TACK FÖR DIG SYFTE: Att få uppmärksamhet på ett sätt som fokuserar på person och inte prestation. Det här är en övning som passar utmärkt till att ha på fredagar efter en gemensam vecka, och som fungerar för alla åldrar. Övningen ska stärka självkänslan genom att ge alla barn uppmärksamhet för sin person och sitt jag istället för saker som hen presterat eller för sitt utseende. 1. Samla barngruppen med personal, sitt till exempel i en ring eller kring ett bord. 2. Sedan går ni varvet runt där personalen får tacka för veckan tillsammans med barnet genom att referera till något barnet gjort på förskolan och som ni har upplevt tillsammans. 3. Avsluta med en tackfras som till exempel: Tack för att du var på förskolan den här veckan Mirko. Använd gärna barnets namn i övningen. Se till att ni ger varandra samma tack i personalgruppen. Barnen får genom övningen känna att de spelar roll på förskolan, och att era gemensamma upplevelser är viktiga. Förbered övningen bland pedagogerna innan samlingen, så att ni är säkra på att ni har något att säga om varje barn. Och naturligtvis reflektera kring om ni har svårigheter att hitta något att säga om alla barn.
JA- & NEJ-SIGNALER SYFTE: Att synliggöra att det finns fler sätt att säga ja eller nej på än med ord, och att de signalerna är lika viktiga att respektera. Att lära sig att tolka varandra är en viktig färdighet i livet. Att förstå att det inte bara är ord som ska respekteras utan även andra signaler skapar trygghet både på förskolan och i framtidens samhälle. Det är också viktigt att lära sig att upprätthålla sina gränser på ett tydligt sätt. Därför handlar övningen lika mycket om att säga ja eller nej, som att höra ett ja eller nej. 1. Låt deltagarna ställa sig i två led mitt emot varandra, A och B. Båda leden backar så långt det är möjligt bort från varandra. 2. Nu ska de i led A gå sakta fram emot kompisen mittemot i led B. Beroende på hur många, samt hur barngruppen är kan detta göras samtidigt eller ett par i taget. 3. De i rad B ska, när de vill, få stopp på kompisen som kommer emot dem genom att använda NEJ-signaler. Första gången kan rad B ropa stopp, nästa gång bara säga ordet nej, sen viska, sedan säga till utan ord men med hjälp av kroppen och slutligen endast använda ögonen. Ibland tar det många gånger innan ett eller flera barn kan gå vidare till nästa steg. Då fortsätter ni öva tills det fungerar och tar er sedan vidare. Målet är att öva på att säga nej och att lyssna på ett nej, inte att vara först med att kunna viska det. 4. Gör om övningen så att båda grupperna får öva på att både ge och se signalerna. Prata sedan om när det var lättare eller svårare att se och göra signalerna, och se om ni kan komma på fler signaler. Nästa gång ni gör övningen så gör det omvänt, med JA-signaler. (Raden får bara gå när det är JA som gäller, när någon ropar, säger, viskar eller visar ett kom ). Efter att ni gjort övningen några gånger och barnen känner sig mer säkra, så försök få dem att använda signalerna i fler situationer. Till exempel när ni frågar om de vill ha något eller leka något kan ni uppmuntra dem att svara med kroppssignaler istället. Prata om hur det känns när en får JA-signaler. Hur och var känns det i kroppen? Hur känns det jämfört med NEJ-signaler? Prata också om hur det känns när någon inte lyssnar på ens NEJ-signaler. Prata om att vuxna ibland inte gör det, till exempel när ett barn inte vill gå hem från förskolan eller inte vill klä på sig. Vad gör vuxna då? Hur känns det? Skulle de vuxna kunna
göra på ett annat sätt? Använd gärna barnens förslag och spara dem för gemensamma reflektioner i personalgruppen kring att respektera barn och deras vilja, samt deras ökade möjlighet till inflytande. (Läs mer i kapitel 6 om Åldersnormer.) LITE LÄTTARE Med yngre barn kan övningen göras med hjälp av pedagoger som blir barnens förlängda arm. Då är barnet som säger stopp förstärkt med en pedagog som står bakom, lägger sin ena hand på barnets mage och med den andra tar upp barnets arm, sträcker ut den mot kompisen och säger stopp eller nej! Barnet som kommer emot dem kan även hen ha en pedagog som hjälper till att lyssna, om det behövs. Övningen kan även göras genom att pedagogen först visar ett nej/ja som barnen sedan får härma. Finns det barn på förskolan som inte kommunicerar så tydligt med omgivningen kan övningen vara ett sätt att lära sig just det barnets sätt att visa sitt ja eller nej på, genom att de andra barnen får pröva det själva. Lästips: Världens viktigaste bok: Om kroppen, känslor och sex Boken kan hjälpa er att för egen del kunna sätta ord på kroppen och sexualiteten med ett barnperspektiv samt hitta fram till ett förenklat språk. Den är skriven för 9-12 åringar och innehåller bra illustrationer av könsorganen, visar olika typer av kroppar och förklarar på ett bra sätt. Av Nathalie Simonsson, Ordfront förlag 2012
KÄNSLOKORT SYFTE: Att lära sig identifiera och sätta ord på känslor. Den här övningen passar bra för arbete med samtliga normer, och är inte enbart kopplad till genus. Men eftersom det generellt sett ofta blir så att flickor och pojkar får öva olika mycket på färdigheten att känna igen och uttrycka känslor finns det en genusaspekt knuten till den. NI BEHÖVER Känslokort som visar känslorna, med symboler eller smileys, till exempel arg, ledsen, rädd, glad lycklig, förvånad och skäms. Antingen kan ni ha gjort kort innan, eller så är det en del av en förövning där alla barn skapar sina egna känslokort. Har ni möjlighet kan ni laminera korten så att de går att använda flera gånger. 1. Börja med att prata om känslorna på korten. Det går att göra även med yngre barn. Samtala om när de här känslorna kan uppstå, hur det känns och var i kroppen det känns. Berätta gärna när du kände så senast. 2. Här kan ni också göra charader, där ett barn visar en känsla och de andra får gissa och härma. 3. Gå sedan laget runt och låt alla barn välja ett av sina känslokort och berätta om senaste gången de kände sig så. Är det någon känsla som verkar hamna i skymundan är det en bra idé om de pedagoger som deltar väljer att berätta om den känslan. 4. Avsluta med en runda där alla får säga hur de känner sig just nu och visa upp sitt känslokort. Fråga gärna om barnet vill berätta varför det känner sig så. Det visar på relationen mellan en känsla och en orsak. Berätta också att känslor alltid är rätt, att vi alltid har rätt att känna det vi känner och att det aldrig kan vara fel. Ibland kan dock en känsla leda till att vi gör något som är fel, till exempel blir ledsen och slår någon. Fundera tillsammans på hur en kan göra istället när en blir ledsen. Prata gärna om att känslan arg kan upplevas som jobbig, både för den som känner känslan, och för de runt omkring. Men känslan är en viktig signal om att något är fel eller att vi upplever att något är fel. När vi kan uttrycka känslan på ett bra sätt kan vi ändra på det som är eller känns fel.
Prata också gärna om att känslan rädd ibland kan tolkas som en svaghet fast det ofta är kroppens sätt att skydda sig. Prata om olika sorters rädslor. Att vara rädd är en känsla som berättar något för oss. Ibland är rädslan för något som är farligt på riktigt, som ett stort hungrigt lejon. Ibland handlar rädslan om att vi gör något nytt, som att hoppa ner i vattnet för första gången. Prata om att det bara är om en är rädd som en kan vara modig - är en inte rädd är det ju enkelt att göra det som annars kräver mod och att en övervinner sin rädsla. Känslokorten går att använda på många olika sätt i verksamheten, så var kreativa! Särskilt för barn som har svårt att kommunicera kan korten innebära en hjälp att uttrycka sig. En idé är att låta barnen sätta upp ett känslokort när de kommer på morgonen. Det berättar något om var de är just då, och hjälper vuxna och barn att bemöta dem på ett bra sätt. Prata då även om hur barnet vill bli bemött när de känner en viss känsla. Vill de till exempel vara ifred eller bli uppmärksammade? Korten kan också användas vid samlingar och liknande tillfällen, för att återkommande tala om känslor. Tillverka även kort med några svar på, som ja (tumme upp, grönt ljus) och nej (tumme ner, rött ljus), för de barn som har en kommunikativ nedsättning. Då kan de vara lite mer delaktiga i samtalen på ett enkelt sätt.
ALLA SKA MED / FN-DAGEN SYFTE: Att ge förslag på lösningar, att lyssna på varandras förslag, att pröva olika lösningar och att samarbeta. Samt att knyta samman de processer som sker i det lilla med det som sker i den stora världen. Det här är en övning för de barn som har förmåga till visst abstrakt tänkande. NI BEHÖVER Lika många stolar som deltagare. Musik. 1. Utse en pedagog till ledare. De andra kan delta tillsammans med barnen, men var då noga med att de vuxna låter barnen bestämma och leda er i övningen, så att det är barnen som hittar lösningen. Även yngre barn kan delta med hjälp av pedagoger. Gruppen är med fördel minst sju deltagare, någon maxgräns finns inte, bara tålamod att invänta till alla fått plats. 2. Ställ upp stolar med ryggarna mot varandra, en för varje person som deltar, som om ni skulle leka hela havet stormar. 3. Låt alla sätta sig. 4. Koppla gärna övningen till FN-dagen, 24 oktober, (som firas till minne av att FN-stadgarna antogs den dagen 1945). Inled med att berätta att stolarna är som jordklotet och att alla barn och pedagoger som är med får representera olika länder och människor. Att de samsas på stolarna som världens länder och människor på jorden gör. 5. Vill ni kan ni uppmana barnen att försöka prata olika språk med varandra, antingen olika modersmål eller hitte-på-språk så att känslan av det globala förstärkts. Tanken är då att inte överge det språk de valt utan försöka göra sig förstådda ändå under övningens gång. 6. Förklara att du kommer att spela upp en låt och att de ska gå runt stolarna. När musiken slutar ska de sätta sig. En passande låttext för FN-dagen kan vara Jalla dansa sawa med Behrang Miri från Melodifestivalen 2013 som handlar om att ge plats till alla och att acceptera att vi är olika. 7. Berätta att övningen går ut på att ni ska hjälpas åt för att göra plats åt alla, precis människor alltid behöver göra.
8. Stolarna kommer att åka ur leken en efter en, men ni ska fortsätta att göra plats så att alla kan vara med på stolarna. Enda reglerna är att inga fötter eller händer får nudda golvet eller väggarna, och att alla i gruppen ska få plats på de allt färre stolarna. I början kan ni ta bort två stolar i taget, när det blir svårare en stol i taget. 9. Fortsätt ta bort stolar tills gruppen har klarat en svårighetsgrad som de fått kämpa en stund för att nå och där de prövat olika sätt att sitta och stå på stolarna. Men låt det ta tid att lösa problemet att alla ska få plats. Har ni barn som ännu inte har förmåga att prata problemlösning och tänka i många steg så tänk på att använda er av stolar som de själva kan komma upp på. Samt att låta det mer vara en lek att trängas ihop och få plats än att komma ner i så få antal stolar som möjligt. Om barnen har olika funktionsförutsättningar, försök få alla att delta utifrån sina villkor. Sitter något barn i rullstol blir den helt enkelt en av stolarna. Prata gärna med barnen efteråt om hur vi är mot varandra. Berätta vad FN är, att FN också försöker arbeta för att alla ska få plats och känna sig delaktiga i den värld som vi delar precis som barnen just gjorde. Och att det inte alltid är så enkelt, men om de gör som barnen gjorde (lyssnar på varandra, försöker välkomna och respektera varandra samt prövar olika lösningar) går det att lösa problem tillsammans. Med de äldre barnen kan ni samtala och fråga hur de upplevde övningen och vad som gick bra respektive mindre bra. Under den här övningen kan ni om ni är uppmärksamma skaffa er stor kunskap om samspelet i gruppen. Ibland kan det vara en idé att låta en pedagog sitta bredvid och enbart observera. Fundera över hur gruppen fungerar kring samarbetet. Vilka barn är bra respektive mindre bra på att följa andras direktiv? Vem har förslag på lösningar? Vad gör gruppen när någon inte får plats? LITE LÄTTARE Med de yngsta barnen går det att använda kuddar eller sittdynor, eller en filt som viks allt mindre. Detta för att de inte ska kunna ramla och slå sig.