1. TRO. TRONS GRUND första delen: ATT SÄGA JA TILL VISHETEN FRÅN GUD. (1 Kor. 1: )

Transkript

1 Tro Hopp - Kärlek 1. TRO TRONS GRUND första delen: ATT SÄGA JA TILL VISHETEN FRÅN GUD (1 Kor. 1: ) Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft (1 Kor 1:18)

2 Vi har redan sett att Paulus, när han vill hjälpa de korintiska kristna ut ur sin jobbiga situation, börjar med Kristus i stället för med problemen. Inledningen av brevet mynnar ut i några ord, som sammanfattar vad han menar: Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet (1:30). De här orden är av central betydelse för att kunna förstå Paulus fokusering på Kristus i de första versarna av sitt brev. Det handlar inte bara om ett pedagogiskt knep, utifrån hans förståelse av läsarnas psykologi. Han vill framför allt placera korintierna i ett frälsningshistoriskt sammanhang. De har på ett mycket reellt sätt del i det som Gud har gjort i Kristus. Det har inte skett genom deras egna ansträngningar utan genom honom, det vill säga Gud. På grund av Guds handlande kan korintierna glädja sig över att ha fått del av Jesu liv. Det är först när de korintiska kristna kommer till insikt om den här sanningen, som deras liv kan påverkas i positiv riktning. Som nya skapelser i Kristus, har de också blivit delaktiga i frukterna av hans död och uppståndelse. När de i tro tillägnar sig verkligheten av detta, så kommer det att få inflytande över deras sätt att tänka, tala och handla. För korintiernas del handlar det alltså inte enbart, eller ens i första hand om en intellektuell förståelse. Som vi ska se, så finns det i församlingen ganska mycket av expertkunskap på det teologiska området. Det som Paulus vill betona vikten av, är att dessa kristna låter relationen med Kristus få gå på djupet i deras liv. De behöver avlägsna det skyddande skal av tomma fraser och död formalism, som effektivt hindrar dem från att tillägna sig bilden av Kristus. Den bilden sammanfattar nu Paulus i orden Vishet, rättfärdighet, helighet och frihet. Orden är i sig inte alls främmande för de korintiska kristna. Det är kvalitéer som de med sina läppar bekänner sig till men som fått en felaktig tillämpning, eller helt enkelt inte fått något genomslag alls i deras liv. Deras enda chans är att de själva inser det! 2

3 Paulus vill, genom sin betoning i den första delen av brevet, klargöra för sina läsare den gudomliga vishetens grundläggande karaktär. Den finns med som en grundläggande princip i det mesta som aposteln skriver i sitt brev. Det är framför allt därför att korintierna vänder ryggen åt den visheten, som det har börjat gå snett på de flesta områden av deras liv. För att de ska kunna komma på rätt spår igen, måste förändringen börja där! Motsättningar i gemenskapen synliggör problemet (1:10-16) Paulus börjar med att återge rapporter som han fått genom tillresande församlingsmedlemmar. De är allt annat än uppmuntrande. Tydliga tendenser till splittring har gjort sig gällande i gemenskapen: Av Chloes folk, har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er (1:11)). Ytligt sett, så verkar orsaken vara grupperingar kring olika lärare. I församlingen hade, förutom Paulus, också Apollos och Kefas verkat. Alla tre är särpräglade och starka personligheter - något som också kännetecknar deras sätt att undervisa. Ändå finns det inte hos någon av dem en tanke på konkurrens. Vars och ens speciella personlighet och talang, kompletterar i stället de övrigas. På så sätt kan olika behov tillgodoses i den dynamiska gemenskapen. Tyvärr har utvecklingen trots detta gått i en riktning som ledarna själva inte eftersträvat. Olika fraktioner har försökt spela ut en lärare mot en annan. Vissa av församlingsmedlemmarna hävdar att de bara kan acceptera den ledare som de själva blivit döpta av (1:13f). Andra sätter vältalighet i enlighet med talekonstens alla regler främst. Där ligger Apollos bra till! Han har snabbt framstått som retorikern i Korint. Den grupp i församlingen som är imponerad av sådana färdigheter, har tagit honom till sitt hjärta (1:22b; (1:12; 3:4ff; jfr Apg. 18:24ff). För sin egen del, gör inte Paulus anspråk på att vara en vältalare i grekisk stil (v 17). Det har överhuvudtaget aldrig legat för honom, att självsäkert och 3

4 belevat uppträda inför folk (2:1-5). Trots det, så har det också bildats en grupp med Paulus som favorit (1:12)! Egentligen struntar Paulus fullkomligt i vilken sida man har valt och vilken grupp man tillhör. Det är ingen skillnad på hans egna anhängare och de som vurmar för andra ledare. Konsekvenserna är likadana i båda fallen. Gemenskapen påverkas i negativ riktning. Det beror på att dessa korintier i sin bedömning av människor, på ett markant sätt är fixerade vid yttre attribut. Varför tar Paulus upp problemet med splittring redan i inledningen av sitt brev? Hade det inte passat bättre i det stora avsnitt som handlar om enhet i församlingen? Ändå är det inte av misstag som ämnet hamnat här. På ett tydligt sätt avslöjar det nämligen korintiernas uppfattning av vad vishet är. Hela resonemanget är uppbyggt omkring vishetens tema. Det ställer frågan på sin spets: Varför har korintiernas förståelse av visheten en avgörande betydelse, när det gäller deras förmåga att ta till sig den nya identiteten i Kristus? Paulus visar vad Visheten från Gud är (1:17-2:16) När Paulus talar om världens vishet, så har han inte i första hand filosofiska eller religiösa lärosystem i tankarna. Det handlar i stället om underliggande tankemönster, det som styr människans sätt att förhålla sig till sin omgivning och bestämmer hennes beteenden och värderingar. I den korintiska gemenskapen fanns förutsättningar för grupperingar av olika slag. Människorna där kom från skiftande bakgrund: etniskt, religiöst och socialt sett. Så gott som samtliga kom från samhällets bottenskikt: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma... (1:26). Märkligt nog, så hade det ändå varit en gemenskap som utmärkt sig för sin enhet. De troende hade alla upplevt sig stå på en gemensam grund. Den bestod av Jesus Kristus och hans frälsningsgärning. 4

5 Av vilken orsak sluter sig korintierna nu inom olika grupper? Låt vara att grupperingarna inte är identiska med dem som medlemmarna förut levt i. Fenomenet är ändå detsamma. Den egna gruppen betraktas som norm och de övriga värderas utifrån förmågan att anpassa sig till det som är accepterat. Vad är Världens vishet? (1:17-25) För att klargöra orsaken för sina läsare, så inleder Paulus med att ta upp synsättet hos två universella kategorier som han ofta indelar mänskligheten i. Förenklingen är medveten. Det handlar inte om en okunskap om mångfalden av kulturer och folkslag som fanns även på Paulus tid. Trots att han själv och läsarna av brevet är invånare i det romerska imperiet (för Paulus del var han även romersk medborgare!), så använder sig Paulus av beteckningar som bättre tjänar hans syften. Han försöker klargöra frälsningshistoriska sanningar för sina läsare. Judarna representerar det folk som ser sig som utvalt. Genom att hålla lagen anser de sig vara garanterade frälsningen. Omskärelsen är ett yttre tecken på deras tillhörighet till det förbund, som Gud upprättat med sitt egendomsfolk. Grekerna får representera alla de övriga, hedningarna, de oomskurna, de som inte håller sig till den mosaiska lagen och därför anses vara utestängda från Guds förbund med sitt folk. När Paulus i det här sammanhanget använder sig av beteckningen grek i stället för hedning, så är det mycket medvetet. I en utläggning av visheten, så ger epitetet greker omedelbara associationer som passar in i resonemanget. Den grekiska visdomen är ett exempel på den världsliga visheten. Kanske också Paulus har i åtanke sin närkontakt med den visheten i Athen? Även om hans insats där gav mager utdelning, så gjorde mötet med filosoferna ett oförglömligt intryck på honom (Apg kap 17). Paulus sätt att sammanföra judar och greker när han vill åskådliggöra den världsliga visheten är alltså inte utan poäng. Därmed gör han klart att han inte i första hand tänker på den grekiska vishetsläran (filosofin) som sådan. Paulus sammanfattar både grekernas exklusiva utläggningar om visheten och judarnas detaljerade kunskap om lagen, under en och 5

6 samma inställning. Han utvecklar detta i sammanhanget som handlar om hur människor reagerar när de konfronteras med förkunnelsen om korset (1:18-2:5). Korset är en stötesten för judarna, därför att dess budskap inte stämmer med det som de förväntar sig av en frälsande messias. Judarna gör en direkt koppling mellan korset och den mosaiska lagens påle (5 Mos 21:22). Om en sådan människa sägs det, att hon är förbannad av Gud (v 23). Grekerna å sin sida, betraktar korset som en dårskap därför att det rimmar dåligt med grekernas bild av hur en gud skulle bete sig. Att vörda och tillbe någon som dött på ett kors, går emot alla mänskliga konventioner. Det representerar också det yttersta tecknet på mänsklig förnedring. Korsfästelsen är den form av avrättning som romarna reserverat för de mest avskyvärda brottslingarna. Med vad rätt kan en så värdelös symbol få inta en framträdande plats? Korset är mötesplatsen Det som Paulus vill visa, är att detta faktum inte är ett hinder. Tvärtom - det skandalösa korset är Guds poäng! När en föraktad jude dör på ett anskrämligt kors på en skamlig avrättningsplats i Palestina, så är det den unika vägen till en avgörande vändpunkt i historien. Just därför att korset är platsen för förbannelse, djupaste förakt och total svaghet, så står den i fokus för universums mest betydelsefulla händelse. Det är där och bara där, som människan hittar tillbaka till Gud. Det är också den enda platsen, där Gud låter sig finnas av en sökande mänsklighet. Därför att Gud presenterade en enda väg till frälsning genom korset, så måste människan erkänna att hennes räddning erbjuds på ett sätt som omintetgör varje chans till egen prestation. Den som närmar sig korset måste erkänna sin litenhet, sin svaghet, sitt totala beroende av Guds kraft för att räddas ur sin hopplösa situation. Det som kännetecknar oss som räddas, är ropet på hjälp. Ett erkännande av att människan behöver ta emot det som erbjuds i den korsfäste Kristus. 6

7 En möjlighet på lika villkor Korset representerar alltså en möjlighet på lika villkor för alla människor. Sett nerifrån, från den lilla, förnedrade människans perspektiv är det goda nyheter. Sett uppifrån, utifrån människan med resurser, så är det främmande att inte kunna vinna något genom egna ansträngningar! Från en sida sett, så är korset alltså inte en ny sorts vishet, eller en högre vishet. Hade Paulus uttryckt sig på det sättet, så skulle det bara ytterligare ha befäst behovet att prestera något. Å andra sidan, så är den korsfäste Kristus den högsta vishet någon kan finna (1:24). Han blir själva drivkraften för ett helt nytt liv och ett nytt sätt att tänka. Glömskan hos församlingsmedlemmarna i Korinth Då judar och greker vänder ryggen åt korset, så är det ett uttryck för världens vishet. Församlingsmedlemmarna i Korint vill säkert inte identifiera sig med Paulus beskrivning av de två grupperingarna. Det är möjligt att de flesta i församlingen har en bekännelse som är teologiskt korrekt. De kan både tala om korset och ta emot en förkunnelse om korset. Paulus poäng är ändå att deras attityd och handlingssätt, i grunden präglas av världens vishet! Hur kan nu aposteln placera de korintiska kristna i samma kategori som människor vilka föraktar korset? Paulus ger oss nyckeln när han talar om frestelsen att göra Kristi kors till tomma ord. Man kan med sin mun äga en bekännelse som är korrekt, medan bristen på tillämpning tömmer orden på innehåll. Sedan en tid tillbaka, så visar rivaliteten mellan grupperingarna, att man är på väg att avlägsna sig från den visdom som kommer från Gud. Man har glömt bort, att korset utgör den gemensamma och enda grunden. Det är på korset tron vilar och det är på grund av korset som de alla har fått möjligheten att börja leva ett liv med nya förutsättningar. Det är korset och den korsfäste som är grunden och förutsättningen för deras nya identitet. Gradvis har korintierna förlorat sin identitet i Kristus ur sikte. De har börjat se sin ställning som något självklart, något de meriterat. Därför har deras 7

8 beteende blivit exklusivt. Man ger bara godkänt åt anhängarna av den egna gruppen, åt dem som stämmer med mönstret, de som är perfekta enligt den uppsatta normen! Det handlar om att bedöma människor utifrån kriterier som successivt blivit auktoritet i gemenskapen. Paulus har bara ett recept för att råda bot på situationen. Korintierna måste återvända till korset! Korset och den korsfäste är visheten från Gud. Därför är det också den kraft som kan rädda dem. Det gäller inte minst de som nu utger sig för att vara ledare. Deras makt att föra hela gemenskapen vilse är stor! Paulus som exempel (2:1-5) Paulus själv är inget undantag från den här principen. För att illustrera vad han menar, så berättar han om sitt första uppträdande bland dem (2:1-5). Hans beteende då, är inget han egentligen borde prata högt om. Han saknade en viktig kvalifikation i den retoriska talekonsten: vältalighet. Han var svag och rädd och full av ängslan (2:3)! En föga imponerande debut för en apostel! Och ändå - trots de stapplande orden och den bräckliga bevisföringen, hade det funnits något i förkunnelsen som skapat tro. Paulus kunde knappt själv förklara hur det hade gått till men det fanns en annan dimension, en överbevisning med Ande och kraft (2:5 jmfr 1:18). Mer än tusen ord, hade den kraften skakat om åhörarna och övertygat dem om äktheten i förkunnelsen! Det är viktigt för Paulus att ta fram den här händelsen som ett led i hans argument. Hans liv är helt beroende av korsets kraft. Korset och den korsfäste är den källa, från vilken hans eget liv hämtar sitt innehåll.. Därför att Paulus liv är ett med hans förkunnelse, berörs människor av det han säger! Paulus har ett enda syfte med att först ta korintierna och sedan sig själv som exempel. Han vill få sina läsare att omvärdera sin syn på vad som är vishet. Han vill få dem att ta emot korset som visheten från Gud. Det innebär att deras blott teoretiska kunskap om korset och den korsfäste som en 8

9 central tanke i den kristna tron, också måste få fäste i deras tanke och liv. Kristus har själv i sitt liv och genom sin död gestaltat Guds vishet. Nu blir han också, för dem som vill bejaka den Korsfäste, en möjlighet till ett liv med nya förutsättningar. Två kännetecken hos Visheten från Gud (2:6-14) Nästa steg för Paulus blir att visa på det som Gud har berett åt dem som älskar honom (2:9). Att följa den gudomliga visheten kanske inte alltid går hand i hand med det som människor i allmänhet uppfattar som positivt och eftersträvansvärt: framgång, berömmelse, välstånd... För Paulus egen del, har det många gånger inneburit motsatsen. Guds hemlighetsfulla vishet öppnar en ny dimension med nya möjligheter. En vishet som omdefinierar den andliga terminologin (2:6-14) 1.En väg att växa och mogna En nutida läsare märker inte så lätt det provocerande i Paulus ord, när han förklarar: Vishet förkunnar vi för de andligt fullvuxna. Mot bakgrund av det aposteln har sagt - och det han nu kommer att säga, så förstod säkert de ursprungliga läsarna undertonen i påståendet. Fullvuxen var ju korintiernas älsklingsepitet för att beskriva sig själva! De hade på så sätt skapat en grupp av elit-kristna. Som bevis för att de tillhörde de mogna, lyfte de faktiskt fram vissa andliga företeelser! Om det är provocerande för vissa, så öppnar Paulus ord en ny möjlighet för andra. Han vill visa dem, att det enda som kan avgöra om en kristen är fullvuxen är, om hon eller han är kapabel att ta emot och låta korsets budskap prägla livet. Den människa som inte låter sitt liv stå under korsets inflytande, är i stället underställd den här tidsålderns förgängliga makter. Det är inte några mänskligt konstruerade värderingar utan korset, som är mänsklighetens stora vattendelare. Paulus kommer snart att på ett mer rakt sätt fälla domen över de korintier som anser sig vara fulländade och mogna kristna: Och jag kunde inte heller tala till er, bröder, som till andliga människor, jag fick tala till sådana som var kvar i sin köttsliga natur, till spädbarn i Kristus (3:1). 9

10 Omdömet gäller visserligen deras första tid som kristna. Tyvärr har det emellertid inte gått så mycket framåt när det gäller mognaden: Jag gav er mjölk, inte fast föda; den tålde ni ännu inte. Och ni tål den inte heller nu, eftersom ni fortfarande har kvar er gamla natur (3:2). De korintiska kristna som Paulus riktar sig till, är omogna kristna, därför att deras sätt att tänka och handla helt styrs av det som är gångbart och accepterat i omvärlden. För att klargöra vad det handlar om, så använder sig Paulus också av begreppet andlighet. 2. Vad är Andlighet? Korintierna hävdar att de själva är andliga, på grund av ett visst beteende och en viss terminologi som de behärskar. Deras sätt att bedöma sin omvärld motsäger trots det den andlighet de gör anspråk på. De är helt styrda av mänskliga värderingar. Bristen på insikt, när det gäller naturen av Guds vishet, visar att det inte är så väl beställt med andligheten, som korintierna själva vill påstå. En människa kan inte genom sitt förstånd få grepp om naturen av Guds vishet. Den insikten kan bara inplanteras genom Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud (v 10b). Det behövs alltså ett verk av den helige Ande. Eftersom insikten är av gudomlig natur, så måste också korintiernas liv styras av andra värderingar, än de som står högt i kurs i en värld som inte känner Gud. Om nu korintiernas anspråk på andlighet inte stämmer, så har Paulus ett dubbelt mål i sikte när han avslöjar den här falskheten. Dels vill han ta ner stolta korintier från deras piedestal, varifrån de dömer, bedömer och fördömer sina medkristna. Dessutom vill han också tala om vem som är en andlig människa. Det är inte en kristen, som kan uppvisa en andlig meritlista med olika slags gåvor och en speciell insikt i andliga ting. Den är andlig, som har tagit emot Anden som kommer från Gud (v 12). Guds Ande är inte reserverad som en gåva till en elit i församlingen. Den är en gåva till varje pånyttfödd kristen. 10

11 Den logiska slutsatsen Paulus vill att korintierna ska upptäcka den logiska slutsatsen av hans resonemang. Det finns fyra viktiga element i hans argumentation: För det första: Den sanna visheten kan bara förstås av de andligt fullvuxna (2:6). Det handlar inte om elitkristna, utan den benämningen kan sättas på varje kristen som tar emot Anden som en gåva och som genom Anden får insikt i djupen hos Gud (2:10). Det ska inte förstås som en mystisk upplysning för invigda. I stället handlar det om ett förändrat perspektiv (jfr v.16), vilket i sin tur leder till nya värderingar och nya prioriteringar. För det andra: Den visheten tar sin utgångspunkt i den korsfäste Kristus (2:1-2, 5, 7-8). Det sätt som Gud har valt att rädda världen; genom den korsfäste Kristus, visar vägen. Det är inte det starka och det mäktiga som Han väljer ut. Han ger sitt godkännande åt den människa som är villig att ge upp av sitt eget, för att i fullt beroende och i överlåtelse följa den korsfäste. För det tredje: Visheten från Gud går i motsatt riktning mot den här tidsålderns sätt att tänka och kan därför inte förstås på ett mänskligt sätt. Gud har det i beredskap åt dem som älskar honom (2:9); åt dem som är villiga att i ödmjukhet närma sig honom i en levande relation och låta den relationen påverka deras egna liv på ett radikalt sätt. För det fjärde: Vem är den som älskar Gud, om inte den som insett sitt beroende av honom - den människa för vilken korset har blivit en Guds kraft. Det är den lilla människan, den svaga människan, den som förväntansfullt ser upp mot korset, därför att det är källan till alla de gåvor som Gud har att ge. En nyckel att tolka tillvaron (2:15-16) Det är i det avseendet, som den som är andlig är förmögen att bedöma allt. Naturligtvis vill inte Paulus påstå, att den som äger visheten från Gud 11

12 inte längre behöver fråga människor till råds. Poängen ligger i den definition av orden visdom och andlig, som aposteln just har lagt fram. Den andliga människans visdom innebär att våga vara svag. En sådan människa har kommit fram till en självinsikt, som också gör det möjligt för henne att tolka tillvaron och ödmjukt bedöma andra människor. Därför kan den andliga människans förhållningssätt sammanfattas så här: Men vi tänker Kristi tankar. Normen är Kristus, hans självutgivande liv och hans ödmjuka sinnelag! I det här positiva omdömet om den andliga människan, vill Paulus uppmuntra kristna som känner sig svaga, beroende och ständigt på väg. Det är ni som är andliga!, är det budskap han riktar till den här gruppen av kristna. För er har korset blivit en kraft och där har ni funnit nyckeln att tolka tillvaron och den värld ni lever i. Det är ni som tänker på det sätt som Kristus tänker, handlar på det sätt som han handlar och lever ett liv i hans likhet! Ni har fattat poängen i förkunnelsen! Samtidigt ligger det en skarp tillrättavisning gentemot dessa som placerat sig själva i en elit-klass, medan de ser ner på sina medkristna. Själva menar de sig vara mogna kristna. Deras sätt att bedöma andra, avslöjar samtidigt att de är spädbarn i Kristus. Anden har inte fått inflytande över deras liv. Därför tänker och handlar de inte heller i Kristi anda. Sanningen som Paulus alltså vill förmedla till korintierna, är att andligheten beror på närheten till korset. Att med sitt andliga sinne uppfatta det som våra naturliga sinnen inte kan omfatta, innebär att acceptera Guds vishet som uppenbaras i det för världens ögon dåraktiga evangeliet. Det innebär också att förkunna den med ord som Anden har lärt oss. Det här är kännetecknet på den människa som har tagit emot Guds Ande och vars liv i fortsättningen står under dess inflytande. De andliga korintierna kan inte berömma sig av att vara bättre än sina medsyskon. Där går inte skiljelinjen. Den går vid korset! 12

13 Diskussionsfrågor Fundera över orden I 1 Kor 1:30. Vilken betydelse har det att Paulus formulerar sig som han gör ( Genom honom finns ni i som har blivit vår )? Passiviserande eller en motivationsfaktor? Grupperingar kring olika ledare är det något vi känner igen? Tror du att man faller för samma sak idag ( yttre attribut )? Den världsliga visheten, vad handlar det om? Hur kan den yttra sig i våra kyrkor idag? Korset utgör den gemensamma och enda grunden! Hur kan det påverka vårt sätt att se på oss själva och på andra människor? Vilka konsekvenser borde det få i våra relationer? De korintiska kristna som Paulus riktar sig till, är omogna kristna, därför att deras sätt att tänka och handla helt styrs av det som är gångbart och accepterat i omvärlden. Är det så vi brukar definiera en omogen kristen? Tycker du att det stämmer? Vad kan det i så fall innebära att vara en mogen kristen? Vad är andlighet enligt Paulus? Hur påverkar det vår syn på att det finns mer andliga och mindre andliga människor? Är det något som du speciellt fäster dig vid i de fyra slutsatserna, som sammanfattar Paulus argumentation? Varför? Å ena sidan uppmuntran och å andra sidan tillrättavisning: på vilket sätt finns de här två aspekterna med i Paulus undervisning om visheten från Kristus? 13