ARBETARSKYDDSSTYRELSENS FÖRFATTNINGSSAMLING. AFS 1988:1 Utkom från trycket den 25 april 1988 HIV-TESTNING I ARBETSLIVET

Transkript

1 ARBETARSKYDDSSTYRELSENS FÖRFATTNINGSSAMLING AFS 1988:1 Utkom från trycket den 25 april 1988 HIV-TESTNING I ARBETSLIVET Utfärdad den 21 mars 1988

2 AFS 1988:1 2 HIV-TESTNING I ARBETSLIVET Arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd om HlV-testning i arbetslivet Utfärdad den 21 mars 1988

3 AFS 1988:1 3 Arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd om HlV-testning i arbetslivet Utfärdad den 21 mars 1988 Arbetarskyddsstyrelsen meddelar följande allmänna råd om tillämpningen av arbetsmiljölagen (SFS 1977:1160). Bakgrund Förkortningen HIV står för Humant Immunbrist Virus. Detta virus infekterar och dödar nyckelceller i kroppens immunförsvar vilket slutligen kan leda till utveckling av AIDS (Acquired Immune Deficiency Syndrome), förvärvat immunbristtillstånd. Med HlV-testning avses i dessa allmänna råd undersökningar som syftar till att utreda om en person är smittad med HIV. I praktiken handlar det för närvarande om att bestämma om en person har antikroppar mot HIV eller inte. Råden gäller inte de nyligen utvecklade metoderna för direkt påvisande av HIV i blodet (antigentest). Råden gäller endast HIV-testning i syfte att skydda arbetstagare i arbete där det finns risk för HIV-smitta. Användning av HlV-test i andra fall, t ex för att undersöka patienters immunförsvar inför vissa behandlingar, berörs inte. HIV kan överföras sexuellt och via blod men smittar inte vid vanliga sociala kontakter. Eftersom HIV sprids med blod kan arbetstagare, som i sitt arbete kan komma i oskyddad kontakt (via slemhinnor eller skadad hud) med annan persons blod, utsättas för en viss risk att smittas med HIV. Regler för hur man skyddar sig mot blodsmitta finns i arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om skydd mot blodsmitta (AFS 1986:23). Något om HlV-testning Bestämning av HlV-antikroppar sker med två olika undersökningar, ett första screening- eller sållningstest samt, om detta är positivt (dvs anger att antikroppar kan finnas i provet), ett andra s k bekräftande/konfirmerande test. Som screeningtest används test med hög känslighet. Risken att antikroppar inte upptäcks i ett prov (=falskt negativt prov) bedöms som mycket liten. En viss risk finns däremot att testresultatet felaktigt anger att antikroppar finns i provet (falskt positivt prov). Ett positivt prov kan medföra svåra konsekvenser för den testade personen. Om ett prov bedöms som positivt eller osäkert i screeningtestet upprepas därför detta test med nytt blod från samma blodprov. För att ytterligare minska risken för falskt positiva resultat analyseras de prov som blivit positiva i det upprepade screeningtestet med ett bekräftande test. Även vid denna undersökning kommer en viss andel av proven att bedömas som osäkra, men avsevärt mycket

4 AFS 1988:1 4 färre än vid första undersökningen. Ytterligare metoder finns då att tillgå, varför risken är mycket liten att det slutliga resultatet blir falskt positivt. Med hänsyn bl a till förväxlingsrisken tas vid positivt utfall också ett nytt blodprov som får genomgå samma testprocedur som det första provet. Infektion och smittsamhet De beskrivna testmetoderna visar om det finns antikroppar mot HIV i blodet, vilket anses liktydigt med att personen är infekterad med HIV. En HIV-infekterad persons smittsamhet varierar dock kraftigt under infektionsförloppet. Hur stor smittsamheten är vid olika tidpunkter ger HlV-testen ingen information om. Dessutom är testresultatet i början av infektionen alltid negativt, trots att personen har virus i blodet och därmed är smittsam, beroende på att antikroppar ännu inte hunnit bildas. Antikroppar bildas i allmänhet inom 2-3 månader efter smittillfället, men det kan ibland dröja sex månader eller i undantagsfall mer, innan de kan påvisas. Allmänna problem i samband med användning av HIV-testning för att bedöma risk för smitta Mycket talar för att det aldrig kommer att bli möjligt att identifiera alla som är HIV-smittade. Om HIV-testning t ex skulle införas som rutin för alla patienter inom sjukvården kommer det ändå ofta bli så att testet inte hinner eller inte kan utföras. Detta gäller främst inom den akuta sjukvården men även inom räddningstjänst och vid sådana första hjälpeninsatser som förekommer på arbetsplatser. Det kan även gälla inom tandvården. Dessutom kommer enstaka smittade och därmed smittsamma att sakna antikroppar och därför ha negativa testresultat. Därutöver är det viktigt att komma ihåg att även om HIV-testning av blod utförts med negativt resultat kan blodet innehålla andra smittämnen och därmed utgöra en smittrisk för arbetstagarna. Behovet av skyddsåtgärder inom t ex sjukvården bör därför framför allt baseras på arbetets art, dvs om det verkligen innebär risk för blodkontakt, samt sannolikheten för att det blod som hanteras är smittförande. HlV-testning av patienter, klienter eller motsvarande Eftersom HIV inte smittar vid vanliga sociala kontakter och det finns beprövade metoder att skydda sig mot blodsmitta, finns det ytterst sällan någon anledning att erbjuda HIV-testning av patienter m fl för att skydda arbetstagarna. Enligt svensk grundlag är varje medborgare skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Därför krävs medgivande av personen ifråga vid alla slags kroppsliga ingrepp, t ex blodprovstagning i samband med HIV-testning. Det är inte heller tillåtet att utan medgivande utföra HIV-testning av blodprov som tagits av annan anledning. Undantag från dessa bestämmelser finns i smittskyddslagen och i rättegångsbalken. I arbetsmiljöarbete kan det sålunda endast bli fråga om att erbjuda testning. Om en arbetstagare kommit i kontakt med blod från en patient eller motsvarande på ett sådant sätt att smitta skulle ha kunnat överföras är det värdefullt om patienten, klienten eller motsvarande motiveras till att samtycka till provtagning och testning. Om detta prov är negativt, dvs visar att personen med största sannolikhet inte är smittad, kan arbetstagarens oro avsevärt minskas under den tid som måste förflyta innan denne genom att låta HIV-testa sitt eget blod kan få besked om han blivit smittad eller inte.

5 AFS 1988:1 5 För att bedöma graden av risk i vissa arbetsmiljöer inom sjukvård och laboratorier där blod hanteras kan HIV-testning på avidentifierade prov vara befogad. Endast inom vissa arbetsmiljöer, t ex narkomanvård eller sådan kriminalvård, där förekomsten av smittade patienter, klienter eller motsvarande bedöms vara relativt stor och där sannolikheten för att arbetstagare råkar ut för blodkontakt med dessa är stor, kan det vara motiverat att generellt erbjuda patienterna m fl att genomgå HIV-testning. I de fall då ett sådant erbjudande avböjs torde vederbörande få behandlas som HIV-smittsam. Det finns inget hinder mot att HIV-testa en avliden person. I de fall resultatet kan erhållas före en eventuell obduktion kan det ofta med tanke på obduktionsarbetets art vara lämpligt att HIV-testning utförs. I de fall där HIV-testning utförs bör som regel också testning för hepatit-b övervägas. Hepatit-B-virus har samma smittvägar som HIV och är betydligt smittsammare. Hepatit-B-smitta är dessutom vanligare än HIV-smitta. Enligt socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1985:20) skall läkare informera en smittad person om att denne vid besök inom hälso- och sjukvården inklusive tandvården bör upplysa den som behandlar honom om att risk för blodsmitta kan finnas i samband med behandling. Uppmaningen kanske inte alltid följs och alla smittbärare känner inte heller själva till att de är smittsamma. En allmän höjning av hygiennivån inom de berörda verksamheterna i syfte att minska risken för kontakt med blod generellt bör därför innebära ett mer effektivt personalskydd än utbredd HlV-testning. HIV-testning av arbetstagare Eftersom en HIV-smittad arbetstagare normalt inte utgör någon smittrisk i sin arbetssituation är generell HIV-testning av arbetstagare inte motiverad från smittskyddssynpunkt. I vissa fall ger HIV-infektionen en psykisk påverkan. Vad man hittills vet finns inte anledning att särbehandla HIV-smittade jämfört med andra arbetstagare med liknande funktionsnedsättningar. Om en arbetstagare i sitt arbete kommit i kontakt med blod på ett sätt som gör HIV-smitta möjlig, t ex genom stick av kanyl som använts på person med HIV-smitta, bör vederbörande erbjudas HIV-testning i en första omgång så snart som möjligt och därefter upprepat med lämpliga intervall. Det kan finnas anledning att erbjuda vissa arbetstagare HlV-testning före en utlandstjänstgöring. Dels kan möjligen förloppet av en HIV-infektion förvärras om andra infektioner som t ex malaria tillstöter eller om vederbörande behöver vaccineras med ett levande vaccin, dels kan risken för olika infektions- eller andra sjukdomar vara större vid nedsatt immunförsvar. Sådana sjukdomar kan också få ett svårare förlopp om immunförsvaret är nedsatt. Vissa länder kräver dessutom negativt resultat av en HIV-testning för inresetillstånd till landet. HIV-smitta kan i vissa fall komma att bedömas som arbetsskada enligt lagen (SFS 1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller lagen (SFS 1977:265) om statligt personskadeskydd. Försäkringsmyndigheterna ansvarar för tolkningen av dessa bestämmelser. Riksförsäkringsverket har angett att en sådan bedömning inte förutsätter ett negativt HlV-prov före smittillfället i arbetet. Med utgångspunkt från detta uttalande finns det inte någon anledning

6 AFS 1988:1 6 att rekommendera riskutsatta yrkesgrupper HIV-testning av försäkringsmedicinska skäl.