DBT i den kliniska vardagen

DBT i den kliniska vardagen Utvärdering av Dialektisk beteendeterapi inom vuxenpsykiatrin i Norrbotten Bjarne Olsson Psykoterapeutprogrammet 90 hp Vårterminen 2010 Fördjupningsarbete 15 hp Handledare: docent Ellinor Salander Renberg

SAMMANFATTNING Dialektisk beteendeterapi (DBT) är idag den behandlingsmetod för behandling av borderline personlighetsstörning (BPS) som idag har starkast empiriskt stöd i ett flertal randomiserade och kontrollerade studier. Inom vuxenpsykiatrin, Sunderby sjukhus i Norrbotten har under drygt två års tid pågått ett projekt i syfte att införa och bedriva DBT vid kliniken samt utvärdera resultat av behandlingen. Patientmaterialet består av 6 st kvinnor med BPS-diagnos i åldrarna mellan 19-23 år(m=21,3). Resultaten visar att gruppen efter 12 i DBT behandling uppvisar lägre genomsnittliga mått på psykisk ohälsa, markant minskad frekvens av suicidförsök och självskadebeteende samt minskad konsumtion av såväl öppen- som slutenvård. Uppföljningen av de två patienter som fullföljt och avslutat behandling visar att den erhållna minskningen av symtom och vårdkonsumtion vid avslut av behandlingen kvarstår efter 18. P g a det begränsade deltagarantalet har det ej varit möjligt att verifiera de erhållna resultatens statistiska signifikans. Vid jämförelse med resultat från en större studie av DBT i Uppsala kan dock en hög överensstämmelse med resultaten från denna undersökning konstateras. Utifrån detta dras slutsatsen att de resultat som hittills presenterats pekar i riktning mot att DBT är en metod som är möjlig att tillämpa i en svensk, klinisk miljö med bibehållet goda behandlingseffekter. För att verifiera eller vederlägga detta krävs dock fortsatt forskning och utvärdering i större studier.

INNEHÅLL INLEDNING... 1 Borderline personlighetsstörning... 1 Prevalens... 2 Diagnostik... 2 Behandling av BPS... 3 Läkemedelsbehandling... 3 Psykoterapeutisk behandling... 3 Dialektisk beteendeterapi... 4 Historia... 4 En vidareutveckling av KBT... 4 Biosocial teori... 5 Mindfulness och acceptans... 6 Validering... 6 Dialektik... 6 Behandlingens struktur... 6 Faser i behandlingen... 7 Komponenter i behandlingen... 7 Tidigare forskning... 8 SYFTE... 9 METOD... 10 Deltagare... 10 Terapeuter... 10 Patienter... 10 Bortfall... 10 Skattningsskalor och datainsamlingsmetoder... 10 Mätning av suicid- och självskadebeteende... 11 Mätning av vårdkonsumtion... 12 Procedur... 12 Utbildning i DBT... 12 Handledning... 12

Rekrytering av patienter... 13 Behandling... 13 Design... 13 Statistisk bearbetning... 13 Etiska överväganden... 13 RESULTAT... 14 Patienter i pågående behandling... 14 Skattningar med KABOSS-S samt SCL-90... 14 Frekvens av suicid- och självskadebeteende... 15 Vårdkonsumtion... 16 Uppföljning av patienter som avslutat behandling... 17 Skattningar med KABOSS-S samt SCL-90... 17 Frekvens av suicid- och självskadebeteende... 18 Vårdkonsumtion... 19 DISKUSSION... 20 Jämförelse med Uppsalastudien... 20 Skillnader i patientkarakteristika och definitioner... 20 Jämförelse av utfallsmått vid 6-12 s behandling... 21 Metodologiska brister... 21 Slutsatser... 22 Rekommendationer... 22 Slutord... 23 TILLKÄNNAGIVANDEN... 23 REFERENSER... 25

INLEDNING Vid Vuxenpsykiatrin, Sunderby sjukhus med ett upptagningsområde som omfattar Boden, Luleå och Kalix kommuner har under 2007-2009 pågått ett utvecklingsprojekt med målsättning att bedriva behandling med Dialektisk beteendeterapi för personer med borderline personlighetsstörning och självskadebeteende. En del i projektet har varit att systematiskt utvärdera resultat av behandlingsinsatser. Olika data har insamlats under projektets lopp bl a gällande patienternas psykisk hälsa, förekomst av självdestruktivt beteende samt vårdkonsumtion. Då projektet har genomförts i liten skala och i klinisk miljö har begränsningarna varit många såväl metodologiskt som resursmässigt. I den kliniska vardagen inom psykiatrin i Sverige är systematisk utvärdering av behandlingsinsatser överhuvudtaget relativt sällsynta. Ambitionen har därför varit att varit att lägga upp ett program för utvärdering av DBT-projektet som är praktiskt genomförbart i den kliniska vardagen och samtidigt ge relevant information om behandlingsresultat. Detta arbete är främst ägnat åt att beskriva de data rörande behandlingen som insamlats och göra en jämförelse med resultat från en annan svensk studie. Utöver detta är ambitionen att ge en översiktlig bild av DBT som behandlingsmetod och det aktuella forskningsläget angående behandling av borderlineproblematik. Borderline personlighetsstörning Borderline personlighetsstörning(bps) är en allvarlig och ihållande psykisk störning som kännetecknas av instabilitet och impulsivitet med avseende på affekter, mellanmänskliga relationer och självbild(american Psychiatric Association, 1995). Självmords- och självskadebeteende ingår som ett av diagnoskriterierna och förekommer hos en majoritet av de personer som får diagnosen. Självmordfrekvensen bland personer med BPS uppskattas vara mångfaldigt högre än i normalbefolkningen och uppgår till ca 10%. (Pompili et al, 2005)(Bohus, 2004). Personer med BPS uppfyller mycket ofta kriterier för flera andra psykiatriska diagnoser. Framförallt är samsjukligheten hög när det gäller affektiva- och ångestdiagnoser. (Zanarini et al 1998). Även samtidig förekomst av andra personlighetsstörningar, ätstörningar och missbruk är klart överrepresenterade. (Grant et al, 2008). BPS har en tydlig koppling till nedsättning av psykosocial funktionsförmåga(skodol et al, 2002). 1

Prevalens Siffrorna över hur vanligt BPS är i befolkningen varierar i olika studier mellan 0,7-6 %. (Ekselius et al 2001)(Törgersen, Kringlen & Cramer, 2001)(Bodlund, Ekselius & Lindström, 1993). En mycket stor och välgjord studie visar på att livstidsprevalensen för BPS är så pass hög som 5,9 % i den amerikanska befolkningen(grant et al, 2008). Bland patienter inom psykiatrin utgör personer med BPS en signifikant andel, mellan 7-27% i olika studier(korzekwa et al 2008). Diagnostik I forskningssammanhang och klinisk verksamhet är DSM-IV definitionen av BPS den mest spridda och använda (American Psychiatric Association, 1995). DSM systemet för diagnosticering av personlighetsstörningar bygger på att individen dels uppfyller generella kriterier för personlighetsstörning och därutöver specifika kriterier för den aktuella diagnosen. När det gäller BPS finns nio diagnosspecifika kriterier varav fem måste vara uppfyllda för att diagnos kan ställas. Motsvarigheten till BPS i diagnossystemet ICD-10 (WHO, 1992) utgörs av benämningen Emotionellt instabil personlighetsstörning(ips) och som fått stor spridning bland kliniker och patienter genom att den av många anses bättre beskriva den bakomliggande problematiken. Den övergripande benämningen IPS indelas i två typer: borderlinerespektive impulsiv typ. En annan mer lättillgänglig beskrivning av karaktäristiska vid BPS/IPS som idag används i många sammanhang är denna(linehan 1993): 1. Svårigheter att reglera affekter uttalad känslomässig instabilitet och problem att hantera ilska 2. Svårigheter att hantera relationer instabila relationer och rädsla att bli övergiven. 3. Svårigheter att reglera beteenden impulsiva beteenden, självmords- och självskadande beteenden. 4. Svårigheter att reglera kognitioner koncentrationssvårigheter, dissociation, förföljelseidéer. 5. Svårigheter att reglera självbild/självuppfattning instabil självkänsla, tomhetskänslor 2

Behandling av BPS Den grundläggande problematiken vid BPS, (affektiv instabilitet, svårigheter i relationer, impulsivitet och kognitiv instabilitet), skapar stora utmaningar när det gäller att genomföra systematisk behandling, vilken form av behandling det än gäller. Avhopp, bristande följsamhet och problem i relationer med vårdpersonal är frekvent förekommande fenomen. Den offentliga psykiatriska vården, som ursprungligen utformats för personer med psykoser, manodepressiva tillstånd och djupa depressioner, är dåligt anpassad och har haft svårt att svara upp mot behov hos personer med BPS. (Lieb et al, 2004). Läkemedelsbehandling Läkemedelsbehandling vid BPS är ffa inriktad på behandling av komorbida tillstånd, tex depression, ångeststörningar et c. En hög andel BPS patienter inom psykiatrin behandlas med ett flertal farmakologiska preparat parallellt, sk polyfarmakologi (Zanarini et al, 2004). I en omfattande meta-analys av farmakologisk behandling vid BPS (Nosé et al, 2006) drar författarna slutsatsen att farmakologisk behandling har en blygsam positiv effekt vid BPS. I en ny meta-analys dras slutsatsen att det för närvarande ej existerar någon effektiv läkemedelsbehandling som kan påverka svårighetsgraden av BPS som helhet. Däremot anses stämningsstabiliserande och moderna antipsykotiska preparat ha viss symtomlindrande effekt när det gäller delaspekter av problematiken och komorbida tillstånd.(lieb et al 2010). Psykoterapeutisk behandling Psykoterapeutisk behandling räknas idag som förstahandsval vid behandling av BPS (Zanarini, 2009). Före 1991 var psykoterapiforskningen när det gäller BPS nästan helt obefintlig, om man ser till s.k. randomiserade och kontrollerade studier (RCT). Det finns idag flera psykoterapimetoder som har prövats för behandling av BPS i RCTstudier. Av dessa är Dialektisk beteendeterapi (DBT) den tidigaste och mest studerade metoden (Koons 2001, Linehan 1991, 1999, 2006. Verheul 2003). Mentaliseringsbaserad Terapi (MBT) är en psykodynamiskt orienterad metod som delvis genomförs i slutenvård och har visat lovande resultat i kontrollerade studier (Bateman & Fonagy 1999, 2001). Under 2000-talet har ytterligare metoder prövats med RCT. Bland dessa finns Schemafokuserad terapi(giesen-bloo et al 2006) samt Överföringsbaserad terapi (Clarkin, Kenneth, Lenzenweger, Kernberg 2007). 3

I en jämförande litteraturstudie granskas DBT, MBT, Schemafokuserad terapi och Överföringsbaserad terapi vid behandling av BPS(Zanarini, 2009). I artikeln konstateras att DBT är den metod som utan tvekan är mest studerad och har störst spridning när det gäller klinisk tillämpning, framförallt i USA. Dock kan ingen definitiv slutsats dras när det gäller de olika terapiformerna inbördes effektivitet. Det går alltså inte att säkert avgöra om någon av dessa terapier är mer effektiv än någon annan. Istället konstateras att samtliga tre terapiformer förefaller vara effektiva vid behandling av BPS, framförallt när det gäller minskning av självdestruktivt beteende. Gemensamma drag hos samtliga studerade behandlingar är att de är långvariga, strukturerade och komplexa behandlingsprogram och därigenom resurs- och kostnadskrävande såväl ekonomiskt som när det gäller terapeuternas kompetensnivå. Dialektisk beteendeterapi Historia DBT utvecklades av psykologen Marsha Linehan utifrån erfarenheter och iakttagelser hon gjorde vid försök att behandla kvinnor med återkommande suicid- och självskadebeteende med traditionell KBT-behandling i slutet av 1970-talet. Det visade sig bl a att patienterna ofta uteblev eller avbröt behandlingen i förtid och att de upplevde behandlingens fokus på förändring som ensidig och alltför krävande. Det var även svårt för terapeuterna att hantera och strukturera den mängd av problem, kriser och svårigheter som patienterna presenterade varje session. Hon noterade även då hon lyssnade på bandupptagningar av terapisessioner att terapeuter som arbetade med denna patientgrupp hade svårt att hantera patienternas starka känslouttryck och självdestruktiva beteende effektivt. Olika terapistörande beteenden hos både terapeut och klient fick förstärkning i den terapeutiska relationen. Risken att utveckla utbrändhet och uppgivenhet bland terapeuter som arbetade med patientgruppen visade sig också vara stor (Linehan, 1993). DBT konstruerades således för att hantera och hitta lösningar på dessa brister. En vidareutveckling av KBT DBT bygger i grunden på tillämpning av modern KBT, dvs baserad på teorier om klassisk och operant betingning samt kognitiv teori. I tillägg till detta har ett antal komponenter adderats utifrån de iakttagelser av brister och behov Linehan identifierade i sina tidiga karriär. Nedan en genomgång av de viktiga tillägg/förändringar jämfört med standard KBT som DBT innehåller. 4

Biosocial teori Linehan såg ett behov av en sammanhållande teori över hur BPS utvecklas och vidmakthålls som kan användas av såväl terapeut som patient för att skapa en fördjupad förståelse av problematiken. I DBT ser man BPS som ett resultat av ett samspel mellan biologiska och sociala faktorer. Man tänker sig här att en person som utvecklar det beteendemönster som diagnosticeras BPS från början besitter en biologiskt betingad känslomässig sårbarhet. Den känslomässiga sårbarheten kan liknas vid en temperamentsvariabel som innebär att personens känslor ar lättutlösta, starka och att det tar lång tid att lugna sig efter att man reagerat känslomässigt. Det är dock först när individen med denna sårbarhet möts av en social omgivning som inte förstår sig på eller saknar kapacitet att bemöta personens känsloyttringar på ett konstruktivt sätt som en destruktiv inlärningsprocess startar. Linehan använder begreppet validering (och dess motsats invalidering) för att beteckna kommunikation från omgivningen att individens reaktioner är giltiga och möjliga att förstå. Validering ses som en grundförutsättning för att individen skall kunna lära sig att förstå, acceptera och i förlängningen lära sig att reglera sina egna känslor. Invalidering innebär att individen möts av att hans/hennes reaktioner ignoreras eller ses som obegripliga, orimliga, felaktiga eller förkastliga. Enligt teorin kan man således tänka sig att en individ med endast en minimal känslomässig sårbarhet som växer upp i en extremt invaliderande miljö kan utveckla BPS. På motsvarande sätt kan en extremt känslomässigt sårbar individ som växer upp i en relativt normal miljö ta en liknande utvecklingsväg. En central konsekvens av detta samspel mellan sårbarhet och invalidering blir att individen lär sig att hans/hennes känslor är oacceptabla. Under dessa omständigheter är det svårt att lära sig adaptiva färdigheter för att hantera och reglera känslor. Istället lär man sig ffa strategier för att på kort sikt undvika eller döva sina känsloupplevelser. Dessa strategier medför ofta i sin tur negativa långsiktiga konsekvenser. Denna självförstärkande process tänker man sig med tiden resulterar i den såväl känslo- beteendemässiga som kognitiva och och identitetsmässiga dysregleringen vid fullt utvecklad BPS. Det som enligt teorin vidmakthåller BPS i dess fullt utvecklade form är de bristande färdighet personen har, ffa färdigheter när det gäller att reglera känslor. 5

Mindfulness och acceptans Från den buddhistiska världsåskådningen och meditationstraditionen hämtade Linehan de komponenter hon behövde för att balansera upp den tonvikt på förändring som präglar traditionell KBT. Medveten närvaro mindfulness innehåller tekniker för reglering av uppmärksamheten och fokus på nuet och utgör ett slags universalverktyg inom DBT. Träningen fostrar ett observerande, icke-värderande och accepterande förhållningssätt till känslor och upplevelser. Mindfulness har en särställning bland de färdigheter som lärs ut i och utgör grunden som andra färdigheter vilar på, t ex känsloreglering och hantering av relationer. Validering Med utgångspunkt i den biosociala teorin strävar terapeuten i DBT systematiskt och medvetet efter att validera klientens primära känsloupplevelser. Syftet med detta är att mångfaldigt. Dels ses det som nödvändigt för att bibehålla en god samarbetsrelation med klienten genom att validering har en känsloreglerande, vanligen lugnande och trygghetsskapande, effekt. Den viktigaste funktionen är dock att skapa en nyinlärning i kontrast till den invalidering klienten mött i livet. Slutligen är validering en färdighet som klienten behöver lära sig att tillämpa gentemot sig själv och egna upplevelser men även i relation till sin omgivning för att kunna reglera känslor och skapa och vidmakthålla fungerande relationer. Dialektik Dialektisk filosofi visar hur två motpoler, tes och antites kan förenas i en syntes. Den centrala motsättningen i DBT är den mellan behovet att validera och acceptera klienten precis som han/hon är och behovet att konfrontera och förändra destruktiva beteendemönster. Den dialektiska lösningen är att ständigt balansera mellan acceptans och förändring. I praktiken kan detta innebära t ex att validera patientens känsloupplevelse för att omedelbart gå över till att lära ut färdigheter för att påverka/förändra situationen. Ett dialektiskt förhållningssätt är även användbart i andra aspekter av behandlingen. Personer med BPS har t ex ofta en tendens att i sitt tänkande hamna i ytterligheter som t ex god/ond, bra/dålig, ovärderlig/värdelös där ett dialektiskt förhållningssätt kan vara hjälpsamt för att skapa nyanser och synteser i dikotomt tänkande. Behandlingens struktur I DBT syftar behandlingens uppläggning till att hjälpa terapeut och klient att hantera den mängd av problem, svårigheter och kriser som riskerar att minska möjligheten att arbeta 6

systematiskt mot uppsatta mål. Detta sker dels genom en fast struktur och en målhierarki för varje terapisession. Dessutom finns en fastställd struktur över vad som avhandlas i olika faser av behandlingen. Patienten informeras om och måste acceptera behandlingens uppläggning innan han/hon inleder terapin. Faser i behandlingen Behandlingen är indelad i fyra faser. I den första fasen riktas fokus på att skapa stabilitet och trygghet genom att minska destruktivt och farligt beteende samt öka färdigheter för att hantera tillvaron. I fas två som inleds då patienten har kontroll över sitt beteende och besitter basala färdigheter för att reglera sina känslor behandlas eventuella trauman/ptsd problematik samt eventuella övriga DSM IV axel I störningar som t ex ätstörning, depression, ångestproblematik et c. I fas 3 och 4 arbetar man mot att befästa färdigheter, ökad självständighet och mot att uppnå personliga livsmål. Komponenter i behandlingen Individualterapi Individualterapin i DBT är inte manualiserad som i många andra varianter av KBT. Den är istället att betrakta som principstyrd, d v s att det finns riktlinjer för önskvärt beteende hos terapeuten, men samtidigt ett stort inslag av frihet och flexibilitet. Individualterapeuten är klientens primära terapeut i behandlingsteamet. Individualterapin sker vanligen 1 gång per vecka, 45-90 minuter, men kan utökas vid behov. Patienten använder sig av ett veckokort för att registrera känslor och utvalda beteenden under veckan. Genom att utgå från veckokortet sätts sedan agendan utifrån målhierarkin. Beteendeanalyser där man noggrant kartlägger förloppet som leder fram till ett problembeteende och vilka kort och långsiktiga konsekvenser som resulterar utgör ett centralt verktyg i behandlingen. En central uppgift i individualterapin är att befrämja tillämpning i patientens vardag av de färdigheter som patienten lär sig i färdighetsträningsgruppen. Hemuppgifter, ofta tillämpning av färdigheter, är således en viktig del av behandlingen. Färdighetsträning Färdighetsträningen har en central roll i DBT då färdighetsbrister enligt den biosociala teorin är det som vidmakthåller BPS-problematiken. Färdighetsträningen sker vanligen i gruppform och innehållet följer en manualstyrd utbildningsplan. Gruppen leds av två färdighetstränare som är att betrakta som lärare i först hand och inte terapeuter. Syftet med färdighetträningen 7

är att lära ut och träna färdigheter som sedan tillämpas i patientens vardag med stöd av individualterapin. Teamarbete Samtliga individualterapeuter och färdighetstränare träffas varje vecka för gemensamt möte. Syftet med teamet är ffa att befrämja effektiv behandling och minska risk för utbrändhet hos terapeuterna. Dialektiska principer styr teamets arbete och samvaro. Strukturen för mötena är noga reglerad med en tydlig agenda, roterande rollfördelning och med en målhierarki som styr prioritering av hur tiden används. Teamet har ett gemensamt ansvar för samtliga patienter och terapeuter. Utbrändhet bland teammedlemmar skattas och diskuteras varje möte. Då såväl individual- som färdighetsträningssessioner videoinspelas utgör gemensam granskning av videoinspelat material av en viktig del av teamsessionerna. Telefonkonsultation Patienter i DBT skall erbjudas någon form av stöd när det gäller att tillämpa färdigheter i vardagen. Vanligen sker detta genom att individualterapeuten finns tillgänglig per telefon mellan terapisessioner, ofta även på kvällar, helger och under ledigheter. Syftet är således att kunna ge stöd till patienten att använda nya färdigheter, i verkliga situationer när det verkligen behövs. Telefonstödet är noga reglerat för att ej förstärka dysfunktionellet beteende eller onödigt beroende av terapeuten. I praktiken handlar det ofta om korta samtal där patienten påminns/instrueras om vad/vilken färdighet som kan användas. Telefonstödet fyller även en alliansstärkande funktion. Tidigare forskning Som tidigare nämnts är DBT den behandlingsmetod för behandling av BPS som idag har starkast empiriskt stöd i ett flertal randomiserade och kontrollerade studier(lieb et al, 2004, Zanarini, 2009). Framförallt ses tydlig effekt när det gäller minskat självskadebeteende, slutenvårdskonsumtion och avhopp från behandlingen. Det är dock viktigt att komma ihåg att de stora instituten för granskning av behandlingsforskning, bl a the Cochrane Collaboration i USA och Statens beredning för medicinsk utvärdering i Sverige fortfarande betraktar DBT som en experimentell metod med begränsat vetenskapligt stöd (Binks et al, 2006; SBU, 2005). Huruvida dessa institutioners kriterier för vad som räknas som evidens är rimliga och om kraven på läkemedels- och psykoterapiforskning bör vara identiska är en omdebatterad fråga. 8

I Sverige pågår sedan 1994 en större RCT studie där DBT jämförs med psykodynamiskt orienterad terapi - Stockholm and Karolinska Institute Psychotherapy Project. Resultat från projektet har dock ännu ej publicerats. Stora, välkontrollerade studier görs för att fastställa en behandlingsmetods efficacy, dvs dess behandlingseffekt i en forskningsmiljö där många felkällor kan elimineras. Då omständigheterna vid efficacy forskning ofta är omöjliga att efterlikna i en klinisk kontext har denna egenskap ett begränsat värde när en behandling skall spridas utanför forskningsmiljön. En bra metod bör därför dels kunna uppvisa efficacy och därutöver även visa goda behandlingsresultat i en tillämpad klinisk miljö. Denna egenskap i form av klinisk tillämpbarhet brukar benämnas effectiveness. Eftersom klinisk miljö dessutom kan skilja sig åt i hög grad mellan olika länder, kulturer och t o m enskilda kliniker är studier av effectiveness en angelägenhet vid tillämpning av all typ av behandling och i synnerhet psykoterapi. I Sverige har en sådan studie av DBT genomförts, inom psykiatrin I Uppsala. (Hjalmarsson, 2005; Hjalmarsson et al, 2008)). Resultaten visade bl a signifikanta minskningar av symtom på psykisk ohälsa samt kraftig minskning självskadebeteende. Vid uppläggningen av föreliggande arbete har Uppsalastudien utgjort inspiration i syfte att kunna göra jämförelser med deras resultat vilket redovisas i diskussionsdelen. SYFTE Syftet med föreliggande arbete är att beskriva patienternas symtom, psykiska hälsa och vårdkonsumtion före, under och efter avslutad behandling. Frågeställningar: 1) Hur upplever patienter sin psykiska hälsa före behandling, efter 6 respektive 12 s behandling? 2) Hur hög är frekvensen av suicid- respektive självskadebeteende före behandling samt efter 6 respektive 12 s behandling? 3) Hur hög är vårdkonsumtionen före samt efter 6 respektive 12 s behandling? 4) För de patienter som genomgått och avslutat behandling: Hur varierar ovanstående variabler vid 6, 12, samt 18 efter avslutad behandling? 9

METOD Deltagare Terapeuter Fyra terapeuter har ingått i projektet. Tre leg. psykoterapeuter utbildade i Umeå med Kognitiv inriktning. En med motsvarande steg 1 kompetens i kognitiv terapi och psykodynamisk terapi. Grundprofessioner: tre psykologer; en sjuksköterska. Minst sex års klinisk erfarenhet. Patienter Totalt 7 st patienter har ingått i behandlingsstudien, samtliga kvinnor i åldrar mellan 19 och 23 år(m=21,3). 6 st patienter har deltagit i minst 12 s behandling. En patient hade vid tidpunkten för detta arbetes sammanställning deltagit i behandling i mindre än 6 och exkluderas därför helt i resultatredovisningen. Inklusionskriterier för deltagande i projektet utgjordes av att dels uppfylla kriterier för Borderline personlighetsstörning enlig DSM-IV, dels att ha ett mönster av självdestruktivitet/självskadande beteende. Exklusionskriterier utgjordes av aktiv och tung beroendeproblematk samt fastställt begåvningshandikapp. Bedömningarna gjordes av personer med stor erfarenhet av diagnostik( överläkare eller utredningsansvarig psykolog). Under den initiala bedömningsfasen gjordes därutöver en ytterligare avstämning gentemot DSM-IV kriterier av respektive individualterapeut tillsammans med patienten för att säkerställa korrekt diagnos på BPS. Samsjukligheten bland patienterna var stor. Samtliga patienter hade aktiv eller tidigare ätstörningsproblematik. Flera hade en aktiv eller tidigare missbruksproblematik. Andra förekommande komorbida tillstånd utgjordes av bipolär typ II, paniksyndrom, recidiverande depression samt ADHD. Bortfall En patient avbröt behandling efter 14 på uppmaning av behandlingsteamet och övergick i annan individuell terapi. En patient avbröt på eget initiativ behandling efter 14. Bägge dessa har inkluderats i resultatredovisningen upp till 12. De ingår dock ej i materialet därefter. Skattningsskalor och datainsamlingsmetoder För att erhålla mått på de uppställda frågeställningarna har ett antal skattningsinstrument och datainsamlingsmetoder använts. 10

För att få ett mått på grad av psykisk hälsa/ohälsa har självskattningsinstrumentet Symtom Checklist -90 (SCL-90)använts. SCL-90 ar en av de internationellt mest använda symtomskattningsskalorna. Formuläret består av 90 frågor där respondenten skattar i vilken grad man besvärats av olika symtom den senaste veckan på en femgradig skala (0-4 poäng). I denna undersökning har endast delskalan Globalt svårighetsindex (GSI) använts som ett kombinerat mått på generell symtomförekomst och svårighetsgrad. GSI beräknas genom att summera poängen av alla items dividerat med totala antalet besvarade items i hela SCL-90. Förenklat kan man säga att GSI utgör ett generellt mått på grad av psykisk ohälsa. GSI skalan anses ha goda psykometriska egenskaper. Förmågan att diskriminera mellan kliniska- och normalgrupper är god. Den har även en känslighet för förändring som gör den lämpad för att mäta såväl psykoterapeutiska som farmakologiska behandlingseffekter (Fridell et al 2002). Övriga delskalor i SCL-90 har ej beräknats. För att erhålla relevanta mått på affektiva- och borderlinerelaterade symtom hos patienterna användes Karolinska Affektiva- och Borderlineskalor- självskattningsversion(kaboss-s). (Andersson, Forslund, Gustavsson & Åsberg, 2003) KABOSS är en variant av de inom psykiatrin i Sverige vanliga CPRS-skalorna för egenbedömning. KABOSS innehåller fyra delskalor: depression, ångest, tvång och borderline. Borderlineskalan innehåller 8 items med koppling till DSM-IV kriterier för BPS som anpassats till CPRS-format. Mätning av suicid- och självskadebeteende Att definiera och särskilja suicidalt- från självskadebeteende har utgjort en grannlaga uppgift. I det enskilda fallet är det viktigt att utgå från en klar och praktiskt användbar definition för att öka såväl reliabilitet som validitet av mätningar. Vid litteraturgenomgången av tidigare studier har det ofta varit svårt att hitta exakta definitioner och/eller kriterier vilket försvårar jämförelser mellan olika undersökningar. Begreppet suicidbeteende har definierats som ett potentiellt livshotande beteende i kombination med en uttalad intention hos patienten att avsluta sitt liv. Detta kan ses som en synnerligen strikt definition. T ex har en situation där en patient tagit en dödlig dos mediciner (eller utfört annan livshotande handling) men förnekat suicidavsikt ej räknats som suicidbeteende. Data angående suicidbeteende har inhämtats dels via veckokort som patienterna själva fyllt i samt genom granskning av journalhandlingar. Antalet suicidbeteenden har sammanställts i perioder om 6. 11

Självskadebeteende har definierats som beteende där patienten tillfogar sig själv kroppslig skada samt har en medveten intention att göra just detta. Detta exkluderar t ex olyckshändelser eller skador som uppstår som konsekvenser av risktagande eller annat impulsivt beteende. Om patienten under en begränsad tidsperiod av någon/några timmar tillfogat sig själv flera skador har detta räknats som ett självskadetillfälle. Data angående självskadebeteende har inhämtats via de veckkort patienterna själva fyllt i. Data över patienternas självskadefrekvens innan behandlingsstart saknas. Sammanställning har skett i 6 s perioder. Mätning av vårdkonsumtion Data angående vårdkonsumtion har inhämtats genom det datoriserade journalsystemet VAS som används inom Norrbottens läns landsting. När det gäller öppenvårdskonsumtion har samtliga registrerade besök inom den offentliga vården räknats och sammanställts med 6 s intervall. Utöver besök vid psykiatrin har även öppenvård inom primärvård och övriga specialiteter räknats för att få en helhetsbild av vårdkonsumtionen. Däremot saknas uppgifter om eventuell konsumtion av privat vård. Konsumtion av psykiatrisk heldygnsvård har mätts i antal dygn patienten varit inskriven för heldygnsvård inom psykiatrin. I de sammanräknade vårdtillfällena ingår både frivillig- och tvångsvård. Här ingår ej heldygnsvård inom andra sjukvårdsenheter. Detta beror på tekniska svårigheter att erhålla statistik över antal vårddygn från andra kliniker. Även här har sammanställning i 6 s perioder använts. Procedur Utbildning i DBT Samtliga terapeuter genomgick under 2006 DBT-Intensive -utbildning för professor Alan Fruzetti, University of Nevada samt psykolog/psykoterapeut Elizabeth Malmqvist i Värnamo. Handledning Regelbunden handledning har genomförts under hela projekttiden av erfarna och välmeriterade DBT-terapeuter/handledare: leg. psykolog Matilda Zotterman samt leg. psykolog/leg.psykoterapeut/handledare Peter Csatlos. Handledningen har bl a bestått av att granska videoupptagningar av terapisessioner där bedömning av följsamhet till metoden gjorts. 12

Rekrytering av patienter Urvalet av patienter har skett utifrån kliniska omständigheter och vad som varit praktiskt genomförbart. Det vill säga att urvalet varken är att betrakta som kontrollerat eller randomiserat. Förfrågan har gått ut till behandlare och vårdenheter inom kliniken. Därefter har de anmälda patienter som efter en första granskning bedömts uppfylla inklusionskriterier träffat någon av terapeuterna för fortsatt bedömning. Patienter som utöver inklusionskriterier uppvisade starka inslag av suicid- och självskadebeteende samt hög slutenvårdskonsumtion prioriterades. Behandling Behandlingen genomfördes enligt riktlinjer för standard DBT(Linehan, 1993). Skattning med SCL-90 samt KABOSS-S genomfördes första gången under den inledande bedömnings- och commitmentfasen innan kontrakt och därefter var 6:e månad. Behandlingsstart räknades från det datum då patienten undertecknat behandlingskontrakt. Under hela behandlingen har patienterna fyllt i veckokort där bl a självskadebeteende registreras. Design I pilotstudien har en inomgruppsdesign med upprepad mätning använts. Ingen kontrollgrupp har använts. För frågeställningen rörande psykisk hälsa har resultat av skattningar med SCL- 90 samt KABOSS-S utgjort beroende variabler. Mätningarna med förmätningning och därefter 6-s intervall har utgjort olika lägen i den oberoende variabeln tid. För frågeställningarna rörande suicid- och självskadebeteende har uppmätt frekvens av dessa beteenden utgjort beroendevariabler som ställts mot den oberoende variabeln tid, indelad i 6 s intervall. För självskadebeteende saknas förmätningning p g a svårigheten att erhålla tillförlitliga mått på självskadefrekvensen innan behandlingsstart. För frågeställningen vårdkonsumtion har antal öppenvårdsbesök respektive vårddygn utgjort beroende variabler som även här ställts mot den oberoende variabeln tid, indelad i 6 s intervall. Statistisk bearbetning Alla statistiska beräkningar har utförts med SPSS 17.0 for Windows. Då patientmaterialet är för litet för att genomföra signifikansanalyser har medelvärden samt standardavvikelser samt i vissa fall procentuell förändring beräknats. Etiska överväganden Vid behandlingsstart får samtliga patienter lämna skriftligt samtycke till att medverka i regelbunden skattning och inhämtning av data som underlag för utvärdering och forskning. 13

Frivilligheten i detta är begränsad då systematisk utvärdering ingår som en integrerad och obligatorisk del av behandlingen. Patienterna tar således ställning till om de vill delta i DBT eller ej. Resultat av mätningar på individnivå kommuniceras löpande till deltagarna av respektive individualterapeut. I resultatdelen presenteras data i form av medelvärden av minst två deltagares skattningar för att försvåra identifiering av enskilda individer. RESULTAT Patienter i pågående behandling Skattningar med KABOSS-S samt SCL-90 Den första frågeställningen rörande hur patienternas psykiska hälsa varierar före respektive efter 6 och 12 s behandling redovisas i form av medelvärden och standardavvikelser för KABOSS och SCL-90 skattningar vid respektive mättillfälle. Vidare har den procentuella symtomreduktionen efter 12 s behandling beräknats genom att jämföra resultat mellan förmätningning och mätning vid 12. För de två patienter som gått längre i behandling redovisas även resultat av skattningar vid 18 respektive 24. Tabell 1. KABOSS-S delskalor samt SCL-90 Global Severity Index(GSI). Patienter under pågående behandling Före- Mätning 6 Månader 12 Månader 18 Månader 24 Månader Symtomreduktion efter 12 (n=6) (n=6) (n=6) (n=2) (n=2) (n=6) m sd m sd m sd m sd m sd Depression 31.3 4.1 21,0 9,5 20,7 15,1 16,0 2,8 15,5 9,2 33,9 % Ångest 25,2 7,1 22,3 8,7 20,0 10,1 15,0 1,4 12,5 7,8 20,6 % Tvång 25,2 5,2 18,5 8,3 16,8 10,8 15,0 1,4 12,5 5,0 33,3 % Borderline 39,7 4,1 31,2 13,3 23,5 15,9 36,5 0,7 24,5 3,5 40,8 % SCL-90: GSI 1,89 0,60 1,47 0,67 1,36 0,73 1,04 0,68 0,73 0,21 28,0 % Tabell 1 visar att jämfört med förmätningning har medelvärden efter 6 och 12 s behandling minskat för samtliga skalor. Minskningen uppgår efter 12 till mellan ca 20 40 % för de olika symtomskalorna. En annan genomgående trend som kan utläsas av 14

tabell 1 är att standardavvikelserna konsekvent ökar för samtliga delskalor mellan före- 6 s- och 12 sskattningarna. Detta indikerar att spridningen ökar mellan patienterna där en del patienter bidrar starkt till minskningen av medelvärden medan andra bidrar mindre. Frekvens av suicid- och självskadebeteende När det gäller suicidbeteende visar tabell 2 att det sammantaget förekommit 6 suicidförsök bland patienterna under året före behandling. Av dessa har ett skett mer än ett halvår innan behandlingsstart och 5 st under halvåret närmast före behandlingsstart. Under de första 6 na i behandling återfinns ett, medan det andra halvåret är fritt från suicidförsök. Vid jämförelse mellan året innan behandling och första året i behandling ses en minskning i antal suicidförsök på 83,3 %. Tabell 2 Suicidbeteende. Patienter före och under pågående behandling 12-6 före 6-0 före 0-6 6-12 12-18 18-24 Månader Symtomreduktion året före vs första året i behandling (n=6) (n=6) (n=6) (n=6) (n=2) (n=2) (n=6) m sd m sd m sd m sd m sd m sd 0,17 0,40 0,83 1,17 0,17 0,40 0,0 0,0 0,50 0,71 0,0 0,0 - Suicidförsök 1 st 5 st 1 st 0 st (1 st) (0 st) 83,3 % Frekvensen av självskadebeteende framgår av tabell 3. Här ses en minskning av självskadebeteenden med 51,3 % då första- respektive andra halvåret av behandling jämförs. 15

Tabell 3 Självskadebeteende. Patienter under pågående behandling 0-6 (n=6) 6-12 (n=6) 12-18 Månader (n=2) 18-24 Månader (n=2) Symtomreduktion första halvåret vs andra halvåret av behandling (n=6) m sd m sd m sd m sd 12,0 10,4 5,8 5,4 7,5 9,2 0,5 0,7 - Självskadetillfällen 72 35 (15) (1) 51,3 % Vårdkonsumtion Resultaten avseende konsumtion av psykiatrisk heldygnsvård visar att vårdkonsumtionen året innan behandlingsstart är hög. Patienterna har vistats på psykiatrisk vårdavdelning motsvarande 65,5 dygn per år i genomsnitt. Höga värden för standardavvikelser visar dock att enstaka patienter stått för en hög andel av vårdkonsumtionen. Vid jämförelse av antal vårddygn mellan året före behandling och de första 12 na i behandling ses en minskning av vårdkonsumtionen med 49,6 %, dvs närapå en en halvering. Av de två patienter som fortsätter i behandling efter 12 ses en hög vårdkonsumtion fram till 18 för att därefter upphöra helt. Tabell 4 Vårdkonsumtion psykiatrisk heldygnsvård. Antal dygn inskriven på vårdavdelning, före och under pågående behandling 12-6 före 6-0 före 0-6 6-12 12-18 18-24 (n=6) (n=6) (n=6) (n=6) (n=2) (n=2) m sd m sd m sd m sd m sd m sd 33,5 65,17 32,0 55,82 2,3 5,24 30,7 74,14 51,0 65,05 0,0 0,0 Antal dygn 201 192 14 184 (102) (0) När det gäller konsumtion av öppenvård visar tabell 5 att patienterna i genomsnitt hade 62,3 registrerade besök under halvåret innan behandlingsstart, vilket motsvarar 2,6 besök per vecka. Under första halvåret i DBT ökar medelvärdet för antal registrerade besök marginellt 16

till 65,5 eller 2,7 besök per vecka. De höga värdena för standardavvikelse vid 6 innan och efter behandlingsstart visar att enstaka patienters konsumtion bidragit med en stor andel till medelvärdesmåttet. Under det andra halvåret i DBT minskar medelvärdet för antalet besök till 40,8 vilket motsvarar 1,7 besök per vecka. Vid jämförelse mellan halvåret innan respektive 6-12 efter behandlingsstart har öppenvårdskonsumtionen minskat med 34,5 %. Tabell 5 Vårdkonsumtion öppenvård. Antal registrerade öppenvårdsbesök, före och under pågående behandling 6-0 före 0-6 6-12 12-18 18-24 (n=6) (n=6) (n=6) (n=2) (n=2) m sd m sd m sd m sd m sd 62,3 73,83 65,5 46,46 40,8 4,45 38,0 2,83 50,0 18,38 Antal öppenvårdsbesök 374 393 245 (76) (100) Uppföljning av patienter som avslutat behandling Nedan redovisas resultat från uppföljning av de två patienter som efter 14 respektive 16 i full DBT behandling i samråd med teamet avslutade behandling och övergick i uppföljningsfas. Mätningar har genomförts vid 6, 12 samt 18 efter avslutad behandling. Resultat av förmätningningar innan behandlingsstart eller mätningar under pågående behandling redovisas som jämförelse. Skattningar med KABOSS-S samt SCL-90 Resultaten för samtliga delskalor i KABOSS-S samt SCL-90 skalan GSI visar markant minskade medelvärden vid avslut av behandling jämfört med före behandlingsstarten. Som ett jämförelsevärde redovisas de cut off värden för normalfungerande som framtagits av författarna till Uppsalastudien (Hjalmarsson et al, 2008) utifrån de riktlinjer för att definiera klinisk signifikant förändring som Neil Jacobsson och Paula Truax utarbetat(jacobson & Truax, 1991). Utifrån detta kan noteras att medelvärden vid avslut av behandling, med undantag av ångestskalan, understiger cut off värden för normalfungerande. Denna trend är därefter stabil under de 18 av uppföljning som studerats. Resultaten indikerar att den 17

minskning av symtom som uppnåtts vid avslut av behandling är bestående under uppföljningsperioden. Tabell 6 KABOSS-S delskalor samt SCL-90 Global Severity Index(GSI). Uppföljning av patienter efter avslutad behandling Föremätning Avslut av behandling 6 efter avslutad behandling (n=2) 12 efter avslutad behandling (n=2) 18 Månader efter avslutad behandling (n=2) Cut off värde för normalfungerande* (n=2) (n=2) m sd m sd m sd m sd m sd Depression 34,0 2,8 3,0 4,2 5,5 3,5 5,5 3,5 5,0 4,2 5,8 Ångest 23,0 8,5 10,0 2,8 8,0 4,2 13,0 5,6 9,5 5,0 5,5 Tvång 23,5 7,8 4,0 1,4 2,5 2,1 5,5 2,1 5,5 5,0 6,7 Borderline 37,0 2,8 5,0 5,6 7,0 4,2 11,5 7,8 6,0 8,5 13,3 SCL-90:GSI 2,18 0,14 0,57 0,61 0,39 0,46 0,66 0,64 0,56 0,58 0,81 *) Hjalmarsson et al, 2008. Frekvens av suicid- och självskadebeteende Ingen av patienterna återfaller i suicidbeteende under uppföljningsperioden. När det gäller självskadebeteende framgår av tabell 7 att en patient återfaller i självskadebeteende vid ett tillfälle under perioden 12-18 efter behandling. Tabell 7 Självskadebeteende uppföljning efter avslutad behandling Första 6 i behandling Sista 6 i behandling 0-6 efter avslut 6-12 efter avslut 12-18 efter avslut (n=2) (n=2) (n=2) (n=2) (n=2) m sd m sd m sd m sd m sd 8,0 11,31 3,0 4,24 0,0 0,0 0,0 0,0 0,5 0,71 Självskadetillfällen 16 st 6 st 0 st 0 st 1 st 18

Vårdkonsumtion Ingen av de två patienterna nyttjade psykiatrisk heldygnsvård under uppföljningsperioden. Tabell 8 Vårdkonsumtion psykiatrisk heldygnsvård -uppföljning. Antal dygn inskriven på vårdavdelning, före behandlingsstart respektive efter avslutad behandling 0-18. 12-6 före 6-0 före 0-6 efter 6-12 efter 12-18 efter Antal dygn inskriven för psykiatrisk heldygnsvård (n=2) (n=2) (n=2) (n=2) (n=2) m sd m sd m sd m sd m sd 82,5 116,67 19,5 12,02 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 165 39,0 0,0 0,0 0,0 När det gäller öppenvårdskonsumtion efter avslutad behandling framgår av tabell 9 att patienterna i genomsnitt genomför mellan 9,5 och 5,5 besök per halvår under uppföljningsperioden. Detta innebär en markant minskning jämfört med året innan behandling. Tabell 9 Vårdkonsumtion öppenvård - uppföljning. Antal registrerade öppenvårdsbesök, före behandlingsstart respektive efter avslutad behandling 0-18. 6-0 före 0-6 efter 6-12 efter 12-18 efter (n=2) (n=2) (n=2) (n=2) m sd m sd m sd m sd 116,0 128,69 9,5 0,71 5,5 3,54 9,5 12,02 Antal öppenvårdsbesök 232 19 11 19 19

DISKUSSION Resultaten visar att patientgruppen efter 12 i DBT behandling uppvisar lägre genomsnittliga mått på psykisk ohälsa, markant minskad frekvens av suicidförsök och självskada, samt minskad konsumtion av såväl öppen- som slutenvård. De individuella skillnaderna mellan patienter är dock stora där vissa patienter gjort stora och snabba framsteg medan andra visat sig behöva betydligt längre behandlingstid för att uppnå märkbar förbättring. Uppföljningen av de två patienter som fullföljt och avslutat behandling visar att den erhållna minskningen av symtom och vårdkonsumtion vid avslut av behandling kvarstår efter 18. Huruvida alla dessa iakttagelser kan tillskrivas DBT-behandlingen, helt eller delvis, kan denna studie dock ej klarlägga p g a alla dess metodologiska brister, begränsade deltagarantal och avsaknad av kontrollgrupp. Jämförelse med Uppsalastudien Trots att bristerna i denna utvärdering omöjliggör någon form av statistiskt säkra slutsatser gällande behandlingsresultat har ambitionen varit att jämföra våra resultat med andra studier. I strikt vetenskaplig mening är detta en omöjlig uppgift. I den kliniska vardagen är det dock värdefullt att utgå från någon slags referens för att utvärdera den egna verksamheten även om detta inte kan ske optimalt och under kontrollerade former. I detta sammanhang kan även en spekulativ jämförelse vara bättre än ingen alls. Den studie som använts vid jämförelsen är den tidigare omnämnda Uppsalastudien (Hjalmarsson, 2005, Hjalmarsson et al, 2008). Denna studie har utgjort vår främsta inspirationskälla som vi även valt att efterlikna när det gäller vissa utvärderingsmått och instrument. Nedan följer ett försök att beskriva likheter och skillnader i relation till denna samt en ansats till jämförelse av resultat. Skillnader i patientkarakteristika och definitioner De viktigaste skillnader som har återfunnits när det gäller patientegenskaper, resultat av förmätningning/status vid behandlingsstart som kan påverka vid jämförelse är att Uppsalastudiens patienter: Är ca 2,6 år yngre i genomsnitt har något lägre medelvärden i KABOSS-S delskalorna: depression, tvång samt borderline vid förmätning något högre medelvärde för SCL-90 delskalan GSI vid förmätning 20

uppvisar markant lägre konsumtion av såväl öppen- som heldygnsvård före behandlingsstart har lägre frekvens av självskade- /suicidbeteende de första 6 na i behandling. En annan skillnad som kan ha inverkan är att Uppsalastudien använder definition av självskadebeteende som innefattar även suicidbeteende. Sammanfattningsvis dras följande slutsatser av denna inledande jämförelse: patienterna i vår studie kan ha haft något mer uttalade borderlinesymtom vid behandlingsstart, något mindre av allmänna symtom på psykisk ohälsa, konsumerat betydligt mer vård än deltagarna i Uppsalastudien samt eventuellt haft högre frekvens av självskada innan behandlingsstart. Jämförelse av utfallsmått vid 6-12 s behandling Vid direkt jämförelse av medelvärden av skattningar efter ett års behandling framgår att för såväl KABOSS-S delskalor samt GSI visar resultaten i de bägge studierna hög samstämmighet. De skillnader som kan ses är ytterst små. För frekvens av självskadebeteende är medelvärdet vid 6-12 i behandling klart lägre i Uppsalastudien. Då det finns tecken som tyder på att våra patienter kan ha haft högre självskadefrekvens innan behandlingsstart är dock detta svårtolkat. Sett i procentuell förändring mellan perioden 0-6 respektive 6-12 ligger dock resultaten i de bägge studierna på liknande nivå. När det gäller vårdkonsumtion återfinns den största skillnaden. Direkt jämförelse försvåras då skillnaderna i vårdkonsumtion innan behandlingsstart är stora. Då psykiatrisk slutenvårdskonsumtion året före respektive första året i behandling jämförs återfinns ingen skillnad i Uppsala materialet medan en halvering av konsumtionen kunde ses i vårt material. När det gäller öppenvårdskonsumtion sker en tydlig ökning efter behandlingsstart i Uppsalamaterialet medan vi i vårt material ser en oförändrad nivå under första halvåret i behandling och därefter en minskning vid 6-12 in i behandlingen. Med de ovan beskrivna skillnaderna som undantag är dock den sammantagna bilden att behandlingsutfallet i de bägge studierna i stora drag sammanfaller. Metodologiska brister Listan på suboptimala omständigheter och tillkortakommanden kan göras lång i en utvärdering som denna. Medicinanvändning under behandling utgör dock en omdiskuterad fråga och kan inte lämnas utan kommentar. Detta inte minst då flertalet av våra patienter vid start av DBT redan behandlades med ett flertal psykotropa mediciner, s.k polyfarmakologi. I 21

denna studie fanns initialt ambitionen att regelbundet registrera användning av mediciner. Detta visade sig dock i praktiken vara svårt att genomföra av flera skäl. Dels ändrades dos och preparat relativt ofta och utan att behandlingsteamet informerades. Dessutom var det inte alltid medicinen intogs enligt ordination av patienterna. Arbetet med att hämta in tillförlitlig information och registrera medicinförbrukningen upplevdes till sist som alltför krävande av terapeuterna. Den allmänna trenden bland våra patienter när det gäller medicinförbrukning är att denna generellt minskat under behandlingens gång. Framförallt en minskad användning av lugnande preparat har noterats men även en minskning av antalet parallella preparat. Då användning av lugnande preparat, ffa av typen benzodiazepiner, har en direkt terapistörande effekt har det också funnits en medveten strävan att stödja patienter att minska mer konsumtionen av dessa. Slutsatser Resultaten i denna undersökning, liksom i den betydligt större Uppsala studien, indikerar att DBT är en metod som är tillämpbar i en svensk, klinisk kontext med bibehållet goda behandlingseffekter. Mer än en sådan försiktig, tentativ slutsats kan dock inte dras utifrån det begränsade material som finns att utgå ifrån idag. Fler och större välgjorda studier krävs för att verifiera eller avfärda DBT s effectiveness i svensk psykiatrisk miljö. Rekommendationer En allmän och övergripande, till synes självklar, rekommendation är den att det är viktigt och givande att utvärdera psykoterapeutisk behandling. Detta även om utvärderingen har begränsade resurser och sällan kan genomföras på ett vetenskapligt optimalt sätt. När det gäller DBT finns det i dag ett växande antal verksamheter i landet som erbjuder DBTbehandling, vilket i grunden är glädjande. Det finns dock en begreppsförvirring gällande vad som är DBT och inte samt en uttalad brist på kvalitetssäkring. T ex erbjuds/marknadsförs på vissa håll behandling med enskilda komponenter av DBT, eller behandling som i varierande grad inspirerats av DBT som just DBT. Med detta följer att metoden och förtroendet för den riskerar att urvattnas. Ett nordiskt kvalitetssäkringsprogram för DBT under ledning av Alan Fruzetti och Anna Kåver har initierats där bl a definitioner, krav och riktlinjer för certifiering av DBT-team kommer att formuleras. I väntan på att detta arbete får genomslag rekommenderas följande: att undvika beteckningen DBT då avgörande avsteg från grundmetoden gjorts att i förekommande fall tydligt redovisa även mindre avvikelser från grundmetoden. 22

regelbunden handledning av kvalificerad/erfaren DBT-terapeut/handledare, inkl. skattning av följsamhet till metoden. systematisk utvärdering och öppen redovisning av behandlingsutfall. När det gäller användning av skattningsskalor och instrument är erfarenheterna av skalorna KABOSS-S och SCL-90 övervägande positiva. Utöver deras adekvata psykometriska egenskaper har vi upplevt att de är lättanvända och ger relevant information. Våra patienter har övervägande varit positiva till att använda dem vilket sannolikt underlättat att minimera bortfallsfrekvensen. När det gäller möjligheten att göra jämförelser mellan olika studier är det också en mycket stor fördel om samma instrument används. Vi rekommenderar därför starkt användandet av dessa instrument även i framtida svenska studier. Överlag skulle det vara värdefullt om flera mindre kliniska behandlingsenheter kunde enas om instrument och grundläggande design för utvärdering. På så vis kunde även små patientmaterial slås ihop och därmed möjliggöra mer ingående analyser, statistiska beräkningar och slutsatser. Något vi saknat i upplägget av denna studie är någon form av positivt mått på psykisk hälsa och/eller livskvalitet. De studerade variablerna har uteslutande gällt förekomsten av negativa/aversiva företeelser och beteenden. T ex kunde ett mått på upplevd livskvalitet eller känsla av sammanhang ha tillfört en ytterligare nyansering och gett intressant information. Slutord DBT-teamets verksamhet som under 2007-2009 bedrevs i projektform är sedan hösten 2009 en permanent verksamhet inom vuxenpsykiatrin i norrbotten. Att vi under projekttiden samlat in och kunnat redovisa empiriskt underlag angående behandlingsresultat kan vi idag se har varit avgörande för att vinna stöd hos beslutsfattare. Teamet består i dag av 6 st terapeuter varav 3 st är nya och under introduktion/utbildning. Ambitionen är att fortsätta bedriva och utveckla DBT som behandlingsmetod i Norrbotten och i Sverige. Fortsatt systematisk utvärdering kommer att utgöra en integrerad del i teamets verksamhet. Detta innebär att vi kontinuerligt kommer att fylla på och bygga vidare på de resultat och erfarenheter som redovisats i detta arbete. Speciellt intressant blir att fortsätta följa de patienter som genomgått och avslutat behandlingen för att få en bättre uppfattning om långtidseffekter. Arbetet med DBT och med utvärdering av behandlingsresultat är något som tidvis varit slitsamt och arbetskrävande. Att kunna se att ansträngningarna i behandlingsarbetet ger 23