska utforma stödet till barnen men även föräldrar behöver stöd i sin roll och det stödet har väldigt stor betydelse för hur det sedan går för barnen i skolan.
Fråga 1 Bör alla barn lära sig läsa och skriva redan i förskolan? Vi delar till att börja med den allmänna syn på förskolan som förs fram i materialet. Det är mycket viktigt att framhålla att förskolan har ett alldeles eget berättigande oavsett om föräldrarna jobbar, är sjuka, arbetslösa eller föräldralediga. Vi menar att förskolan har väldigt mycket bra i sig, saker som även den obligatoriska skolan kan lära av. Det handlar främst om att stimulera barnens nyfikenhet och upptäckarglädje. Det är genom dessa egenskaper det tidiga lärandet utvecklas positivt. Att ta tillvara barnens kreativitet och låta den utvecklas är många gånger nyckeln till att finna glädjen i förskolan. I förskolan bör man ägna mycket tid åt grundläggande värderingar, hur vi vill att man ska bete sig mot varandra. Här delar vi i stort det som sägs i materialet. Vi menar att avvägningen mellan lek och lärande inte står i motsats till varandra. Det är precis tvärt om, det är genom leken och kreativiteten som barnen bäst stimulerar sin nyfikenhet och upptäckarglädje. Vi tycker inte det behövs mer strukturerat lärande som kompensatorisk åtgärd i förskolan. I alla fall inte om vi med strukturerat lärande menar en mer skollik miljö. Vi tycker nog att den pedagogiska verksamheten som idag bedrivs av professionell personal räcker långt. Vad som däremot behövs är att varje enskilt barn får det stöd och hon eller han behöver. Vi vill som utgångspunkt för detta säga att alla barn har behov av särskilt stöd, dvs stöd som anpassas just för den individen. Vi ser gärna att övergången mellan förskola och skola underlättas genom att allt mer av förskolans arbetssätt och pedagogik tillåts följa med in i den obligatoriska skolan. Vi tror dock inte på att man ska ha det som en del kallar flexibel skolstart. Det är verksamheten runt barnen som ska vara flexibel, det är viktigt att vi inte sorterar barnen på så sätt att en del får stanna kvar i förskolan medan andra tidigare kan rusa vidare till skolan. Vad gäller reformer så kan man inte sätta angelägna behov mot varandra som man gör i materialet. På en del håll är tillgängligheten viktigast, på andra håll är personaltätheten och kompetensen viktigast. Rent generellt kan man dock säga att det är viktigt att vi får färre barn i barngrupperna liksom att lokalerna ger goda förutsättningar att driva en bra pedagogisk verksamhet. Det ger sedan personalen större möjligheter att arbeta professionellt med barnen. Det är, menar vi, viktigare just nu än att fortsätta att sänka avgiften. På sikt delar vi naturligtvis kongressens tidigare beslut om att förskolan ska vara helt avgiftsfri. Att bryta de traditionella könsmönstren handlar mycket om att bekämpa de rådande normerna i samhället. Samma sak gäller miljömedvetenheten. Här har förskolan ett viktigt uppdrag men hur det ska utformas anser inte vi är ett rådslags uppgift att formulera. Det görs bäst i respektive arbetslag utifrån den egna barngruppens förutsättningar och med professionell personal på plats. Det är dock viktigt, som vi skrev inledningsvis, att poängtera att detta är en viktig del i förskolans uppdrag. Vi anser att ett viktigt inslag i genusperspektivet är att det finns personal av båda könen i förskolan. Därför är det viktigt att diskutera hur vi gör desdsa yrken mer attraktiva för män.
Fråga 2 Hur kan vi bryta klassamhället så att alla elever, oavsett föräldrarnas bakgrund, verkligen kan nå målen? Den allra viktigaste frågan här är att resurserna i skolan fördelas på ett sätt som ger mest till de som behöver mest. Detta är det grundläggande argumentet emot en statisk skolpeng som allt som oftast föreslås från högern. Det är inte intressant exakt hur mycket varje barns utbildning kostar, det som är intressant är om varje enskilt barn får det stöd han eller hon behöver. I allt väsentligt kan man säga att det behövs mer resurser till skolan för att klara detta stora problem, men resurserna måste fördelas på ett riktigt sätt och användas rätt. Kanske är det dags att börja föra ett resonemang om att skolan ska vara igång under längre tid på året. Det känns inte rimligt att vi fortfarande i stor utsträckning utformar skolans terminer och lov efter en tid då barnen behövde vara hemma och hjälpa till i jordbruket. Effekten av aningen längre terminer skulle inte innebära någon större skillnad för det stora flertalet eftersom för de flesta barnen upp till 11-12 års ålder ändå är i fritidshemmen under den del av sommarlovet som föräldrarna inte har semester. En annan sak som vi vill lyfta fram är skolans kompensatoriska roll. Vi vet att dagens skola i mångt och mycket befäster de rådande orättvisorna i samhället. Här har skolan ett viktigt uppdrag att så långt som möjligt bryta den trenden. Dock är skolan i mångt och mycket en spegel av samhällsutvecklingen i övrigt men trots det menar vi att skolan kan bli bättre på att verka kompensatoriskt. Skolan har, förutom att vara en plats där konskap växer fram, också en stor uppgift att verka för att eleverna får klart för sig hur viktig skolan är. Det gäller inte minst de som kommer från hemförhållanden med svaga studietraditioner och där motivationen för att gå till skolan är något lägre. Vi vill säga att den obligatoriska skolan har två huvuduppgifter som kan beskrivas så här: Skolan ska ge erforderlig motivation och tillräckliga kunskaper för vidare studier. På detta sätt kan det tydligt beskrivas att kunskaper inte är särskilt mycket värda om man inte är motiverad att använda dom. Inte heller räcker det med en 100 procentig motivation om man inte har tillräckliga kunskaper. Den enda garant som finns för att vi ska få en likvärdig utbildning i hela landet är att vi har välutbildad och behörig personal samt tydliga kunskapsmål för skolan. Här har en lärarauktorisation en positiv effekt och kanske skulle man till och med lagstifta om att man inte får ha obehöriga lärare anställda i skolan. Det finns allt som oftast en debatt om att fler och tidigare prov skulle vara det som garanterar en likvärdig utbildning. Detta är dock fel eftersom dessa prov möjligen skulle kunna mäta vad som i så fall redan gått fel, men bara utifrån en förutbestämd mall. Detta är en oacceptabel genväg som inte kommer barnens bästa till gagn. Vi vill också poängtera att den modell man idag använder för att mäta skolans resultat (den sk SALSA-modellen) riskerar att leda till att vi accepterar att elever på skolor med svårare förhållanden enligt SALSA lämnar med sämre kunskaper. Det är viktigt att trycka på att alla elever, oavsett föräldrars eller sin egen bakgrund har rätt till samma möjligheter i skolan. Vi tror att kommunaliseringen av skolan har varit bra, inte minst ur ett demokratiskt perspektiv där brukarna kommit mycket närmare beslutsfattarna. Att reglera resursfördelningen i statliga regelverk motverkar syftet att resurserna fördelas dit dom bäst behövs. Det finns inga nationella styrprinciper som kan ersätta den lokalkännedom som finns på det lokala planet. Sedan är det upp till ledningen i kommunen att se till att resurserna fördelas på ett rättvist sätt, men det är ju som bekant föremål för en politisk prövning oavsett om det sker lokalt eller nationellt.
3 Hur kan vi förena valfrihet med en gemensam skola där elever med olika bakgrund lär tillsammans? Dessa två saker är inte möjliga att helt och fullt kombinera. Det handlar om en ständig avvägning mellan det starka intresset som finns för att kunna välja sin skola gent emot det mer övergripande perspektivet att värna den sammanhållna skolan. Friskolorna anges ganska ofta som boven i detta drama, med viss rätta. Men även de kommunala skolorna profilerar sig för att på så sätt locka elever till sig. Vi tycker att det är dags att starta en diskussion om ifall det är valfriheten som ska vara överordnad. Den valfrihet vi har idag innebär nämligen att det som några uppfattar som frihet innebär en ofrihet för många andra. Likaså måste vi inse att konsekvensen av valfriheten håller på att bli att vi tappar vår unika ställning med en jämlik och sammanhållen skola. Hela den del av texten där möjligheten att välja skola beskrivs just som en valfrihet anser vi ska utgå och kanske ersättas med ett resonemang om vilka konsekvenser friskolor och profilerade kommunala skolor får för skolans möjlighet att klara sitt uppdrag. De fristående skolorna skulle utgöra ett komplement till den kommunala skolan. I många kommuner kan vi nu se att andelen elever i friskolor kommer att närma sig 30 % och kanske ännu mer. Då är inte friskolan längre ett komplement till den kommunala skolan utan en stor del av det svenska skolsystemet. Vi menar att det kanske är dags att sätta en tydlig gräns för hur stor andel av eleverna som ska kunna gå i det komplement som friskolorna ska utgöra. Kanske är det rimligt att sätta den gränsen vid ca 10 %. Det vi vill slå fast riktigt ordentligt är att skolan såväl som förskolan ska vara fri från alla konfessionella eller ideologiska inriktningar. En grundtanke i hela det svenska skolsystemet är att i skola och förskola möts barn från olika sociala, etniska och kulturella bakgrunder. Detta för att på så sätt lägga grunden till ett samhälle där tolerans och förståelse för olikheter utvecklas, detta gäller inte minst de allra yngsta barnen. Det allra viktigaste för att minska segregationens effekter är att vi fördelar resurser på ett sånt sätt att alla skolor blir bra skolor. Det handlar också om att skolor i så kallade problemområden jobbar entusiastiskt och framåtriktat med de elever som finns på skolan genom att ge barnen och ungdomarna i alla skolor känslan av dom duger och att vi inte hela tiden fokuserar på att det är problem. Sedan finns alltid probelmen med det segregerade samhället utanför skolan. En viktig sak här är att vi planerar bostadsområden på så sätt att vi får mer blandad bebyggelse och därigenom gör det möjligt för människor med olika bakgrunder och förutsättningar att bo sida vid sida. Vi anser inte att debatten kring driftsformen är huvudspåret utan det viktigaste är vilken effekt det får på vårt samlade skolsystem. Vad gäller rättvisan i villkoren mellan fristående skolor och kommunal skolor måste vi vara tydliga på att dom har olika uppdrag. Den fristående skolan kan hela tiden arbeta med resursoptimerade gruppstorlekar medan den kommunala skolan alltid ska möjlighet att ta emot de elever som bor i upptagningsområdet. Dessutom ska den kommunala skolan finnas även utanför tätbebyggda områden. Vi tror dock att man kan göra mycket mer när det gäller elevers och föräldrars inflytande över den kommunala skolan. I många friskolor är det självklart att det finns en ganska stark föräldramedverkan, såväl genom olika former av påverkan i styrelser etc men också genom att man
har fixardagar odyl där man samlas och gör skola både trevligare och bättre. Dessutom får man en helt annan sammanhållning än vad vi ser i den kommunala skolan. 4 Varför anser många väljare att socialdemokraterna inte står för en kunskapsskola? Vi skulle vilja börja med att beskriva vår definition av kunskap. Vår uppfattning är att det idag inte är så aktuellt att plugga in kunskaper eftersom vi har tillgång till så mycket information och så många vägar till kunskapen. I framtiden bör vi istället fokusera på kreativiteten och tänkandet. Vi menar att det bör uttryckas så här: -Kunskap bör beskrivas som kvalitet i tänkandet och inte definieras som minneskvalitet. Vår förmåga att stå upp för en kunskapsskola är beroende av att vi är eniga i hur den ska se ut. Sedan måste vi också tydligt förklara att skolans uppdrag har förändrats och kommer att förändras även i framtiden. Vi kan inte ta den enkla vägen och göra som vi alltid har gjort. Det leder inte till en bättre skola utan tvärt om att våra barn halkar efter. En annan orsak är att vi under de besvärliga åren med budgetsanering på 1990-talen ständigt hamnade på defensiven och tvingades spara även på skolan. Tyvärr handlar debatten om kunskaper i skolan i allt för hög grad om betyg och prov. Dessa två saker har egentligen väldigt lite med kunskaper att göra. Hur kunskapen kan växa fram i skolan avgörs av helt andra saker. Vi bör istället prata om tydliga kunskapsmål och utvecklingsplaner. Vi ska även i framtiden mäta kunskaper i skolan men vi ska göra det på så sätt att barnen mäter mot sig själva. Att få en bekräftelse på att man utvecklas är en tillgång för varje barn. Därför är det viktigt att skolan tillsammans med barnen och föräldrarna på ett tydligt sätt går igenom barnets utveckling. Vi får dock aldrig falla tillbaka i att konstatera att små barn är godkända eller underkända, det är ingen bra miljö för barn att växa och utvecklas i utan leder bara in i en tidig sortering som riskerar att bli evig. Vår politik måste tydligare fokusera på vad skolan ska göra, inte som i borgarnas skola på vad den gjort. Vår skolpolitik ska syfta framåt. Det innebär visserligen att vi måste orka ta en riktig debatt om detta eftersom det är en helt annan inriktning än vad många känner igen sig i, men alternativet är en linje i skolpolitiken som gör att vi blir som vilket dussinland som helst. Vi har chansen att fortsätta bygga på världens mest jämlika skola, då ska vi inte rasera det bara för att det kanske är svårare att klara debatten. 5 Hur ser en socialdemokratisk politik ut för ordning, reda, trygghet och studiero i skolan. Till att börja med anser vi att denna fråga är fel ställd. Dock har den i den allmänna skoldebatten vuxit sig till den enskilt starkaste frågan. Den mer relevanta frågan är vad vi ska göra när vi redan beslagtagit kepsen och mobiltelefonen eftersom samma sociala oro och de problem den medför finns kvar oavsett mobil eller keps. Detta handlar i mångt och mycket om respekt för varandra. Om man fullföljer arbetet kring värdegrunden så blir detta en automatisk del härav.
Förhållandet mellan elever, föräldrar och skolan är mycket viktigt här. Det är bra om man på varje skola upprättar tydliga ordningsregler efter samtal med alla inblandade. Det genom att ha dessa gemensamma regler som förutsättning för att de efterlevs är störst. Det är väldigt enkelt men föga effektivt att lyfta in kaserngårdens pedagogik i skolan och tro att man kan kommendera fram ordning och reda i skolan. Det finns också anledning att betona att det förmodligen behövs fler kompetenser i skolan i framtiden. I takt med att samhället utvecklas måste också skolan och dess arbete utvecklas. Vi måste nog se mer personal som, utöver pedagogisk kompetens, också har någon form av social inriktning då vi ser allt fler med orolig social bakgrund i skolan. Vi vill gärna upprepa att skolan är en spegel av det övriga samhället och samhällets utveckling är avgörande för hur skolan utvecklas. Fritidshemmens verksamhet bör allt mer integreras med skolans. Genom att göra det får vi också in fritidspedagogernas kompetens i skolan och dessutom blir det fler vuxna runt barnen. Dessutom måste fritidshemmens egen verksamhet och roll utvecklas och tydliggöras. Att fritids är en viktig verksamhet är nog de allra flesta överens om men dess uppdrag är kanske inte helt klart vilket bör ändras. 6 Kan vi vara nöjda med att 25 procent av eleverna inte når målen i gymnasiet? Det är väl självklart att vi aldrig kan vara nöjda med det, frågan är bara hur gör vi för att åstadkomma en förändring. Vår bestämda uppfattning är att framtiden kräver mer kunskaper i alla led, inte mindre som den borgerliga regeringen tycks anse. Därför avvisar vi alla förslag om att sänka kunskapskraven för att på så sätt få en bättre måluppfyllelse. Det leder bara att man ställer vissa barn i en återvändsgränd som man sedan inte kan ta sig ur. När vi utformar framtidens gymnasieskola måste vi ha i åtanke just att framtiden ställer krav på mer kunskap, inte mindre. Detta påverkar naturligtvis hur en modern gymnasieskola ska utformas. Ett exempel på att vi inte klarat göra detta är att dagens programstruktur ser likadan ut som 1990, att samhället har förändrats radikalt sedan dess är nog alla överens om och då blir det ju också naturligt att programstrukturen också ändras för att följa den utvecklingen. Vi ser gärna en gymnasieskola med färre och bredare ingångar som sedan leder till att man kan välja inriktningar efter hand. Det tror vi är bästa sättet att minimera avhopp för att man valt fel vilket är en ganska stor anledning till avhopp idag. Vi tror också att en bättre studie- och yrkesvägledning i grundskolan gör att fler hamnar rätt i gymnasiet. När det gäller de yrkesinriktade utbildningarna menar vi att det är bra med regional samverkan kring dessa. Det är av yttersta vikt att dessa utbildningar håller en modern standard och för att uppnå det är ett nära samarbete med näringslivet viktigt. Att tex förlägga en del av utbildningen i ett industriprogram på en modern industri kan vara ett sätt att kombinera närheten till branschen med möjligheten att nyttja den modernaste teknologin. Lärlingsutbildningar tror vi är ett bra komplement för en del elever. Viktigt är dock att även lärlingsutbildningarna genomförs i gymnasieskolans regi och att dom innefattar även kärnämnesundervisning. Vi vill här också lyfta fram programråden som mycket väsentliga för att ge de yrkesinriktade
utbildningarna ett bra innehåll som är väl anpassat till vad branschen efterfrågar. Även gymnasieskolan måste individanpassa sin utbildning och de metoder som används. Detta är särskilt viktigt för kärnämnen i de yrkesförberedande programmen. Det kan handla om att yrkesanpassa tex matte eller engelska men det handlar också om metoder och kanske till och med var man håller lektionen. Kanske ska man ha tex engelska i verkstadsmiljön på byggprogrammet. Vi tror absolut att det går att ha samma mål men olika vägar (metoder) för att komma dit. Vi anser att man måste kunna prova att göra även gymnasieutbildningar mer flexibla i sin utformning. 7 Behövs nya grepp för att anpassa vuxenutbildningen till framtidens krav? All utbildning behöver ständigt ses över och anpassas för framtida krav, detta gäller naturligtvis även vuxenutbildningen. Men på samma sätt som i övrig skola så gäller det att utgå från ett klart och tydligt synsätt. Vi menar att vuxenutbildningen bör ha två tydliga uppdrag, dels att rätta till en tidigare utbildning som kanske inte gått väl av olika anledningar men också för att ge möjlighet att ställa om inriktning längre fram i livet. Vuxenutbildningen måste ses som en viktig del av arbetsmarknadspolitiken. Många som idag bli arbetslösa har en utbildning som inte alls motsvarar de krav som framtidens arbeten ställer. Här har vuxenutbildningen en viktig roll att fylla oavsett om vi menar den kommunala vuxenutbildningen eller det som istället kallas arbetsmarknadsutbildningar. Det borde vara självklart att finna gemensam användning av tex lokaler och utrustning såväl mellan dessa båda utbildningsformer som gymnasieskolan. Precis som i gymnasieskolan gäller det att yrkesinriktade vuxenutbildningar sker i nära samverkan med näringslivet. Detta för att vi ska veta att de utformas på ett sätt som motsvarar de krav som ställs på dagens och morgondagens arbetsmarknad. När det gäller möjligheten att studera senare i livet är naturligtvis utformningen av studiestödssystemen viktiga. Men det går också att hitta möjligheter att kombinera vidareutbildning med att samtidigt jobba. Vi tycker också att det kan finnas skäl att fundera på om man kan dela ansvaret för finansieringen mellan staten, näringslivet och den enskilde. En modell kan vara att man inför individuella fortbildningskonton där alla tre parter bidrar med pengar. Ett annat exempel kan vara att ett system som liknar friårets system införs för den som genomgår en vuxenutbildning. 8 Är lärarna elevernas viktigaste resurs? Ja, lärarna tillsammans med övriga vuxna i skolan är elevernas viktigaste resurs under skoltiden. I detta fall har lärarna en särställning med sin pedagogiska kompetens. Lärarutbildningen har naturligtvis en avgörande betydelse för hur lärarna ska klara sin svåra uppgift. Men det räcker inte, vi måste också se att de redan utbildade lärarna har ett stort behov av kompetensutveckling. Det är inte rimligt att ställa krav på att en som gick på lärarutbildningen på 1970-talet ska förstå och hantera den verklighet som dagens unga finns i utan en gedigen möjlighet till vidareutbildning. Här anser vi att tyngdpunkten ska läggas på den didaktiska och pedagogiska förmågan, dvs kunskaper om att lära ut och förmågan att entusiasmera dagens ungdomar till studier. Kontakterna mellan skolans personal och det omgivande samhället måste stärkas.
En lärarauktorisation är i grunden bra men den måste följas av tydlighet både vad gäller utfärdandet och eventuellt indragande. Vi anser absolut inte att politiken ska anvisa vilka medel som ska användas i undervisningen. Det måste vara en fråga för professionella lärare att avgöra. Det politiken däremot ska göra är att sätta upp mål för verksamheten samt att följa upp resultaten. Beslutande om metoden måste ligga så långt ut i verksamhetens om möjligt, absolut inte längre bort än hos ansvarig rektor. Vi tror nog att det är bra om den statliga lärarutbildningen även ansvarar för vidareutbildning av lärare. Detta för att få en utbildning som drar nytta av den kompetens som utvecklas vid övrig lärarutbildning. Detta ska naturligtvis ske i samförstånd och i samarbete med kommunerna. Det handlar dock om olika delar och statens uppgift ska kanske vara mer av stödjande karaktär i vidareutbildningen. Vi tror även att det är viktigt att knyta ordentliga forskningsresurser kring såväl den grundläggande lärarutbildningen som till vidareutbildningen. Vi tror att vi genom att ge lärarna bra förutsättningar också kan få dom att ta sig an de svåraste uppgifterna. Det handlar, som vi skriver ovan, om att vi måste ge de skolor med de sämsta förutsättningarna en ordentlig möjlighet att utvecklas positivt. Återigen handlar det väldigt mycket om hur vi fördelar skolans resurser. Vi vill även fortsättningsvis betona att all personal i skolan är viktiga för eleverna. Dock har man olika roll och uppgifter men för det lilla barnet på fritids kan barnskötare i vardagen vara precis lika viktig som en fritidspedagog eller lärare. Det är viktigt att det finns väl sammansatta arbetslag som tillsammans arbetar runt barnen i skolan. I arbetslaget ingår man utifrån sin profession och alla bidrar till att göra skolan till en bra miljö för barnen. Det är självklart att pedagogerna har huvudansvaret för den pedagogiska verksamheten och dess utformning. 9 Lär sig eleverna mer om de också får vara med och bestämma? För oss är det tämligen självklart att eleverna ska ha inflytande över sin arbetsplats precis som vi vuxna ska ha det. Sedan är det självklart att inflytandet och medbestämmandet ser olika ut i förskoleklassen och i gymnasiets sista år. Det är barnens utveckling som ska styra i vilken omfattning medbestämmandet ska ske. Därför är det inte så enkelt att man kan anvisa centrala regler för detta utan det ska ligga i pedagogernas uppdrag att utforma detta på ett sätt så att eleverna känner sig delaktiga. Vi tycker att det ska finnas elevskyddsombud på alla skolor. Vi tycker också att även förskolan ska omfattas av arbetsmiljölagen, precis som skolan gör idag. Att sitta ner och diskutera hur skolan ska arbeta är en mycket viktig del i skolans uppdrag att forma goda demokratiska samhällsmedborgare.