Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Serbien och Montenegro 2005 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Situationen vad gäller skyddet av de mänskliga rättigheterna (MR) i Serbien och Montenegro generellt har konsoliderats sedan Milosevicregimens fall hösten 2000 och den påföljande demokratiseringsprocessen. Politisk repression och politiskt våld förekommer inte längre och ansträngningarna att ta demokratisk kontroll över hela statsapparaten fortsätter. Vad gäller det senare har man kommit långt, även om det fortfarande kvarstår viktiga frågor. Bland annat har man ännu ej fullbordat reformerna av rättsväsendet, militären och polisen. Ett omfattande arbete återstår även för att stärka den demokratiska insynen i och kontrollen över försvarsmakten. Rättskedjan i Serbien och Montenegro förblir ett problem ur ett MRperspektiv, även om den får anses uppfylla internationella normer i formellt hänseende. Ett stort problem är bl.a. att skapa ett tillfredsställande vittnesskydd. På mediaområdet återstår vissa demokratiproblem gällande bl.a. kontrollen över radio- och TV-frekvenser. Brister föreligger fortfarande i samarbetet med Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag, ICTY. Detta gäller i första hand gripande och utlämning av den bosnienserbiske generalen Ratko Mladic, som tros gömma sig i Serbien. Domstolen har ändå förklarat sig tillfredsställd med hur Serbien och Montenegro har skött samarbetet med ICTY under 2005 då 16 serbiska krigsförbrytare infunnit sig i Haag. Informationsutbytet har ökat och tillträdet till vittnen förbättrats. Inhemska utredningar och åtal för krigsförbrytelser är fortfarande relativt sällsynta, även om vissa framsteg gjorts under 2005. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter Serbien och Montenegro har i egenskap av en av successorstaterna till Socialistiska Federativa Rådsrepubliken Jugoslavien ratificerat de centrala konventionerna om mänskliga rättigheter.
2 Landet valdes in i Europarådet i april 2003. Den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ratificerades i mars 2004. Samtidigt tillträddes protokollen 6 och 13 rörande dödsstraffets upphävande samt protokollen 1, 4, 7 och 12. Serbien och Montenegro har även tillträtt Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. En särskild så kallad Human Rights Charter med hänvisning till centrala instrument och principer om mänskliga rättigheter har integrerats i statsförbundets nya författning, vilken trädde i kraft i januari 2003. 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Det politiskt motiverade våld som kännetecknade den förra regimen har upphört. Tortyr är förbjudet enligt lag och inga rapporter om systematiska övergrepp förekom fram till införandet av undantagstillstånd våren 2003 i samband med mordet på Djindjic. Under undantagstillståndet rapporterade ett flertal organisationer för mänskliga rättigheter om omfattande polisbrutalitet mot en betydande del av de personer som arresterades. Problemen med i vissa fall brutala polisgripanden mot gemene man fanns emellertid före och finns även efter undantagstillståndet. Detta har bland annat konstaterats FN:s tortyrkommitté (CAT) som funnit att Serbien och Montenegro brutit mot tortyrkonventionen i samband med arrestering och förhör av en misstänkt brottsling i slutet av 2004, då den misstänkte brottslingen utsattes för grov polisbrutalitet. Ansträngningar att reformera polisväsendet har gjorts, men ännu finns exempelvis ingen utbildning för poliser i mänskliga rättigheter mer än vad som sker lokalt av olika MR-organisationer som självmant erbjuder poliserna undervisning. En ny polislag ligger på det serbiska parlamentets bord i väntan på antagande och ett utkast till en lag om extern parlamentarisk övervakning av polisen är nu i sitt slutgiltiga skede. Lagen syftar till att bidra till en bättre övervakning av polisens aktiviteter. Detta kan komma att höja tröskeln för polisbrutalitet mot medborgarna, vilken idag sällan resulterar i disciplinära åtgärder. Frågan om försvunna personer på såväl albansk som serbisk sida från Kosovokonfliktens dagar är alltjämt aktuell, om än inte lika politiskt aktuell som tidigare. FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna har tidigare riktat kritik mot Serbien och Montenegro för att endast långsamma framsteg görs i brottmålsutredningen rörande de år 2001 funna cirka 800 albanska kroppar som efter Kosovokonflikten fördes till Serbien och grävdes ned på tre platser, däribland polisens/inrikestruppernas bas i Batajnica. I slutet av oktober 2005 greps dock nio anställda i inrikesministeriet som misstänkta för inblandning i en massaker i Suva Reka i Kosovo, från vilken ett fyrtiotal av de funna kropparna härstammar.
3 Serbiens samarbete med ICTY har under 2005 förbättrats markant. Under året har 16 åtalade serber av regeringen förmåtts inställa sig vid Haag-tribunalen för att där stå till svars för krigsförbrytelser. Endast en handfull serber av samtliga åtalade av ICTY är alltjämt på fri fot. ICTY:s åklagarkontor har sedan tillkomsten 1993 åtalat 161 personer, varav en majoritet serber eller bosnienserber. Förhållandena på fängelserna i Serbien och Montenegro har förbättrats sedan Milosevic-tiden. MR-organisationer tillåts inspektera alla fånganstalter, men trängsel fortsätter att utgöra ett problem. OSSE rekommenderar i en rapport att procedurer och mekanismer inrättas för klagomål och inspektioner av fängelser samt att fängelsevakter utbildas i mänskliga rättigheter vilket till viss del har skett under året med hjälp av olika enskilda organisationer. 4. Dödsstraff Dödsstraffet avskaffades i federal lagstiftning 1992 och senare även på delrepubliknivå (i Serbien i november 2001 och i Montenegro i juni 2002), som en del av de jugoslaviska ansträngningarna att bli medlem i Europarådet. 5. Rättssäkerhet Rättssäkerheten i Serbien och Montenegro får beskrivas som låg med europeiska mått mätt. Domstolarna var redan på socialistisk tid föremål för påtryckningar och inflytande av politisk art, en tendens som fortsatte under 1990-talet. Sedan landets demokratisering har denna tendens minskat, men problemen är alltjämt betydande. Domarlönernas låga nivå citeras ofta som en grogrund för korruption. Noteras kan arresteringen under undantagstillståndet av en domare och en chefsåklagare i Belgrad, misstänkta för tagande av muta och samröre med organiserad brottslighet, samt ett åtal för mutbrott i september 2005 mot en domare i Serbiens högsta domstol, och en specialåklagare. Anklagelser har förekommit om att ledande politiker inom dagens demokratiskt valda ledarskikt på olika sätt försökt påverka rättsprocesser. Således avgick våren 2003 den allmänt respekterade domaren och ordföranden i Serbiens högsta domstol Leposava Karamarkovic i protest mot "grova påtryckningar". Hösten 2005 antogs en ny brottsbalk där alla gamla och många nya brottsrubriceringar återfinns. De nya brottsrubriceringarna är "nya" brott som t.ex. trafficking, penningtvätt och korruption. MR-utbildning för jurister är näst intill obefintlig då det inom det juridiska programmet på universitetet inte existerar obligatoriska kurser i ämnet. Detta leder många gånger till att man i sin yrkesutövning inte åberopar relevanta konventioner eller använder sig av dem i stort. Bristen kan endast delvis
kompenseras av självstudier, extra kurser, eller studier utomlands. Flera enskilda organisationer är aktiva inom ramen för utbildning av jurister, åklagare och domare i MR-frågor varför situationen långsamt förbättras. En lag om ombudsmannainstitut antogs i Serbien hösten 2005 och innebär större transparens och hårdare kontroll av myndighetsutövningen gentemot medborgarna. Provinsen Vojvodina har ett sedan tidigare instiftat ombudsmannaämbete. I Montenegro utsågs en ombudsman redan i oktober 2003. Straffbarhetsåldern för barn är 14 år. Barn mellan 14 och 16 år döms dock aldrig till straff utan till vård. Även barn mellan 16 och 18 år skall dömas till vård, men vid allvarliga brott kan undantagsvis fängelse utdömas. 6. Personlig frihet De senaste årens politiska förändringar och demokratisering har skapat en helt ny atmosfär för politiskt oliktänkande. Rörelsefriheten får betecknas som total, och passhandlingar kan erhållas utan andra problem än ev. väntetider. Utlandsresande försvåras av Schengenområdets viseringstvång gentemot Serbien och Montenegro. Detta i kombination med ekonomiska svårigheter har resulterat i att cirka 70 procent av alla barn och ungdomar aldrig rest utomlands. 7. Yttrande- och mediafrihet Den tidigare statligt organiserade repressionen av media är nu borta, liksom den repression som rådde mot enskilda organisationer och politiska motståndsrörelser av olika slag. Förenings-, församlings- och religionsfrihet råder, liksom yttrande- och tryckfrihet. Rätten till tillgång till myndighetsinformation har stärkts genom att den så kallade Free Access to Public Information Act trädde i kraft i november 2004. Lagen föreskriver bl.a. en särskild kommissionär för tillgång till information, samt särskilt ansvariga för frågan på varje myndighet. I samband med undantagstillståndet 2003 infördes omfattande mediarestriktioner, och ett antal tidningar stängdes. Restriktionerna har sedermera upphävts, Kritik har även riktats mot det regelvidriga sätt på vilket ledamöter våren 2003 utsågs till det med anledning av en ny medialag bildade rådet för fördelning av potentiellt lukrativa radio- och TV-frekvenser. Principerna för rådets sammansättning har dock sedermera ändrats, och rådet kunde slutgiltigt konstitueras och inleda sin verksamhet våren 2005. Ett nytt problem är att den nya serbiska brottsbalk som nämnts ovan innehåller skrivningar om förtal vilka potentiellt skulle kunna innebära fängelsestraff för ansvariga redaktörer. Justitieminister Stojkovic har dock aviserat tillägg till lagen vilka skulle förvandla det straffrättsliga ansvaret till ett civilrättsligt vad gäller förtal i media. 4
8. De politiska institutionerna En omfattande förändring av institutionerna på statsnivå infördes i början av år 2003 i och med att den s.k. Constitutional Charter trädde i kraft, och landet bytte namn till Statsförbundet Serbien och Montenegro. Den politiska makten har förskjutits till förmån för republiknivån i och med att antalet ministerier på statsnivå begränsats till fem (utrikes ärenden, försvar, utrikeshandel, inrikeshandel samt minoriteter/mänskliga rättigheter). Även statsbudgeten kontrolleras i allt väsentligt av republikerna. Den potentiellt betydande författningsdomstol som skapats är alltjämt i sin vagga. I Serbien, som svarar för cirka 95 procent av BNP, ledde nya parlamentsval i december 2003 till en av Milosevics socialistparti SPS stödd demokratisk minoritetsregering bestående av partierna DSS, SPO/NS, samt G 17 +. Presidentval i juni 2004 ledde till seger för den nye ledaren för det största demokratiska oppositionspartiet DS, Boris Tadic. Arbetet på att modernisera den serbiska författningen har fortsatt, men går långsamt. Även om nästa parlamentsval enligt författningen skall äga rum först 2007 tror många att nya val kan bli aktuella redan nästa år. I Montenegro resulterade parlamentsval i oktober 2002 i storseger för det regerande DPS (Demokratska Partija Socialista) lett av nuvarande premiärministern Milo Djukanovic. DPS har tillsammans med stödpartiet SDP (Socialdemokratska Partija) majoritet i parlamentet. I maj 2002 valdes DPS kandidat f.d. premiärministern Filip Vujanovic till president. Oppositionen bojkottade länge parlamentsarbetet men återvände gradvis med början under hösten 2004. Lokalval i vissa valkretsar i slutet av 2005 resulterade i en än starkare ställning för DPS, som kunde dra fördel av en korruptionsskandal som tidigare samma höst drabbade det liberala partiet. Nya parlamentsval är författningsenligt utsatta till oktober i år. Montenegro har enligt den s.k. Belgradöverenskommelsen av mars 2002 rätt att år 2006 hålla en folkomröstning om ev. utträde ur statsförbundet. Mycket tyder nu på att en folkomröstning kan komma att äga rum i slutet av april 2006 Serbien och Montenegro önskar bli medlem i EU så snart som möjligt, och i oktober 2005 inleddes formellt förhandlingsprocessen för ett så kallat stabiliserings- och associeringsavtal vilket skulle kunna bli ett faktum innan utgången av år 2006. SA-avtalet är främst ett frihandelsavtal, men innebär även en betydande acquis-överföring. Kosovo är folkrättsligt alltjämt en del av Serbien och Montenegro. Provinsen står under särskild förvaltning enligt FN:s säkerhetsråds resolution 1244 från juni 2001. För en analys av situationen för de mänskliga rättigheterna i Kosovo hänvisas till separat rapport. 5
6 9. Rätten till arbete och relaterade frågor Tidigare var diskriminering i arbetslivet högst frekvent och "rätt" politisk åsikt nästan en förutsättning för snabb karriär inom den offentliga sektorn. Någon total avpolitisering av högre tjänster kan inte heller efter landets demokratisering sägas råda, även om problemet numera torde ha långt mindre omfattning än tidigare. Viss diskriminering i arbetslivet på grund av till exempel kön, etnicitet eller religion förekommer. Exempelvis förekommer det att kvinnor utsätts för diskriminerande behandling i arbetslivet, som följd av graviditet och barnaledighet. Följden blir bristande karriärutsikter trots att den kvinnliga förvärvsfrekvensen är nästan lika hög som männens. Vid omfattande friställningar på grund av t.ex. privatisering utgör kvinnor inte sällan en majoritet av dem som entledigas först. Staten har infört en ny arbetsmarknadslag i år som reglerar arbetstagarnas rättigheter och arbetsgivarnas skyldigheter. Den berör även ämnet diskriminering av olika slag i arbetslivet där bland annat sexuella trakasserier förbjuds. Man har emellertid ingen straffskala för diskriminering och de diskrimineringsfall som anmälts har gjorts upp i godo. Arbetslösheten i Serbien och Montenegro är hög omkring 27 procent enligt tillgänglig statistik. Arbetsveckan är 40 timmar. Genomsnittslönen ligger för närvarande på ca 200 euro i månaden, vilket sätter hårda gränser för befolkningens konsumtion. Fackföreningar finns och får verka utan inskränkningar. Strejkrätt finns, dock med vissa inskränkningar. Tvångsarbete förekommer inte, ej heller barnarbete. 10. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Hälso- och sjukvårdssektorn lider fortfarande av den allmänna ekonomiska nedgången under 1990-talet. I relativ bemärkelse har hälsosektorn prioriterats och omfattar numera (inklusive militär och privat hälsovård) sex procent av arbetskraften. Tillgången till av staten subventionerad hälso- och sjukvård är starkt begränsad, samtidigt som det finns gott om välutrustade privatkliniker för den minoritet som har pengar. Enligt WHO:s statistik över så kallad Healthy Life Expectancy (DALE) Ratings kan den genomsnittliga medborgaren i Serbien och Montenegro räkna med att leva ett friskt liv fram till 66 års ålder, jämfört med exempelvis 73 år i Sverige och de flesta EU-länder samt 61 år i Ryssland. Sjukvård kan i vissa områden och för vissa samhällsgrupper, till exempel internflyktingar och romer - vara svår att nå. En riskgrupp är även unga kvinnor på landsbygden för vilka graviditet kan bli en indirekt hälsorisk i form av de konsekvenser abort under okontrollerade former medför. Statistik över barnadödlighet indikerar nivåer i klass med, eller
7 något över, andra central- och östeuropeiska länder. Miljösituationen är vad t.ex. luft- och vattenföroreningar beträffar något sämre än det central- och östeuropeiska snittet. 11. Rätten till utbildning Skolgången är obligatorisk och kostnadsfri upp till 15 års ålder. I praktiken måste dock alla köpa egna skolböcker. Av eleverna går 80 procent vidare till den valfria fyraåriga gymnasieutbildningen, och 19 procent därefter vidare till högre utbildning. Elev-lärar förhållandet är i klass med OECD-snittet. Utgifterna för grundskoleutbildning som andel av BNP är med central- och östeuropeiska mått mätt låg i Serbien drygt två procent jämfört med fem i Central- och östeuropa. I Montenegro används 3,7 procent av BNP till utbildningssektorn. Låga lärarlöner och eftersatt underhåll av skollokaler inverkar menligt på utbildningens kvalitet. Ingen skillnad finns mellan pojkars och flickors rätt till utbildning. Emellertid kan noteras att det är sällsynt att romska barn slutför hela den obligatoriska utbildningen på 9 år. Rätten till utbildning kränks många gånger för romska barn då de vid placeringsprov inför skolstarten ofta presterar illa bland annat på grund av otillräcklig kunskap i det serbiska språket vilket myndigheterna inte tar hänsyn till. Följaktligen hamnar de i gruppen för "utbildningsmässigt handikappade" barn och placeras i särskolor i vilka majoriteten av eleverna (50-80 procent) utgörs av andra romska barn i samma situation. För de albanska barnen i södra Serbien har läsförståelsen i år underlättats genom ökad tillgång till läroböcker på albanska, kopierade från Kosovo. Ett problem som härvidlag återstår att lösa är de skillnader som finns i läroplanen mellan Serbien och Kosovo. 12. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard De allmänna livsvillkoren i landet är markant sämre än de var innan krigen i regionen bröt ut i början av 1990-talet, och åtminstone en femtedel av befolkningen får betecknas som fattig med internationella mått mätt. Särskilt svår är situationen för de knappt 500 000 flyktingarna och internflyktingarna (varav 221 000 från Kosovo). En liten elit, närstående Milosevic och det tidigare regerande socialistpartiet, gynnades tidigare kraftigt genom tillgång till diverse handels- och tullprivilegier samt billiga krediter, och har i många fall alltjämt dominerande positioner inom näringslivet. Debatten om retroaktiv rättvisa härvidlag påverkar alltjämt inrikespolitiken.
8 13. Kvinnans ställning Serbien och Montenegro har undertecknat och ratificerat FN-konventionen mot diskriminering av kvinnor. Emellertid får efterlevnaden av konventionen anses vara dålig, även om diskriminering enligt författningen är förbjuden. Kvinnor har ett högst begränsat politiskt inflytande, vilket illustreras av att endast tre av 133 i lokalvalen hösten 2004 valda borgmästare var kvinnor. 12 procent av de jugoslaviska parlamentsledamöterna är kvinnor. På statsnivå saknas kvinnliga statsråd, medan det i den serbiska regeringen finns ett och den montenegrinska regeringen tre kvinnliga statsråd. Det finns dock ett jämställdhetsråd sedan hösten 2004 som skall fungera som remissinstans och rådgivare till regeringen i frågor som påverkar och berör jämställdheten mellan könen. Också i ekonomiskt hänseende kommer kvinnorna till korta de utgör en större del av de arbetslösa, tjänar i genomsnitt 11 procent mindre än män och äger endast 5 procent av den totala egendomsmassan i Serbien och Montenegro. Våld mot kvinnor i hemmet, både i form av misshandel och våldtäkt, är vanligt men anmäls sällan i den patriarkala miljö som råder i Serbien och Montenegro. Det förekommer dock vissa tecken på att problemet undan för undan kan komma att erkännas som ett öppet samhällsproblem, bland annat då kvinnorättsorganisationer är aktiva i kampen för kvinnornas rättigheter inom politiken, i samhället och i utbildningssyfte. Serbiens parlament har dessutom antagit en ny familjelag i år som kriminaliserar våld mot kvinnor och andra familjemedlemmar där högsta straffet är på tio års fängelse. Även på den politiska sidan kan framsteg märkas. En lag påbjuder att en tredjedel av kandidaterna på vallistorna till fullmäktige vid kommunala val skall vara kvinnor. Detta resulterade exempelvis i 25 procent kvinnor i de lokala församlingarna efter de lokalval som hölls i södra Serbien sommaren 2002. Serbien och Montenegro har börjat utarbeta en jämställdhetslag som successivt skall syfta till att balansera samhällets olika sfärer mellan könen. Än så länge är lagförslaget endast ett utkast och flera aktiva kvinnoorganisationer i landet motsätter sig förslaget då de finner det ytligt och inte anser sig själva ha fått vara med tillräckligt i lagstiftningsprocessen. Människohandel är ett problem, liksom i övriga västra Balkan. Serbien är framför allt ett transitland, men även ursprungsland och destination för offer för människohandel. Det hävdas att gränspolis ibland medverkar till handeln och i utbyte mot mutor släpper in kvinnor illegalt i landet. Regeringen har kritiserats för att erbjuda bristfälligt skydd för offer för människohandel, men har under de senaste tre åren börjat agera genom kampanjer och arbetsgrupper centralt. Flera enskilda organisationer arbetar mot människohandel i olika delar
av landet inte minst i skolorna och genom information till relevanta myndigheter och politiker. Dessa ansträngningar har dock en tendens att endast ske lokalt och inte nationellt. OSSE-missionen i Serbien har en särskild rådgivare för människohandelsfrågor. Vad gäller prostitution så verkar många organisationer som verkar för kvinnors rättigheter för en avkriminalisering av prostitution med syfte att istället kriminalisera sexköp enligt svensk modell. Detta arbete har dock hittills inte föranlett något lagförslag från regeringens sida. 14. Barnets rättigheter Barnkonventionen är inkorporerad i nationell lagstiftning, men barnen har i dagens jugoslaviska ekonomiska verklighet en i de flesta avseenden sämre tillvaro än sina jämnåriga i slutet av 80-talet. Gatubarn och barnprostitution förekommer, men är inte utbredd. Barnsoldater förekommer inte, och inte heller barnarbete. Ett barnombudsmannaämbete kommer troligen att 2006 introduceras i Serbien i form av en underavdelning till det generella ombudsmannaämbete som introducerats i år. 15. Olika befolkningsgruppers situation Man kan numera inte tala om systematisk diskriminering från samhällets sida mot någon befolkningsgrupp. Fortfarande har albaner i södra Serbien sämre tillgång till exempelvis kommunala arbeten, även om konkreta steg tagits på senare år för att förbättra situationen härvidlag. Romerna, en annan utsatt grupp, är ofta illa sedda av befolkningen i övrigt och har en allmänt svår situation. I Serbien finns omkring 100 000 folkbokförda romer, men vissa hävdar att ytterligare cirka 400 000 kan befinna sig inom Serbiens gränser, som inte har ID-handlingar, är folkbokförda respektive äktenskapsregistrerade. Detta leder till flera problem för romerna vad gäller tillgång till samhällelig service som ofta förutsätter en folkbokföringsadress. I Vojvodina registrerades under 2004 en viss ökning av antalet incidenter mellan majoritetsbefolkningen och andra etniciteter, t.ex. ungrare och kroater. Denna ökning har dock inte fortsatt under 2005. Även i de av albaner dominerade områdena i södra Serbien har incidentläget under 2005 varit bättre än föregående år. År 2002 antogs en lag om nationella minoriteter vilken bl.a. föreskriver upprättandet av s.k. nationella råd för landets större minoritetsgrupper vilket har genomförts för bland annat romer och ungrare. Dessa har till uppgift att övervaka minoriteternas situation och att föra minoriteternas talan i det nationella parlamentet likväl som att uppmärksamma rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Ett samrådsorgan för minoritetsfrågor upprättades även på serbisk regeringsnivå år 2004, med premiärminister Kostunica som ordförande. 9
16. Homosexuellas situation Sexuell diskriminering är förbjudet enligt den jugoslaviska konstitutionen och ingen öppen diskriminering förekommer från myndigheternas sida. Emellertid är machokulturen utbredd och intoleransen mot homosexuella förhållandevis hög i Serbien och Montenegro. 17. Flyktingars rättigheter 276 000 flyktingar från Kroatien och Bosnien-Hercegovina samt ytterligare ca 221 000 serber och andra minoriteter från Kosovo befinner sig i Serbien. Återvändandet går långsamt och man beräknar att majoriteten av flyktingarna inte avser att återvända till sin ursprungliga hemvist. UNHCR arbetar aktivt med flyktingproblematiken och ett fungerande system för omhändertagande av flyktingar, lett av en serbisk flyktingkommissarie, finns. Flyktingar behöver sedan 2001 inte avsäga sig sitt tidigare medborgarskap för att erhålla medborgarskap i Serbien och Montenegro. 18. Funktionshindrades situation Funktionshindrade i Serbien och Montenegro lever antingen isolerade i sina hemmiljöer eller på institutioner av olika slag. Funktionshindrade människor förekommer även i gatubilden, mestadels i form av numera talrika tiggare såsom krigsinvalider och barn med missbildningar. Infrastrukturen är sällan anpassad till funktionshindrades behov. 19. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter Det finns ett stort antal oberoende organisationer för mänskliga rättigheter, varav många erhåller stöd från Sverige. De viktigaste är Helsingforskommittén, Humanitarian Law Centre samt Belgrade Centre for Human Rights. De får anses ha relativt god tillgång till beslutsfattarnas uppmärksamhet, inte minst tack vare tidigare stöd till och kontakt med många av dagens ministrar under den tid då dessa var en hårt ansatt politisk opposition. 20. Fältverksamhet eller rådgivning på området för mänskliga rättigheter UNHCHR är representerat i Serbien och Montenegro genom sitt permanenta kontor och har en omfattande fältverksamhet. OSSE:s mission till Serbien och Montenegro är också etablerad sedan ett par år tillbaka och genomför omfattande aktiviteter på bl.a området för mänskliga rättigheter. Även Europarådet har ett kontor i Belgrad. Samtliga utövar ett betydande inflytande på myndigheterna i Serbien och Montenegro. 10