8. Moralpsykologi Några klargöranden: Det är vanligt att uttrycka MI/ME-debatten i termer av moraliska övertygelser (eller omdömen ), men detta är för generellt. MI är endast rimlig om den begränsas till att gälla omdömen av typen: Jag bör nu göra x. MI kan förstås på olika sätt: Stark MI: Om en agent anser att han/hon nu bör göra x så gör han/hon också x nu. [Hare] Mellan-MI: Om en agent anser att han/hon nu bör göra x så är han/hon också nu i viss mån motiverad att göra x. Svag MI: Om en agent anser att han/hon nu bör göra x så är han/hon också nu antingen i viss mån motiverad att göra x eller praktiskt irrationell. [Smith]
8. Moralpsykologi Stark MI har idag få försvarare. Den vanligaste invändningen mot denna s.k. sokratiska tes är att den omöjliggör det som ibland kallas viljesvaghet. I den relevanta meningen är viljesvaghet att underlåta att göra det som man själv där och då anser att man bör göra. Svag MI är svår att vederlägga med motexempel. Dess problem är snarare att det är svårt att redogöra för vad praktisk irrationalitet är på ett sätt som inte trivialiserar tesen. Tesen (SMI) trivialiseras om vi definierar praktisk irrationalitet på ett sådant sätt att det följer att den som inte är motiverad att göra det han/hon själv anser vara rätt är praktiskt irrationell.
8. Moralpsykologi Den vanligaste invändningen mot mellan-mi är att det finns s.k. amoralister. I detta sammanhang (dock ej i alla) syftar ordet på en person som inte bryr sig om moralen, i den speciella meningen att han/hon inte är motiverad att göra det som han/hon själv anser att han/hon nu bör göra. Denna invändning är inte konklusiv. Mellan-MIförsvararen kan alltid förneka att personen i exemplet verkligen har den relevanta moraliska övertygelsen. Tydligen behöver vi på något sätt komma fram till vad det innebär att ha en moralisk övertygelse, men det är oklart hur vi ska kunna besvara den frågan utan att helt enkelt bara förutsätta att antingen MI eller ME är sann.
8. Moralpsykologi M. Smiths s.k. fetischismargument för (svag) MI: ME kan inte på ett bra sätt förklara varför en god person med stark vilja regelbundet är motiverad att handla som hon anser att hon bör handla, medan MI har en bra förklaring. OBS! S använder 'god person' i en ganska artificiell mening, enligt vilken en god person är benägen att anpassa sin motivation efter sina moraliska övertygelser. Dessa övertygelser själva behöver dock inte vara "goda".
8. Moralpsykologi MI:s förklaring: det följer av det faktum att personen anser sig böra handla på ett visst sätt att hon också är motiverad att handla på det viset. ME:s förklaring: personen har en separat önskan att göra det rätta (vad det än visar sig vara).
8. Moralpsykologi Problemet med ME:s förklaring enligt S är att denna bild av en person med stark vilja är oattraktiv. Varför? S: En sådan person bör vara motiverad att göra de olika saker hon anser sig skyldig att göra för deras egen skull, och inte därför att hon anser sig vara skyldig att handla på det viset. Denna senare typ av motivation är en sorts "fetischism" enligt S.
8. Moralpsykologi Kritik mot Smith: Ibland verkar det vara helt i sin ordning att göra något för att det är rätt (och bättre än att göra saken för sin egen skull). Denna kritik föranleder frågor om vad exakt det innebär att göra något för att det är rätt respektive för sin egen skull. S verkar förutsätta, helt omotiverat, att om externalisten har rätt så skulle en god person med stark vilja hela tiden vägledas av en medveten önskan att göra det rätta.
8. Moralpsykologi Ett annat sätt att göra framsteg i debatten mellan MI och ME går via vad Smith kallar det moraliska problemet. Detta problem går ut på att följande tre teser förefaller oförenliga: 1. MI 2. Kognitivismen 3. Den Humeanska teorin om motivation (HTM)
8. Moralpsykologi HTM består av tre komponenter: 1. Varje handling kan uttömmande förklaras av en övertygelse ( belief ) och en önskan ( desire ). 2. Övertygelser och önskningar är distinkta mentala fenomen. (Det finns inga nödvändiga kopplingar mellan dem.) 3. Övertygelser och önskningar har olika överensstämmelseriktning ( direction of fit ). Övertygelser är sådana att de ska stämma överens med världen. Önskningar är sådana att världen ska stämma överens med dem.
8. Moralpsykologi MI och kognitivismen tillsammans implicerar att HTM är falsk: Om MI och Kog båda är sanna så är moraliska omdömen övertygelser som motiverar med nödvändighet. Men HTM utesluter denna möjlighet. Denna position intas av vissa non-naturalister (t.ex. McDowell och Nagel).
8. Moralpsykologi MI och HTM tillsammans implicerar att kognitivismen är falsk: Om MI är sann så motiverar alltid moraliska omdömen, men om HTM är sann så måste ett sådant mentalt tillstånd vara en önskan snarare än en övertygelse. Denna tanke ligger bakom många filosofers försvar av non-kognitivismen.
8. Moralpsykologi HTM och kognitivismen tillsammans implicerar att MI är falsk: Om kog är sann så är moraliska omdömen övertygelser, men HTM implicerar att övertygelser inte motiverar i sig själva. Naturalister tenderar att resonera på ungefär detta vis.
8. Moralpsykologi Om dessa tre positioner verkligen är oförenliga (vilket Smith själv förnekar) så kan man argumentera mot MI genom att visa att kognitivismen och HTM båda är sanna. Är HTM sann? Det verkar bero på vad en önskan är: I vanlig mening är en önskan något m. e. m. medvetet, och det är inte ovanligt att vi gör saker som vi inte önskar eller vill göra. I teknisk mening (som t.ex. i samhällsvetenskaperna och beslutsteori) är en önskan ( preferens ) bara en disposition att göra vissa val. I den meningen verkar det omöjligt att inte önska handla som man gör. Problem: om man tolkar önskan i teknisk mening så verkar HTM bli trivial.
Det finns tre huvudsakliga uppfattningar om moralisk kunskap: Skepticism: ingen moralisk kunskap är möjlig. Intuitionism: moralisk kunskap är möjlig och den baseras på själv-evidenta omdömen eller principer ( intuitioner ) Koherentism: moralisk kunskap är möjlig, och den baseras på en koherent mängd moraliska övertygelser.
Ofta (men inte alltid) föreställer man sig att kunskap förutsätter rättfärdigad tro, och de tre teorierna ovan kan också beskrivas som teorier om rättfärdigande: 1. Skepticismen förnekar förekomsten av rättfärdigad tro i moralen. 2. Intuitionisten menar att vissa moraliska omdömen eller principer, genom att vara själv-evidenta, är självrättfärdigande. Alla andra rättfärdigade moraliska omdömen rättfärdigas genom att direkt eller indirekt härledas från dessa fundamentala omdömen eller principer. 3. Koherentisten hävdar att rättfärdigande i första hand tillfaller en mängd omdömen, p.g.a. att den är (maximalt) koherent. Ett partikulärt omdöme är rättfärdigat därför att det tillhör en sådan rättfärdigad mängd.
De tre positionerna kan representeras som tre olika svar på ett klassiskt filosofiskt argument för skepticism, regress-argumentet: 1. Det gäller för varje övertygelse att den är rättfärdigad endast om den härleds från en annan övertygelse som i sin tur är rättfärdigad. 2. Det kan inte finnas en oändlig kedja av rättfärdigande övertygelser. 3. Slutsats: rättfärdigande är omöjligt. Skepticismen accepterar argument och därmed slutsatsen. Intuitionismen förkastar premiss 1: vissa övertygelser kan vara självrättfärdigande. Koherentismen förkastar premiss 1: en övertygelse kan vara rättfärdigad genom att hänga ihop med andra i en koherent helhet.
Att argumentera för skepticism med avseende på en viss typ av övertygelser (t.ex. moraliska) är i stor utsträckning en negativ uppgift: skeptikern försöker undergräva andras argument för att vissa av dessa övertygelser är rättfärdigade och /eller kunskap. Inom metaetiken har skeptiker i synnerhet riktat in sig på intuitionistens påstående att det finns själv-evidenta moraliska omdömen (som t.ex. Det är fel att tortera barn för nöjes skull ).
Som stöd för sin tes pekar skeptiker gärna på den stora oenigheten inom moralen (jfr. Mackie). Det är dock oklart om det råder någon egentlig oenighet om de minst kontroversiella delarna av moralen. Det finns också mer och mindre radikala former av moralisk skepticism: Radikal skepticism: förnekar förekomsten av moralisk kunskap ö.h.t. Teoretisk skepticism: förnekar möjligheten att avgöra vilken av de ledande moraliska teorierna som är sanna (inte minst åsyftas debatten mellan konsekvensialistiska och deontologiska teorier).
Det finns numera en betydande mängd empiriska studier rörande människors moraliska intuitioner. Det går att se dessa som ett stöd för teoretisk skepticism (men knappast för radikal skepticism). Experiment visar att våra intuitioner om rätt och fel tenderar att påverkas av faktorer som (intuitivt sett!) inte verkar vara relevanta som t.ex. på vilket sätt en moralisk beslutssituation beskrivs.
En möjlig slutsats att dra av dessa experiment är att våra intuitioner inte är tillräckligt tillförlitliga för att vi ska kunna använda dem för att avgöra vilken teori som är rimligast. Notera att denna slutsats går stick i stäv med den metodologi som de flesta moralfilosofer ansluter sig till, nämligen att testa moraliska principer genom hur väl de passar ihop med våra intuitioner. En annan slutsats (t.ex. P. Singer och andra konsekvensialister) är att vi inte ska använda intuitioner alls utan bör istället förlita oss på mer övergripande teoretiska idéer.
Enligt intuitionismen finns direkt (icke-härledd) moralisk kunskap, som inte behöver rättfärdigas genom att härledas från andra övertygelser. Dessa övertygelser kan vara av två olika typer: 1. A posteriori/empiriska: observationer. 2. A priori Den som talar om empiriska intuitioner måste dock förklara vad det är som gör dem empiriska, vilket inte är uppenbart.
Om vi är beredda att gå med på att vi får moralisk kunskap genom observation beror på vad vi tror det är möjligt att observera. En moralisk observation skulle kunna vara som en observation att någon är arg eller att en klippvägg är farlig att klättra på. Det är dock tveksamt om någon filosof hävdar att vi bara kan nå direkt moralisk kunskap genom observation a posteriori d.v.s. observation av faktiska sakförhållanden eller händelser. Det förefaller uppenbart att vi också kommer till moraliska omdömen genom att betrakta förflutna, framtida eller rent hypotetiska situationer. Sådana omdömen är inte i sig själva empiriska observationer (även om de kanske är indirekt baserade på sådana observationer).
Det är viktigt att inte blanda ihop frågan om vilken form vår direkta moraliska kunskap har (a posteriori eller a priori) med frågan om vilken typ av moralisk kunskap som ö.h.t. är möjlig: endast partikulär eller både partikulär och generell. Två uppfattningar: 1. Partikularism: vi kan enbart ha kunskap om partikulära moraliska fakta. Exempel: vi kan veta att det var fel av Bruno att ljuga för Bettan om vad han och Botilda sysslade med i lördags, men inte att det alltid är fel att ljuga i liknande situationer. 2. Generalism: vi kan ha kunskap om både partikulära och generella moraliska fakta.
En intuitionist som hävdar att vi har a priori moralisk kunskap om själv-evidenta moraliska sanningar, via reflektion, måste förklara vad det innebär för ett påstående att vara själv-evident. Enligt en inflytelserik tolkning (Audi) är ett påstående själv-evident omm det är sådant att det räcker med att förstå det för att vara rättfärdigad i att tro på det. Det är också viktigt att skilja på den själv-evidenta övertygelsen och övertygelsen att denna övertygelse är själv-evident och alltså är en självrättfärdigande grund för vår moraliska kunskap.
En sådan förståelse av själv-evidens medför att: Även om själv-evidenta övertygelser i sig är ofelbara så är inte övertygelsen att en viss annan övertygelse är själv-evident ofelbar. Vi kan ändra uppfattning om vad som är självevident. Att en övertygelse är själv-evident betyder inte att det inte också går att komma fram till den genom en härledning från andra övertygelser.
Denna föreställning om själv-evidenta intuitioner innebär att intuitionismen blir rimligare än den kanske först tycks vara: 1. Intuitionisten behöver inte hävda att det är självklart vilka de korrekta intuitionerna är. 2. Det är fortfarande möjligt för intuitioner att vara empiriska, vilket i sin tur öppnar för en naturalistisk form av intuitionism. 3. Intuitionisten behöver inte förutsätta att intuitioner kommer från någon speciell sorts moraliskt sinne eller liknande.
Koherentistens främsta uppgift är att förklara vad det innebär för en mängd övertygelser att vara koherent. Notera att man vanligen tänker sig att koherens är en gradfråga: en mängd övertygelser kan vara mer eller mindre koherent. Detta implicerar inte att rättfärdigande också är en gradfråga.
De viktigaste villkoren för koherens är: 1. Logisk konsistens (motsägelsefrihet). [Detta i sig är ingen gradfråga] 2. Ömsesidigt stöd: de olika övertygelserna i mängden måste ge stöd åt andra medlemmar. I icke-moraliska sammanhang brukar man vanligen förstå idén om ömsesidigt stöd i termer av sannolikhet. D.v.s., en mängd blir koherent i den utsträckning som vissa övertygelser i den gör andra mer sannolika än de skulle ha varit ifall dessa övertygelser inte tillhört mängden. Inom moralen talar man dock sällan om sannolikhet. 3. Storlek: allt annat lika är en större mängd mer koherent än en mindre.
Standardinvändningen mot alla former av kunskapsteoretisk koherentism är att den inte kan förklara varför det är mer sannolikt att rättfärdigade övertygelser är sanna än att ickerättfärdigade övertygelser är det. Ett sätt att bemöta den invändningen på är att acceptera även en koherensteori om sanning. En sådan teori är dock svår att förena med realismen, eftersom realismen implicerar att även den mest koherenta åsiktsmängd ändå kan vara falsk.