Occupational therapists and assistant nurses experiences of lifting use and care belts in nursing homes.

Transkript

1 Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle Sektionen för arbetsterapi Examensarbete, 15Hp Vårterminen 2013 Arbetsterapeuters och undersköterskors erfarenheter av användningen av lyft och vårdbälte på äldreboende. Occupational therapists and assistant nurses experiences of lifting use and care belts in nursing homes. Författare: Madeleine Thim Alexandra Åhlstedt Handledare: Gerd Andersson Svidén

2 2 Sammanfattning Flera yrkesgrupper inom vården hade fått skador på grund av manuella förflyttningar av patienter. Studier visade att hjälpmedel som exempelvis lift, minskade skadorna. Syftet med vår studie var att beskriva arbetsterapeuters och undersköterskor erfarenheter av användningen av lift och vårdbälte på äldreboenden. Det deltog fyra undersköterskor och fyra arbetsterapeuter i studien. Datan samlades in genom kvalitativa intervjuer med en intervjuguide som stöd. Insamlingsdatan blev analyserad med hjälp av en kvalitativ metod som resulterade i sex olika teman: Negativ och positiv påverkan av lift- och vårdbältsanvändandet, Arbetsterapeuter har för lite tid för utbildning och inskolning, Förflyttningshjälpmedel sätts in stegvis, Nära samarbete främjar hjälpmedelsanvändningen och Hjälpmedelsuppföljning en del av det dagliga arbetet. Resultaten visade att flera faktorer påverkade hjälpmedelsanvändandet som exempelvis tidsbrist och slarv. Studien visade även att personalen arbetade för att de boende skulle bibehålla sin fysiska funktionsförmåga i aktivitet genom att använda så lite hjälpmedel som möjligt. Sammanfattningsvis kom studien fram till att personalens tidsbrist och de många arbetsuppgifterna påverkade i vilken mån hjälpmedel blev använt samt frekvensen av utbildningstillfällen. Viljan för att de boende skulle behålla sin fysiska funktionsförmåga var något alla deltagare arbetade för. Den här studien kan ge arbetsterapeuter verktyg att skapa bättre rutiner samt mer anpassade förflyttningshjälpmedel. Nyckelord: Aids, Negligence, Nursing home.

3 3 Abstract In several areas of nursing manuel lifting is a cause of injuries. Studies showed that aids as, lift diminished the injuries. The aim of the study was to describe occupational therapists and assistant nurses experience in the use of lifting and care belts in retirement homes. Four assistant nurses and four occupational therapists participated in the study. The data were collected through qualitative interviews where there was an interview guide for support. The data collection were analyzed by means of a qualitative method which became six different themes: Negative and positive influence of lift- and care belt use, Occupational therapists have little time for lessons and introduction, Mobility devices are inserted gradually, Close cooperation encourages aid use and Following up aids a part of the daily work. The results revealed that different factors affected the usage of aids such as lack of time or negligence. The study also showed that staff worked so the residents would maintain their physical body functions in activity by using as little aids as possible. To sum up the study the professional had lack of time and many job assignments that affected how often the aids where used and frequency of lessons. The mean to keep the residents physical function ability was something all participants worked for. This study gives occupational therapists tolls to create better routines and more adjusted mobility devices. Keywords: Aids, Negligence, Nursing home.

4 4 Innehållsförteckning Inledning... 6 Bakgrund... 6 Äldreomsorg... 6 Fallrisk bland äldre... 7 Arbetsterapi... 7 Arbetsterapi och handledning... 8 Arbetsterapi och äldre... 9 Hjälpmedel Problemformulering Syfte Material och metoder Design Urval av deltagare Datainsamling Databearbetning Etiska aspekter Resultat Negativ och positiv påverkan av lift- och vårdbältsanvändandet Arbetsterapeuter har för lite tid för utbildning och inskolning Förflyttningshjälpmedel sätts in stegvis Nära samarbete främjar hjälpmedelsanvändningen Hjälpmedelsuppföljning en del av det dagliga arbetet Resultatsammanfattning Diskussion Resultatdiskussion Metoddiskussion Slutsats Förslag på studier Tack Referenser Bilaga

5 5 Bilaga Bilaga

6 6 Inledning Denna C-uppsats handlar om lift- och vårdbältsanvändning inom kommunala äldreboenden. En av författarna till denna studie arbetar på ett äldreboende och där började intresset till hur hjälpmedlen används. På arbetsplatsen noterade hon att hjälpmedel inte alltid används och när de används är det ibland på fel sätt vilket är ett stort problem både för de boende, men också för personalen. Vi vill ta reda på hur hjälpmedel används och varför de används som de gör. Bakgrund Äldreomsorg När människan blir äldre kan den inte längre vara lika självständig och blir beroende av andras hjälp då individen bli svagare och bräckligare. En nedsatt självständighet kan bero på att man får en sjukdom som till exempel stroke (Andersson, 2006). Enligt Wånell (2006) är de äldre som idag flyttar in till särskilda boenden i en jobbig livssituation. De kan exempelvis vara ensamstående då maken eller makan dött eller ha fått en stroke eller en höftfraktur. Det är främst tre grupper som får flytta till äldreboenden, personer med långt gången demenssjukdom, personer som har kroniska sjukdomar/funktionsnedsättningar med ett större omvårdnadsbehov samt de i livets slutskede som är i behov av heldygnsomsorg. Svenska kommunförbundet (2001) menar att det inom äldreomsorgen är vanligast med kommunala boenden. Genom Ädelreformen 1992 blev särskilda boenden för äldre och funktionshindrade ett samlingsnamn för bland annat ålderdomshem, långtidsvård, sjukhem och gruppbostäder. Enligt Wånell (2006) ska ett äldreboende ha ett enskilt rum för varje individ och det ska finnas ett gemensamt uppehållsrum och matsal. I det egna rummet ska det ingå toalett och dusch eller bad. Personalens kunskap om omvårdnad och lokalens utformning är viktig då det är av stor vikt att vardagen på ett äldreboende innehåller vård, sömn, mat och god hygien. Enligt Svenska kommunförbundet (2001) är det undersköterskor, vårdbiträden och sjuksköterskor som arbetar på äldreboendenas avdelningar. Svenska kommunförbundet (2001) beskriver vidare att särskilda boenden för äldre innebär att personal finns tillgänglig dygnet runt och kravet är att de boende är i behov av mycket omvårdnad i vardagliga aktiviteter. Det kommunerna strävar efter inom äldreomsorgen är att ge de äldre ett så självständigt samt normalt liv som möjligt. Grahn och Bengtsson (2004) menar att vårdtyngden ökar inom särskilda boenden då det med tiden blir allt fler äldre med större funktionsnedsättningar.

7 7 Fallrisk bland äldre Gyllensvärd (2009) menar att det dör i snitt tre äldre personer efter en fallolycka varje dag, vilket är en högre siffra än dödfall i trafiken varje år. Det är ett ökande folkhälsoproblem att det hela tiden blir fler äldre och sköra människor. Fallolyckor hos äldre genererar ett stort lidande och stora kostnader för samhället. Fall kan få många olika konsekvenser och individen kan få psykologiska problem, där den bland annat kan bli rädd för att falla igen. Detta kan leda till minskat självförtroende om sina egna förmågor. Individen kan få svårt att röra sig och detta kan leda till isolering och depression. Man kan känna ett större beroende av andra, få hematom och infektioner (Gyllensvärd, 2009). Dehlin och Rundgren (2007) menar att yrsel, ostadighetskänsla och fall är bland de vanligaste och viktigaste tecknen hos äldre. Med yrsel menar man oftast känslan av ostadighet och dålig balans när individen står upp. Det finns en märkbar koppling mellan förändringar i åldern och vad den gör med balansorganen och yrseln. Följderna kan leda till olika sorters kroppsskador bland annat fraktur, då osteoporos är vanligare bland äldre. Med stigande ålder får kompensationsmekanismer i kroppen svårare att bevara balansen och tillsammans med förändrat gångmönster på äldre dagar kan det troligen ha en stor inverkan på falltendensen. Vidare berättar Dehlin och Rundgren (2007) att de äldre som är aktiva och friska oftare faller utomhus där faktorer som halka, mörker eller hinder på vägen spelar in. De med någon sorts funktionsnedsättning ramlar ofta inomhus och det förklaras genom funktionsnedsättningen även om också omgivningsfaktorer kan påverka. Inomhus kan dessa faktorer vara dålig belysning, annorlunda omgivning jämfört med vad individen är van vid, möbler och andra föremål som hamnat på fel plats samt mattor. Arbetsterapi Förbundet Sveriges arbetsterapeuter (2012a) menar att arbetsterapeuters fokus är att se människan som en hel individ. Därför har arbetsterapeuter olika arbetsområden beroende på individens förutsättning och behov. En arbetsterapeuts uppgift består av att försöka identifiera och arbeta med en individs förmågor. Samtidigt utreder de vilka fysiska, psykiska och sociala förmågor individen besitter, för att ta reda på om den aktuella miljön passar individen eller behov av bostadsanpassning föreligger. Det är arbetsterapeuternas uppgift att prova ut och se

8 8 till att hjälpmedlen är anpassade för individen så att deras tillvaro kan bli lättare. De arbetar med att lära ut information om hjälpmedel till vårdpersonal och individens anhöriga. Arbetsterapiprocessen innebär att först göra en bedömning av relevanta åtgärder och därefter finna ett mål att arbeta mot. Efter detta utförs en planering som åtgärderna ska grunda sig på och slutligen utför man en utvärdering tillsammans med individen för att se om målen är uppfyllda. Enligt Blesedell Crepeau, Boyt Schell och Cohn (2009) finns det tre begrepp som utmärker arbetsterapi. Arbetsterapeuter arbetar klientcentrerat vilket betyder att man fokuserar på det som är viktigt och relevant för individen i fråga. De arbetar även evidensbaserat, där man införliva forskningsevidens i det kliniska arbetet för att kunna förklara sina interventioner och kunna förutspå utfallet. Det sista begreppet är aktivitetscentrering vilket innebär att de fokuserar på individens meningsfulla aktiviteter och utför dessa på den personens villkor. Aktivitet är ett ord som ofta förekommer inom arbetsterapi, Kielhofner (2008b) uttryckte att själva begreppet syftar till att beskriva arbete, lek eller det dagliga livets aktiviteter i människans fysiska, tidsmässiga och sociala liv. Enligt Eklund, Gunnarsson och Leufstadius (2010) är det interaktionen mellan aktiviteten, personen och miljön som skapar aktivitetsutförandet. Arbetsterapi och handledning Enligt Förbundet Sveriges arbetsterapeuter (2012b) är det arbetsterapeuternas uppgift att handleda personal i ett rehabiliterande och hälsogynnande syfte. Det är också arbetsterapeuternas skyldighet att stödja med råd, erfarenhet samt vetskap, där det behövs för att hjälpa kollegor. Youngstrom (2009) berättar att arbetsterapeuten ska orientera ny personal, se behovet av utbildning och då ta fram utbildningsprogram, bedöma insatsen i en uppgift samt ge feedback. Granér (1994) menar att det är lättare att förstå ett budskap som är enkelt och att det ska vara så konkret som möjligt för att man ska kunna ta till sig det. Youngstrom (2009) menar att man kan ha direkt tillsyn eller indirekt tillsyn på arbetet som utförs. Direkt tillsyn innebär att handledaren är med när vårdgivaren utför sina uppgifter och observerar hur det går till. Detta är en förstahandsinformation till handledaren, men tar mycket tid i anspråk och är därför inte alltid praktisk att använda som den enda metoden. Indirekt tillsyn innebär att handledaren samlar ihop information om hur arbetet blev gjort i efterhand med den aktuella individen. Handledaren kan få information på många olika sätt till

9 9 exempel via telefon, e-post eller via kontakt med klienten, föräldrar eller kollegor på arbetsplatsen. Man behöver använda sig av både direkt och indirekt metod för att få en så korrekt och fullständig bild som möjligt. I sin artikel om handledning kom Carrier, Levasseur, Bédard och Desrosiers (2011) fram till att de fanns nio olika undervisningsmetoder. Åtta av dessa kunde man finna både under intervju och observation men den sista metoden kom endast fram under intervjutillfället. Den sista metoden var att arbetsterapeuten gärna använde sig av en assistent i samband med utlärningen, då klienten och assistenten kan fortsätta träna på förflyttningen vid ett senare tillfälle. Arbetsterapeuten påbörjade varje tillfälle med att förklara hur själva förflyttningen skulle gå till. Sedan fick klienten testa metoden. Andra metoder som användes var bland annat att ge återkoppling på utförande då klienten involverades, utfrågades och erfarenheter efterfrågades. Carrier, Levasseur, Bédard och Desrosiers kom fram till att den primära metoden i handelning var att förklara metoden för klienten. För att säkerhetsställa klienternas lärande valde deltagarna ut specifika verktyg att använda för just denna klient. Under utbildningen anpassade arbetsterapeuten intensiteten för att överensstämma med klientens kunskap. Arbetsterapi och äldre Lohman och Spergel (2004) menar att antalet äldre ökar med tiden vilket medför ett ökat behov av arbetsterapeuter. Gaye Peyton (2004) skriver att aktivitets engagemang kan ha en positiv och djup inverkan hos de äldre i samhället och kan påverka livskvaliten hos sköra människor som bor på olika hem med stöd av personal. Regelbunden medverkan i meningsfulla dagliga aktiviteter kan bidra till utveckling och positiva förändringar av funktionshindrande tillstånd. Enligt Byers-Connon och Park (2004) är det arbetsterapeuters uppgift att få klienterna engagerade i sina meningsfulla dagliga aktiviteter som klienterna sedan får hjälp att utföra. Aktiviteter är en nödvändighet för överlevnadsbehoven och finns kvar när vi blir äldre, det finns ett behov att se efter oss själva och glädjas av livet (Dickie, 2009). Mullendore (2004) tar upp att det blir vanligare att äldre behöver rullstol. Det ökar deras chans att vara självständiga och de kan medverka i egna utvalda aktiviteter. Enligt Hattori Okada (2004) är det viktigt att bedöma fallrisk genom att göra en bedömning av aktiviteter i det dagliga livet för att se hur klienten gör och kunna förskriva det hjälpmedel som är bäst anpassat. Endast ett samtal med klienten är inte optimalt då små detaljer i aktiviteten lätt går förlorat.

10 10 Hjälpmedel Enligt Hjälpmedelsinstitutet (2012) är hjälpmedel en produkt som är till för personer med en funktionsnedsättning. Hjälpmedel har också funktionen att förbättra en förmåga eller kompensera för försämrad funktion så man klarar det dagliga livet. Av hela Sveriges befolkning är det ungefär 10 % som har hjälpmedel för att kunna ersätta någon form av funktionsnedsättning. Det finns flera olika definitioner om vad en förflyttning med en individ är, Zhuang, Stobbe, Hsiao, Collins och Hobbs (1999) menar att det kan vara att personen tar sig från liggande på sängen till sittande i en stol. Det finns olika sätt att förflytta sig på till exempel genom manuell teknik där sköterskorna kan hjälpa den boende att sätta sig upp genom att långsamt stödja och vrida den boende till sittande på sängkanten. Man kan även använda sig av olika förflyttningshjälpmedel. Zhuang, Stobbe, Hsiao, Collins och Hobbs (1999) skriver att vårdbälten ska sitta vid höften, vara cirka 10 cm bred och det ska finnas handtag på bältet som sköterskorna kan hålla i under förflyttning. Vårdbältet kan användas vid uppresning, vridmoment samt från ståendes till sittandes. Vidare skriver Zhuang, Stobbe, Hsiao, Collins och Hobbs (1999) att takliftar sitter fast i metallspår i taket och kan flyttas runt i hela rummet. För att få på selen rullar en sköterska den boende mot sig, medan den andra placerar selen under ryggen. Den boende höjs upp från sängen genom en sele som är kopplad till takliften. Via metallspåren i taket kan man förflytta den boende mellan säng och stol. Reifeldt (2012) menar att det finns olika sorters uppresningslyftar, en för mer kroppsligt aktivt deltagande och en för mer passivt deltagande. Beroende på personens kroppsfunktion så används respektive lift. Wilcock och Townsend (2009) uttrycker att occupational justice betyder att varje enskild individ har rätt att tillgodose sina grundläggande behov och ha en möjlighet att utföra meningsfulla aktiviteter. Aktivitetsrättvisa kräver rättvisa och skyldigheter med hänsyn till vad individen vill, behöver eller är skyldig att göra i samhället. Byers-Connon och Park (2004) menar att det är upp till arbetsterapeuter att hjälpa klienten att utföra dessa meningsfulla aktiviteter. Tidigare har det gjorts ett antal studier om sjuksköterskors användning av hjälpmedel och hur det påverkat sjukskrivningar och ryggskador. Enligt Owen, Welden och Kane (1999) var det

11 11 vanligt att personal inom äldrevården led av ryggproblematik. Faktorer som bidrog till dessa ryggskador var beroende på de arbetsuppgifter som utfördes hos patienten. Ett exempel är förflyttningar i och ur säng. I studien har de tittat efter vilken metod som lärts ut vid förflyttning, om det är en manuell metod eller en med lift. När personalen skulle förflytta en patient från sängen använde de sig av en mekanisk lift för patienter som inte kunde medverka vid förflyttningen. För de patienter som kunde medverka vid en förflyttning användes ett gåbälte med handtag. Användningen av hjälpmedel bidrog till minskade ryggskador, färre förlorade arbetsdagar samt ett tämligen lättare arbete. Engst, Chhokar, Miller, Tate och Yassi (2005) menar att takliften har börjat användas mer frekvent. Den kräver minimal fysisk ansträngning, är alltid tillgänglig i den boendes rum samt att den inte behöver stor manövreringsyta. Takliften minskade risken för ländryggsbesvär jämfört med att använda manuella lyftmetoder. I artikeln framgår att deltagarna fick både träning och genomgång av arbetsterapeut innan de började använda liften i arbetet. Resultatet av studien visade att deltagarna kände sig nöjdare med jobbet, de hade större kontroll över dagens arbetsschema och hur det skulle organiseras. 77 % av personalen använde takliften mer frekvent efter träningen. Förflyttningarna blev därmed lättare att utföra. Personalen trodde att de boende upplevde liften som säker och effektiv. De ansåg att takliften tog kortare tid att använda jämfört med golvliften eller sittliften. När man började använda hjälpmedel oftare upplevde man dock att de tog längre tid jämfört med att förflytta de boende manuellt. Detta gjorde att personalen tyckte att arbetsbelastningen blev större och jobbet mer hektiskt. Darragh, Campo och Olson (2009) har skrivit en artikel om arbetsterapeuters och sjukgymnasters perspektiv på att använda lift så lite som möjligt. Tidigare har det rapporterats att arbetsterapeuter och arbetsterapeut biträden ådragit sig skador i arbetet. Studien är gjord via diskussion med deltagarna där de pratar om deras perspektiv på skaderisken, riskfria patientförflyttningar, deras roll vid minsta möjliga liftanvändning samt hur man kan använda miljön och den egna terapeutiska interventionen i förflyttningar. I artikeln berättar deltagarna att de har en viktig roll gentemot andra yrkesprofessioner eftersom det är deras uppgift att träna andra yrkesprofessioner i hjälpmedelsanvändning. Detta för att andra vårdgivare ska kunna hantera patienter på ett säkert sätt. Arbetsterapeuterna i studien ansåg att det var av största vikt att sjukvårdspersonal använde sig av minsta möjliga liftanvändning för sin egen säkerhet. Men arbetsterapeuterna hade en blandad åsikt om sina egna behov av att använda hjälpmedel. De berättade att hjälpmedel är av större vikt när individer med större

12 12 funktionsnedsättningar ska ha hjälp. Personalen kunde då hjälpa individerna mer vid användning av hjälpmedel. Problemformulering Sammanfattningsvis finns det många studier om fall, handledning, skador vid lift och arbetsterapi, men få vad vårdpersonalen har för erfarenhet av användning av vårdbälte och lift. Detta område är viktigt att studera då många äldre är i behov av vårdbälte eller lift, och då finns det stora risker om hjälpmedel används fel eller inte används alls. Det är arbetsterapeutens uppgift att följa upp hjälpmedel och se till att de används, och görs inte detta på äldreboenden är behovet av arbetsterapi minimalt. Anledningen till att även undersköterskor medverkar i denna studie är att det är dem som arbetar med vårdbälte och lift dagligen, och har därför en viktig erfarenhet hur det är att använda dessa hjälpmedel i vardagen. Många äldre idag är sängliggandes och kan därför inte utföra sina meningsfulla aktiviteter utan hjälp av vårdpersonal, förflyttnings hjälpmedel bidrar till att de boende kan komma upp och bli självständiga i fler aktiviteter än när de är sängliggandes. Syfte Syftet var att beskriva arbetsterapeuters och undersköterskors erfarenheter av användningen av lyft och vårdbälte på äldreboenden. Material och metoder Design Studien som gjordes var kvalitativ och valdes för att få kunskap om eventuella skillnader mellan professionernas erfarenheter. Enligt Widerberg (2002) innebär en kvalitativ studie att man ska tydliggöra ett fenomens innebörd. Vid denna form av forskning ställas frågor som handlar om betydelsen av fenomenet och vad det handlar om. Inom den kvalitativa forskningen ingår det olika moment, bland annat intervju. De delar i respondentens berättelse som är av intresse följs upp. Johannessen och Tufte (2003) stärker detta med att uppge att den kvalitativa studien kan ge en detaljerad synvinkel på deltagarens erfarenheter. Studien kan ge en utförlig beskrivning på ett område som ej är forskat om. Kvale och Brinkmann (2009) menar att den kvalitativa intervjun syftar till att beskriva en individs erfarenheter med ord och inte med siffror.

13 13 Urval av deltagare Författarna använde typiska fall vid urval av äldreboenden. Johannessen och Tufte (2002) menade att typiska fall är en strategisk urvalsmetod där man medvetet väljer ut typiska deltagare. I denna studie var det personer som arbetade på äldreboenden med hjälpmedel. I studien deltog fyra undersköterskor och fyra arbetsterapeuter, varav sju kvinnor och en man. Urvalet baserades på inklusionskriterier som ställde krav på deltagarna: de skulle ha arbetat inom verksamheten minst ett år, ha kunskap om hur en förflyttning går till, vara över 20 år och arbeta minst en gång i veckan. Åldergränsen fanns till för att kunna försäkra sig om en viss mognad hos deltagaren. Passande äldreboenden valdes ut och enhetschefer kontaktades via mail och telefon de informerades om studien och dess syfte. De bidrog med hjälp att hitta deltagare. Undersköterskedeltagarna i studien fick genom enhetschefen på verksamheten information om studien, och ett informationsbrev som bifogats (se bilaga 1). Kontaktuppgifter till arbetsterapeuter bidrog i första hand enhetscheferna med. Även arbetsterapeutsrespondenterna uppgav telefonnummer till möjliga deltagare. Det var frivilligt att anmäla sitt intresse som deltagare i studien, bara inklusionskriterierna var uppfyllda. Lantz (2007) menade att intervjun ska vara frivillig då tillförlitliga svar inte ges om man tvingas svara på frågor. Då det var svårt att få tag på arbetsterapeut deltagare som arbetat inom sin verksamhet minst ett år ändrades kriterierna. Erfarenheten mellan deltagarna blev då varierande från några veckor på boendet till flera års erfarenhet. Datainsamling Insamling av data skedde genom en delvis strukturerade kvalitativa intervjuer med hjälp av en intervjuguide. Widerberg (2002) menade att den kvalitativa intervjun är användbar när man vill få fram individens specifika uppgifter, redogörelser och insikter. Det utmärkande för intervjun var att man bad individen vidarutveckla sina svar för en bättre förståelse. Enligt Johannessen och Tufte (2002) är en delvis strukturerad intervju grundad på en intervjuguide, den fungerar som en checklista så man ser att teman och viktiga frågor tagits upp under intervjun. Intervjuguiden kan bestå av underteman så författaren är försäkrad om att alla teman har blivit tillräckligt fördjupade. Intervjuerna genomfördes med båda författarna närvarande och med hjälp av en frågeguide. En person antecknade och ställde relevanta

14 14 följdfrågor medan den andra personen ansvarade för att spela in intervjun samt att ställa frågor. Lantz (2007) menade att det kan vara en fördel att spela in intervjun då det är möjligt att gå tillbaka och lyssna på intervjun flera gånger. Widerberg (2002) påpekade vikten av ta anteckningar under intervjun om problem med inspelningen skulle ske. De frågor som ställts under intervjuerna var allmänna frågor som till exempel vilka sorters hjälpmedel som använts på boendena samt om de var personligt förskrivna eller gemensamma. Andra frågor som kom upp var om hjälpmedelsintroduktioner och hjälpmedelsanvändning (se bilaga 2 och 3). En provintervju genomfördes med en undersköterska, som en av författarna sedan tidigare kände, för att se om intervjufrågorna var relevanta och svarade mot syftet. Provintervjun var lyckad och uppfyllde alla inklusionskriterierna. Lantz (2007) har sagt att det är en fördel att hålla en provintervju för att ta reda på tidsåtgången samt få en inblick i svaren som frågorna ger. Respondenterna valde var intervjun skulle hållas, det blev på deras arbetsplatser. Deltagaren kunde då känna sig bekväm i situationen. Lantz (2007) menade att individer tolkar olika miljöer på varierande sätt och finner ro i olika situationer och bör därför själv bestämma lämplig miljö. Miljön har en stor betydelse, störande moment som kollegors närvaro och ringande telefoner bör elimineras. Kielhofner (2008a) menade att en välbekant miljö stödjer personens beteende då en bekant miljö med utrymme och föremål ger ett förutsägbart beteende, mönster samt stödjer roller och vanor. Databearbetning När intervjuerna genomförts började transkribering av materialet, intervjuerna som spelats in på mobilerna lyssnades igenom och skrevs ner. Kvale och Brinkmann (2009) uppgav att transkribering är när man ändrar en form till en annan vilket kan vara en ändring från muntligt språk till skriftligt. Intervjuerna delades upp i två delar, en person tog undersköterskornas intervjuer medan den andra fick arbetsterapeuternas intervjuer. En av intervjuerna var svårförstådd och svårigheter att transkribera intervjun framkom. Behovet av en gemensam transkribering uppstod för att inte förlora data. Under analysprocessens gång användes Lantz (2007) modell för databearbetning. Lantz menade att steg ett i analysprocessen bestod av att ta bort överflödig data som inte är relevant för analysen. Steg två var att avskilja relevant information och ge dem dimensioner/koder, för

15 15 att hålla fokus på innehållet. När intervjuerna skrivits ut började arbetet med att reducera data och koda texten. Vi letade efter dimensioner som förekommit i deltagarnas intervjuer samt reducera data för att endast behålla det relevanta för studien. Tillsammans gick vi igenom den första kodningen för att ha samma utgångspunkt då vi enskilt skulle koda materialet. Vi gick tillbaka till syftet för att se att dimensionerna var relevanta och av intresse för studien. Om det uppstod osäkerheter vid kodningen fanns den andra uppsatsförfattaren nära och kunde bidra med sitt perspektiv. När vi började söka mönster bland koderna/dimensionerna för att finna teman arbetade vi tillsammans. Några mönster blev stora och delades upp i mindre. En bit in i arbetet insåg vi att alla koder inte var placerade under de mest lämpliga mönster utan flyttades om till andra. Enligt Lantz (2007) kunde mönster i intervjuerna bli upptäckta genom beskrivningarna och tolkningarna, mönstren ska visa förhållandet till hur intervjuerna knyter an med varandra. Därefter började beskrivningarna av arbetstemana. Alla arbetsteman skrevs ner i en beskrivande del som sammanfattats genom mönstren. När beskrivningarna var klara började arbetet med att hitta beskrivande citat till varje tema Vi gick tillsammans igenom intervjuerna och valde ut lämpliga citat. Nästa steg var att skriva en inledande konklusionsmening till varje arbetstema, meningen skulle beskriva vad temat handlade om. Slutligen gjordes rubriksättningen till de olika temana. De teman som kom fram var följande: Negativ och positiv påverkan av lift- och vårdbältsanvändandet, Arbetsterapeuter har för lite tid för utbildning och inskolning, Förflyttningshjälpmedel sätts in stegvis, Nära samarbete främjar hjälpmedelsanvändningen och Hjälpmedelsuppföljning en del av det dagliga arbetet. Etiska aspekter Innan intervjuerna började blev respondenterna informerad om att båda författarna skulle delta under själva intervjutillfället. Detta gjordes framför allt för att respondenten har en rättighet att säga till om den endast vill ha en intervjuare på plats då två intervjuande personer kan upplevas som jobbigt eller obehagligt. Jansson och Gunnarsson (2010) menade att oro, rädsla och ångest kan yttra sig på olika sätt till exempel genom att personen undviker situationen eller blir arg. I informationsbrevet som skickades ut till respondenterna innehöll studiens tillvägagångssätt samt vilka rättigheter respondenterna hade. Respondenterna i studien gav informerade samtycke att delta. Lantz (2007) menade att det är viktigt att ge deltagarna information om deras rättigheter att när som helst avsäga sin plats i studien. Kvale

16 16 och Brinkmann (2009) berättade att privat information i studien ska vara konfidentiell. De fortsatte med att informationen som ges ska bli godkänd av respondenten genom att denne lämnar sitt samtycke om att medverka. Den viktigaste informationen om studien berättades även muntligen vid intervjutillfällena då Widerberg (2002) menar att man till fördel ska upprepa information för deltagarna. Ett beslut togs om att använda provintervjun som en deltagarintervju. Deltagaren blev tillfrågad om den samtyckte till att vi använde oss av intervjumaterialet som en del av studien. Då provintervjun gjordes med en bekant till den ena författaren skrevs bokstaven D in som förkortning av deltagare vid transkriberingen av intervjuerna, för att deltagarna skulle vara anonyma. På så sätt går det inte att särskilja de olika deltagarna. Widerberg (2002) berättade att det är viktigt att intervjumaterial och utskrifterna förblir anonyma. Då intervjuerna transkriberats klart raderades ljudfilerna från mobilerna för att ingen utomstående skulle få tag på informationen. Detta stärkte även Widerberg (2002). För att deltagarna inte ska kunna identifieras ska filerna raderas när de skrivits ut. Papperskopian ska då finnas på en säker plats. Några intervjuer var svåra att transkribera, då språketsvårigheter uppstod. Detta kan medföra att viktiga aspekter av intervjun kan ha blivit missförstådda och betydelsefull data gått förlorad. Språksvårigheterna kan således ha påverkat studiens resultat. När respondenterna uppgav sina erfarenheter kan känslig information ha förekommit. Därför förtydligade författarna att studien var konfidentiell och deltagarna kan inte bli spårade. Då det var åtta deltagare i studien hade författarna svårt att hålla intervjuerna anonyma för sig själva. För att motverka detta avidentifierades intervjuerna och blev benämnt med yrket och en siffra så arbetet skulle bli tillförlitligt och trovärdigt. Databearbetnings processen kan eventuellt påverkas om författarna känner till deltagarnas erfarenheter och inte behöver gå tillbaka till materialet för att finna mönster. Kontakt med undersköterskor togs via enhetscheferna på äldreboendena per telefon och informationsbrev. Då kontakten togs via enhetscheferna hade vi inte insyn i hur informerade deltagarna var angående studien och dess syfte. I början av intervjutillfällena presenterades syftet med studien igen där fler av deltagarna uttryckte att de inte fått information om studien från enhetscheferna

17 17 Resultat Negativ och positiv påverkan av lift- och vårdbältsanvändandet Resultatet av analysen visar att hjälpmedelsanvändandet påverkades negativt av tidsbrist, personalbrist och ofokuserad personal. Arbetsterapeutisk motivation och rutin på avdelningen påverkar aktiviteten lift -och vårdbältsanvändningen positivt. Deltagarna i de olika yrkeskategorierna gav en skiftande bild av hur de såg på användandet av hjälpmedel. Enligt flera undersköterskor erfarenhet slarvade personalen med lift och vårdbälte då de vet att den boende hade kapacitet att klara aktiviteten utan hjälpmedel. En aspekt som brukade påverka hjälpmedelsanvändandet är tidsbrist samt personalbrist. Detta gör att fler deltagare upplevde att lift och vårdbälte inte används vid aktiviteten förflyttning eller att det används på fel sätt. Deltagarna berättade att de inte använde vårdbältet vid tidsbrist istället höll de i byxlinningen eller under armarna på den boende, då det går snabbare än att placera vårdbältet. Dock uppgav flera undersköterskor och arbetsterapeuter att det är bra att använda vårdbälte då det är skonsammare och tryggare för den boende men även för personalen. En arbetsterapeut uttryckte detta: Oftast är det att det ska gå snabbt speciellt, om vi börjar med bälte. Ibland tycker jag att de slarvar lite med att använda bälte och vi försöker att förklara att det är både för den boendes skull och för din skull. Speciellt när man gå-tränar tycker jag att man i stort sätt att man alltid ska ha ett bälte för att säckar personen ihop är det mycket bättre att kunna ta tag i bältet än att rycka i byxor många som drar och håller i byxor och fickor och allt möjligt Några arbetsterapeuter upplevde att vårdbältsanvändandet påverkades av att de var svåranvända, var ej omtyckta av personalen/brukaren och blev bortglömd i stressiga situationer eller aktiviteter. En arbetsterapeut berättade att avdelningspersonalen slarvade med personligt märkta selar då de kunde byta rum och därför inte passade den boende vid förflyttning. För att minska felanvändandet tjatade arbetsterapeuten på personalen och såg till att alla selar var märkta. En arbetsterapeut sa: Sen det här med lyftselar här kämpar vi med att få dem att förstå att det individuellt utprovade selar ni får absolut aldrig ta någon annans sele, det är lika viktigt som att dem inte får ta någon annans medicin. Det får vi jobba väldigt väldigt mycket med för att där är det ofta så att vi hittar selar på rummen som inte är den personens som vi förskrivit vi försöker märka och vi försöker skriva och vi försöker men här ligger en small men kvinnan är en large hur tänkte ni nu den har varit på tvätt ja men ni måste titta

18 18 En deltagare menade att positiv påverkan på lift-och vårdbältsanvändningen kan komma från att arbetsterapeuten är närvarande på avdelningarna. Det gav tillgänglighet och bättre teamarbete som leder till en ökad användning av förflyttningshjälpmedel. En undersköterska menade att medvetenheten kan öka hjälpmedelsanvändning genom att personalen lämnar hjälpmedel och aktivitetsbeskrivning för lift och liftsele synligt på rummen. Undersköterskan påpekade även vikten av att påminna sina kollegor om brister i aktivitet för att öka medvetenheten. Lift-och vårdbältsanvändningen såg olika ut beroende på vilka som jobbade men vana och rutin påverkar användning upplever en undersköterska. Arbetsterapeuternas erfarenhet är att liftar och vårdbälten som arbetsterapeuten föredrar kan påverka vilka som används mer på äldreboendet. Arbetsterapeuter har för lite tid för utbildning och inskolning I studien framkom att arbetsterapeuter skulle vilja ge utbildning om aktiviteten lift- och vårdbältsanvändning oftare men hinner inte. Det visade sig att inskolning av ny personal sker genom avdelningspersonalen dock är även arbetsterapeutens teoretiska kunskap tillämpbar. Arbetsterapeuterna upplevde att det fanns för lite tid för regelbunden utbildning av fast personal dock uppgav de skilda meningar om hur ofta utbildningen angående aktiviteten lift- och vårdbältsanvändning skulle vara. På utbildningarna har avdelningspersonalen fått testa att sitta i lift och använda vårdbälte i aktivitet. Undersköterskorna berättade att de får gå en tredagars kurs med ergonomi och hjälpmedelsuppföljning. Enligt deltagarna fick sommarvikarier gå en halvdags kurs i grupp inför sommaren. Detta upplevde deltagarna inte täckte behovet. Flera av deltagarna menade att utbildningstillfällena varade för kort tid och att man därför inte hann pröva på alla aktivitetsmoment. En arbetsterapeut uttryckte detta genom: Det räcker ju kanske så om man gör det vart 3 år och erbjuder det då men helst är det bra om man samlar ihop det lite. Det jag saknar är att jag tycker de timmarna, det säger även personalen att de timmarna går tjjjjou jag skulle vilja att alla får känna hur det känns att bli lyft av alla olika liftar... och förflyttningar när man ramlar på golv hur gör man. Det hinner man inte utan man står bara och matar, lite grann, jag skulle ju vilja ha det i 2 dagar, bara med förflyttningar och hjälpmedel det går inte Deltagarnas erfarenhet är att det är den fasta personalen som ska lära timanställda och nyanställda förflyttningsaktiviteter. De berättar att ny personal går på introduktion ett par dagar med fast personal. En undersköterska uttryckte: En vecka har de intro och sen efter det ska de vara självständiga och efter det jobba med till exempel mig

19 19 Några av deltagarna menade att kollegorna på avdelningen ger varandra en bra inskolning. De menar att det påverkar vem som introducerar ny personal i förflyttningar. Flera deltagare menar att även arbetsterapeuternas teoretiska kunskap om lift och vårdbälte i aktivitet är viktig och att arbetsterapeuterna är lämpade att lära upp nyanställda. Dock uppgav arbetsterapeuterna att de inte hann med i den utsträckning de vill på grund av tidsbrist. Förflyttningshjälpmedel sätts in stegvis Resultatet av analysen visar att arbetsterapeuterna och undersköterskorna arbetade för att bibehålla de boendes kroppsfunktion i aktivitet. Detta gör man genom att sätta in förflyttningshjälpmedel i olika steg. Arbetsterapeuterna berättade att de gör en ankomstbedömning i aktivitet för att se behov av lift och vårdbälte när ny boende flyttat in. Förskrivningsprocessen kräver nära samarbete med personalen menade en arbetsterapeut, då kontakt sker när boendes aktivitetsförmåga förändras. Men det är inte alltid arbetsterapeuterna och undersköterskorna är överens om vilket hjälpmedel som ska förskrivas upplever flera av deltagarna. En undersköterska uttryckte behovet av samarbetet när boendes behov av nya förflyttningshjälpmedel förändrades: De frågar oss också vad vi tycker till personalen vi sitter tillsammans.. men för de mest så bedömer de ju, och vi bedömer också vad de behöver eller vad vi tycker, ibland det kan va fel eller nått,vi kan säga till dem, ah det är okej de respekterar Den berörda boende fick alltid prova det nya hjälpmedelet eftersom det var individens dagsform i aktivitet som avgjord om individen fick vårdbälte eller lift upplevde deltagarna. Deltagarna uppgav att förflyttningshjälpmedel sätts in stegvis först vårdbälte, fortsatte med rollator för att gå över till gåbord eller turner då den boende ska kunna bibehålla funktionsförmågan för att utföra aktiviteter. Flera av deltagarna upplevde att det inte enbart är den boendes kroppsfunktion som avgör behov av lift vid förflyttningsaktivitet, utan även avdelningspersonalens fysiska belastning. En undersköterska förklarar den fysiska arbetsbelastningen: Ja man skapar ju själv i avdelningen faktiskt vi har ju den här miljön i avdelningen tex man ska tänka på sig själv också och man ska jobba länge annars det blir bara ett år En deltagares erfarenhet är att det är först när det föreligger stor fallrisk och den boende endast kan gå några steg som man förskriver lift. Både arbetsterapeuter och undersköterskor uppger att avdelningspersonalen fördröjde behovet av lift genom att förskriva

20 20 förflyttningshjälpmedel stegvis. Detta medför att undersköterskorna upplever att de arbetar vardagsrehabiliterande. En arbetsterapeut uttryckte det på detta sätt: Absolut, ofta så är det så att det är de som upptäcker eller kommer underfund med behovet och i det längsta försöker de, de jobbar i det här huset de är väldigt duktiga på att jobba vardagsrehabiliterande. De försöker in i det längsta att de som bor här ska få gå och gå med rollator. Man går stegvis till att ta till hjälpmedel som gör att brukaren, när de inte.. kan inte när de kan hjälpa till, när de inte går själva eller att vårdpersonalen mer eller mindre lyfter över till en rullstol eller över till sängen Nära samarbete främjar hjälpmedelsanvändningen Det framkom i studien att arbetsterapeuterna var lättillgängliga för undersköterskorna och att det ofta förekom diskussioner om de boendes förändrade hjälpmedelsbehov vid förflyttningsaktivitet. Undersköterskornas erfarenhet var att arbetsterapeuterna var lättillgängliga vilket leder till ett bra samarbete som främjar hjälpmedelsanvändandet i aktivitet. De upplever att man kan kontakta arbetsterapeuten på olika sätt både muntligt och skriftligt. Undersköterskorna upplevde att arbetsterapeuten var lyhörd även om det ibland blev diskussion vid förskrivning av förflyttningshjälpmedel. Flera deltagare erfar en otydlig ansvarsfördelning mellan arbetsterapeuter och sjukgymnaster. Detta medförde en osäkerhet vem som ansvarade för hjälpmedelsfrågorna angående aktivitet. Arbetsterapeuter uttryckte skilda åsikter kring en tydligare ansvarsfördelning då de märkte att osäkerheten påverkade samarbetet vid hjälpmedelsanvändningen. Några arbetsterapeuter uttryckte en önskan om ett öppet klimat, där både arbetsterapeuten och sjukgymnasten kunde tillfrågas. En arbetsterapeut uttryckte detta på det här sättet: Det finns ju vissa arbetsplatser och personer som tycker att det är jätteviktigt med uppdelningen mellan sjukgymnast och arbetsterapeut, där man ska hänvisa, om någon frågar mig om något som jag tänker så jobbar inte jag och min sjukgymnast, vi försöker uppmuntra om att de ska fråga oss om allt och då kanske vi hänvisar till någon annan, om det verkligen är så eller att vi verkligen försöker vi ta tag i det. Vi försöker skapa ett väldigt öppet klimat och att de hellre ska fråga för mkt och kontakta oss mkt än för lite. Hjälpmedelsuppföljning en del av det dagliga arbetet Resultatet av analysen visar att uppföljningen av lift och vårdbältsaktivitet var en del av det dagliga arbetet för arbetsterapeuterna, men de uttryckte att tiden inte räckte till. Detta medförde att hjälpmedelsuppföljning ofta skedde på avdelningen då flera anställda kunde

21 21 medverka. Båda yrkesgrupperna upplevde att arbetsterapeuten har till uppgift att följa upp nya förflyttningshjälpmedel med boende och personal i aktivitet senast en vecka efter förskrivningen. Arbetsterapeuternas erfarenhet är att uppföljning kan ske på möten där de kan ha en diskussion med avdelningspersonalen kring lift- och vårdbältsanvändning och i det dagliga arbetet på avdelningen. Två arbetsterapeuter beskrev hur de vanligen gör aktivitetsuppföljning i det dagliga arbetet: På ett sätt följer man upp hela tiden man är på avdelningen och ser att man är med i allt som händer och ser vad som pågår och man får frågor och så. Jag upplever inte att jag hinner i den utsträckningen som jag skulle vilja. Det beror på också men har man förskrivit ett hjälpmedel eller givit ut ett nytt hjälpmedel då har ju vi ett ansvar att följa upp det så oftast provar man ut och sen är vi så mycket på enheterna så att vi ser personerna som jobbar här, både de som jobbar och dom som bor här hela tiden så att det blir som uppföljning i det vardagliga arbetet skulle jag vilja säga vi har ju det i arbetssättet att vi är i enheten på enheten hela tiden. Aktivitetsuppföljningar sker på avdelningarna då deltagarna med tiden lärt sig att det var bättre att ha det på boendet än i en annan lokal, det var svårt att få ihop tid och krävde att all fast personal var ledig samtidigt. Arbetsterapeuterna upplevde att det fanns för lite tid till uppföljning. Deltagarna ansåg att det därför är onödigt att göra uppföljningar mer än en gång per år om det inte är något speciellt problem i aktivitet. Arbetsterapeuternas erfarenhet är att om avdelningspersonalen har fått en bra grund och litar på arbetsterapeutens aktivitetsbedömningar, finns det inget behov för uppföljningar lika ofta då hjälpmedel används rätt. Resultatsammanfattning Sammanfattningsvis visade resultatet att tidsbrist är en stor bidragande faktor som påverkar lift och vårdbältsaktiviteten negativt. Även personalbrist och slarvig personal visade sig påverka. Handledning och utbildning vara centrala begrepp som uppkom flera gånger under intervjuerna där deltagarna uttryckte att det var svårt att få ihop tid för utbildningstillfällen med hela avdelningspersonalen. Avdelningspersonalen skolar in ny personal vid aktivitetsförflyttningar då arbetsterapeuten inte har tid. Hjälpmedel förskrevs stegvis för att hjälpa den boende att bibehålla sin funktionsförmåga i aktivitet. Deltagarna uppgav att liftselar ibland bytte rum, trots personlig förskrivning. Samtliga deltagare uttryckte att det var ett bra samarbete mellan arbetsterapeuter och undersköterskor vilket främjade lift och

22 22 vårdbältsanvändning i aktivitet. Aktivitets- och hjälpmedelsuppföljning skedde på olika sätt oftast var det på avdelningarna i samband med arbetsterapeuternas dagliga arbete. Diskussion Resultatdiskussion Lift- och vårdbältsanvändandet kan påverkas av vanor och rutiner. Enligt Kielhofner, Forsyth, Kramer, Melton och Dobson (2009) skapar individer vanor och rutiner som blir automatiska och förutsägbara med tiden, miljön och användandet hjälper till att skapa vanorna. Detta kan man se hos deltagarna i studien, då det framkommer att deltagarna har skilda meningar om hjälpmedelsanvändningen. Arbetsterapeuterna upplevde att undersköterskorna slarvade med förflyttningshjälpmedel, medan undersköterskorna berättade att de behöver öka medvetenheten om hjälpmedel genom att ha de synligare i rummen. Detta för att kunna ändra vanor och rutiner. Arbetsterapeuter var generellt mer kritiska till användandet av hjälpmedel jämfört med undersköterskor. Några deltagare i vår studie ansåg att mobillift/golvlift var svåranvända då dem var komplicerade och innehöll många moment och tar mer tid än andra liftar, Engst, Chhokar, Miller, Tate och Yassi (2005) kom fram till liknande resultat i sin artikel, där deras deltagare också anser att mobillift tar längre tid att använda jämfört med takliften. Båda grupperna i vår studie var eniga om att tidsbrist påverkade hjälpmedelsanvändandet, vilket stöds av Engst, Chhokar, Miller, Tate och Yassi (2005) då de säger att arbetsbördan och stressen inte minskar när hjälpmedel används. Detta kan påverka så att hjälpmedel används mindre. Enligt flera av undersköterskorna i vår studie är det inte bara problem med att förflyttningarna tar tid utan också att det krävs mer personal vid liftanvändning. Då påverkas det dagliga tidsschemat eftersom det krävs fler vid förflyttningar och boende får vänta längre, vilket resulterar i mer stress för personalen. Stressen kan resultera i att personalen använder sig av manuella lyft vid en del förflyttningar, vilket stöds av Engst, Chhokar, Miller, Tate och Yassis (2005) studie. Ett stort antal av arbetsterapeuterna och en undersköterska i vår studie tog upp vikten av utbildning samt handledning av arbetsterapeuter. De tyckte också att inte bara undersköterskor borde skola in ny personal. Enligt förbundet Sveriges arbetsterapeuter (2012b) har arbetsterapeuter en skyldighet att dela med sig av sin teoretiska kunskap av hjälpmedel till andra yrkesgrupper när behov finns. Youngstrom (2009) menar att

23 23 arbetsterapeuterna ska undervisa den nya personalen, se om det finns behov av vidare utbildning och då utforma en lämplig plan. Arbetsterapeuterna kan samla ihop denna information via direkt eller indirekt metod. I vår studie använde sig arbetsterapeuterna till största delen av indirekt metod, det vill säga nära samarbete och diskussion med avdelningspersonalen för att fånga upp eventuella felanvändningar. Arbetsterapeuterna menade att det även framkom information om några av avdelningspersonalen valde att inte använda lift vid stressiga situationer. Carrier, Levasseur, Bédard och Desrosiers (2011) artikel kom fram till att arbetsterapeuterna började med att förklara vad de skulle göra under utbildningen och hur den skulle gå till, för att sedan låta klienten testa metoden. Detta, påpekade deltagarna i vår studie, var en metod som arbetsterapeuterna använde sig av. Det vill säga att all personal fick en genomgång av metoden för att sedan få prova själv. Dock är problemet med denna metod att det finns för lite tid vid handledningstillfällena, därför hinner inte alla deltagare pröva i samma utsträckning. Fler av deltagarna i vår studie berättade att de arbetade för att bibehålla de boendes kroppsfunktion så länge som möjligt, enligt Hattori Okada (2004) gör arbetsterapeuter bedömningar i meningsfulla aktiviteter för individen, för att bedöma aktivitetsförmågan och undersöka om någon fallrisk föreligger. På så sätt kan man sedan förskriva de hjälpmedel som är bäst anpassat för individen. Detta syns på boendena vi besökt då arbetsterapeuten tillsammans med undersköterskorna undersöker behovet av hjälpmedel för att minska risk för fall och skador, men också för att ge de boende en möjlighet att aktivt påverka sina aktiviteter. Hjälpmedlet förskrivs alltid efter den boende själv har fått testa den nya metoden, och arbetsterapeuten observerat att den boende inte längre kan använda den förra metoden då den blivit för svag. Dock är det inte bara den boendes funktionsförmåga arbetsterapeuten går efter vid förskrivning, utan även avdelningspersonalens fysiska arbetsbelastning. Hjälpmedelsinstitutet (2012) menar att vissa hjälpmedel kräver vissa förmågor av användaren och det påverkar vilket hjälpmedel man väljer att förskriva. Darragh, Campo och Olson (2009) stärker detta genom sin artikel då de kommit fram till att individer med större funktionsnedsättningar behöver mer hjälpmedel. Personer med mindre funktionsnedsättning är i behov av mindre hjälpmedel. Även detta framkom av deltagarna i vår studie, då arbetsterapeuterna alltid utförde en observation av förflyttningen innan förskrivning av hjälpmedel. Detta för att se i vilket stadie den boende var, då arbetsterapeuterna förskriver förflyttningshjälpmedel i olika steg. Wånell (2006) påpekar att de som bor på äldreboenden