Självständigt arbete, 15hp Nr: 2017:H5 Koffein och muskulär uthållighet En studie om koffeinets roll för prestationsförmågan Författare: Ersed Nezirevic Handledare: Lasse Ten Siethoff Examinator: Patrick Bergman Termin: VT17 Ämne: Biomedicinsk hälsovetenskap Nivå: Grundnivå Kurskod: 2BK01E
Sammanfattning Koffein är en populär substans som konsumeras i stora mängder världen över och dess prestationshöjande effekt har studerats i många studier genom åren. Framför allt ses en effekt vid uthållighetstest på 30-60 min vid intag av 3-6 mg/kg koffein. I denna studie med 10 måttligt tränade individer med oregelbundna konsumtionsvanor av koffein var syftet att undersöka om muskulär uthållighet kan öka efter koffeinkonsumtion. Studien bestod av ett cykeltest och ett efterföljande benpresstest på 65 % av maximal ansträngning där varje individ genomförde ett placebotest och ett koffeintest. Studiens dos av 200 mg koffein motsvarade för samtliga testpersoner en låg dos som understeg 3 mg/kg kroppsvikt. Konsumtion av koffein resulterade i en signifikant minskning av pulsen efter koffeinkonsumtion med ett p-värde på 0,045. Vid koffeinintag var medelpulsen 77,9 ± 6,6 och 82,2 ± 7,2 vid intag av placebo där det i genomsnitt var en pulsminskning på 5,2 % och 4,3 slag mindre/minut av koffein. Den upplevda ansträngningen skattades också lägre vid intag av koffein men skillnaden mellan koffein och placebo var inte signifikant (p=0,18). Den upplevda ansträngningen skattades till 14,4 ± 1,9 med koffein och 16 ± 2,5 med placebo. I benpresstestet genomförde koffeingruppen 1,9 repetitioner fler än i placebogruppen med ett medelvärde på 21,5 ± 6,5 och 19,6 ± 6,4. Skillnaden mellan koffein och placebo var dock inte signifikant med ett p- värde på 0,317. Studien visar att koffein i låga doser kan påverka ansträngningsgraden men en signifikant ökning av den muskulära uthålligheten med ett benpresstest uteblev. Abstract Caffeine is a popular substance which is consumed in large quantities all over the world and has been included in many studies throughout the years for its alleged ergogenic effects. Here, the effects of a dose of 200 mg caffeine was studied in 10 moderately trained individuals. The purpose of the study was to investigate if muscular endurance could be enhanced with caffeine consumption. The study consisted of a double-blind crossover study that started with a 30 min cycle test followed by a leg press test to failure at 65 % of maximum load. Each individual performed a caffeine test and a placebo test in randomized order. The dosage of caffeine in the study, 200 mg, was a low dose of caffeine and was below 3 mg/kg bodyweight which is considered the lowest needed ergogenic dose. The consumption of caffeine resulted in significant lowering of the heart rate and a p-value of 0,045. The mean value for the heart rate with caffeine consumption was 77,9 ± 6,6 and 82,2 ± 7,2 with placebo where the heart rate was lowered with 5,2 % (4,3 bpm less) with caffeine. The mean value with caffeine for the perceived effort was lowered with caffeine (14,4 ± 1,9) in comparison to placebo (16 ± 2,5) but with a p-value of 0,18 no statistical significance was found between the groups. In the leg press test, no significant differences ocurred for the number of repetitions performed with a p-value of 0,317. However, the mean difference with caffeine consumption was 21,5 ± 6,5 in comparison to 19,6 ± 6,4 with placebo where 1,9 repetitions more were being performed with caffeine. The study results demonstrate that the performance when caffeine was
consumed was better for the measured effort where a lower heart rate and a lower perceived exertion was documented in the majority of test persons. This indicates that caffeine in small doses can affect to which degree one can perform in endurance activities, but an significant effect on muscular endurance for the number of repetitions with a leg press test did not show any ignificant effects. Nyckelord Koffein, testpersoner, prestationsökning, prestationsmått, cykeltest, benpresstest Tack Ett stort tack till min handledare Lasse Ten Siethoff för det stöd och de goda råden genom arbetets gång. Likaså ett tack till de personer som ställde upp i deltagandet av testerna samt personalen på träningsanläggningen för deras bidrag till studien.
Innehållsförteckning 1. Inledning..1-2 2. Bakgrund...2 2.1Koffein-ursprung, metabolism och verkningsmekanism...2-3 2.1.1Tidigare forskning.3-5 2.1.2 Koffein och bieffekter...5-6 3. Problemformulering..6 4. Syfte och frågeställning.7 5. Metod.7 5.1 Material 7-8 5.1.1 Testpersoner..8 5.1.2 Etiska överväganden.8 5.1.3 Tillvägagångssätt litteratur och experiment...9-11 5.1.4 Cykeltestet 11-12 5.1.5 Benpresstestet...13-14 5.1.6 Kalibrering av testcykel 14 5.1.7 Statistiska beräkningar..15 6. Resultat.15-18 7. Diskussion..18 7.1 Resultat diskussion...18-22 7.1.1 Metod diskussion.22-26 8. Slutsats...26 9. Referenser.27-28
1. Inledning Koffein är världen över en av de mest använda stimulanta substanserna och återfinns i många olika livsmedel. Några av dessa livsmedel är populära som kaffe, coca cola, choklad och te. Förutom att ingå i produktionen av en mängd livsmedel används koffein även för syftet att förbättra idrottsprestationer. En stor mängd studier har gjorts där koffeinets ergogena (prestationshöjande) effekt har studerats. De prestationsökningar av koffein som studier observerat har tillskrivits koffeinets stimulerande effekt på det centrala nervsystemet samt förmågan att reducera en individs uppfattning om trötthet. (Burke L, Deakin V.2015). Den utmärkande effekten av koffein på det centrala nervsystemet är bland annat dess blockering av receptorer som signalsubstansen adenosin stimulerar. Den antagonistiska effekten av koffein på dessa receptorer anses spela en stor roll för en individs förmåga att prestera bättre vid fysisk aktivitet (Goods S.R.P. et.al.2017). Att koffeinets påstådda positiva effekt på prestationen har studerats inom en lång rad av olika sporter är ett faktum, där såväl uthållighet som styrka har ingått i undersökningarna av aspekter som koffein möjligtvis kan förbättra hos idrottare (Tallis J et.al 2015). Noterbart är dock att fallet inte alltid har varit att idrottare kan använda sig av denna substans då koffein nämligen fram till januari 2004 klassades som en substans som var förbjuden att användas inom elitidrotten. De elitidrottare som i dessa syften administrerade koffein fram till året 2004 klassades därmed som dopade (Burke L, Deakin V.2015). Muskulär uthållighet avser muskelns förmåga att upprepade gånger utöva repetitioner på ett submaximalt motstånd eller den maximala tid en muskel kan hålla en kontraktion. Träning av den muskulära uthålligheten sker vid belastningar under 70 % av den belastning man maximalt klarar av och repetitionsantalet hålls högt (10-25 repetitioner). Muskulär styrka är ett närbesläktat begrepp och skiljer sig från muskulär uthållighet då det istället avser muskelns förmåga att utöva en yttre kraft på maximal belastning. T.ex. den maximala vikten där man klarar att genomföra en repetition, en vikt som kallas one repetition maximum och förkortas 1 RM. Vid styrketräning som syftar till att öka muskulär styrka hålls repetitionsantalet på lägre volym jämfört med uthållighet (8-12 repetitioner) men med ett utövande på 60-100 % av ens maximala belastning beroende på vanegraden av styrkeutövningen. Den maximala effekten som utförs under en given tidsperiod är istället definitionen av ännu ett närbesläktat begrepp inom styrketräning och kallas muskulär power. Den muskulära powern beräknas genom att multiplicera hastigheten med vikten och utövas därför på 30-60 % av ens maximala 1
belastning. Power aspekten av styrketräning utövas vanligen med en låg volym (3-6 repetitioner) för varje övning (ACSM, 2013). Denna studies syfte var att undersöka om koffein kunde bidra till ökning i prestation där den muskulära uthålligheten var aspekten av fysisk prestation som testades. 2. Bakgrund 2.1 Koffein - ursprung, metabolism och verkningsmekanism Koffein är en typ av alkaloid som härstammar från växter, mer specifikt tillhör det xantinalkaloid familjen, en grupp av alkaloider eller kvävehaltiga aminer som återfinns i bland annat nötter, frön och olika löv. Då koffein är som tidigare nämnt ett ämne som vid konsumtion medför till flera olika fysiologiska effekter i kroppen har det visat sig vara svårt att peka ut den övervägande effekten. Detta är på grund av koffeinets förmåga att vid konsumtion sprida sig till många vävnader i kroppen (Burke L, Deakin V 2015). Dess förmåga att distribueras till kroppens vävnader sker med samma höga effektivitet som kroppens förmåga att absorbera ämnet genom mag-tarmkanalen. Metaboliseringen av koffein sker med hjälp av levern där resultatet av denna omsättning blir att det genom enzymatiska reaktioner i levern bildas tre typer av biprodukter, teofyllin, teobromin och paraxantin. Efter att koffein konsumeras tar det cirka 3-5 timmar för det att metaboliseras fullt ut och av de nämnda metaboliterna som uppstår som resultat av koffeinets nedbrytning utgör paraxantin och teobromin majoriteten av metaboliterna i kroppen. När koffeinet når sin maximala livslängd i kroppen vilket varierar allt från 3-6 timmar beroende på mängden som konsumeras, så avlägsnar kroppen koffeinet och dess biprodukter genom njurarna (Goldstein R E et.al 2010). Koffein har, som tidigare nämnt, en bred distribution där det efter konsumtion når många av kroppens vävnader, såväl nerv-som muskelvävnader. Av de flera verkningsmekanismer som koffein medför i kroppen anses dess förmåga att agera som antagonist på receptorer som stimuleras av adenosin, den övervägande mekanismen bakom en möjlig prestationshöjning (Burke L, Deakin V 2015). Hur koffein genom att blockera receptorer som stimuleras av adenosin kan leda till prestationshöjningar har att göra med att adenosin under fysiska aktiviteter stimulerar sina receptorer och förmedlar olika signaler i cellerna. Bland dessa signaler ingår bland annat en ökad uppfattning om smärta, en reducerad vakenhet samt en 2
minskad rörelseaktivitet. Genom att då fungera som en antagonist och blockera receptorerna innebär effekten av detta att koffein upphäver dessa signaler under intensiv fysisk aktivitet. Resultatet av detta blir i sin tur att man tillåts till att ha längre och kraftfullare muskelkontraktioner vilket kan leda till en ökad prestation (Goods S.R P et.al 2017). Utöver koffeinets effekt på det centrala nervsystemet är andra effekter av koffein att det ökar koncentrationen av fria fettsyror och adrenalin i plasma. Förmågan som koffein har vad gäller att orsaka en ökning av adrenalin och fria fettsyror anses vara en viktig faktor till varför substansen tros ge en prestationshöjande effekt (Tallis J et.al 2015). En annan verkningsfaktor av koffein är att det via sin breda verkningsmekanism även orsakar en ökning av beta-endorfiner som är en grupp neuropeptider som bildas i kroppen. Varför koffein via denna verkningsmekanism tros höja prestationen är för att beta-endorfiner är substanser med morfinliknande egenskaper. Dessa egenskaper innebär att endorfinerna utövar en smärtstillande effekt på opioidreceptorer som finns i den delen av hjärnan som kallas hypotalamus. Den smärtstillande effekten av beta-endorfiner tros därmed höja en individs tröskel för smärta vilket i sin tur låter denne prestera bättre och längre under intensiva fysiska moment (Oktedalen O et.al 2001). 2.1.1 Tidigare forskning Forskningsområdet kring koffein och prestationer inom fysisk aktivitet har ett stort omfång. Genom åren har det undersökts olika faktorer hos individer som koffein kan förbättra och som resultat av detta höjer individers förmåga att prestera i diverse idrotter. De faktorer som det har forskats kring är bland andra uthållighet och styrka men även återhämtningen är en faktor som har studerats (Tallis J et.al 2015). De idrotter som tidigare forskning har ägnat sig åt att studera koffeinets roll till varierar. Allt från skidåkning, löpning, cykling, fotboll, rugby, hockey och annat har ingått i dessa forskningar. Att dosmängden av koffein varierat i forskningarna är även det ett faktum. I en studie av Kovacs med flera (1998) studerade man om en dos på 3.2 mg/kg kroppsvikt koffein kunde leda till en prestationsökning i ett tidsbestämt cykeltest. I denna studie kom man fram till att den nämnda dosen bidrog med samma prestationsökande effekt för ansträngningsgraden som en dos av 4,5 mg/kg för samma test. I en annan studie av Cox med flera (2002) ägnade man sig också åt att studera prestationen i ett tidsbestämt cykeltest men i denna studie studerades istället doser på 1-2 mg/kg och 6 mg/kg kroppsvikt koffein. Studien kom fram till att prestationen var bättre avseende reducerad ansträngning av koffeindosen 1-2 mg/kg till samma grad som en dos på 6 3
mg/kg där prestationsökningen noterades vid slutet av ett två timmar långt cykeltest (Burke L, Deakin V 2015). Då dosmängden av koffein i tidigare forskningar i olika studier varierat allt från 0.5-13mg/kg kroppsvikt är den allmänna uppfattningen att den lägsta dosen av koffein som krävs för att potentiellt bidra till en prestationsökning är en dos på 3 mg/kg kroppsvikt och att prestationsökningar av doser som underskrider 3 mg därmed inte är så vanliga. Samtidigt som doser på 3 mg/kg kroppsvikt koffein anses vara den lägsta nödvändiga dosen för en ökning i prestation anser man baserat på tidigare forskning även annat. Det man anser är att doser på 5-6 mg/kg kroppsvikt koffein är doser som oftast bör konsumeras av de individer som har som syfte att uppleva en möjlig prestationsökning av substansen (Tallis J et.al 2015). Sedan WADA (World Anti-Doping Agency) år 2004 tog bort koffein från listan av förbjudna substanser har användandet av det ökat signifikant hos idrottare (Burke L, Deakin V 2015) Då såväl idrottare som individer som inte idrottar båda potentiellt kan gynnas i prestationsförmågan hävdar forskningen trots det att idrottare är den grupp som gynnas mer av koffeinets effekt. I en studie av LeBlanc med flera (1985) stärks påståendet att idrottare gynnas mer av koffein vid tävling och träning. Detta för att idrottare som är mer vältränade har en högre koncentration av fria fettsyror och adrenalin i kroppen och även en bättre metabolism än individer som inte idrottar, inte är lika tränade och därmed har lägre nivåer av de nämnda faktorerna (Tallis J et.al 2015). Det är dock inte enbart graden av hur väl tränad en individ är som avgör hur väl man svarar på koffeinets effekt. En studie av Bell och McLellan (2002) konstaterade att en annan viktig faktor som ska tas i hänsyn är en individs vana av att dricka koffein. Man hävdar här att koffeinet verkar i större utsträckning på de individer som inte har en vana att regelbundet konsumera koffein och att koffein till motsats av detta verkar i mindre utsträckning på en potentiell prestationsökning hos individer som istället har av vana att konsumera koffein (Tallis J et.al 2015). I den nämnda studien undersöktes effekten av en måttlig dos av koffein på individer som regelbundet och oregelbundet konsumerar koffein. Följden av koffeindosen i studien visade sig ge en positiv effekt på prestationen i båda grupper men i gruppen av individer som inte har koffein som konsumtionsvana dröjde den ökade prestationseffekten av koffeindosen tre timmar längre än den gjorde bland de individer som regelbundet intar koffein (Goldstein R E et.al 2010). 4
Då många studier har konstaterat att koffeineffekten är större hos de människor som oregelbundet konsumerar koffein, har andra studier gett motstridiga resultat. I en studie av Dodd med flera (1991) genomförde testpersoner en form av träning där man successivt ökade intensiteten på ett löpband. Här fann man inga signifikanta skillnader i maximal syreupptagningsförmåga för de två grupper av individer som regelbundet och oregelbundet konsumerar koffein. Den enda skillnaden man fann var en skillnad i hjärtfrekvens vid vila för gruppen av individer som oregelbundet intar koffein. I en annan studie av Van Soeren med flera (1993) fann man ingen signifikant förändring i prestation mellan de individer som regelbundet och oregelbundet intar koffein där den enda skillnaden man kom fram till i denna studie var att adrenalinnivåerna i plasma var högre under fysisk aktivitet hos de testpersoner som oregelbundet intar koffein (Goldstein R E et.al 2010). 2.1.2 Koffein och bieffekter Då koffein förekommer i många livsmedel och framför allt i populära sådana som choklad, cola, kaffe och energidrycker som Red Bull innebär detta att dess konsumenter är många (Burke L, Deakin V 2015). Samtidigt som koffein idag är stämplad som en tillåten och en socialt acceptabel substans att konsumeras råder det trots detta frågetecken kring dess användning bland barn och ungdomar där den höga förekomsten av koffein i energidrycker och dess tillåtna användning av minderåriga konsumenter har stått i centrum för denna debatt (Harris L J, Munsell R C.2015). Koffein i låga doser är doser som befinner sig på 1-3 mg/kg kroppsvikt, medan doser som överskrider 6 mg/kg kroppsvikt klassas som höga doser (Burke L, Deakin V 2015). Att överdosera koffein kan ha en toxisk effekt på dess konsumenter där studier har visat att toxicitet av koffein hos barn och ungdomar medför bland annat kardiovaskulära problem och olika former av krampanfall. I de allra värsta fallen kan toxiciteten leda till död hos personer som redan innehar olika former av hjärtproblem (Harris L. J, Munsell R. C 2015). Toxicitet av koffein och de symptom som medföljer toxiciteten sker som resultat av doser på 15 mg/kg kroppsvikt. Dödliga doser av koffein däremot uppskattas vara då konsumtionen är 10 gånger högre än toxiciteten, nämligen på 150 mg/kg kroppsvikt (Yen M, Ewald B. M 2012). En typisk kaffekopp innehåller ca 40-74 mg koffein (Mejia G, Mares M 2014). Koffein är även en substans vars regelbundna konsumenter kan utveckla ett beroende till vilket innebär att vid avvänjning av den regelbundna konsumtionen kan detta leda till olika avvänjningssymptom. För många kan avvänjning från doser av endast 100 mg producera 5
symptom som illamående, kräkningar, trötthet och depressiva humör (Szpak A, Allen D 2012). I många fall anses koffein verka på både gott och ont där en långvarig konsumtion på ena sidan av spektrumet kan öka risken för sjukdomar som drabbar hjärta och kärl men på andra sidan av spektrumet reducerar det samtidigt risken för neurodegenerativa störningar. Hos individer som upplever ångest har koffein visat sig vara möjlig att förvärra detta tillstånd men huruvida detta gäller alla människor med ångest är långt ifrån säkert då de individuella skillnaderna i responsen till koffein är stora. De individuella skillnaderna i koffeinresponsen innebär att vissa individer med ångest är mer mottagliga för koffeinets ångestökande effekt medan andra är mindre mottagliga. Likaså kan vissa människor vara mer känsliga för koffeininducerad sömnbrist och andra mindre känsliga för detta (Yang A et.al 2010). I en studie av Baethge med flera (2009) visade det sig att individer med bipolära sjukdomar eller manodepressivitet och som samtidigt hade regelbundna till måttliga koffeinvanor uppvisade ökad självmordsbenägenhet. I en annan studie av Hedges med flera (2009) som också som hade som syfte att studera potentiella risker med höga koffeindoser rapporterades det att koffein i höga doser kunde direkt inducera psykotiska och maniska symptom såväl som att förvärra ångest (Szpak A, Allen D 2012). 3. Problemformulering Koffein har genom åren utvecklats till att bli vardagligt inom sportsliga aktiviteter där ryktet om dess prestationsökande effekt har fått många idrottare att traditionsenligt använda koffein innan träning eller tävling. En stor mängd studier har undersökt dess effekt för såväl aeroba som anaeroba aktiviteter och även studerat hur olika doser av koffein påverkar prestationen (Goldstein R. E et.al 2010). En gemensam åsikt av många studier är att koffein vanligtvis inte ska bidra med stora effekter vid doser under 6 mg/kg. Koffein har i stor utsträckning studerats för antingen uthållighet eller styrketräning men en kombination av dessa är inte lika vanligt. Effekten av koffein har också visat sig vara mer väldokumenterat vid just uthållighetsaspekten av fysisk aktivitet. Av denna anledning är det intressant att ta reda på om en liten dos koffein (< 3 mg/kg) kan gynna prestationen vid ett uthållighetstest som kombineras med ett styrkepass (Tallis J et.al 2015). Kanske ser man en effekt som förbättrar prestationen för båda testerna eller kanske ser man en större effekt i slutet av ett styrkepass? 6
4. Syfte och frågeställning Syftet med studien är att undersöka om en dos under 3 mg/kg (2,5-2,2) kroppsvikt kan förbättra antalet repetitioner i ett benpresstest efter att ett utmattningsprotokoll i form av ett cykeltest utförts. Studien utgår från följande frågeställningar. Uppstår det en förändring i upplevd och uppmätt ansträngning vid genomförandet av cykeltestet med samma belastning vid intag av koffein? Uppstår det en skillnad i antalet benpressrepetitioner mellan placebo och koffeingruppen? 5. Metod I följande avsnitt beskrivs material, testpersoner, en generell översikt av tillvägagångssättet med studiens litterära och experimentella del, cykeltestet, benpresstestestet samt kalibrering av cykeltestet som tillämpats i undersökningen. I studien har en kvantitativ metod använts vilket innebär en undersökning där man som forskare samlar in data av olika slag, exempelvis från kontrollerade experiment. 5.1 Material 2 st vattenflaskor (svart&vit) 1 st burk Apofri koffeintabletter (100 mg) Strösocker 1 st pulsklocka av märket Jenkinsbird Measuring-Technology 1 st pulsband av märket Jenkinsbird Measuring-Technology 1 st spinningcykel av märket Keiser M3 Indoor bike 7
1 st kombinerad benpress- och knäböj maskin av märket Technogym Silverline (Fresno, Kalifornien) 5.1.1 Testpersoner Tolv utvalda testpersoner i sydöstra Sverige rekryterades där valet av testpersoner grundades på om de uppfyllde studiens inklusions och exklusionskrav. Studiens krav var att testpersonerna var män mellan 18-25 ( medelålder 20,8 år ± 3,1 år), att de inte konsumerar koffein regelbundet (< 50 mg koffein/dag), att de är måttligt tränade, att deras vikt inte var under 80 kg och att de inte hade känslighet mot koffein. När testpersonerna hade valts beräknades maxpulsen för samtliga testpersoner genom formeln 208 (0,7 x ålder). En potentiell förmåga koffein har är att förstärka ångest och låg till grund för att en testperson exkluderades från studien innan start och 11 personer godkändes för ett deltagande i studiens experimentella del. Vid starten av de praktiska momenten hoppade den 11:e testpersonen av på grund av skada då denne inte kunde möta kraven för studiens tester och 10 personer återstod för ett deltagande. 5.1.2 Etiska överväganden Med vetskapen att koffein hos en viss andel av människor kan ge olika känslighetsreaktioner, bland annat sömnbrist och ångestökande effekter (Yang A et.al 2010) togs denna vetskap av denna anledning i åtanke vid valet av testpersoner och huruvida de var lämpliga för genomförandet av studien. Samtliga testpersoner informerades innan studiens start att resultaten för deras respektive testpass skulle bli offentliga men att deras identitet genom arbetets gång var säkrad där deras namn förblev anonyma. Dosen av koffein som testpersonerna i studien skulle inta, 200 mg, var en annan faktor som behövde tas i hänsyn innan studiens start kunde godkännas. Genom att rådfråga såväl läkare som apotekare om den tänkta dosen togs beslutet att 200 mg för de utvalda testpersonerna var en acceptabel dos. Noterbart är att inga testpersoner inför studiens start rapporterade psykiska besvär. Samtliga testpersoner informerades även om dosen som skulle ges och för vilket syfte det gavs, att testpersonerna vid eventuella besvär i medverkandet av testerna hade rätten att hoppa av samt om eventuella risker för genomförandet av studiens två tester. 8
5.1.3 Tillvägagångssätt litteratur och experiment Vid starten av arbetet valdes artiklar ut på Linnéuniversitetets sökmotor OneSearch samt PubMed som behandlar ämnet som rör studien. Den litterära insamlingen av artiklar var väsentlig för förståelsen om hur koffein verkar och hur testerna skulle utformas baserat på koffeinets egenskaper. Artiklarna lade också grunden för de etiska överväganden som togs samt för valet av testpersoner. Den experimentella delen av studien bestod av två tester, ett cykeltest och ett benpresstest vilka utfördes på en träningsanläggning. Varje testperson genomförde två pass var med en dags återhämtning mellan de två testdagarna. Båda testdagarna genomfördes först cykeltestet och sedan benpresstestet under vägledning av testledaren. Inför studiens praktiska moment införskaffades två flaskor där den ena flaskan användes för en testdag och den andra flaskan för den andra testdagen. Syftet med att ha två olika flaskor var att den ena flaskan som skulle innehålla vatten, koffein och strösocker. Den andra flaskan skulle innehålla enbart vatten och strösocker. Flaskan som innehöll koffein hörde till koffeingruppen och flaskan som inte innehöll koffein var placebogruppen. Studien var dubbelblind vilket innebar att varken testledaren eller testpersonerna var medvetna om vilken flaska som innehöll koffein och vilken som var placebo. Den dubbelblinda delen av studien kunde genomföras med hjälp av en instruktör i den valda träningsanläggningen som deltog i studien och som själv utsåg koffein och placeboflaska. Kravet som sattes på instruktören för att denna kunde delta i studien var att instruktören under loppet av den tid som alla tester utfördes inte fick avslöja varken för testledaren eller testpersonerna om vilken flaska som innehöll vilket innehåll. Instruktören blev även tillsagd att slumpmässigt välja ut för varje testperson vilken av de två testdagarna som det skulle konsumeras från vilken flaska d.v.s. att koffeinflaskan inte alltid behövde gälla för det första testpasset för varje individuell testperson eller vice versa. Ett annat krav som sattes på instruktören var de olika mängderna av substanser som skulle tillsättas i flaskorna. Oavsett om testpersonerna drack från koffeinflaskan eller placeboflaskan behövde instruktören lägga till 1 tsk strösocker i flaskorna som också innehöll 300 ml vatten. Strösockrets syfte var att agera som säkerhetsmarginal där det skulle maskera koffeinet. För att försäkra sig om att testpersonerna genom konsistensen av vätskan inte kunde särskilja vad som innehöll enbart vatten och vad som innehöll vatten och koffein lades det därför till strösocker i vattnet. Testpersonerna blev även på förhand tillsagda om strösockrets förekomst 9
i de två flaskorna. Koffeinmängden som instruktören blev informerad att lösa upp i vattnet i testflaskan var 200 mg vilket motsvarade 2 st koffeintabletter på 100 mg. Vid vardera tillfälle fick 5 st testpersoner placebo och 5 st fick koffein. Efter vardera tillfälle noterades för varje individuell testperson att en skillnad inte kunde kännas mellan placebo- och koffeininnehåll i de respektive flaskorna. När testpersonerna på testdagarna skulle konsumera innehållet från de respektive flaskorna gjordes detta 30 min innan testerna påbörjades. Tiden då testerna började gällde samtliga testpersoner, kl 13.00, vilket innebar att flaskorna behövde konsumeras ifrån 12.30. Att denna specifika tid bestämdes för när vätskan skulle intas innan testpassen berodde på att i de fall då flaskan användes som innehöll koffein var en viktig faktor att ta i hänsyn till att koffein är en substans där det efter dess konsumtion tar cirka 15-45 min för det att nå förhöjda nivåer i kroppen. Av den anledningen ansågs en väntan på 30 min innan genomförandet av testpassen som en lämplig tidsram för att låta koffeinet börja verka. De flesta studier som på olika sätt behandlat koffeinets egenskaper i relation till prestationsförmågan hävdar att koffein absorberas bäst då det konsumeras 60 min innan en aktivitet och därmed har störst chans att ge en potentiell prestationsökning. Dock har andra studier utförts som hävdar att en prestationsökning även kan uppnås då koffein konsumeras 15-45 min innan en viss aktivitet (Goldstein R E et.al 2010). För en mer översiktlig bild av experimentens upplägg se figur 1. Placebo/Koffein n = 10 Experiment: Två pass/testperson fördelat över två testdagar Innan experiment Innehåll i flaska konsumeras Utmattningsprotokoll Återhämtning Benpresstest 12.30 13.00 13.30 13.40 Figur 1: Illustration av studiens utformning gällande experimentens moment, tidpunkten då momenten inleddes samt momentens duration 10
Andra viktiga faktorer som skulle hållas koll på var att testpersonerna inte fick inta koffein från någon annan källa samma dag som testpassen utfördes där det enda koffeinet de fick inta var de 200 mg som ingick i studien. Motiveringen bakom detta krav som ställdes på testpersonerna var att koffein har en halveringstid på 3-6 timmar. Detta innebär att det kan ta upp till 6 timmar innan koffeinet försvinner från blodet. Efter 6 timmar finns dock fortfarande en risk att allt koffein ännu inte sönderfallit då man beräknar att koffeinets cirkulerande nivåer i kroppen minskar till cirka 50-75% inom loppet av 3-6 timmar efter konsumtion (Goldstein R E et.al 2010). Trots att en viss del av koffeinet kan vara kvar i kroppen efter denna tid innebär de låga nivåerna att det inte har en speciell effekt. För att försäkras om att den planerade mängden koffein i studien var det enda som skulle undersökas och att mängden inte översteg 200 mg ställdes därmed kravet att testpersonerna behövde avstå från koffeinkonsumtion innan teststart. Då bland annat en individs kosthållning kan prägla till vilken utsträckning man presterar utformades det i studien inte en specifik kosthållning för testpersonerna. Kostens betydelse togs trots det hänsyn till i avseendet att testpersonerna blev ombedda inför testerna att dokumentera den kost de åt inför det första testpasset för att sedan ha samma kosthållning inför sitt andra testpass. Genom att sätta dessa krav på testpersonerna och förutsatt att testpersonerna följde dessa krav kunde det försäkras att prestationsförutsättningarna för testpersonerna gällande kosten var samma inför de båda testpassen. Inför varje testpass med varje individuell testperson gjordes en uppföljning på om de inför testerna hade följt dessa krav. 5.1.4 Cykeltestet Den första delen av experimentet som testpersonerna genomförde på deras respektive testdagar var ett cykeltest. Cykeln som användes var en stationär spinningcykel av modellen Keiser M3. Denna del av studien var utformad på ett sätt där testpersonerna stegrade motståndet i en duration av 30 minuter. De första 10 minuterna var kraftutvecklingen satt på 140 watt. Från minut 10 till 20 ökade kraften till 150 watt för att de sista 10 minuterna, från minut 20 till 30, öka kraften till 160 watt. Motståndet på cykeln var satt på den fjortonde växeln. De faktorer som var av värde att studera hos testpersonerna på cykeltestet var distansen som de når under 30 min, antal hjärtslag/min (HR) samt den procentuella andelen av deras maximala puls. För att dessa värden skulle kunna studeras rättvist var det av vikt att 11
man som testledare med ett vaksamt öga såg till att testpersonerna höll den bestämda kraftutvecklingen de två testdagarna samt att RPM var i korrelation med kraften, d.v.s. att cykelns rotation per minut liksom kraftutvecklingen hölls konstant. Innan starten av cykeltestet gavs det möjlighet att lära känna cykeln och dess funktioner för att sedan kunna vägleda testpersonerna på ett korrekt sätt. När genomförandet av cykeltestet nådde sluttiden var en viktig faktor som skulle studeras testpersonernas upplevda ansträngning på cykeln vilken studerades med hjälp av en borgskala. Borgskalan bestod av ett papper med angivna siffror vilka hade olika former av ansträngning vid sidan om siffrorna där testpersonerna vid slutförandet av cykeltestet skattade vilken siffra man befann sig på i upplevd ansträngning. Som ett exempel representerade den lägsta siffran på borgskalan, siffra 6, en upplevelse av att det var mycket lätt medan den högsta siffran, siffra 20, istället representerade en upplevelse av maximal ansträngning. När cykeltestet hade genomförts gavs testpersonerna en vila på 10 min för återhämtning och hydrering. En allmän uppfattning i koffeindebatten är att koffein anses kunna orsaka ett akut tillstånd av uttorkning och påverka en individs vätskebalans negativt under fysisk aktivitet. Denna uppfattning har dock tillbakavisats av flera studier där det i en studie av Falk med flera (1990) staterades att inga skillnader i vätskeförlust eller svettmängd uppkom mellan testgruppen av individer som konsumerade koffein i en dos av 7,5 mg/kg innan fysisk aktivitet och placebogruppen av individer som inte konsumerade koffein innan den fysiska aktiviteten (Goldstein R E et.al 2010). Då denna studies koffeindos var låg var även risken för uttorkning låg. Hydrering mellan testerna genomfördes trots detta i en volym av 300 ml vatten på grund av det faktum att det hos människor uppstår en ökning i kroppstemperatur då de under intensiva fysiska aktiviteter må uppleva uttorkning till följd av stora svettmängder vilket potentiellt kan leda till såväl uttröttning som en risk för värmesjukdom (Hue O et.al 2014). I träningsanläggningen där testerna tog plats kontrollerades temperaturen samtliga dagar som testerna utfördes där 20 grader celsius var den uppmätta temperaturen vid alla tillfällen. Då många studier antyder att den fysiska prestationsförmågan är mer utsatt och har en större chans att minska vid förhållanden där temperaturen överstiger 32 grader celsius togs beslutet trots det att testpersonerna var tvungna att hydrera mellan testerna för att undvika eventuella prestationsförsämringar och illamående (Walters P et al.2017). 12
5.1.5 Benpresstestet Den andra delen av experimentet bestod av ett benpresstest där den muskulära uthålligheten studerades genom användning av en benpressmaskin av märket Technogym Silverline, se figur 2 i bilaga 2. I den valda träningsanläggningen där studiens tester utfördes fanns det två sorter av maskiner som klassas som benpress. En av dessa innebar att man sitter på en dyna, sätter fötterna mot maskinens platta och pressar plattan med vikterna horisontellt. Den andra benpressmaskinen och den som valdes till testerna i denna studie innebar istället att utgångspositionen för utövaren var i en liggande position mot ett ryggstöd där man pressar fotplattan med vikterna bort från sig och uppåt. Syftet med benpressen var att testpersonerna till uttröttning skulle utföra så många repetitioner som möjligt på en given vikt och vilken vikt det handlade om varierade mellan testpersonerna då intentionen var att vikten skulle vara satt på 65 % av den vikt som de maximalt klarar av. Två dagar innan det första testpasset för varje individuell testperson var avsett som en kontrolldag som ägnades åt att låta testpersonerna följa med testledaren till träningsanläggningen för att testa deras maximala vikt på styrkemaskinen. Genom att på detta sätt få fram vilken vikt de maximalt klarar av på den givna maskinen kunde det därmed bestämmas vad deras 65 % av max är vilket sedan skulle implementeras i testpassen. Om testperson 1 som ett exempel skulle ha 200 kg som sin maximala vikt på benpressen räknades dennes 65 % av max ut genom att multiplicera den bestämda procentuella ansträngningen med den maximala vikten (0.65 x 200 = 130 kg). Utöver att avgöra testpersonernas maximala vikt på styrkemaskinen ägnades kontrolldagen också åt att visa tekniken i utförandet av benpressen så att de på det sättet skulle ha så bra förutsättningar som möjligt inför de faktiska testdagarna. Liksom i cykeltestet fanns det även i styrketestet en procedur som man som testledare krävde att testpersonerna följde. För att kunna godkänna testpersonerna krävdes ett korrekt rörelsemönster i utförandet av testet vilket i sin tur också innebar en reducerad risk för eventuella skador. Proceduren innebar att när man som testperson genomförde benpressen var det av stor vikt att man höll båda fötterna på maskinens platta i en axelbred position, att knäna pekade genom rörelsemomentet mot samma riktning som fötterna och att då plattan var på väg ner mot utgångspositionen att låren når bröstet innan man pressar plattan bort ifrån sig igen. Detta rörelsemoment var viktigt att göra långsamt och kontrollerat där testpersonerna instruerades att tempot de skulle hålla var 2 sekunder från utgångspositionen till botten och att 13
i bottenpositionen pressa vikten direkt mot utgångspositionen igen. Då rörelsemomentet var vid utgångspositionen fick testpersonerna maximalt hålla vikten där i 1 sekund för att inte tillåtas att vila för mycket mellan repetitionerna. Instruktionen om tempot samt rörelsetekniken i testet gjordes för att motverka skador och andra eventuella brister i tekniken för att testpersonernas repetitioner skulle kunna godkännas. Om testpersonerna uppvisade brister i tekniken räknades inte de felgjorda repetitionerna och endast de repetitioner som godkände kraven antecknades i protokollet. För samtliga 10 testpersoner dokumenterades inte inkorrekta utföranden av repetitionerna och tempot utfördes enligt protokollet. Detta anses i stor utsträckning vara ett resultat av testpersonernas möjlighet att under kontrolldagen lära känna testerna. 5.1.6 Kalibrering av testcykel En väsentlig del i den experimentella studien var att man kunde lita på cykeln som testpersonerna använde. Då de värden som var av syfte att studeras som kraftutveckling (watt), distans, pulsen och den procentuella andelen av maxpulsen och det faktum att dessa värden registrerades av testcykeln dator via dess omedelbara feedback var det för studiens skull och för de framtida resultaten viktigt att på förhand veta reliabiliteten av cykeln. Kontrollen genomfördes via internetsidan Mekanex där man gjorde en beräkning av testcykelns vridmoment från effekt och varvtal och beräkna effekt från vridmoment och varvtal. Samtidigt som detta gjordes manövrerade testledaren testcykeln för att undersöka om beräkningarna stämde. Testledaren utgick från det faktum att vridmomentet vid en viss växel är konstant. Ju högre växel desto högre vridmoment. Vridmoment för växel 14 beräknades vara 16.71 Nm. Då kunde det konstateras att effektförbrukningen är direkt proportionell för hur högt varvtal man hade per minut. Först manövrerades testcykeln på 40 varvtal/minut vilket sedan visades via mekanex ge en effekt på 70 watt vilket stämde överens med testykelns dator. Sedan ökades varvtalet till 60 varvtal/minut vilket sedan visades både på mekanex och testckelns dator ge en effekt på 100 watt. Studiens kraftutveckling var satt först på 140 watt för testpersonerna. Enligt mekanex skulle detta ge 80 varv/minut om denna effekt hölls. När cykeln höll detta varvtal visade cykelns dator att effekten var 140 watt som på mekane. Vid högre kraftutveckling hade testpersonerna svårare att hålla jämna varvtal. 14
5.1.7 Statistiska beräkningar Via statistikprogrammet IBM SPSS Statistics 22 gjordes analyserna och data bearbetades. Genom användning av Excel infördes i detta program de värden som noterades för testpersonerna under genomförandet av utmattningsprotokollet och benpresstestet. Medelvärden samt standardavvikelse för de studerande prestationsmåtten (puls, distans, upplevd ansträngning och antal repetitioner) i koffein- och placebogrupp beräknades sedan. Då flera variabler testades och då insamlad data var beroende av varandra där samma person gjorde test med och utan koffein användes testet One Way repeated measures ANOVA för att beräkna p-värdena. För det subjektiva måttet för den upplevda ansträngningsgraden som användes för testpersonerna i studien gjordes ett icke-parametriskt test, ett så kallat Wilcoxon signed rank test. Då borgskalan inte var ett objektivt mått kunde det därmed inte göras ett parametriskt test för den upplevda ansträngningen. 6. Resultat Resultatet från studiens styrketest påvisas i tabell 1 där medelvärdet för deltagarna vid koffeinkonsumtion var 21,5 ± 6,5 repetitioner och 19,6 ± 6,4 repetitioner vid konsumtion av placebodrycken. P-värdet visar att skillnaderna mellan koffein- och placebogrupp inte var signifikant då värdet blev 0,317 (se tabell 1 och figur 2). För borgskalan som visar den upplevda ansträngningen under cykeltestet visar resultatet att deltagarna skattade ansträngningen till 14,4 ± 2 vid koffeinkonsumtion och 16 ± 2,5 då deltagarna intog placebodryck. Resultatet för p-värdet mellan koffein- och placebogrupp var dock inte signifikant med ett värde på 0,18 (se tabell 1 och figur 3). Medelpulsen var lägre vid intag av koffein; 77,9 ± 6,7 än vid intag av placebodryck; 82,2 ± 7,2 och gav ett signifikant p-värde på 0,045 (se tabell 1 och figur 4). Distansen som nåddes under cykeldelen var 9,49 ± 0,1 km vid koffeinkonsumtion och vid intag av placebodryck 9,45 ± 0,1 km. P-värdet mellan grupperna var 0,269 och därmed inte signifikant (se tabell 1). Resultatet från styrketestet visar att testpersonerna vid konsumtion av koffein i genomsnitt utförde 1,9 fler repetitioner i jämförelse med då testet utfördes utan koffeinkonsumtion. Detta motsvarar en ökning på 9,7 % för repetitionsantalet. Resultatet visar också i tabell 1 att åtta av tio testpersoner ansträngde sig mindre gällande % HR i cykeldelen när koffein hade 15
konsumerats vilket gav ett genomsnittligt värde på 5,2 % i pulsminskning (4,3 slag mindre/minut). Vid genomförandet av cykeltestet uppgav sex av de åtta testpersonerna med lägre värden gällande pulsen och ansträngningen vid koffeinkonsumtion att ökad vakenhet och en något högre puls upplevdes i den inledande fasen av cykeltestet. De andra testpersonerna rapporterade inte samma symptom. Under återhämtningsmomentet mellan testerna uppgav även de åtta testpersonerna med lägre värden för uppmätt och upplevd ansträngning vid koffeinkonsumtion att återhämtningen upplevdes vara bättre. Tabell 1. Sammanfattning av testpersonernas prestationsmått i cykeltestet och styrketestet för koffein och placebo Koffein Placebo Testperson % HR Distans Borgskala Antal reps% HR Distans Borgskala Antal reps 1 80 9,6 13 30 84 9,5 15 27 2 83 9,4 17 21 90 9,4 19 15 3 78 9,6 14 23 81 9,4 16 18 4 76 9,4 13 31 85 9,3 17 26 5 77 9,5 15 14 72 9,5 11 20 6 81 9,6 15 21 89 9,6 18 13 7 85 9,4 17 22 78 9,5 14 31 8 70 9,5 13 26 80 9,6 17 19 9 85 9,3 16 15 92 9,3 19 15 10 64 9,6 11 12 71 9,4 14 12 Medel 77,9 9,49 14,4 21,5 82,2 9,45 16 19,6 STDAV 6,7 0,1 2 6,5 7,2 0,1 2,5 6,4 p-värde 0,045 0,269 0,18 0,317 0,045 0,269 0,18 0,317 16
Figur 2: Stapeldiagram med medelvärde, standardavvikelse samt p-värde för antalet repetitioner i koffein- och placebogrupp i utförandet av styrketestet Figur 3: Stapeldiagram med medelvärde, standardavvikelse samt p-värde för borgskalan i koffein- och placebogrupp i utförandet av cykeltestet 17
Figur 4: Stapeldiagram med medelvärde, standardavvikelse samt p-värde för % HR i koffein- och placebogrupp i utförandet av cykeltestet 7. Diskussion 7.1 Resultat diskussion Resultatet från studiens experimentella tester visade att sex av tio testpersoner genomförde fler benpressrepetitioner på 65 % av sin maximala belastning efter att koffein intogs. Resultaten demonstrerar att prestationen var bättre då koffein intogs där majoriteten av testpersoner i koffeingruppen i genomsnitt genomförde fler repetitioner (se tabell 1 och figur 2). Testledarens noteringar visade att prestationsförbättringarna på benpressen uppstod för tre testpersoner vid det första tillfället och en förbättring för tre testpersoner vid det andra tillfället. Skillnaden mellan grupperna i detta avseende var 1,9 fler repetitioner genomförda vid koffeinkonsumtion vilket motsvarade en ökning på 9,7 % i koffeingruppen. Trots märkbara skillnader för de individuella testpersonerna i antalet repetitioner mellan koffein och placebo i benpresstestet var p-värdet inte signifikant (0,317) där värdet visar att chansen för att skillnaden mellan grupperna beror på slumpen är 31 %. Att resultatet för denna observationsfaktor inte var signifikant kan bero på en rad olika faktorer. En faktor kan vara antalet testpersoner som deltog i studien. Då sex av tio testpersoner och därmed majoriteten av testpersoner i genomsnitt stod för 1,9 (9,7 %) fler genomförda repetitioner i 18
koffeingruppen hade ett större antal testpersoner i studien kunnat bidra till ett signifikant p- värde. Detta med förutsättningen att medelvärdena fördelat sig på samma sätt. I en studie av Beck med flera (2006) testades den muskulära uthålligheten på 80 % av 1RM hos 37 vältränade individer där deltagarna efter ett koffeinintag som varierade mellan 2,1-3 mg/kg utövade belastningen i form av bänkpress och benspark. I studien uppstod ingen signifikant skillnad i repetitionsantalet för bentestet mellan koffein och placebo men däremot en skillnad för bänkpressen (Goldstein R.E et.al 2010). Att endast tio testpersoner i denna studie deltog minskar sannolikheten att hitta signifikanta skillnader jämfört med om fler testpersoner hade deltagit. En annan faktor kan ha varit experimentens upplägg. Att styrketestet genomfördes i samband med ett ansträngande cykeltest på 30 minuter kan också ha inverkat på testpersonernas förmåga till vilket antal repetitionerna genomfördes. Om man istället hade avsett enskilda dagar för de två testerna i studien hade detta potentiellt kunnat resultera i att varje individuell testperson orkade genomföra fler repetitioner och därmed i slutändan kunnat resultera i ett signifikant p-värde mellan koffein och placebo. Detta upplägg utformades efter studiens syfte att kombinera ett muskulärt uthållighetstest efter ett utmattningsprotokoll i form av ett cykeltest. En tredje faktor till att resultaten inte påvisade en signifikans i styrketestet mellan grupperna kan också ha varit dosen av koffein. Tidigare forskning har genom åren haft den allmänna uppfattningen att koffein i doser av 3 mg/kg kroppsvikt i många fall är den lägsta dosen som krävs för att man ska kunna uppleva en prestationsökning (Tallis J et al 2015). Då resultaten från denna studie i viss mån visar att prestationsökningar även kan ske i lägre doser än så (2,2 2,5 mg/kg kroppsvikt), behövs möjligtvis en större dos koffein för att påvisa en mer statistisk signifikans. Detta för att en större dos hade kunnat innebära en större effekt vilket följaktligen hade lett till att sannolikheten för att hitta statistisk signifikans mellan koffein och placebo därmed också hade varit större. En fjärde faktor till det icke-signifikanta resultatet i styrketestet kan vara det faktum att testpersonerna i studien var måttligt tränade. Koffein har från tidigare studier påståtts ha en högre verkningseffekt då det konsumeras av vältränade individer med förklaringen att en vältränad individ har högre nivåer av såväl fria fettsyror som adrenalin i kroppen. Som resultat av de högre nivåerna blir koffeinets ergogena effekt större bland dessa individer (Tallis J et.al 2015). Resultatet av cykeltesterna visar att åtta av tio testpersoner skattade ansträngningen lägre med borgskalan vid intag av koffein. P-värdet för borgskalan mellan grupperna innebar dock att det inte uppstod en statistisk signifikans. Trots den statistiska icke-signifikansen är chansen 19
relativt låg att skillnaden mellan grupperna beror på slumpen då p-värdet för borgskalan var 0,18 (se tabell 1 och figur 3). Koffein i relation till upplevd ansträngning har studerats tidigare där en studie undersökte om koffein (6 mg/kg) kunde bidra till en förlängd förmåga att springa för 10 tränade män. Deltagarna utförde en övning som simulerade lagsport i form av fotboll där de i två halvlekar (80 min totalt) krävdes springa intermittent. Resultatet visade att deltagarnas löpprestation var 8,5 % högre i första halvleken och 7,6 % högre i andra i jämförelse med då halvlekarna utfördes med placebo där deltagarna istället upplevde en högre grad av ansträngning (Schneiker et.al 2006). Den uppmätta ansträngningen i form av pulsen visar att testtillfället där koffein intogs gav en lägre puls och därmed en lägre ansträngning. Skillnaden mellan grupperna för den procentuella andelen av maxpulsen var 4,3 procentenheter större i placebogruppen där testpersonerna i genomsnitt nådde högre hjärtfrekvens under cykeltestet. P-värdet mellan koffein och placebo för pulsen var 0,045 och innebar därmed att skillnaden var statistiskt signifikant mellan koffein och placebo (se tabell 1 och figur 4). Resultatet för distansen som testpersonerna nådde påvisar en minimal skillnad av medelvärdet mellan koffein och placebo där deltagarna i snitt kom 40 m längre när de intog koffein. Att distansen skiljde sig så pass lite beror på att testpersonerna följde ett protokoll för kraftutvecklingen på testcykeln vilket resulterade i att samma konstanta fart skulle bibehållas. Distansen som nåddes under testets duration varierade från 9,3 km och 9,6 km mellan testpersonerna. En relativt konstant fart hölls i genomförandet av de båda testpassen (se tabell 1) där distansen som kontroll fungerade som ett sätt att försäkra sig om att den förutbestämda intensiteten under testet hölls. Distansen p-värde (0,269) indikerar att en skillnad i större utsträckning inte fanns mellan grupperna för den fart som hölls och att protokollet hölls enligt bestämmelse. Att den uppmätta och upplevda ansträngningen för en majoritet av testpersonerna var lägre för % HR och borgskalan enligt tabell 1 kan bero på tidpunkten av koffeinets administrering inför testerna. Tidigare studier hänvisar till att prestationsökningar av koffeinkonsumtion ofta uppnås då det konsumeras 15-45 min innan en fysisk aktivitet (Goldstein R E et.al 2010). I denna studie intogs koffein 30 min innan det kardiovaskulära cykeltestet och då dosen som gavs klassas som en låg dos kan detta innebära att den låga dosens effekt var starkast vid utförandet av cykeldelen detta utfördes närmast inpå koffeinkonsumtionen. När styrketestet utfördes 70 min efter koffeinkonsumtionen kan detta samtidigt innebära att koffeinet i sin låga dosering avtog i effekt då tidpunkten för styrketestet nåddes. Då studier också har hänvisat till 20