Att berätta om sin sorg

Att berätta om sin sorg Äldres hantering av förlust Annika Jonsson, Karlstad universitet

Innehållsförteckning: Inledning... 3 Syfte och forskningsfrågor... 3 Sorg och berättande... 4 Det empiriska materialet... 6 Urvalet... 6 Intervjuerna och analysen av dessa... 6 Ett etiskt förhållningssätt... 8 Tema 1: Om att vara med i projektet... 10 Projektets olika delar... 10 Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig... 12 Tema 2: Sorgen... 13 Vad har hänt med sorgen?... 13 Projektet som en positiv upplevelse... 15 Tema 3: Bidrag till forskningsområdet... 18 Sammanfattande diskussion... 21 Litteratur:... 22 Elektroniska källor:... 25

Inledning Föreliggande rapport är resultatet av den följeforskning som har bedrivits inom ramarna för projektet Min Historia, lett av Gro Westgård och finaniserat av Statens Kulturråd. Rapporten är främst en utvärdering av projektet utifrån deltagarnas erfarenheter och upplevelser, men den adresserar också vissa frågor som kanske främst är intressanta ur forskningssynpunkt. Den grundläggande idén bakom Min Historia är att berättande, i detta fall med hjälp av filmkamera, kan lösa upp knutar och underlätta bearbetningen av sorg (www.origofilm.se). Samhälleligt sett så finns också ambitionen att bidra till ett öppnare samtalsklimat när det gäller sorg och hur sörjande bemöts. Sammanlagt så deltog tio personer i åldrarna 70-88 i projektet, två av deltagarna valde av olika skäl att inte vara med på gruppträffarna som anordnades och fick istället kompensatorisk hjälp i sina hem. Samtliga deltagare skapade dock, med hjälp av projektets tre vägledare 1, en ca sju minuter lång kortfilm som de själva äger rättigheterna till. Projektet sträckte sig över fyra och en halv månad under sommaren 2014, med en filmpremiär i september som avslutning. Undersökningens upplägg redovisas under rubriken Det empiriska materialet, men i korthet kan sägas att fem deltagare 2, som samtliga har förlorat en närstående, valdes ut och att dessa intervjuades en gång i början samt en gång i slutet av projektet. Att just dessa valdes ut ska inte förstås som att deras sorg var tyngre eller mer intressant än de övrigas, utan det beror på min kompetens som forskare, möjligheterna att göra vissa jämförelser och den resursmässiga begränsningen. Det råder ingen som helst tvekan om att samtliga deltagare skulle ha mycket att tillföra till en något större undersökning av liknande slag. Syfte och forskningsfrågor Syftet med undersökningen var, som beskrivits ovan, i första hand att försöka förstå vad projektet innebar för deltagarna i både positiv och negativ bemärkelse, men också att se om analysen av intervjumaterialet kunde fördjupa eller på annat sätt bidra till kunskapen om människors bearbetning, eller hantering, av sorg. Följande forskningsfrågor formulerades utifrån detta: 1. Hur upplevde informanterna deltagandet i projektet, vad var negativt, vad var positivt? 2. Upplevde informanterna att deltagandet i projektet hjälpte dem i deras sorgebearbetning, eller sorgehantering, i så fall på vilket sätt? 3. Visar den gjorda analysen på något som är av särskilt intresse ur forskningssynpunkt? Dessa frågor har fungerat som stomme i undersökningen och analysen kommer att presenteras i den ovan angivna ordningen (den enda skillnaden är att frågorna benämns som teman). Att två olika begrepp används i fråga 2, sorgebearbetning och sorgehantering, beror på att begreppet bearbetning antyder att ett visst perspektiv har anlagts och emedan detta perspektiv träffar rätt när det gäller ett fåtal av deltagarna, så passar hantering, som är mer neutralt, flertalet bättre. 1 Gro Westgård, Mattias Westgård och Elisabeth Helvin. 2 Jag refererar i denna rapport till deltagarna i forskningsprojektet som just deltagare men ibland även som informanter. 3

Sorg och berättande Beståndsdelarna i sorg och vad som är normal respektive onormal sorg har diskuterats under lång tid inom framför allt psykologin. Olika förståelser har avlöst varandra, ibland existerat parallellt. Enligt Rothaupt och Becker (2007) så kan sex olika stadier urskiljas när det gäller förståelsen av hur människor på ett normalt sätt sörjer en närstående. 1917 utkom Freuds bok Sorg och melankoli och med den kom sorg, lite förenklat uttryckt, att förstås som en tvådelad process som går ut på frigöra den sörjande från de emotionella banden till den som har gått bort. Målet för den sörjande är alltså att bearbeta sorgen för att kunna släppa taget om den som dött. Först 1969 så utmanades denna förståelse på allvar när Kübler-Ross utkom med On Death and Dying, där fem olika steg i sorgeprocessen beskrevs förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans. Kübler-Ross studerade döende och inte efterlevande, men hennes teori kom att appliceras på sorg mer generellt. Teorin gör gällande att sörjande ofta arbetar sig igenom dessa steg och till slut, om inget går fel, anpassar sig till den nya situationen. Bowlby och Parkes lanserade 1970 en teori som påminner om Kübler-Ross såtillvida att den också delar upp sorgen i ett antal steg eller faser. Den sörjande går, enligt denna teori, från att först känna sig förlamad till att nå en punkt där livet kan byggas upp igen. Teorierna som återfinns inom de resterande tre stadierna skiljer sig inte så markant från denna teori, tyngdpunkter förskjuts, ibland läggs det till ett moment, ibland tas ett bort, men de beskriver samtliga hur den sörjande går igenom vissa faser för att slutligen, så att säga, landa på fötterna igen (Rothaupt och Becker, 2007). I ett svenskt sammanhang så bör även Cullbergs bok Kris och utveckling som ursprungligen publicerades 1975 nämnas. Cullberg beskriver kriser mer allmänt och tänker sig att en person i kris först hamnar i en chockfas, sedan i en reaktionsfas, där efter i en bearbetningsfas och till slut i en nyorienteringsfas, som egentligen pågår resten av livet, där livet kan levas på ett obehindrat sätt igen. Det finns givetvis många författare (och skolor) som förtjänar att nämnas i detta sammanhang, men min ambition är inte att förse läsare med en heltäckande historik över sorgeteorins utveckling, utan att peka på det faktum att förståelserna skiftar. En medvetenhet om detta bäddar för ett mer kritiskt och nyanserat förhållningssätt. Det är också viktigt att understryka att den teoretiska förändringen inte nödvändigtvis beror på att utvecklingen har gått framåt, det finns ofta flera förklaringar till att en viss teoribildning blir dominerande. Som Foucault (1980) har visat så brukar befintliga maktrelationer spela in i vem eller vad som vinner inflytande samt vilka sanningar som slås fast inom olika områden. I Narrative strategies in grief therapy så riktar Neimeyer (1999) kritik mot många element i de etablerade sorgeterapierna och deras tillhörande teorier. Han förespråkar själv en konstruktivistisk psykologi som undviker de stora teorierna för att istället se till den specifika individen. Det går inte att förutsäga någons emotionella resa, som Kübler-Ross och andra fas-teoretiker försöker att göra, och målet med terapin, om ett sådant måste formuleras, bör bestämmas tillsammans med klienten. Neimeyers grundläggande idé är att personen som sörjer utför en meningsrekonstruktion, det vill säga ett arbete som handlar om att göra förlusten meningsfull eller åtminstone begriplig, och terapeutens viktigaste jobb är att hjälpa klienten att sätta ord på sina upplevelser och känslor. Människor är, enligt Neimeyer, meningsskapare som ständigt ordnar sin tillvaro, ofta tillsammans med andra, genom att bestämma vad som är rätt och fel beteende i olika sammanhang, vad som är lämpligt och olämpligt att känna på en begravning eller under en bröllopsresa och så vidare. Att få berätta sin egen berättelse, eller skapa sitt eget narrativ, är viktigt för att kunna orientera sig och känna att det finns en röd tråd i tillvaron. Kritik kan dock riktas mot Neimeyers teori då den utgår ifrån att förlust och sorg medför ett slags desorientering som kräver meningsrekonstruktion. Utifrån den konstruktivistiska ansats som Niemeyer själv bekänner sig till så är det rimligt att hävda att huruvida en sådan desorientering infinner sig eller inte måste vara en empirisk fråga och inte en utgångspunkt. 4

Neimeyer (1999) poängterar att människor upplever varierande författarskap när det gäller sina narrativ, ibland blir de påtvingade berättelser från omgivningen vilket exempelvis kan göra att förväntningar som riktas mot dem känns främmande eller rentav absurda. Som Nilsson (2008) visar så är det vanligt att det talas om äldre personer i offentligheten i Sverige, utan att äldre själva får komma till tals. Detta gör att stereotypa bilder av äldre, som förstås inte utgör en grupp på ett enkelt sätt, kan föras fram och få fäste i åtminstone människors sätt att prata. Det är också vanligt i forskningssammanhang att det forskas om men inte med äldre personer (Socialstyrelsen 2004; 2007), vilket även det riskerar att skapa ensidiga förståelser. Det finns således en rättvisedimension av berättande, denna blir dock inte föremål för analys i den här studien. Betydelsen av berättelser, eller narrativ, har lett till att det idag finns en väletablerad tradition inom humanvetenskaperna där forskare undersöker berättelsers olika strukturer och syften, samt vilka sorts liv och framtider som möjliggörs av berättelserna (Lieblich, Tuval-Mashiach & Zilber 1998; Johansson 2005; Mishler 2004). Det finns också en särskild gren inom denna forskning som intresserar sig särskilt för så kallat digitalt berättande, alltså berättande med hjälp av bilder, musik och film (Hardy & Sumners, 2008). I berättandet så skapar människor kontinuitet i sina liv, det vill säga en känsla av att det som händer hänger ihop på ett begripligt sätt, men de kan också skapa förklaringar till att vissa saker sker eller inte sker. Vissa berättelser är kollektiva till sin natur, det vill säga de får sin kraft genom att berättas av många på olika platser, andra berättelser är individuella och angår bara berättaren själv. Många berättelser är både och - de känns igen därför att de, eller versioner av dem, dyker upp titt som tätt, men de är samtidigt mer eller mindre förankrade i specifika individer. Ett bra exempel är idén att sorg behöver bearbetas, ibland på vissa särskilda sätt. Denna idé återkommer i olika sammanhang, i tidningar, TV-program och på diskussionsforum på internet, men när den framförs i ett samtal mellan ett par goda vänner så kommer den att formuleras på ett sätt så att den rimmar med de erfarenheter som just dessa personer har. Vi skulle kunna säga att de stora berättelserna måste individanpassas, ibland rentav bytas ut, annars fyller de ingen funktion och i värsta fall så leder de till att människor känner sig eller behandlas som de vore onormala. Det görs i denna undersökning inte någon detaljerad analys av de intervjuades berättelser, men det finns ett berättelseperspektiv så tillvida att skillnader mellan och eventuella förändringar i de intervjuades berättelser om sorg har uppmärksammats. Detta perspektiv innebär också att projektets ambition, att låta deltagarna få berätta sina egna berättelser, har kunnat granskas på ett mer ingående sätt. Eftersom de som har intervjuats i denna undersökning samtliga har förlorat en närstående, så bör också något sägas om den mer allmänna synen på och hanteringen av döden i vårt samhälle. De senaste åren så har döden dykt upp lite varstans. 2013 så lanserade SVT Döden döden döden, där en mängd dödsrelaterade teman togs upp och Kunskapskanalen började i september 2014 sända serien Nyfiken på döden. Forskningsmässigt så har intresset för döden, döendet och de dödas närvaro i världen aldrig varit större allt detta rimmar illa med att döden skulle vara ett tabu. Walter (1991) menar dock att vi numera kan prata om döden i allmänhet, men att den egna döden fortfarande omges av tystnad. Detta speglar inte till exempel Österlinds (2009) forskning, som visar att många äldre som bor på äldreboenden känner ett stort behov av att få prata om sin kommande död men att detta behov ofta inte kan tillgodoses av personalen på dessa boenden. Enligt James & Friedman (2003) så finns det fortfarande ett antal oskrivna regler när det gäller hur förluster av en närstående ska hanteras, dessa är 1) var inte ledsen, 2) var stark, 3) sörj i ensamhet, 4) tiden läker alla sår, 5) ersätt förlusten, och 6) håll dig sysselsatt. Det förekommer förstås att sörjande uppmanas att inte vara ledsna, men det kan också se ut på motsatt sätt, det vill säga att en person inte ses som tillräckligt ledsen och därför uppmanas att gråta mer (Niemeyer, 1999). Det kan konstateras att bilden är lite oklar när det gäller hur sörjande bemöts och att skillnaderna sannolikt kommer att vara stora olika sammanhang emellan. 5

Det empiriska materialet I detta avsnitt förklaras hur den praktiska undersökningen har gått till, vilka principer som har strukturerat arbetet och hur de etiska dimensionerna har hanterats. Det bör understrykas att undersökningen kunde ha lagts upp på ett annat sätt, till exempel med observation vid gruppträffarna eller en enkät till samtliga deltagare. Utifrån de tidsmässiga förutsättningarna som fanns och det syfte som hade formulerats så bestämdes dock att enskilda intervjuer med utvalda deltagare var det bästa sättet att fånga relevanta och tillräckligt djupgående upplevelser av att delta i projektet. Urvalet Som redan har berörts ovan så valdes fem av projektets tio deltagare ut för denna undersökning. Dessa har mist en närstående, i tre av fallen rör det sig om en make och i de resterande två fallen om en annan familjemedlem. Tidsmässigt så spretar det, för några så har det gått lång tid, över tio år, sedan personen dog och för andra så var det bara ett eller ett par år sedan. Denna diskrepans mellan de intervjuade skulle kunna ses som en brist i undersökningen, men tid är ingen garanti för att de sörjande befinner sig i samma fas eller tillstånd (Neimeyer, 1999). Av olika skäl så kan vanlig sorg bli till så kallad komplicerad sorg (complicated grief på engelska) och detta innebär att den sörjande har svårt att känna glädje över något och se framåt (Niemeyer, Baldwin & Gillies, 2006; Currier, Holland & Niemeyer, 2006). Även om det finns en del problematiska användningar av begreppet komplicerad sorg, ibland räcker det med att en person gråter regelbundet mer än ett par år efter en förlust för att en sådan diagnos ska ställas (Currier, Holland & Niemeyer, ibid.), så är det viktigt att ta med i beräkningen att en förlust kommer att drabba vissa hårdare än andra. Skillnaden mellan informanterna på denna punkt bör därför istället ses som ett intressant tillfälle att få en inblick i olika resor efter en förlust. Det finns för övrigt många skillnader mellan de intervjuade, de har bott på olika platser, jobbat med olika saker och känt olika slags människor. Ur en sociologisk synvinkel så kan projektet av den orsaken ses som lite av ett socialt experiment vad kan dessa individer, som till en början bara delar sorg och viljan att delta i projektet, åstadkomma tillsammans? Jag har valt att inte ställa upp teorier om kön, klass, ålder med mera i ett teoretiskt ramverk, vilket ibland är brukligt, utan att istället lägga in sådana reflektioner i analysen där det har blivit uppenbart att sådana faktorer har spelat in. Intervjuerna och analysen av dessa Intervjuerna gjordes i två omgångar: Den första omgången genomfördes i slutet av maj/början av juni 2014, två till tre veckor efter den första gruppträffen som var en introduktion där deltagarna bland annat fick lära sig att hantera kameran. Den andra omgångens intervjuer gjordes i slutet av augusti 2014, två till tre veckor efter den tredje gruppträffen. Första omgångens intervjuer fokuserade deltagarnas skäl till att vara med i projektet, deras upplevelse av den första träffen och deras sorg(er). Intervjuerna kom dock i praktiken att handla om mycket mer än så deltagarna visade fotografier, berättade om barndomar, sysslor som de utfört, människor som de känt och människor som de hade förlorat. Intervjumaterialet är således långt mycket rikare än analysen i denna rapport låter påskina. Andra omgångens intervjuer behandlade processen överlag, med gruppträffar, hembesök och egen filmning, den stundande premiären och vad som eventuellt hade hänt på sorgefronten. Precis som i den första omgången så kom samtalen att handla om allt möjligt. Även om vissa teman berördes i intervjuerna så stod det ändå deltagarna tämligen fritt att berätta det de ville och framför allt så mycket som de ville, jag försökte att undvika frågor som riskerade att pressa fram vissa reaktioner eller emotioner. Det är generellt sett viktigt att inta rollen som 6

ovetande som intervjuare, annars finns risken att de intervjuade i första hand svarar på de förväntningar som (indirekt) ställs på dem (Davies & Esseveld, 1989). Detta ska dock inte förväxlas med att försöka inta en neutral position, tvärtom så bör den egna förförståelsen användas på så sätt att många olika tolkningsalternativ övervägs (Ödman, 2007). Ibland så jämställs förförståelse med fördomar, men till skillnad från fördomar, som är tydliga värderingar som inte baseras på fakta, så är människors förförståelser mångfacetterade, nyanserade och till viss del motsägelsefulla. Att förlita sig på sin förförståelse som forskare är att föreställa sig en mängd olika skäl till att människor tänker, känner och agerar som de gör. Det är också viktigt att vara självkritisk som forskare och ta med i beräkningen att erfarenheter och berättelser faktiskt kan skilja sig drastiskt åt. När den egna förförståelsen inte räcker till för att förstå ett synsätt eller en upplevelse så gäller det att ta hjälp av den intervjuade för att skapa en förståelse. Jag valde att i möjligaste mån svara på de frågor som de intervjuade ställde mig, dels därför att det kändes självklart i den avslappnade stämning som rådde under intervjuerna, dels eftersom detta gör relationen mellan den som intervjuas och intervjuaren mer jämlik (jfr. Andersen, 1993). Om bara intervjuaren har rätt att ställa frågor så konstrueras en asymmetrisk relation där intervjuaren i en bemärkelse befinner sig utom räckhåll för den intervjuade, vilket kan vara extra problematiskt när forskningen rör (för många) särskilt känsliga ämnen. Den här typen av undersökning bygger på närhet mellan forskaren och den som intervjuas. Det är bara genom närhet som en autentisk förståelse för den intervjuades upplevelser och känslor kan bli till (Davies & Esseveld, 1989). Med det sagt så är det även viktigt att forskaren ger de intervjuade så mycket samtalsutrymme som de önskar och inte gör sig själv till huvudperson. I fyra fall av fem (sammanlagt åtta av tio intervjuer) så ägde intervjuerna rum i informanternas hem, i det femte fallet så gjordes intervjuerna i olika offentliga lokaler. I genomsnitt så varande varje intervju i lite drygt två timmar, några var dock kortare och ett par något längre. Bearbetningen av intervjumaterialet gick till på följande sätt: Jag lyssnade först igenom intervjuerna person för person och transkriberade intressanta delar. Jag lyssnades sedan igenom samtliga intervjuer i första omgången och därefter samtliga i andra omgång, undertiden transkriberades alla för undersökningen relevanta delar. I steg ett så fångades i första hand de enskilda individernas upplevelser/berättelser och i steg två så kartlades skillnader mellan och likheter i berättelserna ur ett processperspektiv. Det finns de som hävdar att intervjuer bör transkriberas i sin helhet innan analysen påbörjas (till exempel Kvale & Brinkmann, 2009), men detta synsätt baseras på idén att intervjumaterialet kan skrivas ut på ett tolkningsfritt sätt. I likhet med Lundgren (1992) så menar jag istället att analysen börjar redan vid transkriberingen, eftersom intervjumaterial kan transkriberas på många olika sätt. Att bara transkribera relevanta delar av intervjuerna är således inte att missa ett viktigt steg, utan snarare att vara analytiskt medveten. Det finns undersökningar där allt intervjumaterial bör transkriberas, men detta är, på grund av det tydliga syftet och de precisa forskningsfrågorna, inte en av dem. Transkriberingen av det nästan 22 timmar långa intervjumaterial tog en arbetsvecka. När transkriberingen var färdig så lyssnades intervjuerna igenom en sista gång, syftet var att säkerhetsställa så att inget intressant hade gått förlorat. De transkriberade intervjubitarna, som ofta var mellan en halv och två sidor, jämfördes sedan med varandra och placerades under rätt tema. Det ska erkännas att det bitvis var svårt att välja vilket av tema 1 och tema 2 som var mest passande, eftersom dessa båda går in i varandra en hel del. Som Stukat (2011) påpekar så kan det vara svårt att jämföra intervjuer med varandra eftersom de kan vara väldigt olika sinsemellan och även detta bidrog i denna undersökning till vissa svårigheter i analysarbetet. Vissa av de intervjuade pratade mycket om hur själva sorgebearbetningen, eller hanteringen, hade gått, medan flertalet uttalade sig på ett ganska sparsmakat sätt om detta. På liknande vis så hade några mycket att säga om att delta i projektet, medan andra uttryckte sig mer komprimerat. Detta är förstås intressant i sig själv och 7

skulle kunna ha analyserats med hjälp av en livsberättelseansats, inom ramarna för denna undersökning fanns dock inte möjligheten att göra en sådan analys. På ett påtagligt sätt så har intervjuerna utgjort ännu ett tillfälle för informanterna att berätta sina berättelser. I samtliga intervjuer så finns ett livsberättelsedrag på så sätt att det är längre skeenden som förmedlas. Ibland börjar berättelserna med den tidiga uppväxten, ibland med inträdet i yrkeslivet, och de speglar på så sätt en identitetsmässig resa (McAdams, 2008). Sorgen och deltagandet i projektet placeras således in i ett betydligt större (livs)sammanhang. Substantiella delar av intervjuerna har inte kunnat användas i denna undersökning då de inte haft direkt betydelse för studiens frågeställningar, men detta ska inte förstås som att de har varit onödiga. Allt som har berättats har hjälpt till att skapa en förståelse för personen ifråga och, i förlängningen, för dennes/as upplevelser och uppfattningar. Ett etiskt förhållningssätt Neimeyer (1999) understryker vikten av att terapeuten inte intar en expertroll, utan låter klienten stå för expertisen. Detta eftersom det är klienten som har den tyngst vägande erfarenheten av att till exempel sörja. Ett liknande förhållningssätt har tillämpats i denna studie, men i första hand utifrån den etnometodologiska förståelsen att människor överlag kan mer om sig själva och sin omgivning än en forskare som precis har stövlat in (Garfinkel, 1967; Jonsson, 2009). Detta har resulterat i ett perspektiv där jag som forskare inte tror mig veta bättre än deltagarna vad som pågår inuti dem. Det kommer med andra ord inte att göras en analys av hur deras sorgebearbetning, eller sorgehantering, egentligen har sett ut. Det är deltagarnas egna ord som vägleder denna del av analysen och som mest så spekulerar jag kring betydelsen av själva berättandet. I övrigt så har flera förutsättningar bäddat för denna undersökning. Möjligheten att föra en dialog med deltagarna och förse dem med information om undersökningen har varit en sådan förutsättning, deltagarnas tillgång till en samtalscoach med erfarenhet av att leda sorgegrupper (Elisabeth Helvin) har varit en annan. Allmänt sett så har Vetenskapsrådets (2011) etiska regler väglett arbetet. Deltagarna har, som sagt, informerats om undersökningen och därmed vetat vad de gett sig in på (även om flera av dem inte har varit i kontakt med vetenskapligt arbete tidigare och av den orsaken haft svårt att föreställa sig forskningsprocessen). Deltagarna har också anonymiserats efter konstens alla regler. Detta har lett till att de framstår som en smula suddiga i konturerna i analysen, vanligtvis anges fingerade namn och ålder eller yrke. I analysen så refererar jag, kort och gott, till deltagarna som deltagare, vid enstaka tillfällen som informanter. Detta därför att gruppen var så liten så att varje person blev distinkt, minsta uppgift om till exempelvis ålder, kön, typ av förlust eller liknande skulle innebära att personen med lätthet skulle kunna identifieras av resterade deltagare (kanske av andra också). Även om detta inte verkade bekymra de intervjuade när vi pratade om saken så var det svårt för mig att, utifrån syftet och frågeställningarna, se någon anledning till att skriva ut sådana identitetsmarkörer. För syftet så krävs inte att uppgifter om ålder, kön med mera behandlas, möjligen så har tema 3 till viss del blivit lidande av denna anonymiseringstaktik. Projektets tre vägledare kände dock, av praktiska skäl, till vilka som intervjuades och detta diskuterades med berörda deltagare. Det är möjligt att projektets övriga deltagare också kände till vilka som intervjuats, detta är inget som jag har kunnat råda över. När den andra omgångens intervjuer genomfördes så tryckte jag på att deltagarna skulle undvika media om de ville vara säkra på att inte kopplas ihop med denna undersökning. En annan aspekt att ta hänsyn till är deltagarnas mående under och efter forskningsprojektet (Vetenskapsrådet, 2011). Som redan har nämnts så hade deltagarna tillgång till Elisabeth Helvin under gruppträffarna, de kunde också kontakta projektets vägledare och mig närhelst de ville. Som Kellehear (1989) understryker så skulle existentiellt viktiga dimensioner av människors liv inte kunna studeras om vi väldigt strikt höll oss till regeln att inte utföra potentiellt skadlig forskning. All 8

forskning som behandlar existentiellt viktiga frågor kan vara skadlig på så sätt att den river upp gamla sår eller får deltagarna att gråta och så vidare. Riches & Dawson (1996) hävdar dock att intervjun är en trygg situation där människor på ett säkert sätt kan prata om smärtsamma upplevelser. Det finns en terapeutisk, läkande aspekt av intervjuandet eftersom individen får lätta sitt hjärta för en engagerad främling (Rowling 1999). Valentine (2007) menar att det är naivt att tro att forskning inte kommer att påverka de som studeras, dock så säger även hon att denna påverkan kan vara positiv. I sin egen forskning så fann hon att de intervjuade, när de pratade om närstående som gått bort, tog chansen att hedra dessa personer och att de genom själva berättandet kom att minnas personen på ett sätt som gjorde förlusten lättare att bära. Vissa av sakerna som de mindes gjorde dem givetvis nedstämda, men överlag så verkade det som om de mådde bättre av att komma ihåg mer. Valentine skriver att detta sannolikt beror på att de i första hand hade haft själva förlusten för ögonen, men att berättande fick dem att komma ihåg saker som låg längre bak i tiden och att detta i sin tur gav dem större bild som gick utöver själva förlusten. Hon hävdar att de, på ett sätt, återupptäckte personen som hade gått bort. 9

Tema 1: Om att vara med i projektet I detta tema undersöks deltagarnas upplevelser av att ha varit med i projektet. Det första avsnittet behandlar de olika momenten som projektet bestod av gruppträffarna (två dagar per tillfälle), hembesöken (den individuella hjälpen), filmen och filmandet. Det andra avsnittet behandlar de oväntade inslagen i processen, detta eftersom de flesta av deltagarna rapporterade sådana inslag. Projektets olika delar De flesta av deltagarna menade att de anmälde sig till projektet därför att det verkade spännande och skulle innebära något nytt. Flera av dem behövde dock viss övertalning för att ta det sista klivet. Anledningarna till denna tveksamhet skilde sig åt i något fall handlade det om att sorgen inte kändes lika aktuell längre, i något fall om en osäkerhet kring hur intressant filmen egentligen skulle kunna bli. De tre gruppträffarna, som samtliga ägde rum på Gunnerudsgården utanför Östra Ämtervik, uppfattades generellt sett som givande och trevliga av deltagarna. Jag analyserar inte samtliga träffar för sig, utan har bara tagit med det som är relevant för studien. Den första träffen beskrevs generellt sett i positiva ordalag, deltagarna menade att den var väldigt trevlig, att de trivdes ihop och att momentet där de berättade för varandra om sina sorger var jobbigt för oss allihopa, både för sitt eget och att höra de andras. Flera påpekade att berättandet om den egna sorgen var ett ansträngande inslag, men de underströk samtidigt att de kände sig trygga i situationen och att det inte gjorde något att det kom tårar. En deltagare uttryckte det på följande sätt: Andra dagen när vi berätta om oss själva Jag blev rörd och grät, men det var positivt att vara med. Det måste finnas ett förtroende människor emellan för att det ska kännas positivt att ge utlopp för känslor av sorg och vanmakt (jfr. Pietilä, 2002), och det förtroendet kände deltagarna. Några av dem tyckte dock att det var mycket svårt, nästan omöjligt, att berätta om sina sorger, det är för djupt inne i en. De menade att sorgen i deras fall kanske var mer färsk, eller påtaglig, än för de andra och detta ledde uppenbarligen till att de kände sig sårbara på ett delvis negativt sätt i gruppsituationen. Den upplevda sårbarheten kopplades inte till de övriga deltagarna, vägledarna eller något annat externt, utan verkade ha sin rot just i att förlusten fortfarande kändes för nära. Den andra gruppträffen uppfattades genomgående som positiv av deltagarna. Emedan den första träffen var intensiv för vissa, vilket kommentarer som det var mycket i huvudet när jag skulle sova och vi var inte ute så mycket utan det blev lite långt skvallrade om, så tycks den andra ha löpt utan att den typen av besvär uppstod för någon av deltagarna. Gissningsvis så beror skillnaderna mellan deltagarna på denna punkt på att de helt enkelt har olika erfarenheter med sig i bagaget vissa har haft jobb eller levt liv som inneburit mycket stillasittande och andra har varit i farten för det mesta, vissa har varit på kurs eller kursliknande träffar tidigare, andra har det inte och så vidare. De som uttryckte viss tveksamhet kring första träffen (samtidigt som de påpekade att det hade varit trevligt), antingen på grund av att de var osäkra på om de hörde hemma i projektet eller för att de hade känt att den var ansträngande, underströk att på den andra träffen så kändes allt bra. En av deltagarna menade att det hjälpte att veta hur kursgården såg ut och vilka de andra deltagarna var, det skapade en säkerhet inför den andra träffen. Det rådde viss tidsbrist under gruppträffarna, detta togs upp av flera deltagare. Vissa av övningarna som de skulle göra visade sig ta betydligt längre tid än planerat. Detta störde dock inte träffarna och deltagarna som påtalade detta menade också att projektets vägledare tillät mer tid där det behövdes. Framför allt så var det pratet som drog ut på tiden, vi pratade om allt möjligt, sa en av deltagarna med ett skratt. De olika övningarna som deltagarna deltog i under de tre träffarna var uppskattade, speciellt målningen på den sista gruppträffen omtalades i intervjuerna på ett entusiastiskt sätt. I synnerhet de som inte hade prövat att måla tidigare, eller som inte hade målat på länge, menade att detta var ett roligt moment. Även collageövningen omnämndes som ett 10

underhållande och nyttigt inslag. Det blev ju lite kul, det släppte ju lite Och man fick en bra inblick, sa en av deltatagarna om denna övning. Att det släppte lite betyder att momentet lättade upp stämningen och gjorde så att de började prata mer som vanligt med varandra. Collageövningen gav dem dessutom en första skymt av berättelserna som senare skulle komma att berättas. Någon kommenterade att materialet till just denna övning var en smula begränsat. Ett uppskattat inslag på två av gruppträffarna var att få se andras filmer. Dessa filmer var Våga minnas av dokumentärfilmare Ewa Cederstam, som också pratade om konsten att göra film, och För din skull av Gro Westgård. Flera av deltagarna påpekade vikten av att ha någon slags modell att arbeta efter och filmerna som visades försåg dem med detta. Några menade på att de förstod mycket mer av det rent filmiska efteråt, hur närbilder kan användas, vilka vinklar som ger vilka effekter med mera. Tillgången till Elisabeth Helvin, som fungerade som terapeut på gruppträffarna, var också något som uppskattades av särskilt ett par av deltagarna. Det var gott att ha Elisabeth där, som en av dem uttryckte det. Även de som inte kände behovet av att prata enskilt med Elisabeth menade att det var bra att möjligheten fanns. Projektets tre vägledare bedömdes överlag i mycket positiva ordalag. En deltagare sa att de ger liksom tryggheten och vidare jag uppskattade att de var tre. Denna deltagares upplevelse var att de tre vägledarna tillsammans förmådde ta hand om de behov som uppstod under projektets gång de behövde hjälp med den tekniska biten, med att få filmen att gå ihop rent berättarmässigt och, slutligen, med den inre sorgeresan. Det uppskattades att även vägledarna pratade om sina sorger. När det gäller informationen som gavs innan och under projektet så hade deltagarna inget att anmärka på, de ansåg att de fick veta det de behövde och saknade inget på den fronten. Också den individuella hjälpen som gavs i hemmet vid minst fyra (i vissa fall fler) tillfällen fick gott betyg. Flera av deltagarna menade att denna hjälp fick dem att fortsätta filma när det gick lite trögt och att den gav en kick. Hembesöken präglades, enligt deltagarna, av en avslappnad och trivsam atmosfär, det är som när vi sitter här, du och jag, som en av dem beskrev det. Den på ett sätt viktigaste komponenten i projektet var självfallet filmen och själva filmandet. Vid detta uppehöll vi oss en hel del i intervjuerna. Längden på filmen sågs både som lite av ett problem men också som en utmaning, lite svårt, men kanske nyttigt att koncentrera sig. Flera av deltagarna tvivlade på att det alls skulle bli en färdig film när den första intervjuomgången gjordes. För någon verkade inte heller filmen vara det primära målet utan istället ett slags bieffekt av en annan, inre process. Vissa hade dock tidigt klart för sig ungefär vad filmen skulle behandla och innehålla. En av deltagarna menade inledningsvis att filmen i första hand skulle vara ett budskap till barn, barnbarn och andra som kände dem som ett par: Jag vill att de ska veta att vi hade ett stort förtroende för varandra ( ) Jag vill berätta sådant som de nog inte känner till. Deltagarna gick alltså in i filmandet med väldigt olika förutsättningar, förväntningar och ambitioner. Tekniken ställde till en del förtret. Några av deltagarna listade inte riktigt ut hur filmkameran fungerade förrän i slutet av projektet. Bearbetningen av filmmaterialet i dator var för några en intressant, om än lite frustrerande upplevelse, medan den för andra var i det närmaste ett eldprov. I just detta moment så spelade deltagarnas datorvana en stor roll - de som jobbat inom yrken eller haft intressen där de använt datorer kunde i större utsträckning koncentrera sig på sina filmer, medan de som saknade erfarenhet av att arbeta med datorer hade fullt upp med att förstå funktionerna. De mer datorvana deltagarna hade dock vissa problem med att använda en Mac och detta utjämnade till viss del glappet mellan deltagarna. Medan vissa tyckte att det var spännande att lära sig mer om datorer så ansåg andra att de inte hade någon direkt nytta av sådana kunskaper. Just detta moment upplevdes alltså som mer relevant av vissa och en smula onödigt (men fortfarande spännande) av andra. Någon ansåg också att inte tillräckligt med hjälp hade getts under arbetet med datorerna, åtminstone inte inledningsvis. 11

Vissa av deltagarna uttryckte i den andra omgångens intervjuer en oro över att deras filmer inte skulle vara lika bra, eller sevärda, som de andras. Skälen till denna oro var att filmen inte hade blivit som de hade föreställt sig därför att något/någon som de gärna ville ha med inte kom med. Vissa uttryckte även viss prestationsångest: Ibland känner jag lite ångest för att jag gick med i det här, det känns så, vad ska det bli av allt som man har tänkt, allt man vill ha med? Detta var dock inte en ångest av det allvarligare slaget, utan, vill jag påstå, den typen av ångest som gärna infinner sig vid kreativt arbete. Några upptäckte i slutfasen, när berättarrösterna skulle spelas in, att de hade skrivit för långa manus. Här blev vägledarna i projektet en viktig resurs för deltagarna, eftersom dessa har lång erfarenhet av att arbeta med film. En av deltagarna talade om att just denna del av processen ledde till många insikter när det gäller kommunikation det behövs ofta inte så mycket som vi tror för att kommunicera det viktigaste, särskilt inte när det görs till bilder eller inspelat filmmaterial. Slutligen så vill jag kort beröra intervjuernas roll i filmskapandet. I några av intervjuerna så ledde samtalet som fördes till att deltagarna kom på saker som de ville skulle sägas eller på något sätt framgå i filmerna, det ska jag skriva upp att jag har sagt!. Intervjuerna har alltså också hjälpt vissa av deltagarna i filmprocessen. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig En erfarenhet som återkom i intervjumaterialet var att barn, barnbarn och andra familjemedlemmar inte alltid ville medverka i filmen. Detta var en besvikelse för deltagarna och en helt oväntad händelseutveckling. Det fanns, som det heter, inte på kartan att just detta skulle visa sig vara ett problem. Någon beskrev hur engagemanget och viljan att göra en bra film liksom krockade med omgivningens oförståelse och rentav ointresse. En av deltagarna misstänkte att människorna runtomkring helt enkelt inte förstod att det var ett riktigt, statsfinansierat projekt. Att arbetet med filmen inte valideras av nära och kära är förstås ett särskilt problem eftersom det kan få deltagare i projekt av det här slaget att tvivla på det viktiga i det de gör. På samma sätt så var det inte alla deltagare som fick med sig de personer som de ville till premiären och även det blev något av en besvikelse. Förutom detta så hade en del deltagare, som nämnts ovan, problem med att få tag i det tilltänkta materialet och var av det skälet tvungna att delvis förändra upplägget i sina filmer. För flera av deltagarna så uppstod det under projektets gång frågor kring vilken sorg eller vilka sorger som egentligen borde behandlas i filmen. Samtliga hade flera förluster bakom sig och i vissa fall så skapades lite av en inre konflikt, eftersom det kändes fel att utelämna någon i filmen. Samtidigt så lärde sig deltagarna att det fanns sorger som låg lite för nära för att kunna bli film. Detta säger något intressant om processen som de genomgick och det emotionella utforskande som projektets innebar. De färdigklippta filmerna blev i flera fall inte riktigt som deltagarna hade tänkt sig och de valde därför att göra vissa justeringar innan premiären. I detta stadie så hade deltagarna på ett tydligt sätt olika inställning till sina filmer. Några menade att de kunde se filmerna som just filmer i första hand, på vissa markanta sätt skilda från den personliga process som de hade gått igenom, medan andra pratade om filmerna som synonyma med dessa processer. En av dem som skilde på filmen och processen uttryckte sig på följande sätt angående den redigering som hade gjorts av vägledarna: Jag hade jag kommit så långt med det här egna då, så då är det bättre att ta hjälp av Gro och göra en så bra film som möjligt. Dock så hade deltagarna överlag ett större filmfokus i slutet de pratade mer om vem eller vilka filmen var till för och varför det var viktigt att just dessa fotografier eller platser var med. 12

Tema 2: Sorgen Detta tema var inte helt enkelt att sätta samman. Orsaken till det är att flera av deltagarna tyckte att det var svårt att veta vad projektet resulterade i när det gäller deras sorg. Denna osäkerhet är lätt att förstå dels så kan sorgen som känsla vara svår att ringa in och därmed identifiera på ett tydligt sätt, dels så kan upplevda, känslomässiga förändringar i själva verket vara en del av en pendelrörelse. För några så innebar dock medverkan i projektet en mer påtaglig vinst på detta område. Vad har hänt med sorgen? Ett par deltagare menade att de av olika skäl inte hade kunnat ta tag i sorgen ordentligt och att medverkan i projektet hade inneburit att de, så att säga, hade tagit kommandot över den. En deltagare sa att sorgen dittills hade varit drabbande, den hade dykt upp lite när som helst och ibland på ett väldigt besvärande sätt. Men nu har jag tagit i frågan, menade denna deltagare, en fråga som hela tiden hade legat där och grott och pockat. Arbetet med att frivilligt gå in i minnena och känslorna, istället för att försöka undvika dem, ledde till att upplevelsen av att vara ett offer för sorgen minskade. Deltagaren sa att jag är övertygad om att det här är väldigt bra, dessutom har det varit roligt. Det är relevant i sammanhanget att denna deltagare använde begreppet sorgebearbetning på ett självklart sätt i den första intervjun för att beskriva ambitionen bakom sin medverkan. Deltagaren var alltså redan från början helt och hållet införstådd med att det var just en bearbetning som skulle göras. Samtidigt som en viss kontroll etablerades över sorgen (eller som den släpptes fram, beroende på hur beskrivningen ovan tolkas) så tyckte deltagaren att den sörjda personen kändes närmare nu än förut. Filmprocessen, som innebar att prata med människor som hade känt personen i fråga, resa tillbaka till viktiga platser med mera, gjorde, vilket kan tyckas motsägelsefullt, att personen blev mer levande. En intressant parallell kan dras till Klass (1997) studie av en självhjälpsgrupp för föräldrar som hade förlorat ett barn i cancer. Klass visar hur berättandet om barnen i denna grupp gjorde så att föräldrarnas inre representation av barnet, det vill säga den bild av barnet som de relaterade till och därmed i en bemärkelse höll vid liv, blev en social realitet. Det är inte helt lätt att förklara innebörden av detta på ett kort och koncist sätt, men en påtaglig konsekvens av berättandet var att föräldrarna i självhjälpsgruppen skapade ett utrymme där barnens existens var en självklarhet. Det var inte så att de inbillade sig att barnen fortfarande levde, men de fick bekräftelse på att de hade funnits och att de fortsatte att vara viktiga individer i föräldrarnas (och familjens) liv. Ett problem som uppstår för många föräldrar som mister barn kan annars vara att de till exempel inte vet hur de ska titulera sig, är de fortfarande föräldrar eller slutade de att vara det när deras barn dog? I självhjälpsgruppen så uppstod inte den typen av problem utan föräldrarna upplevde att den påtagliga närvaron av barnen i gruppen, som skapades när de pratade om dem utan att censurera sig själva, gav dem fast mark under fötterna. De kände, utan att förneka förlusten eller sorgen, att de kom sina barn närmare. En bearbetning, eller hantering, av en förlust måste alltså inte innebära att den sörjande släpper taget om personen, tvärtom så kan känslan av närhet förstärkas. För deltagarna som ansåg att de hade bearbetat sina sorger genom att medverka i projektet så ledde filmprocessen till vissa aha-upplevelser. Någon beskrev en sådan upplevelse på följande sätt: Aha, det är inte sorg jag känner, det är saknad. Skillnaden för denna deltagare var att saknaden överlag uppfattades som lättare att bära därför att i saknaden så fanns det fina minnen och kärlek, medan sorgen bara var svart och tröstlös. Den här typen av förändringar beskrivs av vissa sorgeforskare som ett resultat av att den sörjande kan börja berätta läkande berättelser, vilket i sin tur kan bero på en rad olika omständigheter (Neimeyer, Baldwin & Gillies, 2006). Att medverka i ett sådant här projekt skulle kunna ses som en sådan omständighet, då medverkan exempelvis innebar att deltagarna mötte andra sörjande som de utväxlade berättelser med. På så sätt så fick den sörjande tillgång till andra synsätt, formuleringar och emotionella dimensioner. Medverkan i projektet kan även ha lett 13

till att sorgen påtalades på nytt i sammanhang där den hade tystnat, kanske i den egna släkten, och även detta resulterade möjligen i att nya perspektiv anlades. Som Gergen & Gergen (i Murray, 1997) påpekar så kan arbete i grupp, där det finns stöd att hämta, hjälpa människor att just omdefiniera känslor och händelser, så att kriser i slutändan tillåter dem att hitta fram till viktiga positiva aspekter av det som skett. Det kan naturligtvis vara svårt (om ens önskvärt) att få själva förlusten att framstå i ljus dager, men saker runtomkring, existentiellt givande samtal med nära och kära och liknande, kan framträda som oväntade, positiva konsekvenser. Vissa av deltagarna trodde att projektet hade hjälpt dem med deras sorger, men var inte säkra. En av deltagarna sa i den andra intervjun att nu börjar det tina bort lite, nu kan jag prata om honom utan att börja gråta och ja, det har blivit mycket lättare. Deltagaren lekte med tanken att detta berodde på medverkan i projektet, men kunde inte säkert fastslå att så var fallet. Undertiden som projektet pågick så hände också andra saker i deltagarens liv som skulle kunna ha haft en gynnsam inverkan. Deltagaren menade att på den första gruppträffen, som var väldigt jobbigt, så revs ju allting upp igen. Att tårarna inte föll på den sista träffen togs som en indikation på att sorgen inte var lika djup då. En annan tolkning av detta skulle kunna vara att det snarare visar att själva pratandet om förlusten avdramatiserades, men även om så vore fallet så är det förstås en positiv utveckling. Dock sa deltagaren i slutet av intervjun att det känns fortfarande tungt, jag skulle helst vilja ha honom tillbaka, vilket skulle kunna ses som om deltagaren ännu inte hade accepterat förlusten. Med avstamp i Klass (1997) studie som beskrevs här ovan så måste dock en sådan bedömning ses som mycket riskabel. Det är sannolikt rimligare att utgå ifrån att personen i fråga fortfarande betyder mycket för deltagaren, precis som de avlidna barnen i självhjälpsgruppen för föräldrar, och att det inte finns något patologisk i detta. Denna deltagares berättelse visar på komplexiteten i sorg och sörjande hur vet vi egentligen vad som leder till att sorg läker ut och hur ser en utläkt sorg ut? Måste ledsenheten förvinna eller är det kanske så att det är det övriga livet, tillsammans med andra människor och med nya rutiner, som måste fyllas på så att känslorna av sorg blandas ut? Det bör tilläggas att denna deltagare inte uttryckte någon ambition att bearbeta sin sorg i den första intervjun, snarare så uttrycktes en rädsla över att behöva prata för mycket om förlusten och en viss tveksamhet inför att alls vara med i projektet. Mot den bakgrunden så kan det konstateras att projektet åtminstone underlättade själva berättandet om sorgen. En annan deltagare menade i den första intervjun att sorgen redan hade bearbetats en hel del innan projektet och detta var märkbart i berättelsen som berättades - särskilt meningsfulla ögonblick och samtal hade identifierats och kunde återges med stor precision, vissa problem och oväntade vändningar hade också utskilts och passade väl in i berättelsen i övrigt. Det hördes, med andra ord, att det redan hade skett ett meningsskapande runt förlusten på så sätt att deltagaren hade begripliggjort händelseförloppet och sorterat sina intryck och reaktioner. Berättelsen, eller narrativet, hängde också samman på ett sätt som skvallrade om att det hade berättats många gånger, må så vara i olika versioner, förut. Deltagaren menade, trots detta, att den färdiga filmen berörde väldigt starkt och att gråten verkade tyda på att det trots allt fanns något obearbetat kvar: Jag trodde att jag var helt färdig med det här. Vi pratade vidare om detta och efter en stund sa deltagaren att det är nog att jag återupplever det, det blir starkt och det är nog bara det att jag släpper loss. Dessa kommentarer är ambivalenta på ett intressant sätt. Å ena sidan så tas idén om att förlusten fortfarande kräver bearbetning tillbaka, å andra sidan så insinuerar deltagaren att känslor trots allt har hållits tillbaka. Är tillbakahålla känslor ett tecken på att en sorg inte har bearbetats/hanterats tillräckligt? Inte nödvändigtvis, men det skulle kunna förhålla sig på det sättet. Åter igen så landar analysen i en fråga mer än i en tydlig slutsats. På temat att hålla inne med känslor så menade deltagaren vidare att det har funnits en rädsla för starka känslor inom familjen, för vad händer när det brister? Samtidigt så sa deltagaren att det inte fanns någon tagg i den ledsenhet som dröjde sig kvar: Jag är inte tyngd på det viset och jag tror att det beror på att vi hade ett sånt fint liv tillsammans. Vad medverkan i projektet har inneburit för denna deltagare just i relation till 14

sorgen är lite oklart. En sak som står klar är att deltagaren, i och med filmens inverkan, har funderat över hur det egentligen står till med sorgen på ett konstruktivt och självbejakande sätt. Ytterligare en deltagare påtalade svårigheten med att alltid veta vad som ligger bakom en upplevd sorg. Deltagaren menade att det var svårt att veta om medverkan i projektet hade gjort någon skillnad och berättade sedan om en tillvaro där vänner går bort eller inte längre kan komma och hälsa på, och där barnbarn visar ganska lite intresse för familjens historia respektive sina far- och morföräldrar. Även om man vänjer sig lite också, så var det ändå en ganska krass verklighet som deltagaren målade upp och i denna verklighet så samsades känslor av ensamhet, sorg och osäkerhet (jämte andra, positiva känslor). Att sila ut just de känslor som var kopplade till förlusten ur denna helhet var inget lätt jobb och det är därför inte konstigt att deltagaren uttalade sig med försiktighet kring projektets inverkan. Flera av deltagarna pratade om att medverkan i projektet hade gjort så att känslor väcktes till liv. En deltagare tyckte att processen hade varit både och och förklarade vidare man lever ju tillbaka och kommer ihåg, det har varit mycket känslor. Deltagaren hävdade att inte bara känslor väcktes utav arbetet med filmen, utan även att minnen kom tillbaka/dök upp. Detta innebar i sin tur att deltagaren kunde känna dåligt samvete över gamla saker, jag kan komma på att där borde jag ha gjort på ett annat sätt, men de fina minnena övervägde dock och en ambition var att filmen skulle spegla att deltagaren var tacksam över ett fint liv tillsammans. En annan deltagare menade att medverkan i projektet gjorde så att sorgen väcktes upp ytterligare, och konstaterade kortfattat att denna sorg behövde få utlopp och att allt därför var i sin ordning, jag tror att det har varit nyttigt inför framtiden. Denna deltagare påtalade också sin egen kommande död på ett reflekterande sätt. Det är svårt att säga om dessa reflektioner kan kopplas explicit till medverkan i projektet, men de tycks höra samman med den förlust som fokuserats. Som Jönson (2009) har visat så finns det en viss tystnad kring äldre personers tankar om och känslor inför livets slut i forskningssammanhang, troligen därför att denna typ av död förväntas upplevas som naturlig och oproblematisk. Även om deltagaren inte gav uttryck för någon ångest i relation till detta ämne, utan verkade fundera på saken mer allmänt, så talar detta inslag i intervjun för att det här är en tystnad som behöver brytas. Deltagarnas upplevelse av att känslor väcktes till liv eller att minnen kom tillbaka bör detta ses som ett tecken på att det fanns något ouppklarat i dessa sorger eller är det helt enkelt något som sker när människor koncentrerar sig på händelser som har varit, och därför på ett sätt alltid kommer att förbli smärtsamma? Valentine (2006) menar att det senare förslaget rimmar bättre med den sorgeforskning som håller på att växa fram, där människor inte förstås som antingen sörjande eller icke-sörjande, utan som inbegripna i ett mer dynamiskt händelseförlopp. Projektet som en positiv upplevelse Även om det i flertalet fall är svårt att säga vad projektet har bidragit med just i relation till sorgebearbetning, så är det lätt att konstater att medverkan var givande, eller väldigt givande, för samtliga deltagare. Eftersom dessa positiva upplevelser är så framträdande i intervjumaterialet så har jag valt att inkludera dem i ett särskilt avsnitt. Som vi ska se så kan de också på ett mer indirekt sätt kopplas till sorgebearbetningen/hanteringen, detta återkommer jag till i den sammanfattande diskussionen. Att arbeta med en filmkamera, även om några påpekade att det innebar visst krångel, var främst en spännande och kreativ erfarenhet. En av deltagarna utbrast under den andra intervjun att det är så roligt med kameran, jag ska skaffa en sån där! En annan som pratade om kameran menade att jag blir ju nästan förälskad i den. Entusiasmen över kameran och kameraarbetet var mest framträdande i slutet av projektet, sannolikt därför att deltagarna hade vant sig vid sina kameror och hade kommit att uppskatta möjligheterna som dessa medförde. En av deltagarna poängterade det värdefulla i att dokumentera med kameran, hur det då gick att bevara människors röster, 15

kroppsspråk, med mera. Just denna dimension av filmande var också något som deltagarna funderade på i relation till sig själva, barnen kan ju se efteråt, när jag inte finns mer, vilket återigen visar på hur den egna döden adresserades inom ramarna för projektet. Arbetet med kameran väckte alltså lusten att fortsätta dokumentera hos flertalet av deltagarna och detta menar jag är ett bra betyg på projektets upplägg och på den hjälp som erbjöds deltagarna. Vi kan tänka oss ett motsatt scenario där deltagarna kände sig trötta på filmandet och mest tyckte att det skulle bli skönt att få lägga kamerorna ifrån sig. Det var emellertid inte bara dokumenterandet som deltagarna var uppfyllda av det märktes att de hade upptäckt nya aspekter när det gällde berättande i sig, i synnerhet berättande om människor. Den andra omgångens intervjuer resulterade i många reflektioner kring vad det är viktigt att tänka på när en viss känsla ska förmedlas, vad som krävs för att ett samtal ska kännas naturligt ur tittarens perspektiv och så vidare. Det här är inte kunskaper som bara är användbara i kamerasammanhang, utan vi skulle kunna säga att deltagarna genom projektet på ett väldigt praktiskt sätt arbetade med socialpsykologiska frågor som har att göra med autenticitet, intrycksstyrning, utvecklingen av relationer och intersubjektivitet (jfr. Goffman, 1974). Deltagarnas glädje över kameran som verktyg innefattade dessa, kanske inte lika uppenbara, komponenterna och det märktes särskilt tydligt i deras sätt att fundera kring hur de ville fortsätta att använda kameran som ett sätt att kommunicera (med sig själva, barn, barnbarn eller andra). Momentet där deltagarna målade hade, bör tilläggas, samma effekt på vissa av deltagarna. Jag vill måla djärvare nästa gång, som en av dem uttryckte det. En annan positiv aspekt av projektet som framhölls av samtliga deltagare var den sociala samvaron under gruppträffarna. Samvaron uppfattades som naturlig, avspänd och rolig. Kursgården, det vill säga Gunnerudsgården, omnämndes som inspirerande och vacker. Det faktum att varje tillfälle sträckte sig över två dagar med en övernattning medförde att de flesta av deltagarna även spenderade kvällarna tillsammans, vilket var mycket uppskattat: Vi blev liksom mer sammansvetsade. En av deltagarna underströk vikten av att alla, deltagare och vägledare, hade delat med sig av sina sorger, det skapade en känsla av att alla var där på samma villkor. Vi är ju bara människor allihopa, som en annan av deltagarna sammanfattade det hela. Allt talar för att deltagarna identifierade en existentiell likhet i gruppen, det vill säga en gemensam, existentiell nämnare (sorg), oavsett vilka andra olikheter som fanns. Även detta är ett bra betyg på projektets upplägg och vägledarnas arbete (såväl som på deltagarnas engagemang förstås) ett annat upplägg och förhållningssätt hade kunnat förstärka skillnader mellan deltagarna när det gäller ålder, utbildning och så vidare, vilket sannolikt hade fått konsekvenser för gruppdynamiken. Den positiva grupptillhörighet som skapades under projektets gång var i sin tur viktig för att det skulle kunna pratas öppet och ocensurerat om känslorna inför förlusten. En av deltagarna poängterade att man har lämnat ut sig själv i det här, men menade samtidigt att det inte hade varit ett problem just därför att de andra deltagarna varit så sympatiska och förstående. Flera av deltagarna pratade även ingående om vad möjligheten att få berätta om sorgen på ett obehindrat sätt hade inneburit för dem. En av deltagarna sa att det blir bara korta stunder annars. I de samtal som vanligtvis fördes, med barn, barnbarn och andra, så fick inte sorgen ta för mycket utrymme, menade deltagaren vidare, utan den avhandlades i regel ganska snabbt. Deltagaren sa också sammanfattningsvis att det är skönt att prata om såna saker, när nån har tid att lyssna. När människor känner att de besvärar andra med sin sorg så finns risken att de tystnar och istället håller sorgen för sig själv, vilket kan medföra en förhöjd känsla av ensamhet och utsatthet (Valentine, 2007). För ett par av deltagarna så var det viktigt att berättandet främst skedde i gruppen och inte i enskilda samtal. En av dessa förklarade att det aldrig hade varit aktuellt att gå till en psykolog för att vända in och ut på sig, eftersom det skulle kännas onaturligt, att sitta ensam och försöka, nej, det skulle kännas konstigt. Att sitta i en grupp där alla delade med sig av sina erfarenheter upplevdes däremot som mer naturligt. På denna punkt så är det tydligt att projektet har försett deltagarna med 16

en chans att berätta om sina sorger på ett sätt som har aktualiserat den terapeutiska potentialen i gruppen. I relation till detta så framhävde några av deltagarna att berättandet i gruppen var nyttigt därför att det gav lite olika vinklar åt olika håll, både på sitt eget och på andras, det vill säga att både det egna berättandet och att höra de andras berättelser medförde att vissa nytolkningar kunde göras. Som Mok (2001) visar så kan deltagande i självhjälpsgrupper leda till att individerna utvecklar nya strategier när det gäller hanteringen av sorger eller kriser. Även om gruppen i detta fall inte var en självhjälpsgrupp så påminner tillvägagångssättet till viss del om hur många sådana grupper arbetar och av det skälet så menar jag att det går att dra denna parallell, inte minst med stöd i vad deltagarna i projektet gav uttryck för. Det finns enligt vissa forskare inte särskilt många studier som visar hur, eller ens om, självhjälpsgrupper fungerar (Dibbs & Yardley, 2006), riktigheten i denna invändning kan dock diskuteras (Klass, 1997; Stewart med flera, 2001; Grimby, 2001). Bedömningar av det slaget beror till stor del på vilka kriterier som ställs upp av forskarna, alltså i praktiken på hur positiva effekter definieras och sedan mäts. Den här studien stödjer idén att en positiv effekt av att bearbeta/hantera sorg i grupp är att nya perspektiv kan anläggas på den egna sorgen. Det är också uppenbart att möjligheten att få berätta om sin sorg i lugn och ro kan kännas oerhört befriande för personer som vanligtvis upplever sig begränsade i detta avseende. Ytterligare en positiv aspekt av projektet som påtalades av några av informanterna under den andra omgångens intervjuer var att bli föremål för min uppmärksamhet. En av deltagarna menade att det kändes speciellt att kunna bidra till denna undersökning bara genom att prata om sina upplevelser och en annan underströk hur roligt det kändes att det finns dom som bryr sig om en. Att människor kan må bättre och göra bättre ifrån sig när de studeras är känt sedan 30-talet, då Mayo (1933) publicerade sin undersökning av fabriken Hawthorne Works. Syftet med undersökningen var egentligen att se hur ljusstyrkan påverkade de anställdas produktivitet, men produktiviteten ökade under experimentet både i testgruppen, som fick arbeta under ändrad ljusstyrka, och kontrollgruppen, som arbetade under samma ljusstyrka som alltid. Fler experiment gjordes och slutsatsen som kunde dras var att det var det faktum att de studerades som gjorde att de arbetade mer effektivt. Även om forskareffekten har diskuterats åtskilligt under årens lopp och viss kritik riktats mot idén om den så kallade Hawthorneeffekten (inte minst därför att den kan användas på ett synnerligen krasst sätt i en kapitalistisk ekonomi), så upplever många forskare alltjämt att de som studeras reagerar positivt på forskningen (se till exempel Jonsson, 2009; Ambjörnsson, 2004 och Grönberg-Eskel, 2012). I relation till detta så menade en av deltagarna att just ålderskillnaden inom projektet hade varit särskilt givande: Unga människor (här avses vägledarna) som är intresserade av oss och att vi kan jobba så bra ihop och att det blir nåt bra av det! Som Nilsson (2008) har visat så finns det en tendens att tala om men inte med äldre personer i vårt samhälle och det kan vara en bidragande orsak till att dessa deltagare tryckte på betydelsen av ålder i intervjuerna. På frågan vad har varit bäst med att vara med i projektet? så svarade flera av deltagarna att det egentligen var svårt att peka ut ett särskilt, eller några särskilda, moment. En av deltagarna sa att det går liksom inte att ta ut nån bit ur det här pusslet. En annan deltagare menade på samma sätt att det var en helhetsupplevelse och att de olika delarna fyllde olika behov. Helhetsupplevelsen beskrevs med orden positivt, roligt, spännande, stort. Deltagaren tillade sedan och så har det varit lättsamt och trevligt, plus att man har fått nya vänner. Det råder ingen tvekan om att medverkan i projektet överlag har varit något positivt för deltagarna. En sommar som jag aldrig glömmer, sammanfattade en av dem sin upplevelse av deltagandet. 17

Tema 3: Bidrag till forskningsområdet Det råder, som sagt, ingen tvekan om att medverkan i projektet överlag har varit konstruktiv för deltagarna, men i flertalet av fallen så går det dock inte att påvisa positiva konsekvenser när det gäller sorgebearbetning specifikt, om inte begreppet sorgebearbetning används i väldigt bred bemärkelse. I en mer korrekt bemärkelse så ringar begreppet in en process där sorgen bit för bit löses upp genom, i första hand, kommunikation (James & Friedman, 2003). I ett fåtal fall så menade deltagarna att projektet hade hjälpt dem att gå in i känslor och minnen som de tidigare försökt att undvika och därför, på ett sätt, blivit offer för. De pratade också om dessa känslor och minnen med projektets vägledare och andra deltagare. Detta kan, menar jag, förstås som en bearbetning på det sätt som begreppet avser, eftersom de gjorde något nytt - de mötte, i samtal med andra, sorgen istället för att fly från den. Detta resulterade i nya, mer positiva förståelser av livssituationen och förlusten som sådan. Den här typen av process beskrevs inte av övriga deltagare, men det innebär inte att projektet inte var nyttigt för dem ur sorgesynpunkt. Värdet av att få tala ostört om sina sorger i ett tryggt sammanhang underströks av flera av dem. Det var märkbart att de hade saknat ett sådant talutrymme och att projektet ur den synvinkeln var existentiellt viktigt för dem. Att dessutom få höra de andras berättelser och på så vis få tillgång till andra horisonter beskrevs också som något väldigt positivt. Att sorgen hanterades (jag väljer detta begrepp därför att det är mer neutralt och inte kan hänföras till någon särskild ontologi) tillsammans med nya människor i ett spännande och roligt filmprojekt verkade också medföra att förhållningssättet till sorgen blev mer aktivt. Deltagarna beskrev hur de letade rätt på fotografier, besökte vissa betydelsefulla platser och sökte upp personer som kanske mindes mer än de själva gjorde. Jag tolkar detta som att de ramade in sorgen i något som mestadels var positivt för dem i en kreativ process. Att arbetet med filmen däremot väckte både sorg och saknad till liv, förutom glädje och uppskattning, var tydligt. Detta skulle emellertid kunna ses som ett tecken på att de förlorade personerna och relationerna med dessa har varit och är viktiga för dem, snarare än som ett uttryck för att de inte har bearbetat förlusten. I ett fall så ändrade en av deltagarna sin berättelse mellan den första och den andra intervjuomgången. I första omgången så pratade inte deltagaren i termer av bearbetning (eller hantering) alls, utan om hur förlusten hade upplevts och vad som skulle vara med i filmen. I den andra intervjun så menade deltagaren att det hade skett en bearbetning av sorgen och att det kändes väldigt skönt. Detta kan, ur en synvinkel, ses som något positivt, nämligen som om deltagaren insåg sitt behov av att bearbeta sorgen ytterligare. Men det finns skäl att anta att deltagaren i första hand anpassade sin berättelse till den övergripande bearbetningsberättelse som vägledarna i projektet använde. Detta fall visar på några av de svårigheter som är inbegripna i denna typ av forskning: Hur vet vi vad som egentligen sker inom människor, vet vi det genom att lyssna på människors egna beskrivningar eller måste vi applicera en teori (exempelvis bearbetningsteorin ) på deras uttalanden för att de ska bli begripliga? När väljer vi att lyssna på människorna själva och när tar vi till teorier för att förklara deras upplevelser och uppfattningar, och varför? Skälet till att jag hävdar att deltagaren i detta fall anpassade sig till situationen och inte riktigt tror på idén att den förändrade beskrivningen bottnade i en insikt, är att jag har kännedom om projektets grundläggande ambition och utformning. Jag bedömer det som sannolikt att projektets bearbetningsberättelse hade en inverkan på deltagarna och detta skulle ha varit intressant att studera i sig. Jag vill emellertid poängtera att jag inte betraktar bearbetningsberättelsen som skadlig eller destruktiv i detta fall, vilket den skulle kunna ha varit om den påtvingades människor på ett sätt som tystade och manipulerade dem. Dock är det viktigt att uppmärksamma denna dimension av projektet utifrån Neimeyers (1999) idé att människor känner olika grad av författarskap när det gäller berättelserna som de använder. Eftersom det finns de forskare som hävdar att det går att anpassa sig till förluster utan att utföra ett sorgearbete, så som sorgearbete traditionellt sett beskrivs (Baddeley & Singer, 2009; Stroebe & Stroebe, 1991), så måste förgivettagna idéer om arbete/bearbetning ifrågasättas i den här typen av sammanhang. Det är viktigt att lyssna på vad 18