ÅRGÅNG 23. Underskatta inte vardagens aktiviteter Holmberg prisas för skidframgångar Så påverkar alkohol prestationen

Transkript

1 ÅRGÅNG 23 Underskatta inte vardagens aktiviteter Holmberg prisas för skidframgångar Så påverkar alkohol prestationen

2 INNEHÅLL nr 1/ Ledare Per Nilsson 6 Kort om idrottsforskning 8 Antioxidanter på burk försämrar prestationen Filip Larsen och Tomas Schiffer 11 Osäker väg tillbaka efter korsbandsskada Joanna Kvist och Annika Österberg 16 All aktivitet är bra aktivitet Elin Ekblom-Bak 20 Sämre prestation flera dagar efter festen Mikael Mattsson, Örjan Ekblom och Olof Unogård 26 Chalmers satsar på sportteknologi Johan Pihlblad 28 Forskaren och folkbildaren Christian Carlsson 30 En chans att vara med som alla andra Elisabet Apelmo 35 Coola idoler och hjälpsamma förebilder Åsa Bäckström och Fredrik Isakson 40 Tankar och drömmar om framtidens idrott Susanna Hedenborg 44 Pingisspelare vill ha mer positiva tränare Istvan Moldovan Ansvarig utgivare Per Nilsson Chefredaktör Christine Dartsch christine.dartsch@gih.se Redaktör Johan Pihlblad johan.pihlblad@gih.se Adress Centrum för idrottsforskning Box Stockholm Tel Hemsida CIF på Prenumerationspris Helår med fyra nummer kostar 200 kr. Beställs på hemsidan. Pg-konto Prenumerationsärenden Marie Broholmer marie.broholmer@gih.se Grafisk form och produktion Tomas Transten Grafiska Huset AB Tel tomas@grafiskahuset.se Tryckeri Grafiska punkten i Växjö AB ISSN-nr Utgivningsplan 2014 Nr 1 mars Nr 2 juni Nr 3 september Nr 4 december Debatt Debattartiklar skickas till: johan.pihlblad@gih.se 47 HC Holmberg får stort pris i idrottsvetenskap ÅRGÅNG 23 Underskatta inte vardagens aktiviteter Holmberg prisas för skidframgångar Så påverkar alkohol prestationen Charlotte Kalla under OS i Sotji. Foto: Carl Sandin, Bildbyrån 2 svensk idrottsforskning 1/2014

3 Ledare Guld till svensk idrottsforskning under OS C h a r l o t t e Kalla pryder omslaget till årets första nummer av Svensk Idrottsforskning. Hon får representera det svenska skidlandslagets insatser i OS i Sotji. Aldrig förr har den svenska truppen tagit så många medaljer. I stort sett samtliga stod längdåkarna för. Och i skivande stund ramlar skidmedaljerna in även i Paralympics. På Centrum för idrottsforskning känner vi oss särskilt stolta över den satsning som vi genomfört på Vintersportcentrum vid Mittuniversitetet i Östersund. De senaste tre åren har CIF finansierat delar av professor Hans-Christer Holmbergs framgångsrika elitidrottsforskning, som främst har handlat om längdskidåkning. På så vis har CIF lagt ett bidrag till medaljhögen. HC Holmberg har dessutom blivit utsedd till vinnare av Sveriges centralförening för idrottens främjandes (SCIF) stora pris till en erfaren forskare. Det kan du läsa mer om i den här tidningen. Sällan har väl skidåkarnas material hamnat ett sådant fokus som under spelen i Sotji. Serviceteamet fick mycket och välförtjänt beröm. Men materialutvecklingen inom idrotten i stort är fortfarande i sin linda. I alla fall om man får tro forskarna på Chalmers tekniska högskola. Det är något verkligt spännande som sker där just nu. Inte minst eftersom forskningen inriktar sig på att lösa för idrotten konkreta problem. Svensk Idrottsforskning reste därför till Göteborg och kom hem med ett reportage. Som vanligt finns det en hel del annat att ta del av. Elin Ekblom-Bak skriver till exempel om den vardagliga aktivtetens avgörande betydelse för hälsan. Som utlovat finns här också den andra och sista delen av artikelserien om alkohol och idrott. Den här gången fokuserar Mikael Mattsson och hans kollegor på alkoholens effekter på prestationen. Slutligen. Det är med stor sorg som jag konstaterar att ytterligare en stor svensk idrottsforskare och vän har gått ur tiden. Läs Christian Carlssons porträtt över forskaren och folkbildaren Lars-Magnus Engström. Vi är många som saknar Mange. Per Nilsson Ordförande Centrum för idrottsforskning 1/2014 svensk idrottsforskning 3

4 Kort om idrottsforskning IDROTT&KUNSKAP Varje år produceras mängder av spännande idrottsforskning i Sverige. Att kortfattat sprida de viktigaste fynden från forskarna är en uppgift som både Idrott&Kunskap och Svensk Idrottsforskning lägger stor vikt vid. Därför har vi inlett ett samarbete där syftet är att uppmärksamma aktuell svensk och ibland även internationell idrottsforskning. Välj rätt föräldrar Hur stor inverkan har egentligen föräldrarna på ett barns idrottsframgångar? Frågan har nyligen aktualiserats i ett pågående forskningsprojekt vid Linnéuniversitetet. Forskarna PG Fahlström, Susanne Linnér och Anna Hafsteinsson Östenberg har i sin studie valt att begränsa sig till friidrott, närmare bestämt Götalandsmästerskapen som ungefär kan jämföras med fobollens elitläger i Halmstad. Totalt 171 föräldrar, fördelade på 42 föreningar, har besvarat forskarnas enkätfrågor. Resultaten visar att mer Anna Hafsteinsson Östenberg än 90 procent av de tillfrågade föräldrarna bor i villa och 67 procent har en högskoleutbildning. Noterbart är även att hela 86 procent av föräldrarna har utövat idrott och 82 procent är själva engagerade i sitt barns idrottande. Se där en statistisk profil över de föräldrar Susanne Linnér vars barn lyckats kvalificera sig för Götalandsmästerskapen i friidrott. PG Fahlström: Lite tillspetsat kan man säga att vill du kvalificera dig för Götalandsmästerskapen i friidrott så se till att du har engagerade föräldrar. Forskargruppen går PG Fahlström nu vidare och gör motsvarande analys av föräldraengagemanget hos de ungdomar som når elitlägret i Halmstad i fotboll. Linnéuniversitetets studie visar att majoriteten av ungdomarna som kvalificerat sig för Götalandsmästerskapen hade välutbildade och engagerade föräldrar. Ovan 2012 års upplaga av Götalandsmästerskapen. 4 svensk idrottsforskning 1/ idrott & Kunskap

5 Kort om idrottsforskning Varför rider män? I ett stort antal idrotter får kvinnor kämpa för att bli accepterade i traditionellt manliga miljöer. Inom ridsporten råder det motsatta förhållandet. I en pågående studie vid Linköpings universitet analyserar forskaren Birgitta Plymoth vad det innebär att vara man i en utpräglat kvinnlig idrottsmiljö. Jag har valt att fokusera på män som börjat rida i vuxen ålder. Tidigare studier pekar på att män som söker sig till ridsporten ofta blir diskriminerade och får en bögstämpel på sig. De anses inte vara riktiga män, säger Birgitta Plymoth som är filosofie doktor vid Linköpings universitet. I den kvalitatitvt inriktade studien intervjuas tolv män som alla börjat rida i vuxen ålder. De intervjuade tävlar på klubbnivå, så det rör sig med andra ord inte om någon elitgrupp. Att det blev just denna grupp förklarar Birgitta Plymoth så här: Ungdomstiden är ju för många en känslig period där det som ung kille kan vara svårt att välja en idrott som ridsport där dominansen av tjejer är stor. En vuxen man som tar det steget har kommit förbi det stadiet och tagit ett medvetet beslut. Mitt forskningsintresse riktar sig mot vilka tankar de hade då de tog steget att börja med ridsport och hur de sedan tar plats i den miljön. Tillfälligheter Birgitta Plymoth befinner sig just nu mitt i sitt analysarbete och kommer att slutföra studien under hösten Men ett par tendenser tycker hon sig redan ha noterat. En preliminär reflektion är att de här männen alla har en historia kring varför de började rida. Den där självklarheten som när unga tjejer börjar rida finns inte där. Det rör sig i vissa fall om tillfälligheter. Där finns till exempel flickvänner som satt press och mer eller mindre tvingat in sina män, eller vadslagningar. Men när de väl kommit in i sporten så visar det sig att de blivit ordentligt fängslade av den. Att som man ta sig in i den utpräglat kvinnodominerade stallmiljön är, berättar hon, inte alltid så lätt. Det är en kultur där det inte är självklart att män känner sig hemma. Ett vanligt sätt att hantera det, visar intervjusvaren, är att man distanserar sig lite och försöker undvika att väcka för mycket uppmärksamhet. Problemet är att det då kan bli svårt att skaffa sig nödvändig kunskap. Hur och vem ska jag fråga? Och hur kommer det att uppfattas? Den typen av frågor kan komplicera förhållandena. Började tidigt Reportern: Svenska Ridsportförbundet har i ett svenskt idrottshistoriskt perspektiv varit en av de framgångsrikaste OS-idrotterna och SOK har också satsat stora pengar på att stötta landslagsryttarna. På den nivån ser man trots allt en hel del män både inom hoppning och dressyr. De män som nått hela vägen till eliten har förstås börjat rida i betydligt yngre år än de jag intervjuat här. Det är en grupp jag ännu inte studerat men det finns intressanta berättelser att ta del av i olika tidskrifter. En vanlig sådan är att man från början säger sig ha sökt till ridskolan för att det fanns så mycket tjejer där. På så sätt bekräftar man bilden av den heterosexuelle mannen. Akademiker Under arbetet med studien har Birgitta Plymoth även börjat intressera sig för vilka de män är som söker sig till de akademiska hipologutbildningarna som finns på exempelvis Strömsholm. Utbildningar där den kvinnliga dominansen är bedövande stor. När jag tittade på nätet så fann jag inte en enda man som hade sökt någon av de aktuella hippologutbildningarna. Men tittar man på travsport så är det en helt annan sak. Den anses vara mer okej i ett manlighetsperspektiv. Så där finns en tydlig uppdelning, säger Birgitta Plymoth. Rolf-Göran Bengtsson i Falsterbo Horse Show /2014 svensk idrottsforskning 5 idrott & Kunskap

6 Kort om idrottsforskning Alpina skador Mer än hälften av alla utförsåkare på landets tio alpina skidgymnasier kommer enligt en studie vid Karolinska Institutet att drabbas av minst en allvarlig skada under sin studietid. Knäskador i synnerhet korsbandsskador är den i särklass vanligaste skadetypen. Den goda nyheten är att det pågår forskning för att förebygga problemen. Drygt 40 procent av alla registrerade skador utgörs av knäskador och av dem är det främre korsbandet som är mest utsatt. Det övergripande målet med det här forskningsprojektet är att reducera de främre korsbandsskadorna hos den här gruppen, men även hos andra tävlingsåkare och motionärer, säger Maria Westin, fysioterapeut och specialist i idrottsmedicin vid Karolinska Institutet och Capio Artro Clinic. Studien är fortlöpande och inleddes redan år Sedan dess har över 600 utförsåkare vid de alpina gymnasierna passerat igenom forskningsprogrammet där de testats och genomgått olika kliniska undersökningar. För att forskarna ska kunna uttala sig med vetenskaplig säkerhet om orsaker och verkan till knäskadorna krävs det ett antal registrerade fall. Det tog fyra år innan 25 aktiva i undersökningsgruppen hade drabbats av förstagångsskador i främre korsbandet. Först då blev det möjligt att genomföra säkerställda så kallade powerberäkningar. Olika resultat När vi nu skriver 2014 har totalt 75 främre korsbandsskador registrerats allt sedan starten av studien. I den siffran räknas då också återfallsskador och till med trippla återfall hos en och samma individ. Forskarna har analyserat utförsåkarnas exponering (antal träningstimmar Maria Westin i skidbacken) och även jämfört riskerna mellan de olika disciplinerna. Tyvärr har vi inte fått in tillräckligt med svar från ungdomarna när det gäller hur mycket de exponeras för de olika disciplinerna. Men vi kan i alla fall säga att de flesta knäskadorna inträffar i de tekniska disciplinerna slalom och storslalom. Men tittar man å andra sidan på en annan nivå så visar en norsk studie på FIS-åkare att riskerna var högre i fartgrenarna. Ju högre fart, desto fler knäskador var slutsatsen där. Ärftlighet Studien vid Karolinska Institutet visar att hela 70 procent av alla skador i de nedre extremiteterna inträffar på vänster ben. En trolig orsak, förklarar Maria Westin, är att utövarna har en dominant och en icke-dominant sida där man har bättre respektive sämre kroppskontroll. Ett intressant fynd som forskarna byggt sitt preventionsprogram utifrån. Att minska sådana sidoskillnader och ha en god balans mellan kroppshalvorna är en viktig preventiv åtgärd, visar resultaten. Vi har även analyserat hur andra faktorer, som exempelvis personlighet och ärftlighet påverkar risken för att drabbas av en främre korsbandsskada. Utövarna har bland annat fått fylla i ett personlighetsformulär och resultaten där visar att de alpina skidgymnansisterna var mer stresskänsliga och mer äventyrslystna än befolkningsgenomsnittet. När det gäller ärftlighetsfaktorn fick de besvara frågan om någon av föräldrarna råkat ut för en korsbandsskada. Om så är fallet är risken att drabbas dubbelt så hög jämfört med om ingen av föräldrarna skadat sina korsband. Preventiva åtgårder Ett konkret verktyg för att minska knäskadorna inom den alpina skidåkningen är den dvd-film som togs fram redan 2011 och som används för att medvetandegöra alpinisterna om olika riskmoment som bör undvikas för att inte råka ut för allvarligare knäskador. Inspiration till initiativet hämtades från en amerikansk forskargrupp i Vermont, USA, som är världsledande inom skidskadeprevention. De amerikanska forskarna är hitintills ensamma om att kunna visa att det faktiskt är möjligt att reducera antalet främre korsbandsskador inom alpin skidåkning med hjälp av ett preventionsprogram. Den amerikanska förlagan går under namnet ACL-Awareness Program och består av en videofilm samt ett skadeförebyggande program i tryckt form. Maria Westin berättar att den svenska uppföljaren har tagits väl emot av de alpina skidgymnasierna. Flera av dem har gått in stenhårt för att genomföra programmet regelbundet. Vissa har delat upp det i veckor där man koncentrerar sig på att träna höger respektive vänster kroppshalva. Andra har lagt in övningarna i sina uppvärmningsprogram, säger Maria Westin. Fotnot: Vill du se KI-forskarnas skadepreventiva dvd-film så kan du gå in på Youtube och söka på: prevention mot allvarliga knäskador. 6 svensk idrottsforskning 1/ idrott & Kunskap

7 Kort om idrottsforskning Power to the people För sprinters och andra poweridrottare så gäller det att utveckla högsta möjliga kraft under en kort tidsrymd. Forskare vid Gymnastik- och Idrottshögskolan (GIH) i Stockholm undersöker nu en metod för att vässa den förmågan. När fysiologer talar om en twitch så handlar det om den kraft som utvecklas då en nerv aktiverar en muskel. En fråga som förstås är högintressant för utövare av explosiva idrotter som sprinterlöpning och hoppgrenarna inom friidrotten är om det är möjligt att höja den explosiva kraftutvecklingen på något sätt. En metod för detta går i forskarsammanhang under namnet potentiering. Det har visat sig att twitchen förstärks (potentieras) direkt efter en ihållande maximal muskelaktivering. Effekten sitter i under 4-10 minuter och det verkar vara så att den är mer uttalad hos vältränade personer jämfört med fysiskt inaktiva individer, säger Maria Ekblom som är doktor i neurovetenskap vid GIH i Stockholm. Projektet pågår som bäst och innefattar så kallade poweridrottare främst sprinters som är försökspersoner i en serie experiment. Testerna går till så att tiblialisnerven som aktiverar de båda vadmusklerna (gastrocnemius och soleus) stimuleras maximalt under 1 millisekund före, och vid flera testtillfällen efter 6 sekunder maximal aktivering. Tidigare studier har visat att metoden är effektiv när det gäller att få twitchar med högre amplitud när muskeln Maria Ekblom arbetar statiskt. I den nu aktuella GIHstudien, vars första delrapport precis publicerats i Medicine and Science in Sports and Kan man öka explosiviteten genom maximala kontraktioner före loppet? Forskning pågår. Exercise noterades att explosiviteten förbättrades ännu mer vid koncentriska än vid statiska muskelaktiveringar. Vi noterade att twitchvärdena blev dubbelt så höga hos våra sprinters efter att de aktiverat muskeln maximalt i 6 sekunder. Nu kan man förstås inte räkna med att också få en fördubblad explosivitet ute på löparbanan. Men även en mindre effekt kan ju ha stor betydelse inom tävlingsidrotten, säger Maria Ekblom. Forskargruppen kommer senare även att mäta om potentieringen också ger en reell effekt i mer idrottsspecifika tester som spänsthopp och vid sprintstarter. Vi kommer även att undersöka hur samma 6 sekunders maximala viljemässiga aktivering påverkar samma power-idrottares förmåga till explosiv kraftutveckling i mer idrottsspecifika sammanhang, såsom vid sprintstarter. Det finns resultat från tidigare studier som visat att potentiering kan ha en positiv effekt även i verkliga idrottssammanhang och inte bara i forskningslabbet. Det återstår en del frågetecken, man har till exempel inte kunnat fastslå om den positiva effekten kommer av den traditionella uppvärmningen eller beror på potentieringen. Våra resultat pekar dock mot att förklaringen till förbättringen är en följd av ökad kontraktilitet i den arbetande muskeln. Reportern: I Idrott&Kunskap har vi tidigare skrivit om forskning som visat att statisk stretching innan explosivt arbete som hoppgrenar till exempel försämrar prestationsförmågan. Det skulle med andra ord kunna sägas vara motsatsen till potentiering. Hur ser du på dessa rön? Min uppfattning när det gäller den statiska stretchingen är att det främst är neuronala faktorer som ligger bakom de försämringar av explosiviteten som man sett i olika studier efter stretching. Tänkbart är också att den statiska stretchingen kan påverka styvheten i senan negativt vilket både skulle försämra den rent mekaniska kraftöverföringen och även leda till en minskad sträckreflex. När det gäller den potentiering vi har genomfört på friidrottare så visar ännu opublicerade data i alla fall inte någon försämring av senans styvhet, vilket förstås är positivt, säger Maria Ekblom. 1/2014 svensk idrottsforskning 7 idrott & Kunskap

8 Antioxidanter på burk försämrar prestationen Det är vanligt att idrottare tar tillskott av antioxidanter för att prestera bättre. Men som kosttillskott verkar antioxidanter i bästa fall vara helt värdelösa. I många fall kan de vara direkt negativa för prestationsförmågan. Detta visar en sammanställning av forskning. Filip Larsen Forskare Karolinska Institutet Institutionen för fysiologi och farmakologi Tomas Schiffer Doktorand Karolinska Institutet Institutionen för fysiologi och farmakologi K r o p p e n har en enastående förmåga att omvandla energi i maten vi äter till ATP som är musklernas absolut främsta energikälla. Vid maximalt arbete kan muskulaturens ATP-förbrukning vara flera hundra gånger högre än i vila. För att kunna möta så vitt skilda energikrav har kroppen utvecklat flera olika energisystem som skiljer sig åt i hur snabbt ATP kan framställas, men också hur länge energireserverna räcker. Det energisystem som är det absolut viktigaste för alla idrotter där arbetstiden överstiger ett par minuter, är det aeroba eller oxidativa energisystemet. I detta energisystem används fett eller kolhydrater som energikälla, substrat, i förbränningen. I mitokondrierna som brukar kallas för cellens kraftverk finns ett nätverk av olika enzymer som har till uppgift att oxidera dessa substrat. I denna process frigörs elektroner som vandrar genom elektrontransportkedjan och slutligen tas om hand av syre som reduceras till vatten. Syre är därmed en så kallad elektronacceptor. Anledningen till att konditionsidrottare testar sin maximala syreupptagningsförmåga är för att de vill mäta hur snabbt det aeroba energisystemet kan oxidera substrat till energi ju högre syreupptagningsförmåga desto snabbare energiomvandling och desto bättre arbetsförmåga. Kedjan av enzymer i elektrontransportkedjan är inte helt perfekt. Det händer att elektroner lämnar detta enzymsystem innan de reducerar syre till vatten. Resultatet är att syremolekylen blir till en superoxidradikal vilken är väldigt reaktiv. Kan inte cellerna snabbt neutralisera denna fria radikal kan det leda till cellskador och till och med att cellen dör. Mycket riktigt har flera degenerativa sjukdomsförlopp kopplats till okontrollerad produktion av fria radikaler och höga nivåer av oxiderade fetter och proteiner inne i cellen. Alzheimers, Parkinsons sjukdom och till och med normalt åldrande anses ibland vara orsakad av en okontrollerad produktion av fria radikaler. Man uppskattar att 1-3 procent av allt syre som tas upp av kroppen blir till superoxid. Med tanke på den stora omsättningen av syre under fysisk träning har det funnits farhågor att hård träning skulle kunna leda till cellskador eller förtida åldrande. Vad är en antioxidant? Rent kemiskt är en antioxidant en molekyl som kan förhindra att ett annat ämne oxideras av en fri radikal. Detta sker oftast genom att antioxidanten går in i reaktionen och själv donerar en elektron till den fria radikalen och förhindrar därmed att ett viktigt protein eller fettsyra i cellen blir oxiderad och skadad. I kroppens alla celler finns kroppsegna eller endogena antioxidanter som har till uppgift att neutralisera fria radikaler som bildas i cellandningen. Dessa antioxidantsystem är känsliga för snabba förändringar i cellens inre miljö. Vid träning känner kroppen av den ökade mängden fria radikaler och reglerar snabbt upp både mängden kroppsegna antioxidanter och deras aktivitet. Vid extrema ansträngningar som efter ett maraton, en multisporttävling eller ett långdistanstriathlon kan man se att både fetter och proteiner blivit oxiderade/skadade av den stora mängden fria radikaler. Ett exempel ur djurvärlden är flyttfåglar som efter sina årliga långflygningar har utmattat sitt 8 svensk idrottsforskning 1/2014

9 system av kroppsegna antioxidanter och är extra känsliga för stress innan de har återhämtat sig. Förutom de kroppsegna antioxidanterna finns även ett brett spektrum av kemikalier i vanlig mat som har antioxidativ verkan. Vitaminerna A, C samt E är inte bara livsnödvändiga vitaminer utan även kraftfulla antioxidanter. Även andra ämnen i framför allt frukt, grönsaker och bär har starka antioxidanter i form av olika fytokemikalier, såsom polyfenoler, katechiner och flavonoler. Man brukar säga att livsmedel med starka färger, helst i det blåröda spektrat, innehåller mycket antioxidanter. Tung marknadsföring De senaste två decennierna har det pågått en tung marknadsföringskampanj för olika former av antioxidanter i tillskottsform. Kampanjen har varit riktad mot både vanliga friska människor och idrottare. Många idrottare, på individnivå såväl som i föreningar och landslag, får ekonomisk sponsring för att marknadsföra antioxidanttillskott. Tesen lyder ofta att produktionen av fria radikaler ökar vid fysisk träning. Dessa radikaler kan skada kroppens celler och antioxidanter skyddar mot fria radikaler. Egentligen är detta ett korrekt påstående, så man kan inte säga att företagen som kommersialiserar antioxidanter går ut med falsk marknadsföring. Men finns det ett ökat behov av antioxidanter hos idrottare, eller är det marknadsintressen som utgör drivkraften bakom lanseringen? Vilka effekter har ett ökat intag av antioxidanter i kroppen? Studier varnar för piller Riksidrottsförbundet och andra idrottsliga organ har under lång tid varit väldigt försiktiga med sina rekommendationer kring kosttillskott för idrottare. De har länge menat att vanlig mat räcker eftersom idrottare äter mer än andra. Men vad finns det för vetenskapliga belägg kring extra tillskott av antioxidanter i samband med träning? En av de allra första studierna på människor kom från Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) år Försökspersoner fick antingen ett tillskott av antioxidanten Q10 eller placebo i 22 dagar. Under supplementeringsperioden genomfördes ett femdagars block med högintensiv intervallträning två gånger per dag. Gruppen som fick Q10 presterade signifikant sämre under träningspassen och även i det avslutande anaeroba testet. Denna första studie indikerade att det fanns negativa aspekter av att tillföra antioxidanter i samband med träning (1). År 2002 visade en studie att kapplöpningshundar som fick 1 gram C-vitamin innan ett tävlingslopp över 500 meter (tävlingstid cirka 32 sekunder) försämrade sig signifikant jämfört med när de inte fick C-vitamin (2). En brittisk forskargrupp undersökte om 1 gram C-vitamin per dag möjligtvis kunde mildra träningsvärk efter excentriskt arbete. Man såg ingen skillnad mellan grupperna vad det gällde träningsvärk men muskelns återhämtningsförmåga var signifikant nedsatt i C-vitamingruppen (3). År 2008 kom en studie där unga friska män fick träna i åtta veckor, tre gånger per vecka, 40 minuter per gång. Träningen bestod av relativt intensiv cykelträning. Några fick placebo, några fick 1 gram C-vitamin (en brustablett) per dag. Den maximala syreupptagningsförmågan ökade med 22 procent i placebogruppen medan C-vitamingruppen endast förbättrades 10 procent. I en substudie där man använde råttor med liknande träningsprotokoll förbättrades uthålligheten hos placebogruppen med 186 procent medan gruppen som tränade och samtidigt fick C-vitamin endast förbättrade sig 27 procent! Samtidigt visade man att gruppen som fått C-vitamin inte fått fler mitokondrier medan placebogruppen nära fördubblat sitt mitokondrieantal (4). År 2009 kom en häpnadsväckande studie Tre Kronors Erik Karlsson och Pär Mårts fixar efterrätt tillsammans med kocklandslaget. Foto: Marcus Ericsson, Bildbyrån 1/2014 svensk idrottsforskning 9

10 Referenser 1. Malm, C. mfl. Acta physiologica Scandinavica. 1997;161(3): doi: /j X x. 2. Marshall, RJ. mfl. The Journal of nutrition. 2002;132(6 Suppl 2):1616S-21S. 3. Close, GL. mfl. The British journal of nutrition. 2006;95(5): Gomez-Cabrera, MC. mfl. The American journal of clinical nutrition. 2008;87(1): Ristow, M. mfl. Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America. 2009;106(21): doi: /pnas Strobel, NA. mfl. Medicine and science in sports and exercise. 2011;43(6): doi: / MSS.0b013e318203afa3. 7. Higashida, K. mfl. American journal of physiology Endocrinology and metabolism. 2011;301(5):E doi: /ajpendo Wadley, GD. mf. J Appl Physiol. (1985) 2010;108(6): doi: /japplphysiol Yfanti, C. mfl. Medicine and science in sports and exercise. 2010;42(7): doi: /MSS.0b013e3181cd76be. 10. Huang, SH. mfl. Clinical journal of sport medicine. 2006;16(1): Macready, AL. mfl. The American journal of clinical nutrition doi: / ajcn McLeay, Y. mfl. Journal of the International Society of Sports Nutrition. 2012;9(1):19. doi: / Wagner, AE. mfl. Oxidative medicine and cellular longevity. 2013;2013: doi: /2013/ Kontakt filip.larsen@ki.se på 39 unga män som fick träna fem gånger i veckan, 85 minuter per gång i fyra veckor. Hälften fick ett dagligt tillskott av vitamin C och E medan den andra hälften fick placebo. Efter träningsperioden hade placebogruppen som förväntat förbättrat en lång rad av muskulära parametrar likväl som flera hälsoparametrar. Antioxidantgruppen hade i stort sett inte förbättrat sig alls! (5) År 2011 publicerades en studie på råttor som tränade 90 minuter om dagen fyra dagar per vecka i 14 veckor. En grupp var kontrollgrupp och den andra gruppen fick vitamin E och en antioxidativ fettsyra. Gruppen som fått antioxidanter hade klart mindre mitokondriell nybildning och signalering än kontrollgruppen. Nivåerna av mitokondriella proteiner hos de tränade råttorna som fått antioxidanttillskott var till och med lägre än otränade råttor som slapp tillskott! (6) Det bör nämnas att det även finns flera studier där man inte ser någon skillnad mellan placebo och antioxidanttillskott i samband med träning (7-9). Sammanfattningsvis verkar det som om antioxidanter i pillerform i bästa fall är helt värdelösa, men i många fall verkar de vara direkt negativa för anpassning till träning och prestationsförmågan. Med denna kunskap i ryggen är det förvånande att antioxidanter fortfarande är något av en storsäljare på kosttillskottsmarknaden. Över 60 procent av elitaktiva idrottare rapporterar att de äter tillskott som innehåller antioxidanter (10). Fria radikaler är nödvändiga Vad är då förklaringen på att man ser försämrade träningseffekter av något så harmlöst som en antioxidant, som normalt skyddar celler mot fria radikalers negativa inverkan? Förklaringen är att man tidigare var av den åsikten att fria radikaler enbart var av ondo. Senare visade det sig att dessa radikaler deltog i viktiga signaleringsvägar. Cellerna försöker alltså balansera produktionen av fria radikaler och antioxidanter för att bibehålla korrekt signalering. Vid träning innebär den ökade produktionen av fria radikaler en stress för kroppen vilket startar en rad signaleringsvägar i cellerna. Detta är signalen till kroppen att den behöver öka sitt motstånd mot stressen som träningen innebär och en rad anpassningar sker för att klara detta. Det som händer om man tillför en stor mängd dietära antioxidanter är att så kallade redoxstatus förändras i cellen och de molekylära signaleringsvägarna försämras eller kan till och med utebli helt. Skillnad på tillskott och mat Man skulle då kunna spekulera i om detta även innebär att man som idrottare bör undvika frukt och grönt, då dessa livsmedel ofta innehåller höga nivåer av antioxidanter? Det finns inte några som helst bevis för negativa effekter av ett intag av frukt och grönt i samband med prestation. Tvärtom finns det ett flertal studier som påvisar positiva effekter på både återhämtning och hälsa vid ett högt intag av frukt och grönt (11,12). Ett helt nytt forskningsfält visar att många antioxidantrika grönsaker innehåller svaga prooxidanter som skydd mot angrepp av bland annat skadeinsekter. När vi äter grönsaker som innehåller prooxidanter kan det leda till aktiveringen av ett protein (Nrf2) som uppreglerar de kroppsegna antioxidativa systemen. På så sätt kan de negativa effekterna av dietära antioxidanter motverkas (13). Ett exempel på en sådan svag prooxidant är sulforafan som finns i höga nivåer i broccoli. Även om det fortfarande råder vissa kontroverser i detta forskningsfält så bör det generella rådet till tränande, friska individer vara att undvika antioxidanter i form av tillskott, eftersom de potentiellt kan störa signaleringsvägar som är viktiga för kroppens anpassning till träning. Rekommendationen att äta mycket frukt, bär och grönt kvarstår eftersom de bland annat innehåller ämnen som bidrar till att hålla nivåerna av de egna antioxidativa systemen på en balanserad nivå. Det faktum att många idrottare fortfarande spenderar pengar på antioxidanttillskott är förbluffande eftersom de bevisligen har en negativ påverkan på kroppens anpassning till träning. Det visar också att kommunikationen mellan idrottsforskare och idrottsaktiva fungerar sämre än den kommersiella marknadsföringen av antioxidanter i tillskottsform. 10 svensk idrottsforskning 1/2014

11 Osäker väg tillbaka efter korsbandsskada De flesta vill återgå till idrotten efter en främre korsbandsskada. Långt ifrån alla gör det. Medicinska och personliga faktorer spelar in och även vilken typ av idrott man vill komma tillbaka till. Krav från tränare, föräldrar eller supportrar har också betydelse. Joanna Kvist Docent, fysioterapeut Institutionen för medicin och hälsa, Linköpings universitet Annika Österberg Doktorand, fysioterapeut Paramedicin, Kullbergska sjukhuset Katrineholm Institutionen för medicin och hälsa, Linköpings universitet K o r s b a n d s s k a d o r är vanliga i idrotten. Det uppskattas att cirka personer skadar sitt främre korsband (ACL) varje år i Sverige. Vanligast är att skadan inträffar under någon form av idrottande när personen är mellan 15 och 30 år gammal. I Sverige genomgår cirka hälften av alla patienter en främre korsbandsrekonstruktion, där det skadade korsbandet ersätts med ny vävnad, oftast från hamstringsmuskulaturen. En rekonstruktion gör man i de fall där patienten har ett arbete eller ägnar sig åt en idrott med höga krav på knästabilitet. Man opererar även patienter med uttalade instabilitetsbesvär. Ju yngre patienten är desto troligare är det att man rekonstruerar korsbandet. Den viktigaste anledningen till att patienter väljer att genomgå en främre korsbandsrekonstruktion är för att de vill återgå till sin idrott. Patienterna anser att rekonstruktion är den enda förutsättningen för att kunna komma tillbaka. I en av våra pågående studier har vi sett att de flesta idrottarna har en hög motivation direkt efter skadan. De har också målet är att återgå till samma idrott som innan skadan. Alla kommer inte tillbaka Trots det, är det långt ifrån alla som kommer tillbaka. En översikt av 48 studier med sammanlagt patienter visar att 85 procent av alla patienter bedöms ha återfått en god funktion cirka två år efter rekonstruktionen. Enbart 82 procent hade återgått till någon form av idrott, 63 procent hade återgått till samma nivå som innan skadan och 44 procent hade återgått till tävlingsidrott (2). En studie på en grupp fotbollsspelare på elitnivå visar däremot att nästan alla återgick till träning tolv månader efter rekonstruktionen och 89 procent till match. För kvinnor var dessa siffror något lägre (86 respektive 79 procent) (15). Det är alltså många patienter som inte återgår till sin idrott trots att de bedöms ha återfått en bra funktion. I en intervjustudie som vi har genomfört med personer med en främre korsbandsskada som inte är opererad, kunde vi identifiera det omvända förhållandet, att vissa återgår till idrott trots att de upplevde tillfällen då knät gav vika (10). I samband med återgång till idrott efter en skada upplever en del idrottare motstridiga känslor. Positiva känslor som att åter få tävla, vara en del av laget och uppnå mål (12). Men även negativa känslor som att inte kunna prestera, rädsla för skada eller för att inte kunna nå upp till egna eller andras förväntningar (8,12). Flera studier har undersökt psykologiska skillnader mellan idrottare som återgår till sin idrott jämfört med idrottare som inte återgår. Den känslomässiga inställningen påverkas av bland annat patienternas förväntningar på behandlingsresultaten, motivationen att komma tillbaka, självkänslan samt riskbedömningen. Vi var den första forskargruppen att beskriva att rädsla för en ny skada kan vara ett hinder att återgå till sin idrott (7,8). Vi använde frågeformuläret Tampa Scale of Kinesiofobia (TSK), som egentligen är utvecklat för att mäta rädsla och fobi för att röra på sig. En idrottare 11 svensk idrottsforskning 1/2014

12 med en korsbandsskada upplever ofta en rädsla för att skada sig igen, men ska inte förväxlas med en fobi. Rädslan är ofta motiverad med tanke på den höga risken för nya skador. Risken ska övervägas på ett sunt sätt och inte upplevas som ett hinder för återgång. Detta är också något som vi beskrev i vår intervjustudie. De flesta intervjusvaren handlade om att individerna hade förändrat sitt idrottande utifrån risken för att skada sig igen, vilket kunde äventyra den nuvarande funktionen och idrottsnivån. Även om detta innebar att de undvek delar eller hela aktiviteter, accepterade de situationen och var nöjd med den nuvarande aktivitetsnivån (10). Återgången måste vara säker Vad menar vi egentligen med återgång till idrott? Det kan variera beroende på om det handlar om återgång till träning eller tävling, om personen ska kunna prestera på samma nivå som tidigare eller på en lägre nivå men inom samma idrott. Det har också betydelse om det är en kontaktidrott eller inte, eller om idrotten är särskilt ansträngande för knäleden, till exempel innehåller snabba riktningsförändringar. Återgången beror också på vilken tid på säsongen det är. Idrottaren kan vara redo att tävla, men det är kanske inte tävlingssäsong just då. Med återgång till idrott menar vi också att den ska vara säker, alltså att risken för nya skador ska vara låg. Vi vet att risken för nya skador är större efter en korsbandsrekonstruktion, både i den opererade knäleden och i den andra knäleden (4,11). I en studie från vår forskargrupp har vi visat att personer som har skadat båda knälederna kom tillbaka till idrotten efter den första skadan i högre utsträckning, jämfört med personer som inte skadat sitt andra knä (4). Siffror från det svenska korsbandsregistret visar att drygt tre procent kommer att behöva operera samma korsband inom fem år efter en första korsbandsrekonstruktion och närmare fyra procent kommer behöva rekonstruera korsbandet i den andra knäleden. Tyvärr är den risken mycket större för yngre personer. Närmare sex procent av patienter under 19 år genomgår en ny korsbandsoperation i samma knä inom fem år. Motsvarande siffra för rekonstruktion av andra knäleden är sju procent. På lång sikt ökar även risken för artrosutveckling i knäleden. Bra initial träning och Brottaren Johanna Mattsson har haft stora knäproblem och genomgått flera operationer. Den senaste korsbandsskadan höll henne borta från mattan i nästan två år. Nu är hon redo för EM i Helsingfors i början av april. Foto: Petter Arvidson, Bildbyrån. 1/2014 svensk idrottsforskning 12

13 anpassning av aktivitetsnivån kan minska risken för artros, vilket skulle kunna tyda på att fortsatt hög aktivitet kanske ökar risken för artros. Detta är dock inte bevisat. Vad är en lyckad behandling? Då det primära syftet med en ACL-rekonstruktion många gånger är att få idrottaren tillbaka till sin idrott, har andelen personer som faktiskt återgår använts som ett bevis för en lyckad behandling. Men, betyder det att behandlingen har varit bra? Inte nödvändigtvis. Som nämnts tidigare är det flera idrottare som har en bra funktion i knäleden som ändå inte väljer att gå tillbaka (2). Det finns även idrottare som har en dålig funktion, med upprepade instabilitetsbesvär, men som ändå återgår. Om man tittar på de skäl som patienterna anger till att de inte återgår till idrott, är det enbart 13 procent Risken för nya skador är större efter en korsbandsrekonstruktion, både i den opererade knäleden och i den andra knäleden. som hänvisar till en dålig funktion i knät. Nitton procent anger rädsla för ny skada, 18 procent anger livsstilsförändringar där idrotten kanske inte är prioriterad och 11 procent anger risken för oönskade konsekvenser av en ny skada, som till exempel att förlora jobbet (2). Utöver det får många idrottare rekommendationen att ändra sin aktivitetsnivå för att undvika nya skador och kanske minska risken för artros. Denna rekommendation är vanligast efter en icke kirurgisk behandling. De idrottare som följer det rådet skulle i så fall betraktas som exempel på när behandlingen har misslyckats. Patienterna anser att en operation är en förutsättning för att kunna återgå till tidigare idrottsnivå, men flera studier har visat att det inte skiljer sig i graden av återgång oavsett behandling. I en studie av Hege Grindhems och hennes kollegor var det exakt lika många patienter som återgick till idrott oberoende om de opererades eller inte. Detta trots att de patienter som inte opererats fått rekommendationen att anpassa sin aktivitet (5). Vad är då egentligen ett lyckat behandlingsresultat? Är det patientens upplevelse av en god funktion i knäleden, är det nöjdhet med funktionen, eller kanske hur nöjd den är med vården? Är det ortopedläkarens eller sjukgymnastens bedömning av knäts funktion eller hur väl man har undvikit nya skador i knät? I en nyligen publicerad artikel har författarna presenterat ett antal konsensuskriterier för vad som är ett lyckat resultat efter en ACL-skada och operation. Kriterierna är sammanställda från enkätsvar (9). Återgång till idrott är ett av sex identifierade kriterier. Men, att använda återgång till idrott som det enda måttet är inte rättvisande. Risk för ny skada För att kunna ta fram kriterier är det bra att känna till vilka riskfaktorer som finns för att skada sig igen. Mark Paterno har testat idrottare när de återgått till idrott efter en ACL-rekonstruktion. Han och hans medarbetare fann att de som hade fått en ny skada inom ett år hade en förändrad neuromuskulär kontroll i höft- och knäled vid landning efter hopp. De hade även en försämrad balans jämfört med de som inte hade skadat sig. Positioneringen av knäleden i förhållande till foten vid landningsögonblicket är en riskfaktor (11). Om knäleden hamnar innanför foten, vilket resulterar i en valgisering av knäleden, så kallad valgus kollaps, finns det en ökad risk för en ACLskada. Detta har även identifierats som den starkaste indikatorn för att kunna förutsäga en ny skada. På samma sätt har man visat att träning för att minska den felaktiga positioneringen, så kallad knäkontroll, minskar risken för skador (14). Även psykologiska faktorer som psykologiska stressorer, copingstrategier, situationsbaserad oro, viktiga livshändelser och graden av socialt stöd har identifierats som riskfaktorer för skada (6). Tre steg till beslut om återgång Det är flera faktorer som kan påverka beslutet om när det är dags att återgå till idrotten och hur beslutet tas. David Creighton och hans medarbetare har gjort en beslutsmodel som är uppbyggd i tre steg 13 svensk idrottsforskning 1/2014

14 Medicinska faktorer Personliga faktorer Idro;ens krav Externa faktorer Skada Funktion Ålder/ kön Psykologiska faktorer Motivation Figur 1: Faktorer som påverkar återgång till idrott. Figur: Faktorer som påverkar återgång till idrott. Typ av idrott Position Nivå Skydd Säsong Ekonomi Kontrakt Familj där de två första stegen värderar riskfaktorer. I det första steget ingår framför allt medicinska faktorer som är relaterade till idrottarens hälsostatus, exempelvis ålder, kön, kliniska symptom, allvarlighetsgrad av skadan, tidigare skador, muskelstyrka, funktionsförmåga och psykologisk status. I det andra steget ingår risker som är relaterade till deltagandet i idrotten, exempelvis typ av idrott, spelarposition och nivå. I det tredje steget ingår faktorer som kan påverka beslutet, som till exempel krav från tränare, lag, föräldrar eller supportrar, under vilken del av säsongen man befinner sig, ekonomiska aspekter och så vidare. (Figur 1 visar en något förenklad sådan modell.) När kan man återgå? Det finns tyvärr inga fastställda kriterier för att bedöma när man kan rekommendera återgång till idrott utan att riskera en ny skada. Det finns däremot en sammanställning av 264 artiklar, publicerade mellan år 2001 och 2011, som visar vilka kriterier som använts i tidigare studier. Fyrtio procent av studierna anger inte några kriterier för återgång. Trettiotvå procent anger att det är viktigt att det gått en viss tid efter operationen, till exempel sex eller åtta månader. Femton procent av studierna betonar vikten av tiden från operationen tillsammans med så kalllade subjektiva kriterier, som till exempel patientens egna skatting av funktion. Enbart 13 procent anger objektiva kriterier, framför allt muskelstyrka, symmetri mellan benen och klinisk status, alltså ortopedens eller sjukgymnastens bedömning av knät (3). I en liknande studie frågade forskare ett antal ortopedkirurger. Enligt dem är framför allt kliniska test samt muskelstyrka och hur väl de presterar i hopptester viktiga faktorer. Upp till 86 procent av kirurgerna hade dock inga specifika gränser för dessa kriterier. Det ser ut som att de flesta kriterierna i tidigare studier handlar om kliniskt status och muskelfunktion. Andra viktiga komponenter är neuromuskulär kontroll, god kvalitet på utförande av rörelser och psykologiskt förberedd för att återgå, men detta anges inte alltid explicit i de publicerade studierna. I det här fallet skulle kliniskt status kunna innebära en ren led, alltså full rörlighet och ingen svullnad. Leden ska även tåla belastning utan att den reagerar med smärta eller svullnad. Eftersom en korsbandsskada medför instabilitet i knäleden har stabiliteten betydelse. Flera studier har visat att graden av laxitet, alltså den passiva skjuvrörelsen (translationen) som oftast undersöks med Lachmans test, inte har betydelse för personens funktion. Däremot har den funktionella stabiliteten en större betydelse, alltså personens förmåga att stabilisera leden under en aktivitet (7). Kombinera flera hopptester Utvärderingen av muskelfunktionen sker oftast genom tester av patientens maximala styrka samt olika typer av hopptester. Maximal styrka kan mätas i isolerade eller komplexa rörelser, antingen med 1 RM (repetitionsmaximum), eller med mera avancerad utrustning som till exempel isokinetisk apparatur. Hopptester är mera funktionella 1/2014 svensk idrottsforskning 14

15 Referenser 1. Akerstrom, K. mfl Masteruppsats Linköpings universitet. 2. Ardern, C.L.mfl. Br J Sports Med (7): p Barber-Westin, S.D. mfl. Arthroscopy (12): Faltstrom, A. mfl. Am J Sports Med Grindem, H. mfl. Am J Sports Med (11): Junge, A. Am J Sports Med (5 Suppl):S Kvist, J. Sports Med (4): s Kvist, J. mfl. Knee Surg Sports Traumatol Arthrosc (5): Lynch, A.D. mfl. Br J Sports Med Osterberg, A. mfl. J Orthop Sports Phys Ther (3): Paterno, M.V. mfl. Am J Sports Med (10): Podlog, L. mfl. J Appl Sport Psychol. 2006(18): Thomee, R. mfl. Knee Surg Sports Traumatol Arthrosc (11): Walden, M. mfl. BMJ :e Walden, M. mfl. Knee Surg Sports Traumatol Arthrosc (1):11-9. Kontakt joanna.kvist@liu.se och hopprestationen påverkas av flera aspekter, som till exempel muskelstyrkan, rörligheten, den neuromuskulära kontrollen och balansen, uthålligheten (vid upprepade test) samt psykologiska faktorer. Exempel på psykologiska faktorer kan vara vilket förtroende som patienten har för knäfunktionen och rädslan för att skada sig igen. Det finns ingen konsensus om vilket hopptest som är bäst att använda. Det finns minst 159 olika tester beskrivna i olika studier och flera av dem har visat sig vara vetenskapligt tillförlitliga. Däremot kan det vara svårt att värdera hur bra testerna är för att bedöma en säker återgång till idrott. Det finns en stark rekommendation att inte enbart använda ett test, utan ett batteri av tester som utvärderar olika aspekter på funktionen. Det finns olika testbatterier, som till exempel tre hopptester (en-bens längdhopp, en-bens höjdhopp och sidohopp under 30 sekunder) eller fyra olika hopptester (en-bens längdhopp, trippel hopptest, 6-meters test samt trippel zick-zack hopptest) (13). Inom gruppen för European Board of Sports Rehabilitation har vi beskrivit rekommendationer för kriterier för återgång till idrott. Enligt dessa bör det ske när idrottaren har 100 procent muskelstyrka i lårmusklerna i det skadade benet jämfört med det friska, samt minst 90 procent i det skadade benet jämfört med det friska benet i två maximala hopptest, som till exempel längdhopp och höjdhopp, och i ett uthållighetstest, till exempel sidhopp under 30 sekunder (13). Trötthet ökar risken för ny skada Då många skador sker i slutet av träningen eller matchen, finns det ett behov att även testa idrottaren när han eller hon är uttröttad. Jesper Augustsson och hans kollegor testade enbenslängdhopp på 19 patienter cirka elva månader efter att de hade genomgått en ACL-rekonstruktion, före och efter muskulär uttröttning. Enbart 32 procent av patienterna uppnådde samma resultat efter uttröttning som innan. Denna studie har poängterat betydelsen av uthållighetsträning inom rehabiliteringen. I ett nyligen avslutat magisterarbete har vi visat liknande resultat. Tjugo idrottare testades med sidohopptest under 30 sekunder, före och efter kardiovaskulär uttröttning, cirka nio månader efter ACLrekonstruktion. Trots att idrottarna var färdiga med rehabiliteringen och var redo för återgång till idrott var det enbart 40 procent som uppnådde mer än 85 procent godkända hopp på det skadade benet jämfört med det friska benet efter uttröttningen (1). Bedömningen av den neuromuskulära kontrollen och kvaliteten på utförandet av rörelser är inte beskrivet lika väl i forskningen. Ett sätt är att mäta hur patienterna kan stabilisera knäleden vid olika aktiviteter. I vår forskargrupp har vi utvecklat en metod för att mäta skjuvrörelser i knäleden under rörelse (den sagitella translationen). Vi har bland annat visat att förmågan att stabilisera knäleden under rörelser har betydelse för patientens självskattade knäfunktion (7). Kvaliteten på rörelser kan också värderas genom en skattning av utförandet baserat på olika kriterier. Till exempel har Karin Björklund och hennes kollegor tagit fram ett kriteriebaserat instrument för att värdera kvaliteten i åtta olika aktiviteter med fokus på styrka, stabilitet, spänst och uthållighet. På liknande sätt kan screeningtester som används för att värdera risken för skada, som till exempel drop-jump test, användas för att bedöma återgången till idrott. Avslutningsvis kan man konstatera att flera faktorer påverkar återgång till idrott. De flesta kriterier som vi använder för att bedöma om idrottaren är färdigrehabiliterad baseras på kliniskt status samt muskelfunktion. Alla idrottare återgår dock inte till sin idrott, vilket beror både på funktionen i knäleden, men också på andra faktorer. Flera studier visar på ett samband mellan återgång till idrott och psykologisk beredskap för återgång. Vår intervjustudie med individer som inte hade opererat korsbandet visade att om motivationen för en idrott är hög och individen har tilltro till sin förmåga och har förtroende för knäfunktionen, så hittar de strategier för att återgå. Olika strategier kan vara att lära sig ta kontroll över knät, eller förändra sitt utövande för att undvika riskfyllda situationer. Eller, om knäfunktionen inte är helt på topp, kör man på och ignorerar symtom från knät: Knät ska inte hindra mig (10). 15 svensk idrottsforskning 1/2014

16 All aktivitet är bra aktivitet Alla vet att motion är bra för hälsan. Men en aktiv vardag är lika viktig, inte minst för äldre vuxna som inte kan röra sig lika lätt. Mindre stillasittande skulle ha stor betydelse för hjärt-kärlhälsan hos enskilda individer och för samhållet i stort. Det visar en ny avhandling. Elin Ekblom-Bak PhD, forskare Åstrandlaboratoriet Gymnastik- och idrottshögskolan I takt med förbättrad hälso- och sjukvård och bättre levnadsförhållanden så har den förväntade livslängden stadigt ökat under de senaste århundradena, såväl i Sverige som internationellt. Svält och infektionssjukdomar var de vanligaste underliggande dödsorsakerna så sent som på slutet av 1800-talet. I dag är det istället ålders- och livsstilsrelaterade sjukdomar som dominerar. Hjärt-kärlsjukdomar såsom hjärtinfarkt, hjärtsvikt och stroke, är orsaken till mer än vart tredje dödsfall i Sverige. Såväl genetik, livsstil och andra omgivande faktorer har stor betydelse för risken att drabbas av dessa sjukdomar. Lockar oss att sitta stilla I början av 1950-talet kom den första vetenskapliga studien som visade på betydelsen av fysisk aktivitet för att minska risken för hjärt-kärlsjukdom. Sedan dess har otaliga studier publicerats för att bekräfta dessa resultat. Det allmänna budskapet om att motionera drygt 30 minuter varje dag med minst medelhög intensitet har nog inte gått någon förbi. Dock har de senaste årtiondenas explosionsartade teknologiska utveckling givit oss större möjligheter att vara stillasittande, via tv-tittande och andra skärmbundna aktiviteter. Förändringar i arbetslivet gör oss också stillasittande under stora delar av vår dag. Detta har inte så mycket påverkat i vilken utsträckning vi motionerar eller tränar, men har kraftigt reducerat vår vardagliga aktivitet. Studier har visat på betydelsen av att ha en god kondition för att ha en god hjärt-kärlhälsa. Det är också viktigt att inte vara för rund om midjan, det vill säga ha för mycket fett inlagrat runt magen. Alla dessa livsstilrelaterade faktorer har en viktig betydelse för hur vi mår, men hur ser den inbördes relationen ut mellan dem? Är någon faktor viktigare än den andra? Och hur viktig är egentligen den där vardagliga aktiviteten? Räcker det inte med att man motionerar 30 minuter per dag? I en nyligen framlagd avhandling vid Karolinska Institutet/Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm, undersökte jag detta i två olika populationsbaserade grupper av svenska kvinnor och män i olika åldrar. Avhandlingen bygger på tre artiklar som tillsammans försöker belysa frågeställningarna ovan. Resultaten i respektive artikel summeras kortfattat nedan. Dessutom presenterades ett nytt icke-maximalt konditionstest på cykel som också finns att läsa om i Svensk Idrottsforskning nummer God kondition eller smal midja? I den ena studiegruppen, som innefattade svenska män och kvinnor i åldrarna 20 till 65 år, visar resultaten att kondition (mätt som maximal syreupptagningsförmåga, VO 2 max) och bukfetma (mätt som midjemått) oberoende av varandra, är starkt kopplade 16 svensk idrottsforskning 1/2014

17 till hjärt-kärlhälsa (1). Bland annat innebar varje högre enhet av VO 2 max cirka fem procent lägre hjärt-kärlrisk, och varje större centimeter i midjeomfång fem procent högre hjärt-kärlrisk. Hjärtkärlrisken uttrycktes som en ansamling av flertalet välkända riskfaktorer för hjärtkärlsjukdom, såsom ofördelaktiga nivåer av blodfetter och blodtryck. En möjlig förklaring till att bättre kondition, oavsett midjemått, innebär en bättre hjärt-kärlhälsa går i linje med det fenomen som kallas Fat but Fit eller Healthy obese (2). Tidigare studier har nämligen funnit att överviktiga eller feta personer som är fysiskt aktiva och tränade har en bättre hjärt-kärlhälsa och lägre risk för att drabbas av hjärt-kärlsjukdom jämfört med normalviktiga men fysiskt inaktiva och otränade personer. Det beror på att fysisk aktivitet och träning har viktiga effekter på kroppen oavsett hur mycket man väger. Det ger bland annat en förändrad kroppssammansättning i form av mer muskler, mindre fett och fett inlagrat på mer fördelaktiga ställen på kroppen. Fysisk aktivitet ger även en förbättrad blodsockerkontroll och insulinkänslighet, samt förbättrad blodfettsprofil. I vidare analyser undersökte jag även om kondition och midjemått kan påverka rökningens välkända negativa inverkan på hjärt-kärlhälsa. Dock visar resultaten att varken en bättre kondition eller ett mindre midjemått helt kan reducera risken kopplad till daglig rökning. Bland annat hade de som var smala om midjan, men som rökte dagligen, en dubbelt så hög hjärt-kärlrisk jämfört med dem som också var smala om midjan men inte rökte. Dessutom var hjärt-kärlrisken inte signifikant lägre hos en vältränad rökare, jämfört med en otränad icke-rökare. Behöver motion och kondition Studien på de personerna visar också att både hög rapporterad fysisk aktivitet på fritiden och framför allt en god kondition, oberoende av varandra är starkt kopplade till en lägre hjärtkärlrisk (3). Konditionen värderades i tre grupper: låg, medel och hög. Varje ökat steg av kondition innebar en lägre risk med 50 procent eller mer, oberoende av hur mycket fysisk aktivitet man hade rapporterat. Ett intressant fynd när det gäller betydelsen av fysisk aktivitet, är att hjärt-kärlrisken var hälften så stor för en person med låg kondition men med hög rapporterad total fysisk aktivitet på Vardaglig aktivitet som till exempel städning är lika viktigt som mer fysiskt krävande motion. Funktionärerna fick inte sitta stilla under förra årets regniga franska öppna mästerskap i tennis. Foto: Matthias Hauer, Bildbyrån Ekblom-Bak cykeltest nu som app I nr skrev Elin Ekblom-Bak om sitt cykeltest. Nu finns appen där du själv kan testa din kondition och få ett värde på din syreupptagningsförmåga. Appen laddar du ner gratis på Apple store. 1/2014 svensk idrottsforskning 17

18 Figur 1A. Figur 1B. Risk Risk 1.00 * * Låg Medel Hög Vardaglig aktivitet Låg Medel Hög Vardaglig aktivitet Figur 1. Hög vardaglig aktivitet minskar risken för hjärt-kärsjukdom och för tidig död. Figurerna visar sambanden mellan högre nivåer av vardaglig aktivitet och risken att för första gången drabbas av en hjärt-kärlsjukdom (1A) samt förtida död (1B). Analyserna är justerade för motionsvanor samt för kön, civilstatus, utbildningsnivå, rökvanor, grönsaksintag, alkoholvanor, ekonomisk status samt för familjär historia av hjärt-kärlsjukdom. Den streckade linjen representerar referensgruppens risk = 1. * = signifikant skiljd från referensgruppen. fritiden, jämfört med en person som hade låg kondition och som var fysiskt inaktiv på fritiden. Högst hjärt-kärlrisk hade de personer som varken var tillräckligt fysiskt aktiva enligt gängse rekommendationer eller hade god kondition. Utifrån dessa resultat är det intressant att fundera över varför fysisk aktivitet och kondition uppvisar ett delvis oberoende samband med hjärtkärlhälsan. Till stor del beror en persons konditionsnivå på hur mycket man motionerar eller tränar för tillfället, och de två borde väl således gå hand i hand? Det första man ska ha i åtanke är att fysisk aktivitet och träning är något man gör, en handling, vilken resulterar i en ökad energiomsättning och mångfaldiga effekter på olika system och organ i kroppen. Konditionsnivån däremot, är ett mått på kapaciteten av det cirkulatoriska systemet och hjärtat. Så trots att fysisk aktivitet och träning som man utför till stor del bestämmer konditionsnivån, kommer även andra faktorer att spela in. Bland annat har generna betydelse för vilken kondition vi har, hur mycket och hur snabbt man svarar på träningen. Dessutom innebär fysisk rörelse av kroppen otaliga positiva effekter i kroppen, oavsett konditionsförbättring. Sammanfattningsvis kan vi alltså inte rakt av likställa fysisk aktivitet eller träning med kondition, och i linje med de resultat som presenteras ovan verkar det vara viktigt för vår hjärt-kärlhälsa att vara fysiskt aktiva och att träna, och dessutom att ha en god kondition. Vardaglig aktivitet vs motion Den andra studiepopulationen i avhandlingen bestod av ett befolkningsbaserat urval av svenska 60-åriga män och kvinnor i Stockholms län. Studien visar att en fysiskt aktiv vardag, oberoende om den innehåller avsiktlig motion/träning eller inte, är starkt kopplad till en lägre hjärt-kärlrisk samt lägre förekomst av det metabola syndromet vid studiestarten (4). När personerna följdes upp 12,5 år efter studiestarten visade det sig också att en fysiskt aktiv vardag vid studiestarten gav 27 procent lägre risk att drabbas av en första hjärt-kärlhändelse och 30 procent lägre risk för förtida död (figur 1). Dessa resultat kvarstod även efter att hänsyn tagits till andra viktiga faktorer såsom rökvanor, alkoholintag, socioekonomi och ärftligheten för hjärt-kärlsjukdom. Viktiga bidragande mekanismer till dessa resultat är kopplade till muskelaktivitet och energiomsättning, det vill säga hur många kalorier vi gör av med under dagen. När vi sitter stilla har vi en väldigt låg energiomsättning. Att bara ställa sig upp och röra sig lågintensivt innebär en mångdubbling av energiomsättningen. En aktiv vardag med lite stillasittande kan innebära uppåt 500 kcal eller än högre energiomsättning jämfört med en inaktiv vardag med mycket stillasittande, visar tidigare studier. Och då är eventuell träning inte medräknad. Det motsvarar energiinnehållet i 20 kg fettväv under ett år! Även om en aktiv vardag i praktiken inte kommer att innebär en egentlig viktnedgång med 20 kg under ett år (bland annat på grund av att man ofta tenderar att anpassa sin kosthållning och 18 svensk idrottsforskning 1/2014

19 övrig aktivitet, samt att det sker andra kroppsliga anpassningar), så illustrerar det vad vardaglig aktivitet och att undvika längre perioder av stillasittande betyder för kroppsvikten. Stillasittande innebär att de större muskelgrupperna runt rumpa och lår är helt passiva. När musklerna arbetar normalt, alltifrån lågintensivt till högintensivt, frisätts ämnen från musklerna, så kallade myokiner, som har en central betydelse för att andra organ och system i kroppen ska fungera optimalt (5). Vid mycket stillasittande uteblir frisättningen av myokiner från musklerna, med följderna att de organ och system som påverkas av myokinerna inte fungerar optimalt. Den vardagliga aktiviteten har därmed en stor betydelse. Många timmar ger stor effekt Såväl energiomsättningen som myokinfrisättningen ökar med ökad intensitet. Drygt varannan svensk rapporterar däremot ingen regelbunden motion, och de som säger att de motionerar regelbundet håller på mindre än en timme per tillfälle (6). Den lågintensiva vardagliga aktiviteten innebär förvisso en lägre energiomsättning och myokinfrisättning. Men genom att vara aktiv i många timmar under veckans alla dagar är det möjligt att få en betydande total effekt. I sammanhanget är det viktigt att nämna att regelbunden motion med lite högre intensitet fortfarande är oerhört viktigt. Bland annat innebär det en lite högre belastning på hjärta, kärl och muskler. Det ger effekter som de allra flesta inte får vid den mer lågintensiva vardagliga aktiviteten, till exempel konditionsförbättring och styrkeökning. Sammanfattningsvis visar studierna i avhandlingen att alla typer av fysisk aktivitet bör rekommenderas. Vardaglig aktivitet behövs för att bland annat bibehålla en höjd energiomsättning och myokinfrisättning, men vi behöver också fysisk aktivitet med lite högre intensitet för att få konditionseffekt och lite högre belastning på muskulaturen. Resultaten kring vardaglig aktivitet är speciellt intressanta, eftersom äldre vuxna tenderar att sitta mer och ha svårare att komma upp i medel- eller högintensiva intensitetsnivåer, jämfört med yngre vuxna. Eftersom vi står inför en åldrande befolkning, kommer rekommendationer om vardaglig aktivitet att ha stor betydelse för den enskilde individen såväl som för samhållet i stort. Referenser 1. Ekblom-Bak, E. mfl. J Intern Med (6): McAuley, PA. mfl. J Sports Sci (8): Ekblom-Bak, E. mfl. Eur J Cardiovasc Prev Rehabil (2): Ekblom-Bak, E mfl. Br J Sports Med (3): Pedersen, BK. J Physiol ;587: Ekblom-Bak, E. mfl. LIV Motionsvanor, fysisk prestationsförmåga och levnadsvanor bland svenska kvinnor och män i åldrarna år. Rapport 1. Kontakt elin.ekblom@gih.se ngar om unga idrottare med osynliga funktionsnedsättningar är en skrift ation, tips och råd om hur man bemöter barn och ungdomar med till exempel ergers syndrom inom idrotten. De är personer som i många fall har svårt att energi och som upplever idrotten intensivare än andra. Skriften riktar sig till föräldrar och alla som arbetar för att ge alla barn och ungdomar en möjlighet rott och att utvecklas i sin förening. för idrottsforskning trumforidrottsforskning.se LÄS! Dolda utmaningar om unga idrottare med osynliga funktionsnedsättningar Problem eller möjlighet? Simon ÄlSkar fjärilskickar magnus vill ha glasklara regler jennifer gör inget halvdant Styr energin till rätt Sak rörelse Är en underskattad medicin Dolda utmaningar Om unga idrottare med Osynliga funktionsnedsättningar tips och råd till ledare! Dolda utmaningar om unga idrottare med osynliga funktionsnedsättningar är en skrift som ger inspiration, tips och råd om hur man bemöter barn och ungdomar med till exempel adhd och Aspergers syndrom inom idrotten. Skriften riktar sig till idrottsledare, föräldrar och alla som arbetar för att ge alla barn och ungdomar en möjlighet att hitta sin idrott och att utvecklas i sin förening. Beställ boken på 1/2014 svensk idrottsforskning 19

20 Sämre prestation flera dagar efter festen Alkohol har effekter på prestationen långt efter det att den har lämnat kroppen. Försämringen kan hålla i sig upp till 60 timmar efter att det sista glaset är tömt. Det visar en genomgång av de studier som har undersökt alkoholens påverkan på bland annat muskelstyrka och reaktionstider. Mikael Mattsson Lektor, PhD Gymnastik- och idrottshögskolan Örjan Ekblom Lektor, PhD Gymnastik- och idrottshögskolan Olof Unogård Forskningsassistent Gymnastik- och idrottshögskolan D e t fanns en tid då alkohol användes som prestationshöjande medel av olika idrottare (1). Men de flesta är nog medvetna om att det inte är positivt för prestationen att vara påverkad av alkohol under tävling. Ett tydligt exempel som fått stor spridning är en videofilm från 2008 där höjdhopparen Ivan Ukhov, kraftigt påverkad, misslyckas med att ens klara inhoppningshöjden. På grund av att det oftast har en negativ inverkan är alkohol endast dopningsklassat i vissa idrotter, som till exempel bilsport och skytte. Ett område där det råder en större osäkerhet är alkoholens effekter dagen efter att man druckit. Hur länge sitter egentligen de negativa effekterna i? Och är karenstiden olika lång beroende på vilken idrott man ska utöva? Effekterna stannar kvar Studier, och erfarenheter, visar att alkohol har påtagliga effekter även efter det att nedbrytningen av alkoholen är avklarad. Flera av dessa effekter har betydelse för idrottarens återhämtning och prestationsförmåga. Vid studier av alkoholens effekter är det viktigt att fundera på vilka som direkt är knutna till alkoholens nedbrytning och vilka som är indirekta. Till de indirekta effekterna hör till exempel sömnstörningar. Efter alkoholbruk är sömncyklerna störda och sömnen blir inte alls lika effektiv som i normala fall. Sänggåendet är inte sällan senarelagt, vilket också kan påverka sömnens kvalitet och längd. Konsekvenser av störd sömn kan vara försämrad koncentration, reaktionsförmåga och precision. Personens vätskestatus blir också påverkad, då alkohol har en lätt vätskedrivande effekt på grund av att det hämmar hormonet ADH i njuren. Vidare kan glykogenlagren, framför allt i levern men även i musklerna, vara sänkta. Vilopulsen har visat sig vara förhöjd även efter avlutad nedbrytning av alkohol, och ögats förmåga att anpassa ljusinsläpp genom pupillerna sker långsammare. Sammantaget riskerar dessa effekter att generera påtagliga försämringar av prestationsförmågan även dagen efter alkoholintag. Sämre reaktion och precision I ett experiment år 1990 utsattes 25 handbollsspelare för ett testbatteri med tävlingslika precisionstester som innehöll fem olika moment (2). Testerna gjordes före ett intag motsvarande en medeldos alkohol (se fakta om alkohol s. 22). Efter intaget, vilket följdes av en blandad måltid, repeterade man testerna. Därefter vilade spelarna en natt och repeterade sedan testerna en gång till, tolv timmar efter alkoholintaget. Vid test nummer två kan man anta att det fanns en relativt hög alkoholkoncentration i blodet, men efter Bild till höger: Katrineholms VK jublar efter ännu ett SM-guld. Tre år i rad har Sörmlandsklubben haft anledning att fira med champagne. Nu är laget åter i slutspel. Foto: Nils Jakobsson, Bildbyrån 20 svensk idrottsforskning 1/2014