Åklagarmyndigheten YTTRANDE Sida 1 (6) Kammaråklagare Ewa Korpi Ert Er beteckning Socialdepartementet Enheten för hälso- och sjukvård 103 33 STOCKHOLM Yttrande över Nationell psykiatrisamordnings promemoria Öppenvård med särskilda villkor Jag begränsar mitt yttrande till frågor som bedömts som väsentliga för åklagarväsendet. Sammanfatttning - jag har ingen principiell invändning mot att det införs en ny vårdform öppenvård med särskilda villkor - ändringar i 31 kap 3 brottsbalken bör övervägas - samhällsskyddsintresset bör betonas mer - för att åklagarens kontrollfunktion skall fungera måste rutiner preciseras för hur information m.m. kommer åklagaren till del - vårdformen öppenvård med särskilda villkor bör antecknas i belastningsregistret - kriterierna för när återintagning skall ske bör preciseras Allmänt Avvägningen mellan den enskildes självbestämmande, integritet och värdighet samt samhällsskyddet när det gäller psykiskt störda lagöverträdare är en av det straffrättsliga påföljdssystemets viktigaste och samtidigt svåraste frågor. Det är av stor vikt att verkställigheten av straffpåföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård med eller utan särskild utskrivningsprövning sker i former som upprätthåller straffrättssystemets trovärdighet. I fråga om de personer som dömts till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning är samhällsskyddet och skyddet av brottsoffer en mycket viktig faktor. Det är samtidigt av betydelse att regleringen av tvångsvård för psykiskt störda lagöverträdare innefattar bestämmelser som gör det möjligt att de intagna på ett smidigt men också säkert sätt skall kunna slussas ut i samhället. Det är enligt min mening tydligt att det finns problem med den nuvarande lagstiftningen avseende patienter som vårdas enligt LRV, där permissionsinstitutet används på ett sätt som inte avsetts, och att regeländringar behövs. Postadress Gatuadress Telefon Telefax Box 5553 Östermalsgatan 87 A 08-453 66 00 08-453 37 10 114 85 STOCKHOLM
Åklagarmyndigheten YTTRANDE Sida 2 (6) Jag kan därför instämma i Nationell psykiatrisamordnings uppfattning i fråga om att steget är för långt mellan dygnetruntvård inneliggande på sjukhus och permissioner till hemorten samt att det för dessa patienter finns ett behov av någon mellanvårdsform. Det är emellertid mycket viktigt att reglerna kring en ny vårdform, främst för personer dömda till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, utformas på ett sådant sätt att förfarandet blir pålitligt och rättssäkert. Inom ramen för dessa principer har jag ingen erinran mot att en ny vårdform införs och kan i stort ställa mig bakom grundlinjerna i förslagen. De synpunkter som jag särskilt vill föra fram behandlar jag i det följande. 31 kap. 3 brottsbalken Såsom anförts av dåvarande Riksåklagaren i yttrandet över betänkandet SOU 1998:32 Rättssäkerhet, vårdbehov och samhällsskydd vid psykiatrisk tvångsvård, är det tveksamt om förslaget är förenligt med kriterierna för påföljden överlämnade till rättspsykiatrisk vård. Av 31 kap. 3 brottsbalken följer att rätten får överlämna den tilltalade till sådan vård, om det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Till skillnad från permissionsinstitutet, som endast är avsett att användas för kortare vistelser utanför sjukvårdsinrättningen, är den föreslagna öppenvårdsformen inte begränsad vad gäller tid eller antal tillfällen. Den föreslagna öppenvården innefattar inte heller några tvångsåtgärder eller tvångsbehandling. Denna omständighet har överhuvudtaget inte uppmärksammats i denna promemoria. Innan vårdformen öppenvård med särskilda villkor införs bör även analyseras och övervägas behovet av en ändring av bestämmelsen i 31 kap. 3 brottsbalken. 3. Socialstyrelsens uppföljning och utvärdering 3.2 Problem till följd av den ändrade regleringen Av Socialstyrelsens rapport framgår att det alltjämt föreligger svårigheter med samordning och gemensam vårdplanering mellan landstingen och kommunerna. I den gemensamma vårdplanen skall de stöd- och serviceinsatser kommunen skall svara för konkretiseras liksom de åtgärder som den psykiatriska öppenvården skall stå för såväl under permission som efter avslutad vård. Jag delar Socialstyrelsens uppfattning att i samband med en sådan planering kan frågan om vilken huvudman som skall svara för kostnaderna vid en eventuell vistelse på t.ex. ett behandlingshem lösas. Därmed torde
Åklagarmyndigheten YTTRANDE Sida 3 (6) förutsättningarna vara goda för färre intressekonflikter på grund av ekonomiska skäl. 4.5 Öppenvård med särskilda villkor införs Flera av förslagen i promemorian fokuserar på patientens integritet och självbestämmande. Jag menar att samhällsskyddsintresset inte i tillräcklig grad lyfts fram när det gäller psykiskt störda lagöverträdare. Man måste mer analysera konsekvenserna av förslagen utifrån samhällsskyddsintresset. Som framhålls i promemorian har frågan om hur det allmänna kan förebygga våldsbrott av psykiskt störda varit föremål för talrika diskussioner under senare år, t.ex. har det ifrågasatts om gärningsmannen före brottet fått adekvat psykiatrisk vård. Jag instämmer i att det inte finns några enkla lösningar på problemen och naturligtvis är en viktig byggsten i det brottsförebyggande arbetet en väl fungerande behandling och utslussning. I detta avseende kan den föreslagna vårdformen spela en viktig roll. Det torde emellertid vara så att endast under förutsättning att alla kommuner avsätter erforderliga resurser och verkligen vill och förmår tillhandahålla den service som efterfrågas, finns möjligheter till en bättre övergång mellan institutionsvård och ett liv i frihet, vilket som anförs i promemorian i sin tur skulle kunna leda till att ev. farlighet reduceras med färre brott som följd. 4.6 Närmare om förslaget Enligt förslaget skall det beträffande de villkor som kan komma i fråga för öppenvården i varje enskilt fall noga prövas om villkoren uppfyller nödvändiga krav/syften. En avvägning skall härvid göras mellan den kränkning av patientens självbestämmande, integritet och värdighet som ett beslut om öppenvård med de aktuella villkoren innebär och de effekter på patientens hälsa och livskvalitet samt samhällsskyddet som bedöms kunna uppnås genom att den sjukhusbaserade vården ersätts med vård ute i samhället. Jag ser positivt på att det beträffande patienter med särskild utskrivningsprövning skall, utöver en samordnad vårdplan, finnas en särskild redogörelse för vilken utredning som har gjorts avseende risken för att patienten till följd av sin psykiska störning återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag och för vilka insatser som har planerats för att motverka att han eller hon återfaller i sådan brottslighet. Härigenom får patienten tidigt klart för sig av vad som förväntas av honom och vilka villkor som gäller i denna del.
Åklagarmyndigheten YTTRANDE Sida 4 (6) Patienten skall, när det gäller den samordnade vårdplaneringen, i största möjliga utsträckning vara delaktig och tillförsäkras inflytande. Såsom anförts i promemorian och som jag instämmer i är det emellertid i frågor som gäller samhällsskyddet med hänsyn till annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa inte möjligt att på samma sätt ta hänsyn till patienten. Som påtalats i promemorian måste det finnas krav på en välfungerande uppföljning från sjukvårdsinrättningens sida. Chefsöverläkaren är ansvarig för att eftervården organiseras och följs upp. I promemorian anförs att en förutsättning för att detta skall lyckas är att patientansvarig läkare har sådan kontakt med berörda instanser inom den öppna hälso- och sjukvården och med socialtjänsten att frågan om vårdinsatserna och upphörande av vården kan prövas fortlöpande. Jag vill i denna del betona vikten av att systemet så långt som möjligt håller tätt. Det material som presenteras i promemorian ger inte några helt säkra hållpunkter för en prövning av hållfastheten i det tänkta systemet. Vare sig i betänkandet av Tvångspsykiatrikommittén eller i förevarande promemoria redovisas hur den faktiska kontrollen av patienten under öppenvårdstiden skall ske. Åklagaren har tilldelats en roll bl.a. genom att åklagaren får hos länsrätten ansöka om att öppen vård med särskilda villkor skall övergå till vård på sjukvårdsinrättning. För att åklagaren skall kunna fullgöra sin kontrollfunktion måste formerna för informationen till åklagaren om den som är föremål för öppenvård utvecklas och preciseras. Särskilt i storstadsdistrikt som t.ex. Stockholm, där åklagarna i stor utsträckning handlägger varandras mål, kommer det att vara vanligt att den handläggande åklagaren i en återfallssituation inte har haft målet i rätten när den tilltalade dömdes till vård med särskild utskrivningsprövning. Följden kan bli att åklagaren tillämpar förundersökningsbegränsning eller avskriver en anmälan på annan grund utan att känna till att den misstänkte är föremål för öppenvård. Ett sätt att undvika denna risk är att det införs ett krav på att vårdformen öppenvård med särskilda villkor antecknas i belastningsregistret. Kontrollapparaten som måste finnas och godtas från rättssäkerhetssynpunkt måste preciseras ytterligare. Denna aspekt framfördes även i Riksåklagarens yttrande över Tvångspsykiatrikommitténs betänkande (SOU 1998:32). En återintagning för vård på sjukvårdsinrättning kan bli aktuell bl.a. när patienten inte rättar sig efter de villkor som gäller som förutsättning för den öppna vården. I promemorian anges dock att det inte alltid är så att patienten måste återintas i dessa fall. En återintagning skall bedömas från fall till fall och är beroende av vilka villkor som föreskrivits, sjukdomsbild och ev. brott som patienten
Åklagarmyndigheten YTTRANDE Sida 5 (6) begått. Härvid skall alltid övervägas om villkoren är ändamålsenliga. Det betonas att återintagning inte enbart får ske som en sanktion för att ett villkor inte har iakttagits. Härutöver ställs ett krav på underlåtenheten att följa ett villkor innebär risker för patientens psykiska tillstånd eller risk för återfall i brottslighet ökar. Enligt min mening ligger i resonemanget en betydande oklarhet om vilka regler som egentligen kommer att gälla för att det skall bli aktuellt med en återintagning av en patient för vård på sjukvårdsinrättning. När det gäller patienter med särskild utskrivningsprövning anser jag att man i denna del i alltför stor utsträckning tagit hänsyn till den intagnes intressen och vad han eventuellt kan ha att anföra beträffande varför han inte följt vissa villkor på bekostnad av samhällsskyddsintresset. I promemorian berörs överhuvudtaget inte åklagarens roll i denna process. Det torde dock vara så att åklagarens roll kan jämföras med den roll åklagaren har i ärenden angående undanröjande av skyddstillsyn med särskild behandlingsplan, med den skillnaden att åklagaren ges en mycket aktiv roll som initiativtagare i de fall chefsöverläkaren inte anser att det finns skäl för en återintagning. Det bör därför övervägas ytterligare vilka kriterier som bör vara utslagsgivande när det gäller återintagning. 4.7 Vissa konsekvenser Av redovisade uppgifter, vilka är baserade på en enkätundersökning, framgår att en stor del av LRV-patienterna torde kunna överföras till öppenvård med särskilda villkor. Vidare framgår av gjorda beräkningar att den genomsnittliga vårdtiden för inneliggande patienter som härigenom kan skrivas ut förkortas med ett år för de rättspsykiatriska patienterna. Vid ett genomförande av förslaget beräknas landstingens kostnader för den psykiatriska tvångsvården minska med omkring 360 miljoner kr och kostnaderna för kommunerna beräknas öka med omkring 100 miljoner kr. Denna redovisning inger betänkligheter när det gäller LRVpatienterna. Om det är billigare att vårda en patient utanför en sjukvårdsinrättning än inne på den är risken stor för att denna faktor kommer att utgöra en parameter som finns med vid bedömningen om t.ex. misskötsamhet skall medföra återintagning. Beräkningen att, om det nya systemet införs, ett betydande antal personer som idag är intagna på tvångsvård kommer att föras över i öppenvård inger således oro. Det kan inte tydas på annat sätt än att kriterierna skall tolkas så att kontrollen av personer som överlämnats till vård på grund av t.ex. grova våldsbrott kommer att minska.
Åklagarmyndigheten YTTRANDE Sida 6 (6) Det avgörande får inte vara att vårdtiden blir kortare eller med ett snävt ekonomiskt synsätt billigare än idag. Det viktigaste är att de personer som genomgått rättspsykiatrisk vård blivit bättre under vårdtiden och inte längre utgör en fara för andra människor eller sig själva. Detta yttrande har beslutats av undertecknad Riksåklagare. I beredningen har även deltagit vice överåklagaren Astrid Eklund, chefsåklagaren Anders Jakobsson, chefsåklagaren Krister Petersson samt kammaråklagaren Ewa Korpi, föredragande. Fredrik Wersäll Ewa Korpi