8 Sidoområde 8.1 Säkerhetszon Säkerhetszonen är det område utanför stödremsa vid sidan om vägbana, cykelbana o.d., som ska vara fritt från fysiska hinder i form av fasta oeftergivliga föremål. Oeftergivliga föremål ska normalt inte förekomma i säkerhetszon såvida inte räcke skyddar mot påkörning. Kommentar 1: Bomställ och portaler vid järnvägskorsningar får placeras i säkerhetszon. Påkörningsskydd bör dock övervägas på utsatta ställen, vilket kan kräva att bomställen behöver placeras på större avstånd från järnvägen. Kommentar 2: I landsbygdsmiljö måste avvägningar göras mellan säkerhetsintressen och natur- och kulturmiljövärden som t.ex. alléer, vägträd (gamla grova träd med höga natur eller kulturmiljövärden) och milstenar. 8.1.1 Oeftergivliga föremål Med oeftergivliga föremål avses stolpar som inte är eftergivliga enligt standarden SS-EN 12 767 (Se del Väg- och gatuutrustning ). Kommentar: Vägmärkesstolpar med diameter 63 mm och max. godstjocklek 3 mm kan betraktas som eftergivliga träd med diameter >100 mm i brösthöjd bropelare kort betongfundament högre än 0,1 m jordfast sten högre än 0,1 m el- och teleskåp bergskärning med skrovlig yta Kommentar: Anordningar försedda med styva stag, strävor eller överliggare i vägriktningen kan anses vara penetrerande och bör inte förekomma i säkerhetszonen. För viltstängsel placerade i säkerhetszonens yttre del godtas dock stag och snedsträvor. 8.1.2 Bredd på säkerhetszon Säkerhetszonens bredd framgår av TABELL 8-1 t.o.m. 8-3 för god, mindre god resp. låg standard. God standard bör normalt väljas vid nybyggnadsfall och vid gynnsamma förutsättningar vid förbättrings- och ombyggnadsfall. Mindre god standard kan väljas vid besvärliga nybyggnadsförutsättningar och vid ombyggnads- och förbättringsprojekt med stora intrång och höga anläggningskostnader. VGU VV publikation 2004:80 2004-05 43
Låg standard ger undre gräns för vad som kan anses vara försvarbart av trafiksäkerhetsskäl och kan användas vid ombyggnads- och förbättringsprojekt med höga anläggningskostnader och stora intrång. Livslängden för sådana projekt kan bli begränsad. Kommentar: Stora intrång kan t ex vara värdefulla alléer eller vägträd. TABELL 8-1 Bredd (L) på säkerhetszon, god standard VR KM/TIM R m 50 70 90 110 ytterkurva/ innerkurva ytterkurva/ innerkurva ytterkurva/ innerkurva ytterkurva/ innerkurva 1000 3 7 9 11 800 3/3 8/6 10/8 14/8 700 3/3 8/6 11/7 600 3/3 8/6 12/6 500 4/2 9/5 13/5 400 4/2 10/4 300 5/1 11/3 200 5/1 TABELL 8-2 Bredd på säkerhetszon, mindre god standard VR KM/TIM R (ytterkurva) 50 70 90 110 ytterkurva/ innerkurva ytterkurva/ innerkurva ytterkurva/ innerkurva ytterkurva/ innerkurva 1000 2 5 7 9 800 2/2 5/5 8/6 11/7 700 2/2 5/5 8/6 12/6 600 2/2 6/4 8/6 500 2/2 7/3 9/5 400 3/1 7/3 10/4 300 3/1 8/2 200 3/1 8/2 44 VGU VV publikation 2004:80 2004-05
TABELL 8-3 Bredd på säkerhetszon låg standard VR KM/TIM R (ytterkurva) 50 70 90 110 ytterkurva/ innerkurva ytterkurva/ innerkurva ytterkurva/ innerkurva ytterkurva/ innerkurva 1000 1 3 4 6 800 1/1 3/3 4/4 7/5 700 1/1 3/3 5/3 8/4 600 1/1 4/2 5/3 9/3 500 1,5/0,5 4/2 6/2 400 1,5/0,5 4/2 6/2 300 2/0,5 5/1 200 2/0,5 5/1 Kommentar 1: På grund av behovet av breda sidoområden speciellt i ytterkurvor är det ofta kostnadseffektivt att välja sidoräcke istället för bred säkerhetszon. Detta gäller särskilt i berg-/skogsterräng och intrång i höga natur- och kulturmiljövärden. Räcken bedöms ge minst lika hög säkerhetsstandard som säkershetszon enligt ovan med god standard. Kommentar 2: Vid bedömning av val mellan flacka slänter med bred säkerhetszon och räcke utan krav på flacka slänter och säkerhetszon bör även de estetiska konsekvenserna, intrång i höga natur- och kulturmiljövärden samt riskerna för snödrev vägas in. Med hänsyn till avkörande fordons uppbromsning vid olika släntlutningar ska säkerhetszonens bredd beräknas enligt nedanstående figurer vid olika släntlutningar. VGU VV publikation 2004:80 2004-05 45
FIGUR 8-1 Beräkning av säkerhetszon vid bank Principen är att innerslänt i lutning 1:3 och brantare inte får räknas in i säkerhetszonen ovanför markplanet. Vid 1:4 slänt får halva släntbredden ovanför markplanet räknas in i zonen. Vid 1:6 får hela innerslänten räknas. Vid brutna slänter görs korrektioner efter dessa principer. Exempel: Om en bankslänt ut till 6 m från beläggningskant har lutning 1:6 och därefter lutning 1:4 i 4 m blir säkerhetszonen på bankslänten 6 m + 4/2= 8 m. 46 VGU VV publikation 2004:80 2004-05
FIGUR 8-2 Beräkning av säkerhetszon i skärning 8.2 Sidoområdestyper Tre sidoområdestyper används i VGU med följande innebörd. Sidoområdestyp A Mycket liten risk att välta. Föraren kan sannolikt få kontroll över fordonet vid avkörning utan vältningsrisk. Vid panikrörelser kan dock fordonet få sladd och antingen välta eller ofrivilligt styras tillbaka till körbanan i tvär vinkel. Utformningen ger oftast små påkänningar vid slaget mot ytterslänt men fordonet kommer längre från körbanan innan det bromsas upp. Sidoområdestyp B Liten risk att välta. Föraren kan sannolikt få kontroll över fordonet utan vältningsrisk. Sidoområdestyp C Risk att välta. Föraren kan normalt inte få kontroll över fordonet. På grund av den relativt tvära vinkeln mellan inner- och ytterslänt blir krafterna vid slaget mot ytterslänt hårdare än i de övriga sidoområdestyperna. Vid måttliga VGU VV publikation 2004:80 2004-05 47
avkörningsvinklar är krafterna inte dödliga. Utformningen ökar chanserna att fordonet vid avkörning i skärning stannar inom vägområdet. Syftet är att typ A ska ge den högsta trafiksäkerhetsstandarden och C den lägsta. Sidoräcke antas alltid ge högsta trafiksäkerhetsstandard. Beträffande detaljutformning av dessa sidoområdestyper, se avsnitt 8.5. 8.3 Val av sidoområdestyp Sidområdestyp bör väljas med hänsyn till referenshastighet VR och årsdygnstrafiken öppningsåret ÅDT-0 enligt TABELL 8-4. TABELL 8-4 Val av sidoområdestyp ÅDT-0 VR70 VR90 VR110 <2000 C C B,C 2000-4000 C B,C B 4000-8000 B,C B A, B >8000 B A, B A, B 8.4 Detaljutformning av sidoområden Diken och slänter måste anpassas till terrängformer, kulturminnen, fornlämningar, hägnader (sten- och trägärdesgårdar), vårdträd, alléer m m som finns i anslutning till vägen. Diken och slänter bör i de flesta fall också behandlas så att övergången till omgivande, opåverkad mark så snart som möjligt är utsuddad. Det kan uppnås genom att jordmånen är lika den befintliga och att arter lika de som finns i omgivningen väljs. Vid förbättringsarbeten på lågtrafikerade vägar bör beaktas att de ofta har värdefulla vägrenar och sidoområden. I odlingsbygder är vägslänten många gånger en fristad för många ängsväxter. I sådana partier anpassas sidoområdet till omgivningen genom att stor hänsyn tas till befintlig ängsvegetation som sparas, återetableras eller aktivt nyetableras. En örtrik ängsvegetation innebär ofta att jordmånen är mager på platsen. Om befintlig jordmån ersätts med en mer näringsrik jordmån eller om jordmassorna ombearbetas trivialiseras ängsfloran och ersätts med arter som maskros och hundkex. För att växterna ska hinna fröa av sig ska slåtter sett över en tidsperiod, t.ex. tio år, i medeltal ske under sensommar och för att bibehålla det låga näringsvärdet i vägslänten skall det avverkade materialet samlas upp aternativt att vägslänten utarmas på näringämnen genom anpassad dikning. Att anlägga vegetation, som domineras av stora vackra blommor, är ofta ett uppskattat inslag i vägmiljön. Gamla åkerogräs är sådana blomster men som idag närmast är utrotade från åkerlandskapet. Att etablera åkerblomster t ex i anslutning till tätorter i odlingslandskapet kan alltså samtidigt vara både ett vackert och uppskattat inslag som ett värdefullt bidrag till naturvården. En sådan vegetation kräver sen årlig slåtter (tidig höst) för att blommorna skall fröa av sig ordentligt och att jorden rörs om lätt, t.ex. med borste vart annat till vart fjärde år för att ge fröna bra möjlighet att gro. 48 VGU VV publikation 2004:80 2004-05
Utanför tunnelmynning ska slänt utföras med lutning avpassad till kraven på visuell ledning, behov av bländningsskydd och estetisk utformning. Även bullerspridning från tunnelmynningen ska beaktas. 8.4.1 Sidoområdestyp A Om vägen förses med sidoräcke motsvarar det standarden för sidoområdestyp A. I skärning har innerslänten lutningen 1:6 och är minst 3 m bred. Ytterslänten utformas med lutning 1:6, minst 0,5 m bred och därefter med lutning 1:2. Vid bergskärning sätts räcke eller utformas sidoområdet med innerslänt 1:6 och bakslänt 0,5 m 1:6 + 1:2 upp till minst 2 m över dikesbotten. Den senare lösningen förutsätter relativt jämn bergyta. I annat fall bör ytterslänt med lutning 1:2 sträcka sig 3 m över dikesbotten. Används vid ytterslänt i jord eller berg med lutning 1:2 Sidoräcke SR = Stödremsa Används i landskap med många bergskärningar och mycket skog Används främst i öppet landskap med få bergskärningar FIGUR 8-3 Exempel på släntutformningar typ A i skärning VGU VV publikation 2004:80 2004-05 49
I bank har innerslänten lutningen 1:6. Om den önskas brantare, högst 1:3, görs brytning minst 6 m ut från vägkanten. FIGUR 8-4 Exempel på släntutformningar typ A på bank. I nedre bilden kan slänten också ha genomgående lutning 1:6. Fri höjd ska vid sidoområdestyp A och B finnas till den punkt där släntlutningen i ytterslänt blir 1:3 eller brantare. 8.4.2 Sidoområdestyp B I skärning har innerslänten lutningen 1:4 och är minst 2 m bred. Ytterslänten utformas med lutning 1:4, minst 0,5 m bred och därefter med lutning 1:2. Bankslänten utförs med innerslänt 1:4 men kan brytas till 1:3-slänt minst 4,5 m från vägkant, se FIGUR 8-5. Vid bergskärning sätts räcke eller utformas sidoområdet med innerslänt 1:4 och bakslänt 0,5 m 1:4 + 1:2 upp till minst 2 m över dikesbotten. Den senare lösningen förutsätter relativt jämn bergyta. I annat fall bör ytterslänt med 1.2 sträcka sig 3m över dikesbotten. 50 VGU VV publikation 2004:80 2004-05
FIGUR 8-5 Exempel på släntutformning i skärning FIGUR 8-6 Exempel på släntutformning vid bank Fri höjd ska vid sidoområdestyp A och B finnas till den punkt där släntlutningen i ytterslänt blir 1:3 eller brantare. VGU VV publikation 2004:80 2004-05 51
8.4.3 Sidoområdestyp C Bankslänten utförs med innerslänt 1:3 men kan brytas till 1:2 minst 3 m från vägkant. I skärning har innerslänten lutningen 1:3 och är minst 1,5 m bred. Ytterslänt utförs normalt 1:2. Vid bergskärning anordnas sidoräcke eller alternativt innerslänt 1:3 och ytterslänt 1:2 upp till ca 2 m över dikesbotten. Den senare lösningen förutsätter relativt jämn bergyta. I annat fall bör ytterslänt med lutning 1:2 sträcka sig 3m över dikesbotten. FIGUR 8-7 Exempel på släntutformning i bergskärning FIGUR 8-8 Exempel på släntutformning vid bank 8.4.4 Brofundament och stödmurar Fri höjd ska vid sidoområdestyp A och B finnas till den punkt där släntlutningen i ytterslänt blir 1:3 eller brantare. Vägar med sidoutformningstyp A eller B kan vid brofundament (typ slät betongvägg) utformas enligt principerna i FIGUR 8-9 och 8-10. Räcke behövs då inte förutsatt att fundamenthörnet i trafikriktningen placeras så att påkörningsriskerna begränsas, se FIGUR 8-10. 52 VGU VV publikation 2004:80 2004-05
FIGUR 8-9 Utformningsalternativ vid brofundament med slät betongvägg för sidoutformningstyp A och B, utformningen förutsätter att fundamenthörnen utformas på ett trafiksäkert sätt FIGUR 8-10 Exempel på avslutning av stödmur placerad nära körbanan 8.4.5 Terränginpassning Vägrummet avgränsas, till skillnad från gaturummet, vanligen av mindre tydliga väggar. I vägrummet finns större möjligheter till variation mellan öppet och slutet än i gaturummet. Vägrum kan delas upp i två typer: det rurala (tillhör landsbygden) eller det urbana (tillhör staden) vägrummet. Det rurala vägrummet bestäms av omgivande vegetation och topografi. I den rurala miljön handlar god utformning av vägrummet i hög grad om anpassning till det omgivande landskapet. Vägen tar stöd i olika landskapselement. Det urbana vägrummets, eller mellanzonens, karaktär ligger mitt emellan gaturummets och det rurala vägrummets karaktär. Det urbana vägrummets utbredning och karaktär påverkas av omgivande bebyggelse. Bebyggelsen är mindre tät än i gaturummet och ligger ofta en bit från vägen. Det urbana vägrummets väggar är mindre tydliga än gaturummets, men mer tydliga än väggarna i landsbygdens vägrum. VGU VV publikation 2004:80 2004-05 53
Utformning av sidoområdet påverkas förutom av trafiksäkerhetsöverväganden även av krav på anpassning till omgivande terräng och landskapets karaktär. Genom ett aktivt förhållningssätt till vägens närområde genom hela processen ökar chanserna att slutresultatet blir en väg som är väl förankrad i omgivningen. Vid utformning av sidoområdet finns två principiella möjligheter: Grundprincipen är att sidoområdet anpassas till omgivande landskap. Vägen upplevs därigenom mindre dominerande och dess kontrastverkan minskar. Om delar av sidoområdet kan återföras till ursprunglig markanvändning bör detta övervägas. Därmed kan också den areal som väghållaren får skötselansvar för minska. De ytor som under vägbyggnadsskedet tillfälligt måste tas i anspråk, kan lösas med inskränkt vägrätt (30 Väglagen). Den andra principen innebär att man ger sidoområdet en form som gör att den blir en del av byggnadsverket, vägen. Man bör alltid utvärdera om det finns motiv för att låta vägen fungera som ett dominerande element i landskapet. Det kan finnas skäl för att ge sidoområdet en driven gestaltning. Vid avfarter, rastplatser och andra platser där trafikanten håller lägre hastighet är det relevant med en gestaltning med högre detaljeringsgrad och finish i utförandet. Höga bergskärningar, brofästen och trafikplatser är andra exempel där ett medvetet formspråk på ett positivt sätt kan framhäva vägen som en kontrast till omgivningen. 8.4.6 Terränginpassning av skärning Principiell utformning av skärning för sidoområdestyp A, B och C ges i moment 8.5.1-8.5.3 vid landsbygdsförhållanden med VR 70. Risken för snödrev bör beaktas vid skärningar i öppen terräng. För att minska erosionsrisken och av utseendemässiga skäl bör yttersläntens övre del ges en lutning, som anpassas till terrängen. Släntkrön i jordskärning bör avrundas med radie 5 m. Brant släntlutning med väl tilltagen släntkrönsavrundning kan vara att föredra framför flackare slänter med alltför svag avrundning i t.ex. trängda lägen, se FIGUR 8-11. Skärningsdjupet kan också spela roll i valet av släntavrundning. FIGUR 8-11 Exempel på avrundningar av släntkrön beroende på släntlutning 54 VGU VV publikation 2004:80 2004-05
FIGUR 8-12 Exempel på avrundningar av släntkrön beroende på skärningsdjup Lämpliga släntlutningar i bergskärning styrs av om berget innehåller slag eller svaghetszoner och av hur dessa ligger. Bedömningen bör göras av bergsakkunnig. Bergytan bör inte utföras brantare än 5:1. Bergskärningsmassornas volym kan regleras genom att avståndet från bergytan till vägen ökas eller minskas. Om en minimering av bergmassorna önskas kan vägen förses med vägräcke och bergslänten förläggas närmare vägen. Mycket höga bergskärningar (h > 35 m) bör utformas med hylla för underhållsfordon. Skärning i berg bör behandlas utifrån vilken anslutning vägen har till berget, se FIGUR 8-13: skilj på stöt- och läsida, studera var de tåligaste respektive känsligaste partierna för vägingreppet finns sträva efter att bevara avrundade släntanslutningar Vid höga och långa bergskärningar bör alternativet med tunnel övervägas, det kan t ex tjäna som en utmärkt viltövergång, en så kallad naturlig ekodukt. FIGUR 8-13 Utformningsförslag vid bergskärnings stöt- och läsida VGU VV publikation 2004:80 2004-05 55
8.4.7 Terränginpassning av bank Principiell utformning på bank för sidoområdestyp A, B och C ges i moment 8.5.1-8.5.3 vid landsbygdsförhållanden med VR 70. Räcke och brantare slänt ger ofta lägre anläggningskostnader än flack slänt. För att minska markåtgången och åtgången av fyllnadsmassor vid höga bankar kan den flacka slänten brytas mjukt till en lutning på som brantast 1:3 enligt FIGUR 8-14. Lämpligheten att bryta slänten får bedömas från fall till fall, eftersom bankens längd, risken för avkörning, omgivande terrängs utseende och markslag har betydelse. De negativa visuella effekterna av en bruten slänt kan motverkas med t ex vegetation, se vidare i moment 8.7 Markbehandling och vegetation samt figurer i detta avsnitt. Den släntutformning, som ger bästa resultat från arkitektonisk synpunkt, är den konkava, som starkare understryker vägen som ett mera medvetet format element i landskapet. FIGUR 8-14 Exempel på utformning vid bruten bankslänt Genomgående släntlutning enligt FIGUR 8-15 är att föredra framför bruten konvex ur estetisk synvinkel. FIGUR 8-15 Exempel på utformning som alternativ till bruten bankslänt Används räcke kan hela bankslänten läggas i brantare lutning med mellanliggande terrasser för att dämpa vägbankens höjddominans. Utförandet ökar möjligheten för vegetationsbehandling av släntområdet anpassat till omgivande markkaraktär, se FIGUR 8-16. 56 VGU VV publikation 2004:80 2004-05
FIGUR 8-16 Utformningsalternativ vid bank med räcke Släntlutning 1:1,5 med släntfotsavrundning kan utseendemässigt vara att föredra framför lutning 1:2 utan släntfotsavrundning när markutrymmet är begränsat. (1:1,5 förutsätter att banken består av material som är stabilt i den lutningen.) Vägbankar < 3m Den släntlutning som ger det bästa resultatet från arkitektonisk synpunkt är den konkava, som starkare understryker vägen som ett medvetet format element i landskapet. Kombinationen släntlutning 1:6/1:3 ger en konvex släntutformning som är mindre bra och bör undvikas. Genomgående släntlutning är jämförelsevis bättre, se FIGUR 8-14 och 8-15. Vägbankar > 3m Höga bankar kan göras terrassformade, vilket dämpar vägbankens dominans. Detta ökar möjligheten att med vegetation förta vägens dominerande karaktär och därmed också ge den en bättre anpassning till omgivande mark, se FIGUR 8-17. 8.4.8 Övergångar Skärningar - bankar Vid övergångar från skärning till bank kan s.k. propellerutformning tillämpas för att mildra vägingreppet. Övergångarnas längder bör studeras noga. Alltför korta övergångar ger vägen ett ryckigt, oharmoniskt intryck. Varierande släntlutningar och släntkröns- och släntfotsavrundningar brukar upplevas visuellt bättre än en "kontinuerlig standardutformning", se FIGUR 8-17. VGU VV publikation 2004:80 2004-05 57
FIGUR 8-17 Exempel på terrängmodellering i övergången mellan bank och skärning Jordskärningar bergskärningar Kontrasterna mellan mjukt behandlat sidoområde och råa bergskärningar kräver extra omsorg. Låga, korta bergskärningar (h < 6 m, l < 100 m) kan läggas i jordsläntlutning och antingen rensas från löst berg eller avjämnas med liknande material som omgivande slänter. I öppen terräng bör slänten avjämnas. Täckning med bergkross bör undvikas. Höga och långa bergskärningar bör utföras med successiv övergång från jordslänt till brantare berglutning. Utformningen bör anpassas till naturliga slag. Taggiga partier bör sprängas bort eller avfasas, se FIGUR 8-18. 58 VGU VV publikation 2004:80 2004-05
FIGUR 8-18 Exempel på övergång mellan jordskärning och bergskärning 8.5 Skyddsåtgärder Det är väsentligt att anordningar i säkerhetszonen utformas så att skaderisken vid avkörningsolyckor elimineras eller begränsas så långt möjligt. En sista utväg är alltid räcke. 8.5.1 Bankdike För att minska vältnings- och skaderisken vid avkörning kan bankdiket utföras stenfyllt, se ATB VÄG. Alternativt kan det placeras på ett avstånd av minst 2 meter från bankfot. 8.5.2 Trummor Korsande trummor In- och utlopp på korsande trummor ska utformas så att skaderisken vid påkörning blir liten. Mindre trummor kan förses med trumögon av betong, snedskurna till samma lutning som slänten, FIGUR 8-20. Trummor med vertikalt avskurna öppningar kan utföras med stödmur av exempelvis armerad jord och fyllas över enligt FIGUR 8-19 med släntlutningar 1:10 eller flackare. Vid stora öppningar, fallhöjder eller vattendjup bör räcke utföras. Trummor för genomledning av vattendrag ska inte utgöra vandringshinder för fiskar, andra vattenlevande organismer eller djur som använder vattendraget som vandringsstråk. VGU VV publikation 2004:80 2004-05 59
FIGUR 8-19 Utformning av trumändar med vertikalt skurna öppningar FIGUR 8-20 Utformning av trumändar med snedskurna öppningar Parallella trummor Trummor parallella med vägen, t ex under anslutningsvägar kan göras trafiksäkrare genom att: trumöppningen i flacka slänter görs snedlutande i samma lutning som slänten och förses med galler att trumman placeras på längre avstånd från primärvägen, se moment 8.6.3 Anslutningsvägar att omhändertagandet av dikesvattnet görs med brunnar med låga kupolsilar och dykarledning. 60 VGU VV publikation 2004:80 2004-05
8.5.3 Anslutningsvägar Anslutande vägs slänter ska läggas i samma lutning som eller flackare än primärvägens, på sträckan från primärvägen till >5 meter från primärvägens dikesbotten eller släntfot, se FIGUR 8-21. För att öka trafiksäkerheten bör korsande trummor med vertikalt skurna trumändar läggas längre än säkerhetszonens bredd, L (för vald referenshastighet och standard) från primärvägens vägkant, se FIGUR 8-21. FIGUR 8-21 Utformningsförslag vid anslutande väg 8.6 Markbehandling och vegetation Ny- eller ombyggnad av väg kan innebära omfattande förändring av och påverkan på landskapet, både fysiskt och visuellt. Vägen blir under lång tid en del av landskapet. Därför är det viktigt att ge vägen sådana kvaliteter att den fungerar väl både för trafikanten och för omgivningen. Vägens linjeföring i plan och profil är avgörande om en väg kommer att upplevas som en naturlig del av landskapet. Stora terrängingrepp som bryter mot landskapets former medför att vägen upplevs som skild från omgivningen. Med aktiv masshantering, bl.a. genom att använda överskottsmassor i projektet, kan marken närmast vägen formges så att vägen förankras bättre i den omgivande terrängen. Konkreta exempel på en aktiv masshantering är: VGU VV publikation 2004:80 2004-05 61
terrängmodellering, bullerskyddsvallar, flackare slänter, som i sin tur kan minska behov av räcke, formgivning av trafikplatsernas vegetationsytor så att de inte upplevs som restytor, förbättring av den visuella ledningen i bl.a. klöverbladsramper och andra tvära kurvor. Genom att anpassa vägen till terrängen, med terrängmodelleringar om så behövs, och ta vara på befintlig vegetation minskar man den tid det tar för vägen att bli en mer naturlig del av landskapet. Bästa sättet att ta vara på befintlig vegetation är att nyttja de frön och de vegetativa delar som finns i det översta markskiktet, normalt 20 cm eller mindre. Vegetation är ett viktigt medel i utformningen av vägområdet. Med hjälp av vegetation kan vägen bli en del av eller, om det finns motiv för det, särskiljas från omgivningen beroende på vilka arter som väljs och hur de används. Dungar och trädrader eller alléer kan användas för att ge trafikanten optisk ledning, minska risk för bländning och ljusstörningar till omgivningen. Vegetation kan också bidra till klimatförbättring längs vägen genom att dämpa vindhastigheter och hindra snödrev. FIGUR 8-22 Ett nytt bryn med hjälp av avbaningsmassor fram till överbyggnaden förankrar vägen i den omgivande terrängen 62 VGU VV publikation 2004:80 2004-05
FIGUR 8-23 En trädrad längs vägen ger optisk ledning Träd med diameter över 10 cm i brösthöjd (1,2 m ovan mark) ska bedömas vara oeftergivliga, se avsnitt 8.1. Vegetation kan användas för att minska vägens dominerande uttryck i terrängen, se FIGUR 8-24. FIGUR 8-24 Planteringar kan medverka till att minska vägens dominerande uttryck 8.6.1 Vägområdets ekologi Befintlig vegetation bör så långt möjligt tas tillvara. Den finns där, är etablerad och kräver därför ingen eller lite skötsel. Det är viktigt att redan i planeringsstadiet ha en klart uttalad målsättning med vegetationen. Det ska tydligt framgå inför driftsskedet, där skötselinsatserna i hög grad kommer att avgöra vegetationens överlevnad och om resultatet blir det avsedda. VGU VV publikation 2004:80 2004-05 63
Markberedning Utformning och beskrivning av växtbäddar och växtjord ska göras av fackman. För att nå en variation i växtligheten, kan man utnyttja och förstärka skillnaderna i de växtsamhällen vägen dras igenom. Här kan man utnyttja den stora naturliga fröbank som finns i alla avbaningsmassor (vegetationsavtagning). Näringsfattig, mager jord kan vara mycket värdefull. Lågproducerande växtsamhällen som kräver små skötselinsatser kan då etableras. Näringsrik matjord gynnar höga snabbväxande arter som konkurrerar ut andra arter. Vedartade växter (träd och buskar) ställer andra krav på växtjorden. Jordens sammansättning ska beskrivas i handlingarna. Behov av gödsling och jordförbättring ska också framgå. 8.6.2 Plantering och etablering Val av arter och kvaliteter ska göras av fackman. Handlingarna kan utformas så att planteringsentreprenader lätt kan urskiljas och handlas upp separat. Sammansättningen bör anpassas till ståndort (jordmån, vattentillgång, ljusförhållanden, utsatthet för vind och vägsalt m.m.) och rimlig skötselinsats. Vid plantering i hårdgjorda ytor ställs särskilda krav på planteringsytan se del Sektion tätort - gaturum. Etablering av växter kräver uppföljande skötsel, särskilt de första åren - oavsett om det är träd, buskar eller örter. Känsligast i de ofta utsatta vägmiljöerna är uppstammade träd, som kan ha svårt att klara torka, vind och vilt. Vid plantering av träd är det viktigt att lägga resurser i det substrat träden skall stå. Planteringsgropen ska vara minst 100x100 cm och 60 cm djup, väl dränerad och innehålla en bra jordkvalité anpassad till de träd som planteras. Det är också viktigt att använda plantmaterial som är anpassat till aktuell del av landet, så kallade E-plantor garanterar att dom är odlade i svenskt klimat. Välj plantmaterial med stor omsorg, billigast är sällan bäst välj kvalié. För att etableringen ska bli bra, krävs också en medveten strategi vad gäller konkurrens från olika faktorer; ogräs, vilt m.m. Ogräskonkurrens kan förebyggas med hjälp av marktäckning av olika material. Allt växtmaterial ska besiktigas och godkännas av fackman. Detta sker både vid leverans och efter plantering. Skötselinstruktioner ska avkrävas den som ansvarar för projekteringen av vägens växtlighet. Skötselinsatsen är avgörande för vegetationens utveckling och därmed vägmiljöns utseende. 8.6.3 Avbaningsmassor Den vegetation, eller avbaningsmassor som det oftast benämns, som banas av på vägbygget är en värdefull resurs. Genom att använda avbaningsmassorna som ytskikt på slänter, diken och andra markområden kan man på ett enkelt sätt etablera ett naturligt fältskikt. Metoden kräver att jordmånen är densamma som för ursprungsmarken. Jorden kan lagras högst en månad, dock inte under 64 VGU VV publikation 2004:80 2004-05
sommartid och inte i för stora/höga upplag. En naturlig ekonomisk hantering av dessa massor är att avbaningen sker tvärs vägen. Avbaning av ytjord skall ske anpassad till aktuell vegetation, normalt aldrig mera än 20 cm. Följande tumregler användas för avbaning och utläggning: Risvegetation ca 10cm Gräs och örtdominerad vegetation -fuktig 10 20 cm -normal (frisk) 5 10 cm -torr < 5 cm Håll avbaningamassor från olika vegetationstyper åtskilda, blanda inte jordtyperna. För att förhindra erosion och få en naturlig etablering snabbt dras massorna ned över ytter- och innerslänt respektive upp till bankslänter när terrasseringen är gjord. En för platsen naturlig växtlighet kan då etableras. Stödsådd av gräs, ca 30 % av normal giva kan vara lämpligt. Gräsfröblandningen bör bestå av de arter som finns i omgivningen. Massorna hanteras konsekvent upplagda i anslutning till väglinjen. 8.6.4 Flytta och spara vegetation Med hjullastare kan hela sjok med både buskar och träd flyttas från väglinjen till sidoområden, se FIGUR 8-25. Träden bör inte vara högre än ca 3 meter. I undantagsfall kan större träd flyttas med särskilda maskiner. Flyttning av fältskikt, t.ex. ängsgrönytor och rished, kan också utföras för snabb etablering av naturlig vegetation. FIGUR 8-25 Flyttning av hela sjok Lite eftertanke och god planering kan skapa möjligheter att spara vegetation intakt, Det kan spara stora kostader för återetablering och plantering. Det är t.ex. inte alltid självklart att hugga ner skog till en och samma bredd längs väglinjen. Man kan låta den huggna linjen vara ojämn för att sedan när vägbygget är klart enbart ta ner de träd som skadats. Gräs och ängsvegetation liksom risvegetation återetablerar sig snabbt ut från sparade öar. Återetableringen går snabbare från stora öar och ju fler öarna är inom en VGU VV publikation 2004:80 2004-05 65
yta. Öarna skall inte vara mindre än 1 m 2 och inte utgöra mindre än 5 % av den yta som skall återetableras. TABELL 8-5 Vegetationstyp Risvegetation Ört/gräsvegetation Åkerblomster Alternativa etableringsmetoder för några vegetationstyper, metoderna kan användas både kombinerat och alternativt 8.6.5 Etablering och skötsel Etableringsmetod Avbaningsmassor, Vegetationssjok, Öar, Plugplantor Avbaningsmassor, Vegetationssjok, Öar, Plugplantor Frösådd, Plugplantor Vid gestaltningen av vägrummet måste hänsyn tas till de begränsade möjligheterna till skötsel. Skötselintensiva ytor fungerar endast på ett fåtal platser, t.ex. i trafikplatser och cirkulationsplatser i tätt bebyggt område. Efter etableringsskedet består skötseln vanligen bara av slåtter av gräsytor en till två gånger per år. Klippning av gräsytor längs vägen sker vanligen med stora maskiner som inte medger hänsyn till alltför detaljerade utformningar. Lutningar bör inte överstiga 1:3 om ytan ska klippas med konventionell gräsklippare. Klippning med slåtteraggregat kan ske i brantare lutning. Det är viktigt att skötselinsatserna genomförs vid rätt tid och på rätt sätt. En skötselplan för de 25 första åren bör alltid tas fram. 66 VGU VV publikation 2004:80 2004-05