Föreläsning 2; antiken och senantiken

Föreläsning 2; antiken och senantiken Försokraterna: (ca 600-450 f.kr) sökte efter enheten i mångfalden urämnet. Dualistisk världsuppfattning: Matematik och rationalism = säker kunskap Sinnesiakttagelser och empirism = osäker kunskap det verkliga = det eviga det overkliga = det föränderliga Antropocentriska perioden: (ca 450-300 f.kr) sökte efter den rätta moralen och politiken i mångfalden, samt frågade om moralens resp politikens natur. Finns det en enda riktig moral och politik? Ja, säger några. Den är given av Gud eller naturgiven. (Sokrates mfl) Nej, säger andra. All moral och politik är skapad, beror på samhälle, individer och makt. (Sofisterna) Sofisterna ställer de viktiga frågor som människan ännu inte löst: relativism absolutism, rätt makt, egoism altruism, individ kollektiv, förnuft känsla osv. Sokrates tillbakavisade sofisternas skepticism, menade att dygd och kunskap utgör en enhet. Arete; ungefär dygd men med annan betydelse än idag. Dygd var för Sokrates duglighet i mening att kunna och sträva efter att förverkliga människans mål (telos). Dygd blir här samma sak som kunskap (om livet, självkunskap). Tes: det finns något allmängiltigt som utgör det goda. Slutsats: Om en person kommer till insikt om det goda är det omöjligt för denna person att handla ont, mot det goda. Insikt tvingar således fram vissa handlingar och omöjliggör andra. Det är detta som ger det goda livet och gör människan lycklig. Sokrates lära kan sammanfattas i tre tankegångar: 1. Dygd är kunskap och kan därför läras ut. 2. De rätta kunskaperna, de dygdiga, leder nödvändigtvis till de rätta handlingarna. 3. De rätta handlingarna leder till lycka. Platon: Akademins grundare, levde ca 427-347 f. Kr.. Student och vän till Sokrates, som oftast är huvudperson i Platons dialoger. Det första riktiga bidraget till politisk teori är Platons statslära i Staten; en kombination av Sokrates etik och Platons idélära. Idéläran: idéer eviga och oföränderliga (det etisk-politiskt goda) förnimbara ting tillfälliga och föränderliga (mångfalden av seder och tankar) Leder till en hierarkisk uppdelning vad gäller kunskap: Tanken Sinnena insikt reflektion tro övertygelse inbillning episteme doxa 1

Återerinringsprocessen som metod för kunskap! Rationalism, inte empirism. Statsläran staten som medel för att förverkliga det goda; Staten Grundas i etiken och idéläran. Idéerna är svåra att nå kunskap om; flertalet saknar förmåga till insikt om idéernas värld. Sålunda kan flertalet inte leva ett dygdigt och lyckligt liv. Endast ett fåtal individer har denna förmåga. Deras plikt är att leda de övriga den rätta vägen till det goda livet. Mål: De kompetenta ska inneha makten i staten. Medel: Ett allmänt utbildningssystem som uppmärksammar och tar tillvara varje individs förmåga till kunskap, vilket leder till att varje person hamnar på rätt plats i tillvaron. Tre distinkta klasser skall inordnas: Klass Funktion Dygd Ledarna/filosoferna att styra visdom Administratörerna/väktarna att administrera, skydda mod Producenterna att producera måttfullhet Samhället är att uppfatta som en organism; helheten föregår och har företräde framför delarna, således ingen individualism. De tre dygderna utgör tillsammans statens dygd: rättfärdighet! Arbetsfördelning, inte hierarkisk klassindelning. Privat ägande förbjuds för två högsta klasserna. Centrala begrepp; kollektivet, harmoni, rättfärdighet, stabilitet. Demokrati förkastas. Samtidigt, könsskillnader anges vara irrelevanta och därför förespråkas jämlikhet (i Staten, i andra texter finns passager som antyder en mer tidstypisk kvinnosyn). Staten är en skiss av en idealstat och frågan är om Platon själv ens trodde att det skulle vara möjligt att införa! Lagarna är däremot en mer realistisk inriktad text, tillkommen efter Platons tjänst hos Dionysios på Syrakusa. Betänk kontexten som Platon lever i: Sokrates tvingades ta giftbägaren av det demokratiska Atens folkdomstol (399 f.kr.); möjlig förklaring till Platons förkastande av demokratin och lekmannainflytandet. Flertalet saknar visdom och därför blir demokrati orättfärdigt. Det demokratiska Aten hade förlorat mot Aten, de 30 tyrannernas styre tog över för att efterföljas av nytt folkstyre (det som fällde Sokrates) allmän politisk instabilitet rådde. Stabilitet är också ett viktigt tema hos Platon. Aristoteles: Student till Platon, levde 384-322 f.kr., metoiker. Efter Platons död företog Aristoteles flera studieresor rörande delar av hans omvittnat vitt spännande kunskapsfält; biologi, zoologi, botanik, fysik, politik, etik, poetik, astronomi etc. Till skillnad från Platon, empiriker och mycket intresserad av att observera, experimentera och klassificera. Var lärare åt Alexander den store under tre år, upprättade därefter en egen skola i Aten, Lykeion (335f.Kr.) Viktiga skrifter är framför allt Den nichomachiska etiken, Politiken, Metafysiken. Aristoteles likheter med Platon; anser att människan endast kan leva ett lyckligt liv i polis, delar till viss del tron på idéläran. Viktiga skillnader; Platon är rationalist medan Aristoteles är empiriker, och i stället för att framlägga en utopi utgår han från faktiska förhållanden och försöker ge realistiska förslag till förbättringar, realism 2

kontra utopism sålunda. Idéläran modifieras genom att idén inte längre skiljs från tinget, utan anses vara nedlagt i tinget; ömsesidigt beroende. Detta bildar en ontologisk utgångspunkt för dennes intresse för att empiriska studier och klassificering av allehanda företeelser. Idén är för Aristoteles det generella som kan iakttas från i varje ting. Återigen enheten i mångfalden; vad är det som är kärnan i t ex hästens idé? Vad är det unika och gemensamma som återfinns hos alla hästar och som möjliggör särskiljande av hästen från andra arter dess idé? Medan Platon hävdar att det är idéerna som har en självständig existens, anger Aristoteles att substanserna (tingen) är det enda som existerar. Substansen består i sin tur av form (ung. idé) och materia. Denna åtskillnad kan uppfattas, i ljuset av nedan beskrivning av de fyra principerna, som distinktionen mellan aktualitet och potentialitet (ett frö är ett frö, dess aktualitet, men besitter inneboende kraften/viljan att växa till en blomma, dess potentialitet). De fyra orsakerna: (konstituterar tinget) 1. finala orsaken allt strävar efter sitt ursprung, livsmål 2. verkande orsaken - kausalitet 3. materiella principen motsvarar materian 4. formella principen formen av materian Motsättningen mellan Platons realism och Aristoteles nominalism lever fortfarande kvar och utgör en fundamental konflikt inom all vetenskapsteori. Aristoteles företar vidare klassificering av olika fenomen i olika discipliner; t ex samlade han information om 158 stadstater vilka indelade i sex kategorier: lag monarki aristokrati moderat demokrati (legitima) laglösa tyranni oligarki extrem demokrati (illegitima) en få många Därefter utvärderade han statsformer utifrån antagande om politisk stabilitet och lagstyre. Detta är den första formen av klassificerande, komparativ statsvetenskap. Urtypologin! Aristoteles politiska filosofi grundas i hans säregna tredelade kunskapsteori: 1. episteme: det säkra vetandet om naturen vilket är möjligt genom vetenskapliga studier. 2. techne: den praktiska tillämpningen av episteme. 3. phronesis: den praktisk-etiska kunskapen som rör människa och samhälle. Omöjligt att nå säker kunskap om människan och därför bör politik och filosofi eftersträva den goda principen. (= ung. värderationalitet, vilket kan jämföras med 1 och 2 vilka närmast är att betrakta som målrationalitet) Av detta följer hans samhällsteori: människan är inte bara ett socialt djur, utan ett politiskt djur (zoon politikon). Utifrån att människan är ett politiskt djur anges att politik som verksamhet är ett mål i sig, ett förnuftigt, öppet socialt umgänge där be- 3

rörda människor deltar för att lösa gemensamma problem. Politiska mål; a) folkets åsikter måste få komma i öppen dager, annars finns risk för politisk instabilitet, b) staten måste styras av lagar, förutan blir statsstyrelsen underkastad folkets eller ledarens potentiella nyckfullhet. Aristoteles kontext: empiriker som lever i Aten, folkdemokratisk stadsstat, och sålunda tar intryck av det fria ordets inflytande på staten. Till skillnad från Platon är Aristoteles pragmatiker och inte intresserad av det utopiska, utan av vad som är uppnåeligt. Även om han kan verka mer modern än Platon, präglas hans samhällsoch människosyn i högre grad än Platons av tidsandan. Medborgerliga rättigheter antas inte omfatta slavar eller kvinnor (vilka någonstans omtalas i samband med husdjur etc). Den politiska filosofin bygger i viss mån på att de befintliga sociala och ekonomiska skillnaderna uppfattas som naturliga och möjligen eviga; det kommer alltid finnas ett fåtal rika och socialt kompetenta medan den stora massan kommer att vara fattig och socialt inkompetent. Senantiken den hellenistisk-romerska perioden (ca 300 f.kr 400 e.kr.) Även om Aristoteles och Platons ideal fortlever, förändras förutsättningarna radikalt. De ansåg och insåg båda att deras ideal förutsatte relativt små och självständiga enheter. Men i stället händer följande; stadsstaterna går under och det romerska imperiet växer fram. Geografiskt oöverblickbart och befolkat av en mångfald folkgrupper undanröjs möjligheter till samhörighetskänsla och politiskt deltagande, vilket å andra sidan öppnar för eller tvingar fram en gudomlig, stark auktoritet kejsaren. Maktkoncentration följer. Människan kopplas bort från det politiska livet och filosoferna vänder sig från den antika tesen om människan som ett socialt och politiskt djur, till förmån för en syn på människan som självtillräcklig utifrån den medfödda naturen. Två följder: 1. Människan tillskrivs en medfödd natur oberoende av social ställning; varje individ är unik. 2. Frånkopplandet människa-stat leder vidare till att människan ökar sin privata sfär. De medborgerliga rättigheterna blir individuella rättigheter, vilket blir grunden för de universella lagarnas framväxt. Lagen är sålunda inte förbehållen medborgarna som i den grekiska stadsstaten, utan allmängiltig oberoende av social ställning eller kön eller nationalitet. Naturrättstanken återuppväcks från sofisterna. Det politiska träder tillbaka till förmån för det privata. Politisk filosofi och politik övergår från att röra samlevnad och gemensamma mål i det lilla samhället till att handla om allmänna juridiska principer för vilka rättigheter som vajre individ ska besitta i det stora riket. Fyra filosofiska inriktningar växer fram: 1. epikureism: Epikuros (341-271 f.kr.), opolitisk filosofi inriktad på den enskildes lycka. Materialistisk. Politik är en osäker verksamhet som kan ge upphov till 4

olust, undvik! Kan sammanfattas i a) det enda goda som finns är lust (njutning), b) för att säkra maximal lust ska människan inrikta sig på det som hon har kontroll över (det överblickbara). En kalkylerande hedonism! 2. stoicism: Zenon (ca 326-264 f.kr.), Cicero (106-43 f.kr.), Seneca (4 f.kr. 65 e.kr.), Marcus Aurelius (ca 50-138 e.kr.) Grundtanke: gör dig oberoende av det yttre. Om människan ska kunna leva lyckligt gäller det att kunna leva i sitt inre liv, världsfrånvänt och stoiskt accepterande de världsliga orättvisorna. Allting är vist ordnat av Gud och människan ska inte försöka ingripa i den förnuftiga historien. Den fullständiga brytningen med de antika, grekiska tänkarna enär etiken blir fullständigt privat; vad som är av intresse är individen och hennes inre liv, inte samhälle och individens liv i samhället. Stoikernas betoning av plikt och karaktärshållning gör den till en sorts romersk statsideologi. Grundsats: människan är inte en organisk del av ett kollektiv utan en individ inom universell lag och statsordning. Naturrättstanken fullt utvecklad. Återigen betänk kontexten! 3. kynikerna: Diogenes (ca 404-324 f.kr.), primitivister som drog sig undan samhällslivet och avstod från världsliga njutningar. Hyllade det naturliga, primitiva livet som de menade vad människan var ämnad för. Diogenes t ex bodde, enligt historieböckerna, i en tunna. Vid ett tillfälle skall Alexander den store kommit fram till Diogenes och frågat vad han kunde göra för den fattige Diogenes, varpå Diogenes svarade att han kunde flytta på sig lite åt vänster (eller höger, vem vet?) för att han skymde solen. 4. nyplatonismen: Plotinos (205-270 e.kr.). Återuppväcker Platons tankar. Frigör själen från kroppen så att själen kan återgå till världsandens gemenskap. Återigen Platons distinktion mellan det verkliga, själen, och det overkliga kroppen. Naturrättens dubbla funktioner; för kejsarmakten kan naturrätten åberopas för att legitimera de rådande lagarna vilka anges vara överensstämmande, för kejsarmaktens kritiker fungerar naturrätten som instrument för att hävda gällande lagsystem som illegitimt utifrån tesen att de inte är inbördes överensstämmande. 5

Citat Jag sade: Om ej filosoferna bliva kungar i staten eller de, som nu heta konungar och herrar, bliva filosofer i anda och mening, så att filosofi och politisk makt förenas och bliver till ett, och alla dessa många, som nu vända sitt sinne enbart till det ena eller det andra, bliva med sträng hand avvisade, så finns det ej, kära Glavkon, räddning för staterna ur deras olyckor, och ej heller för människornas släkte. Och förr än så sker, skall ej heller denna vår statsförfattning få liv och verklighet och skåda dagens ljus. (Platon, Staten) Och då måste vi även komma ihåg, att när varje del inom oss själva sköter sin syssla, så äro vi rättrådiga och sköta vår syssla. (Platon, Staten) Vi vet att en stat är ett slags samfällighet och att alla samfälligheter är till för ett gott syfte, ty alla handlingar utför man för att uppnå något som man menar är gott. Om det därför är klart att alla samfälligheter syftar till något gott, så måste den högsta samfälligheten, som omfattar alla andra, alldeles särskilt göra detta och således syfta till det högsta goda. Denna samfällighet är det som vi kallar staten eller den politiska samfälligheten. (Aristoteles, Politiken) Orättrådighet är allra värst då den äger makt, och människan äger genom sin natur stor makt på grund av sitt förstånd och sin moraliska förmåga vilka också i högsta grad kan användas för rakt motsatta syften. (Aristoteles, Politiken) Om några ovetande och okunniga män föreskriver dödsbringande gifter i stället för botande läkemedel, kan vi väl inte rätteligen kalla det läkarordinationer. På samma sätt kan heller inte vilken som helst bestämmelse kallas lag när den är till skada, även om folket har godtagit den. Lagen är med andra ord en skillnad mellan rättrådiga och orättrådiga ting, uttryckt i överensstämmelse med det äldsta och ursprungligaste i hela världen, naturen själv. (Cicero, Om lagarna) 6

Föreläsningen bygger på material från: Malnes, Raino, och Midgaard, Knut, De politiska idéernas historia, Studentlitteratur, Lund 1994. Nordin, Svante, Det politiska tänkandets historia, Studentlitteratur, Lund 1999. Skirbekk, Gunnar och Gilje, Nils, Filosofins historia, Daidalos, Göteborg 1995. 7